Fursten/Del 1/Kapitel 09
| ← Aftonen |
|
Muskötkulan → |
NIONDE KAPITLET.
Armfelt.
Armfelt älskade naturen, den friska vinden, de gröna lundarna, de doftande blommorna, den klara himlen, vare sig att den strålade af den glödande solens milda sken eller förhärligades af nattens glänsande, silfverskimrande stjernor. Men framför allt älskade han qvinnan, blondinen så väl som brunetten, emedan hon för honom var den brännpunkt, hvari naturen — för att tända och underhålla kärlekens låga på jorden — samlat allt det skönaste, som den egde.
Vi återfinna Armfelt på slottsplanen. Han hade nyss lemnat storfursten Paul, med hvilken han haft ett vigtigt samtal med anledning af de senaste depescherna, och från honom begaf han sig ut på den lilla borggården för att inandas frisk luft.
Platsen var omgifven af marschaller och lampor, och ehuru aftonen redan var inne, var det dager omkring honom.
Med raska steg mätte han den lilla platsen, under det han vandrade fram och åter. Hans bröst häfde sig högt; ibland utbredde sig ett dystert allvar öfver hans panna, ibland glänste den klar och ren. Endast hans jemna, raska gång förändrades ej.
Slottsuret slog i denna stund åtta. Armfelt räknade slagen, och då det sista ljöd, stannade han och vände sig emot den slottsflygel, som på ena sidan omslöt platsen, hvarvid hans blickar rigtades upp till ett af fönstren.
— Hon synes icke till, mumlade han, men jag har ännu också tid att vänta.
Och derefter uttog han åter stegen och fortsatte sin promenad fram och tillbaka, emellanåt kastande sina blickar åt samma fönster.
— Hvilka underbara öden förfölja mig ej? talade han för sig sjelf. Min ande synes vara född att med konungar spela om riken. En obetydlig och fattig yngling, lemnade jag Finland och anlände till Sverige, med en verkningskrets, stor blott i mina drömmar, med ett hem, rikt endast i min själs luftslott, och med en kärlek, som blott egde ett föremål för sin eld i mina fantasiers ideal. Huru annorlunda nu. Europa är i närvarande stund endast en teater för mina beräkningar. Mina luftslott äro förvandlade till furstliga palats, och min kärlek utsträcker sina djerfva armar till hjertan, som klappa under den konungsliga purpurn. Hvilken fantastisk saga! Och icke dess mindre hvilar en dödsdom öfver mitt hufvud.
Han stannade här.
— Men öfver hvilkens hufvud, tillade han likväl efter ett ögonblick, hvilar icke en dödsdom? Öfver allas. Vi äro födda med en dödsdom öfver oss.
Åter fortsatte han sin promenad.
— O, fädernesland! tog han efter en stund ånyo till ordet, huru längtar jag icke efter att åter få kyssa din jord. Med fosterlandskärlekens och snillets starka och djerfva hand ville Gustaf III åt dig grundlägga en ärorik framtid ibland de europeiska nationerna. Redan voro materialierna samlade, planerna voro färdiga, ännu ett år till, och han skulle hafva sagt till verlden: hvad Carl XII:s svärd förlorade, har mitt återtagit. Men förräderiet ville det ej. Gustaf föll, och Sveriges sol gick ned med honom. Blygd öfver all blygd! Bland tre millioner svenakar är jag den ende, som är trogen hans minne.
Hans steg hade under de senaste orden blifvit allt kortare och långsammare, men snart uttog han dem åter raskt och lifligt såsom förut.
— Men att vara trogen hans minne, är att vara trogen idéernas och de stora företagens majestät, och detta majestät lefver evigt. Jag skall också icke svika det. Att återgifva Sverige åt hans idéer, att genom dessa idéer återvinna den förlorade rangen af en bland nordens största monarkier, att låta sonen fullända hvad fadren tänkte, att kämpa — och en gång, då segern är vunnen, kunna vid min hädangångne, snillrike konungs graf säga till mitt fädernesland: du har ingen lefvande att tacka för detta verk, utan en hädangången; ehuru hjelten är död, är dock lagern frisk, se hit! Det är för hans ära jag lefver, icke för min. Hvilken ära dock att värdigt uppbära den purpurmantel, hvari en stor idé lefver och verkar! Snart skall min odödlige hjeltes son besöka detta land. I hans följe skola äfven mina fiender komma, hertigen och Reuterholm. Underbara ödets magt! Skall det blifva här — vid det ryska hofvet — som mina fiender skola krossas — Gustafs ande besegra förräderiet inom sitt eget land — Sverige uttaga det första steget på en ny framtids stora bana och — och Catharina — Catharina besegras inom sitt eget — tyst …
Fattad af sina tankar, eldad af sin själs medfödda liflighet, hade han tänkt högt. Han bleknade dock för sin egen djerfhet, då han i denna stund hörde ljudet af ett knarrande fönster, som öppnades helt nära honom.
Snart återfick han dock sitt vanliga glädtiga utseende, då han upptäckte i fönstret kammarfröken Protasows vänliga ansigte.
— Förrädare! tillropade hon honom halfhögt, skalkaktigt hotande med handen. Hvem stämplar ni nu emot!
— Förräderska! svarade han henne med samma åtbörd. Har ni ej förrådt mig en hel qvart, som jag förgäfves postat utanför edra fönster. Otrogna! Huru många suckar hafva ej under denna tid stigit förgäfves upp ur mitt bröst! Ni plundrar mitt hjerta, utan att ens njuta af rofvet. Otacksamma! Förgäfves har jag längtat och brunnit här. Betänk, huru mycket af min själs renaste eld utan allt ändamål gått förlorad. Jag ställer er till ansvar derför och gör ert hjerta till domare oss emellan.
— Jag är redan dömd.
— Huru? Redan? Låt mig höra er dom.
— Jag är dömd att gifva er i skade-ersättning — låt mig se — pro primo …
Protasow förde med en behaglig rörelse handen till sina läppar och gaf honom en slängkyss.
— Och pro secundo? inföll Armfelt.
Med ökad skalkaktighet utsträckte hon sina armar i fönstret emot honom, liksom till ett famntag.
— Och pro tertio? fortfor Armfelt.
— Det skall jag säga er en annan gång.
— En annan gång är en skälm.
— Jag har märkt att ni är en skälm alla gånger.
— Tyst — för all del tyst.
— Det bör jag hellre säga er, än ni mig.
— Jag svär …
— Gör er intet besvär dermed. Men nu måste jag lemna er igen.
— Redan? Men huru var det? Ni hade lofvat mig något. Jag tror att jag glömt bort hvad det var.
— Ni är en farlig karl, men jag tycker rätt mycket om er och förlåter er.
— Ni har fångat mig, och ehuru ingen kan högre älska sin frihet än jag, har ni lärt mig att ännu högre älska min fångenskap. Hvem är då farligare, ni eller jag? Men nu erinrar jag mig, hvad ni lofvat mig. Kommer Subow till galleriet?
— Ja.
— Och Orlow?
— Ja.
— Och Markow?
— Ja.
— Min gud, efter ni är så frikostig på medgifvanden, får jag göra er några frågor till?
— Ja, ja!
— Får jag träffa er i afton?
— Aha, min herre. Ni vill begagna den fördevind, som ni tror blåsa i edra segel, och styra …
— Får jag?
— Nej.
— Jag bönfaller.
— Nej.
— Jag tigger.
— Nej.
— Ni är grym.
— Nej, nej!
— Barmhertighet med en stackare.
— Nej.
— Om ni föresatt er att icke låta ett ja komma öfver edra läppar, så gif mig ett tecken.
Protasow skrattade och slog igen fönstret samt försvann derur.
Det var också hög tid, ty i detta ögonblick stod Döring vid
Armfelts sida.
— Det var bra att du kom, Döring, yttrade Armfelt. Har någon löpare från slottet besökt dig?
Armfelt tog Döring, som om denne icke skulle hafva sett det enskilda möte, som han haft med fröken Protasow, och i sjelfva verket hade Döring, som framkom från sidan om flygelbyggnaden, ej märkt mera, än att ett fönster stängdes, och att ett fruntimmer aflägsnade sig. Döring kunde deraf icke ens draga den slutsats, att något samtal dem emellan egt rum. För öfrigt kände han ganska väl Armfelts svaga sidor, och det skulle icke hafva fallit honom in att förundra sig öfver om ett sådant äfven egt rum. Döring hade lärt sig att ej blanda sig i något, hvartill hans heder eller hans hjerta icke bestämdt uppmanade honom.
— Du har ju blifvit befald till slottet?
— Löparen framförde en sådan befallning.
— Det är godt och bra, Döring. Vi skola följas åt. Kejsarinnan har sett dig med välbehag. De depescher, du öfverförde, skänkte henne ett stort nöje. Emellertid vet jag att du är en man, som kan bära en liten framgång utan att svindla, emedan omständigheterna pröfvat dig med motgångar och vant dig icke vid lyckans smekningar utan vid många smärtsamma, svikna förhoppningar. Om kejsarinnans bevägenhet nu också är ett litet solsken för en ung man, kan luften lätt förändras och motgång eller sorg fördystra nästa dag. Den vackraste tafla får ej blott hafva dagrar, skuggorna äro också nödvändiga. Hvilken plats som helst kan blifva en kyrkogård, och ett kors resa sig, der nyss rosen blomstrade. Lifvets krans sammanhålles af dödens tråd.
Armfelt hänfördes alltid af sina egna tankar, då han fritt fick öfverlemna sig åt dem, och ju mer han nu talade, desto allvarsammare blef han. Döring kände honom dock allt för väl, för att ej inse att frågan nu gälde något af mer än vanlig smärtsam beskaffenhet.
— Då vi senast skildes ât, begaf du dig till Stockholm, och jag till Petersburg. Ingendera af oss har varit utan sysselsättning. Men ehuru jag ej gerna fördjupar mig i onödiga bekymmer, har jag erhållit en underrättelse, som upprört mig och äfven skall uppröra dig.
— Utan alla omständigheter, herr baron, säg mig hvad ni har på hjertat.
Ehuru det var fullkomligt utredt att Döring var Armfelts son, benämde han dock honom aldrig fader, emedan det fans något deri, som komprometterade dem båda två. De älskade hvarandra derför icke mindre, men deras enskilda ställning förblef en hemlighet emellan dem, hvaraf båda trodde sig hafva fördelar.
— Det ligger i din natur, Döring, fortfor Armfelt, att af hela din själ älska dem, till hvilka ditt hjerta en gång blifvit draget. Jag vill säga dig, att jag nyligen haft underrättelser ifrån din mor.
— Från Italien?
— Från Neapel. Hon är … är …
— Hon är död, afbröt honom Döring.
— Ja, min vän, hon är död.
Armfelt kände sjelf det djupa intryck, hans underrättelse framkallade, och aflägsnade sig stillatigande för ett ögonblick. Sorgen fordrar aktning; smärtan fordrar ensamhet. Tåren i ögat har ej fritt lopp, om ett annat öga blickar på den. Tåren är hjertats egen heliga tillhörighet, liksom bönen och sucken. Den sanna sorgen vill endast bikta sig för gud, icke för menniskor. I glädjen tillhöra vi alla, i våra lidanden endast oss sjelfva.
Armfelt hade likväl icke vandrat länge för sig sjelf, innan Döring åter närmade sig honom.
— Jag har andats ut, herr baron, sade han; begifva vi oss upp till slottet?
Armfelt tryckte hans hand med ett deltagande, hvars upprigtighet gjorde Dörings hjerta godt.
— Låtom oss tala ännu ett par ord, yttrade Armfelt. Den underrättelse, som jag bekommit från Neapel, är mycket ofullständig; men din mor, furstinnan Raszanowsky, tycktes ej hafva glömt dig i sin dödsstund. I Polen efterlemnar hon furstlig rikedom och furstlig rang. Vore du son af ett lagligt äktenskap, Döring, så vore du äfven hennes ende laglige arfvinge. Vi böra dock ej misströsta. Polen ligger nu i kejsarinnans händer, och du har i dag förvärfvat hennes bevågenhet. Vi skola framdeles tala vidare härom. Försumma emellertid intet, som kan befrämja den fördelaktiga tanke, hvilken kejsarinnan nu hyser om dig.
Med lyssnande ifver följde Döring hvarje ord, som Armfelt yttrade.
Ehuru motgångar, smärtsamma för hvarje ungt och rent sinne, sköflat många af hans tidigaste illusioner, glödde dock i djupet af hans brost, såsom en instängd eld, äregiriga och uppåtsträfvande syften.
— Furstlig rang? upprepade han, då Armfelt tystnade.
Han tänkte icke först på rikedom, utan på rang. Han hade också skäl dertill; ty hvarifrån, om icke ifrån den olyckan, att vara född utom äktenskap, hade väl alla de ödets slag kommit, som tillintetgjort hans skönaste och härligaste förhoppningar.
Men med den manliga kraftens förmåga att i tid qväfva alla öfverilade och ett ungt sinne lätt förvillande retelser, lade han handen på sitt hjerta, för att befalla det till tystnad och lugn.
Det blef också lugnt derinne.
— Jag skall följa edra råd, herr baron, men aldrig vänta för mycket af lifvet, utan erinra mig att min tillvaro i sjelfva verket endast är ett monument på en graf, hvarunder ett brustet modershjerta hvilar. Resignerad har jag tagit mitt parti. Hoppet är för de lyckliga, minnet för de olyckliga. Min sällhet ligger bakom mig. Hvad framtiden än må bära i sitt sköte, skall jag lugnt möta den.
— Jag förstår din melankoli, Döring, svarade Armfelt, men jag gillar den ej. Du vet att jag känner ditt hjertas sorg; men du måste som en man bryta med den, och lifvet skall ännu hafva leende lunder för dig. Hjertat är mägtigt af mer än en känsla, blott det får andas fritt och naturligt. Huru ofta har ej döden sköflat en mans kärlek, och likväl har en ny kärlek blomstrat upp bland ruinerna. Ödets och motgångens hårda slag är förgängelsen i en annan gestalt. Den känsla, som evigt lider vid en förlust, blir en Niobe med ett snart stelnadt hjerta. Ur isen växa inga rosor. En enda dyrbar hågkomst bör ej sköfla mannens lif. Lifvet är mera värdt än en enda olycka. Louise Posse tjusade dig med en ovanlig skönhets hela älskvärda magt. Men omständigheterna hafva brutit sin staf öfver edra hufvuden, och hvarför hängifva sig åt en fantasi som ej kan förverkligas. Det är att slösa bort själens skönaste krafter bland luftslott, utan all verklighet. Trohet är en dygd, då den ännu kan göra oss och andra lyckliga; men deremot är trohet en svaghet, då den endast gör alla olyckliga. Träffade du Louise, under det du var i Stockholm?
— En enda gång.
— Jag vädjar tryggt till hennes egna ord. Hvad sade hon dig?
— Ni vet, herr baron, att hennes far är död.
— Jag har hört det.
— Hon berättade mig att grefven aflidit i en febersjukdom, hvarunder han lär yttrat hvarjehanda, som vittnat om en uppskakad sinnesstämning, utan att hon likväl rigtigt förstått honom. Äfven mitt namn skulle derunder ofta förekommit, och Louise, ledd af barnslig och öm tillgifvenhet, trodde sig lugna honom med en försäkran — att aldrig tillhöra mig.
— Det är då afgjordt, Döring; den döde har tagit hennes löfte med sig i grafven — och du känner allt för väl att det skall slå fasta rötter i hennes religiösa begrepp. Hon är oåterkalleligt förlorad för dig.
— Hon sade mig det. Huru rörande var hon icke i sin lugna smärta, huru beundransvärd i sin milda sorg!
— Bladet är emellertid vändt, Döring, och det är icke du, utan hon, som vändt det. Förbittra icke längre ditt lif med en sorg, som endast allt mer och mer skall fördystra dig. Se dig om! Ehuru solen går ned på ett ställe, så uppgår den på ett annat. Ingen smärta har ännu förtärt oss, så vida vi ej sjelfva utan allt motstånd öfverlemnat oss i dess händer. Vi hafva fått vår styrka för att bekämpa våra bekymmer, icke för att underkasta oss dem. Sorgen krossar ingen, det är vår svaghet, som krossar oss. Fogeln har sina vingar, för att ej behöfva lefva och dö på en enda qvist; menniskan har fått helsa och mod, på det att hennes lif ej skulle upplösas blott i en enda suck. Ser du, Döring, verlden är stor, men menniskohjertat är lika stort. Vattendroppen är obetydlig, men den återspeglar himmel och jord. Hjertat gör det äfven. Lemna rum för nya intryck, och du lemnar snart rum för en hel verld. Erinrar du dig din mor? Hon älskade blott en: mig; och huru olycklig var hon icke! Erinrar du dig äfven Vincent? Också han älskade blott en enda: din mor; och huru olycklig var icke äfven han! Att hängifva oss åt dem, som öfvergifvit oss, är att hängifva sig åt vårt förderf. Verlden är vid nog, endast man ej misströstar. Porten till din ungdoms-kärlek är stängd, och döden har gömt dess nyckel i grafvens djup; ingen magt förmår att besvärja den åter upp derur. Fatta mod, Döring! Försjunker du blott i ett minne, skall du, då du en gång vaknar upp ur din melankoli, finna dig i ett skeletts armar. Mannen tillhör samhället, icke blott sig sjelf, och för att tillhöra det, måste hans sinne vara friskt, hans hjerta varmt, hans själ ung. Friskhet, värme och ungdom, det är verklig kärlek. Du måste åter lära dig att älska, Döring, och att älska med framgång. Kärleken är en sporre till allt godt och stort i verlden.
— Äfven Louise talade så.
— För att blifva en man, värdig din mors minne, måste du ingripa i händelsernas gång med kraftig arm. Men armen är slö, om hjertat är sjukt. Blott en ny kärlek kan bota en gammal. Jag skulle vilja förtro dig något, Döring.
— Tala, herr baron; jag hör er.
— Allt sedan jag anlände till Petersburg, har jag varit ständigt upptagen. Snart insåg jag, att det inom sjelfva hofvet fans ett äkta ryskt parti, som motarbetar prinsessan Alexandras äktenskap med Gustaf IV, oaktadt kejsarinnan vill det. Detta parti vågar icke gå öppet till väga, utan slingrar sig fram. Jag har äfven funnit att jag här på alla sidor är omgifven af spioner, men jag hoppas det bästa. Mot ett parti skall man uppställa ett annat, och jag har sökt mig ett sådant bland fruntimren; i hofintriger är alltid qvinnan mägtigare än mannen. Du känner mina afsigter: jag måste krossa mina fiender, jag vill tillbaka till Sverige, och en förening emellan Alexandra och Gustaf innebär båda delarne. Vill du bistå mig, Döring?
— Af hela min själ, tvifla aldrig derpå.
— Känner du fröken Willanow?
— Nej.
— Willanow är skön, intagande och ung. Jag har sett få qvinnor mera tjusande. Också eger ingen så odeladt som hon Alexandras vänskap och tillgifvenhet. Hon ensam beherskar prinsessan. Det vore ett parti för dig, Döring.
— För mig?
— Med hennes kärlek skulle vi — men det är för tidigt att tala derom. Jag vill blott säga dig, att Willanow bär samma namn som din mor, emedan hon tillhör en yngre gren af den polska familjen Raszanowsky. Mycket kan således bero på din aflidna moders efterlemnade testamente. Jag har sagt dig, att jag ej till hela sin vidd har mig det bekant, men säkert har hon utsett någon exekutor af sin vilja, och vi skola väl snart få höra något derom. Tillslut blott icke ditt hjerta för naturens röst, utan låt skönhet och oskuld få tala till dig — och hoppas. Lâtom oss nu gå.
Tusen nya idéer korsade sig i Dörings hufvud. Armfelt hade öppnat andra utsigter för honom, öfver hvilka en ny morgonstjerna höjde sig strålande. Han kände sig så underlig till mods, och han följde Armfelt nästan såsom i en dimma, men i en dimma, som håller på att glesna och försvinna.
Hans mannahjerta började åter att klappa.