Fursten/Del 1/Kapitel 01
|
Petershof → |
FÖRSTA KAPITLET.
Tvenne resande.
I slutet af Juni månad 1796 såg man en sufflettvagn, förspänd med tvenne hästar, skrida fram på den så kallade Rigavägen till S:t Petersburg.
Vagnen hade redan passerat Oranienbaum och nalkades Petershof.
Hästarne voro löddriga af svett, vittnande om att det gått raskt undan. Kusken, en ståtlig figur, klädd i en ljusblå långrock, tillknäppt ända upp, och med ett bälte om lifvet, skötte tömmarne som en hel karl. Emellertid voro hästarne redan uttröttade, och piskan gick hurtigare än de. En rysk bonde, utstyrd i en likaledes tillknäppt och åtsittande rock, ehuru till färgen grå, gick vid åkdonets sida, hållande sig i den ena vagnsfjädern.
Inuti vagnen sutto tvenne personer. Den ene var en man af omkring tjugofyra à tjugofem år, den andre var yngre. Båda två voro helt och hållet upptagna af det samtal, som sysselsatte dem.
— Ni är ej upprigtig, min herre, yttrade den något äldre; edra uppgifter äro motsägande. Hvad ni den ena stunden bejakar, förnekar ni den andra. Dessutom visar ni en förlägenhet, som gör er med skäl ännu mera misstänkt. Jag är icke någon polisbetjent, utan talar som en upprigtig vän till er, min herre; men kom ihåg att ryska polisen är ej att leka med. Ni bleknar, hvad skall jag väl tro?
Den yngre, som kunde vara omkring aderton à tjugo år, skiftade verkligen färg, då han hörde den ryska polisen nämnas, på samma gång som han blickade upp i den talandes ögon, liksom ville han der läsa, huruvida han hade skäl att frukta för honom eller ej.
Ynglingen var för öfrigt af ett intagande och älskvärdt utseende, och fastän han hade denna vid hans ålder så vanliga, smäckra, nästan slankiga växt, utan den hållning och stadga, som först kommer med åren, visade sig ändock emellanåt någonting manligt och beslutsamt i hans rörelser, hvilket ganska mycket förhöjde det tilldragande hos hoMan skulle kunna säga att sjelfva grundteckningen — skelettet var färdigt till mannen, men att färgläggningen eller köttbildningen felades. Han var lång, nästan lika lång som den äldre, men mager, ehuru denna magerhet icke var den förtärande, af ett utsväfvande lefnadssätt framkallade sjuklighetens, utan fast hellre den alltjemt tillväxande friska och muskelstarka kraftens, men som ännu ej besvärats af något öfverflöd af yttre former. Kinderna voro insjunkna, men, ehuru icke utan sin solbränna, skiftade de i rödt och hvitt med samma lätthet, som om hans hjerta varit ett ännu oerfaret, blygt fruntimmershjerta.
Hans reskamrat var deremot en utbildad, kraftfullt bygd man med ett öppet och manligt ansigte. Pannan var hög, uttryckande karaktärsfasthet och mod; de mörkbruna ögonen strålade af förstånd och allvar; ehuru, då man blickade djupare in i dem, man såg den dystra lågan af en melankolisk brand; — väl icke en lössläppt passions vilda eld — utan tvärtom en, som det vill synas, bekämpad eller beherskad, men som icke desto mindre förlänade åt honom ett uttryck af djup känslighet samt på ett manligt och intagande sätt liksom förädlade hela hans väsende.
Ynglingen betraktade honom ännu.
— Ni vill utforska, fortsatte den äldre, som märkte ynglingens pröfvande blick, hvad mening jag hyser om er, och jag skall underlätta ert bemödande i detta afseende. Jag tänker, att ni är en ung man med ett godt och redligt hjerta, men som utan all erfarenhet blifvit af omständigheterna utjagad i verlden, så vida ni icke sjelf i allt för ungdomligt äfventyrliga afsigter, öfvergifvit ert hem. Då jag träffade er vid poststationen i Riga, fann jag er i en belägenhet, som rörde mig, och ni må sjelf afgöra, huruvida jag icke behandlat er så godt jag förmått.
Ynglingen fattade med värme den talandes hand och tryckte den lifligt.
— Ack jo, min herre, yttrade han dervid, ni har behandlat mig som en bror. Vid himmelen, ingen har kunnat göra mera för mig än ni. Man var nära att upptäcka, att det pass, som jag hade, var falskt. Ni trädde emellan och räddade mig.
— Utan min kurirbricka skulle jag ej hafva förmått det.
— Lika mycket, ni räddade mig likväl. Men ej nog dermed — ni såg mitt bekymmer — min kassa var slut — och ni erbjöd mig en plats i ert åkdon. O, min herre, huru skall jag kunna visa mig rigtigt tacksam för all den godhet ni slösat på mig.
— Ni kan det.
— Säg mig det och …
— Anförtro er upprigtigt åt mig.
Ynglingens ansigte mulnade härvid, och han sänkte förläget sina ögon.
— Ni sade mig i går, fortsatte likväl den andre, att ni heter Worowitsch och är från Mittau, i dag kallade ni er för Wornonwitsch och påstod att ni var från Witebsk.
— Förlåt mig, förlåt mig, bad ynglingen och tryckte åter sin reskamrats hand, under det hans ansigte betäcktes af en hög rodnad; det är väl möjligt att jag misstalat mig, men jag har ej gjort det uppsåtligt. Mitt namn är Worowitsch och jag är från Mittau.
Den äldre blickade ut genom vagnen och såg sig tankspridd omkring; han tycktes betvifla ynglingens försäkran, och ett uttryck af missnöje halkade öfver hans ansigte, hvilket han dock af ädel finkänsla sökte dölja för sin reskamrat, som ej heller märkte det, utan snart åter försjönk i sina egna betraktelser.
— Jag vet icke hvad det är hos er, fortsatte emellertid den äldre efter en stunds tystnad, som fäster mig vid er. Jag tror det är er ungdom, er synbara oerfarenhet, er nästan värnlösa belägenhet, i förening med den lifliga hänförelse, hvarmed ni yttrat er i flere ämnen, som dragit mig till er. Ju mera jag inträngt i ert väsende, desto mera har ni erinrat mig om några år af mitt eget lif, då jag befann mig ungefärligen i samma belägenhet som ni nu, ehuru ni saknar något, som jag egde — nämligen upprigtighet. Vid edra år bör man kunna vara upprigtig. Visserligen är det sant, att jag ej har skäl att fordra något af er, men jag begär också upprigtighet blott — jag vet knappast hvarför. Ni har fallit i mina händer liksom ur skyarne, och då vi hinna fram till S:t Petersburg, skola vi skiljas åt, måhända för att aldrig mer sammanträffa. Jag är sjelf ung, men jag har slitit ut barnskorna i erfarenhetens skola, och det skulle glädja mig, om jag på något sätt kunde gagna er. Hvad ämnar ni taga er till, då vi framkomma till hufvudstaden?
Ynglingen svarade icke, utan blickade blott förvirrad upp, för att derefter åter försjunka inom sig sjelf.
— Ni är i sanning en gåta, min herre, anmärkte åter den äldre icke utan otålighet; det skulle smärta mig, om jag till slut icke finge bibehålla min goda tanke om er, utan …
Han slutade anmärkningen med en axelryckning, som uttryckte mer än alla ord.
Ynglingen höjde dervid hastigt upp sitt hufvud, och hans ögon vidgade sig.
— Huru? anmärkte han.
I denna rörelse visade sig så mycken naturlig stolthet, så mycken oförskräckt, manlig öppenhet, så mycken karaktärsrenhet och ungdomlig oskuld, att den äldres alla misstankar på en gång åter försvunno. Också lade han sin hand vänligt på ynglingens axel.
— Bra, min vän, yttrade han. Vältaligare har ni aldrig kunnat besvara mitt tvifvel, än ni nu gjorde.
Ynglingen försjönk derunder åter ned inom sig, och samtalet hade troligtvis upphört, så vida han ej efter en kort stund med en häftig rörelse vändt sig emot den äldre.
— Det faller mig något in, sade han, säg mig, är ni ryss?
— Det är jag icke; men hvarför denna fråga?
Ynglingens bröst höjde sig, liksom hade en börda fallit från hans hjerta.
— Ni är icke en rysk embetsman, icke rysk officer? Att ni ej sagt mig det förut! Ser ni, min herre, men hvad är ni då för landsman?
— Svensk.
Ynglingens utseende fick allt mera liflighet.
— Svensk, upprepade han och fixerade ännu uppmärksammare sin reskamrat. Gud vare derför lof! tillade han, liksom talande för sig sjelf. Jag har alltid hört mycket godt om svenskarne. Ert namn är Döring — Mauritz Döring — det var ju så?
— Alldeles; men jag kan ej begripa, hvarför ni gläder er åt att jag är svensk, eller rättare, hvarför ni synes frukta för ryssarne. Ni är ju sjelf ryss, och så vida ni är en redlig ung man, hvarför misskänna edra landsmän?
— Hvarför? Hvarför? Evige Gud! Utan att hoppas att för er fullständigt kunna redogöra för min person, prisar jag mig dock lycklig för mitt infall, att ifrågasätta ert landsmannaskap, och ännu mera att ni ej är ryss. Ser ni, min herre, en ryss älskar sitt fädernesland, han måste det, ty han vore eljest ej en redlig ryss — han måste älska det liksom jag — men det hör ej hit — förlåt mig mitt osammanhängande prat — hvar var jag nu? — Jag ville säga, att jag anser en ryss ega pligter mot sitt fädernesland, kära och dyrbara pligter, och att han, så vida han derjemte är rysk embetsman, eger ännu högre — nog af — man skall icke fresta fosterlandskärleken hos någon man af heder, och i sjelfva verket hafva mina tvetydiga förklaringar till er härledt sig ifrån denna — må ni nu ej klandra mig — uppmärksamhet. Ni har anmärkt att jag i mina yttranden motsagt mig; ack, min herre, jag har aldrig varit i behof af — huru skall jag nu uttrycka mig — af att narras förr än på de sista veckorna, och jag tror ej att jag någonsin kan blifva van dervid. Det förundrar mig ej heller, att ni tviflat på min ärlighet och på min karaktär, emedan jag vet att jag invecklat mig i en labyrint af tvetydigheter utan att ha förmåga att reda mig derur. Beklaga mig, min herre, men hoppas ej derför att få närmare reda på mig. Jag är skyldig högre pligter att dölja mig inom mig sjelf, intill dess — men nu håller jag ju åter på att komma på afvägar. En sak vill jag dock försäkra er om, den att ni ej upptagit från landsvägen hvarken en otacksam eller en simpel afventyrare. Vid himmelen, min herre, ni kan tro mig, att jag är förtjent af er aktning, så vida heder och ära någonsin äro det. Jag är en olycklig, ung man, som icke ens har rättighet att tala om sin olycka. Se der i sammandrag min hemlighet, mitt lif. För öfrigt må ni icke tro att jag är så oerfaren och så barnslig, som min ställning hitintills kunnat gifva anledning att förmoda. Jag är oerfaren i konsten att bedraga, ett barn, då det gäller att narras, och jag skulle således alltid framstå i en falsk dager för er. Ser ni, min herre, jag har likväl ett pass, som icke är falskt; men det skulle jag ej vågat uppvisa för någon ryss.
Och ynglingen uppknäppte dervid rocken och västen samt visade sitt bröst.
— Se här mitt pass. Det är skrifvet af en kula och en bajonett.
Döring — de af våra läsare, som läst romanen Drabanten, igenkänna honom säkert — Döring såg nu på ena sidan af ynglingens bröst tvenne ganska betydliga, fastän numera läkta blessyrer.
— Ett godt manuskript, utropade Döring, öfverraskad af detta för en yngling så vackra pass. Ni har således varit i fält — ni är militär — ni har stridit som en tapper man — ert handslag, min herre; men hvad ser jag der?
Då Worowitsch — vi måste kalla den unge mannen så, efter han sjelf gifvit sig det namnet — blottade bröstet, hade han skjutit någonting åt sidan, som han, fäst med en snodd om halsen, bar på bröstet; men icke dess mindre stack någon del af det undangömda fram, och Döring trodde sig märka att det var de glänsande uddarne af en militärorden. Vid Dörings yttrande knäppte Worowitsch lugnt åter tillhopa väst och rock och tycktes derigenom vilja afböja hvarje vidare fråga.
— Ni vill omgifva er med ett ogenomträngligt mörker — som ni behagar, min herre — men hvarför skulle ni ej våga visa edra landsmän de ärofulla tecknen af tvenne sådana blessyrer, hvilka ni måste hafva erhållit i striden för ert fädernesland? Sådana blessyrer äro anvisningar på allas aktning, och ehuru jag ej är ryss, måste jag rättvisligen erkänna att tapperheten är en förtjenst, som i Ryssland äras och aktas lika mycket som i något annat land.
Worowitsch stirrade blott på Döring.
— Jag gillar er anmärkning, svarade han slutligen; men jag har sagt er, att jag måste förblifva en gåta — och — och …
Döring, som kände att han behandlat den unge mannen med mer än vanlig ridderlighet, kunde i denna stund icke undertrycka en viss förtrytelse öfver hans, som det föreföll Döring, allt för opåkallade försigtighet.
— Då jag fann er i Riga utan pass; öfvergifven och förtviflad, inföll han, misstrodde icke jag er.
Döring yttrade sig utan all häftighet, men ändock med så mycket intryck, att Worowitsch förstod hans mening.
— Och jag misstror likväl er, vill ni säga; långt derifrån, jag har aldrig ett enda ögonblick betviflat er heder och ert hjerta. Så länge jag ansåg er vara ryss, var det blott af aktning för er patriotism, som jag tvekade, huru jag skulle visa mig inför er; och då jag nu vet att ni icke är det, har jag sökt att på det enda sätt jag kunde, öfvertyga er, att jag ej är ovärdig er vänskap. Något mera eger jag ej rättighet att yppa om mig, emedan jag ej tillhör mig sjelf. Hade jag ej haft förtroende för er, skulle jag icke en gång upptäckt så mycket, som jag nu gjort. Haf blott tillit till min heder, det är allt, hvad jag ber er om. Ni har behandlat mig som en man af ära, och det skulle smärta mig att vara misskänd af er.
Döring kunde icke längre misstänka sin unge reskamrat. Han började snarare förmoda, det han var en af de många olyckliga politiska flyktingar, som vid denna tid öfversvämmade Europa. Emellertid slöt han sina gissningar inom sig.
— Här är min hand, yttrade Döring i stället, och nu ej mera ett enda ord i det ämnet. Jag har aktning för olyckan, och kan jag någonsin vara er till tjenst, så vänd er med fullt förtroende till mig.
Under samtalets gång hade man tillryggalagt ett par werst, och man nalkades Petershof.
På en gång hörde man ljudet af en kanonad, dundrande från grofva pjeser.
— Hör!
Vagnen stannade.
Döring äfvensom Worowitsch reste sig lyssnande och förundrade upp i vagnen.
— Det är salutskott, anmärkte Döring, det hörs på uppehållen emellan skotten.
— Säkerligen en kejserlig salut! Kan kejsarinnan vara vid Petershof?
— Kommer ej ljudet af skotten från Kronstadt?
— Nej …
— Ni har rätt. Kanonaden är oss helt nära. Låtom oss köra på. Kör på!
Worowitsch fattade Döring i armen i afsigt att säga något, men förblef likväl stillatigande, liksom hade han ej varit öfverens med sig, huruvida han borde yttra sig eller ej.
— Säg ut hvad ni har på sinnet, bad Döring.
Kusken körde emellertid på.
— Om hofvet är här, yttrade Worowitsch, men tystnade åter.
— Nå väl, om hofvet är här?
Döring observerade den starka rörelse, som på en gång bemägtigade sig ynglingen, en rörelse, som oförstäldt blottade hans oro och ängslan.
— Om ni har något att frukta för hofvet, inföll Döring, så råder jag er att handla beslutsamt. Visar ni er lika vacklande och tvekande inför andra som inför mig, skall ni inom tjugofyra timmar vara såsom en misstänkt person beröfvad er frihet. Svara mig öppet, fruktar ni för hofvet?
— Ja.
— Ni vill således undvika allt uppseende och, om möjligt, äfven polisen.
— Naturligtvis.
Vagnen hade under tiden inkommit i Petershofs alléer, och man såg grupper af menniskor vimla fram och åter under de lummiga, i sin praktfullaste sommargrönska klädda löfkronorna.
Döring hade öfverlagt ett ögonblick.
— Om hofvet är här, sade han slutligen, hvilket att döma af allt hvad vi se och höra, är ganska troligt, nödgas jag också stanna qvar här. Ni har sagt mig, att det är angeläget för er att så snart som möjligt komma till Petersburg.
— Det är sant och likväl …
— Och likväl?
— Och likväl dröjer jag gerna här, ifall ni ej vill blifva mig qvitt; ty jag är öfvertygad om att jag i ert sällskap allra säkrast skall kunna lurendreja mig in i hufvudstaden.
— Äfven jag tror det, men i alla fall är det klokast att vara så försigtig som möjligt. Under de två senaste åren har jag hufvudsakligast uppehållit mig i Ryssland och känner att den hemliga polisen här icke är att skämta med. Således — jag vill föreslå er en sak.
— Er vänskap rör mig djupt.
— Befunne jag mig i er ställning, är jag säker på att ni skulle behandla mig på samma sätt.
Worowitsch tryckte Dörings hand. Det var hans enda svar.
— Vill ni följa mitt råd, fortsatte Döring, så stiger ni ur vagnen och söker er ensam fram till värdshuset på andra sidan om slottet. I folkvimlet skall ni obemärkt hinna dit, och der skall ni uppsöka mig såsom en gammal bekant, som öfverraskas af att återse mig.
— Jag tackar er — tackar er mycket — ni är erfarnare än jag. I min olycka är jag bra lycklig, som träffat en redlig man.
Worowitsch var lifligt upprörd öfver den vänskap, som Döring så enkelt och hjertligt visade honom. Utan alla vidare yttranden hoppade han ur vagnen och försvann bland folkvimlet.
Vagnen körde vidare; men ju längre fram den kom, desto mera ökades folkträngseln och svårigheten att bana sig väg fram till det utsatta mötesstället.
I den stund, då Döring på något afstånd passerade förbi slottet, hörde han den ryska hornmusiken spela en folksång. Tonerna rullade öfver landskapet och bortdogo småningom.
En qvart senare stannade hans åkdon vid värdshuset.