Fursten/Del 1/Kapitel 10
| ← Armfelt |
|
Intriger → |
TIONDE KAPITLET.
Muskötkulan.
— Mina herrar, ni ha väntat på mig, yttrade kejsarinnan småleende, då hon utkom från sina rum, men jag har mera verlden i min hand än tiden. Tiden är en ostadig ungkarl.
Härunder passerade hon fram emellan flerdubbla led af unga, till sitt yttre särdeles intagande män.
Kejsarinnan hade en svaghet, som hofvet gerna underhöll, den att på detta sättet passera fram emellan led af vackra karlar.
— Ah, hjelten vid Ismail och vid Praga! utropade hon då Suvarow närmade sig. Välkommen, du min politiks modige riddare! Det är under mina fanor som du blifvit stor, men det är under dina, som jag blifvit mägtig.
— Ers majestät, svarade Suvarow, i Ryssland finnes blott en enda fana: er vilja.
Suvarow kände att han gjort sitt land stora tjenster och häfdat dess namn på ett ärofullt sätt; men i all sin okufvade och i många fall ganska civiliserade kraft var han inför Rysslands sjelfherskarinna en icke oskicklig hofman. Visserligen voro hans tal och svar korta, men de voro icke derför mindre kraftiga.
— I en framtid, Suvarow, fortfor kejsarinnan, skall man måla ert porträtt bredvid mitt.
— Måtte gud bevara mig, ers majestät, ifrån en sådan ära!
— Huru?
Kejsarinnan rynkade sina ögonbryn.
— Det är en ganska naturlig bön, emedan ingen då skulle märka mig.
Kejsarinnans ansigte ljusnade åter.
— Ni tillhör min historia, Suvarow. Tag mig under armen.
Subow hade inkommit i salongen med kejsarinnan, men den äran att föra Catharina, som han skulle svartsjukt afundats hvilken annan som helst, efterskänkte han likväl gerna åt arméns »lille farsgubbe». Öfver allt, der kejsarinnan framgick, möttes hon af beundran och hängifvenhet.
Ehuru hon vid ceremoniella tillfällen oftast var klädd på ett högst praktfullt sätt, begagnade hon i dag sin mest vanliga drägt, som mycket förhöjde hennes utseende. Denna drägt bestod i ett slags uniformsrock med långa ärmar och framtill skuren i form af väst. På hufvudet bar hon en liten mössa, prydd med juveler, och håret låg, något pudradt, spridt utåt axlarne.
Under det kejsarinnan fortsatte sin rund, stannade storfursten Paul och samtalade med några officerare af högre rang.
Prinsessan Alexandra och fröken Willanow följde tätt efter kejsarinnan.
Då kejsarinnan kom ungefärligen i midten af salongen, stannade hon och kastade en förundrad blick omkring sig.
— Vid alla helgon, yttrade hon, jag kan ej återhålla en anmärkning.
Hennes röst ljöd klar och ren; alla lyssnade, afvaktande hvad hon skulle säga, men efter en stunds tystnad spred sig ett vänligt leende öfver hennes ansigte.
— Man har anhållit att maskeraden skulle få fortfara, och likväl ser jag ingen enda mask.
— Inför tronen, ers majestät, svarade Suvarow, bör en god undersåte alltid stå omaskerad.
— Låt så vara då, efter ni vill det, Suvarow, genmälde kejsarinnan, men om en stund skall jag föregå er med godt exempel. Vi hafva begifvit oss hit ut till landet för att vara glada. Glädjen är också en hjelte, hvars segrar måste hyllas.
Ingen furstinna kunde vara mer älskvärd och förtjusande mot sin närmaste omgifning än Catharina. Inom sitt hof hade hon genom godhet och välvilja förvärfvat sig allas hjertan.
»Uti hennes enskilda lefnad», yttrar en författare, »tycktes den glädtighet och det förtroende, som hon ingaf, föreviga ungdomen, lekarne och skämtet omkring henne.»
»Frihetens vänner böra göra Catharina åtminstone samma rättvisa», säger samme författare på ett annat ställe, »som förnuftiga teologer göra åt dessa stora och visa män, som icke blifvit delaktiga af uppenbarelsens ljus. Catharinas brott kommo från hennes lefnadsställning, icke från hennes hjerta. Den, hvars anda tycktes upplifva slagtandet vid Ismail och Praga, visade sig inom sitt hof såsom sjelfva menskligheten. Alla, som med noggrann uppmärksamhet följt kejsarinnan, igenkände i hennes ovanliga karaktär tvenne skiljaktiga, utmärkta personer. Den ena var den älskvärda, snillrika, öfverseende, goda och upplysta qvinnan. Den andra var den ärelystna, politiska, våldsamma och någon gång grymma kejsarinnan, som kufvade sina svaga grannar, blodstänkte sin tron och förskräckte hela verlden. Det fattades henne kanhända blott att hafva varit olycklig, för att ega mera rena dygder; men hennes ständiga medgång skämde bort henne. Fåfängan, qvinnans mest farliga stötesten, blef också Catharinas, och hennes regering skall för efterverlden bära stämpeln af hennes kön.»
Vid ena ändan af salongen stod en liten grupp af fruntimmer, inbegripna, såsom det tycktes, i ett lifligt samtal.
— Ni har rest mycket, furstinna, yttrade grefvinnan Branitska, och uppehöll ju er i Neapel nittiotre eller var det nittiofyra?
— Begge åren, inföll kammarfröken Protasow, begge åren. Furstinnan var ju der en famille.
— Då måste ni äfven känna Armfelt?
Den tredje person, till hvilken Branitska och Protasow stälde sina frågor, var furstinnan Menzikoff.
En hastigt öfvergående rodnad spred sig öfver furstinnans kinder vid den senaste, med så mycken säkerhet uttalade frågan.
— Naturligtvis känner jag honom, svarade furstinnan utan att likväl tyckas lägga på sitt svar någon särdeles vigt; under resor lär man känna mycket folk.
— Och han var ju högt uppburen vid Carolinas hof?
— Han var gerna sedd der, sade man; jag tog likväl icke närmare reda derpå.
— Man berättar dock här åtskilligt. Malicen …
— Man skall aldrig tro, hvad malicen säger, inföll Protasow.
— Deri förenar jag mig äfven, tillade furstinnan. Malicen är en liten hundvalp i ett förnämt fruntimmers knä; den anser sig berättigad att skälla på hvem som helst, utan att man vågar tysta munnen på den näsvise.
— Min bästa furstinna, återtog grefvinnan, jag har ju ännu icke sagt ett enda ord, som kan såra någon.
Furstinnan skiftade färg, och Protasow bet sig i läppen.
— Malicen har denna gång icke förtalat någon, fortsatte Branitska, den har endast sagt att Armfelt skulle vid det neapolitanska hofvet, såväl som vid det svenska, spelat rollen af den oemotståndlige, och — gud skall veta — att jag ej ännu upptäckt någonting oemotståndligt hos honom.
— Icke ännu? inföll dervid en röst bakom dem.
De samtalande vände sig om, och kejsarinnan stod midt ibland dem, leende och med ett upplyft, hotande finger.
— Hvem talar ni om? sporde kejsarinnan omedelbart derefter.
Alla sänkte sina ögon till golfvet. Deras förlägenhet roade Catharina.
— Nå-å, tillade hon, du brukar ej vara svarslös. Men kanske I viljen pröfva min skarpsinnighet och låta mig gissa till den mannens namn, om hvilken det nu var fråga.
— Ack ja, gör det, ers majestät, bad Protasow, gör det.
— Ni talade om Armfelt; icke så? Akta er för honom, mina vänner. Han är en meteor; man vet ej, hvarifrån han kommer och hvart han går; han lyser och försvinner.
— Ack nej, ers majestät, det är just det jag icke förstår, anmärkte Branitska.
— Jag tror du förstår rätt mycket, jag, Branitska; men hvad är det, som du nu icke förstår?
— Att Armfelt är en person, som man bör akta sig för.
— Det står ju också i ditt fria val, Branitska, att låta bli att göra det.
Man smålog omkring kejsarinnan. Branitska kände, huru hennes kinder började glöda.
— Ers majestät missförstår mig, svarade hon. Man har påstått, att Armfelt var i högsta grad älskvärd och intagande.
— Nå-å, min vän, och det tycker du också?
— Långt derifrån, ers majestät, jag tycker att han är tråkig, fadd, egenkär, narraktig.
— Och furstinnan Menzikoff hyser en motsatt mening, gissar jag?
— Ingalunda, ers majestät, jag har ännu ej yttrat ett enda ord om honom. Visserligen såg jag honom vid hofvet i Neapel, men känner honom likväl allt för obetydligt att kunna bedöma honom.
— Då är det väl du, oförsigtiga Protasow, återtog kejsarinnan, som gjort vår vän Branitska den förtreten, att våga yttra en annan tanke än hon.
— Visst icke, ers majestät; jag kan ej ega någon tanke i detta fall, ty ännu har jag knappast haft tid att observera baron Armfelt.
— Men hvem är det då, som Branitska tvistar med?
Allas ögon vände sig nu till henne.
— Jag tvistar, jag tvistar …
— Hon tvistar med sig sjelf, ers majestät, tillade Protasow.
— Det vill säga, ers majestät, tillade furstinnan Menzikoff, med malicen.
Man skrattade ännu åt det bitande i furstinnans ord, då dörren gick upp, och Armfelt inträdde.
Döring gick vid hans sida.
Subow, Markow och Orlow, som hitintills varit upptagna af ett enskildt samtal, tystnade nu och följde med sin uppmärksamhet i stället Armfelt.
— Se der är baron sjelf, anmärkte kejsarinnan. Kom hit, Armfelt. Man tvistar om er.
Fruntimren ville draga sig tillbaka, men kejsarinnans närvaro tillbakahöll dem.
— I grefvinnan Branitska har ni rigtigt fått en vacker fiende.
Grefvinnans ögon blixtrade, då hon fäste dem på Armfelt.
— En vacker fiende, upprepade Armfelt; men han lade dervid tonvigten på dessa ord helt annorlunda än kejsarinnan, och i stället för ett skämt förvandlade han dem till en kompliment.
— Oaktadt Menzikoff, återtog kejsarinnan, var i Neapel på samma tid som ni, Armfelt, säger hon sig knappast känna er.
Furstinnan förändrade intet drag; men Armfelt upptäckte en plågsam oro i hennes sväfvande blick.
— Furstinnan har rätt, svarade Armfelt. Hon spelade samma roll vid Neapels hof, som en Afrodite i marmor; hon kändes och beundrades af alla, men kände sjelf ingen.
— Och Protasow sedan, hon har ännu icke ens haft tid att observera er.
Ett fint småleende krökte Armfelts läppar.
Protasow rodnade upp under ögonen.
— Fröken Protasow eger rättighet, svarade Armfelt, att spela en annan Narcissi roll, den att blott observera sig sjelf. Det blir alltid ett af skönhetens första prerogativ.
Protasow sänkte sina ögon.
— Ni är en artig man, fortfor kejsarinnan, men i Branitska har ni dock en fiende, som ej låter afväpna sig med komplimenter. Ser ni, huru hennes ögon brinna?
Branitska vek icke tillbaka; fast hellre tycktes hon med nöje emotse en strid med Armfelt.
— Jag håller mig blott vid en åsigt, talade hon, den att det ligger någonting sårande för qvinnokönet uti att tillägga en man epitetet oemotståndlig. Jag har ännu ej sett någon man, som varit det.
— Oemotståndlig, fru grefvinna? upprepade Armfelt, visserligen! Epitetet tillkommer icke mannen, utan qvinnan. Ehuru jag varit något med, vet jag icke hvad det vill säga att besegra ett fruntimmer, men väl — att besegras.
Armfelt begagnade den tystnad, som nu uppstod, för att framföra Döring till kejsarinnan.
En stund senare passerade furstinnan Menzikoff förbi Armfelt.
— Jag har mycket att tala vid er, Armfelt, hviskade hon till honom; när besöker ni mig?
Armfelt hann ej att svara, emedan fröken Protasow närmade sig i detsamma från andra sidan.
— Vi träffas, hviskade hon.
Ännu hvilade Branitskas utmanande blick, lik en eldstråle, på honom, under det att ett trotsigt leende krusade hennes läppar.
Armfelts panna höjde sig, hans bröst svälde. I hela hans utseende låg i detta ögonblick så mycken romantisk kärlek, att han syntes förtrollande. Drömde väl hans stolta hjerta om en ny seger? Hans eldiga blick mötte dristigt Branitskas. Ännu dröjde han på sin plats, liksom öfverlade han med sig sjelf; men derefter tog han ut steget och begaf sig direkte till sin vackra fiende.
Det skämtande behag, som under det föregående visat kejsarinnan
såsom en intagande qvinna, försvann, då Döring presenterades, och
hon stod inför honom såsom regentinna.
Liksom alla utländingar, hvilka fingo äran nalkas hennes person, erkände han också för sig sjelf: det är hon, det är nordens Semiramis.
Kejsarinnan hade åter fattat Suvarow under armen, och hon begaf sig till Alexandra Paulowna.
— Sverige är dig kärt, Alexandra, yttrade hon; se här en svensk, och hon vände sig dervid till Döring, som torde kunna meddela dig intressanta underrättelser. Det är han, som öfverfört de senaste depescherna. Alexandra får sjelf tacka er för dem.
En darrning, lätt och öfvergående, såsom då en vestanflägt skakar en täck blommas blad och derefter åter flyr sin kos, skakade prinsessans jungfruligt späda lemmar. Hon rodnade och log på samma gång.
— Ni har varit blottstäld för häftiga stormar, yttrade hon, och dock hastat hit. Tack, kapten!
Med en vänlighet, lika enkel, mild och intagande som hela hennes väsende, utsträckte hon sin hand emot honom.
— Ers höghet, började Döring, upplyftande sitt hufvud i afsigt att svara, ers höghet …
Men Döring kom icke längre, ty då han vände sig emot prinsessan, upptäckte han vid hennes sida detsamma fruntimmer, med hvilket han under så äfventyrliga omständigheter sammanträffat i den lilla bondkojan, och som der för ett ögonblick demaskerat sig för honom.
Döring vågade knappast tro sina egna ögon och förmådde ej draga dem ifrån henne. Huru skön var hon icke! Och då han erinrade sig att han redan en gång legat på knä för denna så förtjusande varelse, intogs han af en varm och ljuf hänförelse.
Men snart beherskade sig Döring åter, och lugnt frambar han nu till prinsessan de uttryck af vördnad, som hennes person ingaf honom. Emellanåt flög dock ur hans själ en blick, full af svärmeri öfver till prinsessans granne, hvilken, liksom omgifven af en trollkrets af skönhet, magnetiskt drog alla hans tankar till sig.
— Jag tror att det är första gången, anmärkte prinsessan, som ni befinner er vid ryska hofvet. Låt mig få öka antalet af edra bekanta med min vän, fröken Willanow.
Döring spratt till.
— Willanow! anmärkte han för sig sjelf. Det var om henne, som Armfelt nyss talade.
Willanow hade också igenkänt Döring, och ehuru hon drog sig tillbaka, för att ej förråda sin öfverraskning, undföll henne icke det intryck, som hon gjorde på honom.
Till lycka för dem begge drogs den allmänna uppmärksamheten i detsamma till general Suvarow.
En kammarherre anmälte nämligen hos honom, att en främmande ung man infunnit sig i slottets förstuga samt enträget anmodat betjeningen att till generalen frambära hans anhållan om ett ögonblicks samtal.
Betjeningen hade emellertid afslagit hans begäran, emedan den föreföll dem opassande, så väl med afseende på tiden som stället.
Den okände hade likväl ej låtit afvisa sig, utan envist fordrat att man skulle anmäla honom.
Under det ordvexlingen härom ännu fortfor, hade kammarherren händelsevis passerat förbi.
Främlingen hade då vändt sig till honom med samma bön.
Kammarherren berättade scenen på ett sätt, som retade nyfikenheten.
— Jag frågade den okände, hvem han var.
— Ehuru ganska ung, svarade han mig, har jag gjort Ryssland en stor tjenst, och utan mig vore general Suvarow i denna stund icke här.
Suvarows panna lade sig i hotande veck.
— Är pojken galen? inföll han blott.
— Derefter bad jag honom, fortfor kammarherren, säga mig sitt namn. Bed general Suvarow, genmälde han, att jag får tala vid honom, och ett namn, som i min mun är utan all betydelse, torde erhålla någon i hans.
— Det är en äfventyrare, anmärkte kejsarinnan. Huru ser han ut?
— Det är en smärt, reslig yngling af ett fördelaktigt utseende.
— Och klädd?
— I en vacker uniform, ehuru jag ej vet mig förut hafva sett den.
— Nå-å, Suvarow, inföll kejsarinnan, som ej helt och hållet kunde undertrycka sin nyfikenhet, hvad ämnar ni göra?
— Eders majestät eger att befalla.
— Han är ännu qvar dernere?
— Då jag ville aflägsna mig, fortsatte kammarherren, framtog han en blybit och bad mig öfverlemna den till generalen.
Suvarow blef allt otåligare.
— Hvilken djerfhet, brummade han.
— Jag vägrade emottaga blystycket och sköt det ifrån mig, men han släppte mig ej, förr än jag slutligen villfor hans önskan.
— Vet ni, general, det här blir allt roligare och roligare. Låt mig se blybiten. Ah, general, det är en musköt-kula, ehuru plattad, se sjelf.
— Som ni säger ers majestät, det är i sanning en plattad muskötkula.
Förtrytelsen tecknade sig allt tydligare och tydligare i Suvarows drag.
— Historien börjar intressera mig. Jag tror att vi låta den okände komma upp.
— Nej, ers majestät, nej! Jag vet mig icke stå i förbindelse till någon äfventyrare. Det är endast ett försök af oförskämdheten att intränga i ert palats.
Kammarherren hade afgifvit sin berättelse högt, och den hade spridt sig bland alla de uppvaktande. Vid ett hof, der etikett och konvenans fjettra händelserna i sina band, erfordras icke mycket för att väcka intresse, och här funnos flere ovanliga element, för att tilldraga sig uppmärksamheten, än som behöfdes. Kejsarinnan sjelf dolde icke sitt begär att se den främmande. Suvarow, Rysslands störste krigare, var dessutom inblandad i saken. Under tystnad väntade man hvad beslut som skulle fattas.
Den ende, som oroades af hvad han hörde, var Döring. En aning sade honom, att den okände var Worowitsch.
Kejsarinnan betraktade ännu musköt-kulan.
— Här stå några bokstäfver ristade, anmärkte hon. Jag bedrager mig ej. Praga, ja, ja, här står verkligen Praga. Hvad vill det säga?
Suvarows ögon sågo ut som tvänne pistolmynningar.
— Praga? upprepade han. Praga?
— Se sjelf, general.
Suvarow emottog kulan.
— För tusan djeflar, jag ber om ursäkt, ers majestät, här står tydligen Praga.
Men på en gång blefvo hans anletsdrag hårda och kalla som granit, och handen for långsamt öfver pannan.
— Praga, mumlade han, Praga.
Dörings fruktan ökades. Hvilken oförsigtighet hade väl hans gåtfulle vän begått?
Kejsarinnan fäste sin uppmärksamhet uteslutande vid Suvarow,
— Tillåter ers majestät, yttrade han slutligen, att jag begifver mig ut till den okände?
— Låt honom komma upp hit.
— Nej, ers majestät, nej.
— Hvarför icke?
— Emedan jag ännu icke är säker på hvem han är. Får jag aflägsna mig, ers majestät?
— Gör som ni vill, Suvarow. Men jag väntar er med otålighet tillbaka, för att få emottaga er rapport.
Suvarow aflägsnade sig.
Med det spända deltagande, som hvarje ovanlig tilldragelse
ingifver, hade man samlat sig omkring kejsarinnan. Då Suvarow
aflägsnade sig, följdes han af allas blickar, och då dörren vid slutet af den
långa filen af rum stängdes bakom honom, stannade de der. Man
väntade att något öfverraskande skulle inträffa. Kejsarinnan sjelf kunde
ej frigöra sig från en känsla af qvinlig nyfikenhet.
Döring närmade sig till fröken Willanow i afsigt att förbereda henne på Worowitschs förmodade uppträdande.
— Min fröken, tilltalade han henne, jag har märkt att ni betraktar mig med någon fruktan. Jag skyndar derför att försäkra er, att jag skall visa mig värdig det förtroende, som slumpen förskaffat mig.
Fröken Willanow drog sig tillbaka till en fönsternisch.
— Jag tror er, herr Döring, svarade hon, och det gläder mig att jag återfann er här. Jag har så mycket att säga er, så mycket att förklara. Mitt uppförande kan synas er besynnerligt.
Hennes stämma var klar och välljudande, och tonen darrade såsom en ljuf musik genom Dörings själ.
— Alldeles icke, min fröken. Var öfvertygad att jag betraktar er med vördnad och icke ett enda ögonblick misskänt ert handlingssätt. Man behöfver blott se in i edra ögon, min fröken, för att begripa, att endast rena motiv finnas för edra handlingar. Jag prisar mig lycklig att ha kunnat gagna er, då jag ej kände er; och jag skulle blifva stolt, om jag nu, sedan jag vet hvem ni är, äfven kunde vara er till någon nytta.
Ett sakta sorl gick i denna stund genom rummen.
Döring, som införts på ett annat ämne än det, hvarför han egentligen uppsökt Willanow, återkom nu till detta.
— Det är sant, min fröken, yttrade han, jag ämnade varna er.
— Varna mig? För hvad?
Sorlet tilltog.
— Ni anar ej, hvem den främling är, som önskat tala vid Suvarow?
— Hvem han är?
Willanow hann likväl knappast upprepa denna fråga, förr än den framför henne stående skaran af kejsarinnans omgifning öppnade sig, och emellan de sorlande leden framgick Suvarow, ledande vid handen en smärt och högväxt ung man med ett behagligt och tilltalande utseende, klädd i en praktfullt broderad polsk kavalleriuniform.
— Döring och Willanow igenkände genast den för de öfrige främmande Worowitsch.
Vid hans anblick intogs Willanow af häpnad och förskräckelse.
— Min gud, hviskade hon, hvad ämnar han göra?
Hennes kinder voro dödsbleka; och för att icke vackla fattade hon Dörings arm, stödjande sig vid den.
— Kom i håg, att ni är omgifven af hela ryska hofvet, erinrade henne Döring. Akta er, blottställ er icke. Ser ni — der borta betrakta er tvenne skarpa ögon — det är grefve Orlows — för all del, lugna er.
Willanow beherskade sig åter, men hvarje bloddroppe hade öfvergifvit hennes kinder, och Döring märkte, huru hennes hjerta klappade af oro.
— Huru måste hon icke älska honom, tänkte han för sig sjelf. Hvilken sällhet att älska och att älskas, äfven jag …
Ännu hvilade hennes arm på hans. Hvilket behag, om äfven blandadt med en melankolisk känsla, erfor han icke.
Worowitschs uppträdande var synbarligen för Willanow en vigtig tilldragelse. Med forskande, oaflåtligt deltagande följde hon hvarje hans rörelse. Hela hennes själs lugn tycktes bero ensamt deraf.
— Var uppmärksam på er, min fröken, bad Döring ånyo. Ni glömmer hvar ni är.
— Frukta ingenting.
Stora händelser nedbryta konvenansens skrankor. Den ovisshet, hvari Willanow fann sig försatt, hade på en gång gjort Döring till en bror och vän. Hvad många år, under vanliga förhållanden, icke skulle ha kunnat uträtta, gjorde ögonblicket nu.
Då hon fortfarande stödde sig på honom, insåg han det förtroende, hon skänkte honom.
Händelsen hade sammanfört dem och invigt honom i tvänne unga hjertans hemligheter, och med handen på sitt eget bröst, der så många minnen bodde, kände han sig värdig, till och med lycklig öfver att vara deras vän. Sjelf ett offer för en hopplös kärlek, var det en naturlig känsla hos honom, att offra sitt lif åt vänskapen.
Men hvad ämnade Worowitsch taga sig till? Hvad var hans afsigt med att på det sätt, som han nu gjort, intränga till kejsarinnan? Var det blott hans mening att skydda sig ifrån misstankar och förföljelser? Var det icke snarare för att komma närmare Willanow?
Dessa frågor framstälde sig sjelfmant för Döring, under det äfven han med sin uppmärksamhet följde Worowitsch, som vid Suvarows hand nu stod framför kejsarinnan.
— Eders majestät, talade Suvarow.
I de vidsträckta salarne herskade en djup tystnad; från alla sidor ville man höra hvad generalen hade att säga.
— Ers majestät befalde mig, fortfor han, att skynda tillbaka och afgifva min rapport. Jag vågade så tyda edra ord, att jag egde rättighet att för ers majestät framställa denne yngling.
En vänlig rörelse med handen tillkännagaf kejsarinnans bifall.
— Denne yngling hade rätt, ers majestät, då han förklarade, att jag utan honom icke i afton befunnit mig här.
Suvarow förbigick ynglingens första yttrande, att han gjort Ryssland en stor tjenst.
— Han har rätt, ers majestät, fortfor Suvarow, då han säger, att hans namn eger värde för mig.
Endast Suvarows manliga röst ljöd i salen.
Döring och Willanow, som hitintills fruktat för Worowitsch, fattades af en glad känsla, så mycket starkare, som den var fullkomligt oväntad. Willanow öfverväldigades helt och hållet af den, och med djup rörelse såg Döring att en tår fuktade hennes mörka ögon.
— Förhållandet är följande, ers majestät. Ni känner, att Praga försvarade sig tappert, ehuru det slutligen föll för er armé. Då vi afväpnat de fiendtliga trupperna, befann jag mig framför deras front. Platsen var trång och jag stod på alla sidor omgifven af folk. En karl — han var ej soldat, utan tillhörde stadens befolkning — bemägtigade sig derunder hastigt en musköt och, ledd af förtviflans vilda raseri, lägger han bakifrån an på mig. Skottet brinner af, och jag skulle blodigt hafva fått betala segern, hade ej denne yngling, som märkte anfallet, i tid slagit till den lömske skyttens gevär. Kulan hven förbi mitt hufvud, plattades emot en stenmur vid sidan om mig och nedföll framför mina fötter.
Generalen tystnade här.
— Ers majestät, fortfor han efter en stund, innan jag hann att se mig om, hörde jag ett hurrarop af bifall från mina krigares led; denne yngling störtade fram, upptog kulan och öfverlemnade den till mig.
— General, yttrade han, ni har sköflat mitt fädernesland, och hvarje redlig polack är er fiende, men ni har inga lönmördare i oss, ni har ädla fiender.
Åter höll generalen upp.
Worowitsch stod med till golfvet sänkta ögon inför kejsarinnan. Beundran ljöd rundt omkring honom.
— Ers majestät, fortsatte ånyo Suvarow, jag utsträckte mina armar, tryckte den högsinnade ynglingen till mitt hjerta, skänkte honom friheten, bad honom gömma muskötkulan såsom ett minne af mig, samt försäkrade honom om min vänskap, ifall han någonsin skulle komma i behof deraf. Bestormad på alla sidor af vigtiga göromål, glömde jag då att fråga efter ynglingens namn, och händelsen har sedan fallit ur mitt minne. Han har nu uppgifvit det förra och erinrat mig om den senare. Hans namn är Worowitsch.
Kejsarinnan nalkades ynglingen ett par steg, under det hon stillatigande betraktade honom.
— Låt mig se muskötkulan, yttrade hon till honom.
Ännu en gång fäste hon sina blickar på den.
— Suvarow, tillade hon derefter, du skall låta infatta denna kula i diamanter och sedan återlemna den till Worowitsch att bäras på bröstet.
Worowitsch hade med obesvärad hållning inträdt, och oaktadt hans ögon sänkt sig ned, hade hans hufvud ej böjt sig inför kejsarinnan; men vid hennes smickrande och vänliga befallning syntes de stridiga känslorna hos honom ordna sig till vördnad och aktning, och på en gång störtade han ned på ett knä för henne.
— Ni belönar högsint, ers majestät, sade han, men ni känner icke …
— Hvad känner jag icke?
— Att jag är en af Polens stolta söner, som med en ung mans hela kraft kämpat emot edra krigare och ännu i denna stund är af hela min själ tillgifven mitt olyckliga fäderneslands sjelfständighet och frihet.
— Jag ser det på er öppna panna och er djerfva blick, och vid edra år finner jag denna entusiasm vacker. Hör hvad jag sagt, Suvarow!
Worowitsch reste sig åter upp. Utan all fruktan såg han sig omkring. Ingen kunde neka den spenslige, men resligt växte ynglingen en känsla af aktning.
— Ni är utan vapen vid er sida, anmärkte Catharina.
— Jag är som mitt fädernesland, svarade han: vi äro begge afväpnade.
Willanow hade lutat sig fram, hvarigenom Worowitsch i denna stund upptäckte henne, men blott ett enda ögonblick hvilade hans blick på henne; derefter flög blicken vidare, liksom om han sökte någon.
För att döma af de häftiga lidelser, som på en gång började arbeta i hans ansigte, hade han också funnit den han sökte, då i denna stund hans blick, lik en vredens flamma, stannade på grefve Orlow.
Hvad vi här beskrifvit, var endast en minuts verk, och utom Döring och Willanow, som kände honom, anade ingen hvad som försiggick inom honom.
Det fans dock en till, som i Worowitsch anade en fiende, ehuru han icke kunde förklara det för sig sjelf.
Denne tredje var Orlow. Var det samvetet, som slog honom?
Under den korta tystnaden efter Worowitschs senaste svar hade kejsarinnan vinkat åt Suvarow att nalkas.
— Gif mig er värja, sade hon.
Suvarow lemnade den.
— Worowitsch, tilltalade hon åter ynglingen, ni har räddat ryska arméns utmärktaste hjelte, och då jag afväpnar honom, är det för att väpna hans räddare. Det är en utmärkelse för er, men en heder för honom, att en fiende, som ni, bär hans eget svärd. Se der, Worowitsch, fäst det vid er sida: ni har förtjenat det.
Worowitsch dröjde likväl att emottaga svärdet. En tanke sysselsatte honom synbarligen.
— Ers majestät, tog han derefter till ordet, förlåt mig, men jag kan ej emottaga denna nåd. Jag är icke ryss, ers majestät; jag är polack. Jag känner mig stolt och lycklig öfver att hafva räddat general Suvarow ifrån att stupa för ett förrädiskt anfall; men jag skulle rodna för mig sjelf att bära ett svärd, som — som — som —
Kejsarinnans hand sjönk ned till sidan med värjan.
— Som, upprepade hon, som …
— Som dryper af mitt fäderneslands hjertblod, fullföljde Worowitsch sin mening med stadig röst.
Kejsarinnans underläpp darrade krampaktigt.
— Förfärliga partistrider, stora olyckor och hemska motgångar hafva hemsökt mitt fädernesland, yttrade Worowitsch vidare, men jag känner föga till de hemliga medel, som steg för steg ledt oss till förderfvets afgrund. Ers majestät har kastat ut sitt svärd, och dess egg har, lik dödens lie, härjat och sköflat. Jag klagar ej, ty krigets rätt är på er sida. Men en klagan har jag dock, som jag vågar framföra till er tron. Jag är ung, jag är oerfaren och känner föga hvad statskonst och politik bjuda, men jag är nog gammal att förstå hvad tro och ära bjuda.
Under det han talade, höjde sig ett knotande sorl omkring honom. Endast kejsarinnan bibehöll hela sin värdighet; men såg man djupare in i hennes ögon, märkte man en växande förtrytelse.
Willanow, som först så innerligt gladt sig åt Worowitschs framgång, andades nu allt långsammare, och hennes arm, som ännu fortfarande hvilade på Dörings, blef allt tyngre och tyngre.
Hvarthän syftade väl Worowitsch?
Suvarow trädde med hotande uppsyn honom ett steg närmare, i afsigt att hejda den flygt, som hans tankar syntes vilja taga; men Worowitsch tycktes icke böjd att upphöra, sedan han en gång tagit till ordet.
— Ers majestät, fortsatte han oförfäradt. Då jag lemnade Praga, en ibland de få eller kanske den ende, som emottagit friheten af general Suvarow, återvände jag till min fädernebygd i afsigt att bland mina anhöriga underkasta mig de stora händelsernas befallande bud. Jag kom och blef åsyna vittne till Polens dödsryckningar, hvari min familj, offrande sina sista krafter på fäderneslandets altare, var inblandad. Äfven jag stred, men jag stred nu för mina anförvandter. Det var ett sjelfförsvar, ers majestät, som naturens röst ålade mig. Men snart återstod af mycken gammal ära blott spillrorna, af ett mägtigt inflytande endast slafveri, af en ofantlig rikedom allenast armod. Var det likväl blott svärdet, som krossat så mycken under seklers lopp skapad storhet? Alldeles icke, ers majestät. Hvad edra vapen gjort, beklagar jag mig icke öfver; men jag beklagar mig öfver edra embetsmän. Bland dem har mer än en svekfullt innästlat sig i våra familjer, för att efter vunnet förtroende bryta mot ärans och redlighetens lagar. Jag känner åtminstone en, som genom falska anklagelser försåtligt störtat personer af den mest oförvitliga dygd och belönat visad vänskap och aktning med nesa och vanära.
Det fans något mägtigt anslående i Worowitschs oförskräckta upprigtighet. Hängifvande sig åt sin ungdomliga och heroiska ingifvelse, lemnade han helt och hållet obeaktadt hvar han var.
Kejsarinnan hade mera än en gång ämnat afbryta honom, men hon saknade ord, och läpparne rörde sig, men intet ljud kom öfver dem.
Då likväl Worowitsch hann hit, tilltog sorlet allt mer och mer omkring honom.
— Det är för att inför ers majestäts tron anklaga denne man, som jag vågat tränga mig hit fram. Denne man …
Worowitschs ögon vände sig åter om för att finna Orlow; men Orlow hade banat sig väg fram till honom och stod nu vid hans sida. En känsla af häpnad, nästan af öfverraskning, genombäfvade också Worowitsch, då han ända inpå sig såg denne man uppmäta sig med en blick, full af hån och förakt. Med en ovilkorlig rörelse vände Worowitsch sig också ifrån honom och lät blicken ånyo passera förbi Willanow. Hvad såg han der? Ett bedjande öga, en varnande åtbörd, ett af ångest tiggande uttryck, en af förskräckelse betagen själ, som vädjade till hans försigtighet.
Worowitsch sänkte sitt hufvud. För ett ögonblick tycktes han slagen. Han tvekade.
Doft fortfor knotet omkring honom
— Suvarow, höjde kejsarinnan sin röst, hvem är denne man, som du hitfört?
Hon stampade otåligt med foten, då Suvarow svarslös drog sig tillbaka.
Orlow höjde sin hand bakom Worowitsch, dock så att kejsarinnan såg och förstod hans mening.
— Befaller ers majestät, sporde han på samma gång, att jag skall aflägsna honom?
Liksom detta varit en öfverenskommen signal, utbrast missnöjet emot honom på alla sidor.
Worowitsch slog nu åter upp sina ögon. Lifvad af ett stolt medvetande, höjde han sitt hufvud, och med ett mod — fullt af hänförelse — trädde han ännu ett steg närmare kejsarinnan.
— Ers majestät, talade han ånyo, stormar hafva rasat omkring mig så långt jag minnes tillbaka. Om någon är en stormarnes son, så är det jag. Om jag talat djerft, ers majestät, kommer det sig också deraf, att stormen efter de stora olyckor, som krossat mitt fädernesland och sköflat min familjs sista krafter, ännu brusar genom min själ. Måhända har jag illa valt ögonblicket för att inför ers majestäts fötter frambära mina klagomål; måtte ers majestät tillåta mig att en annan gång fullständigare få utreda de händelser, som så tidigt väckt sorger i min själ och vidgat mitt bröst för en enda klagande suck. Jag hör, huru missnöjet högt knotar omkring mig, jag läser vrede på ers majestäts panna, men er vishet och ert ädla hjerta stråla för klart fram genom det åskmoln, som omgifver er tron, för att icke öfvertyga mig, att bland de många dygder, som skänka er styrelse så mycken glans, rättvisan har den första platsen.
Hvad Worowitsch sade, var i och för sig sjelft ej origtigt, men kejsarinnan kände sig icke dess mindre förtörnad, och med en befallande ätbörd utsträckte hon sin hand emot honom.
Worowitsch bleknade och vacklade, men i sin förtviflan ansträngde han sig ännu en gång.
— Ers majestät, sade han, hvad har jag sagt, som kunnat förtörna er? Jag har kommit för att anklaga en af edra gunstlingar. Kan gunsten öfverskyla brottet? Purpurn förmår det icke, än mindre nåden. Jag har ej ännu sagt hans namn. Måtte man icke derför tro att min anklagelse, såsom ljungelden i natten, sväfvar öfver allas hufvuden. Den sväfvar blott öfver ett enda, och den skall en gång träffa det. Ers majestät eger i sin magt att döma öfver våra lif; men tid och framtid döma öfver er ära och er storhet, och båda måste genom vishet och rättvisa häfda sin odödlighet. Befall mig att aflägsna mig, men befall mig icke att tiga; smid mig i jerntröja, men smid icke min fria själ i tystnadens bojor; begraf mig lefvande, om ni vill, men begraf icke mina ord. Jag anklagar …
Worowitsch ryckte sitt ämne närmare och var i denna stund besluten att framställa för kejsarinnan de klagomål, som tyngde honom; men ett nytt sorl, häftigare än det föregående, afbröt honom.
— Worowitsch, tilltalade honom nu kejsarinnan, om ni har skäl till klagomål, skall ni icke förgäfves hafva vädjat till min rättvisa. Orlow, låt föra ut honom och bevaka honom.
Kejsarinnan gaf sin befallning med lugn och värdighet; men rösten darrade, och man hörde allt för väl att förtrytelsen endast gömde sig i hennes bröst.
Hon var i denna stund kall och hård.
Ett högt bifall till hennes ord ljöd genom rummen. Utan att gifva akt derpå, vände hon sig om till Suvarow.
Orlow lade sin hand på Worowitschs skuldra.
— Följ mig, tilltalade han honom.
Då deras blickar möttes, betraktade de hvarandra med isande köld.
Af hvad som passerat skulle man kunna förmoda, att Orlow och Worowitsch stått i äldre, närmare bekantskap till hvarandra, och att Orlow derunder gifvit den senare skäl till det sätt, hvarpå han nu uppträdde emot honom. Men så till vida förhöll saken sig likväl annorlunda, som Worowitsch personligen aldrig sett Orlow, förrän han anlände till Petershof, der han i parken tillfälligtvis fick veta hvem han var, och Orlow på samma sätt ej heller visste sig någonsin hafva sammanträffat med Worowitsch.
Oaktadt denna ganska vigtiga omständighet, hade Orlow likväl blifvit af Worowitsch påmind om ett och annat, som på ett obehagligt sätt väckte minnet af ett tidigare lif, och då han dertill lade den vilda, hatfulla blick, hvarmed han — bland den talrika samlingen af personer — endast utmärkt honom, kunde han ej längre ifrågasätta, att de klagomål, som han framförde till kejsarinnan, gälde honom och ingen annan.
Orlow kände naturligtvis sjelf allra bäst sina dater i Polen. Oroad öfver hvad han hörde, närmade han sig också Worowitsch så mycket som möjligt, dels för att bereda sig att dristigt emottaga stormen, dels också för att granska ynglingens ansigte för att öfvertyga sig om, huruvida han förut sett honom eller ej. Men hans minne ville icke kännas vid honom. Han kom också blott till en enda slutsats, men den var för honom alldeles tillräcklig. Mannen känner mig och är min fiende: således måste han bort härifrån. Det oförsigtiga, allt för ungdomliga språk, som ynglingen i sin oerfarenhet om de fint svarfvade ordvändningar, vid hvilka hofvets öron voro vana, begagnat, gladde nu äfven Orlow, och han behöfde endast följa de otvetydiga uttrycken i kejsarinnans anletsdrag, denna så ofelbara termometer för hofvets temperatur, för att med sitt säkra öga och sin pröfvade erfarenhet inse, att han, åtminstone för ögonblicket, ej hade någonting särdeles att frukta. Huru mången ruinerad intrigör har icke också begagnat sig af samma politik och störtat sina oerfarna, men farliga motståndare endast på det beqväma sättet att låta dem fritt få öfverlemna sig åt sig sjelfva och obehindradt uttrycka sina tankar. För hvarje ny punkt i Worowitschs framställning föll han allt mer och mer, tills slutligen måttet var fullt och kejsarinnan tröttnat vid jeremiaden. Kanhända utgången likväl blifvit helt annorlunda, så vida icke Willanows varnande och bedjande blick hejdat Worowitsch i hans afsigt att demaskera den person, mot hvilken hans anfall egentligen var rigtadt.
— Följ mig, hade Orlow yttrat.
Orlows och Worowitschs ögon möttes dervid.
— Rädda honom, hviskade Willanow till Döring. Eljest är han förlorad.
Denna enkla bön eldade Döring. Bland allt sorl, som ljöd omkring honom, hörde han också nu endast dessa två ord: rädda honom. Men huru? Ett vimmel af tankar sväfvade ögonblickligt genom hans själ. Han såg efter Armfelt, men han syntes ej till. Att förlora stunden var att förlora allt. Worowitsch i Orlows hand vore hans undergång; ty utan att Döring behöfde känna den fiendskap, som af äldre skäl kunde finnas dem emellan, älskade ju äfven Orlow Willanow. Mera behöfdes ju ej. Om Döring för öfrigt ej rigtigt uppfattade den verkliga ställningen emellan de nu handlande personerna, så härflöt det derifrån, att han ännu icke inträngt i deras ömsesidiga förhållanden. Hvad han kände var dock nog. För öfrigt hade ju Willanow sagt: rädda honom.
Lydande endast hjertats ingifvelser samt den hänförande tanken att få visa sig från en fördelaktig och ridderlig sida inför Willanow, hastade han fram.
— Ers majestät, utropade han, och dervid böjde han knä inför kejsarinnan, nåd! Jag är ung, jag, som Worowitsch, tillade han, och den ene unge mannen beder för den andre. Man är icke vis, ers majestät, förr än man blir erfaren; man blir ej beräknande, förr än man blir gammal; man blir icke lugn, förr än årens pröfvande härjningar lagt snö på hjessan. Tillgif Worowitsch!
Dörings mellankomst gjorde ett godt intryck på kejsarinnan.
Det hårda och kalla uttrycket försvann, och med ett vänligt deltagande sväfvade hennes blick öfver de båda unge männen.
— Suvarow, sade hon slutligen, ni gör säkert Worowitsch gerna en tjenst: tag reda på hans klagomål och låt mig sedan få veta hvad de innehålla. Worowitsch, yttrade hon derefter, var öfvertygad att rättvisans svärd icke ligger nere i någon af mina stater, utan att det omhägnar alla mina undersåtar. Stig upp, Döring, ni är en ung man, sade ni, men ni är beslutsam och ädel, och jag värderar er. Ni kan vara trygg för er väns öde.
Kejsarinnan vinkade åt dem, och de aflägsnade sig.
Armfelt hade befunnit sig i ett annat rum, då Döring framträdde till kejsarinnan; men så snart han hörde Dörings röst, hastade han in.
Under det kejsarinnan blickade omkring sig, märkte hon Armfelt helt nära, och hon erinrade sig öfverenskommelsen emellan dem.
— Låt oss glömma denna lilla episod, yttrade hon också nu, och fortsätta vårt maskeradnöje. Protasow, följ mig!
Kejsarinnan gaf Armfelt ett tecken, då hon aflägsnade sig.
Armfelt förstod det.
Hofkretsen upplöste sig åt alla håll för att påtaga maskerna; endast Armfelt dröjde ännu qvar.