Fursten/Del 1/Kapitel 04
| ← Bondkojan |
|
Depescher → |
FJERDE KAPITLET.
Kejsarinnan Catharina II. Ett samtal emellan prinsessan Alexandra Paulowna och fröken Willanow.
I sjelfva verket torde Rysslands politik aldrig någonsin haft mera förvånande framgång och dess spira varit mägtigare, än under Catharina II:s tid. Statsklokhet och snille uttänkte, och lyckan verkstälde vidtutseende planer. Med öfverraskning blickade verlden upp till denna nya stat, på hvars svajande banér den klufna örnen utbredde sina vingar, och som så nyligen framgått ur den moskovitiska stammen, men redan, på gränsen emellan tvenne verldar, stod färdig att kämpa emot Europa med Asien och emot Asien med Europa, icke i afsigt att sjelf tillhöra någotdera, utan för att på grundvalen af en egen trosbekännelse och statsrätt blifva i och för sig sjelf en sjelfständig verldsdel med egen kultur. Samtidiga förhållanden inom Europa, der det allt hitintills mest lysande folk trotsande skakat revolutionens fanor emot alla troner, under det att det trampade sin egen i spillror, förkunnande grundsatser om folkens magt, lånade från den nya verlden bortom Atlanten, bidrogo att mera fästa uppmärksamheten på det unga Rysslands uppträdande, på samma gång som de jemväl inspirerade det till den i verldshändelserna djupt ingripande roll, som det sedan fullföljt och ännu i denna stund, om icke obestridt, dock obestridligen fullföljer, att med Brennussvärdet i sin hand motväga den europeiska bildningens gyllene vigter i den historiska utvecklingens vågskäl.
Om Peter den I organiserat Ryssland till enhet och skjutit fram detsamma likt en förpost ifrån de öde stepperna, ända inpå den civiliserade verldens läger, under det han oupphörligt rekryterade sitt folk med delar af denna civilisation, och hans arméer uppfostrades under inflytandet af Carl den XII:s lärorika svärd; så var det Catharina den II förbehållet att, om vi så få uttrycka oss, fullända den moskowitiska stammens politiska uppfostran, inviga den i den europeiska diplomatiens hemligheter, göra dess röst mägtigt gällande i rådslagen om nationernas öden och öppna för dess vapen utsigter, som, oaktadt hennes egen lefnads sol snart sjönk ned, likväl icke försvunno, utan ännu i denna stund, om också blott i kikaren, visa i förhoppningarnas fjerran den smickrande föreställningen om en rysk verldsmonarki.
Ryssland, såsom det nu framstår, är en gigantisk descendent af Peter I, såsom dess fader, och af Catharina, såsom dess moder; dess politiska system lånar också af den förre sin djerfva, förutseende, ständigt i samma rigtning fortgående karaktärsfasthet, och af den senare den diplomatiska, alltid egoistiska och intrigerande fyndighet, hvarmed den så ofta förblindat sina fiender.
Catharina hade afslutat flere vidtutseende krig, flere än någon rysk monark före henne, i hvilka ej allenast hennes vapen skördat lagrar, utan der hennes politik äfven visat sig segrande. Men ej nog dermed. I de europeiska folkens åsyn hade Polens delning försiggått, och ännu ljödo detta rikes sista suckar kring hennes tron. I den stora kris, som den franska revolutionen framkallat, hade hon lyckats inveckla de flesta regenter, oaktadt hon ännu sjelf icke tagit ett enda steg; och då hon såg, huru de uttömde sina krafter, under det att målet snarare aflägsnade sig än närmade sig, såg, huru den ene af dem efter den andre inleddes af händelsernas gång i ett slags tvunget vasallskap under henne, betraktade hon sig såsom en af försynen gynnad domarinna öfver Europa, på samma gång som hon trodde sig åter kunna företaga Asiens eröfring och genomföra tanken på ett orientaliskt rike.
Under allt detta glömde hon icke heller Sverige.
Catharina, som endast i den mån hennes grannar visade sig undergifna, kunde lefva i frid med dem, sökte sig medel att inom Sverige förnya det genom Gustaf den III:s snille förminskade, gamla inflytandet i afsigt, som man tror sig kunna antaga, att på skandinavisk mark genomföra ett motstycke till Polens delning.
Sådan var denna qvinnas ställning, som samtiden redan gaf namnet af Nordens Semiramis, vid tidpunkten för denna berättelse.
Hennes hof liknade en orientalisk segerhjeltes lysande läger. Der
såg man statsmän och generaler i de mest skiljaktiga och brokiga drägter, prydda med ordnar och hederstecken, vittnande om de olika
länder, hvarifrån de kommit. Vid sidan af Rysslands mest
framstående egna män framstodo der franska emigranter, polska magnater,
mahomedaner, tartariska khaner, emirer, greker, moldauer, kossacker,
kalmucker, baschkirer, armenier, grusiner, o. s. v.
Kejsarinnan, åtföljd af en talrik svit, hade nyss återkommit från en promenad. Sviten hade stannat i ett af de yttre rummen, och hon inträdde i en af Petershofs praktfulla salonger, endast åtföljd af storfursten Pauls gemål, den milda och älskvärda Maria Feodorowna, född prinsessa af Würtemberg, samt af hennes förnämsta gunstlingar, grefvinnan Branitska och kammarfröken Protasow; bland kavaljererna märkte man företrädesvis hennes siste flygeladjutant Subow, som likväl vid denna tid hunnit att svinga sig upp till tysk riksfurste, generalfältmarskalk, general-adjutant, general-guvernör öfver Catharinoslaw och Taurien, senator, chef för chevaliergardet och riddare af Andreas, Alexander, Newskys, Hvita örns, Svarta örns och S:t Annæ-Ordnarne.
Kammartjenaren Zacharias Constantinowitsch hade stannat vid dörren.
Kejsarinnan var af en medelmåttig, men stadig växt, besvärad af någon fetma.
Hennes gång var vanligen majestätisk, långsam, med små steg, men i detta ögonblick hastigare och lifligare än vanligt.
Hufvudet var högburet, blicken nedsänkt, ehuru ett drag af oro visade sig i hennes ansigte.
Fastän hon redan var vid ganska hög ålder, hade hon ännu drag af skönhet.
Hennes drägt var enkel, men smakfull, förhöjande hennes naturliga behag. Håret var uppfäst med en förtjusande konstlöshet. Kronan var till för detta stolta hufvud.
Utan alla fel mot skönhetens regler var likväl icke ansigtet, emedan dess nedersta partier voro något för grofva. Det sinliga elementet i hennes karaktär hade der utvecklat sig på bekostnaden af det psykiska.
Hennes ögon voro gråblå, men lifvade af passionens eld. Ett litet veck vid näsan kunde tydas huru man ville. Man har sagt att det betydde elakhet.
Uti den salong, hvari kejsarinnan inträdde, stodo glasdörrarna öppna till en balkong, der sällsynta växter prunkade i sin vackraste fägring.
Under det hon med en viss otålighet, som om någonting vigtigt sysselsatt hennes tankar, vandrade fram genom rummet i afsigt att begifva sig till de inre, kastade hon blicken åt balkongen.
Helt hastigt stannade hon dervid, liksom betagen af den vackra syn, som visade sig för henne.
Omedelbart följande kejsarinnans rörelser, stannade äfven hennes svit, fästande sin uppmärksamhet på samma föremål.
Ett lätt utrop gick öfver hennes läppar, och hon utsträckte sin ena hand till storfurstinnan.
— Se, min vän, sade hon. Det är ett täckt barn!
Storfurstinnan hade redan märkt föremålet för kejsarinnans beundran, och hennes ansigte ljusnade af tillfredsställelse öfver det bifall, som hon yttrat.
Synen var också högst tjusande.
På altanen satt en flicka, intagande och ung, endast femton år. Det var kejsarinnans sondotter, storfurstinnans dotter, den genom sin skönhet och sitt ljufva väsende så älskvärda Alexandra Paulowna.
Farmodern betraktade med stolthet, modern med kärlek den förtjusande flickan, der hon bland de vackra blommorna, sjelf den vackraste, lutade sitt af blonda lockar omringlade hufvud mot den mjellhvita skuldran.
Flickan hade slumrat in.
— Låt oss väcka henne, bad storfurstinnan, solen bränner henne.
— Rör henne icke, inföll kejsarinnan, ser du så skön hon är. Låt mig få betrakta henne.
— Ni älskar min Alexandra, ers majestät. Måtte hon alltid förtjena er godhet!
— Hon drömmer, talade åter kejsarinnan. Hon rodnar, hon ler.
— Hon är ung, ers majestät, och lycklig.
— Hvilken tid af oskuld. Hvad vi vinna i verlden, aldrig återvinna vi vår ungdom.
Under det kejsarinnan talade, mildrades hennes drag allt mer och mer, och ett vänligt och hjertligt leende visade sig på hennes ansigte.
— Hvad tror ni att hon drömmer om? fortsatte hon.
— Ack, ers majestät!
— Hon drömmer om honom, jag är säker derpå.
Kejsarinnan närmade sig henne nu, följd af storfurstinnan. Då de utkommo på balkongen, märkte de en medaljong i Alexandras hand.
— Hvad sade jag, anmärkte kejsarinnan, pekande på medaljongen; tro mig, hon drömmer om honom.
— Äfven jag trodde det.
Medaljongen var ett porträtt af Gustaf IV Adolf.
Kejsarinnan tryckte en sakta kyss på hennes läppar; storfurstinman lutade sig öfver henne. Ännu sofvande, log hon emot dem.
— Skola vi icke väcka henne? frågade storfurstinnan; jag är rädd att …
— Väck henne icke, svarade kejsarinnan. En dröm, sådan som hon drömmer, är synd att förstöra. Ack, furstinna, våra ungdomsdrömmar äro dock det enda sköna, som våra hjertan ega i behåll, då vi blifva gamla. Låt oss blott draga för den här jalusien, den skall mildra solstrålarne.
Sedan man verkstält kejsarinnans befallning, betraktade hon ännu ett ögonblick Alexandra.
En häftig rörelse visade sig derunder i hennes ansigte.
— Du skall blifva lycklig, Alexandra, yttrade hon, och man märkte att orden uttalades med oförstäld beslutsamhet, jag svär vid mitt lif, du skall blifva det!
Och ännu en gång tryckte hon en lätt kyss på hennes läppar, hvarefter hon fattade storfurstinnans hand och lemnade balkongen.
Då hon utkom i salongen, der hennes svit väntade, visade hon sig åter med den majestätiska hållning, som var henne så naturlig.
Genom en rörelse med handen befalde hon de väntande att följa sig in i de inre rummen.
Knappast hade hon dock tagit ett par steg, förr än hon åter stannade.
Hennes fina, lyssnande öra märkte att dörren öppnats bakom henne, och hon vände sig om för att se, hvilka de personer voro, som inträdde.
Det var diplomaten Markow och grefve Orlow.
Vid deras anblick syntes hon öfverlägga med sig sjelf och derunder ändra sitt beslut; och under det hon vinkade dem att nalkas, nickade hon med en liten böjning på hufvudet åt grefvinnan Branitska och kammarfröken Protasow, som också ganska väl förstodo detta tecken, allra helst som det var åtföljdt af ett befallande småleende, och derför genast lemnade henne.
— Ni har erhållit depescher? sporde hon Markow.
— Jag har dem med mig, ers majestät.
—Låt oss gå in i nästa rum, tillade hon; ni kan följa mig, storfurstinna. Törhända röra de äfven er.
Förd af Subow, tog hon derpå vägen till palatsets inre rum.
Prinsessan Alexandra var endast i sitt femtonde år, men mera
utbildad, än flertalet är vid denna ålder. Hennes skönhet var
ovanlig. Den blomstrade i sin renaste vår. Smärt och välbildad, tjusade
hennes gestalt lika mycket som hennes regelbundna, af oskuld och
älskvärdhet besjälade anletsdrag. Hennes blå ögon voro milda, och
ett svärmiskt hjertas eld lifvade dem, då hon hängaf sig åt sin
kärleks oroliga drömmar.
De ljusa lockar, som lekte kring hennes hals eller voro uppfästa omkring hennes hufvud, tycktes vara ordnade, säger en samtida skribent, som om sjelfve kärleksguden varit hennes kammarjungfru.
Hennes kärlek till den då sjuttonårige eller nyss myndige konungen af Sverige, Gustaf Adolf, är en rörande saga om huru fantasien, väckt och underhållen af politiska beräkningar, kan eröfra hjertat, för att sedan, med de politiska planernas förgänglighet, krossas af verkligheten.
Man påstår, att en hemlig not redan var inryckt i fredstraktaten i Wärelä af den 14 Augusti 1790, hvari kejsarinnan Catharina och Gustaf III skulle hafva öfverenskommit om en förening emellan prinsessan Alexandra och Gustaf IV Adolf.
En stund efter att kejsarinnan lemnat henne, uppslog hon sina ögon.
Förvirrad såg hon sig omkring.
Ett ljuft leende spelade på hennes täcka läppar. Det var drömmens genius, som, flyende från hennes sinnen, sålunda lik en lekande stråle lemnade henne.
Derefter for hon förskräckt upp.
— Min gud, jag tror att jag har sofvit, ja, ja, jag har drömt, jag såg honom, han var hos mig.
Och ännu en gång återkom det milda leendet i hennes ansigte, man skulle kunna ha trott att drömmen ännu en gång ville vända tillbaka till henne.
— Någon har väl ej sett mig sofva? Men nej, man skulle då ha väckt mig. Ack, hvad det är ljuft att drömma!
Hon for med handen öfver ansigtet och lemnade balkongen.
— Och så har jag hans porträtt i handen. Åh, det är då bra oförsigtigt. Betänk om någon skulle ha sett det.
Hon gömde medaljongen.
— Här är din plats, min vän, yttrade hon dervid, — här — men jag vet att du har en ännu bättre.
Och hon gjorde en rörelse mot sitt hjerta, liksom hade hon talat om det.
En stunds tystnad inträdde nu, hvarunder hon gick ett hvarf omkring rummet.
— Men hvar kan, Willanow vara? sade hon. Ännu synes hon ej till. Det är hon, som är orsaken till att jag somnade. Nå nå, Willanow.
En liten förtrytelse visade sig i hennes ansigte, och den lilla täcka handen knöt sig af barnslig vrede.
I nästa ögonblick slogs likväl dörren upp, och en flicka om ett par och tjugo år visade sig på tröskeln.
Hon var skön, äfven hon, skön som Alexandra, men det var en annan skönhet.
Willanow var lika brunett som Alexandra var blond.
Ur de mörka ögonen strålade här en flamma af förbländande glans, och svarta lockar föllo lekande kring en barm af snö.
Knappast hade de båda flickorna fått ögonen på hvarandra, förr än de gladt och hjertligt hastade hvarandra till mötes.
— Hvad jag längtat efter dig, Willanow, knotade prinsessan. Du har rigtigt varit grym, som lemnat mig ensam så länge. Jag tror att en hel timme gått förbi, utan att jag sett till dig. Hvar har du varit, Willanow? Du måste försvara dig.
Prinsessan hotade henne skalkaktigt med sitt finger, under det hon talade.
— Förlåt mig min försummelse, ers höghet, bad Willanow; men hvilken flicka rår väl helt och hållet om sig sjelf vid hofvet? Toiletten rår också litet om oss.
— Ett svagt försvar, Willanow; toiletten kan aldrig bli din herre, dertill är du allt för vacker. Du undskyller dig blott — jag ser det du skiftar färg. Ack, hvad det klär dig, Willanow! Önskar du veta, hvilken toilette som pryder dig allra bäst, se dig då i spegeln nu. I alla fall var det icke det jag skulle säga dig, utan mig i ögat, Willanow, hvad läser du der?
Liksom Willanow hade haft för afsigt att studera prinsessans ögon riktigt grundligt och allvarligt, lutade hon sig framåt, hvarvid hon tog på sig en så förnumstig min, att hon knappast sjelf kunde afhålla sig ifrån att skratta.
— Stygga Willanow; nå, hvad läser du?
— Godhet och mildhet, hviskade hon.
— Nu narras du, Willanow. Mina ögon uttrycka säkert något helt annat, jag ville säga vrede och missnöje, men jag kan ej på fullt allvar få de orden öfver mina läppar.
Och prinsessan slog dervid sina armar omkring sin väns smärta lif och blickade kärleksfullt in i hennes af mörk eld strålande ögon.
— Vet du en sak, Willanow?
Fröken Willanow hade äfven lindat sin arm omkring prinsessans midja, och de båda flickorna stodo der, stödjande hvarandra såsom två systrar, hvilka innerligt älska hvarandra.
— Du tiger — du vet icke hvad jag ämnade säga.
— Jo, ers höghet, jag vet det.
— Låt höra då; men jag tror icke att du vet det.
— Ni tänkte säga mig att ni håller bra mycket af mig. Icke sant, ers höghet? Ni ämnade det.
— Och ändå var jag rigtigt ond på dig nyss, ja rigtigt ledsen.
— För att jag var borta ifrån er en timme?
— Naturligtvis; hvarför skulle jag eljest vara missnöjd? Också föresatte jag mig att ordentligt banna dig, når du återkom.
— Men ni har ej hjerta dertill, ers höghet, medgif det.
— Jag är svag, Willanow, mycket svag. Kanske gör jag orätt, som så der lifligt fäster mig vid någon. Vore det icke mycket bättre att vänja sig vid att vara ensam? Det kan ju ändå slutligen blifva mitt öde.
Prinsessans ansigte visade dervid ett så melankoliskt utseende, att Willanow slöt sig ännu kärleksfullare till henne.
— Då jag är ensam, fortsatte prinsessan nästan klagande, så försjunker jag inom mig sjelf, och jag blir så ledsen, så ledsen, och ändå vet jag icke rigtigt, hvarför jag blir det.
Willanow hotade i sin tur prinsessan med fingret.
— Ni vet icke hvarför, skall jag säga er det?
— Ack ja! men — men låt bli det ändå — du gör mig bara ledsen.
Gaf man akt på förändringarna i prinsessans anletsdrag, skulle man deraf kunna draga den slutsatsen, att hon ganska gerna ville tala just om det, som hon bad Willanow låta bli att tala om.
— Vet ni, ers höghet, hvad jag rigtigt allvarsamt börjar att önska?
— Du önskar något; ack, så roligt, låt mig höra det.
— Men ni lofvar mig att ej skratta åt mig. Då jag var liten, lekte jag med dockor.
— Det var en rolig tid, du. Vill du kanske ännu leka med sådana? Ack, Willanow, jag tror att jag skulle kunna blifva svartsjuk på en docka, om du föredrog en sådan framför mig.
— Tro icke det, ers höghet, jag har nu vuxit ifrån dockor. Men jag skulle likväl vilja hafva någon, som jag kunde älska lika mycket, som jag älskade en af mina små dockor — det var en liten officer, den der dockan — och ers höghet kan ej föreställa sig, huru mycket jag höll utaf den. Nu har jag ingen att hålla af.
— Än mig, Willanow?
— Visserligen — men i alla fall — ni känner nog skilnaden, ni, ers höghet, emellan vänskap och kärlek.
Prinsessan sänkte sina ögonlock; hade hon ej gjort det, skulle man hafva sett, huru en tår färgade de glänsande ögongloberna.
— Hvad det måtte vara ljuft att älska, fortsatte Willanow. Ack, min gud, jag afundas ers höghet!
— Afundas mig icke, Willanow, beklaga mig hellre. Du vet, huru olycklig jag är.
— Olycklig? Det må vara; men er olycka är likväl afundsvärd. Då jag jemför oss två, tycker jag att ni lefver, men att jag ännu icke fått lif. Ni hoppas och fruktar, ni drömmer och svärmar, ni suckar och lider, ni känner och njuter. Och jag jag är ju likgiltig, jag. Om jag älskade deremot, prinsessa, huru mycket mera skulle vi ej förstå hvarandra och tala sedan — tala om dem …
— Som vi älskade — ack ja.
— De båda flickorna lindade åter armarne om hvarandra och blickade in i hvarandras ögon.
— Någonting förefaller mig likväl besynnerligt, återtog Willanow.
— Besynnerligt — hvad då?
— Att ers höghet kan älska en person, som ni dock aldrig har sett.
— Aldrig har sett — huru kan du säga det.
— Huru?
— Nu är du barnslig, Willanow; skulle jag ej ha sett honom? Det är väl värre, du, jag ser nästan aldrig någon annan än honom. Vet du, medan du nyss var borta, satt jag här på altanen. Vinden fläktade så mildt omkring mig, och blommorna doftade så skönt. Men hvem tror du väl slutligen stod framför mig? Ingen annan än han, du.
— Ers höghet drömde.
— Vi talade med hvarandra, och han log emot mig.
— Det var blommorna, som logo emot er.
— Jag kände hans andedrägt smeka min kind.
— Det var vestanvinden, som smekte den.
— Han lutade sig ned öfver min axel.
— Det var solen, som värmde den.
— Och — och …
— Ni stammar — jag förstår hvad ni vill säga.
— Det kan du icke, Willanow. — Jag tror det ändå, ja, ja, jag tror det.
— Omöjligt.
Prinsessan rodnade likväl på samma gång som hon försvarade sig.
— Får jag säga, hvad jag tror?
— Låt höra då.
— Ni tyckte att han i drömmen, men ni blir kanske ond på mig.
— Nej, nej, tala du.
— Att han — att han …
— Att han …
— Att han kysste er.
Prinsessan gömde ansigtet i sina händer.
— Blif ej ledsen på mig, ers höghet. Jag skall säga er, jag, att det, som ni trodde var en kyss, säkert endast var ett blomblad, som, rördt af vinden, snuddade vid edra läppar.
Vid denna förklaring såg prinsessan helt allvarsam ut, öfverväldigad af en enda känsla.
— Du har rätt, det var blommorna, det var vinden, det var solen, som verkade på min inbillning; men, förenade i en enda gestalt, var det han. Det var likväl ej första gången, som jag sett honom. I mina lekar sysselsatte mig alltid hans namn. Under lektionerna var jag flitig, emedan läraren försäkrade mig, att han då skulle tycka om mig. Liksom blomman växer ur sin knopp, växte han upp i mina tankar. Jag är uppfostrad med honom i mitt hjerta. Han är mitt första minne; ännu mer, han var till hos mig före min första suck. Jag kan ej erinra mig något, som icke utvecklat sig hos mig under inflytandet af tanken på honom. I min själ har jag alltid varit hans brud. Huru många gånger har jag ej rodnat för de ord, som jag tyckte honom hviska i mitt öra! Jag skulle ej hafva sett honom; och likväl, Willanow, behöfver jag blott tillsluta mina ögonlock för att se honom. Här i mitt bröst har han ständigt bott. Gjorde jag något, som var orätt, mörknade hans panna; gjorde jag något godt deremot, huru mildt tyckte jag ej honom le emot mig. Sätter jag mig vid fortepianot, ser jag honom vid min sida, och det är för honom, som jag spelar och sjunger. Dansar jag, är det för honom, som jag sväfvar öfver golfvet. Du betraktar mig med förundran. Du tycker säkert att jag är ett barn, och hvad är jag annat? Men barnet har en dröm om lifvet — och denna dröm är han. Rår jag väl för, om mitt hjerta är äldre än mitt förstånd. Hjertats erfarenhet kommer med den man älskar, förståndet kommer först med tiden. Ack, han kom så tidigt till mig — så tidigt — och nu — nu …
Willanow åhörde prinsessan med ett deltagande, som endast ett lifligt hjerta kan skänka ett annat.
— Och nu, upprepade hon, hvarför tillägger ni dessa ord; ni tyckes tvifla på någonting.
— Måste jag icke göra det, Willanow?
— Måste?
Prinsessan såg sig försigtigt omkring.
— Willanow du …
— Ers höghet!
Prinsessan visade en hemlighetsfullhet, som var ganska ovanlig hos henne.
— Jag skulle kunna förtro dig något, men jag är rädd att man kan höra mig.
— Vi äro ensamma, ers höghet. Ni kan säga mig allt, hvad ni vill.
— Har du ej märkt att någonting tilldrager sig omkring oss, som måste vara ganska underligt?
— Nej, ers höghet.
— Du ser icke, du, med samma ögon som jag.
— Jag älskar ingen, jag, ers höghet.
— Det må vara, Willanow; men jag har observerat att man ser på mig, liksom om man sörjde öfver mig.
— Ni misstager er. Hvarför skulle man göra det?
— Då jag kommer, hviskar man omkring mig; då jag går, sorlar man bakom mig.
— Man beundrar och älskar ers höghet.
— Kejsarinnan, min farmor …
— Tviflar ni på hennes kärlek?
— Hon talar ej nu mera så ofta som förr om honom, och då hans namn stundom undfaller henne, är det med ett bittert leende. För någon tid sedan kom jag oanmäld in i hennes rum. Subow var der. Jag hörde tydligt att man talade om krig, om krig med Sverige. Du kan ej tro så förskräckt jag blef. Jag drog mig tillbaka lika tyst som jag kommit; men ifrån detta ögonblick har jag ej haft någon ro i min själ. Jag har tviflat på allt. Ack, min gud, han älskar mig säkert icke, ehuru man ständigt försäkrar mig det. Hvarje gång jag träffar kejsarinnan, stannar mitt hjerta af fruktan; och vid Subows anblick bleknar och darrar jag. Det är endast hos dig, Willanow, som jag finner tröst och ro. Hvad jag älskar dig! Ack det är endast med dig, som jag får tala om honom.
Willanows ansigte blef härunder allt allvarsammare och allvarsammare. En suck höjde hennes bröst, och hon lutade ansigtet ned i sin hand.
Kejsarinnans kammartjenare, Zacharias, hade, sedan han öppnat dörren till de inre rummen för kejsarinnan, åter aflägsnat sig. Nu inträdde han ånyo i salongen.
Prinsessan, hvars hjerta så lätt anslogs, märkte förändringen i Willanows ansigte och trodde att den härflöt från hennes fruktan.
— Icke sant, Willanow, du anar, du, detsamma som jag. Han älskar mig icke, fast man vill öfvertyga mig derom. Det är förskräckligt att tänka derpå. Jag ser på dig att — ack, huru olycklig är jag icke!
Willanow hade för ett ögonblick försjunkit inom sina egna tankar. Prinsessans vemod väckte hennes eget och bemägtigade sig henne oemotståndligt. Vid ljudet af prinsessans röst återkom hon dock till sig sjelf, men betraktade stillatigande sin vän, emedan hon ej hört hennes sista ord. Willanows lilla distraktion kan tyckas oförklarlig, och likväl är den ingenting mindre, ty huru många större bekymmer sysselsatte ej hennes tankar, och huru många djupare sorger fylde ej hennes hjerta. En hofdam måste glömma sig för den, i hvars tjenst hon är anstäld. Liksom en skådespelerska, får hon ej vara sig sjelf: hon har en roll att spela, hon måste glömma sitt enskilda lif, för att med ett leende eller med ett joller på sina läppar roa sin publik. Då likväl en skådespelerska vinner ära och bifall, om hon fulländadt återgifver sin roll, hvad bifall vinner väl en hofdam? Äfven om hon lyckas i sin roll, uppfyller hon blott en underordnad pligt.
Vid Polens sista delning, en akt, som undertecknades i Petersburg den 3 Januari 1795, tillintetgjordes flere än en af denna nations utmärktaste familjer. Med Kosciuszkos nederlag och fall vid Macziwice den 4 November 1794 föll Polen. Praga, Warschaus fäste och förstad, intogs derefter af Suwarow med storm, och utan afseende på ålder eller stånd lät han tjugo tusen invånare springa öfver klingan. Warschau kapitulerade derpå. Under denna förfärliga katastrof sprängdes fröken Willanows familj. Hennes far affördes till Siberien, följd af sin trogna maka. Hennes bror stupade i striden för fäderneslandet, hon hade sjelf sett honom blödande och döende, utan att en gång få tillsluta hans ögon, emedan hon på Suwarows befallning genast fängslades och afsändes till Petersburg, icke för att försköna dess hof, men såsom ett för Catharina smickrande vittnesbörd, att Polen nu mera endast var en underkufvad vasall. Den sköna Willanow upphörde ej att tänka på det förfärliga öde, som drabbat dem, hvilka voro henne så kära; men hennes af stora olyckor utbildade förstånd lärde henne snart att gömma sina känslor för andra, att underkasta sig omständigheterna, att visa åtminstone en synlig likgiltighet. Hvilka tankar som än arbetade i hennes själ, logo hennes läppar, glänste hennes panna och strålade hennes ögon. Utan alla beräkningar förvärfvade sig den intagande flickan Alexandra Paulownas tillgifvenhet, och hennes af naturen öppna hjerta fann sig lyckligt af denna kärlek. Det var en ljuspunkt i mörkret, vid hvilken hon så gerna fäste sina blickar. Alexandra var ett barn, och ett barn, som redan älskade med en qvinnas hela värme en man, som hon aldrig sett. Hvilken barnslighet! Willanows hjerta anslogs af den, och de båda flickornas vänskap vann oupphörligt i styrka och hängifvenhet.
Sålunda — med sin enskilda sorg begrafven i djupet af minnets skattkammare, ständigt med ett småleende invigande sig i sin kärleks nya systertjenst — förflöto för henne vid kejsarinnan Catharinas hof omkring ett och ett halft år, då en tilldragelse inträffade, som på en gång bröt det lätta flätverk af aprilblommor, hvarmed lugnande omständigheter omgifvit henne; och sedan en tid hade de, som närmare följde henne, märkt icke blott ett ojemt, stundom dystert, häftigt eller oroligt lynne, utan äfven en hemlighetsfullhet i hennes handlingar, bakom hvilken en och annan redan började ana en intrig, eller möjligtvis äfven en skandal, ehuru ännu ingen af dem förmådde gissa, hvari det ena eller andra egentligen kunde bestå.
Willanow sjelf trodde sig fullkomligt obemärkt, men hon rådfrågade sig icke med andra ögon än Alexandras, och der läste hon blott oskuld och vänskap; och dessa besvarade hon alltid på ett sätt, att prinsessan skulle hafva tänkt på helt annat än sin egen kärlek, för att märka den förändring, som försiggick hos vännen.
Under händelsernas fortgång i detta arbete skall läsaren blifva invigd i den hemlighet, som vid denna tid öppnade en ny vändkrets för Willanows tankar.
I ett obevakadt ögonblick hade Alexandras vemod väckt äfven hennes.
Alexandra trodde att den suck, som höjde Willanows bröst, föranleddes endast af deltagande.
— Du beklagar mig, yttrade prinsessan; när du nu tänker efter, Willanow, så inser du säkert, lika så väl som jag, att man bedrager mig. Gustaf älskar mig icke.
Betagen af sin föreställning, vacklade prinsessan och hon var nära att digna ned i en bredvid henne stående divan.
Willanow hade likväl redan återkommit till sig.
— Ni mår illa, ers höghet! talade hon. Hvad är det fråga om, ah, min gud, jag vet. Huru svag är ni icke! De spöken, som uppskrämma er, finnas blott i er egen föreställning. Ni har ingen annan fiende än er fruktan. Kejsarinnan älskar er. Hoppet ler emellan rosor utan törnen emot er. Helt annat är det med mig — jag — o min gud!
Kärleken blir lätt egoist; men huru mycket Alexandras äfven var det, egde hon alltid känslor för vänskapen.
Den smärta, som låg på botten af Willanows ord, tilldrog sig också hennes uppmärksamhet, och ett eldigt deltagande lifvade henne.
— Du förskräcker mig, Willanow, sade hon; du är ledsen. Har något obehagligt händt dig? Dina ögon fyllas af tårar. Du är så blek. Och jag, som blott tänkt på mig sjelf och ej gifvit akt på den smärta, som upptager dig. Berätta mig, Willanow! Har någon sårat dig? Anförtro dig åt mig. Kejsarinnan skall ej tillåta att någon förfördelar dig. Hvad är det, Willanow? Du talar icke.
Willanow vacklade. Hennes bröst häfde sig högt. Alexandras vänskap rörde henne. Men på en gång återkom hennes själsstyrka. Ögat flammade, kinden purprades, och ett vemodigt leende spred sig öfver hennes ansigte.
— Ers höghet, sade hon, om någon såg oss, så skulle man säga att vi båda voro två svaga och oförständiga flickor, som uppskrämde hvarandra. Nyss darrade ni, nu jag, och hvarför? Veta vi väl det sjelfva? Låtom oss skratta och vara glada igen, ers höghet. Vi hafva ingenting annat att göra, vi flickor, än att roa oss. Icke hafva vi kommit hit ut till Petershof för att tänka på något allvarsamt. Om också våra minnen stå med en tår i ögat, låtom oss flägta bort den med solfjädern. Låtom oss tala om er kärlek, prinsessa. Detta är en källa, hvarur våra tankar ständigt kunna dricka glädje. Kommer ni ihåg, att ni lofvat att taga mig med er till Sverige? Hvad det skall bli roligt, ers höghet? Om lyckan är god — så — så …
Willanow var åter glad, som om smärtan aldrig vågat kasta sin skugga på henne. Äfven Alexandra glömde alla bekymmer. Hennes tankar lifvades ju åter af den föreställning, som gaf ett uteslutande behag åt hennes hela lif.
— Om lyckan är god, upprepade hon.
— Då …
Willanows ögon lyste af skalkaktighet.
— Då?
— Ers höghet förstår mig icke.
— Nej, Willanow, nej!
— I Stockholm.
— Nå, ja, i Stockholm?
— Ni blir drottning der.
— Vidare, vidare.
— Jag blir er vän.
— Ja, ja!
— För drottningens vän böjer Sveriges hela stolta ridderskap sina knän.
— Bra, Willanow, bra? De böja knä för dig, ja, ja!
Prinsessan klappade af barnslig glädje sina händer, och äfven hon strålade af tillfredsställelse och behag, som om ingen enda molnfläck beskuggat hennes hjertas himmel.
Kammartjenaren Zacharias Constantinowitsch framträdde nu. Då den gamle tjenaren återkom i salongen, stannade han vid dörren. Gubben hade ett af dessa ärliga ansigten, som utan alla andra vittnesmål oemotståndligt öfvertyga om en hel lefnad af redlighet.
— Förlåt mig, ers höghet, yttrade han, under det han bugade sig för prinsessan, men jag har ett bref till fröken, som jag hoppas ni tillåter mig att öfverlemna.
— Ett bref! inföll Alexandra; hvad du är lycklig, Willanow, som får bref. Nå, tag då emot det och se icke på det, såsom om det fallit ned ifrån skyarne till dig.
Prinsessans anmärkning saknade ej skäl. Willanow betraktade än brefvet och än budbäraren, icke utan förskräckelse.
— Hvad du ser öfverraskad ut, Willanow, det är säkert ett mycket vigtigt bref, mycket vigtigt. Du känner igen stilen. Från hvem är det, du?
— Det är mig obekant, ers höghet.
— Obekant? Det var nu roligare än allting annat. En hemlighet, du! Men bryt brefvet då, att vi må få veta ifrån hvem det är. Jag är så nyfiken, så nyfiken!
Willanow hade igenkänt utanskriften; med en pröfvande blick fixerade hon kammartjenaren.
Utan att Alexandra märkte det, lade han pekfingret betydelsefullt på sin mun, hvarefter han tyst aflägsnade sig.
— Men hvarför bryter du ej det lilla brefvet? fortfor Alexandra. Du måste se efter från hvem det är.
— Icke nu, ers höghet, bad Willanow. Det kan ju vara …
— Ett kärleksbref?
— Ack nej, ers höghet. Jag står icke i något närmare förhållande till någon. Således icke det; men, men …
Alexandras ögon blefvo allt större och större.
— Skulle det vara …
— Hvad menar ni, ers höghet?
— En konspiration.
Willanow skiftade färg.
— Du bleknar. Aj, aj, Willanow, du är en liten upprorsmakerska, konspirerar kanske mot alla kärleksgudar eller — eller …
— Eller?
Willanow andades häftigare; hennes blickar flögo oroligt omkring.
— Eller mot ryska riket, kanske mot kejsarinnan. Jag kan ej låta bli att skratta, då jag betänker så rädd hon då lärer bli för dig. Åh, nu begriper jag, hvarför du blef så allvarsam nyss. Dina tankar sysselsätta sig med en hel revolution. Du inviger mig väl i den. Du kan vara öfvertygad om att få en god bundsförvandt i mig. Till anförare välja vi Lambro Cazzioni eller Leon Narischini, kejsarinnans hofnarrar. Det blir gudomligt, du. Den ene utgör vår högra flygel, den andre vår venstra. Sjelfva bilda vi centern, och så storma vi, hvad för slag? Kejsarinnans petite societé, hvarifrån vi i triumf bortföra Subow. Är du med derom? Men låtom oss nu läsa brefvet. Jag är nyfiken. Du kan ej tro så nyfiken jag är.
— Förlåt mig, ers höghet, men jag kan ej visa er denna skrifvelse. Det är hvarken något kärleks- eller konspirationsbref; men äfven jag kan ju ega ett förtroende eller en hemlighet, som jag bör bevara för mig sjelf. Tillåt mig derför …
— Jag tillåter dig ingenting, Willanow. Du skulle ega ett förtroende, som jag icke har del af, en hemlighet, som jag icke känner! Du är bra stygg, och jag, som ej eger någon hemlighet för dig. Men det får ej vara så. Jag skall omtala det för kejsarinnan, och hon …
— För guds skull, ers höghet, hvad ämnar ni göra?
— Jag går genast till kejsarinnan och skall anklaga dig för högförräderi emot min vänskap. Du har ett förtroende, säger du, en hemlighet, och jag skulle ej känna hvarken den ena eller den andra. Det är icke vänskap, Willanow.
Ju mera skalkaktighet, som uttryckte sig hos Alexandra, desto mera oro visade sig deremot hos Willanow.
— Kejsarinnan skall afgöra hvem af oss, som har rätt. Brefvet skall brytas af hennes egen hand och jag — jag — jag har haft det nöjet att utleverera dig såsom en liten upprorsmakerska emot hennes tron. Ack, så roligt, så roligt.
— Är det ers höghets allvar?
— Ja visst, Willanow.
Prinsessan närmade sig också verkligen till de inre rummen.
Ett ögonblick tvekade Willanow.
— Ers höghet, sade hon derefter. Ni är för god att vilja göra mig olycklig.
Willanow uttryckte sig med ett allvar, som ej kunde missförstås.
— Olycklig?
— Ers höghet skall snart förstå mig. Ni är en dotter af tronen. Höga furstars ära omstrålar er. Kejsarinnan älskar er som en mor. Ni är också det skönaste smycket i hennes sällhets krona. Men ert hjerta är lika ädelt som er börd, om icke ädlare. Uti det har försynen nedlagt en himmel af tropisk värma och renhet. Oskuld och glädje bo ännu qvar der, förhärligade af en kärlek, som är full af barnslig och mild poesi. Edra tankar, önskningar, känslor äro enkla, lyckliggörande och naturliga; de komma med paradisfoglars vingar, fästa vid sina skuldror. Er kärlek lefver af stora framtidsförhoppningar. Den bär en kunglig krona öfver sin panna, ty ni älskar en man, som skall lägga ett rike vid era fötter. Har något bekymmer någonsin vågat nalkas er? Kanske i er fantasi, aldrig i verkligheten. Har någon sorg någonsin öfverraskat er och förkrossande nedstörtat det lyckans tempel, i hvars sköte ni vant er att älska lifvet och verlden? Aldrig. Ni kan ej veta hvad olycka är.
— Mitt hjerta säger mig hvad den är. Olyckan är kärlek utan hopp, och hopp utan visshet.
— Hopp utan visshet, säger ni; men hvad är då visshet utan hopp?
— Det är att vara verkligt olycklig.
— Jag, som ni, prinsessa, har omhuldats af en kärlek, sådan som blott det ömmaste modershjerta kan skänka oss. I min barnsliga tro på lifvets fröjder visste jag knappast att himmelen egde ett moln, att jorden egde en skugga. Men ni känner den förfärliga tilldragelse, som bröt stafven öfver min familjs hufvud. Af min ungdoms sköna verld återstår mig intet. Ett enda ödets slag har sköflat den: det är en visshet, ers höghet, och hvad hopp har jag?
Alexandra slog åter sin arm kring vännens lif och blickade in i hennes ögon.
— Med våld ryckt från de mina, fortsatte Willanow, skulle jag hafva borttvinat af förtviflan, hade ej er vänskap uppmuntrat mig, såsom en stråle från en god och mild försyn. Edra ögon logo så innerligt emot mig, ert hjerta klappade så varmt emot mig, edra ord kommo så vederqvickande. Med systerlig välvilja öppnade ni er famn för den ensamma, inom sig så djupt förkrossade flickan; och van att befinna mig i sällskap med ett ädelt hjerta, återvann jag lugn. Men jag har också sökt vedergälla er godhet. Mitt lifs stora sorg, mina ödens smärtsamma slutsumma, min sprängda familjs lidanden, mitt fäderneslands blodiga strider; detta allt har jag, sluten inom mig, begraft i min själ, ack, ers höghet, endast för att kunna rätta mig efter er, vara glad med er, roa er, lefva för er. Har ni sett en tår i mina Ogon? Aldrig! Har ni förmärkt ett missnöje på min panna? Nej. Hvarje ledsamhet har jag gömt för mig sjelf, och hvarje glädje har jag delat med mig åt er. Jag har sökt nöjet icke för min skull, utan för er. Hvarje skämt har varit mig kärt, ej endast derför att jag gömt min sorg bakom det, utan derför att det bidragit till er trefnad. Mitt lif har varit ett fortsatt offer, men ett offer, som har varit min högsta fröjd, emedan er tillfredsställelse utgjort min enda lycka. Men oaktadt detta, ers höghet, tror ni dock att jag helt och hållet kunnat förglömma mig sjelf och de kära, som i Siberiens vinteröknar sucka efter friheten? Jag har icke glömt dem. Ack man glömmer ej så lätt dem man älskar, och detta bref …
— Är från dina föräldrar.
— Jag vill icke säga det, men jag är öfvertygad att det innehåller några underrättelser från dem.
Prinsessan slöt Willanow i sina armar.
— Arma Willanow! hviskade hon, goda Willanow!
— Jag ber ers höghet, låt detta bref få blifva en hemlighet emellan oss. Det är vigtigt för mig.
— Frukta intet, Willanow. Jag skall hellre låta döda mig, än forråda dig. Tyst, hör du …
— Ja, ja!
— Kejsarinnan är derinne.
— Hon talar.
— Hon kommer hit.
— Låtom oss draga oss tillbaka till våra rum.
— Låtom oss göra det.