Framme vid hemstationen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Framme vid hemstationen
av Carl David af Wirsén
Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Framme vid hemstationen.


Vår färd var lång, och vacker var den,
Vi sett så mången ädel syn,
Men genom hedar stundom bar den,
Och mulen ofta nog var skyn.
Vår färd var lång. Ibland vi domnat
Af trötthet, damm och järnvägsskri,
I sista tunneln ha vi somnat,
Men nu är äfven den förbi.
»Hvad plötsligt ljus?» du höres fråga.
Ack jo, nu slutas resans plåga,
Vi äro framme mycket snart;
Det sken, som strålar vidt och klart,
Från staden är. Dess glans går vida;
Nu genom porten in vi glida.

Vår lefnadsfärd var lång, och leden
Gick ofta fram på blomsteräng,
Men vi ha äfven skådat heden
Och nog var blåsten stundom sträng.
Vår färd var lång. Af törst vi brunnit,
Vi tröttats ut till hjärtegrund,
Men sista tunneln nu försvunnit,
Där vi fått somna in en stund,
»Hvad plötsligt ljus?» du höres fråga.
Ack jo, nu slutas resans plåga.
Vi äro framme mycket snart:
Det sken, som strålar underbart,
Är ljusets stads. Dess glans går vida;
Se, genom porten in vi glida.