Fursten/Del 1/Kapitel 08

←  Tvänne bröder

Fursten av Carl Fredrik Ridderstad Aftonen

Armfelt  →

ÅTTONDE KAPITLET.
Aftonen.

Då Orlow utkom från sin bror, voro parken och trädgårdarne redan upplysta af bengaliska eldar, marschaller och lampor, öfver allt ordnade på ett lika rikt som praktfullt sätt. Anblicken var i högsta grad hänförande. Aftonens skymning och de lummiga trädens kronor gåfvo åt detta eldhaf en egen magisk glans, hvarigenom man trodde sig försatt i en förtrollad verld. De gröna bladen skiftade liksom i guld och purpur, trädens stammar och grenar glänste såsom af silfver, och springbrunnarnes vattenbågar skimrade såsom glänsande klara kristaller i regnbågens alla färger. Hela det storartade och brokiga landskapet smälte tillsammans i en oändlig mångfald af lågor och ljus. Kanalen återspeglade på ett underbart och hänförande sätt de flaggande, ifrån däck till topp med färgskiftande lampor upplysta fartyg, som gungade på dess yta. Vid stranden höjde sig en pyramid af eld, ifrån hvilken den kejserliga familjens namnchiffer strålade, sammansatt liksom af gnistrande diamanter. Ute på hafsviken gungade en flotta, hvars kanoner dånande förkunnade dagens ära, besvarad från land af jubel och hornmusik.

I detta panorama af under och magisk förtrollning vimlar en oöfverskådlig folkmassa, försedd med masker och klädd i sidendrägter. Dessa hopar likna sväfvande, gåtfulla skuggor i en verld, full af orientaliskt sagolik prakt.

I kretsen af sitt hof framgick kejsarinnan i det brokiga folkvimlet, såsom en stjerna af första ordningen emellan rörliga och föränderliga, men ändock lysande molnmassor.

Öfverallt helsades hon af skarornas stormande bifall och hurrarop, vår tids lätt försvinnande officiella hyllningsmedel för sina halfgudar.

Storfursten Pauls själ egde alla brännbara element till uppbrusande häftighet. Endast inför sin kejserliga moder förmådde han beherska sig. Inför andra pålade han sig desto färre band.

I detsamma han lemnade kejsarinnan, sedan den från Sverige genom Döring sist anlända depeschen blifvit läst, hade hans uppmärksamhet med en hotande blick stannat på den hemliga polisens chef, grefve Orlow. Utkommen i yttre rummet, förebrådde storfursten honom också med skarpa ord det angrepp, som hans spårhundar företagit sig i parken emot Dörings frihet; men enär Orlow hvarken vågade besvära sig deröfver eller ville upplysa honom om sina enskilda afsigter, lemnade han dessa anmärkningar obesvarade, ett handlingssätt, som förtröt storfursten, emedan det kunde förklaras allt efter som man behagade.

Under promenaden förblef han äfven dyster och sluten.

Deremot strålade hans gemåls och Alexandra Paulownas ansigten så mycket mera. Modern gladde sig åt sin dotters glädje, dottern åt det bref, hon erhållit ifrån Sveriges unge konung^[1]. De, som älska, äro lyckliga, endast de veta sig vara älskade.

Armfelt befann sig helt nära kejsarinnan. Han var nu i sina manligaste år. Aldrig hade hans ståtliga figur varit mera intagande. Smärt och reslig, bar han sitt stolta hufvud som en riddare, hvilken lifvades af den säkra känslan att allt måste vika för honom. Obekymrade blickade hans eldiga ögon omkring sig, snarare såsom en lycklig älskare, än en djerf politikus. Hans politik, liksom han sjelf, kröntes också mindre af ett Minerva- än af ett Apollohufvud. Som statsman hvilade hans hand på svärdet, som hjelte bar han det täcka könets fältbindel om sitt lif, som älskare jublade eller suckade sångens lyra i djupet af hans hjerta. Armfelt erinrade om de mest chevalereska och snillrika, men lättsinniga karaktärer, som lyste och beundrades vid en Henrik IV:s eller vid Ludvikarnes lika mycket för tapperhet som för galanteri utmärkta hof. En de Bassompierre och en duc de Bellegarde skulle hafva nödgats träda i bakgrunden för honom. Oemotståndlig i striden som i kärleken, följdes han af ryktet om sina segrar, och detta rykte, ensamt det, skänkte honom oupphörligt nya segrar. Sina politiska afsigter gömde han icke sällan under kärlekens mask; hvaremot han vid andra tillfällen gömde sin kärlek under politikens toga. Vid ryska hofvet var han en företeelse, som, allra helst vid denna tid, alltid skulle spela en betydande roll. Oaktadt man der icke saknade vackra män, förenade dock ingen figurens ädla former med en så oemotståndligt intagande förmåga att tjusa hjertan, som han, en konst, hvilken han studerat i Gustaf III:s snillrika salonger och fulländat vid Marie Antoinettes och Maria Carolinas hof. Hans breda, rena panna uttryckte förstånd och fantasi, hans blåa ögon eldades af snille och omkring den svällande munnen, glödande af vällust, lekte sprittande qvickhet och behagfullt skämt. Liksom pilar, stundom hvassa och skarpa, stundom med rosor på udden, än tagna ur öfvertygelsens, än ur kärlekens koger, kastade han orden omkring sig. Sårade dessa någon gång, läkte han, om det föll honom in, såret med en leende blick; tjusade de en annan gång, kunde det deremot då falla honom in att såra med en blick, hvass som en piludd. Ingen ädling har haft bättre än Armfelt i sin magt alla de vapen, som göra mannen oöfvervinnerlig inom de högre kretsarne, ty till de eröfringar, som han gjorde under kärlekens fanor, lade han äfven förtjensten att i rådslaget kämpa med förstånd och på fältet med framgång och mod.

Vid ryska hofvet representerade han på ett öfverlägset och genialiskt sätt ännu Gustaf III:s tid och idéer och spelade en så mycket intressantare roll, som han, trofast tillgifven sin aflidne konung och vän, konseqvent arbetade för sonens konungsliga rättigheter emot hertigen och Reuterholm, hvarunder han, lik en annan martyr, träffades af schavottens vanära.

Armfelt och Alcibiades har man jemfört med hvarandra; Armfelt i Ryssland och Alcibiades hos Lacedemonierna sade också båda två: våra fiender skola få höra af oss.

Kejsarinnan fördes af Subow, men Armfelts gestalt och älskvärda väsende drogo hennes blickar till honom. Ingen qvinna har bättre förstått att bedöma den manliga skönheten. Hvar och en af dessa sidoblickar var en dolkstöt i Subows hjerta.

Subow egde icke Armfelts värde, hvarken hans ståtliga figur eller förmåga att intaga genom ett behagligt sätt. Oaktadt Subows allvarliga bemödanden att ersätta sin försummade uppfostran, framstod hos honom alltid parvenyn. Hans person så väl som hans tal saknade denna medfödda ädelhet, detta naturliga ridderskap, som eröfrar och bibehåller sina eröfringar, utan att ens sjelf veta derom. Det var endast vid kejsarinnans sida, som man märkte hans storhet, emedan favoritskapet öfverflyttade ett sken deraf på honom. Vid den tid, som vi nu skildra, var han allsmägtig, men denna allmagt låg icke i hans personlighet, den låg i hans ställning. Han älskade musik, men om det äfven låg musik i hans själ, icke låg det någon i hans yttre. Ur violinen framkallade han vackra toner, men hans egen karaktär hade icke samma vackra ton. Äregirig, okunnig och egennyttig, uppbars han af sin herskarinnas gunst, under det han sjelf herskade genom dessa egenskaper.

Man har sagt att han gjorde sig till obrottslig lag, att aldrig hysa en egen vilja, så snart den ej öfverensstämde med kejsarinnans, och det är sant att han icke, liksom furstarne Orlow och Potemkin, hänförd af högre passioner, någonsin uppträdde mot hennes åsigter, utan åtminstone skenbart underkastade sig dem; men det hindrade honom likväl icke att hysa sina enskilda önskningar och sympatier, samt att bearbeta dem efter omständigheterna, så godt ske kunde. Det är också ganska antagligt att hans hela magt och inflytande väsentligast hvilade på denna undfallenhet, ehuru visserligen ett inflytande, som utskjutit Orlow och Potemkin, icke gerna kunde hvila på en svagare och obetydligare grundval. Men också vann Subow oupphörligt i magt och rikedom i samma mån, som Catharina förlorade i verksamhet, kraft och snille. Allt som hennes sol sjönk ned, höjde sig hans, tills de båda två slocknade. Hans högmod hade slutligen inga gränser, undantagandes den gräns, som kejsarinnans närvaro satte derför.

Under det kejsarinnan vandrade framåt, talade Armfelt om Italien, Österrike och Frankrike, hvarvid han skildrade hoflifvet och folklifvet med alla deras kontraster på ett så lefvande sätt, att hvarje berättelse blef en tafla, der händelser och äfventyr grupperade sig, än på ett tragiskt, än på ett komiskt sätt, och der hvarje liknelse blef en färgläggning, som gaf ett ännu högre lif åt bilderna.

Kejsarinnan hänfördes, utan att veta det sjelf; hennes intresse växte, utan att hon tänkte derpå; hon följde hans gester, ansigtets minsta rörelser, hvarje hans blick, liksom hans ord ej innehållit allt, hvad han ville säga, utan som om han äfven talade med dem.

Subow led; han kände, huru kejsarinnans arm allt svagare och svagare stödde sig vid honom; det var hans storhet och hans magt, som på detta sätt nästan kunde sägas glida ifrån honom. Fåfängt sökte han efter ett ord, ett infall, en tanke, för att draga hennes uppmärksamhet ifrån Armfelt; ju mera han sökte, desto mera insåg han att han blott famlade i ett tomrum.

Emellertid hade kejsarinnan känt, huru hans arm darrade, och att en spasmodisk rörelse af otålighet emellanåt skakade hans nerver; men hon kände sig sjelf elektriserad och följde blott sin egen känsla, då hon förestälde sig att dessa rörelser endast föranleddes af det spända intresse, som Armfelts lifliga skildringar väckte.

— Medgif, Subow, hviskade hon också, vårdslöst vändande sig till honom, att Armfelt är en högst angenäm man.

— I sanning, ers majestät, i sanning, stammade Subow, bleknande af grämelse.

— Jag vet icke, hvilket jag skall mest beundra, afbröt honom kejsarinnan, hans mångsidiga bildning, hans erfarenhet och uppfattning eller det snillrika, lekande och intagande sätt, hvarpå han förstår att framställa ämnena.

— Visserligen, ers majestät, visserligen.

Subow förmådde knappast dölja raseriet inom sig.

Kejsarinnan stannade vid foten af den pyramid, der den kejserliga familjens namnchiffer strålade genom prismatiska kristaller, gnistrande i alla färger.

I detta ögonblick dånade den kejserliga saluten från de skepp, hvilka flaggade vid kusten. Hornmusiken uppstämde folksången, och jublande förkunnade de vimlande massorna sin undersåtliga vördnad.

Verlden var för henne i denna stund blott en enda stor lofsång.

— Om ett århundrade, ers majestät, anmärkte Armfelt, skall ert namn glänsa ännu härligare, men icke blott inför ert eget folk, utan inför jordens alla folkslag.

Tacksamt tryckte hon Armfelts hand; men en tanke om lifvets ovaraktighet framstod i denna stund för henne.

— Då Armfelt, inföll hon, då äro vi icke mera till.

— Det är häfdens sköna pligt, ers majestät, att i sin famn bevara allt stort och snillrikt. Hvad er själ har tänkt ädelt, hvad ert hjerta har känt skönt, skall blifva de klara kristallerna, hvarigenom ert namn skall stråla fram genom tidehvarfven. Ärorika bedrifter inviga er åt odödligheten. Lycklige de, ers majestät, som vid piedestalens fot få teckna sina namn såsom edra gunstlingar.

Då Orlow lemnade sin bror Andreas, begaf han sig genast till kejsarinnans svit.

Snart hade han öfverskådat partiernas ställning till hvarandra för ögonblicket. Vid ett hof kunna dessa förändra sig med pendelns hastighet. Nåden är der den solvisare, som afdelar menniskornas lif i timmar, minuter och sekunder; fruktan väntar oupphörligt på den sista sekunden.

Willanow gick helt nära prinsessan Alexandra Paulowna. Då Orlow nalkades, slöt hon sig endast ännu närmare intill prinsessan, och med en likgiltighet, såsom hade han ej en gång observerat henne, begaf han sig till Subow.

Kejsarinnan vexlade i denna stund några enskilda ord med Armfelt.

— Ers majestät, sade han, jag har något vigtigt att säga er.

— Tala, Armfelt.

— Jag fruktar att man hör mig.

— Låt oss aflägsna oss, hitât.

— Inom ert eget hof arbetar man emot edra afsigter.

— Inom mitt hof? Ni misstager er, Armfelt.

— Vill ni bli upplyst derom?

— Ja, ja!

— Man kan misstänka mig, i fall jag längre uppehåller er här. Emellertid skall man anhålla hos ers majestät, att i afton maskerna få begagnas; samtyck dertill. Gif akt på hvilken drägt fröken Protasow väljer, tag den och aflägsna henne sedan. Förtro er i öfrigt till mig.

Kejsarinnan blickade förtörnad omkring sig, liksom hade hon velat utmana fienden.

— Förråd er icke, ers majestät. Man betraktar oss. Låtom oss återvända till de öfriga.

Skämtande och leende återvände de. Kejsarinnan beherskade sig fullkomligt. Om hon i något fall var förändrad, bestod det endast deri, att hon var ännu mera liflig och intagande än förut.

Det krossade högmodet och den sårade fåfängan, små själars furier, rasade inom Subow.

Orlow fattade hans hand.

— Ers höghet, sade han, befaller ni något?

— Befaller, befaller? stammade Subow; jag har ingenting här att befalla. Märker ni ej att den der svensken ensam förstår att tilldraga sig kejsarinnans uppmärksamhet? Förbannelse öfver honom.

— Äfven jag hatar honom, ers höghet, ni vet det.

— Det är ej nog att hata, vi måste handla.

— Ers höghet har rätt. Vill ni i afton träffa mig i galleriet, vid utgången till parken? Jag har tänkt på något, som lönar mödan att sätta i verket.

— Har ni talat vid Markow?

— Han gillar min plan.

— Jag skall komma. Vid hvad tid?

— Så snart kejsarinnan begifver sig till sina rum. Fröken Protasow skall underrätta er.

— Infinner äfven hon sig?

— Ja.

— När ni får höra den milda tonen af en balalajca^[2], så kommer ni.

— Från hvad håll?

— Från trädgården.

— Det är bra. Jag kommer. Ser ni, der står Armfelt ännu vid kejsarinnans sida, vi måste …

— Vi måste betänka oss först och sedan …

— Sedan …

— Man får väl se.

---

Från det företräde hos kejsarinnan, som Döring så oförmodadt erhöll, ämnade han begifva sig till värdshuset, i ändamål att ännu en gång söka förskaffa sig rum.

Han åtföljde emellertid adjutanterna ut ifrån kejsarinnan. Bland dem hade han igenkänt strelitzer-kaptenen Araktschejew och gardeslöjtnanten Petscherin, hvilka på ett temligen oförsynt sätt förolämpat honom i parken. Döring ville ej låta tillfället gå ifrån sig, utan begra en förklaring af dem, och det tycktes, som om Araktschejew och Petscherin å sin sida ej heller önskade någonting högre, emedan de, så snart de utkommit på slottsplanen, genast gingo honom till mötes.

— Ni har hört kejsarinnans befallning, tilltalade Araktschejew Döring, och vi komma för att erbjuda er vår vänskap.

Efter hvad Döring förut erfarit af dem, hade han ej väntat detta öppna och rättframma handlingssätt. Han ville också icke visa sig mindre upprigtig.

— Jag tackar er för anbudet, svarade han; men I erinren er helt säkert i alla fall att ni, innan kejsarinnan gaf sin önskan tillkänna, förolämpade mig.

— Vi hafva ej glömt det, erkände Petscherin, men kejsarinnans vilja är en lag, som bestämmer vårt handlingssätt, och, ännu en gång, vi räcka er nu vår hand.

— Att kejsarinnans vilja är en lag för ert handlingssätt, anmärkte Döring, innebär likväl icke att den äfven skall vara det för mitt. Jag har hitintills tillhört, och, som jag hoppas, icke alldeles ovärdigt, såväl den svenska som engelska armén, och ni hafva sårat mig. För att ej framstå i en falsk dager, måste jag fordra upprättelse af er.

— Vi förneka icke det, men ni inser väl äfven att vi i närvarande stund icke kunna gifva er den, emedan vi icke böra bryta mot kejsarinnans bud; det skulle innebära ett crimen lesæ majestatis, hvartill ni icke kan vilja tvinga oss. Låtom oss derför uppskjuta-den hederssak, som står oss emellan, till framtiden och i stället på ett vänskapligt sätt njuta af hvarandras bekantskap för det närvarande.

— Jag förenar mig, tillade Petscherin, i Araktschejews mening. Här är min hand för det närvarande, ehuru ni, när ni vill, eger rättighet att kommendera öfver våra vapen.

— Förslaget är fullkomligt ärligt, återtog Araktschejew, då Döring ännu iakttog tystnad. Lär ni väl att känna oss, skall ni finna att vi äro för mycket soldater, för att tala annat, än hvad vi tänka. Således, vänskap nu, och sedan strid.

— Ni ha förolämpat min, konung, mitt fädernesland och mig, svarade dem slutligen Döring; men jag inser i alla fall, att det icke ligger något skäl deri för mig att förolämpa kejsarinnan. Affären må alltså tills vidare hvila emellan oss. Se här är min hand. Jag tackar er för den upprigtighet, hvarmed ni erkänt er vara skyldiga mig upprättelse, och jag skall utkräfva den, då omständigheterna medgifva det. Må vi tills vidare således pröfva hvarandra såsom vänner och sedan såsom fiender; jag är gerna öfvertygad att vi i båda fallen skola få skäl att högakta hvarandra.

Lifvade af det vänligaste tänkesätt, tryckte de hvarandras händer, hvarefter de arm i arm begåfvo sig ifrån stället.

Döring underrättade dem om att han ämnade sig till värdshuset för att förskaffa sig rum, och Araktschejew och Petscherin ville ej släppa honom, utan följde med.

— Sedan vår hederssak nu är uppgjord, yttrade Araktschejew till Döring på vägen från slottet, kunna vi i vänskapens namn ej underlåta att litet närmare redogöra för orsaken till våra, visserligen allt för förflugna yttranden. Saken är den, att vi en stund före mötet med er upptäckte bland maskerna här ett fruntimmer, som tilldrog sig vår uppmärksamhet. Hon var smärt och graciös; hennes gång var lätt och behaglig. Unga hjertan klappa varmt, och då hon försvann ifrån oss i ett buskage, jagade vi efter henne. Omsider fingo vi också åter ögonen på henne och vi ville ej släppa vårt rof, då en maskerad karl oförmodadt uppträdde emellan henne och oss. Vi skulle likväl icke godvilligt ha lemnat bytet, hade den okände ej demaskerat sig, och vi i honom igenkänt grefve Orlow. Flickan hade emellertid en gång tjusat oss och …

— Hvilken som helst af oss, inföll Petscherin, skulle gerna ha begått ett subordinationsbrott för nöjet att få kasta en blick under den vackra sylfidens mask.

— Kärleken känner ingen disciplin, och det är verkligen sant, att det maskerade fruntimrets former intagit oss på det högsta. Föreställ er då vår grämelse att se henne undanryckas oss af grefve Orlow. Likväl drogo vi oss icke långt tillbaka, och efter en stund lät grefven åter kalla oss till sig. Icke utan en viss egenkärlek sade han då, att man äfven vid hans år kunde hafva en bonne fortune, och att han fördrifvit en stund på det mest angenäma sätt. Man kunde ej missförstå honom.

— Grefven gaf oss till och med rättighet, inföll Petscherin, att skämta på hans bekostnad. Ni förstår hvad det betyder?

— Vi bådo honom, fortsatte Araktschejew, att han skulle upplysa oss om hvem fruntimret var, men han afslog vår begäran och uppmanade oss att sjelfva taga reda derpå, och han behöfde ej upprepa sina ord tvenne gånger, innan vi skyndade efter henne, men äfven nu var vår otur stor.

— Troligtvis gissade hon till vår afsigt, inföll Petscherin, emedan hon, innan vi hunnit besluta oss, krökte af inåt parken och försvann i dess gångar.

— Vår förtjusning lemnade oss dock ingen ro, och ehuru vi förlorade henne ur sigte, uppspårades hon dock snart af några polistjenstemän, hvilka i sanden igenkände märket efter hennes fötter, och gemensamt med dem begåfvo vi oss till den lilla bondkojan, dit hennes steg ledde.

— För att ej blifva inblandade i polistjenstemännens förehafvande, drogo vi oss likväl tillbaka, under det dessa begåfvo sig in i stugan.

— Men tänk oss vår öfverraskning, då polisen utkom, ej medförande henne, som vi väntat, utan i stället er.

— Det är ej vår afsigt att söka några undanflykter för det sätt, hvarpå vi behandlade er, tro icke det, men ni begriper väl att vi omöjligen kunde låta bli att skratta åt er, som antingen blifvit på ett oangenämt sätt öfverraskad i en behaglig tête à tête eller också narrad af henne, hvilket ni sjelf allra bäst torde kunna afgöra; säg oss upprigtigt, öfverraskades ni eller hade hon narrat er?

Döring, som ifrån början åhört deras berättelse ganska likgiltigt, emedan han ej trodde att den egentligen skulle kunna angå honom, blef likväl allt mer och mer intresserad, ju längre den fortskred.

— Öfverraskades jag, upprepade han också blott frågan, eller blef jag narrad? Jag förstår icke rigtigt hvad ni mena.

— Ni förstår ej? Ha, ha, ha! skrattade de unge männen. Ni lyckas icke att draga er ur spelet på det sättet. Sådana der möten begripa vi äfven i Ryssland. Sag oss hvem hon är? Ni känner henne. Är hon vacker? Hvad heter hon? Tillhör hon hofvet eller … eller …?

Döring blef helt allvarsam, under det dessa frågor framstäldes.

— Tillåt mig att göra en anmärkning, inföll han.

— Erkänner ni då först, att ni hade ett möte med ett maskeradt fruntimmer i svart siden-domino?

— Jag förnekar icke att jag sammanträffat med ett för mig okändt fruntimmer.

— För er okändt? Bekantskapen var väl lätt gjord.

— Deremot bestrider jag att jag haft något med henne öfverenskommet möte, som i minsta mån kan såra henne; den anmärkning, som jag ville göra, består deri: att bedja er med mera skonsamhet yttra er om ett fruntimmer, hvars heder säkerligen är fullkomligt fläckfri.

Araktschejew och Petscherin skrattade.

— Fläckfri? Ha, ha, ha! Ni glömmer hennes möte med grefve Orlow. Hon hastade ifrån honom till er. Hvilken oskuld! — Ha, ha, ha!

Anmärkningen var rigtig, och ehuru Döring allt för väl visste att han endast hade en tillfällighet att tacka för sitt sammanträffande med henne, kunde han ej förbise att hans hemlighetsfulle, nye vän, Worowitsch, dock haft en förut beräknad tête à tête med henne.

— Ser ni, Döring, anmärkte också Petscherin, att ni ej längre kan försvara henne. Säg oss också nu — hvem är hon?

— Om jag ej kan försvara hennes heder, genmälde Döring, emot hvilken jag likväl ej vet någonting att anmärka, kan det dock aldrig falla mig in att angripa den. Jag har ett stort skäl dertill.

Araktschejew och Petscherin skrattade åter.

— Ett stort skäl, yttrade ni — vi förstå — vi förstå.

— Ni misstaga er, gentog Döring. I sjelfva verket finnes egentligen blott en enda omständighet, som är anmärkningsvärd i allt, hvad vi nu tala om, och det är just hvad hvarken jag eller ni kunna begripa.

— Och den består uti?

— Den består deruti, att jag icke känner hvilket det fruntimmer var, som jag sammanträffade med i det der lilla eremitaget.

— Ni känner henne icke?

— Nej.

— Ni vet icke hennes namn?

— Nej.

— Det är obegripligt; men säg oss då, om hon var vacker, intagande, skön?

— Derom kan jag verkligen lemna någon upplysning.

— Ni såg henne således demaskerad?

— Endast ett enda ögonblick, men det var tillräckligt.

— Huru lycklig måste ni icke hafva varit, hon var förtjusande — var hon icke det?

— Föreställen er en sol midt i natten.

— Hon var brunett.

— Föreställen er en glödande morgonstjerna midt i en ramsvart sky.

— Ah!

— Tänken er oskuld och behag i en ljuf, qvinlig förening. Jag förmår ej fullständigare återgifva hennes porträtt.

— Och ni vet ej hvem hon var?

— Nej.

— Men, min gud, hur kunde ni släppa henne, utan att taga reda på henne?

Döring svarade endast med en axelryckning.

— Ni tager saken ganska likgiltigt; om jag varit i ert ställe, skulle jag tvungit henne att säga mig sitt namn.

— Hvad hade jag med hennes namn att göra; det angick mig ju icke.

— Ni älskar henne då icke?

— Nej, mina herrar, det gör jag ej.

---

Döring hade härunder hunnit fram till värdshuset, der han såg Worowitsch före sig. Med glädje mottog han af honom underrättelsen att ett par rum erhållits. Döring presenterade också nu sin unge, hemlighetsfulle vän för Araktschejew och Petscherin och inneslöt honom i deras vänskap. Dervid underlät han icke att noga observera Worowitsch, för att se, huruvida han äfven nu skulle i sitt uppförande visa sig lika obeslutsam och tvetydig som förut; men han fann till sin belåtenhet, att något vacklande ej mera förmärktes hos honom.

Alla fyra begåfvo sig derefter upp i de erhållna rummen, dit sakerna redan blifvit förda.

Champagnen är en favoritdryck ibland ryssarne, och efter man befann sig på ett värdshus, ansågo Araktschejew och Petscherin sig äfven ega rättighet att agera värdar. Kejsarinnan hade ju för öfrigt anbefalt Döring i deras vänskap.

Utan att de meddelade sina tankar åt den senare, uppburos på deras befallning ett par buteljer.

— Emellan oss, yttrade Araktschejew, sedan han fylt glasen, skall förr eller senare en duell ega rum. Jag är icke vältalig, tillade han, men en skål för den, som lemnar platsen.

— En duell? anmärkte Worowitsch, förvånad öfver detta språk. Hvarför en duell?

Döring var ej böjd att upplysa honom derom, allra helst som han ej ville inblanda honom i affären, utan sköta den för egen räkning.

— Fäst er ej dervid, Worowitsch, bad honom Döring äfven. Här är blott fråga om en bagatell, hvarvid jag endast hoppas att få räkna er såsom vittne.

— Min hand derpå, svarade honom Worowitsch, med en häftighet, som var ganska betydelsefull; ni kommenderar öfver mig, när ni vill.

— Jag var öfvertygad derom, men tackar ej dess mindre. Innan jag likväl dricker skålen för den, som segrar, fortsatte Döring till Araktschejew, hemställer jag, huruvida icke man i samma skål äfven skulle kunna innesluta den, som vid tillfället blir qvar på platsen.

— En skål för dem båda.

Glasen tömdes i botten och fyldes åter.

— Intill dess ni finner skäl att utkräfva den upprättelse, hvartill vi erkänna er ega rätt, talade Petscherin derefter, hafva vi lofvat hvarandra vänskap.

— Vänskap, ja, ja!

— Låt oss då dricka vänskapens skål, en brodersskål! Araktschejew och jag lofva att stå er troget bi i nöd och lust, att redligt uppfylla alla de skyldigheter, som man kan fordra af en ärlig soldat och god vän. Kejsarinnans vilja är äfven våra hjertans. Vänskap, brödraskap!

Glasen klingade åter, och den perlande drycken försvann, men buteljerna voro ännu icke tomma.

— Det faller mig något in, yttrade Araktschejew. Det der fruntimret, som är orsaken till vår bekantskap, förtjenar äfven sitt glas.

Worowitsch hade ej fått tillfälle att fråga Döring, huru äfventyret i den lilla bondkojan slutats, och då han hörde att ett fruntimmer var inblandadt i de förhållanden, hvari Döring råkat till de tvenne ryska officerarne, kastade han en forskande blick på honom, men Döring lät den halka förbi sig, utan att låtsa märka den.

— Ni har sagt, att ni ej kände henne, fortfor Araktschejew, och vi kunna ej betvifla er försäkran, men ni har sett henne, och det är tillräckligt. Låtom oss ingå ett förbund med hvarandra.

Worowitsch blef allt mera uppmärksam. Han förstod ganska väl, hvilket fruntimmer frågan gälde.

Döring förblef kall och orubblig, liksom saken för honom varit fullkomligt likgiltig. Till en stor del var den det äfven.

— Ett förbund, upprepade han blott; jag tyckte att det var fråga om en skål för henne.

— Det ena goda förskjuter icke det andra. Jag har fått en oemotståndlig böjelse att demaskera den sköna okända. Hennes figur var hänförande och då hon gick — men hon flög mera än hon gick, ty fötterna rörde endast sväfvande vid jorden — var hon gudomlig. Jag älskar henne, utan att ha sett hennes ansigte. Det är min otur, men sådan otur kan en karl hafva. Vill ni ingå ett förbund med mig?

— I hvad afsigt?

— I afsigt att söka upptäcka hvilken förtrollerskan är. Grefve Orlow …

Då Araktschejew nämde detta namn, skiftade Worowitsch färg; men snart blossade åter hans kinder upp.

— Grefve Orlow, mumlade han blott.

Så likgiltig Döring var, undföll honom likväl intet af hvad som passerade omkring honom.

— Grefve Orlow, fortfor Araktschejew, har gifvit oss rättighet att demaskera den sköna, ehuru jag ej kan förneka att denna hänvisning syntes vara mera skämt än allvar; och det skulle smickra min fåfänga att komma hans egenkärlek litet på skam. Hvad säger ni, Döring? Vill ni vara med om detta förbund? Skulle det hända, sedan vi upptäckt skönheten, att vi båda två blefve kära uti henne, så hafva vi ett ytterligare skäl att möta hvarandra med pistolerna och handtera dem så — att endast en enda af oss komme från platsen. Hvad tycker ni om mitt förslag?

Döring ansåg det väl icke så illa, men ehuru han det oaktadt beslöt att icke ingå derpå, dröjde han dock med sitt svar, emedan han märkte den oro, som frågan derom väckte hos Worowitsch, och Döring ville studera honom derunder, för att se, huruvida det icke skulle kunna leda till några upplysningar, ej allenast om honom sjelf, utan äfven om hans ställning till den för honom lika gåtfulla flickan.

— Men om jag ingår på ert förslag, yttrade emellertid Döring, så är jag ju enfaldig, emedan jag har den fördelen framför er att jag har sett henne, men ni icke.

— Vi äro ju ej köpmän, Döring, återtog Araktschejew, utan soldater. Ni får ej väga edra fördelar på guldvigt. Vänskapen skall taga ut sin rätt. Det är vid trumman och med tärningarne i handen som vi, soldater, spela med hvarandra om våra egna och andras öden. Slå mig i handen, och saken är uppgjord.

Döring utsträckte sin hand, dock icke så att han fattade Araktschejews. Worowitsch rodnade och bleknade om hvartannat. Han tycktes ej längre kunna beherska sig.

— Döring, inföll han nu äfven, jag är närmare till ert handslag.

— Huru?

— Vi äro äldre bekanta.

— Det är sant.

— Gif mig er hand på, att ni ej ingår i det der förbundet.

— Hvarför icke?

— Ni känner att jag ej kan veta, hvilket det fruntimmer är, hvarom fråga nu uppstått, men det synes gälla en qvinnas heder, och man bör handla ädelt. Låtom oss dricka för henne, men icke förfölja henne.

Det sätt, hvarpå Worowitsch framstälde sin mening, var enkelt och flärdlöst. Icke dess mindre lade sig de tvenne ryska officerarnes pannor i mörka veck, och ett hotande moln utbredde sig emellan deras ögon, emedan det föreföll dem, som om den unge mannen talade allt för dristigt; men Worowitsch mötte äfven stormen från detta håll med ren, lugn och okonstlad värdighet.

— Förtörnens icke, mina herrar, bad han; jag är helt och hållet ointresserad i saken, men kan ej underläta att säga mina tankar. Har jag orätt, så handla ni, som ni behaga; har jag deremot rätt, så gilla ni säkert, hvad jag sagt. Er hederskänsla leder er bättre än mina ord. Dricka vi en skål för flickan?

Döring hade ej tilltrott Worowitsch så mycken takt och försigtighet och började inse att det icke skulle blifva honom så lätt att genomskåda den hemlighet, inom hvars trollkrets han rörde sig.

Araktschejew och Petscherin voro tvenne öppna och ädla karaktärer, ehuru ganska lättsinniga, ej blott af ungdom, utan äfven i öfverensstämmelse med den ton, som är temligen vanlig inom militären.

På ömse håll erkände man tyst att Worowitsch hade rätt, och glasen tömdes för det okända fruntimret.

Samtalet hade troligtvis icke derför slutat, såvida icke uppassaren i detsamma inkommit och anmält, att en löpare från slottet sökte Döring.

— En löpare? Bed honom komma in.

Löparen inträdde samt framförde en befallning från baron Armfelt, att Döring skulle inställa sig på slottet, emedan kejsarinnan tillkännagifvit sin önskan, att han skulle, i öfvensstämmelse med etiketten, blifva presenterad för henne.

— Vid den helige Nikolaus! utropade Araktschejew, så snart löparen aflägsnat sig, en sådan ära, Döring, gör er till ett lejon bland oss.

Döring hade ej väntat denna nåd, men begrep att han hade att tacka Armfelt för den.

— De depescher, som ni medförde ifrån Sverige, anmärkte Petscherin, hafva förskaffat er kejsarinnans gunst. Vi gratulera er. Er lycka är afundsvärd.

Worowitsch förblef tyst, men han betraktade Döring med stora ögon. Misstänksamheten kunde kanske hafva upptäckt en liten smula afund i den förundran, som han visade.

— Klockan är redan mycket, mina herrar, erinrade Döring, och I finnen att jag måste kläda mig.

— Genera er icke; vi skola genast aflägsna oss.

Löparens befallning till Döring hade gjort ett starkt intryck på Worowitsch. Ännu hvilade hans blick oafvändt på Döring. Men emellanåt for hans hand öfver pannan, och man upptäckte lätt att en ovanlig tanke häftigt arbetade inom honom.

Araktschejew och Petscherin fattade sina hattar.

— Vi återse hvarandra på slottet, yttrade den ene af dem.

— Om en halftimme.

— Vi träffas.

Redan stodo de i dörren, färdiga att utträda, då Worowitsch, ehuru icke utan en viss tvekan, vände sig till dem.

— Kunnen I upplysa mig, mina herrar, frågade han dem, hvar general Suvarow nu uppehåller sig?

De båda adjutanterna stirrade förundrade på Worowitsch. Hans fråga tycktes förvåna dem.

— Generalen åtföljde kejsarinnan hit, svarade Araktschejew slutligen, och han bor på slottet.

— Han är således här? Ah, hvilken lycka!

Worowitschs ansigte strålade.

Ganska få af Rysslands hjeltar, om ens någon, hafva lyckats att till den grad som Suvarow förvärfva sig popularitet hos det ryska folket. Armén kallade honom sin lille farsgubbe», och med detta smeknamn vann han äfven folkets kärlek. Oförfärad, djerf och klok under striden, var han som segrare förfärlig. Polen och Turkiet hafva blödt för den grymhet, hvarmed han härjade dessa länder, och de sår, som han slog, läktes icke så lätt. Hans vilda, krigiska mod och hans framgångar, i förening med många egendomligheter, hans sätt att behandla soldaten, hans lakoniska svar och korta kraftuttryck, som någon gång föllo sig till och med på vers, gjorde honom till en afgud inom ryska armén, och ännu i dag vandra anekdoter om honom ibland folket, som förvissa honom om odödlighet, icke allenast på historiens blad, utan äfven och fastmera inom gebietet af den ryska nationaliteten. Men hvilken storhet han än förvärfvade inom sitt eget folks annaler och tänkesätt, skall det öfriga Europa, då det granskar hans krigiska bedrifter, endast se uti hans svärd ett bödelssvärd, fördt af Catharinas politik. Såsom enskild man var han för öfrigt en rättfram natur, icke saknande många goda och hedrande sidor.

Worowitsch hade också icke kunnat uppsöka inom hela Ryssland ett namn af den betydenhet som Suvarows.

— Jag undrar, sporde dem Worowitsch, om generalen infinner sig i kejsarinnans krets i afton?

— Ganska säkert. Känner han er?

— Nej.

— Huru?

— Men jag känner honom.

— Det förundrar oss icke; han är vida känd.

Och med ett litet löje på sina läppar begåfvo sig nu de tvenne adjutanterna derifrån.

---

Worowitsch var i en upprörd sinnesstämning. En djerf tanke rörde sig i hans själ, ehuru han kanske ännu icke var säker på, huruvida han borde hängifva sig åt den eller icke. Döring hade redan börjat göra sin toilette, och han behöfde ej mycken tid dertill. Uniformen gör allt bryderi vid klädseln öfverflödig. Då Armfelt, sedan han blifvit underrättat om den dom, som man i Sverige fält öfver honom, tog sin tillflykt till Ryssland, begärde Döring afsked ur engelsk tjenst, för att följa flyktingen. Ansökan beviljades med en tjenstegrads förhöjning, eller kaptens rang och rättighet att bära uniformen, såsom vedermäle af tacksamhet för det nit han ådagalagt, ej endast under aktiv tjenstgöring, utan framför allt och särskildt för det sätt, hvarpå han fullgjort sitt uppdrag i Neapel. Den röda uniformen, med sina svarta, guldbroderade uppslag, klädde honom förträffligt. Under tiden gick Worowitsch fram och åter. I den unge mannens hela utseende låg någonting förstördt, nära nog förtvifladt. Döring kände sig orolig öfver hans belägenhet, men då Worowitsch fortfarande ville spela den hemlighetsfulles roll, ansåg Döring hedern förbjuda att vidare truga sin vänskap på honom, emedan det ju kunde betraktas blott såsom en otillbörlig nyfikenhet. Omsider stannade Worowitsch vid Dörings sida.

— Ni betraktar mig förundrad, Döring, sade han, och jag finner det icke besynnerligt, emedan jag kanske beter mig som en vansinnig. I min ställning skulle ni likväl måhända icke handla klokare. Huru förfärligt var icke för mig det ögonblick, då jag måste qvarlemna er och det maskerade fruntimret i den lilla stugan. Då jag utkom, ville jag återvända, men jag hade slagit dörren i lås bakom mig. Ni kan ej tro hvad jag led, då jag tänkte att jag lemnat en qvinna och er i sticket. Min flykt var feg.

— Lugna er, Worowitsch. Alla förebråelser äro öfverflödiga. Äfventyret slutade ganska bra. Fruntimret kom undan utan att blifva sedt. Och jag — jag har egentligen er att tacka för den förmånen att redan hafva haft en audiens hos kejsarinnan.

Worowitsch åhörde Döring med den mest odelade uppmärksamhet.

— Fruntimret undkom, upprepade han. Är det möjligt? Och ni, hvilken lycka, man har ej gjort er något ondt.

— Tvärtom, ni ser ju att jag nu håller på att kläda mig, för att åter begifva mig till hofvet.

Worowitsch gick ett hvarf upp och ned i rummet.

— Min belägenhet är högst sällsam, mumlade han dervid för sig sjelf. Jag får ej tveka. Ett raskt beslut bör fattas. Man torde redan vara mig på spåren Jag måste förekomma, i stället för att förekommas.

Döring vände sig om och betraktade honom.

— Polistjenstemännen, upplyste han, hade, jag vet ej på hvems befallning, uppspårat det maskerade fruntimrets steg och visste således att hon fans i kojan, ehuru jag icke ännu begriper, i hvilken afsigt de förföljde henne.

— Det är ej svårt att förstå. Vi hafva en fiende, en gammal fiende.

— Fruntimret och ni?

— Känner ni grefve Orlow?

— Ganska obetydligt.

— Han älskar henne.

Döring reste sig vid detta ord till hälften upp, och ett uttryck af förtrytelse gled öfver hans ansigte.

— Älskar henne?

Dörings häftighet lade sig likväl genast, och han satte sig åter ned framför spegeln och fortsatte med sin toilette.

— Ni sade ju nyss, yttrade han dervid, att Orlow var hennes fiende?

— Sådana naturer finnas. Hvad han ej frivilligt erhåller, vill han tvinga sig till på skandalens väg. Han har svurit att hon på sina knän skall tigga honom om nåd och barmhertighet.

— Grefve Orlow?

— Men han är ännu icke vid målet, och med guds bistånd skall han icke heller nå det.

— Hvad ämnar ni göra, Worowitsch? Jag vill ej emot er egen vilja söka intränga i edra hemligheter, men jag gör mina slutsatser, och oaktadt jag ej betviflar er heder, tror jag icke mycket på allt, hvad ni sagt mig om er. Vet ni hvad jag tänker?

— Nej.

— Att ni är en politisk flykting; en af det sprängda polska folkets ädla söner, som nu irrar omkring, sökande en fristad. Betänk derför noga hvad ni tager er till. Kom i håg att ni är i Ryssland. Hvarje oförsigtig handling kan medföra svåra följder. Ni är en ung man, ni älskar, och då en yngling älskar, öfvertänker han icke alltid så noga sina handlingar.

Worowitsch förde handen till pannan, under det Döring talade. Äfven sedan denne slutat, förblef han en stund i samma ställning.

— Döring, svarade han derefter, hvad ni säger mig öfvertygar mig om nödvändigheten att ej längre tveka, utan fatta ett raskt beslut. Min närvarande belägenhet gör mig till en fridlös man. Det kan skada mig och ännu flere. Jag måste skaffa mig en ställning, som skyddar mig från alla farliga misstankar. Långt bättre att man vet hvem jag är, än att …

Worowitsch tystnade här.

— Än att …

— Ser ni, Döring, äfven för hennes skull måste jag göra något, på det att hon slutligen icke måtte kompromettera sig.

Döring erfor en besynnerlig, retsam känsla vid denna Worowitschs förklaring.

— Ni älskar henne, anmärkte han, och det med en ung mans hela hängifvenhet?

Worowitschs blick stannade på Döring.

— Älskar henne? Jag? Men ni har rätt — jag älskar henne, och hon skall icke behöfva oförsigtigt uppoffra sig för min skull.

Det låg i Worowitschs svar någonting ganska oklart, emedan muskelspelet i hans ansigte tycktes stå i en viss motsägelse till de ord, som han begagnade. Worowitsch var dock en gång för alla en oförklarlig gåta för Döring, och han antog att äfven den nu upptäckta motsägelsen hörde till hans karaktär.

— Jag gillar edra tänkesätt, svarade honom också Döring, men varnar er blott, utan att kunna tillstyrka er att handla på det ena eller andra sättet, emedan jag ej känner er hemlighet. Men ni nämde nyss general Suvarow; ni vet väl att det är han, som besegrat Polen.

— Jag vet det ganska väl.

— Då har jag ingenting mer att säga, utan begifver mig till slottet. Farväl!.

— Jag hoppas att möta er der.

— Farväl!

---

1. Historien yttrar sig ej fullständigt om den brefvexling, som skulle hafva egt rum mellan Alexandra och Gustaf IV Adolf. Man antager att den gick genom Armfelt, grefvarne Stenbock och Schwerin samt andra förnäma svenskar. För hertigen-regenten lär korrespondensen ha varit obekant.
2. Ett slags liten rysk cittra med tvenne strängar,