Fursten/Del 1/Kapitel 02
| ← Tvenne resande |
|
Bondkojan → |
ANDRA KAPITLET.
Petershof.
I talrika grupper svärmade folket fram och åter i alléerna vid Petershof. De flesta voro maskerade, somliga klädda i svarta sidendominos, andra helt enkelt i sina hemlandsdrägter.
På en bänk uti en af de mörkaste gångarne, der träden flätade sina grenar tillhopa till ett tätt hvalf, satt eller rättare sträckte sig en ensam person med ryggen stödd emot karmen och fötterna längs bänken. Med hufvudet hvilande i handen tycktes han glömma allting omkring sig.
På afstånd ljöd hornmusiken, och tonerna sväfvade öfver fältet uti långa och uthållande harmonier.
Ingenting tycktes likväl kunna störa enslingen.
Längst bort i alléen syntes en karl, bärande ett bräde eller ett slags mindre bordskifva på hufvudet, på hvilken skifva hvarjehanda små säljbara artiklar voro uppstälda. Bland dessa varor såg man en stor flaska, fyld med Sbiten, en rysk favoritdryck, som kokas af honung, peppar och vatten. Mannen var en så kallad Sbiten'schtschicki. Under det han oupphörligt utropade sina varor till försäljning, skred han långsamt framåt och närmade sig småningom den ensamme, som utan att låta störa sig af någonting fortfarande sträckte sig på bänken. Vi måste litet närmare söka teckna den okände, emedan han kommer att spela en allt för vigtig roll i detta arbete, för att ej genast tilldraga sig vår uppmärksamhet.
Mannen iakttog en vårdslös ställning, med hufvudet hvilande i handen; denna ställning innebar likväl ingenting mindre än sorglöshet, tvärtom såg man ganska tydligt, att han var försjunken uti smärtsamma, lidelsefulla tankar. Icke blott uttrycket var dystert, pannan var äfven full af mörka, framför allt mellan ögonbrynen djupa veck, och emellanåt märkte man hastigt öfvergående, ilande ryckningar kring läpparne, som tillkännagåfvo att passionerna till och med i denna stund rasade inom. Till följd af de slutna ögonlocken föreföll det en, som om han, om också utan att sjelf hafva beräknat det, liksom instängt sig inom sig sjelf. Ansigtet var för öfrigt icke fult, äfven om det ej egde någon utmärkt skönhet. Det var allvarligt och af fina proportioner, men blekt, såsom om lidelserna redan skulle hafva sköflat hvarje dess friskare ros.
Den svarta domino, som betäckte honom, hade fallit något tillbaka, och man såg framskymtande derunder delar af en med rika broderier utstyrd hofuniform, hvaraf man kunde sluta till att han var en man af betydenhet. I samma hand, hvari hufvudet hvilade, höll han en mask.
Hornmusiken fortfor, svärmar af promenerande kommo och försvunno. Enslingen syntes död så väl för det ena som för det andra.
— Sbiten till salu! ropade nu en röst helt nära honom. Sbiten till salu!
Det var den kringvandrande varuförsäljaren, som med sin butik på hufvudet nu befann sig tätt bredvid honom.
Vid ljudet af denna röst lyfte han sitt hufvud upp ur handen och kastade en blick omkring sig.
Platsen var i detta ögonblick tom omkring dem, antingen det härledde sig af en tillfällighet, eller att krämaren så afpassat sin gång, att han först framkommit till den okände under sådana omständigheter.
— Sbiten till salu! ropade åter krämaren och blickade försigtigt omkring sig. Sbiten till salu!
Mannen på bänken uppsteg och gaf krämaren ett tecken, hvarefter denne närmade sig.
— Har du träffat henne, frågade han.
— Ja, nådig herre!
— Du har lemnat brefvet?
— Jag träffade fröken i boskéen, nära slottsplanen, och jag sade henne att en obekant anmodat mig framlemna brefvet.
— Läste hon det i din närvaro?
— Fröken syntes nyfiken och bröt det genast.
— Hvad sade hon?
— Ingenting, men …
— Hvad vill du säga?
— Hon rodnade, nådig herre.
— Det är bra.
Samtalet afbröts här af en skrattsalfva, som i detsamma ljöd från en af de närbelägna gångarne.
— Aflägsna dig, befalde den okände dervid krämaren, sedan han ett ögonblick lyssnat till det allt närmare och närmare kommande skrattet, aflägsna dig, men ej så långt, att jag ej kan träffa dig, ifall det skulle behöfvas.
— Sbiten till salu! ropade krämaren, förträfflig sbiten för en kopek glaset! Sbiten till salu!
Och derunder vände han dominon ryggen och lemnade honom med en likgiltighet, som om de ej hade haft något att göra med hvarandra.
Den okände fäste hastigt masken för sitt ansigte och sjönk åter ned på bänken, der han intog samma vårdslösa ställning som förut.
Nästa ögonblick inträdde några officerare och hofmän, skrattande och pratande med hvarandra.
— Hon flydde hitåt, yttrade en af de inträdande, en ulankapten i sina bästa år, men hon synes icke mera till. Fan så lustigt — ha, ha, ha!
— Kände du icke igen henne, Araktschejew? anmärkte en senatssekreterare. Du talade vid henne.
— Rösten var mig bekant. Jag svär på att jag har hört den förut. Hon tillhör hofvet.
— Såg ni hennes fötter? yttrade Petscherin, en löjtnant vid gardet. I sina hvita sidenskor liknade de små gåsungar. Ha, ha, ha! Hon hade ögon, eldiga som, som …
— Du stammar. Kanske så eldiga som dina passioner. Vi borde ställa till en klappjagt efter henne.
— Om ni jaga henne, så skall jag sedan klappa henne.
— Den fördömda masken, brummade ulankaptenen, som så svartsjukt skulle dölja henne för oss. Vid S:t Alexander, jag är kär i den okända, hon var smärt som en lans, liflig i sina rörelser som en …
— I ären några narrar, men se der är hon åter, der der!
Ett fruntimmer med mask för ansigtet inträdde verkligen i denna stund uti allén. Skyggt blickande omkring sig, tycktes hennes afsigt vara att begifva sig öfver åt andra sidan, men de unga herrarne omringade henne genast.
— Lefve alla mystifikationer! Lefve Peter-Paulsdagens alla kärleksintriger och äfventyr! Lefve vår karnaval! Hvem är ni, vackra okända? Ni slipper oss icke, förr än ni demaskerat er.
— Släppen mig, mina herrar! bad fruntimret, jag ber er, släppen mig, släppen mig!
— Hänförande mask, ni talar som en flöjt — ah, vid himmelen — vi måste se ert ansigte. Edra blickar hafva antändt våra hjertan, vi tillbedja er, vi dyrka er.
Under det de unga männen sålunda talade om hvarandra, spärrade de vägen för henne.
— Låt mig aflägsna mig, bad damen åter. Jag har brådtom, hindra mig icke!
— Vi måste se, hvem ni är.
— Släpp mig, släpp mig!
— Hvilka gudomliga ögon! Själ och hjerta stråla fram ur dem.
— Tillbaka, mina herrar!
— Hvilka små vackra händer, skapade endast för att kyssas!
— Ni förolämpa mig.
— Hvilken stolt och prydlig figur! Huru smärt är icke er midja! Ni är en af de trenne gracerna.
De unga männen blefvo allt mer och mer dristiga och tycktes icke böjda att lemna sitt rof.
— Ni är skapad att älskas — att tillbedjas — att beundras!
— Ni måste lyfta på er mask; vi släppa er ej, förr än vi fått betrakta ert ansigte.
— Mina herrar!
Ulankaptenen hade fattat hennes ena hand, och Araktschejew lade sin på hennes axel i afsigt att rycka masken från hennes ansigte; i denna stund framträdde den hitintills på bänken sittande, okände dominon.
— Hvad ämnen I göra, mina herrar? tilltalade han dem. Glömmen I bort, att I befinnen eder i kejsarinnans park? Ett våld här skulle kunna kosta er ganska mycket.
Dominons stämma var ej bevekande och öfvertalande, utan snarare kall och befallande.
De unga männen hejdade sig för ett ögonblick, hvarunder de förvånade blickade på den opåkallade.
— Hvem är ni, sporde slutligen ulankaptenen, och hvad berättigar er …
Utan att afvakta ulankaptenens spörjsmål till slut, lutade dominon sig till hans öra och tillhviskade honom ett par ord. Ulankaptenen blottade genast aktningsfullt sitt hufvud och gaf sina vänner ett hemligt tecken. Liksom besvurna af en trollformel, aflägsnade de sig skyndsamt.
Så snart dominon befann sig ensam med fruntimmersmasken, lade han armarne i kors och betraktade henne en stund under envis tystnad.
Fruntimmersmasken, som tycktes hafva velat närma sig honom med tacksamhet för den tjenst han visat henne, vek likväl ett steg tillbaka vid anblicken af hans kalla och stränga hållning.
— Hvad har ni ej blottstält er för, min fröken, tilltalade henne slutligen dominon, då ni ensam begifvit er ut på detta sätt? Ni är oförsigtig, min fröken.
Om man haft tillfälle att titta damen under masken, skulle man hafva sett, att hon vid detta tilltal fattades af en obeskriflig oro.
— Ni svarar mig icke, min fröken; kanske tror ni att jag ej känner er?
Fruntimret förblef tyst, men drog sig tillbaka.
— Ni har nyss emottagit ett anonymt bref, och utan att veta ifrån hvem det var, var ni strax färdig att begifva er ut, förmodligen i hopp att i hemlighet träffa en tillbedjare. Ni är bra lättsinnig!
— Ah, min herre.
— Förnekar ni måhända att ni emottagit ett bref, utan att veta ifrån hvem det var?
— Hvem är ni, min herre?
— Det hör ej hit, min fröken; ni har först att besvara min fråga. Brefvet inbjöd er hit; men huru kan man lyssna till ett bref af så lättfärdig beskaffenhet?
— Jag har ej medgifvit någonting och vet ännu icke hvem ni är.
— Brefvet lemnades er i boskéen nära slottsplanen.
— Ännu en gång, min herre, hvem är ni? Är ni en spion? En hederlig karl förnedrar sig icke till att på detta sätt förolämpa en svag qvinna.
— Svag, säger ni, och ni har rätt. Ni är mycket svag, min fröken. Edra handlingar hafva på senare tiden för dem, som närmare följt er, vittnat om — jag vill knappast utsäga ordet — vittnat om — huru skall jag uttrycka mig — om så mycken oeftertänksamhet, att edra vänner förskräckts för er skull.
Fruntimret återfick vid dessa så förolämpande ord en sårad qvinnas hela värdighet och hållning.
— Hvem ni än är, min herre, yttrade hon, förklarar jag er, att ni begagnar er af detta tillfälliga möte på ett ovärdigt sätt. Det är väl möjligt att ni känner mig, också möjligt att en och annan af mina handlingar kan förefalla er och äfven mina vänner oförklarlig; men hvad jag vet, det är, att mina handlingar aldrig kunna få den färg, som ni behagar gifva dem. Jag känner också, min herre, allt för väl mitt eget värde, för att icke med förakt tillbakavisa hvarje förklenande häntydning, som personer sådana som ni, hvilka icke öppet väga visa sitt ansigte, finna för godt att framkasta emot mig. Jag har uppfordrat er att säga mig hvem ni är; ni har vägrat att göra det. Jag efterskänker nu min rättmätiga begäran, emedan jag hellre föraktar en okänd än en känd. Farväl, min herre!
Med en stolt rörelse ville fruntimret nu draga sig tillbaka, men dominon trädde i vägen för henne.
— Ni är uppbragt, min fröken, yttrade han, och det förundrar mig ej; men jag har ej sagt något annat, än hvad man hviskar rundt omkring er, och som edra handlingar på de senare tiderna berättigat hofvet till. Sjelfva ert besök här, hvad skall jag tänka derom? Ni får ett bref, ni känner ej från hvem det är, och likväl, men jag vill ej längre förebrå er någonting, och allra minst detta besök, emedan den anonyma skrifvelsen, som man öfverlemnade er i boskéen, icke var ifrån någon annan än ifrån mig.
— Ifrån er? Hvem är ni då? Er röst …
— Ni känner ej igen mig. Nå, jag förundrar mig ej deröfver. Jag vet att jag är likgiltig för er.
— Skulle ni vara?
— Ni gissar rätt, min fröken, jag är grefve Orlow.
— Ah!
— Det har ej kunnat undgå er uppmärksamhet, min fröken, att jag älskar er, oaktadt jag icke förr än nu yttrat till er ett enda ord derom; ni vet det, emedan ni nödvändigt måste hafva läst det i mina anletsdrag, sett det i mina brinnande blickar, hört det i min darrande stämma. Hvarje min rörelse har förkunnat för er min kärlek. Ah, min fröken, ni drager er tillbaka! Förhasta er dock icke. Lika lätt som ni kunnat upptäcka min kärlek, lika lätt har det äfven varit för mig att se den köld, för att icke säga det hat, som ni hyser mot mig. Huru förfärligt dock att föraktas af den, som man älskar!
— Det är icke förfärligare, min herre, än att älskas af den, som — som man …
— Som man föraktar, vill ni kanske säga. Godt, men ni känner mig ännu ganska litet. Det är icke omöjligt för en man, min fröken, att förvandla en flickas hat till kärlek; det torde vara lika lätt det, som för ett fruntimmer att förvandla en mans kärlek till hat. Hvarför likväl drifva förhållandena till det yttersta? Striden är olika. Ni är qvinna, en svag qvinna, har ni sjelf erkänt, och jag är en man. Jag har länge sökt qväfva kärlekens eld i mitt bröstförgäfves dock ordet är nu uttaladt, och ni har endast att välja emellan tvenne vilkor, att tillhöra mig, eller att gå under för min lidelse eller för min hämd. Betänk er, min fröken!
— Det har jag redan gjort, herr grefve. Jag är förtjust …
— Ni tillhör mig?
— Bedrag er icke, grefve. Jag är förtjust öfver att ni gifvit mig rättighet att välja emellan ert hat och er kärlek. Hata mig, herr grefve, hata mig! Jag ber er derom.
Fruntimmersmasken tog åter ett steg för att aflägsna sig. Dominon syntes djupt uppskakad. En stunds tystnad inträffade.
— Ni ber mig hata er, fortfor dominon derefter, under det han ånyo trädde i hennes väg. Ni skall ej behöfva bedja mig derom. Ännu en gång ber jag er likväl öfverlägga litet allvarligare. Framför allt önskar jag att ni utan allt förhastande må kasta en blick in i mitt bröst granskande uppmäta hela den vulkan, som brinner der. Ni darrar! Betänk er, min fröken! Då min första förklaring redan kan väcka er fruktan, hvad tror ni väl då att mitt hat skall kunna åstadkomma? Helt enkelt förklarar jag er också nu, att jag ej skall underlåta något för att böja er under min vilja.
— Ni älskar mig, säger ni, och förklarar mig ett krig på lif och död. Det är onekligen ett eget sätt att göra sin kärlek förstådd.
— Hvar och en har sitt sätt att gå tillväga. I denna stund är det jag, som ligger för edra fötter och tigger er om nåd; skjuter ni mig bort ifrån er, så skall jag ej stanna, förr än jag ser er för mina fötter, tiggande om nåd af mig.
— Ni är afskyvärd, min herre.
— Är ni upprigtig, min fröken? Finner ni mig verkligen afskyvärd?
— Behöfver jag väl upprepa detta ord tvenne gånger?
— Jag märkte er förtjusning nyss — ah — min fröken, jag är ej mindre förtjust nu, förtjust öfver att ni finner mig afskyvärd, emedan det ändå alltid är ett steg närmare till mitt mål. Men jag har ännu något mer att tillägga. Visa mig den välviljan och hör uppmärksamt på mig.
— Var god och uttöm allt, hvad er vrede finner för godt att diktera. Jag hör.
— Jag sade er nyss, att man talar åtskilligt om er, som ej är till er fördel.
— Än sedan då?
— Ni bör icke föreställa er, att jag tänker lika illa om er, men förtalet skadar ej mig, och jag skall gifva ytterligare fart deråt.
— Gör hvad ni behagar, desto mera skall ni vidga afståndet emellan oss.
— Ni bedrager er. Om kärleken ej förer er i mina armar, skall hatet göra det. Den känsla, som nu gör er så stolt, skall brytas, och förr än ni tror, skall ni bönfalla hos er fiende. Ni ler. Jag kan likväl förtro er en hemlighet, för hvilken hvarje löje skall vika från edra läppar.
— Ni är ganska intressant, herr grefve. Jag hör er med största nöje.
— Lägg då väl på minnet, min fröken, hvad jag nu förtror er.
Grefven klappade i detsamma ett slag med händerna. Omedelbart framträdde derefter en maskerad person ifrån ena sidan af allén.
— Hvad vill det säga, min herre?
— Ingenting, min fröken, alldeles ingenting. Det är blott en hemlighet, som jag förtror er.
Och han klappade åter ett nytt slag med händerna, hvar på en ny mask genast framkom från en annan sida.
— Huru? Hvad betyder allt detta?
Men grefven besvarade icke hennes fråga, utan gaf ett tredje tecken, hvarvid ytterligare en tredje person, likaledes maskerad, framträdde från ett annat håll.
— Ah, grefve, ni har omgifvit mig med spioner.
— Ganska rigtigt gissadt. Sedan ett halft år har hvarje steg af er varit spioneradt, och behöfver jag väl säga er nu, att jag känner er. Måtte ni också känna mig lika väl, jag har ingenting deremot. Och på det ni på en gång må veta, hvem jag är, får jag förtro er, hvad hittills endast få haft sig bekant, att jag är chef för den hemliga polisen inom Petersburg. Ni har kanske hört talas om denna polis? Ni gör nu bekantskap med den. Måtte det vara i en för er lycklig stund, min fröken! Den hemliga polisen är ett nät, spunnet öfver hela riket, hvaruti hvar och en, utan att sjelf veta det, finnes fängslad. Den är, om ni så behagar, en helvetesmaskin, äfven under edra fötter. Ni är Polska, min fröken; det vill säga, ni är misstänkt. Var försäkrad, att den korrespondens ni fört med edra vänner i Polen, är mig bekant. Dessa tre tjensteandar underrätta mig om allt, hvad ni företager.
— Edra hotelser äro lika ovärdiga som fåfänga, herr grefve. Jag är Polska, det är sant; men jag är stolt öfver att vara en dotter af detta land, huru förkrossadt och sköfladt det än må vara. Min familj har kämpat för dess frihet och ära.
— De hafva kämpat och gått under.
— Mina förfäders egendomar äro konfiskerade, mina föräldrar afförda till Siberien, min bror död, död i sin strid för fäderneslandet, och jag här. Hvad tror ni, min herre? Tror ni att dessa förhållanden äro hemligheter; att jag insmugit mig i detta hof, och att vår höga beskyddarinna — kejsarinnan — är okunnig om hvem jag är och de önskningar, som jag hyser till förmån för mina föräldrar? Ni bedrager er, min herre. Lika litet som jag döljer min kärlek för mina föräldrar, lika litet inblandar jag mig i politiska intriger, och jag kan säga er, till ära för min herskarinna, att hon värderar mina dotterliga känslor, äfven om hon af skäl, som jag ej ens vågar bedöma, hvarken vill eller kan understödja dem. Handla, som ni behagar, herr grefve, men förskona mig från er kärlek.
— Jag skall det, min fröken.
På en vink af grefven närmade sig en af de personer, som framkommit bakom träden.
— Märkte du, hvart de herrar togo vägen, tilltalade han denne, som nyss aflägsnat sig härifrån?
— Jag såg dem för ett ögonblick sedan i gången här bredvid.
— Bed dem komma hit.
Fruntimmersmasken vände grefve Orlow härunder ryggen och lemnade honom.
— Ni frågar mig icke, inföll likväl grefven, hvarför jag ber de unge männen komma hit?
— Nej, min herre.
— Jag skall säga er det, äfven om ni ej vill det. Min afsigt är att anförtro dem, ifrån hvilken det bref var, som ni läste, då ni öfverraskades af dem i bersåen. Ni har ju ingenting deremot?
— Ingenting.
Hon aflägsnade sig. Damen hade likväl knappast hunnit taga några steg ifrån stället, förrän de unge männen skrattande återkommo.
— Ni har kallat oss, grefve, yttrade gardeslöjtnanten.
— Jag ville blott säga er, att man äfven vid mina år kan hafva en bonne fortune. Hvad tycker ni? Jag har fördrifvit min tid på ett högst angenämt sätt. Ni behöfva ej förhemliga det, mina herrar; om ni hafva lust, gifver jag er rättighet att skämta på min bekostnad så mycket ni vilja.
— Förträffligt, herr grefve, förträffligt! Ni är en verklig kavaljer, oöfvervinnerlig.
Fruntimret krökte i denna stund af uti en annan allé, under det hon hörde, huru man skrattade på hennes rygg.
— Ni måste säga oss, herr grefve, hvem det maskerade fruntimret var, bad ulankaptenen.
— Ehuru jag förrådt mig, kapten, svarade grefven, förråder jag icke henne. Det blir er ensak att demaskera henne. Gören ert bästa!
Grefven svepte i detsamma dominon omkring sig och aflägsnade sig utan att blicka tillbaka.
Skrattande och skämtande hastade de unge männen åt samma sida, dit fruntimret begifvit sig.
Till våra läsares upplysning måste vi här närmare redogöra för
de förhållanden, hvarunder ofvanstående händelser passerat.
Vid slutet af Juni månad infaller Peter-Paulsdagen, och kejsarinnan Catharina II lät ej gerna en sådan för den kejserliga familjen vigtig dag gå förbi utan att på det högtidligaste sätt fira densamma.
Den festliga tillställningen, som med skäl kunde betraktas såsom en allmän bemärkelsefest inom nöjets verld, emedan den utgjordes af ett i verklig gigantisk stil anlagdt maskeradupptåg, der publiken hade fritt tillträde, egde rum vid Petershof, hvars slott, park och omgifningar voro, icke blott upplåtna åt allmänheten, utan smyckade på det mest förtrollande och utsökta sätt.
Ryssen är af naturen glad, saktmodig och undergifven. Han har icke lärt sig att klaga, emedan han vet att han icke får det, och derför öfverlemnar han sig så mycket hellre åt ögonblickets njutningar. I dansen glömmer han lifvets bekymmer, i sången utandas han sitt hjertas hemliga qval såsom en suck i vinden, och de sorger, som han på sådant sätt ej förmått göra sig qvitt, dem dränker han i glaset. Genom hans hela lif går en ton af asiatisk sorglöshet, som gör att han möter farorna och olyckan ej blott med slutna ögon, utan äfven med ett undergifvet korstecken, men lifvets njutningar och nöjen med öppna armar och öppen blick.
Hela den njutningslystna petersburgska befolkningen hastade också ut till dessa fester.
Redan tidigt på morgonen började vägen från hufvudstaden förbi Strelna till Petershof att fyllas af åkdon samt ridande och gående. En brokigare skara kunde man icke få se. Menniskomassan ringlade fram längs chausséen, såsom ett i olika former och färger skiftande vidunder. Då man betraktade dessa hopar, skulle man kunnat tro, att hela den vidlyftiga monarkiens alla skiljaktiga länder och riken äflats om att få vara med, åtminstone genom några representanter, i detta vimlande, under ett helt dygn fortsatta, oöfverskådliga tåg. Åkdonen med sina präktiga anspann kunde endast långsamt skrida framåt och bildade, ju närmare de kommo till slottet, en vidsträckt, rörlig vagnborg. Ryttarne tvingades att hålla in sina frustande hästar, på alla sidor trängda af fotgängarne, en tallös och brokig skara, klädd i de mest olikartade nationaldrägter.
Petershof, som är beläget 25 werst[1] ifrån Petersburg, vid Finska hafsviken, är till sin natur det första och skönaste af kejsardömets alla lustslott, till sina anläggningar det andra i ordningen. Det beherskar vidsträckta, furstligt praktfulla trädgårdar och parker och eger den mest storartade utsigt. Från dess stränder ser man Careliska kusten, Petersburg och Kronstadt bortom hafsviken, som fylles af segel och flaggor från verldens alla olika hamnar. Då Peter I anlade detta praktfullt inbjudande lustslott, valde han onekligen väl, ty hans öga tjusades här af alla de rika framtidsperspektiv, af hvilka hans själ uppfyldes.
Sedan slottets första grundläggning har det undergått många förändringar och utgör i närvarande stund en mångfaldig profkarta på olika tiders arkitektoniska smak: antik och modern prakt omvexla på ett för ögat, om äfven icke alltid efter konstens regler, öfverraskande och förtjusande sätt.
Åt landsidan är slottet omgifvet af vidsträckta och lummiga skogspartier samt yppiga trädgårdsanläggningar. Hela fältet åt hafssidan utgöres af en enda vidsträckt park, ryktbar för sina monument och vattenkonster, hvaribland flere kasta vattenkolonner af halfannan fots diameter till en höjd af trenne famnar. En kanal styckar parken i tvänne delar. Mindre palats, intagande villor och tjusande tempel saknas icke. I en enslig skogspark ligger det täcka Monplaisir, der kejsarinnan Elisabeth säges stundom sjelf hafva visat sin icke obetydliga skicklighet i kokkonsten. Tätt vid hafsviken står en nätt träbyggnad, Peter den I:s favoritställe, emedan han derifrån hade den förträffligaste utsigt öfver Kronstadt och flottan. Och badhuset sedan, med en bassin, der flottbryggor och gondoler gunga! Men vi böra ej heller förglömma att nämna en liten egen, ganska förtrollande bostad, som intager ögat lika mycket som den förvånar sinnet. Den utgöres af en tarflig bondkoja, der sjelfva fattigdomen tyckes hafva uppslagit sina bopålar — men, hvilket under! — man inträder i den och finner sig på en gång försatt liksom i ett palats för en fédrottning, der man ser i alla de många små kabinett, hvari kojan är indelad, sin egen person återstrålad, ja, mångdubblad från alla sidor af i väggarne uti rikt förgylda ramar infattade speglar. Huru skönt, huru förtjusande är icke detta fépalats! Orientens fantastiska lyx och vesterns mest förfinade smak synas hafva stämt möte i denna bondkoja. Det är endast i Ryssland, som man kan få se en sådan idéassociation genomförd.
Vi befinna oss nu i en del af parken, helt nära den lilla
bondkoja, hvilken vi här sökt teckna.
Stället är omgifvet af lummiga träd, som kasta djupa, vidsträckta skuggor, liksom en aftonskymning öfver platsen. Mellan de höga träden fläta sig vilda rankväxter till höga ogenomskådliga murar. Man hör sorlet af de vimlande folkskarorna på afstånd liksom dånet af en aflägsen hafsvind, som brusar fram med rullande vågor. Af alla de behag, som lifvet erbjuder, finner man endast ett enda här, ensamhetens; och för det sårade hjertat, huru många besjälande och lockande nöjen, huru många ljufva och inbjudande fröjder uppvägas icke af den sällheten att, aflägsnad från verldens buller och stoj, i obevakadt lugn få utandas sin smärta i den tysta ensamheten.
Vi återfinna också här den okända fruntimmersmasken.
Öfverlemnande sig åt sina tankar, har hon försjunkit inom sig sjelf.
Om hon äfven i känslan af sin oskuld och sitt värde med stolt förakt visste att för en stund tillbakavisa de bittra hotelser, hvarmed Orlow tilltalade henne, så hade hon knappast lemnat honom, förr än hon hastade in i parkens minst besökta gångar och försvann i dess mörkaste delar.
Masken betäckte ännu hennes ansigte; man skulle nästan tro att hon ville dölja sig för hela verlden.
Med uttryck af det största lidande vred hon sina händer, under det att hennes bröst höjdes af djupa suckar.
Var det den orättvist sårade, den oskyldigt förolämpade qvinnan, som här sökte ensamheten, för att osedd uttömma sin förtviflan och på sådant sätt återvinna lugn och frid med sig sjelf, eller var det måhända koketten eller intriganten, som, träffad i sitt hjerta af rättvisa förebråelser, sönderslets af smärtsamma känslor, under det att hon icke ens för sig sjelf förmådde dölja sin förtviflan öfver att vara utspionerad, vare sig i sina koketterande beräkningar eller intriger.
Tiden halkade här oanmärkt förbi henne. Endast skuggornas förändrade läge angaf dagens gång. Men för smärtan är hela verlden en skugga, och den rör sig icke. Hon visste också ej sjelf, huru länge hon uppehållit sig der, då hon på en gång hörde något prassla i buskarne bredvid sig, och den kringvandrande varuförsäljaren tittade fram mellan grenarne.
Hans ansigte var, såsom oftast i Ryssland de lägre klassernas äro, begrafvet i ett skägg, krusande sig såsom kolsvart mossa omkring haka och kinder.
De hvita tänderna och de eldiga ögonen kontrasterade häremot och lyste med desto högre glans. Det låg någonting vildt i hans utseende, framför allt nu, emedan han tycktes vara mera naturligt sig sjelf än under det korta samtal, som han nyss hade med grefve Orlow.
— Fröken! ropade han.
Fruntimret for förskräckt upp. Vid anblicken af det vilda, lifliga uttrycket, som visade sig hos krämaren, förskräcktes hon; men denna förskräckelse varade endast ett ögonblick.
— Är det du, Alexandrowitsch? Hvad vill du?
— Han är här, fröken — här!
— Ah, min gud, hvart skall jag fly?
— Fly? Hvad menar ni?
Med en häftig rörelse tycktes damen vilja lugnande befalla öfver sin upprörda sinnesstämning, och det lyckades henne. Fullkomligt beherskande sig, reste hon sig också nu upp ifrån bänken med samma stilla hällning, som om ingenting hade passerat.
— Alexandrowitsch! sade hon. Kom hit.
Mannen framträdde från sitt bakhåll och nalkades henne med samma vördnad, som en slaf närmar sig sin herre.
— Kände du ifrån hvilken det bref var, som du lemnade mig i boskéen vid slottsplanen?
— Ja, nådig …
— Och du upplyste mig icke derom?
— Ack, fröken, jag hann det icke. Ni hade knappast emottagit det, förrän några hofmän kommo, och det var med knapp nöd, som jag fick tid att skynda undan.
— Gör icke om det der, Alexandrowitsch. Akta dig att väcka min misstanke.
Alexandrowitsch störtade ned på knä för fruntimmersmasken.
— Vredgas icke på mig, bad han, ack, nej — gör icke det — ni gör mig icke blott orätt, ni gör mig ondt. Förlåtelse, fröken, förlåtelse!
Han uttryckte sig med så mycken uppriktighet, att man ej kunde misskänna honom.
— För denna gång förlåter jag dig; men du sade att han var här — låt oss lemna detta ställe — jag vill ej träffa honom — för mig till slottet — hvart du vill — men blott undan honom.
— Undan honom? Nej, nej, fröken; jag skall föra honom till er.
— Föra grefve Orlow hit?
— Det är sant, ni vet ej hvem jag talar om — se här.
Han lemnade henne en öppen lapp, hvarpå ett namn stod skrifvet.
Då fruntimret läste namnet, syntes hon på det högsta öfverraskad. För att lugna sig tryckte hon handen emot sitt bröst. Hennes fötter vacklade, och hon skulle hafva dignat ned på bänken, hade ej Alexandrowitsch hastat fram och fattat henne med stödjande arm.
— Det har då lyckats honom, sade hon slutligen, att öfvervinna alla svårigheter. Han är här — o, min gud, du måste föra mig till honom.
— Det är omöjligt, fröken.
— Hvar uppehåller han sig?
— På värdshuset. Ni inser väl att man der snart skulle kunna upptäcka er, och det behöfdes blott det för att äfven blottställa honom.
— Jag måste likväl träffa honom.
— Det är mycket bättre att jag för honom hit.
— Men jag är omgifven af spioner.
— Jag tviflar ej derpå; men tro dock ej att man följt er hit, utan att man förlorat edra spår. Jag har genomkorsat parken, utan att ha upptäckt någon enda misstänkt.
— Huru förfärligt likväl, att icke våga taga ett enda steg.
— Frukta ingenting, fröken. Det är nödvändigt att ni träffar honom; och jag tror att ni utan all fara skulle kunna mötas i kojan här. Lita på mig. Jag skall vaka öfver er. Hvad befaller ni?
— För honom hit, men skynda dig.
- ↑ En werst är en tiondels svensk mil.