Fru Rangsjuk/Första akten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Titel/Personerna
Fru Rangsjuk
av Reinhold Gustaf Modée

Första akten
Andra akten  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 389–402 av Ernst Meyer från 1889.


[ 389 ]

FÖRSTA AKTEN.

Första scenen.

Fru Rangsjuk (ensam). Nå, jag må undra, hvar min man håller så länge till. Han lofvade mig, när han gick bort, att vara hemma igen klockan half fem, och jag tror, att hon redan är fem slagen. (I detsamma ser hon på sin klocka, och sedan säger hon:) Ja, jag ser, att hon rätt nu är half sex. Jag vet inte, huru det kommer sig, att tiden alltid är så lång, när man har något behagligt att vänta på; och kan jag väl säga, att jag, alltsedan vi blefvo gifta tillsammans, ej någon gång mins, att jag så mycket längtat efter honom som nu. Men det hjelper inte. Kommer han man igen med väl förrättade ärender och med fullmakten i händerna, som jag hoppas, så kan det just ej så mycket komma an på en half eller hel timme förr eller senare. Jag har ändå orsak att fägna mig deröfver, att jag kunnat komma med saken så vida, hon nu är, som ej kostat mig någon ringa möda; ty jag vet bäst, hvad svårighet jag haft, innan jag kunnat öfvertala min man till att söka någon tjenst. Jag har arbetat derpå fåfängt i många år; men som han nu ändtligen såg, att han inte hade någon ro för mig, så har han inte allenast låtit förmå sig dertill, utan jag märker ock, att han är nu äfven så pickhågad på tjenst, heder och anseende i verlden som jag. Ty han vågar allt hvad han någonsin kan derpå. Se, måste en förståndig hustru veta att umgå med sin man till att kunna få honom hvarthän hon vill. Kan det inte ske på det ena sättet, så måste det, ehvad det ock lider, ske på det andra, ibland genom smek och vänlighet, ibland åter igen derigenom att man ställer sig stundom något allvarsammare, stundom ock som vore man bedröfvad öfver hans ringa vänskap eller kärlek för henne, eftersom han inte vill gifva henne det profvet deraf, som hon åstundar. Tro mig säkert, han måste väl, om han vill eller inte, omsider gifva tappt; och vill jag inte ge stor tack för den hustru, som inte förstår att i rättan tid ömsom om hvarannan bruka dessa och flera sådana små konster till att leda sin man. (Hon ser åter igen på sin klocka.) Tiden lider [ 390 ]allt mer och mer, ser jag, och måste han väl rätt nu vara här. (Hon går litet af och an, och efter något dröjsmål säger hon:) Ja, när jag rätt tänker efter det tjenstlösa tillstånd, hvari min man hitintills så många år bortåt varit, så må jag väl undra, att jag så länge dermed kunnat härda ut. Det är likväl svårt att, i hvad förnämt lag man kommer, alltid vara den sämsta, som skall sitta nederst, och att se så många unga tossor klifva öfver en gammal hederlig fru, bara derför att deras män kunna ha den eller den tjensten eller karakteren, som kanske ibland är ringa nog i sig sjelf. Nej, sådan harm och förtret skall, som jag hoppas, inte mera hända mig; och ville jag heldre alldeles vara ur verlden än lefva i henne med så ringa heder och anseende, som jag hitintills måst göra. Men se der, hvar han ändtligen kommer!




Andra scenen.

Jesper Mes, Fru Rangsjuk, Truls.

Fru Rangsjuk. Välkommen tillbaka, min vän! I kan aldrig tro, hur lång tiden blifvit mig, innan jag fått se er igen.

(Medan hon säger detta, torkar Jesper af sig svetten i ansigtet med ärmklädet och ställer sig, som vore han mycket trött. Truls gör så med som herrn.)

Jesper (säger sedan:) Hå hå! Det kostar på, märker jag, för den, som har något att söka och drifva igenom. (Till fru Rangsjuk.) Ja, min vän, det är nu ändtligen så vida kommet, att jag fått den Öfverdiktatörstjensten, som jag, efter er åstundan, så länge anhållit om. (Pustar några gånger.)

Fru Märta. Nå, så är det då ändtligen en gång bestäldt! Det fägnar mig mer, än jag kan säga’t. (Visar sig öfvermåttan fägnesam och nöjd deröfver, och i detsamma springer hon hastigt till och skall taga Jesper i famn, men är så förvirrad, att hon i stället för Jesper får Truls om halsen, som visar sig deröfver mycket glad och tar henne i famn igen.)

Jesper. Holla, holla, Truls, var inte så näsvis! (Åt henne:) Eller hur är det fatt, min vän? Jag tror, att Truls får tacken, sedan jag haft mödan.

Fru Märta (irrtar sig[1] strax igen och märker, att hon [ 391 ]misstagit sig.) Nå, så har jag aldrig sett maken! Jag tror, att jag varit så ifrån mig sjelf af glädje, att jag i hastigheten tagit miste och gifvit Truls det famntag, som jag ärnat min man. Tvi vare den skammen, att jag så förnedrat mig! Och vet jag inte, hvem som har folat dig, din stygger, hit, som då alleständs skall vara med.

Truls. Kära fru, var inte ond på mig! Frun såg ju nu på stunden sjelf, att jag kom hit med herrn på mina egna ben och fötter, ja men gjorde jag så. Och inte rår jag för famntaget, jag fick, ty frun gaf mig ju det af eget bevåg, förrän jag visste ett ord deraf, och utan att jag bad henne något derom.

Fru Märta. Ja nog vet jag, att dig aldrig fattas svar. Packa dig fort bort, din lymmel ! Jag kan ej tåla dig mer för mitt ansigte. — Nå, jag kan inte annat än skratta åt mig sjelf. Aldrig lär Truls utaf en sådan fru, som jag nu är, fått något famntag förr.

Truls. Jag vet inte, hvad frun nu är för en fru, eller om hon nu är någon annan än förr. Men det vet jag, att jag här om dagen fick ett famntag af vår Malena, som jag tyckte äfven så mycket om, och kanske ännu mera än detta.

Fru Märta. Nej, hör på den ovettiga[2] bängeln, som förargar mig allt mer och mer med sitt snack! Kära min vän, befall honom, att han packar sig sin väg. Vi hafva ändå nu något annat att talas vid, hvarvid han ej just behöfver vara tillstädes.

Jesper. Ja, Truls, gå man din väg så länge. Du har nu ej här något att göra.

Truls. Väl, herre, det kostar mig äfven så litet omak att gå ut, som då jag kom hit, och jag går alltför gerna härifrån, för jag är rädd, att hon torde misstaga sig ännu en gång på mig, och då vore jag värre deran. (Går ut.)




Tredje scenen.

Fru Rangsjuk, Jesper Mes.

Fru Rangsjuk (med nöjd min). Men säg mig, min vän, så är det då allvar, att I fått denna Öfverdiktatörstjensten?

[ 392 ]Jesper. Ja, det är fullt allvar. Och önskar jag er alltså nu lycka till detta hederssteg.

Fru Rangsjuk. Jag gratulerar er tillbaka, min vän, och tackar er öfvermåttan för allt det besvär, som I härföre haft, hvilket jag ock alltid skall veta så mycket mer att erkänna, som jag är försäkrad, att I detta gjort till en stor del af vänskap och kärlek för mig. Ett är bara ännu, som jag vill begära af er: det består deri, att I inte vill hafva den tanken om mig, att jag öfvertalt er till att söka denna tjensten för någon sådan fåfängas skull, som plägar gemenligen regera andra qvinfolk; och är jag rädd, att medisanta menniskor och elaka tungor kunde nu häraf taga sig tillfälle att beskylla mig derför. Men jag tröstar mig ändå dermed, att I, min vän, och andra flera, som rätt känna mig, veta bur långt mitt sinne är ifrån sådan fåfänga. Vore jag så sant fri ifrån andra svagheter, som jag är ifrån äresjukan, så vore jag visst en lycklig menniska, och må jag bekänna, att jag i mina ögon aldrig funnit något vederstyggligare, än när en menniska, som i sig sjelf ändå inte är annat än ett mycket ringa ting, ej något annat tänker på och traktar efter än att häfva sin jordklimp högt upp och att göra sig stor öfver andra, som äro så goda som hon. Ty detta har jag oftare sjelf erfarit och förargat mig öfver, än jag har velat låta er märka.

Jesper. Åh, min vän! Hvad behöfver I att göra mig dessa föreställningar? Nog känner jag er bättre, än att jag skulle ha sådana tankar om er, att I gör någonting för en blott fåfängas skull. Jag vet väl, att I har mera förnuft än så.

Fru Rangsjuk. Ja, min vän, detta är ej första gången, som jag sagt er mina rätta tankar om den fördömda äresjukan, som plågar folk denna tid. Men så är med allt detta ändå ej min mening sådan, att man skall gräfva ned sitt pund här i verlden, utan att man snarare bör så laga, att det åtminstone må väga så mycket som andras, om icke mer, och så mycket någonsin möjligt är.

Jesper. Det förstår sig.

Fru Rangsjuk. Men å propos, min engel, säg mig, hur slår det till med den andra angelägenheten, hvarom vi sist taltes vid? Är något hopp att kunna drifva den så väl igenom som denna?

Jesper. Åh, jag förstår! Det lär vara angående förbättringen på karakteren för mig. Eller hur, är det inte så?

[ 393 ]Fru Rangsjuk. Jo, mitt hjerta, det är just detsamma som jag menar. Det är visst, att Öfver-diktatör låter öfvermåttan väl och artigt[3]; men så må jag ändå tillstå, att bara namnet utaf General-diktatör skulle fägna mig i mitt innersta hjerta.

Jesper. Gif er tillfreds, min vän, den saken lär ock snart kunna bringas till stånd. Sedan vi sist taltes vid derom, har jag, efter er begäran, arbetat derpå allt hvad jag kunnat och haft alla omkostningar dervid osparda. Jag hoppas ock att med det aldra första, och kanske i dag eller morgon, eller förr än någon tror, få ett godt utslag deri. Jag har så väl dagen efter, då herr Äreskänk sist var hos oss till måltids, som ock ännu i dag tält med honom härom, då han försäkrade mig med hand och mun, att jag skulle få karakter af General-diktatör. I vet, min vän, hur mycket denne herre kan uträtta, och ingen blir ohulpen, som han har skäl att hjelpa. Och som han är vår synnerlige patron och gynnare, så kunna vi ock, uppå hans lofven, vara så säkra om detta hederssteg som om det, vi redan ha fått i händerna. Dock måste jag derhos berätta, att det kostat mig vackert, innan jag bragt saken sä vida och kunnat öfver- vinna alla de svårigheter, som herr Äreskänk mig i förstone dervid gjorde.

Fru Rangsjuk. Ja, min vän, det hjelper inte. För intet kan man inte begära något, och ju mera det kostar, ju bättre smakar det också.

Jesper. Det är sant, min vän, det smakar fuller[4] väl; men jag skall också säga derhos, att det lär numera falla mig mycket främmande före att vara i tjenst, sedan jag förut i all min tid ej varit van vid annat än landtlefvernet och att sköta mina enskilda hushållssysslor. Dock är jag nöjd med denna förändringen, eftersom jag vet, att jag gjort er derigenom till viljes. Hvad eljest denna nya tjenstens förrättande angår, så lär det väl gifva sig, när jag efter handen får lära hvad dertill behöfs. Med allt detta finner jag nu allt mer och mer, att I, min vän, haft skäl, när I öfvertalt mig till att söka tjenst. Ty sanningen att säga, så anstår det inte en man af mina omständigheter att tillbringa hela sin lifstid in obscuro,[5] så att knappt någon menniska mer än ens eget tjenstfolk vet, om man är till i verlden eller inte; och har [ 394 ]jag alltså ingen annan än er, min vän, derför att tacka, att jag häri blifvit upplyst och kommit på rätta vägen.

Fru Rangsjuk. Det fägnar mig hjertligen, min söta vän, att I sjelf nu är öfvertygad derom, att jag ej haft något annat ändamål än ert eget bästa, och hoppas jag, att jag allt mer och mer häri lär vinna er approbation. Himlen vare lofvad, som då ändtligen en gång hulpit både er och mig ur den gemena bondlokan[6], hvaruti vi härtills varit, så att vi nu härefter äfven som annat folk kunna få vara med i den stora verlden och sjelfva se hvad deri förefaller. Och säg mig, min vän, om icke vi stått oss sjelfva i ljuset, om vi hade farit fort med vårt förra lefnadssätt? Ty förutom det, att vi då aldrig hade kunnat komma till det anseende, som vi dels redan fått, dels ännu hafva att förvänta i verlden, så hoppas jag, att den enda dotter, som vi hafva, lär nu härefter kunna få andra och hederligare tillbud, än hon härtills haft. Summan på alltsammans blir ändå denna, att det är bäst, att hvar och en håller sig vid den sysslan, hvari naturen honom satt. Låt man bonden och de, som ej till något högre födde äro, arbeta och gräfva i jorden det bästa de kunna, hvaremot vi och våra vederlikar böra lefva af sådant gement folks svett i heder och anseende och ej bry oss om så nedriga[7] saker, som vårt stånd ej anstå.

Jesper. Ja, det är allt sant, som I säger, min vän. Jag håller allt med er, och vet jag ej, huru det må vara fatt med mig, för jag är nu som en omvänd hand emot det jag förr varit. Ty jag begynner nu att ha mig[8], liksom jag ville rysa i hela kroppen, när jag bara hör någon tala om åker, äng, plog, landtbruk och hvad dertill hör, i det stället jag förr funnit mycket nöje i att beställa om sådana saker. Jag undrar sannerligen, att jag kunnat förnöta så stor del af min lifstid med så ringa och nedriga sysslor, som jag hitintills haft för mig, och att jag ej förr tagit mig något noblare och anständigare verk före. Dock är det bättre sent än aldrig, och hvad jag hitintills i min lycka försummat, kan med tiden väl återvinnas igenom goda vänners och gynnares tillhjelp, och tröstar jag mig ändå dervid, att jag nu på en gång och med ett steg hunnit längre fram i verlden än många andra, som ifrån ungdomen hafva trälat i kronans [ 395 ]tjenst och dervid kostat på sig allt hvad de kunnat ärfva och förvärfva, utan att de ännu kunnat få något tillräckligt brödstycke. Det är väl sant, att det också kostat mig redan mycket, innan jag kunnat få denna tjensten, och att jag för den orsakens skull, som I väl vet, min vän, har måst sätta ut största delen af min fasta egendom på landet, på det jag måtte hafva penningar i händerna till de omkostningar, som vid detta tillfälle dels re’n äro gjorda, dels ock ännu komma att göras, innan vi kunna komma i sådant stånd, som karakteren fordrar. Men så hjelper det inte. Jag påminner mig, min vän, hvad jag så ofta hört er säga, att man ej måste göra allt för profiten och nyttan, utan att man ock måste se något på ens heder och anseende i verlden, och att den egendom, som man kan hafva, ligger liksom ofruktbar, om man inte använder den till att bringa sig och de sina så långt fram, som man kan. Ty när man en gång är död, så frågas just inte så mycket efter, hur stor egendom eller hur många penningar man haft, utan hvad embete man beklädt i riket, och derefter blir man sedan hedrad på sin döda mull.

Fru Rangsjuk. Min herre talar nu öfvermåttan förnuftigt, att jag ingenting vet att lägga mera dertill. Det är väl sant, att denna tjensten, som jag hört sägas, ej lär vara så indrägtig, som den är hederlig till. Men så torde väl ändå kanske finnas någon utväg att komma ut dervid, om eljest ordspråket är sant, att Amt bringt Kappan[9]. Och måste man i denna tid ej vara för samvetsgrann i sin tjenst, så framt man tänker att få det igen, som tjensten kostat, och att dessutom föra sig så upp, som ens vederlikar göra och ståndet fordrar.

Jesper. Jag finner mig i allt hvad I säger, min vän, och tackar er för edra goda och nyttiga påminnelser, hvarefter jag ock försäkrar att jag skall rätta mig, så ofta något vigtigt och angeläget i min tjenst förefaller.

Fru Rangsjuk. Jag tackar er, min herre, tillbaka för ert goda förtroende till mig. Nu återstår bara, att vi tala litet om vår nya stat och inrättning; och finner jag nödvändigt, att den åtminstone ej blir sämre än andra våra vederlikars. Jag har tänkt derpå och redan gjort anstalt om alltsammans. Först och främst kan väl nu hvarken jag [ 396 ]eller er dotter vara utan kammarjungfrur, så att vi åtminstone ha hvar sin för sig. Dertill har jag tagit begge våra pigor, Ingeborg och Magdalena, som äro nätta och folklika[10] nog, bara de blifva litet upphyfsade och få bättre kläder på sig, hvarom jag, till att vinna tiden, redan bestält. Sedan behöfva vi nu några lakejer, pager och kuskar, dem jag också antagit, och äro deras livréer hos skräddaren, som lofvat mig dem ännu i dag färdiga. Hvad eljest allehanda möbler och saker inne i huset såväl som vagn och hästar med tillbehör angår, så skall det alltsammans äfvenväl bli bestäldt och så inrättadt, att del väl skulle kunna passa sig för en General-diktatör, om så skulle behöfvas, som jag hoppas.

Jesper. Det är allt väl, min vän. Jag är nöjd med allt hvad I gjort, och skall jag anordna penningar dertill. Det är mycket illa, att jag inte har någon karl, som jag kunde lemna en viss summa i händerna, och som kunde hålla riktig räkning öfver utgiften. Ty sådant faller mig alltför besvärligt att göra sjelf. Derför tror jag, att det blir mig också nödigt till att ha en kassör eller bokhållare.

Fru Rangsjuk. Ja, det är en sak, hvarpå jag också tänkt, min vän. Ty inte anstår det mer hvarken er eller mig sjelfva att nypa ut styfvertals allt hvad som skall betalas.

Jesper. Det är sant. Jag vet ingen bättre dertill än Truls. Jag kan ändå ej nu bruka’n till något annat, och att förskjuta honom vore ock synd. Ty han har tjent mig länge, och har jag inte annat funnit, än att han alltid varit trogen. Han är väl ibland något framfusig, men så måste man väl hålla honom det till godo.




Fjerde scenen.

Jesper, Fru Rangsjuk, Truls.

Truls (kommer något häpen och hastigt inlöpandes och säger:) Kära herre och fru . . .

Jesper. Hvad är det som fattas dig, Truls, och hur står till?

Truls. Åh, herre, jag blef så illa vid, att jag kan [ 397 ]rätt nu ej få något ord mera fram. Jag såg en alltför elak syn, som skrämde mig.

Jesper. Nå, säg då fram. Hvad har du sett för slag?

Truls. Jo, herre, här var en karl, som bultade på porten. När jag lät upp, såg jag, att han bar rep på den ena axeln, och då blef jag så illa vid, att jag strax slog porten igen och lät honom stå der. Ty jag kunde i hast ej annat finna, än att den karlen måtte vara antingen en sådan, som brukar att hänga upp folk, eller som var sjelf dömd till galgen, eftersom han bar märket deraf med sig.

Jesper. Åh, jag tror du är galen, Truls! Hvad skulle väl sådant folk, som du talar om, göra här?

Truls. Ja, det vet väl hin, herre. Men det är visst, att han skrämde mig alltför mycket.

Jesper. Men talade då karlen något med dig?

Truls. Ja, herre, sedan jag hade slagit igen porten för honom, frågade han utanföre, om herrn och frun voro hemma. Men jag svarade honom inte derpå, utan gick ifrån porten, och som jag tyckte, så gjorde han så med, och glad var jag, att jag slapp’en.

Fru Rangsjuk. Nå, nu kan jag märka, hur denna saken hänger tillsammans. Kom vads, att någon af våra vänner skickat en lakej hit i något ärende till oss, och att det varit den, som skrämt Truls, efter han lär haft snören på axeln, som folk af kondition brukar att ha på sina lakejer.

Truls. Nej, kära fru, det var inga snören, utan rep så tjocka som min arm.

Fru Rangsjuk. Åh, inte! Men du lär i häpenheten tyckt dem vara tjockare, än de i sig sjelfva voro.

Jesper. Ja, utan tvifvel lär det så vara, som I säger, min vän, att någon främmande lakej varit här och sökt oss. Men hur kommer det sig, Truls, att du är så rädd för rep? Det ser ut, som du hade elakt samvete.

Truls. Nej, herre, jag har inte något elakt samvete; men rep har jag ändå i alla mina dagar inte kunnat tåla för min död. (Låtsar vilja gå bort, men betänker sig och kommer tillbaka.) Ja, det är sant, jag hade så när glömt berätta, att litet förr än den karlen med repen var här, så var här en annan utan sådana rep, som också frågade efter herrn och frun.

Jesper. Hvad var det då för en?

Truls. Jo, herre, han var skickad ifrån doktorerna.

[ 398 ]Jesper. Ifrån doktorerna, säger du?

Truls. Ja, visst var han skickad ifrån någon doktare eller sådan, som går omkring i husen och kurerar sjukt folk för penningar.

Jesper. Men sade han då det, att han var hitsänd från någon sådan?

Truls. Nej, inte just det heller, herre. Men jag kunde ändå märka på hans tal, att det måtte hänga så tillsammans, som jag säger.

Jesper. Nå, hvad sade han då?

Truls. Jo, han frågade mig, hur herrn och frun mådde.

Jesper. Ja, hvad svarade du derpå?

Truls. Jag bad honom, att han inte skulle göra sig någon fåfäng möda att löpa här i trapporna, efter här ej ändå vore något hvarken för honom eller hans husbonde att förtjena, emedan både herrn och frun och jag och Malena och alla de andra hade helsan och voro så friska, att vi ingenderas hjelp behöfde. Han tycktes bli litet ond deröfver, när han märkte, att här i huset ingenting var att förtjena. Men det halp inte, jag viste honom utan krus på dörren och slog sedan porten igen.

Fru Rangsjuk. Nå, så har jag aldrig hört så ovettigt i all min dar! Både denne och den andre, som Truls nu talt om, hafva inte varit något annat än lakejer, som våra vänner skickat hit till att fråga, huru vi må. Men är det inte alltför skamligt för oss, att vi skola ha så obelefvadt folk, som inte vet att skicka sig manerligen vid sådana tillfällen? Dock hoppas jag, att de lakejerna, som jag antagit, lära bättre förstå sig på folkseder. (Till Jesper.) Emellertid fägnar det mig inte litet, att jag ser, det folk vill visa oss höflighet, och kan I, min vän, nu allaredan sjelf finna åtskilnaden emellan vårt förra stånd och det, hvari vi nu äro. Nu begynner folket re’n att söka vårt sällskap och umgänge. Men huru många tro voro väl förr, som frågade efter oss eller visste, att vi voro till i verlden? Nu vore det väl anständigt, att vi skulle skicka till våra vänner och fråga efter dem. Men som vi inte kunna skicka någon af vara lakejer, efter deras livréer ännu inte äro färdiga, så kunde kanske Truls så länge beställa derom. Om I så finner godt, min vän, så skicka honom åstad. Jag går emellertid bort att beställa om ett och annat, som kan vara nödigt.




[ 399 ]

Femte scenen.

Jesper, Truls.

Jesper. Ja, Truls, nu skall jag visa dig på åtskilliga ställen här i staden. Men låt se, att du bär dig beskedligt[11] åt. Först skall du gå bort till herr Esbjörn. Han bor på Vesterlånggatan inne i Sta’n.

Truls. Ja, jag får väl fråga mig före. Men hvad skall jag göra der?

Jesper. Du skall helsa ifrån frun och mig. Men det är sant: vet du väl, hur du skall säga, när du helsar ifrån frun och mig?

Truls. Hå, skulle jag inte veta det, då vore jag enfaldig! Jo, jag skall säga, att jag skall helsa ifrån herr Jesper Mes och hans fru.

Jesper. Nej, det var inte rätt. Nu skall jag säga dig, att du inte mer får kalla mig slätt och rätt Jesper Mes, som du förr gjort, utan du skall säga: herr öfverdiktatören Mes. För du skall veta, att jag nu, sen jag blifvit öfverdiktatör, är en annan man, än jag förr varit.

Truls. Nå, hvad hör jag! Är det möjligt, att en menniska kan så bli ombytt, att hon inte är densamma mer, som hon förr varit? På det sättet tjenar jag nu också en annan husbonde än förr?

Jesper. Ja visserligen. Förr tjente du hos Jesper Mes, men nu tjenar du hos herr öfverdiktatören Mes. Truls. Aldrig har jag hört maken! Men hvem är det då, om jag får lof att fråga, som har gjort herrn om till en annan menniska?

Jesper. Hvarför frågar du så derefter, Truls?

Truls. Jo, jag tycker så, att den som gjort’et har ändå inte gjort den saken så alldeles väl ifrån sig, och att han inte denna gången lär hafva velat bruka sin konst rätt till att göra om folk. Ty sanningen att säga, så kan jag inte finna någon ändring hos herrn, utan tycks mig, att han ännu är densamma Mesen, som han alltid förr varit.

Jesper. Nu talar du, Truls, rätt som en tok. Nog vet hvar man, att ingen menniska physice och till sin kropp kan [ 400 ]bli ombytt till en annan. Men så kan det likväl gå an uti en moralisk betydelse, när man kommer till högre äretjenster och beställningar, än man förr haft.

Truls. Jaså, hänger saken så tillsammans? Nu för- står jag alltihop i grunden. Så skall jag då säga till herr Esbjörn, att herrn, som nu är uti en pluralisk betydelse herr öfver . . .

Jesper. Hå, jag tror du är galen! Bry dig inte om hvarken pluraliskt eller moraliskt, utan säg bara, att herr öfverdiktatören Mes och hans fru låta helsa herr Esbjörn och hans fru . . .

Truls. Väl, herre, det skall bli bestäldt. (Vill gå bort.)

Jesper. Vänta, Truls! Hvad löper du efter? Vet du väl ännu, hvad du skall göra der?

Truls. Ja, jag skall ju gå dit och helsa, som herrn sagt.

Jesper. Hå, din toker! Det är inte gjordt dermed allena, utan det förnämsta är, att du frågar, huru herr Esbjörn och hans fru må.

Truls. Huru de må? (För sig sjelf, klär sig bakom öronen och säger:) Aj, aj, skall jag nu löpa så galen, som den andra token gjorde i jåns? (Till Jesper.) Nå nå, herre, det skall allt bli väl bestäldt. (Går bort.)

Jesper. Det kostar omak, innan man kan lära sådana ohyflade lymlar, huru de skola skicka sig bland folk.

Truls (kommer i detsamma tillbaka och säger:) Herre . . .

Jesper. Nå, hvad vill du? Jag tänkte, att du re’n var borta.

Truls. Åh, förlåt mig, herre. Jag är rädd, att jag inte kommer ihåg herrns nya långa namn, som han i jåns sa’ för mig. Var det inte herr öfver . . . öfver . . . tra . . . traktör? Jo, jo, traktör, så var det, menar jag.

Jesper. Men är du ifrån vettet, Truls? Jag har ju sagt dig min titel några gånger: herr öfverdiktatör skall du säga, och inte traktör.

Truls. Jaså, herr öfverdiktatör. Jag visste väl, alt det ändå skulle gå ut[12] på ör, och tyckes mig, att det ändtligen kunde vara lika mycket. Herr öfverdiktatör, herr öfverdiktatör, herr öfverdiktatör . . . (Medan han detta ofta repeterar för sig sjelf, går han ut igen.)

[ 401 ]Jesper (ser efter honom.) Jag är ändå rädd, att den der token beställer alltsammans galet för mig. Som jag märker, så är han alldeles inte fallen till sådana kurial-sysslor, som härefter ofta i mitt hus lära förefalla. Men jag tror ändå, att jag i andra saker, hvartill jag tänker att bruka’n, skall hafva godt gagn af honom, för det vet jag, att han är trogen.

Truls (kommer tillbaka igen.) Vasslapperdibus, herre! Jag glömde att fråga . . .

Jesper (blir ond och stampar i golfvet.) Jag tror, att aldrig någon god har utgjort den token i dag på mig.[13] Hur är det, skall du inte gå dit jag befalt dig?

Truls (blir rädd.) Åhjo, kära herr öfverdiktatör, jag skall nu strax gå. Men jag ville bara först fråga mig före om en ting, som fallit mig in.

Jesper. Jag må rätt nu bli rasande öfver den karlen! Nå hvad är det då, som du vill fråga?

Truls. Jo, herrn har befalt mig, att jag skall begära fä veta, huru herr Esbjörn och hans fru må. Det skall nu väl bli bestäldt. Men om mig nu derpå skulle bli svaradt, att antingen de begge eller endera af dem vore sjuk, se då står jag der som en annan Mats Topp[14] och vet inte, hvad jag skall säga dertill. Derför vill jag nu förut förfråga mig hos herrn, hvad jag skall svara, ifall de vore sjuka, och om det inte vore tjenligt att för den händelsen säga, att herr öfverdiktatören och hans fru då strax ville komma dit och kurera dem?

Jesper. Truls, jag står rätt nu ej längre ut med dina tokigheter. Men menar du, att jag har lärt till att kurera sjukt folk, eller hur?

Truls. Inte vet jag, herre. Men hvarför vill då herrn ändtligen veta, om folket är friska eller sjuka, efter han ändå ingenting kan göra från eller till saken?

Jesper. Din narr. förstår du inte så mycket, att sådana efterfrågningar äro bara höfligheter, som folk af kondition pläga bruka sins emellan, utan att man behöfver hvarken kurera dem som äro sjuka eller på något sätt vidare bry sig om dem. Men jag märker väl, att det är ändå fåfängt [ 402 ]till att skicka dig i några sådana ärender som dessa, utan måste jag väl vänta, till dess mina lakejer fått sina kläder färdiga. Derför blif nu man här, Truls, och gå ej mera derefter.

Truls. Ja gerna, herre. Jag är väl så nöjd, att jag slipper till att löpa kring staden som en annan tok.

Jesper. Men nu skall jag åter fråga dig en ting, Truls. Du ser, att annat folk arbeta derpå till att bringa sig fram i verlden och att bli allt förnämare och förnämare karlar. Nu vet jag väl, alt du har mera tanke om dig, än att du skulle bli i alla dina dar en gemen dränglymmel. Derför vill jag nu fråga dig, om du ännu inte har tänkt, på hvad sätt du med tiden må kunna bli en annan karl, än du nu är.

Truls. En annan karl, än jag nu är? Jag vet inte, hur jag skall svara herrn derpå. Jag tycker så, att jag står mig rätt bra, sådan som jag nu är, och att jag har god helsa och god aptit både till att äta och dricka, när jag har något som smakar mig väl, så att jag inte annat kan säga herrn, än att jag härtills har trifts mycket väl i det skinnet, jag nu har, och att jag alltså väl är nöjd att bli alltjemt den, som jag nu är.

Jesper (för sig sjelf.) Nej hör på tocka gemena och nedriga tankar som sådant folk kan ha! De mena, när de må väl och kunna bra äta och dricka, så är dermed allt bestäldt. (Till Truls.) Nej, Truls, du förstår mig inte rätt. Min fråga går derpå ut, om du inte skulle ha lust att bli en sådan karl, som hade mera heder och anseende med sig, än du nu har, så att du af annat folk kunde bli ärad och respekterad.

Truls (för sig sjelf.) Vasslapperdibus! Heder och respekt, det låter temligen bra, och har jag tyckt derom i alla mina dar. (Till Jesper.) Jo, jag vore väl nöjd till att bli en sådan, som herrn talar om, men med det förord[15], att jag likafullt får behålla samma kropp och skinn, som jag nu har, efter jag alltid funnit mig väl deri, och sedan att jag jemte denna respekten, som herrn talar om, åtminstone ej må få mindre mat och dricka, än jag hitintills haft.

Jesper. Hå, dessa saker förstå sig af sig sjelf! Du ser ju, att fast jag blifvit öfverdiktatör, så är jag ändå samma kropp som förr.

[ 403 ]Truls. Ja, nu förstår jag. Herrn vill visst, att jag skall bli äfven en sådan öfverdiktatör, som herrn nu sjelf är?

Jesper. Nej, nej, monsieur Truls, du får inte klifva så högt; utan låt man nöja dig med någon mindre tjenst, som bättre kan passa för dig. Jag behöfver nu en bokhållare, och derför vill jag fråga dig, om du väl tror dig till att kunna beskedligen hålla en bok år ut och år in.

Truls (för sig sjelf.) Bokhållare, det låter inte så illa, om jag bara får lägga ett herr framför. Herr bokhållare, jo, jo, det går an. (Till Jesper.) Ja, herre, nog tror jag mig om till att kunna hålla en bok, om hon inte är alltför tung. Men skall jag också stå och hålla henne år ut och år in?

Jesper. Nej, det är inte nödvändigt, att du just alltid är dervid,[16] och dessutom behöfver du inte stå och hålla boken, utan du kan sitta och göra’t. Men säg mig också, om du kan räkna och skrifva?

Truls. Ja, herre, jag kan något litet.

Jesper. Det går an, bara du kan något, för jag har ändå min skrifvare, som skall vara som betjent under dig. (Vid detta säges, begynner Truls redan på att yfva sig. Jesper kontinuerar.) Nu skall jag säga dig, hvari din tjenst skall bestå: Du skall ha mina penningar om händer, så mycket jag efter handen finner nödigt att ge dig. Utaf dessa penningar skall du nu betala ut hvad dig blir befaldt af frun eller mig, och hvar gång, när något utgifves, så skall du låta skrifvaren föra det till boks, så att en riktig räkning må hållas öfver alltsammans; och det kallas: hålla bok.

Truls. Åh, herre, nu förstår jag på mina fingrar att vara en herr bokhållare, om herrn skulle så behaga.

Jesper. Jo men, Truls, efter jag ser, att du har lust, så gör jag dig nu till min bokhållare, och skall jag också ge dig detsamma skriftligen, på det annat folk må deraf kunna se, hvad du nu är för en karl. Dessutom skall du också få andra kläder till att ha på dig.

Truls. Jag tackar herrn ödmjukligen både för herr bokhållaren och för kläderna. Men så är det nu helt visst, att jag är en herr bokhållare, så att jag derom kan vara alldeles försäkrad?

[ 404 ]Jesper. Ja, visserligen kan du så vara. Ty sedan jag gjort dig till min bokhållare, så kan ingen neka dig att vara’t, och skall nu härefter allt mitt folk, både lakejer, kusk och alla de andra, ge dig den respekt, som en bokhållare bör ha.

Truls. Ja, det är allt väl, bara herrn vill vara så god och lägga ett »herr» framför bokhållaren, så har saken så mycket mera eftertryck med sig.

Jesper. Ja, må göra då. Så gör jag dig nu till min herr bokhållare.

Truls. Det är nu allt väl. Jag skulle ännu fråga herrn om en ting. Nu har herrn för inte långe sedan blifvit en herr öfverdiktatör, och jag har nu i dag blifvit en herr bokhållare, som herrn säger. Derför skulle jag, bara till min efterrättelse, gerna vilja veta, hvilken nu af oss är fornämst, antingen herr bokhållaren eller herr öfverdiktatören.

Jesper. Nå, det var en underlig fråga! Nog kan herr bokhållaren veta, att fastän mitt andra folk skall visa honom respekt, så är han ändå sämre än jag, så vida han är betjent i mitt hus.

Truls. Nå, det kan så vara, jag är ändtligen dermed nöjd.

Jesper. Nu skall jag till en begynnelse lemna hos herr bokhållaren en sedel på hundra plåtar, eller sexhundra daler kopparmynt, hvaraf herr bokhållaren tills vidare kan taga de nödigaste utgifterna som behöfvas. Men laga ändtligen så, att det blir väl fördt till boks, så att allt kan ha sin riktighet, när det efterfrågas.

Truls. Jo, ingen fara, herre, det skall allt bli riktigt utgifvet.



  1. Irrta sig = sansa sig.
  2. Ovettig = vettlös.
  3. Artigt = fint.
  4. Fuller = visserligen.
  5. In obscuro = obemärkt.
  6. Gemen = simpel; den gemena bondlokan (= bondselen) = jordbrukarens simpla, anspråkslösa ställning.
  7. Nedrig = simpel, lumpen.
  8. Ha sig = känna sig.
  9. Amt bringt Kappan, förvrängning af ett gammalt tyskt ordspråk: Amt gibt Kappen = Med ett embete följer tillfälle till biförtjenster.
  10. Folklik = som vet att skicka sig.
  11. Beskedlig = förståndig.
  12. Gå ut = ändas.
  13. Jag tror, att aldrig någon god etc. = Jag tror, att f-n sjelf har skickat den token på mig.
  14. Mats Topp = dummerjöns.
  15. Förord = betingelse, vilkor.
  16. Vara vid = hålla på med.