Fursten/Del 1/Kapitel 03
| ← Petershof |
|
Kejsarinnan Catharina II. Ett samtal emellan prinsessan Alexandra Paulowna och fröken Willianow → |
TREDJE KAPITLET.
Bondkojan.
I det värdshus, vid hvilket Döring stannat, voro alla rummen upptagna.
Han dröjde icke dess mindre med sin vagn utanför, i tanke att afvakta Worowitschs ankomst, för att sedan, gemensamt med honom, söka förskaffa sig bostad.
Folket, som öfverlemnat sig åt sina nöjen, gaf ej akt på något annat, och han fruktade således icke mera för Worowitsch.
Vagnen blef emellertid frånspänd, och kusken vaktade vid den.
Döring blandade sig in ibland folket för att förskaffa sig underrättelser, ej mindre om orsaken till den ovanliga festen, än äfven om ett och annat, som angick bestämmelsen för hans egen resa.
Beträffande det första, var det ej svårt att erhålla alla de upplysningar, som han önskade. Derom visste hvar och en att lemna honom fullständig förklaring. Men i det senare afseendet ville han icke vända sig till hvem som helst, och han gick ett par hvarf omkring bland mängden. Härunder stannade hans uppmärksamhet vid en soldat, som med en officerskappa på armen stod vid ingången till parken, och der väntade på någon.
Soldaten var klädd i gula skinnbyxor med höga kragstöflar. På hufvudet hade han en trekantig hatt, under hvilken pudrade lockar lågo upprullade, som baktill förenade sig i en stångpiska.
Karlen stod orörlig liksom en bild, med blicken oafvändt fäst på ingången.
Döring igenkände honom genast såsom tillhörande storfursten Pauls holsteinska garde, den mönster-trupp, hvarmed storfursten experimenterade i Gatschina.
— Kan du säga mig, kamrat, tilltalade Döring honom, om storfursten Paul är här?
Utan att förändra en min vände karlen sitt ansigte till Döring.
— Är storfursten, din herre, här? förnyade Döring frågan.
Karlen svarade ej på annat sätt, än att han nickade medgifvande.
— Är han uppe på slottet?
Karlen runkade nekande på hufvudet.
— Hvar skulle man kunna träffa honom? Kan du upplysa mig derom?
Den tilltalade tycktes öfverlägga, huruvida han icke äfven skulle kunna besvara denna fråga utan att behöfva öppna munnen. Efter en stund utsträckte han också handen och visade Döring åt ett visst håll, liksom hade han velat säga: begif er ditåt, och ni skall träffa storfursten. Men Döring var ej nöjd med svaret.
— Det är lätt att se, att du är en af Gatschinas väl exercerade karlar, som känner sin tjenst och framför allt skyldigheten att ej tala, då man är på post; men jag är kurir och måste träffa storfursten eller rättare en person, som jag förmodar är i hans sällskap. Känner du baron Armfelt?
Soldaten nickade jakande.
— Befinner han sig i storfurstens svit?
Åter en bifallande rörelse.
— Upplys mig då också, hvarest jag bör söka dem.
Mannen svarade likväl icke heller nu, utan pekade blott åt samma håll som förut.
Denna öfverdrifna orubblighet, så mycket mer öfverdrifven som mannen stod på post blott med en kappa, roade Döring, och Döring ville se, huru långt han skulle kunna gå i militärisk stoiskhet, hvarför han upptog ett par silfverslantar för att gifva honom såsom drickspengar för de upplysningar han meddelat. Men då Döring räckte honom dem, emottog han dem icke, men utsträckte handen nedåt, pekande på marken, hvarvid hans blick på ett otvetydigt sätt åtföljde rörelsen.
Döring kastade derför också myntet ifrån sig, och då det föll på marken, satte karlen med oförändradt lugn foten derpå. Det var en Gatschina-soldats, för att icke säga en maskins vältalighet, ganska egen i sitt slag, och som Döring måste beundra, ehuru han förlorade lusten att sätta den på vidare prof. För den skull begaf han sig också nu derifrån, och åt det håll han blifvit visad. Emellertid kom han ej långt, förr än han fick ögat på Worowitsch, som stod inbegripen i ett samtal med en vandrande sbiten-försäljare, densamme, hvilken läsaren i det föregående kapitlet redan gjort bekantskap med. Döring begaf sig genast till honom för att ej förlora honom i folk trängseln. Så snart Worowitsch blef varse sin reskamrat, märkte Döring att han gaf krämaren ett hemligt tecken — alltför anmärkningsvärdt för att ej öfvertyga honom att något hemlighetsfullt förhållande måste ega rum dem emellan. Upptäckten häraf kunde ej annat än förundra Döring, emedan Worowitsch sagt sig ej hafva några äldre förbindelser i Petersburg.
Döring, hvars misstankar rörande Worowitsch härigenom återfingo nytt lif, såg huru sbiten-försäljaren nu långsamt aflägsnade sig, under det han allt emellanåt utropade sina varor, samt att Worowitsch tvekade, huruvida han skulle följa efter honom eller möta Döring.
Döring var dock i detta ögonblick ända in på honom, hvarigenom han tvingades till det senare.
En hög rodnad betäckte ynglingens kinder, andedrägten var kort, och bröstet häfde sig häftigt och oroligt, hvaraf Döring drog den slutsatsen, att något ganska vigtigt måste inträffat.
— Värdshuset är upptaget, berättade honom Döring utan att låtsa om hvad han märkt, och jag vet ej, hvar vi skola erhålla några rum. Det är ju ganska förtretligt.
Worowitsch tycktes ej fästa sig härvid, utan svarade likgiltigt, under det att hans blickar ännu alltjemt följde efter sbitenförsäljaren.
— Ni ser så orolig ut, Worowitsch, började Döring derför; har något ledsamt händt er? Hvem var det, som ni talade vid?
Ännu ett ögonblick tycktes ynglingen öfverlägga med sig sjelf. Döring begagnade sig af tillfället och granskade honom ännu en gång. Worowitsch's ögon hvilade sänkta emot jorden. Hans utseende var nästan rörande. Det var fullt af obeslutsamhet och oro. Otvifvelaktigt voro hans tankar upptagna af någonting vigtigt. Ansigtsdragen voro för öfrigt så rena och fulla af oskuld, att Döring, ehuru han ej förbisåg den tvetalan, hvartill ynglingen gjort sig skyldig, i sitt hjerta dock trodde att han borde fritaga honom ifrån alla mindre gynsamma misstankar.
Ovilkorligen intogs Döring i stället af den förmodan, som han en gång förut äfven hyst, att Worowitsch var en förföljd, ung politisk flykting, hvilken nu tvingades att omgifva sig med en ogenomtränglig hemlighets slöja, ehuru han på grund dels af sin oerfarenhet, dels också af sitt eget allt för ärliga och uppriktiga skaplynne ej ännu förmått att sätta sig in i sin roll.
Ledd af dessa föreställningar och böjd att låta känslans ädla hänförelser inverka på sig, lade Döring sin hand på ynglingens axel, i afsigt att uttrycka sitt deltagande.
— Jag ser ert bekymmer, Worowitsch, och ehuru jag tviflar på åtskilliga af edra uppgifter, kan jag ej annat än hysa vänskap för er. Något har händt er; ni talade nyss vid en person der borta. Jag vill ej fråga er, hvad samtalet gälde, ej heller hvad som nu sysselsätter edra tankar, men ni har något för er och vet kanske ej, huru ni skall blifva af med mig. Ingenting är lättare; och på samma gång som jag nu försäkrar er, att ni ej i något afseende behöfver frukta för mig, aflägsnar jag mig, när ni vill, och det utan att med den ringaste nyfikenhet söka utforska, hvart ni begifver er.
Vid Dörings vänliga tilltal kastade ynglingen sitt hufvud tillbaka — det var en vanlig rörelse hos honom och blickade med ett uttryck af så mycken tacksamhet och uppriktig trofasthet på den talande, att endast hjertat kunde hafva del deri.
— Ni har genomskådat mig, svarade han också nu, jag har verkligen någonting för mig, som gör mig orolig. För öfrigt gör det mig ledsen att nödgas omgifva mig med en hemlighetsfullhet, som kan synas er misstänkt, emedan jag ogerna misskännes af män, hvilkas heder jag en gång lärt mig att högakta och värdera.
— Bry er icke derom, jag lemnar er genast.
— Nej, nej. Ni får icke lemna mig. Allra minst nu, emedan jag — emedan jag behöfver er.
— Mig?
— Har ni tid att uppoffra en halftimme för min skull?
— Och om jag det hade?
— Så skulle jag visa er att jag hyser förtroende för er, utan att derföre behöfva förråda, hvad min heder bjuder mig att förtiga, visa er, att jag, i stöd af detta förtroende, tager er vänskap ännu ytterligare i anspråk, visa er …
— Ni tvekar oupphörligt.
— Tvekar? Ja visst; men jag befinner mig ju äfven på en mark, som är främmande för mig, är omgifven af omständigheter af så egen beskaffenhet, att jag ej förmår bestämma gränsen för min upprigtighet. Ni uppoffrar ju emellertid en halftimme för min skull?
— Jag följer er.
— Välan då. Låt oss begifva oss af. Ser ni, den der mannen, som jag nyss talade vid, han går der borta: vi skola följa honom, ehuru på tillräckligt afstånd, att man ej misstänker, det han är vår vägvisare.
— Hvart förer han oss?
— Jag vet det icke sjelf, men erinrar mig nu, att jag är skyldig er en upplysning. Under första dagarne af vår bekantskap, och då jag ännu ej visste, huru jag skulle betrakta er, icke en gång, huru jag skulle anse den vänskap ni visade mig, sade jag er att jag ej kände någon i Petersburg. Det var endast en undanflykt. Som ni nu finner, känner jag till en början den der mannen. Det är en redlig själ, ett ärligt hjerta, till hvilken jag fullkomligt kan anförtro mig. Min ankomst hit var redan väntad af honom, fastän jag visserligen ej trodde, det jag skulle träffa honom förr än i Petersburg. Tillfälligtvis stötte jag tillhopa med honom här. Såsom utropare af hvarjehanda varor var han ej svår att observera. Bland mycket, som han berättade mig, lofvade han mig ett möte med — med — med ett fruntimmer?
— Ett fruntimmer?
— Som jag säger.
— Och vi begifva oss nu till henne?
Frågan framstäldes af Döring med en öfverraskning, som han ej ens sökte att dölja, och som väckte ynglingens uppmärksamhet. Han stannade också genast och betraktade honom med ett frågande, nästan tviflande utseende.
— Jag har icke tänkt på en sak, inföll han; kanske ni ej har lust att blottställa er för en promenad, som måhända icke är alldeles utan sin …
— Säg ut, hvad menar ni dermed?
— Det är icke ert mod och ert hjerta, som jag ifrågasätter, min herre, då jag gör denna anmärkning, men såsom kurir eger ni ett slags offentlig karaktär, och kanske ni icke bör blottställa er för ett afventyr, hvilket jag visserligen icke vill tro är förenadt med någon fara, men som i alla fall …
— Har sina sidor, inföll Döring leende; nåväl, frukta ingenting för mig. Jag har varit med om hvarjehanda och skyr ej ett litet äfventyr. Kan jag på något sätt gagna er, så gör jag det rätt gerna. Hvem är det, som ni hoppas träffa?
— Ett fruntimmer.
— Ni nämde det; men hvem är hon?
— Här tager min gåtfullhet åter vid, min herre. Jag får ej omtala det. Vår vägvisare har sagt mig, att jag skulle möta henne i en liten bondkoja, som lär ligga här i parken. Vårt samtal kan räcka en qvart eller tjugo minuter. Af skyldig försigtighet, mindre för min skull än för hennes, ville jag bedja er att blifva vår hedersvakt, hvad säger ni derom?
Oaktadt Döring kanske icke skulle hafva åtagit sig en sådan befattning, om han förut haft sig afsigten bekant, hade han likväl nu gått för långt för att draga sig tillbaka. Worowitsch hade så till vida bedömt Döring rigtigt, att han ej hyste någon personlig fruktan, men han ansåg sig i sin officiella karaktär af kurir likväl ej böra blottställa sig.
Mähända för att nedtysta sina egna betänkligheter skrattade Döring nu åt ynglingens, och sköt dervid sin arm under hans. Döring retades för öfrigt mindre af väckt nyfikenhet än af deltagande för ynglingens oerfarenhet. Han hade dessutom allt för många gånger visat sig misstänksam emot Worowitsch, för att nu gifva denne anledning att mäta honom med samma måttstock. I strid med de klokhetsregler, som hans tjensteförhållanden kunde ålägga honom, drogs han således framåt.
Vägen förde dem in i parken, och man passerade flere än en allé, föregången af sbiten-försäljaren. Så anlände de slutligen till den lilla bondkoja, i hvars granskap vi nyss lemnade den okända fruntimmersmasken.
En stund senare finna vi Döring på platsen utanför kojan, och
ett stycke längre bort den kringvandrande krämaren med sin butik
på hufvudet.
Döring hade sett Worowitsch försvinna uti kojans ingång och emottagas af ett maskeradt fruntimmer. Så aflägsnade som de befunno sig ifrån de allmännaste promenaderna, befarade han visserligen icke att de skulle blifva öfverrumplade, men icke dess mindre kände han sig besvärad af sin belägenhet och ville för ingen del blifva upptäckt. Han vakade derför med samma uppmärksamhet, som gälde det honom personligen.
Men om äfventyret ej till alla delar behagade Döring, såsom en person, anförtrodd ett allmänt och vigtigt uppdrag, egde det icke desto mindre något för hans hjerta, som retade honom. Han hade sjelf älskat med en ung mans hela varma och innerliga tillgifvenhet, och han förestälde sig att han nu skyddade en kärlek, lika ren och sann, helt säkert också lika olycklig; och under det han med en suck tänkte på egna äldre förhållanden, var det med broderlig ömhet, som han vakade öfver de unga tu, hvilka måhända efter en flerårig skilsmessa först nu återsågo hvarandra.
Det hade ej undfallit honom, med hvilken rörelse Worowitsch sammanträffat med det maskerade fruntimret, och han trodde sig äfven hafva märkt, att hon mottagit honom med öm hängifvenhet.
Worowitsch var i de år, då de rotskott, hvilka kärleken skjuter, genomtränga hela hjertat, och de blommor, som den utvecklar, blifva för tankarne och sinnet alltid friska och gröna små skapelser, till hvilka de, tankarne, under sin fria och ungdomliga flygt kring verlden ständigt längtande återkomma, ej allenast för att finna den doft, utan äfven den hvila, som utgör deras sällhet.
Visserligen hade masken dolt för Döring det unga fruntimrets utseende; men han hade sett hennes växt, sett elden i hennes mörka öga, sett den lifliga rörelse, hvarmed hon tryckte ynglingens hand, och slöt deraf till hvad som försiggick inom henne.
Vandrande fram och tillbaka, uppstod hos honom mer än en dyster tanke, och hans själ flög på minnets vingar öfver till Sverige, der hans hjerta erfarit kärlekens första intryck, men der han också förlorat allt, till och med hoppet.
Rundt omkring honom var så tyst och stilla. Träden flätade sina grenar tillsammans och omgåfvo honom på alla sidor, liksom hade han vandrat i en stor berså. Någon gång nådde honom endast ljudet af varuförsäljarens utrop, hvarigenom han underrättades att äfven denne var på sin vakt.
Dörings fruktan för hvarje öfverraskning försvann småningom, och hängifvande sig åt sitt eget svärmeri, tog han plats på en bänk nära intill kojans dörr.
Ritande dyrbara och kära namn i sanden, fördjupade han sig allt mer och mer bland sina minnen, under det att det närvarande bleknade bort.
Slutligen hörde han, huru dörren till kojan öppnades, och då han vände sig om, såg han Worowitsch vinka sig.
Genast reste han sig upp och närmade sig honom.
— Återvända vi nu till värdshuset? frågade han.
— Icke ännu, men var god och kom hit in. Vi hafva beslutat att förtro oss åt er.
Döring fann intet skäl att draga sig tillbaka; han anade redan innehållet af det förtroende, som man ville meddela, och inträdde.
Kojans praktfulla inre öfverraskade honom vid första anblicken, och han stannade på tröskeln.
Worowitsch ville föra honom till ett af de inre kabinetten, der fruntimret väntade, men Döring kunde icke undertrycka några anmärkningar öfver hvad han såg, hvarigenom ett uppehåll, om äfven ganska kort, uppstod.
Detta uppehåll skulle emellertid förändra deras ställning.
Worowitsch hade stängt dörren bakom dem, och i detsamma de ämnade begifva sig till det inre rummet, bultade det häftigt på dörren.
— Öppna i kejsarinnans namn! ropade man.
Döring förskräcktes vid denna befallning. Visserligen visste han sig ej hafva deltagit i något, som kunde vara farligt, men kejsarinnans namn, begagnadt på sådant sätt, innebar alltid något hotande. Ovilkorligen kastade han en blick på Worowitsch. Denne stod blek, nästan darrande.
— Hvad vill detta säga? frågade Döring, ledd af sitt första intryck. Ni bleknar, ni darrar. Är detta möte sådant, att det kan väcka kejsarinnans missnöje? Svara mig. Jag har trott på er heder; ni har väl ej inledt mig i några ledsamheter? Jag är utländing och vill ej deltaga i någon komplott.
Återigen bultade det på dörren, men denna gång ännu häftigare.
— Öppna i kejsarinnans namn, befalde man ånyo, öppna, öppna!
Då Worowitsch icke svarade, begaf Döring sig till dörren för att öppna den, men då Worowitsch säg hans afsigt, återkom han till sig sjelf.
— Dröj ett ögonblick, sade han och lade sin hand på Dörings axel, derute befalla de oss i kejsarinnans namn att öppna dörren; jag ber er deremot i himmelens namn att ej göra det.
Fruntimret, som i det inre rummet hört bultningen och befallningen, utkom nu. Masken betäckte ännu hennes ansigte.
Dörings hand låg redan på låset, och han behöfde endast vrida om nyckeln för att insläppa de personer, som utanför bultade.
— För guds skull, bad äfven hon, dröj — dröj — ni kan ej vilja förråda oss.
— Ingalunda, men hvad skall jag göra?
— Hör mig, fortsatte hon och vände sig till Worowitsch, ni måste bort — på ögonblicket bort — eljest äro vi båda två förlorade.
Worowitsch rörde sig ej ur stället.
— Skall jag lemna dig här, lemna dig i våra fienders våld? anmärkte han. Aldrig!
— Tag denna nyckel, begif dig in i det inre kabinettet, der finner du en dörr, som leder ut i parken. Skynda dig!
Döring visste ej, hvad han skulle tänka om detta uppträde.
— Bed mig icke öfvergifva dig, vidhöll Worowitsch; jemte dig är jag beredd att gå hvarje fara till mötes, icke utan dig.
Man bultade fortfarande på dörren.
— Inga invändningar. Lyd mig. Jag vill det. Under det folket samlar sig vid denna ingång, skall man lemna bakporten obevakad, och du skall lätt undkomma. Dröj blott icke.
— Det vore fegt att lyda dig; hör i stället mitt förslag. Jag stannar qvar här, och du flyr ut genom bakporten.
— Öppna, öppna! ropade man utifrån.
Den maskerade damen hade beslutsamt lagt sin hand på Dörings för att hindra honom att öppna dörren. Hon var den enda, som, invigd i förhållandena, egde fattning att handla med öfverläggning.
— Du vill att jag skall fly, inföll hon åter, och lemna dig åt ditt öde. Det sker icke. Jag har föga att riskera, du allt.
— Men man skall träffa dig här med en främmande person.
— Hvad mera — man skall gyckla på min bekostnad — det är allt — jag är icke ovan dervid gå, säger jag, gå! — vid allt, hvad vi hafva kärt — skynda!
Befallningarne att öppna tilltogo utanför allt mer och mer.
Ehuru Döring ej visste, hvilken fara som egentligen hotade, förstod han dock att det var en ädel strid, som fördes mellan de unga, och han kände sig lifligt uppmanad att hjelpa dem ur deras bryderi, men på hvad sätt?
Ett infall flög likväl genom hans hufvud.
— Svara mig ärligt, inföll han också nu, hvem af er två riskerar mest genom att stanna qvar här?
— Worowitsch, svarade fruntimret.
— Då måste ni genast aflägsna er, om icke för detta fruntimmers skull, så för min, emedan jag hitkommit i förtroende till er, och ni får ej svika det.
Ynglingen tvekade.
— Af ert upprörda utseende, fortfor Döring, anar jag att här måste vara vigtigare saker i fråga än ett simpelt kärleksäfventyr.
— Ni har rätt — här är fråga om …
— Jag vill ej veta det, afbröt henne Döring, men om ni, Worowitsch, genast aflägsnar er, skall jag rädda damen och förvandla detta möte till ett vanligt rendez-vous.
Fruntimret fäste en eldig blick på Döring. Hon hade förstått honom.
— Hör ni, hvad er vän säger, tilltalade hon Worowitsch. Vill ni rädda oss och er sjelf, så skynda härifrån intet ord mera skynda blott!
— Worowitsch dröjde icke längre, utan hastade in i det inre kabinettet. Knappast hade han hunnit försvinna der, förrän Döring föll ned på knä.
Ett leende krusade dervid hans läppar.
— Min roll börjar, sade han.
Fruntimret drog sig förläget ett steg tillbaka.
— Jag blygs, min herre, svarade hon.
Döring hade nyss hört henne uttrycka sig med energi; nu låg det deremot vekhet och ljufhet i hennes röst. Var det hans knäfall, som förorsakat denna hastiga förvandling? I stället för en befallande vilja, stod hon nu der, en öm och rädd jungfru, blygsamt tillbakavikande.
— Öppna dörren — och skjut mig med förakt tillbaka — skammen skall då endast drabba mig.
— Jag missbrukar er godhet.
— Ni kan belöna mig tillräckligt, om ni visar mig ert ansigte.
Döring var en vacker karl med ett manligt och ädelt utseende. Hans kinder färgades i denna stund af en rodnad, som ännu mera förhöjde hans ridderliga utseende. Ögat brann af en dunkel eld. Minnet af hans första kärlek hade återvändt med all sin styrka. Sedan han öfvergaf hoppet att blifva lycklig genom den, hade han icke böjt knä för någon qvinna. Utan att hjertat klappar, böjer man likväl ej sitt knä.
Ett ögonblick betraktade fruntimret honom.
— Ni vill se, hvem jag är, upprepade hon; men, min herre, ni kommer mig att rodna.
— Rodna då, men låt mig få se er.
Damens bröst höjde sig, hennes andedrägt gick häftigare, och hennes ögon strålade med högre glans.
— Ni fordrar det.
— Jag fordrar intet — jag ber blott.
— Välan då.
Och dervid lossade hon helt lätt på masken och lät honom kasta en blick bakom den, hvarefter hon åter fäste den för ansigtet.
Ett utrop af hänryckning ljöd ofrivilligt från Dörings läppar. Hans själ lyste ur hans ögon. Huru många tjusande behag hade han ej sett!
För att rädda sig från sin förlägenhet lade fruntimret i denna stund handen på låset i afsigt att uppläsa dörren, då Döring hastigt sprang upp ifrån sin plats.
— Vänta ännu, bad han; jag har ej hjerta att blottställa er, fortsatte han, äfven ni måste räddas. Samma väg, som Worowitsch aflägsnade sig, står ju äfven öppen för er.
— Och ni skulle blifva ensam qvar? Hvad skulle man tro, i fall man funne er här?
— Hvad man behagar, det är sant; men nu gör det mig detsamma, blott ni blir räddad.
— Hvarför nu mer än nyss?
— Låt mig slippa besvara det. Lyd mitt råd — fly — ert namn.
— Jag tackar er för er grannlagenhet; men ni glömmer, att om man funne er allena här, skulle man kunna gripa er såsom en vanlig …
— Hvad menar ni?
— Såsom en vanlig inbrottstjuf. Jag kan ej tillåta det.
Döring öfverlade ett ögonblick.
— Min gud, utropade han derefter, hvad vi likväl äro enfaldiga.
— Huru?
— Vi hafva förbisett en sak.
— Hvilken?
— Att vi kunna aflägsna oss båda två.
— Ja, ja! ni har rätt.
— Låt oss skynda då …
Befallningarna utifrån att öppna dörren hade härunder fortfarit jemte hotelserna att eljest spränga den. Man hade ganska ljudeligt också gripit verket an, ehuru dörren motstått flere starka stötar.
Så snart Döring och den okända damen fattat sitt beslut att gemensamt lemna stället, skyndade hon in i kabinettet. Döring följde tätt efter, men hann icke längre än till tröskeln, då ingångsdörren gaf vika för det allt starkare påtrycket och sprang upp. Flere personer rusade i detsamma in, och då Döring fann omöjligheten att sjelf undkomma, beslöt han att åtminstone rädda det flyende fruntimret, hvarför han slog kabinettsdörren bakom henne i lås, och lugn och likgiltig intog sin plats vid dörrposten, besluten att ej släppa någon fram, förr än hon kunde hafva undkommit.
Men man gjorde inga försök att framtränga längre, utan tillsade honom att följa sig, hvaremot han ej trodde sig böra protestera.
Då han utkom på planen utanför den lilla kojan, fann han flere unge män samlade der, i hvilka vi återfinna desamma, som jagat genom parken för att med anledning af Orlows anvisning söka demaskera det fruntimmer, som så mycket retat deras nyfikenhet. Då de fingo se Döring, kunde de ej återhålla sin böjelse för skämt och skratt, något, hvarifrån unga karlar ej gerna afhålla sig, utan emottogo honom med skrattsalvor, som naturligtvis icke kunde annat än på det högsta förtreta och uppreta Döring.
Vi hafva redan sett, att Döring väl var en ganska försigtig man, men hade han en gång kommit in i ett äfventyr, brukade han icke draga sig tillbaka, förr än han sett slutet. Dristighet och mod voro hos honom medfödda; besinning och eftertanke hade han lärt sig under sitt händelserika lif. Såsom en man af handling tog han visserligen i anspråk så väl de ena, som de andra, men i fråga om hans ära, måste de senare alltid stå tillbaka för de förra.
Oförskräckt trädde han äfven fram till de unga männen.
— Mina herrar, tilltalade han dem, jag får underrätta er att jag är utländing, och att jag derför fordrar en viss ridderlighet ifrån er sida. Jag ber er, upphören med ert skämt — det är rigtadt emot mig — jag ser det.
Döring sade detta med lugn, men i stället för att väcka de tilltalades bifall, ökade det blott ännu mera deras gäckeri.
— Jag tillhör ett land, återtog likväl Döring, utan att ett enda ögonblick förlora sin kallblodighet, som visserligen är litet i jemförelse med det, hvilket ni ha äran att tillhöra; men detta lilla land, mina herrar, föder dock ännu män, som veta att i händelse af behof försvara sin ära. Erinra er, att historien har bevarat minnet af ett tillfalle, då åttatusen slogo åttiotusen det var en emot tio; här står jag, en blott emot er.
Skrattet och gycklet upphörde ej derför.
— Vid S:t Nikolaus, ropade gardeslöjtnanten; det är min själ en svensk vi hafva att göra med. Ha, ha, ha, en liten svensk!
— Låt oss betrakta honom noga, kamrater, anmärkte senatssekreteraren. Svenskarne och deras historia erinra mig alltid om salig Don Ranudo di Colibrados; klädda i nattrock, inbilla de sig att de gå i lejonhud. Det är ett roligt folk. De eröfra verlden på det beqvämaste vis med sina stora minnen.
— Fastän Carl XII är död för några och sjuttio år sedan, inföll ulankaptenen, sända de honom alltid i spetsen för sina härar för att i inbillningen eröfra Ryssland.
— Så-å, ni är en liten svensk, yttrade Petscherin och slog armarne i kors framför Döring, verkligen, en svensk ser således ut på det viset.
Blodet kokade häftigt i Dörings ådror. Fastän med möda, band han dock sin förtrytelse.
— Vet ni af, att vi smickra oss med, att snart få äran att se er lille kung här, inföll åter gardeslöjtnanten; vi behöfva oss en rodocka, och man har valt honom. Han vill kanske icke, men han måste det.
— När våra arméer en gång marschera ut, tillade ulankaptenen, för att eröfra det, som ännu återstår oss af verlden, så kan det hända att ni får följa med i arriér-gardet. Der behöfver ni ej frukta för någon fara.
Döring förmådde ej längre tygla sin vrede. Blek och hotande trädde han dem under ögonen.
— Mina herrar, tilltalade han dem, ni håna och skymfa mitt fädernesland, och jag fordrar upprättelse. Hvar träffas vi?
— Ha, ha, ha! För bort honom! afbröto de Döring. Ha, ha, ha!
De personer, som hade följt Döring ur kojan, fattade honom nu äfven i kragen för att efterkomma de unge männens befallningar; men ehuru Döring var obeväpnad, stälde han sig till motvärn, icke derför att han tilltrodde sig att med framgång kunna strida mot alla, som nu omgåfvo honom, men för att likväl icke kunna förebrås att frivilligt hafva underkastat sig det våld, som man begick.
Under det att striden ännu fortfor, såg Döring en soldat skymta fram i en af sidoalléerna, och han igenkände genast mannen från Gatschina, med hvilken han hade talat vid ingången till parken.
— Kamrat, anropade han honom genast, hitåt!
Storfursten Pauls favorit-trupp vid Gatschina bestod af holsteinare, och ehuru Döring visserligen icke hoppades att få någon hjelp af den tillkallade, ville han gifva honom ett uppdrag till storfursten, som han trodde skulle komma sig till nytta.
Soldaten hörde tillropet och stannade, dock utan att taga ett steg närmare.
Till sin glädje såg likväl Döring flere högre militärer, som nu framkommo i samma allé, och hvilka — sedan de vexlat några ord med soldaten togo vägen direkte till Döring.
Snart voro de framme.
Deras hållning och gång vittnade om en hög rang. Framför allt syntes det på den person, som gick främst ibland dem, att han var van att befalla och blifva åtlydd.
Hans ansigte var allvarligt och strängt, ehuru ett drag kring hans mun och en stråle i hans blick derjemte vittnade om en fond af mildhet, som är hvarje godt hjerta så eget, äfven om det ej alltid får blifva det rådande draget i karaktären.
Döring igenkände honom genast. Det var storfursten Paul.
»Storfursten var af en het och lättretad karaktär, yttrar Abbé Perin. Första ögonblicken af hans utbrott voro förfärliga; likväl var det icke svårt att stilla honom. Han älskade rättvisan», säger samme författare, »och utdelade den till alla, som lyckades framtränga till honom. Men, oaktadt hans ädla hjerta, förlät han icke gerna dem, som tillhörde en i verklig onåd fallen familj.» I sin häftighet var han lidelsefull och nyckfull, till och med hämdgirig; vid mildare sinnesstämning eftergifvande. Ständigt misstänksam, blef han en lekboll, kastad mellan lidelsernas ytterligheter, hvaraf motsatserna i hans karaktär äfven härflöto.
Sedan han kastat en blick öfver den scen, som tilldrog sig under hans ögon, framträdde han i den krets, som omgaf Döring.
— Hvad är här på färde? sporde han.
Vid storfurstens ankomst veko alla åt sidan, så att Döring stod midt framför honom.
— Hvad har du gjort, efter man vill gripa dig? frågade han ånyo, då Döring ej genast svarade.
— Ingenting, som kan berättiga till det handlingssätt, svarade Döring öppet och oförskräckt, hvarmed man här bemött mig; jag är en främling.
Ulankaptenen ville infalla, men storfursten befalde honom tiga.
— Du bär kurirbricka på bröstet, tilltalade han åter Döring. Hvad vill det säga?
— Att jag är kurir.
— Kurir? Hvarifrån?
Under det motstånd Döring gjort, hade kurirbrickan skridit fram och hängde nu synlig på hans bröst.
— Från Stockholm.
Storfurstens panna lade sig i mörka rynkor. Hvar och en, som hade sig bekant hans inre familjeförhållanden, kunde ganska väl förstå orsaken till det missnöje, som visade sig hos honom.
— Till hvilken har du här blifvit skickad.
— Till baron Armfelt.
Det mörka uttrycket försvann åter. Pannan jemnade sig, och ansigtet ljusnade.
— Har du träffat baron?
— Nej.
— När anlände du hit?
— Nyss.
Storfursten tystnade. Men med en spanande blick tycktes han vilja läsa i Dörings utseende, om han medförde goda eller dåliga underrättelser. En stund rörde sig till och med hans läppar, liksom hade han velat förskaffa sig upplysning om, hvad som så mycket tycktes intressera honom; men han tryckte läpparne tillhopa, liksom för att sjelf undertrycka sitt begär. I stället vände han sig med en häftig rörelse mot dem, hvilka omgåfvo Döring.
— Hvarför viljen I arrestera honom?
— Vi hafva fått befallning.
— Befallning, befallning! afbröt han den talande med en åtbörd af våldsamhet, som visade, huru hastigt hans blod kunde uppsvalla. Hvem har befalt er det — hvem?
— Grefve Orlow.
— Orlow, stammade han, Orlow. Jag skall — jag skall —
De tilltalade tycktes vilja närmare förklara sig, men storfursten förekom det genom att befalla Döring att följa sig, på samma gång han vände dem ryggen.
Döring, som härigenom hoppades att uppnå sitt mål och träffa Armfelt, önskade ingenting högre.
Innan han likväl hunnit ifrån platsen utanför kojan, erinrade han sig tvisten med de unge, på hans bekostnad skämtande männen, hvilka han till följd af storfurstens uppträdande och samtalet med honom bortglömt. Men då han vände sig om för att åtminstone genom ett tecken tillkännagifva, att han skulle återkomma, voro de redan försvunna.