Fursten/Del 1/Kapitel 05
| ← Kejsarinnan Catharina II. Ett samtal emellan prinsessan Alexandra Paulowna och fröken Willianow |
|
Vänta mig omkring elfva → |
FEMTE KAPITLET.
Depescher.
Vigtiga öfverläggningar hade under tiden egt rum inför kejsarinnan. Hon hade begifvit sig till Petershof för att fira Peter-Paulsdagen, men nöjena hindrade henne aldrig ifrån att vaka öfver sitt lands, det vill äfven säga öfver sina egna intressen. Kurirer från flere länder hade ingått, och kejsarinnans otålighet tillät henne icke att afvakta ett annat tillfälle, för att taga kännedom om deras innehåll. Magtlystnaden och äregirigheten skänkte henne ingen hvila, då en vigtig plan hvälfde sig i hennes hufvud.
Sedan Markow framlagt de ankomna skrifvelserna, flög kejsarinnans blick öfver dem: det var något af en ljungeld i denna blick, en ljungeld, som sväfvar öfver en i mörker insvept trakt.
De närvarande följde uppmärksamt hennes rörelser, i afsigt att gissa hennes tankar.
— Denna skrifvelse, yttrade Markow, är från armén i Georgiska bergen eller Daghestans bergspass.
— Det hastar icke med den.
— Denna är ifrån Tauris.
— Det är bra.
— Här är en ifrån Kislar.
— Vidare.
— Från Polen.
— Hum.
— Från Curland.
— Godt.
— Från Wien.
Kejsarinnans blickar hvilade ett ögonblick på denna skrifvelse.
— Från Frankrike.
— Dröj ett ögonblick. Från Wien säger ni; bryt den.
Markow bröt depeschen.
— Hvad skrifver ministern? Läs!
— Emot all förmodan, läste Markow, har en fransk kurir från Italien, åtföljd af en kejserlig officer, inträffat i Wien. Kuriren har en med guld rikt utstyrd klädning, trefärgadt skärp, nationalkokard på hatten och framför bröstet en sköld, hvarpå ett frihetsträd var afbildadt. Han emottogs i statskansliet, men begaf sig derifrån till kejsaren i Laxenburg. Sedan depescherna öppnats i kabinettet, och kejsaren blifvit underrättad om deras innehåll, återsändes kuriren till Wien, der han fick boningsrum i kasernen vid Donau. Efter hvad som allmänt säges, innehålla depescherna förslag till öppnande af fredsunderhandlingar. Kuriren medför den franska verkställande magtens åsigter i ämnet. Han behandlas här på det artigaste sätt. Depescherna hafva satt kejsaren och ministrarne i mycken verksamhet. Kuriren eger tillstånd att bjuda till sitt bord hvem han behagar, ehuru den bjudne måste skaffa sig särskildt tillstånd. Han har redan bevistat spektaklerna och besett andra ställen, men åtföljd af en bevakande ledsagare. Kurirer komma att expedieras till Petersburg och London.
— Fred, mumlade kejsarinnan, fred? I himmelen må det vara fred, men på jorden strid. Hvarför icke dock? De må gerna söka den — de skola aldrig nå den. Väl stal Prometheus elden från gudarnes härd, men, bunden på Kaukasi klippspetsar, sönderslets han derför af örnarne. Det skall äfven blifva Europas öde, om det vinner hvad det söker — freden. Innehåller skrifvelsen något mera?
— Intet mera, ers majestät.
Kejsarinnans hand hvilade i denna stund på brefvet från Frankrike.
— Bryt äfven detta, sade hon.
Markow verkstälde befallningen.
— Skall jag läsa?
— Läs!
— Det förljudes från krigsteatern i Italien, läste Markow, att fransoserne nu ämna öfver Rom framtränga till Neapel. Efter slaget vid Lodi öppnade Cremona sina portar. Hela Lombardiet är i republikens händer. Regeringen i Venedig fördrifver alla franska emigranter ifrån sitt område. Frankrike fordrar att Livorno skall stänga sina hamnar för engelsmännen. Man tror att franska republiken inom tvenne månader skall hafva fred med alla kontinentalmagter, och att armén derefter endast skall få att göra med England.
Under det Markow läste, skiftade uttrycket i kejsarinnans ansigte mellan förbittring och glädje.
— Krig med England, yttrade hon, afbrytande Markow, ja, ja! det är ordet till Rysslands framtid. Ett krig mellan hafvet och landet om herraväldet öfver jorden. För ett sådant krig må de öfriga hafva fred. I sanning, den franska revolutionen synes mig hafva utbrutit på en vink af min egen spira. Denna revolution skall gripa omkring sig såsom ett kräftsår, den skall förstöra, förhärja, undergräfva kontihentens magter, till dess deras troner falla i mina händer. Må den fortgå! Bonapartes segrar skola för tillfället göra Frankrike stort; men det blir en storhet, som icke skall kunna bestå, emedan han tager på en gång för sig för mycket för att kunna smälta något. När han kufvat de andra, skola vi kufva honom. Läs vidare!
Orlow hade tagit plats i en fönsterfördjupning, hvarifrån han med oafvänd uppmärksamhet följde förändringarna i kejsarinnans anletsdrag.
— Brefvet innehåller blott obetydligheter.
— Läs dem dock, de roa mig, emedan fransmännens blindbockslek med friheten gagnar oss. Läs!
— Alla teateregare och direktörer i Paris, läste Markow, äro vid personligt ansvar anbefalda, att dagligen låta orkestern spela republikens favoritstycken, såsom Marseiller-sången, ça ira, le chant du départ etc. etc. Efter andra akten skall alltid Marseiller-sången uppspelas. Mord-arian »le reveil du Peuple» är förbjuden. Befallning har blifvit utfärdad att arrestera hvar och en, som på teatrarne med sitt tal uppmanar till konungamagtens återinförande, till lagstiftande kårens eller verkställande magtens upplösning, eller som på något sätt söker att uppvigla folket till upplopp. Den, som i går uppläste detta dekret på Faydeauteatern, blef uthvisslad.
— I går? anmärkte kejsarinnan med rynkad panna. I går? Ni måste skaffa oss en annan korrespondent.
— Ers majestät …
— Nyheten, som han berättar oss, är gammal; bedrager jag mig ej, så erhöll jag denna notis redan i Januari månad, och det här omnämda dekretet vill jag minnas utkom redan den 10 i samma månad. Fortsätt emellertid.
— Här förekommer blott en skämtsam tidsbild, som stått införd i National-Barometer, och som uti ett kort sammandrag karaktäriserar Frankrike i närvarande ögonblick.
— Låt höra.
— Les Jacobines à la tempête.
Le Conseil des cinq-cents à l'orage.
Le Conseil des anciens au moderé.
Le Directoire executif au variable.
Les Assignats au vent.
Le Peuple au très sec.[1]
Ett leende, vittnande om någon liten elakhet, krökte kejsarinnans läppar.
— Må de slipa sina vapen, yttrade hon derefter, må de spetsa sina pennor: de skola dermed ej lyckas att såra andra än sig sjelfva. Vår store czar Peter sade, att han emottog Ryssland såsom en liten bäck och lemnade det som en flod. Jag emottog det som en flod och skall lemna det som ett haf. Vi skola ej förhasta oss. Låt revolutionerna sönderslita kontinentens furstliga purpurmantlar. I trasorna skola de tigga om vår hjelp. Efter revolutionen emot furstarne skall en revolution emellan klasserna utbryta. Intill dess må våra örnar hvila sig i vinterpalatset. Peter sade, att vi skulle bibehålla Ryssland i ett fortfarande krigstillstånd. Jag gör det. Han sade, att vi skulle låta freden tjena såsom ett medel för kriget och kriget för freden. Jag kar ej glömt det. Han sade, att vi vid alla tillfällen skulle inblanda oss i Europas angelägenheter och stridigheter. Jag har ej uraktlåtit det. Han sade, att vi skulle dela Polen. Jag har delat det.
Då kejsarinnan tystnade, framträdde Subow.
— Eders majestät säger, att czar Peter anbefalde Polens delning, och att ers majestät verkstält den. Men ni glömmer en icke mindre vigtig punkt i den store czarens testamente.
— Hvad menar du, Subow?
— Czar Peter anbefaller äfven, att Ryssland skall taga det mesta möjliga ifrån Sverige och reta det till ett anfall, för att ega förevändning att fullkomligt underkufva det.
Kejsarinnans ansigte ljusnade. Med en stolt rörelse böjde hon sitt hufvud tillbaka, och ett leende utbredde sig från hennes läppar.
— Tyst, Subow, sade hon, tyst, Subow, czaren skref icke sitt testamente med svärdsudden, utan med en böjlig fjäder. Jag har annu ej glömt den fara, för hvilken svenska arméns uppbrott 1788 utsatte Petersburg. Det är onekligen sant, att kejsardömets hufvudstad ej njuter något verkligt lugn, så länge ett fiendtligt land stöter så nära intill.
— Ers majestät behöfde likväl blott befalla. Armén lyder er vink.
Kejsarinnan närmade sig honom vänligt och småleende.
— Vet du hvad en arme är, min vän?
En rysk armé är en oemotståndlig magt, som vidgar ert välde, allt som den marscherar framåt.
— En armé, Subow, är blott en skördemaskin. Hvad politiken sår — inbergar svärdet.
Subow höjde äfven sitt hufvud. Han tycktes bereda sig på ett svar; men kejsarinnan vinkade honom att tiga.
— Hvad är det vidare för depescher? sporde hon Markow, hafva vi ej erhållit någon från vårt ombud i Stockholm, från Budberg?
— Här, ers majestät.
Med ett uttryck af oro utsträckte kejsarinnan sin hand efter depeschen; men, innan hon fattade den, sänkte hon åter handen.
Den blick, som hon dervid fäste på papperet, var full af majestät, full af ett oförklarligt, gåtfullt uttryck. Efter en stunds tystnad, hvarunder ingen af de närvarande rörde sig från stället, fattade hon storfurstinnan Maria Feodorownas hand.
— Denna skrifvelse, yttrade hon, du ser den?
— Ers majestät …
— Lägg din hand, min vän, här på mitt hjerta. Räkna slagen och beräkna derefter min kärlek för din dotter, Alexandra.
— Ers majestät!
Catharinas snille hade aldrig känt sig tygladt af någon större olycka, denne så nyttige tuktomästare. Allvarligt betviflade hon också aldrig sin framgång, men hennes stolthet — uppskakad af ovisshet i afgörandets stund — fruktade dock. Det var någon gång en grym fruktan, som äfven stundom ledde till grymhet, ehuru den i detta ögonblick framkallade blott ömma känslor; men hon andades ut och var åter lugn.
— Man blir aldrig så gammal, talade hon derefter, att man icke i någon liten del af sitt hjerta ännu är ett barn.
Med en tankspridd rörelse flög hennes hand öfver pannan.
— Det der brefvet — huru mycket beror ej på det!
En stunds tystnad inträdde, hvarunder hon med utsträckt pekfinger höll sin uppmärksamhet fäst på skrifvelsen.
— Men hvad oroar mig dock? Budberg måste hafva lyckats; bryt det, Markow.
Markow lät ej befalla sig det tvänne gånger.
— Läs!
— Då jag såsom eders maj:ts ambassadör, skref Budberg, anlände till Stockholm och begärde audiens, svarade man mig, att den unge konungen var sjuk; man trodde sig derigenom kunna förekomma ett personligt sammanträffande emellan honom och mig. För att ej kompromettera ers majestät, drog jag mig likgiltigt tillbaka.
— Man trotsar mig således ännu, inföll kejsarinnan. Fortsätt!
— Emellertid måste underrättelsen om Dolgoruckis anryckande mot Finland, i spetsen för en af eders majestäts arméer, hunnit fram till regeringen.
Catharinas anletsdrag förändrade sig. Ett kallt leende spred sig öfver dem.
Genast började man här att rusta sig. General Wrede afsändes till Finland. Vid sin afskedsaudiens uppmanade han konungen att förklara sig myndig, i anseende till förmyndareregeringens oskicklighet; men konungen vägrade.
— Vägrade? upprepade kejsarinnan. Visste jag blott om den unge tronföljaren vore ett snille, sådant som hans far, eller ett inskränkt tjurhufvud? Men fortfar — fortfar.
— I händelse af krig hafva såväl hertigen-förmyndaren som konungen beslutat att båda två begifva sig till Finland.
— De äro välkomna.
— På de senare dagarne, läste Markow vidare, har likväl mycket förändrat sig; jag tror mindre af fruktan för Dolgoruckis armé, än i stöd af konungens kärlek till storfurstinnan Alexandra, hvilken säkert är lika uppriktig och brinnande, som hennes för honom, emedan hvarje underrättelse ifrån henne mottages af honom med den största glädje, och hennes porträtt aldrig lemnar honom. I går blef jag också kallad till företräde, men fann likväl snart att, huru stor förändringen må vara, ännu mycket återstår, innan målet är hunnet. Emellan konungens enskilda önskningar och detta mål stå ännu alltjemt hertigen och Reuterholm, och det är ej svårt att inse motiven för deras handlingssätt.
— Budberg har rätt, anmärkte kejsarinnan, det är ej svårt att inse motiven. De frukta för hvarje förbindelse emellan mig och konungen, all den stund de inse, att konungen i och med detsamma — och icke de — skulle styra Sverige. Vidare!
— Vid min audiens förklarade konungen, att han ej ämnade gifta sig, förr än han blef myndig, och att han ännu ej gjort sitt val. Jag behöfver knappast tillägga, att hertigen och Reuterholm voro närvarande. Icke ett enda ögonblick släppte de honom ur sigte. Konungen var blek och vacklande under det han talade. Han led synbarligen.
Kejsarinnan vred otåligt sina händer och gick ett hvarf häftigt upp och ned i rummet.
— Konungen förklarade mig derjemte, läste Markow vidare, att han nödgades afslå ers majestäts inbjudning att besöka Petersburg.
— Han har afslagit den?
— Så skrifver Budberg.
— Hertig, hertig, yttrade kejsarinnan, du styr din pupill med våld; vid himmelen, du behöfver en lektion af mig i konsten att vara artig mot fruntimmer.
— Hvad skrifver Budberg mera?
— Endast att han ej förlorat allt hopp. Brefvet slutar för öfrigt blott med några tankstreck; helt visst ega de en viss betydelse, men hvilken?
— Några tankstreck … betydelse, får jag se.
Sedan Catharina betraktat brefvet, sänkte hon sina ögon mot golfvet, öfverlemnande sig åt en stunds begrundande tystnad.
Subow trädde kejsarinnan åter ett steg närmare.
Kejsarinnans gunstlingar kunde bedraga, till och med förleda henne, men aldrig beherska henne.
— Dessa tankstreck, upprepade hon ännu en gång.
— Ers majestät, de kunna ej betyda annat än …
Med en stolt ryckning på hufvudet vände hon sig emot Subow.
— De betyda, yttrade hon — — men afbröt sig åter.
— Att Dolgoruckis armé, tillade Subow, nu bör rycka öfver gränsen.
Kejsarinnan fäste på Subow en kall blick.
— Ers majestät måste förödmjuka hertigen.
En lidelsefull rörelse visade sig i hennes ansigte.
— Frågan gäller icke blott prinsessan Alexandra, utan äfven en tron.
Grefve Orlow förblef orörlig på sin plats i fönsterfördjupningen. Oafvändt följde han kejsarinnans rörelser. Allt som hennes anletsdrag förändrade sig, förändrades äfven hans. Det var synbart, att frågan för honom var af den största vigt.
Kejsarinnan stod ännu tyst. På den stolta pannans hållning syntes att en dristig plan hvälfde sig i hennes själ. I sjelfva verket stod hon der en annan ödets gudinna, dyster, sluten, hemlighetsfull, öfverläggande om krig eller fred, om menniskors lif, kanske om ett rikes bestånd. I hennes utseende fans ingen vrede, ingen sorg, ingen glädje, men det var fullt af ett allvar, som tycktes innebära något af dem alla tre, betydelsefullare än hvar och en enskildt. Hon kände sin magt.
Då hon åter uppslog sina ögon, fattade hon Maria Feodorownas hand.
— Jag har svurit vid mitt lif, sade hon, att Alexandra skall blifva lycklig. Jag skall hålla mitt löfte.
I hennes ögon brann en dunkel eld.
Subow, Orlow och Markow förmådde knappast dölja den glädje, som de kände.
— Ers majestät beslutar således?
Ännu hvilade ett moln på kejsarinnans panna, men det försvann i denna stund.
Sätt dig ned och skrif, tilltalade hon Subow, jag skall diktera.
Subow fattade pennan.
— Nej, inföll hon; jag vill sjelf skrifva.
Subow lemnade platsen.
Kejsarinnans hand flög med pennan öfver papperet.
Utan att yttra ett ord, vek hon derefter tillhopa skrifvelsen.
Ännu kände ingen hvad den innehöll.
— Låt mina adjutanter komma hit.
Orlow hastade ut.
Efter en kort stund inträdde några af kejsarinnans adjutanter. Bland dem syntes Strelitzer-kaptenen Araktschejew och gardes-löjtnanten Petscherin.
— Hvem af er, tillsporde Catharina dem, tror sig om att på den kortaste tiden tillryggalägga vägen till furst Dolgorucki?
— Jag, jag! ljöd det från alla håll. Jag, jag, jag!
Ingen af dem ville stå tillbaka i kejsarinnans förtroende.
Denna täflan väckte hennes tillfredsställelse.
Hållande skrifvelsen i sin hand, lät hon sin blick flyga öfver ledet.
— Markow, yttrade hon. Gör lika många afskrifter af detta bref, som mina adjutanter äro, och lemna dem hvar sitt kurirpass. De må täfla om att hinna fram till fursten. Priset för den, som först öfverlemnar denna order, är S:t Annæ-Ordens 2:dra klass.
Ärelystnad och glädje lyste i de unge männens ansigten.
Markow mottog brefvet. Subow och Orlow begåfvo sig till honom. Alla tre intresserade sig lika mycket för dess innehåll, utan att derföre vilja helt och hållet blotta sina innersta tankar och önskningar för kejsarinnan. Med all sin tillgifvenhet för henne och hennes tron, hyste de olika åsigter om det sätt, hvarpå Sverige borde behandlas. Nyfikna lutade de sig ned öfver skrifvelsen, och icke utan svårighet förmådde de dölja den lifliga inre glädje, som de erforo, då de läste — krig med Sverige.
Kejsarinnan följde dem med uppmärksamhet, hon ville se hvad intryck hennes befallning framkallade.
— Krig, mumlade de, krig!
— Krig! upprepades såsom ett eko af adjutanterna, krig!
En soldat lifvas alltid af detta ord. Kännande sin bestämmelse, och i förhoppning på krigets lycka, klappar hans hjerta friskare vid ljudet af en krigssignal.
Kejsarinnan njöt ett ögonblick känslan af det välde, hon egde, då hon såg, huru mycket hennes beslut anslog.
Men en suck ljöd äfven i denna stund; den höjde storfurstinnans bröst. Hon tänkte på sin dotter och suckade öfver kriget, i hvilket hon förestälde sig en för den älskades lycka förhärjande demon.
— Frukta intet, tröstade henne dock Catharina, kriget skall följas af en fred, och freden föra oss till målet. Feodorowna, tillade hon, du inser ej huru mycket jag intresserar mig för det, och tvifla ej att jag någonsin förbiser det, emedan det ligger mig lika mycket om hjertat, som det äfven utgör en väsentlig del af mitt politiska lifs högsta syften. Du känner kanske icke, du, att Gustaf III, den nuvarande unge konungens fader, hängaf sig åt mina planer emot det revolutionära Europa, beredd att på min vink, såsom en riddare för norden, upptaga söderns stridshandske och på dess mark utkämpa striden emellan furstarne och folken; denna stora förbindelse måste hans son öfvertaga, och hans bröllop med Paulowna skall äfven göra honom till min hjelte. Lugna dig, Feodorowna; ingenting skall förmå mig att förbise Alexandras lycka. Min egen är så innerligt nära förenad med hennes.
Subow hade under tiden påskyndat afskrifterna af kejsarinnans bref till Dolgorucki; han ville ej förlora ett enda ögonblick af den för kriget gynsamma sinnesstämningen, fruktande att den skulle undergå någon förändring. Afskrifterna förevisades också nu och aflemnades till adjutanterna.
I hafven hört mitt löfte, tilltalade kejsarinnan dem åter, flygen hän som stormvindar med mitt budskap. Utmärkelsen väntar den af er, som först återbringar mig ett ord från fursten. Ryssland älskar krig. Roffogeln i våra fanor tycker om blod. Vår nations ära växer på andra nationers undergång. Vår politik är född med krigets fältrop på sina läppar. Skynden er! Mitt namn skall skrämma upp Sveriges förmyndarestyrelse ur sin sömn. Krig! krig!
— Krig! jublade man omkring henne.
— Och seger, tillade hon.
Adjutanterna beredde sig att lemna rummet, lyckliga att hafva fått ett tillfälle ett täfla med hvarandra om kejsarinnans bevågenhet; men i denna stund öppnades dörren, och storfursten Paul stannade på tröskeln.
Vid anblicken af hennes son lade sig kejsarinnans panna i mörka rynkor.
Då storfursten inträdde, hörde han det sorl, som, bebådande ett krig, ljöd i rummet. Hans uppmärksamhet föll dervid på hans gemål, Maria Feodorowna, och det beklämda uttrycket hos henne undföll honom ej. En aning sade honom också genast hvad frågan gälde, och denna aning blef visshet, då hans blick stannade på Subow, i hvars ansigte han läste belåtenhet och sjelfförtroende.
— Hvem har kallat er hit? frågade kejsarinnan, vänd emot sonen. Har man ej sagt er att vigtiga depescher sysselsätta mig?
— Min mor, ers majestät, ni tilltalar mig hårdt; men min sonliga lydnad är allt för stor, att jag skulle kunna klaga deröfver. Man har sagt mig att depescher hafva ankommit från Budberg i Sverige, och måtte ni förlåta mig, att jag, ledd af det intresse, som äfven jag hyser för de ärenden, hvilka ambassadören fått sig uppdragna, hastade hit, för att deltaga i det säkert glada budskap, som ni erhållit.
Storfurstens undfallenhet afväpnade kejsarinnan.
Oaktadt Paul ej var älskad af Catharina, knappast tåld, utan lefde i en hardt nära oupphörlig förvisning från henne i Gatschina, iakttog han alltid emot henne en sonlig och vördnadsfull hållning. Äfven nu svek ej honom denna takt.
— Välan då, svarade hon också, du skall blifva delaktig, Paul, af min glädje. Sverige har vägrat att ingå på våra fordringar; men, vid den helige Alexander, det skall blott öka, ej minska dem! Mina herrar, och hon vände sig nu till adjutanterna, I hafven hört min befallning, skynden till våra arméer vid finska gränsen, på det att Dolgorucki ofördröjligt måtte få veta min vilja och rycka öfver densamma. Skynden er!
Förvåning och oro visade sig hos Paul. En stund syntes han tveka om hvad han borde göra; men då adjutanterna ville aflägsna sig, hejdade han dem.
— Hvad gör du, Paul? sporde honom kejsarinnan, med ett vredgadt uttryck flyktigt tecknadt i sina drag. Vågar du hindra mina befallningar? Vågar du träda i vägen för mig?
— Ers Majestät, svarade henne Paul, haf den nåden att upplysa mig om, af hvilken dato den depesch är, som ni erhållit.
— Af den 12. Kuriren har blifvit på resan öfver hafvet uppehållen af stormar.
Paul förblef tyst, synbart öfverläggande. Han tycktes frukta för att såra sin mor, hvilken han visste att han ej hade så lätt att handla till nöjes.
Hans beslut var dock snart taget.
— Ers majestät, sade han, jag hoppas ni nådigt tillgifver mig, att jag …
Utan att fullfölja meningen, sköt han dörren på vid gafvel, hvarvid baron Armfelt blef synlig.
Tätt bakom honom såg man Döring.
Armfelt närmade sig kejsarinnan med hela den ridderliga elegans, som var honom så naturlig.
— Jag hör, yttrade han, att ers majestät emottagit depescher, daterade den 12, ifrån Sverige.
— Det är sant, min baron.
— På grund af dessa depeschers innehåll ämnar ni afsända befallning till furst Dolgorucki att rycka öfver gränsen in i Finland.
— Jag har erbjudit svenska regeringen min vänskap, men den önskar hellre min fiendskap. Dolgorucki skall förstå att häfda sin kejsarinnas ära.
— Denna gång skall det icke behöfvas, ers majestät. Min unge konungs hjerta har redan utfört allt, hvad ni kunnat fordra af er armé, emedan det har besegrat regeringen.
— Huru?
— Bataljen är vunnen. Hertig Carl och Reuterholm hafva lidit sitt nederlag. Ers majestäts önskningar hafva triumferat i konseljen. Konungen af Sverige …
— Hvad säger ni, baron? Ni förglömmer denna depesch, som jag nyss emottog.
— Men som icke dess mindre, ers majestät, är daterad den tolfte.
—Nåväl.
— Jag har emottagit en af långt senare dato.
— Såvida ni ej eger förmåga att trolla, baron, är det omöjligt.
— Ers majestäts kurir har blifvit uppehållen vid kusten af Åland af de stormar, som rasat de senaste dagarne.
— Ganska rigtigt.
— Min kurir begaf sig från Stockholm först den sextonde.
— Stormarne fortforo äfven då.
— Han blef också väderdrifven, ers majestät, men följde stormen och landsteg vid Riga, hvarifrån han hastat landvägen hit. Han anlände för några ögonblick sedan, och om ers majestät befaller, kan ers majestät personligen inhemta säkra och fullkomligt färska nyheter ifrån Sverige.
Kejsarinnan nickade vänligt, och Armfelt gaf Döring en vink att framträda. Dörings hjerta klappade. Under sitt brokiga lif hade han mera än en gång stått inför furstar, men i ingenderas hand hade menniskors ve och väl hvilat så, som i den furstinnas, framför hvilken han nu stod. Tanken på hennes oinskränkta magt, en magt, som man måste vara en gud, för att begagna på ett fullkomligt sätt, beherskade honom. Döring blef stående framför henne, rak och stel. I stället för att nalkas henne med en vördnadsfull bugning, rätade han upp sig. En mindre säker blick än. Catharinas skulle hafva betraktat detta såsom ett obelefvadt trots; men hon såg längre, såg huru hans bröst höjde sig af stridiga, stormande känslor, såg huru hans kinder färgades af förlägenhetens rodnad, såg att hans ögon lyste af en högre eld, under det hans blick orubbligt fäste sig vid henne.
Kejsarinnans ryska omgifning betraktade henne stillatigande, väntande att hennes missnöje skulle gifva sig luft för det brott emot etiketten, som Döring begick.
Ett vänligt och mildt leende krusade emellertid snart hennes läppar.
Den beundran, som hon läste i Dörings ansigte, var henne för mer än all etikett, och den smickrade hennes qvinliga fåfänga.
Armfelt märkte det behagliga intryck, ynglingen gjorde, och det gladde honom.
— Ni kommer från Sverige? frågade honom kejsarinnan slutligen. När träffade ni Budberg senast?
Döring spratt till vid denna fråga. Först nu erinrade han sig att han brutit emot skickligheten, men blott ännu högre rodnade han dervid.
— Den sextonde, ers majestät, på aftonen, svarade han, beledsagande sina ord med en djup bugning, under det han förde handen till sitt bröst, liksom ville han dermed på ett vördnadsfullt sätt ursäkta sin försummelse.
— Låt oss höra hvilka nyheter ni medför. Har ni personligen talat vid konungen?
— Jag har haft den nåden, ers majestät, och jag har af hans egen mun emottagit försäkran, det han redan rustar sig till ett besök hos ers majestät, åtföljd af sin farbror, hertigen af Södermanland. De depescher, som jag aflemnat till hans excellens, baron Armfelt, upplysa närmare derom. General Budberg lemnade mig äfven en not till ers majestät.
Öfver Subows, Markows och Orlows ansigten utbredde sig ett mörkt moln; i kejsarinnans visade sig deremot segrande tillfredsställelse.
Armfelt öfverlemnade nu Budbergs depesch, och otåligt bröt kejsarinnan den med egen hand.
I denna skrifvelse förklarade Budberg, att alla förhållanden fullkomligt förändrat sig sedan hans sista not och tillskref orsaken till denna så oförmodade och hastiga förändring den unge konungens kärlek till prinsessan Alexandra.
— Han kommer således hit, yttrade kejsarinnan, det är bra. Markow, tillade hon, återtag skrifvelsen till Dolgorucki. Armén får draga sig tillbaka. Ni skall derom expediera ordres.
Sedan hon gifvit denna befallning, stannade hennes blick på Döring, hvarefter hon vände sig till adjutanterna.
— De nu inlupna underrättelserna, tilltalade hon dem, beröfva er, mina herrar, fördelen att täfla om ett ärofullt pris; jag skall likväl söka skaffa er ersättning derför så snart som möjligt. Emellertid rekommenderar jag åt er vänskap denne unge svensk. Jag vill se honom ärad och aktad.
En rörelse med handen visade att hon menade Döring, till hvilken hon i detsamma yttrade:
— Jag skall ej glömma er och den glädje, ni skänkt mig.
Storfursten igenkände bland adjutanterna Araktschejew och Petscherin, och han betraktade dem med stränghet; men han ansåg det icke lämpligt att framföra något klagomål emot dem.
I stället stannade hans blick på Orlow, såsom chef för den hemliga polisen.
Kejsarinnan närmade sig härunder storfurstinnan och tillkännagaf med ett tecken, att hon önskade vara ensam med henne.
Då Subow begaf sig ut, åtföljdes han af Markow och Orlow. Döring gjorde sällskap med adjutanterna.
Sedan alla lemnat kejsarinnan och storfurstinnan, stod Armfelt ännu ensam qvar.
— Ers majestät, yttrade han och närmade sig henne; inuti depeschen till mig låg ett bref, som jag förmodar att ers majestät icke misstycker att jag på detta sättet enskildt framlemnar.
— Ett bref?
— Af min konungs egen hand.
— Det är välkommet, Armfelt.
— Men det är icke till ers majestät.
— Icke? Till hvem då?
— Till prinsessan Alexandra.
— Ah!
Kejsarinnan betraktade brefvet.
— Armfelt, yttrade hon derefter, detta bref måste ni framlemna sjelf. Följ mig. Jag vill njuta af Alexandras glädje.
Och arm i arm med storfurstinnan begaf hon sig till prinsessan.
Armfelt följde dem.
- ↑ Jakobinerna vid oväder.
Femhundrarådet vid storm.
Rådet af de äldre vid blidt.
Verkställande Direktorium vid ombytligt,
Assignaterna vid blåst.
Folket vid stark torka.