Om Josef och Potifars fru
En Potifars hustru med sköna manér
Josef till kärlek vill locka,
rycker'n i manteln och suckar och ber:
"Sitt ner, sitt ner!"
Inunder paulunen den skönaste ros
stod för vår Josef att plocka;
men som en lymmel han flydde sin kos,
(Det tros, det tros!)
||: Ack om jag varit i Josefs ort, :||
jag vet vad jag gjort.
Men Josef, den token, på dörren han for —
nymfen hon vinkar och beder.
Aldrig en dåre i världen så stor
gått i två skor!
Friskt äta och dricka i Potifars sal,
eld uppå spisen av ceder,
inga dueller och ingen rival
och ej förtal —
||: hurra, kamrater, för Potifars fru! :||
Hon sover dock nu.
Men felet var det, att vår Josef han var
nykter, betryckter, med mera,
och för en flicka ett uselt försvar,
en dålig karl.
Vid Faraos garde en ömklig kapten
Potifar var (som de flera)
och i en brudsäng så sömnig och klen,
sin fru till men...
||: Hurra, kamrater, för Potifars fru! :||
Hon lever ännu.
