Fursten/Del 1/Kapitel 11
| ← Muskötkulan |
|
Fortsättning från det föregående → |
ELFTE KAPITLET.
Intriger.
Vi befinna oss ännu vid Petershof.
Armfelt bad kejsarinnan tillåta maskeradnöjets fortsättande, och hon gaf dertill sitt samtycke. Furst Subow och grefve Orlow hade öfverenskommit att träffas maskerade i galleriet vid utgången till parken. Det var hit, som Armfelt ämnade föra kejsarinnan för att åhöra en emot henne smidd intrig, hvarigenom man hoppades tillintetgöra Alexandra Paulownas giftermål med Gustaf IV Adolf.
Kejsarinnan aflägsnade sig med fröken Protasow från sin omgifning, och sedan hon gifvit akt på hvilken drägt denna valde, befalde hon henne att lemna den åt sig samt gaf henne ett uppdrag, hvarigenom hon hindrades ifrån att deltaga i nöjet.
Ifrågavarande galleri var en praktfull salong med pelare af utmärkt arkitektoniskt värde. Emellan dem stodo statyer, införda från Italien, härliga kopior efter antiken. På ena långsidan voro flere glasdörrar för tillfället uppslagna. Genom dem öppnade sig en yppig utsigt öfver den vackraste delen af parken, der rankväxter och blommor slingrade och grupperade sig på alla sidor. Mellan trädens löfkronor hängde flerdubbla rader af guirlander, bildade af kulörta lampor, som på ett tjusande sätt upplyste platsen. Taflan visade ett skönt blomsterstycke, så skönt, som om van Huysum, blomsterrikets Raphael, sjelf hade arrangerat det.
I den stund, då vi inträda i galleriet, ser man ett fruntimmer, försigtigt blickande omkring sig, vid ingången. Då hon ej upptäcker någon, aftager hon masken, som synes besvära henne, och vi igenkänna fröken Willanow.
Klockan slog half elfva.
— Omöjligt, jag träffar honom icke? talade hon för sig sjelf. Prinsessan väntar mig, och tiden löper undan. Klockan elfva skola vi vara hos Marfa. Min gud, jag får ej dröja längre. Finge jag ändå blott säga honom ett enda ord.
Worowitsch syntes i detsamma längst bort i parkens gångar.
— Ser jag rätt? Det är han, hvilken lycka! Jag måste gifva honom ett tecken.
Willanow vinkade också med näsduken åt honom, och han skyndade emot henne in i galleriet.
— Jag har sökt dig, yttrade han, fattande hennes händer.
— Äfven jag sökte dig; men tala tystare.
— Du har rätt. Man bör icke träffa oss tillhopa; men snart skall jag ega rättighet att få se och tala vid dig.
— Du hoppas mera än jag. Hvilken förfärlig oförsigtighet att så, som du gjorde, intränga hos kejsarinnan!
— Säg icke att det var oförsigtigt, säg snarare att det var dristigt. Hvad skulle jag också taga mig till? Jag kunde ju ej evigt förblifva en skugga i skuggan. I sådant fall, hvad hade jag här att göra?
En tredje person, klädd i svart domino och mask, visade sig härunder vid ingången från parken; så snart han märkte Worowitsch och Willanow, stannade han lyssnande.
— På hvad sätt ämnar du likväl uppträda emot Orlow? yttrade Willanow. Jag förstår allt för väl att du, sedan du återvände från kriget, erhållit kännedom om hans handlingssätt emot oss; men deraf bör du äfven inse, att han är en farlig fiende, emot hvars djerfva karaktär och fint polerade yta hvarje ridderlig lansstöt skall slinta. Mot en sådan motståndare måste man strida försigtigt, så vida man ej sjelf skall gå under. Angriper du honom utan all skonsamhet, så är han också i stånd att utan all skonsamhet störta dig. För guds skull, jag ber dig, lyd mitt råd. Kejsarinnan känner — till vår lycka — ej ännu, mot hvilken person ditt anfall syftade; dröj också med att upptäcka det, afvakta tiden, och händelserna skola förr eller senare utveckla sig så, tro du mig, att man med mera hopp om framgång skall kunna uppträda.
— Du talar som en flicka, jag måste handla som en man. Jag fruktar lika litet för Orlow som för någon annan. Endast så länge jag går oförskräckt och öppet tillväga, begriper jag mig sjelf. En man är blott modig, så länge han handlar ärligt. Jag har för öfrigt länge nog vacklat. Af obeslutsamhet har jag de senaste dagarne behandlat en person, Döring, som redan visat mig mycken vänskap, på ett så tvetydigt sätt, att jag blyges för mig sjelf. Ju längre jag dröjt att redligt säga honom sanningen, desto fegare har jag också blifvit. Jag skall emellertid, så snart jag träffar honom, upptäcka allt för honom. Han förtjenar det.
— Ja, min vän, han förtjenar det, och ändock — jag vet ej — men jag är ej säker på mig sjelf.
— Han är min vän.
— Jag tror det också. Ack ja, jag är öfvertygad derom. Han är — han är …
— Han är en bra karl. Med orädd, uppoffrande vänskap kastade han sig emellan kejsarinnans vrede och mig. Var öfvertygad om, att han äfven är din vän. Du behöfver icke rodna derför.
— Rodna?
— Vi måste förena honom med oss.
— Låt bli det. Jag vet icke — men han — han …
— Du gör honom orätt.
— Orätt? Jag? Ack nej, jag skulle icke kunna det. Men ändock ingifver han mig, jag vet icke rigtigt hvad — fruktan, oro …
— Du bleknar.
— Tala icke om honom.
Willanow vände sig ifrån ynglingen för att dölja den färgskiftning, som hennes kinder ånyo undergingo. Hennes blick stannade dervid på den lyssnande dominon vid ingången.
— Min gud! se dit, der under trädet, bakom stammen, ser du icke någon, man har lyssnat på oss.
— Någon skymtar verkligen der. Bort härifrån.
Willanow fäste åter masken för ansigtet.
— När träffas vi?
— I morgon, men hvar?
— Klockan tolf promenera prinsessan och jag i sommarträdgården.
Då Willanow derefter skyndade ut genom en af sidogångarne, lutade Worowitsch sig emot en af galleriets pelare.
Den i parken lyssnande dominon närmade sig galleriet, så snart han märkte, att Willanow aflägsnat sig; men hann ej många steg, förr än ljudet af flere röster nådde hans öron, hvarvid han genast åter drog sig tillbaka.
Ett ögonblick senare inträdde Döring, åtföljd af flere ryska officerare, hvaribland Araktschejew och Petscherin. Ulankaptenen och senats-sekreteraren följde tätt efter dem.
— Jag såg ganska tydligt, sade Araktschejew, att det var samma fruntimmersmask.
— Det är ej troligt, påstod Döring. Ni misstager er.
— En dålig skytt, svarade Araktschejew, som skjuter miste, sedan man en gång fått sigte på kornet.
— Och hon försvann hitåt?
— Som jag sagt. Här skola vi fånga henne.
— Vid S:t Alexandra, tog ulan-kaptenen till ordet. Äfventyret börjar bli allt trefligare och trefligare. Vi utgöra nu en patrull af fyra man och en korporal och kunna likväl icke fånga en flicka. Qvinnorna äro i stånd att narra hin håle sjelf. För att fånga en qvinna, måste man sjelf vara en qvinna. Raphaël målade ormen i paradiset med ett qvinno-ansigte. Det bevisar att han kände det täcka könet. Hon skall finnas här, sade ni; men hvar? Hon sväfvar framför oss såsom molnstoden framför Israels barn och flyr oss allt som vi nalkas henne.
.JPG){kind=link}
Döring upptäckte i detsamma Worowitsch, som ännu stod lutad mot kolonnen.
— Worowitsch, der? anmärkte han för sig sjelf; Araktschejew har rätt: de hafva åter träffats, Willanow och Worowitsch. Men hvad gör det väl mig? tillade han derefter. Att två personer, som älska hvarandra, äfven söka att träffas, är ju ganska naturligt.
Worowitsch hade väl observerat de inkomne, utan att likväl vidare bry sig derom; men så snart han fick ögonen på Döring, begaf han sig direkte till honom.
— Jag har att aflägga min upprigtiga tacksamhet hos er, yttrade han, för det deltagande, som ni visade mig inför kejsarinnan, ett vänskapsprof, som jag vet att uppskatta till dess hela värde. Jag kan ej visa min erkänsla på annat sätt än att bedja er lemna mig ett enskildt tillfälle att för er afslöja allt det ännu oförklarliga i min person.
Worowitsch hade knappast hunnit hit, innan en adjutant syntes vid ingången. Adjutanten gick rakt på Worowitsch.
— General Suvarow har anbefalt mig, sade adjutanten, att underrätta er, det han genast önskar se er hos sig.
— Genast?
— Ja.
Worowitsch öfverlade ett ögonblick.
— Jag skall komma, svarade han derefter.
Adjutanten lemnade galleriet.
De ryska officerarne församlade sig härunder kring Worowitsch, som med handen på pannan tycktes betänka sig.
Willanow hade sagt honom ett ord, som riktat honom med en ny tanke. Det är med tankarne som med händelserna, att man understundom först efteråt uppfattar dem rigtigt. Tanken måste ofta nog äfven hafva tid på sig för att blifva klar för oss sjelfva. Frukten är genast mogen. Willanow hade varnat honom för att offentligt anklaga Orlow, och han började småningom begripa att denna varning förtjenade att begrundas.
— Hafven den godheten, mina herrar, tilltalade han de ryska officerarne efter en stund, att upplysa mig, hvar jag skall kunna träffa grefve Orlow.
— Grefve Orlow?
Dominon vid trädet lutade sig fram, då detta namn nämdes.
— Jag har något enskildt att tala vid honom.
— General Suvarow har ju kallat er?
— Må vara; men jag önskar träffa grefven, innan jag begifver mig till generalen. Hvar skall man kunna träffa honom?
— Grefve Orlow bor i paviljongen till höger om slottet. Vid denna tid torde han likväl knapt nog träffas.
Dominon stack åter lyssnande fram sitt hufvud.
— I paviljongen till höger om slottet, upprepade Worowitsch. Jag tackar er.
Derefter lemnade han dem.
Soldatens kärlek är lustig som hans eget lif. Endast det flyttbara tältet är hans hem, och hvad rår han om? — Knappast ögonblicket. Hans kärlek är också blott en glad soldatvisa.
— Låtom oss åter samla våra tankar, anmärkte Araktschejew, sedan Worowitsch aflägsnat sig, och låtom oss öfverlägga om det klokaste sättet att gripa vår vackra flykting. Här finnes hon icke, det sen I. Hvad skola vi göra?
— Jag har högtidligt inför gud och menniskor, försäkrade ulan-kaptenen, gifvit mig hin i våld, att icke hvila mig ett enda ögonblick, innan jag ryckt masken af den qvinna, som vågat leka blindbock med mitt arma hjerta.
— Enfaldiga menniskor, inföll Petscherin, I beskärmen er öfver att en öfverjordisk varelse väckt edra försoffade hjertan. Jag tackar gud derför, emedan jag nu vet, att jag eger ett sådant: det visste jag aldrig förut. Summa summarum, mina herrar, Diogenes sökte med lykta efter en menniska, jag söker med en annan lykta, nämligen med mitt eget hjerta, efter en skönhet. Låtom oss fortsätta vår jagt, låtom oss jaga.
— Petscherin är den klokaste af oss, tillade senats-sekreteraren; emedan det ändock i hans galenskap finnes ett gryn, om också aldrig så litet, ett gryn af förstånd. Han säger nämligen: låtom oss sätta efter henne, låtom oss jaga henne.
— Låtom oss göra det.
Döring följde långsamt efter dem, emedan han ville, i den händelse de påträffade Willanow, söka rädda henne ifrån deras alltför lättsinniga ifver.
Knappast hade de unga männen lemnat platsen, förrän den
lyssnande dominon framträdde.
Utan att yttra ett enda ord upplyfte han händerna, klappande ett hårdt slag med dem.
En maskerad person framträdde i samma ögonblick från ena sidan af parken.
Derpå slog han ett nytt slag, och en ny person, likaledes maskerad, framkom på andra sidan.
Vid det tredje slaget framträdde ytterligare en tredje.
— Märkte ni den unge mannen, tilltalade han maskerna, som, klädd i en polsk kavalleri-uniform, nyss aflägsnade sig härifrån?
— Vi sågo honom.
— Kännen I honom?
— Nej.
— Hans person innebär en statshemlighet, och må ni ej försöka taga reda på hvem han är. I detta ögonblick begifver han sig till min paviljong. I hasten dit och fängslen honom på ögonblicket. Förstån I?
— Fullkomligt.
— Det är redan mörkt. Med bundna händer och kafvel i munnen affören I honom till Krestowskoiostrow. Icke ett ord härom. I morgon träffas vi.
De trenne maskerade karlarne ville aflägsna sig, men Orlow hejdade dem.
— Så snart ni fängslat den der polacken, skyndar någon af er hit, men nej, jag är kanske icke då här. I paviljongens förstuga hänger en gongong, tag den och gif mig en signal med tre slag, hören I?
— Vi höra.
— Skynden er.
Maskerna hastade bort.
Så snart Orlow blef ensam, slog han armarne i kors öfver sitt bröst, under det han vandrade fram och åter.
— Jag misstager mig icke, det var mig Worowitsch menade.
Orlow andades kort och häftigt, och oroliga lidelser kämpade i hans anletsdrag, så rörliga, som om en orm hade slingrat sig under den hvita huden.
— Hvilken blick fäste han icke på mig! Jag hörde fiendskap och hat i den anklagelse, som han frambar till kejsarinnan.
Under det hans läppar bittert pressades tillhopa, knöto sig hans händer.
— Hvem kan han dock vara, denne unge man, som synes känna mig, utan att jag känner honom? Hvad mera dock — han är min fiende — det är nog. Hvilken lycka att jag öfverraskade Willanow och honom under deras möte nu! Detta har till visshet öfvertygat mig, att jag ej misstager mig om honom. Ah nej, jag misstager mig icke.
Hänförd af häftiga lidelser, vandrade han med snabba steg fram och tillbaka.
— Vore icke Willanows bror död, skulle jag tro, att det vore han; men jag har sjelf sett honom dö framför mina ögon. Jag anar att det är — men jag skall snart få reda derpå — snart — rätt snart.
De uppehåll, som han emellanåt gjorde i hvad han yttrade, voro feberaktiga; hans muskler skälfde, hans ansigte förvreds, hans kropp darrade.
— Ostraffad har ännu ingen vågat uppträda emot en Orlow, och jag skall icke blifva den förste, hvilken man vågar med förakt trampa under fötterna. I min hand ligger tillräcklig magt för att krossa en pojke. Han vill vada öfver Newan, men känner ej dess botten; innan han kommit från stranden, skall döden draga honom ned i djupet.
Rastlöst vandrande fram och tillbaka, syntes han knappast sjelf veta derom.
Hastigt stannade han.
Det melankoliska ljudet af en rysk folksång hördes på afstånd; man visste knappast rigtigt hvarifrån.
Orlow lyssnade.
Den enkla, klagande sången fortsattes, ackompagnerad af en balalajcas enformiga toner.
— Så när hade jag glömt mötet med Subow och Markow. Det är Protasow, som spelar. Jag måste uppsöka Subow.
Orlow stannade.
— Worowitsch, upprepade han, Worowitsch? Detta namn är mig obekant. Jag vill tala vid Subow. Hans politiska intressen äro blott mina så till vida, som mina äro hans. Jag skall fullkomligt sammanjemka dem, ja, ja, jag måste det!
Ännu ytterligare gick han ett hvarf, utan att något af hans häftighet syntes upphöra.
Ånyo hörde man några ackorder från balalajcan.
— Försynen har gifvit hvar och en ett vapen att försvara sig med. Äfven jag har fått mitt. För att ej krossas, måste man krossa. Men om jag misslyckas? Pah, endast dumhet och svaghet misslyckas. Planen är god, och jag räknar på mitt förstånd.
För tredje gången klingade tonerna från balalajcan.
— Jag hastar att möta Subow.
Ett ögonblick efter det att Orlow begifvit sig ut, uppträdde tvänne nya masker, en karl och ett fruntimmer, båda klädda i dominodrägter.
Oberäknadt skilnaden i deras växt, bar fruntimret en balalajca, fäst vid ett grönt band, kastadt öfver axlarna.
Några steg efter dem följde Döring.
Så snart de sågo sig ensamma, aftogo sig äfven dessa maskerna, och man igenkände kejsarinnan och Armfelt.
Kejsarinnan var icke mera den milda, goda qvinnan; beslutsamhet och häftighet röjde sig nu i hennes rörelser. I medvetandet af hela sin oinskränkta magt var hon upprigtigt tillgifven sin omgifning så länge, som hon icke misstänkte att någon kunda falla på den tanken att hafva en egen vilja i strid med hennes. Hon visste allt för väl att hon höll Rysslands utmärktaste män aflägsnade ifrån styrelsen, på det att hennes egen vilja desto mera skulle framstå, och att hon af samma skäl omgifvit sig med personer, hvilka aldrig sjelfva och af egen kraft hade förmått höja sig ur den ringhet, som de ursprungligen tillhört, hvarför föreställningen att de konspirerade emot henne så mycket mera nu förtröt henne. Hon ville väl att de skulle lysa, men ville icke låna något ljus från dem, utan att de skulle låna det af henne. Fruktande för ett anfall, väpnade hon sig till försvar, men med visshet om att gå segrande ur striden, bar hon sitt krönta hufvud mera majestätiskt än någonsin.
— Armfelt, har ni en blyertspenna?
— Här, ers majestät.
Kejsarinnan emottog af Armfelt papper och penna, hvarmed hon begaf sig till en staty, föreställande Mars, hvars piedestal fick tjena till skrifbord.
— Döring, sade hon derefter, bär denna ordres till högvakten och öfverlemna den till befälhafvaren. Ordern skall genast verkställas.
Döring aflägsnade sig. Armfelt kunde ej afhålla sig ifrån att beundra kejsarinnans lugna och bestämda vilja; hon öfverlemnade sig icke åt någon qvinlig svaghet och oro, utan handlade med en jemnhet i lynnet, som om ett vattenpass afvägt det.
— Ännu synes ingen till, anmärkte hon; är ni säker på att ni ej misstager er?
— Jag är fullkomligt säker derpå, ers majestät.
— Protasow tycktes vara förberedd på att lemna mig sin drägt.
— Hon visste redan förut, att ers majestät skulle begära den. Det är på hennes egen önskan, ers majestät, som ni nu befinner er här.
— Protasow är mig tillgifven; jag trodde det. Men ni glömde bedja mig aflägsna Markow. I det ögonblick jag gick ut, anbefalde jag honom att uppsätta några vigtiga depescher. Ni har gifvit mig Protasows roll, jag ger er nu Markows. Man dröjer ännu. Låtom oss göra ett hvarf i parken.
Scenerna vexla hastigt, då en intrig lifvar de handlande personerna. Man förflyttar sig efter sina intressen lika lätt, som pjeserna flyttas på ett schackbord. Ingen har tillfälle att dröja på ett ställe längre än behofvet påkallar. Hvarje intrig spänner själens verksamhet. Lidelsen ökar hastigheten i blodets omlopp, spänner själens driffjädrar, lemnar oss hvarken ro eller rast.
Knappast hade kejsarinnan och Armfelt försvunnit i närmaste allé, innan Subow och Orlow visade sig, båda i svarta dominos, liksom de förre.
— Hvart för ni mig, grefve? sporde Subow. Vi aflägsna oss allt för långt och befinna oss icke dess mindre på en nästan öppen plats.
— Platsen är god, ers höghet; ingen skall misstänka oss här.
Såsom tysk riksfurste tillkom honom blott benämningen durchlaucht; men Subow, liksom Biron under kejsarinnan Annas tid, såg gerna att man kallade honom ers höghet, och kejsarinnan lät det passera.
— Detta möte oroar mig, yttrade Subow; jag skulle ej vilja att kejsarinnan finge någon kunskap derom. Det hade varit bättre, att vi öfverlagt inom slutna dörrar.
Väggarna hafva i Petersburg goda öron; endast här på landet har naturen inga. Ni känner det ryktbara syrakusanska örat, vid hvilket sjelfherskarne hörde allt, hvad man talade på flere mils afstånd. Ett sådant öra är också Petersburg. Nej, ers höghet, endast här tala vi obehindradt. Ingen kan nalkas, utan att blifva bemärkt. Och dessa gudar — han pekade dervid på statyerna — de sqvallra icke. Var således obekymrad.
— Markow dröjer.
Orlow gick ett hvarf omkring galleriet för att efterse, om de voro ensamma, hvarefter han återvände till Subow.
— Ers höghet, sade han, jag har anhållit att få ett enskildt samtal med er.
— Det eger sin rigtighet. Ni har lofvat mig, grefve, att uppgifva en plan, hvarigenom vi kunde omintetgöra prinsessans parti med konungen af Sverige samt aflägsna dessa svenskar.
— Ni talar om målet, ers höghet; jag vill tala om medlen. Men för att fixera det rigtigt, måste vi taga alla omständigheter i betraktande.
— Låt höra er mening.
— Emot oss — men jag har alldeles orätt — då jag talar om oss, emedan saken för mig personligen är af obetydligt intresse — jag vill hellre säga emot er har ni prinsessans kärlek, som ej låter kufva sig, och — hvad som är ännu väsentligare — kejsarinnans orubbliga vilja är äfven emot er. Och hvad har ni för medel att bekämpa dessa magter? Endast er önskan. Det är att med ett halmstrå vilja flytta Atlas från sina grundvalar.
— Ni öfverdrifver, grefve.
— Förtörnas icke, ers höghet. Skola vi komma till någon för er nyttig slutsats, så får man ej sky tillbaka för att taga omständigheterna helt naket i betraktande. Således, vidare! Kärleken bestämmer prinsessans känsla. Eger ni väl något medel, ers höghet, att förändra en ung qvinnas drömmar, tankar, fantasier, förhoppningar? Ni kan hellre försöka att gifva molnen en annan gång och vinden en annan rigtning.
— Men partiet beror icke ensamt på henne.
— Utan på kejsarinnan, menar ni. Anser ni det då vara lättare att rubba en gammal qvinnas vilja än en ung flickas hjerta? Jag tviflar derpå.
— Jag förstår er icke, grefve, anmärkte Subow; ni lofvade mig en plan att kullkasta giftermålsförslaget, och i stället visar ni mig omöjligheten att göra det.
— Man måste recognoscera fästningen, ers höghet, innan man belägrar eller stormar den.
— Låt oss då genast öfvergå till stormningen.
— Icke ännu, ers höghet, vi måste dessförinnan taga er egen ställning i skärskådande.
Sedan Orlow kände sig hotad af en fara till följd af äldre handlingar, ännu mera, sedan han utspionerat Worowitschs och Willanows möte i galleriet, hvaraf han drog den slutsatsen, att de gemensamt ämnade angripa honom, hade han beslutat att göra sina intressen till Subows, utan att derföre fästa hans uppmärksamhet på några andra intressen än hans egna. Otvifvelaktigt var det också denna afsigt, som föranledde Orlow till den omväg, hvilken han nu tog i sin bevisning, en omväg, hvarigenom han önskade att väcka Subows misströstan. Elden i ässjan böjer jernet, misströstan böjer mannen.
— Ni vill taga min ställning i betraktande, anmärkte Subow. Hvartill skall det tjena? Min ställning är ganska fördelaktig, kejsarinnan älskar mig, och jag har ej svårt att göra hennes vilja till min.
— Om ni gör kejsarinnans vilja till er, så medgifver jag gerna, att ni alltid handlar klokt.
— Godt och väl, herr grefve, men i sådant fall befinna vi oss på samma punkt som förut, och då vet jag icke, hvarför ni anmodat mig att komma hit.
— Det kan så tyckas, ers höghet, och likväl har jag föranledts dertill af upprigtig tillgifvenhet för er.
Subow ryckte på axlarne.
— Jag har ansett, att det var för ers höghet af den största fördel att klart och tydligt inse sin ställning, innan olyckan inträffade.
— Olyckan? Er uppfattning är origtig. Hvilken olycka kan väl hota mig? Kejsarinnan är en nog hög åskledare, att jag vid hennes sida befinner mig trygg. Frågan gäller blott …
— Ni tystnar, ers höghet; den gäller blott, säger ni, blott …
— Ni vill nödvändigt veta det?
— Det skall bero på ers höghet sjelf. Jag vill ej tränga mig in i något, som ni vill förborga för mig.
— Jag behöfver icke dölja min uppfattning. Frågan gäller således på sin högsta höjd blott min — fåfänga.
Nu var det Orlow, som ryckte på axlarne.
— Jag sade olycka, ers höghet, och ni behagar säga fåfänga. Känn er fåfänga sårad, och ni skall känna er olycklig. Fåfänga? Ni begagnar för öfrigt ett origtigt ord. Fåfängan är en svag karaktärs sjelftillfredsställelse i famnen på sin egenkärlek, det är en liten själsdröm om sin storhet, det är en förvillelse, ers höghet, som i sina illusioner tager narrkåpan för en kungamantel.
Subow blef på en gång blek af raseri, men hans vrede hann ej uttömma sig, innan Orlow fortsatte lika lugnt, som om han ej märkt denna hastiga skiftning i gunstlingens lynne.
— Ni är äregirig, ers höghet, icke fåfäng. Er stolthet uppreser sig också med skäl emot er blygsamhet. Äregirigheten är en magt inom oss, som kan kämpa med en verld, för att vinna en lager eller en krona åt vårt hufvud. Äregirigheten är den snillrike och starke mannens örnvinge, med hvilken han höjer sig upp öfver andra, höjer sig upp till stjernorna för att omsider sjelf blifva en ledstjerna för slägten. Ers höghet är äregirig, icke fåfäng.
Subows vrede lade sig; men utan att svara slog han armarne i kors öfver bröstet och betraktade Orlow med en pröfvande blick.
— Låt nu omständigheterna, ers höghet, trampa er äregirighet under fötterna, och, jag upprepar det, ni skall känna er djupt olycklig, icke blott derigenom att ni blefve kränkt och tillintetgjord i edra egna intressen, utan äfven derigenom att edra sträfvanden för det allmänna, för fäderneslandet, på en gång blefve afhuggna. Det vill säga att jag i er undergång till en del äfven ser Rysslands. Ni skall snart förstå mig. Med Peter I uttog ryska monarkien sitt första stora jättesteg, hvarvid dess fot stannade på Europas nacke, öfver hvilken dess hand höjde herkulesklubban. Under Catharina II:s regering har klubban susat i luften, och mer än ett nackben har blifvit krossadt. Samtidigt har folkrevolutionen utbrutit i Frankrike. Denna revolution skall gifva åt historien en ny karaktär. Kriget skall förr eller senare icke rasa endast emellan olika länder, utan emellan monarkierna och folken. De förre, jemte alla kring dem centraliserade intressen, skola förena sig till en magt emot de senare, hvilka å sin sida äfven skola förena sig. Stridens utgång kan ej vara svår att förutse. Regeringarna ega enhet genom en under årtusenden fortgången organisation af samhällskraften, hvarvid de hafva lärt sig hemligheten att styra och konsten att befalla. Folken deremot sakna all organisation inom sig, och ehuru summan af deras krafter är vida öfverstigande, skola de aldrig kunna summera tillhopa dem, utan öfver allt krossas och tillbakadrifvas, än här, än der — delvis — upplösta — stycke efter stycke. Se der framtidens historia. Kejsarinnan Catharina har hitintills mästerligt utfört sin vigtiga mission med afseende på framtiden. På samma gång som hon låtit det öfriga Europa sönderslita sig sjelft samt låtit folken rasa mot styrelserna och styrelserna mot folken, har hon med alltid vaksam blick på händelsernas gång sparat sina krafter. Ur tusende dödande sår blöda Österrike, Preussen, Italien, Frankrike, Spanien, äfven England. Endast Ryssland blöder icke. Med hela sin energi, liksom det nyss fullväpnadt uppstått ur Kaukasiens vagga, blickar det modigt öfver verlden, beredande sig att — då tiden är inne — kasta sitt svärd in bland verldshändelserna. Detta är ställningen hitintills. Men just nu håller kejsarinnan på att begå ett politiskt fel. Med skäl stolt öfver alla sina framgångar, öfver alla de friska lagrar, hvarmed hon beklädt Rysslands krigiska ära, och öfver de utvidgningar, som våra gränser erhållit, vill hon gå vidare och äfven underlägga sig Sverige. Jag ogillar icke detta syfte. Den skandinaviska halfön har försynen låtit växa fast vid Ryssland och kastat ut i hafvet emot vestern, såsom en naturlig skyddsmur för Petersburg, monarkiens hufvudstad. Skandinavien tillhör oss således, jag kan säga det, genom naturens egen stora anordning eller, med andra ord, i följd af kartan. Ännu en gång, jag ogillar ej afsigten, men väl sättet.
Subow blef allt tankfullare och tankfullare. Orlow gaf ämnet en vidsträcktare och djupare betydelse, än han förut tänkt sig det. Om Subow nyss fann sig förolämpad af Orlows yttrande, hade han nu erhållit en upprättelse, mera lysande än han väntat sig den. Hitintills hade Subows fåfänga eller, om man så vill, äregirighet endast sträfvat efter att identifieras med kejsarinnan, men erkänna måste han dock, att det var en ännu högre ära att identifieras med ryska monarkien, dithän Orlow tycktes syfta. Han lyssnade derför med uppmärksamhet till hans ord, nyfiket afbidande slutsatserna.
— Kejsarinnan, fortsatte Orlow, tror sig genom Alexandra erhålla ett obestridt inflytande öfver Sverige. Pah! Är icke kejsarinnan sjelf en dotter af Tyskland, och ändock hvem är mera ryska än hon? Med bröllopsfesten är slägtskapen slut. Monarkerna uppoffra aldrig sina egna intressen och begäret att öka sitt välde för andras intressen och andras begär. Verldshistorien har tryckt sin stämpel på denna sanning lika ofta som på någon annan. Ni medger mig säkert det?
— Fullkomligt.
— Är det då öfverensstämmande med Rysslands intresse — med dess framtid — jag frågar — att ställa konungen i Sverige i spetsen för de förenade nordiska arméer, som en gång skola rycka i fält mot det södra Europa?
— Det har länge äfven utgjort min fruktan.
— Jag är öfvertygad derom. De lagrar, som arméerna skörda, stanna på anförarens värjspets, den ära, som de vinna, fäster sitt diadem vid hans namn, de framgångar, som de hafva, vidga hans magt och synkrets. Och dessa lagrar och denna ära och dessa framgångar öfverlåter kejsarinnan åt en konung, som, om han egde krafter som han eger mod, icke skulle önska något högre än att vända sina vapen emot oss?
— Jag instämmer häri.
— Hvem ansvarar för att han, ehuru i närvarande stund personligen Frankrikes fiende, icke, sedan han vunnit krigiskt hjelterykte, skulle kunna förena sig med fransmännen för att anfalla oss, hvilka just genom vårt grannskap alltid förblifva hans farligaste fiende?
— Edra åsigter äro rigtiga, Orlow, fullkomligt rigtiga; men huru förekomma …
— Och under det Sveriges konung genom Rysslands ansträngningar skulle vinna europeisk betydenhet, hvilken roll spelade väl ni då, ers höghet?
— Ah! …
— Innebär icke kejsarinnans uppdrag åt Gustaf IV Adolf en onåd för er, en onåd, som till och med Gustafs segrar skulle förkunna inför hela verlden?
— Men finnes då intet medel att rädda mig ur denna fördömelse?
— För hvem, om icke för er, borde Catharina öppna den ärorika banan att blifva det södra Europas besegrare?
Subow blef allt mer och mer intresserad. Föreställningen, att hans gunstlingsskap skulle kunna lida någon fara, uppskrämde honom.
— Hvem ser icke, fortsatte Orlow, att blotta tanken att insätta Sveriges unge och oerfarne konung i en så lysande ställning redan är för ers höghet begynnelsen till en onåd? Har ni icke redan märkt köld i kejsarinnans bemötande.
— Jag vet icke, jag tror icke, jag kan icke säga, jag …
— Kejsarinnan är ostadig. Huru många hafva ej stigit? Lika många, som hafva fallit. Ni måste rädda Ryssland, ers höghet, ni måste rädda er sjelf.
— Om ni gör kejsarinnans vilja till er, sade jag, så handlar ni som en klok man; men tillägga vill jag, att om ni gör er vilja till kejsarinnans, så är ni en stor man.
Stödjande sig mot en af statyerna, stirrade Subow omkring sig. Orlow log, ehuru ej löjet spelade på hans läppar.
— Jag har nu visat er faran, sade han; låtom oss nu också öfvergå till medlen för er räddning.