Fursten/Del 1/Kapitel 12

←  Intriger

Fursten av Carl Fredrik Ridderstad Fortsättning från det föregående

På vägen till Strelnas ruiner  →

TOLFTE KAPITLET.
Fortsättning från föregående.

Subow hade aldrig så som nu insett, att en verkligt hotande fara hängde öfver hans hufvud. Tviflande på Orlows förmåga att lika lyckligt kunna räcka honom en räddande hand, som han målat den afgrund, hvilken, förut knapt anad, han nu såg öppnas framför sig, lutade han sitt hufvud mot den kylande marmorstoden. Sedan kejsarinnan upplyft Subow ända till sin tron, hade han genom trägna studier förvärfvat flere kunskaper och äfven en viss statsmannablick; men oaktadt detta hade han ej inträngt inom de stora idéernas område. Det var hit, som Orlow hade fört honom, och han förfärades vid anblicken af de skräckbilder, som nu visade sig för honom i dystra och hotande skepnader.

Orlow insåg det välde, han nu egde, och ämnade ej låta segern falla sig ur händerna, förr än han bemägtigat sig frukterna.

Öfverläggande gick han ett hvarf omkring i galleriet.

— Ers höghet, fortsatte han slutligen, få monarkier äro så starkt organiserade som Ryssland. Sjelfherskaren är allsmägtig öfver det hela, vi öfver hvarje särskild del; men det hela är sammansatt af sina delar. På hvarje trappsteg, ifrån tronen och utföre, herskar absolutism i samma anda. Vår vilja är hela monarkiens vilja, emedan allt är genomträngdt af oss, allt måste röra sig efter våra syften. Vi äro de sjelfljudande vokalerna i detta land, alla andra äro konsonanter: utan oss ega de ingen betydelse, intet ljud ens för betecknandet af sin egen tillvaro. Vi äro herskare, den ene under den andre, ytterst trampande med foten på ryggen af ett stort vidunder, en i djupet krälande gigantisk maskin, ett underligt sammansatt mekaniskt djur eller verktyg, som tyckes lefva och dock icke lefver: jag menar hvad man i det södra Europa kallar för folket, hvad vi kalla för slafvar. Så länge vår enhet fortfar, äro vi oöfvervinneliga; ty så länge röra sig alla krafter i en rigtning, till ett mål, liksom den jättelike elefanten endast rör sig i enlighet med sin ledares tygel.

Subow lyfte upp sitt hufvud; den nya tafla, som Orlow nu upprullade för honom, var mera tröstefull och lysande, allra helst som han ganska väl insåg, till hvilken grad han var delaktig af de fördelar, som Rysslands samhällsförfattning skänker dem, hvilka äro de styrande.

— För en halftimme sedan, fortfor Orlow, hörde man likväl, huru en polack — en pojke till åren vågade anklaga någon af vårt lands myndigheter, gud vet hvilken. Låt en länk brista, ers höghet, i den stora kedjan, och den samverkande enheten mellan alla krafter är upplöst. I dag angripes en för oss obekant myndighet, i morgon måhända jag, i öfvermorgon kanske ni. I ett land, sådant som vårt, måste alla räcka hvarandra handen till ett gemensamt försvar. Worowitsch måste störtas och störtas snart.

Orlow hade inkommit på sina enskilda intressen och talade med hetta.

Subow närmade sig honom. Om Orlow ej helt och hållet varit blind af ifver, skulle han märkt det misstroende, som började vakna hos gunstlingen.

— Worowitsch, anmärkte Subow, hvad hafva vi att göra med honom?

Orlow såg upp. Frågan vibrerade så underligt i hans öron. Öfverraskad betraktade han Subow. På en gång läste han der ett uttrycksfullt tvifvel.

— Worowitsch, stammade han, Worowitsch.

Orlow märkte, att han låtit sina lidelser inleda sig i den farliga frestelsen att angripa sin anade, och kanske just derför desto mera fruktade fiende. Den aning, som föregår vissheten om en fara, är oftast förfärligare än sjelfva vissheten. Men Orlow fattade sig snart åter.

— Visserligen, återtog han, jag nämde Worowitsch. Naturligtvis äro hans hotelser likgiltiga för mig, så vida de kunna vara det för någon af oss. Kejsarinnan har lofvat honom rättvisa, och hon torde kanske äfven vara i stånd att gifva den. Men låt henne proklamera rättvisa åt alla, som hafva lust att klaga; hvad blefve ni sjelf? Upproret, hvar det må utbrista, har blott en stämma: klagan, och blott ett mål: rättvisan.

— Må vara, afbröt honom Subow, men vi aflägsna oss från ämnet. Det är fråga om …

— Det låg så mycken likgiltighet i Subows yttrande, att det fick anstrykning af förakt.

Orlow egde likväl allt för stora tillgångar i sin själ för att befara, det han skulle förlora sitt välde öfver Subow. Oemotståndligt rynkade sig dock hans ögonbryn, och han betraktade Subow med en hvass blick.

— Det var fråga om, upptog han derefter Subows sista ord, att förekomma äktenskapet.

— Alldeles.

— Besvara mig först min gamla fråga, ers höghet, om ni tror er kunna tillintetgöra prinsessans kärlek eller kanske förändra kejsarinnans vilja?

Subow hade under den senare delen af Orlows framställning blifvit allt otåligare och otåligare, och hans ansigte förvreds vid denna sista, redan förut gjorda och nu åter upprepade invändning. Vredgad stampade han också nu med foten och vände sig förtörnad emot Orlow.

— Jag har redan allt för länge ähört er, grefve. Nu är jag trött vid ert prat.

Orlow hånlog.

— Prat? upprepade han. Ers höghet, talade han vidare, er skarpsinnighet har mera än en gång blifvit satt på prof; men jag har hört sägas, att en läkare icke kan bota sina egna sjukdomar, utan måste anlita andra. I sanning, ers höghet, ni liknar herrar läkare.

— Hvad vill ni säga, grefve?

— Jag vill säga, att ni ej eger någon skarpsinnighet i fråga om edra egna intressen.

— Ni är ganska djerf, grefve.

— Då faran är stor, ers höghet, måste kuren vara derefter. Prat? upprepade han ännu en gång. Kanske skulle jag tiga?

Förbittring och oro, vrede och förundran, grämelse och nyfikenhet rasade inom Subow.

— Tala, grefve, svarade han likväl. Hvad har ni mera att säga mig?

— I hvad jag yttrat har jag sökt visa er, att ni i er afsigt att bekämpa kejsarinnans vilja ej behöfver framstå inför någon med edra egna intressen, eller som om ni handlade blott för er sjelf, utan fast hellre kan uppträda, tala och handla i stora och vigtiga nationella intressens namn.

Åter stampade Subow med foten.

— Förstår ni mig icke? sporde Orlow.

— Nej.

Subow var en högmodig natur; nu var han derjemte ond.

— Jag har framstält för er min uppfattning af Rysslands politiska ställning.

— Det har jag hört.

— Jag har vidare i några få ord uppdragit för er en teckning af vårt lands samhälleliga karaktär.

— Äfven det vet jag.

— Handla i öfverensstämmelse med dessa element, ers höghet; skjut nationens allmänna intressen framför er, dölj edra egna afsigter bakom dem, visa icke edra enskilda syften, och ni skall understödjas i er strid af krafter, om hvilka ni i närvarande ögonblick knappast har en aning.

Subows ansigte ljusnade.

— Men jag har ej slutat ännu.

— Fortsätt, grefve, fortsätt.

— Vill ni nå målet, så är det nödvändigt, att ni inser, att ni ej kan förändra prinsessans tycke och kejsarinnans vilja.

Subow drog sig åter ett steg tillbaka, och en hastig förtrytelse ilade öfver hans panna. Hvilken tvetydig motsägelse låg det icke enligt hans uppfattning i Orlows tal. Intet drag förändrade sig dock hos den senare.

— Kejsarinnan är vår herskarinna. Hennes vilja måste vara oss helig. Att uppträda emot den, är att störta er.

— Vid alla helgon, grefve, mot hvem eller hvad skall jag då uppträda?

— Det blanka vapnet afgör mycket mindre verldens öden än politisk klokhet och diplomatisk finhet. Låtom oss eftertänka, ers höghet.

— Jag tycker att vi tänkt nog.

— Man har aldrig tänkt nog, förr än man hunnit till målet. Låtom oss således tänka. Skola vi börja med kejsarinnan eller med prinsessan?

— Med dem båda två, om ni behagar. Desto förr komma vi till ett resultat.

— Med dem båda två? Välan då. Jag antager, att ni bär aktning för kejsarinnans och prinsessans önskningar.

— Utan tvifvel.

— Låtom oss då taga i betraktande de personer, hvilkas intressen äro mest förenade med deras.

— Fortsätt.

— Då stannar jag först och främst vid Gustaf IV Adolf.

— Det är rigtigt.

— Hans karaktär är mig obekant; men han är yngling, omyndig, uppfostrad under en afvogt sinnad förmyndare-styrelse och skall snart tillträda sin regering. I dessa omständigheter ligga redan många anledningar till den förmodan, att hans karaktär i något fall måste hafva erhållit en skef rigtning.

— Huru?

Subow förstod visserligen icke ännu, hvarthän Orlow syftade; men hans åsigter började dock antaga en gestalt, om gestalten också ännu endast var en skugga.

— Bredvid Gustaf Adolfs sida står hertigen-regenten och vid dennes Reuterholm. Som man beskrifvit dessa män för mig, måste liten smula af Judas Iskariot ingå i deras politik mot Gustaf. Ers höghet, ni måste förena er med dem, ni måste, om det fordras, köpa dem.

Skuggbilden fick allt bestämdare form för Subow.

— Vi känna, att hertigen och Reuterholm hitintills motarbetat partiet med Alexandra.

— Men de hafva gifvit med sig.

— De hafva gifvit med sig, men endast tvungna af politiska skäl eller andra omständigheter. Var öfvertygad att de med glädje skola emottoga ett anbud från er för att ånyo skrufva om saken.

Subow började gå upp och ned. Alla dessa själslidanden, som ovissa förhoppningar ingifva, arbetade i hans anletsdrag.

— Jag gillar er åsigt. Jag skall redan i morgon afsända en kurir till Sverige.

— Välj blott icke en ryss dertill, ers höghet, emedan man då kunde komma er på spåren, utan en utländing.

— Jag skall det, ja, jag skall det. Ah, Orlow, jag andas lättare — jag …

— Hör mig ännu vidare, ers höghet.

— Jag hör.

— Två vägar bära säkrare till Rom än en. Jag är öfvertygad att hertigen ganska lätt skall upptäcka en svaghet i Gustaf Adolfs karaktär, hvarigenom han, då han känner sig härifrån hemligt understödd, möjligtvis skall lyckas häfva partiet, kanske genom Gustaf sjelf; men låtom oss icke, förblindade af allt för mycken säkerhet, derför förbise prinsessan.

— Men ni tror ju icke att man skall kunna rubba hennes kärlek?

— Det tror jag icke, jag tror åtminstone icke att vi skulle lyckas deri. Men låtom oss tänka efter, ers höghet, tänka! Eftertanken är ett såll, med hvilket man åtskiljer sådorna och mjöldoftet. Ju mera man tänker, desto bättre blir resultatet. Prinsessan har, som ni vet, en vän.

— Fröken Willanow.

— Det är underbart, ers höghet, hvad tvenne flickor, som rigtigt förstå hvarandra, kunna prata upp kärleken i sina hjertan. I den mån elden der vill aftaga, kasta de det ena ordet efter det andra på brasan, och elden fladdrar allt högre och högre. Huru mycken kärlek är icke sammansatt af bara prat? Hvad man ständigt hör, tror man slutligen. Prinsessan har nu också hört så mycket talas om Gustaf Adolf, att hon tror sig älska honom; och hvad älskar hon i sjelfva verket? Endast pratet om honom. Hennes kärlek är ord, ord och än mera ord. Och hvem är väl den största pratmakerskan?

— Willanow.

— Alldeles, ers höghet. Ni måste aflägsna henne ifrån prinsessan.

— Aflägsna henne? Det är omöjligt. Kejsarinnan håller af henne, prinsessan älskar henne.

— Desto lättare bör det låta sig göra. Endast den, som man en gång älskat, kan man slutligen rigtigt hata. Föreställ er att kejsarinnan finge veta något om henne, som förolämpade, kränkte eller sårade henne eller hennes hof.

— Ni inför mig i en hvirfvel, som drar mig ned i en afgrund.

Orlow låtsade ej höra Subows anmärkning.

— Fröken Willanow, fortsatte han, är polska.

— Nåväl.

— Det är redan ett brännmärke på hennes panna. Utvidga det, ers höghet, så att det blir nog stort, att det faller kejsarinnan i ögonen.

— Ni vill att jag skall beljuga henne.

— Jag vill att ni blott skall tala sanning om henne. Materialier dertill skall ni få af mig. Worowitsch är äfven polack. Tyst …

Orlow tystnade. Man hörde röster på afstånd samt såg, huru tvenne personer skymtade fram mellan träden i parken.

— Någon kommer.

— Låtom oss betäcka oss.

Subow och Orlow satte hastigt maskerna åter på sig.

---

Då kejsarinnan och Armfelt aflägsnade sig från galleriet, begåfvo de sig ut i parken.

I Catharinas hufvud hade den föreställningen uppstått, att man ville bekämpa hennes vilja; denna föreställning retade henne, liksom om ett orent finger berört kejsarkronan. Den furstliga fåfängan var sårad, och den var lika stor som den qvinliga. Det återtod för Armfelt att äfven väcka den senare. Hennes barm häfde sig högt, hennes hjerta klappade häftigt.

Varmt tillgifven Sverige, hvälfde Armfelt tusende planer i sitt hufvud för att gagna det, men i öfverensstämmelse med hans politiska tänkesätt, hvilket innebar erkännandet af Gustaf III:s system, Gustaf IV Adolfs insättande i den konungsliga värdigheten samt hertigens, men framför allt Reuterholms aflägsnande.

I kejsarinnan såg han den häfstång, hvarmed han ville genomföra sitt värf. Armfelt var egoist, likväl ibland dessa ädla egoister, som ställa fäderneslandets intressen lika högt som sina egna.

Det var ej en liten magt att föra kejsarinnan vid sin arm. Frågan att begagna ögonblicket rätt var likväl ej lätt besvarad.

Armfelt teg.

Icke dess mindre gaf han noga akt på kejsarinnans alla rörelser, på höjningen i andedrägten, på barmens oroliga gång, på stegens häftiga liflighet. Han forskade i hennes själ, han forskade i hennes hjerta. Qvällen var obeskrifligt skön. Det var en långt framskriden nordisk sommarqväll. Parken var ej mindre tjusande. I trädens lummiga kronor suckade vinden omkring dem, och såsom omedelbara ekon vaknade äfven suckarne i hjertat. Den fantasmagoriska färgskiftning, som spred sig från marschaller och lampor, gaf det hela ett behag, som ännu mera ökade intrycket.

Här och der i gångarne skymtade, liksom vålnader, okända, i svarta, långa dominodrägter insvepta masker förbi dem.

På afstånd hördes en dallrande, mildt till hjertat trängande musik. Harmonierna sväfvade såsom andar genom luften.

De underbara och hemlighetsfulla magter, som bo på djupet af menniskosjälen, uppdyka i stunder sådana som denna, liksom gnomer, ur djupet.

Såsom en ande-besvärjerska stod naturen midt i denna underbara trollkrets, på ett mystiskt sätt till lif manande upp inbillningens fantastiska gestalter.

Vi hafva sagt, att Armfelt teg.

Hvarför teg han? Beräknade han tystnadens allmagt?

Kejsarinnan och han, arm i arm, båda insvepta i långa, sväfvande dominodrägter, mera tillhörande andeverlden än verkligheten, omgifna af en skiftning mellan ljus och mörker, som hvarken var dag eller natt, men som på ett så lockande och förföriskt sätt erinrade om begge; lyssnande till en musik, aflägsen, melankolisk, böljande lik en susande vind genom träden, obestämd, men dock hänförande såsom känslan.

Armfelt hade studerat kejsarinnan och ville draga nytta af sina studier.

Hon var icke mera ung, tvärtom, hon var redan gammal.

Den erfarna qvinnan intages icke med storm: han belägrade också hennes hjerta, och han tog naturen, aftonen, skymningen, musiken, festen, blommorna och vinden till sina bundsförvandter; men det var ännu icke allt. Att tala var att störa inflytandet af den magi, som på alla sidor verkade på hennes hjerta. Derföre teg han. Tystnaden gaf ögonblicket sin rätta vällust.

Kejsarinnan suckade.

Det var för honom i denna stund Sveriges öde, som suckade; också vågade han sjelf knappast andas.

Kejsarinnans steg minskades; hennes rörelser blefvo allt stillare, bröstets höjningar aftogo.

Vare sig att det var beräknadt eller ej, men en suck trängde sig nu äfven fram ur Armfelts bröst.

Catharina darrade dervid, liksom uppväckt ur en magnetisk slummer.

— Tala, Armfelt! Hvarför talar ni icke?

— Naturen talar sjelf, ers majestät. Låtom oss blott tänka, eller …

— Eller …

— Känna, ers majestät. Det är ljufvare.

En ny suck höjde hennes bröst.

Det sceneri, som omgaf Catharina, gjorde på henne ett oemotståndligt intryck.

Naturen var ju äfven oemotståndligt skön.

Vid slutet af ett så omvexlingsrikt och underbart, brokigt lif som hennes, lockas man alltid af något minne tillbaka till de lustgårdar, som man genomvandrat och hvilka nu stå öde, liksom kyrkogårdar, fulla endast af förluster, rika endast på betecknande grafkors.

Den suck, som häfde kejsarinnans bröst, flög öfver en hel verld af förluster.

Armfelt kände hvad hon erfor: denna stora, mägtiga ande låg öppen för hans egen. Det fans en frändskap mellan dem, som sjelfva deras olika samhällsställning icke kunde förborga för dem.

— Ser ni det der ljuset, ers majestät, som aflägsnar sig der borta?

— Jag ser det.

— Ser ni också, huru den der rosenbuskens skugga växer i längd och vidd, allt efter som ljuset aflägsnar sig?

— Jag ser, jag ser.

— Allt som ungdomslifvets flamma aflägsnar sig, blifva skuggorna större omkring oss. Hvarför kunna vi icke alltid, ers majestät, förblifva unga? Endast då äro blommorna och ljuset ett, och de små skuggor, som falla mellan bladen, förhöja endast bildens behag. Men med åren växa skuggorna, och skuggorna blifva småningom natt.

Den ofrivilliga melankoliska klagan, som låg i dessa ord, jemnade åren emellan Catharina och Armfelt. Utan att sjelf hafva beräknat det, blef hans yttrande också en kastbrygga till hennes hjerta, hvarpå tanken att eröfra det också snart uppväxte lik ett fantastiskt kinesiskt vakttorn.

Omedvetet höjdes ånyo hennes bröst af en suck.

— Jag vill ej förneka, sade hon, att det ligger någonting menskligt i er önskan, någonting, hvari hvarje hjerta säkert instämmer, och likväl, Armfelt, tviflar ni väl ej på att lifvets solnedgång också kan erbjuda behag? Aftonstjernan är ju i sjelfva verket densamma som morgonstjernan. Hjertat är alltid detsamma i vårt lif, vare sig att vi stå nära vaggan eller nära grafven. Under morgonrodnadens båge glöder verlden, flamma bommorna, jubla foglarne, tändas våra tankar af eldiga känslor, vi hoppas; under aftonrodnadens är hettan ej mindre, fastän skuggorna växa; våra hjertan minnas mera, men minnena rikta hjertat; vi sucka mera, men sucken höjer vår ande. Antingen sväfvar själen då ut öfver verlden i hvarje suck, såsom i en luftballong, eller höjer den sig i våra minnen, såsom i en Elias-vagn; med ett ord, vi kunna famna mera, emedan vår famn vidgat sig med vårt hjertas erfarenhet. Nu är mitt hjerta rikt; blefve jag åter ung, vore det ju fattigt igen. Låt det vara som det är Armfelt. Alla åldrar hafva sina behag. Då vi äro unga, njuter vår känsla, då vi äro gamla, njuter vårt förstånd. Den högsta sällhet är förståndets sällhet. Att hafva medvetande af vår lycka är lyckan, mognad till frukt. Känslan famlar alltid efter något obestämdt med sina armar; endast förståndet vet med säkerhet hvad det sluter till hjertat. Jag har aldrig varit säker på att ega någonting, förr än mitt förstånd sagt mig, att jag verkligen egde det. Omedvetet har jag ofta suckat, jag medgifver det gerna, efter min flydda ungdom, men efter ett ögonblick har mitt förstånd hviskat till mig: hvarför klaga, du eger ju mera nu än förr; förr drömde du om lifvets lycka, nu njuter du af dess verklighet, och hvad verldens alla poeter än må påstå, så skänker verkligheten dock högre njutningar, än drömmen någonsin förmår.

Armfelt frågade sig, huru han skulle tyda kejsarinnans ord. Innehöll det en uppmuntran?

För att eröfra kejsarinnan, måste han först eröfra qvinnan.

Utan att tänka derpå, aflägsnade de sig emellertid allt mer och mer ifrån galleriet.

— Ni svarar icke, anmärkte kejsarinnan.

— Jag öfvertänker i stället, ers majestät, hvad ni behagat yttra.

— Ni har sett mycket, Armfelt, också pröfvat mycket; säg mig, har er glada verldsåsigt förminskats derigenom?

— Ingalunda, ers majestät; men mycket är dock annorlunda än förr. Förr flög liksom hela verlden mig till mötes, nu drager den sig liksom tillbaka ifrån mig.

Kejsarinnan tycktes i sin ordning nu betänka Armfelts ord, men helt hastigt vände hon sig emot honom.

— Säg mig, Armfelt, hyser ni ännu kärlek till någon?

Frågan kom så oväntadt, att Armfelt kände sig öfverraskad. Ovilkorligen rätade han upp sig, ansigtet fick en högre glans, ögat eldades af ett uttryck, fullt af beundran och sällhet.

Händelsen hade fört deras steg så, att de skilt sig ifrån de mest besökta delarne af parken.

Rankväxter och blommor, strålande i prismatiskt skiftande belysning, omgåfvo dem på alla sidor.

Kejsarinnan, som kände sig trött, hade tagit plats på en bänk.

Armfelts elastiska rörelse var i och för sig ett ganska betecknande svar på hennes fråga.

Ett ögonblick betraktade de hvarandra stillatigande; derefter sjönk Armfelt ned på knä.

Kejsarinnans fråga hade öfverraskat Armfelt; Armfelts knäfall öfverraskade kejsarinnan. Under stilla tystnad gick ett ögonblick. Det var ett sådant ögonblick, då underbara, motsatta känslor mötas i vår själ, antingen för att urladda sig i hatets blixt eller i kärlekens flamma. Här skulle det likväl hvarken framkalla det ena eller det andra.

Armfelt böjde knä inför sitt ödes gåtfulla norna. Bäfvande frågade han sig också, hvad nästa stund skulle medföra?

Kejsarinnan, som så omedvetet öfverlemnat ledningen af sina känslor åt Armfelt, förstod först nu hvad det gälde. Ehuru på alla sidor omgifven af tjusande intryck, af qvällens intagande féerier, af egna luftiga drömmar och af Armfelts personliga egenskaper, egde en hastig och stor förändring rum hos henne, och, beherskande honom och sig sjelf, reste hon sig upp.

Af en händelse, beräknad eller icke, föll en diamantring härvid ifrån hennes finger ned på marken framför Armfelt, som genast upptog densamma.

— Jag tackar er, baron, yttrade hon, under det hon emottog ringen och åter satte den på sitt finger, för det ni böjde er ned och upptog den, tillade hon derefter.

Kejsarinnan tycktes vilja gifva en egen betydelse åt hans knäfall.

— Vi glömma ändamålet med vår promenad, fortfor hon. Låtom oss återvända till galleriet.

Armfelt reste sig upp, blekare än vanligt. Det var svårt att säga, hvad som föregick inom honom.

— Tillåter ers majestät, bad han, att jag får gömma denna blomma såsom ett minne af denna stund?

— En blomma? Hvilken blomma?

— Denna, ers majestät.

Armfelt visade en liten enkel trädgårdsblomma, som han brutit, då han reste sig upp.

— Den har krossats under mitt knä.

Kejsarinnans blick sväfvade åter förbi honom.

— Göm den, svarade hon, göm den.

Hennes tankar tycktes ånyo taga en annan rigtning.

— Armfelt, yttrade hon, och fattade dervid hans hand, ni påstår, att min närmaste omgifning motarbetar min önskan att se Gustaf Adolf och Alexandra förenade. Säg mig, hvilka de äro, som våga göra det. Skulle det vara — hennes hand skälfde lätt i Armfelts — skulle det vara — men — men låt mig veta, hvilka de äro.

Armfelt trodde, att försigtigheten bjöd att ej anklaga någon viss, utan låta kejsarinnan sjelf höra hvad som försiggick omkring henne; han förklarade derför, att han blott visste att man motverkade henne, men icke hvilka, som gjorde det.

— Låtom oss då begifva oss till galleriet. Vi hafva redan dröjt allt för länge.

---

Subow och Orlow påtogo maskerna, då de hörde steg nalkas från parkens sida.

Med anledning af den obenägenhet, som Subow visade att aflägsna Willanow från Alexandra, föll det Orlow in att framkomma med ett nytt förslag; men i detsamma hördes stegen allt närmare och närmare, och ögonblicket derpå inträdde tvänne domino-masker, hvaraf den ena bar en balalajca, fäst vid ett grönt band, öfver ena axeln.

Subow drog sig något tillbaka, under det att Orlow granskade de nykomna.

— Var lugn, ers höghet, sade han efter en stund, det är Markow och Protasow. Låt oss möta dem.

— Ni misstager er väl icke, grefve?

— Lita på mig.

De fyra maskerna närmade sig också nu till hvarandra.

— Ni har dröjt länge, fröken, tilltalade Orlow fruntimmers-masken.

— Kejsarinnan, svarade den tilltalade, har uppehållit mig.

En mask döljer icke blott ansigtet, den bryter äfven rösten och gör den oigenkännelig.

Orlow anade intet svek.

— Har kejsarinnan begifvit sig in i sina rum?

— Ja.

Läsaren har ej svårt att gissa, det de nykomna voro kejsarinnan och Armfelt.

Armfelt närmade sig till Subow.

— Det är Markow, anmärkte Orlow, som åtföljer er?

— Naturligtvis, hvem annars?

Armfelt var allt för erfaren och van vid svåra, kritiska ögonblick och visste att dristighet endast kan hoppas på framgång.

— Låtom oss öfvergå, yttrade han derför, till ändamålet med vårt möte. Till hvilket resultat hafva ni kommit?

Det behöfdes icke mera för att vända Orlows hela uppmärksamhet ifrån dem och åter på den sak, som så mycket intresserade honom.

— Hvad vi öfverenskommit, talade han. Hör mig, Markow; ni skall säkert gilla det. För att försvaga den böjelse, som så intagit prinsessan och som underhålles derigenom, att hennes tankar oupphörligt rigtas på Gustaf Adolf, anser jag att man bör aflägsna Willanow ifrån henne. Ni svarar mig icke, Markow, men jag håller mig fast vid denna åsigt. Låt oss höra er tanke.

Armfelt svarade ej.

— Än ni, fröken? Kärleken lefver af illusioner växer af drömmar och inbillningar, tilltager i styrka, så länge tankarne på föremålet underhållas. Liksom Phoenix på sitt bål, förtäres den icke af elden, utan höjer sig ny och förklarad ur den. Fröken Willanow måste bort. Säg er mening. Ni är fruntimmer och begriper saken. Gillar ni min åsigt eller icke?

— Jag gillar den.

Kejsarinnan och Armfelt vexlade en blick.

— Och ni, Markow; öfverlägger ni ännu?

— Också jag gillar er mening.

— Nå-å, ers höghet?

— Jag förenar mig ej med er, svarade Subow. Kejsarinnan håller af Willanow, och jag fruktar …

— Hvad fruktar ni? fortfor Orlow. Det gifves tvenne medel. Det ena att hon helt enkelt försvinner.

— Och det andra är?

— Att hon gifter sig med någon, som ni, ers höghet, kan lita på.

Orlow framdrog nu sitt nya förslag, och det grämde honom endast att han ej tänkt på det långt förut.

— Gifta bort henne, upptog Subow frågan; jag gillar snarare det; men hvem skall man föreslå åt henne?

— Derom kunna vi öfverlägga en annan gång.

Orlow stannade med sin blick på fruntimmersmasken, i hvars rörelse en viss häftig liflighet visade sig, som förvånade honom.

— Jag har också talat om Worowitsch, fortsatte han emellertid, likväl med blicken alltjemt fäst på masken, och efter min tanke bör äfven han aflägsnas, emedan …

Orlow tystnade.

— Emedan, stammade han dock åter, emedan …

Med förskräckelse trodde han sig nu märka, att det icke var fröken Protasow, som han hade framför sig, utan han vågade knappast tänka hvem han trodde det vara. Han kunde dock icke länge misstaga sig. Protasow var smalare om lifvet, och den han hade framför sig …

— Emedan — upprepade fruntimmersmasken.

Misstanken ökar uppmärksamheten. Intet öra är så fint, som misstankens: det hör huru gräset gror.

Hvad som framför allt utmärkte Orlow och hufvudsakligast bidrog till hans inflytande, var den beslutsamhet, som han alltid, men framför allt i farans ögonblick visade.

Utan att längre öfverlägga, vände han också fruntimmersmasken ryggen och närmade sig till Subow.

— Ett ord enskildt, ers höghet, tilltalade han denne, innan jag går längre.

Subow och Orlow drogo sig åt sidan.

— Vi äro förrådda, sade han. Den der fruntimmersmasken är kejsarinnan — tyst — för all del, tyst, eljest äro vi förlorade.

— Kejsarinnan? Skulle Markow hafva förrådt oss?

— Det är ej Markow, som talar med kejsarinnan. Markow är kortare. Var lugn, ers höghet. Jag räddar er, såvida ni ingår på mina förslag.

— Hvilka förslag?

— Ni afsänder ju en kurir till Stockholm.

— Nåväl, ja.

Orlow var ifrig, men förlorade icke den sjelfbeherskning, som i denna stund var så nödvändig.

— Ni gillar ju för öfrigt hvad jag anser nödvändigt för att afväpna Willanow och Worowitsch. Kejsarinnan ger akt på oss. Ingår ni på mitt förslag?

— Hvem talar hon vid?

— Det är Armfelt.

— Ah!

— Lofvar ni att understödja mig och befrämja mina planer?

— Jag lofvar.

Härunder hade Armfelt äfven närmat sig till kejsarinnan.

— De öfverlägga, yttrade han.

— Jag skall demaskera dem. Den ene är Subow, honom, som jag höjt ur stoftet.

— Den andre Orlow. Jag kan väl lita på att Döring rigtigt aflemnade mina order åt högvakten?

— Det kan ers majestät.

— Då bör vakten redan vara på sin plats.

— Helt säkert.

— Tyst!

— De komma.

Orlow återvände nu från Subow.

Förnöjd gnuggade han dervid händerna, liksom lifvad af den största tillfredsställelse.

Kejsarinnan hade svårt att afhålla sig ifrån att rycka masken från hans ansigte; men hon qväfde ännu sin otålighet, för att desto fullständigare få kännedom om hans afsigter.

Subow följde med uttryck af en viss nedslagenhet hans rörelser.

Armfelt intog sin plats helt nära kejsarinnan.

— Allt går förträffligt, fröken, yttrade Orlow till fruntimmersmasken. Det har nu lyckats mig att vinna fursten på vår sida.

En kallsvett gick öfver Subows panna. Han förstod ej, hvarthän Orlow syftade.

— Ni gillar ju, fröken Protasow, att vi, på hvad sätt som helst, aflägsna Willanow?

— Ja.

Kejsarinnan kunde af förbittring knappast med bibehållen värdighet få fram detta ord.

— Och ni, Markow?

— Jag förenar mig med fröken.

— Vi äro då öfverens i den saken. Medlen för hennes aflägsnande kunna vara flerfaldiga.

Ljudet af ett starkt slag på en gongong hördes nu.

Den häftiga ryckning, som dervid flög genom Orlows leder, visade att detta ljud var ganska betydelsefullt för honom.

— Bästa medlet, fortsatte han emellertid, är att låta — det är onekligen en god idé — är till exempel att låta Worowitsch enlevera henne.

— Worowitsch? anmärkte kejsarinnan, Worowitsch?

— Hvarför icke? Hon är polska och han polack. Jag är säker på att de stå i något hemligt förbund med hvarandra, emedan jag nyss öfverraskade dem i ett enskildt möte här. Willanow lägger hyende under prinsessans böjelse, och Worowitsch synes hafva ankommit hit endast för att inför kejsarinnan anklaga någon af hennes omgifning, ehuru denne någon ännu är obekant.

Ett nytt slag på gongongen ljöd i detsamma.

— Ni instämmer ju häri, fröken? Icke sant?

— Till alla delar.

— Och ni äfven, Markow?

— Också jag.

— Worowitsch har kommit alldeles såsom hade han blifvit efterskrifven för våra planer.

— Ja, ja!

— Medgif, fröken, att ni väntade honom hit?

— Och om så varit?

— Att ni länge hyst planen att aflägsna Willanow?

— Jag kan nästan skratta åt er.

— Att ni önskar det, mindre för de afsigter, som jag framstält, än af fruktan att Willanow skulle kunna sticka ut er hos kejsarinnan?

— Ja visst, ja visst.

Det tredje slaget på gongongen ljöd härvid.

Orlow lyssnade efter ljudet, liksom ville han njuta af den sista bortdöende tonen. Det ingaf honom tillfredsställelsen att veta, det Worowitsch nu var undanskaffad.

— Icke sant, fröken, ni har narrat Willanow och Worowitsch förträffligt och lurar kejsarinnan bra? Ni kan ej förneka det?

Ehuru kejsarinnan kände sig förolämpad, skrattade hon likväl åt denna föreställning, så rolig föreföll den henne.

— Och äfven ni, Markow, fortfor Orlow, spelar en listig roll? Visste kejsarinnan, huru ni kabalerar emot henne, skulle hon sannerligen icke skänka er det förtroende, som ni nu eger. Ni är tyst som muren.

Äfven Armfelt föreföll händelsen nog löjlig, så att äfven han skrattade deråt.

— Arma kejsarinna! Men det är bra lustigt att kunna bedraga henne så skickligt. Äfven jag kan ej låta bli att skratta deråt.

Orlow började verkligen att skratta; men detta skratt afklippte på en gång kejsarinnans tålamod. Förtörnad framträdde hon nu emot Orlow och gaf honom ett slag med handsken i ansigtet.

— Förrädare! ropade hon, ni skrattar för tidigt. Vakt.

Galleriets båda sidodörrar öppnades vid hennes rop, och på begge sidor syntes vakten. Döring inträdde med den. Men lika kallblodig, som om ingenting inträffat, begaf sig Orlow till galleriets utgång, der han klappade tre slag med händerna, hvarvid maskerade polistjenstemän inträdde.

— Arrestera dessa tvänne personer, befalde han dem, hvarvid han pekade på kejsarinnan och Armfelt. Det är fröken Protasow och Markow, hvilka jag anklagar för förräderi emot kejsarinnan. Jag tackar gud, tillade han derefter, att det ändtligen lyckats mig att upptäcka den sammangaddning, som jag så länge varit på spåret.

Kejsarinnan stod slagen af förvåning. Armfelt förstod att han i Orlow fått sin mästare.

— Ers höghet, yttrade denne, vänd till Subow, jag har ju hållit mitt löfte?

— Ni har hållit det.

— Mitt löfte — att rädda er — fortfor han sakta till Subow — mitt löfte att demaskera Protasow och Markow, tillade han högt.

— Ja, ja!

Kejsarinnan visste icke hvad hon skulle tänka om det, som passerade.

— Hvad säger ni härom, Armfelt? frågade hon. Ni har misstagit er.

— Man har igenkänt er i tid, ers majestät, och spelar nu en komedi med oss.

— Fängsla dem, befalde Orlow åter. Ers höghet, yttrade han, vänd till Subow, ehuru ni hört att fröken Protasow och Markow sjelfva medgifvit sitt svekfulla handlingssätt emot kejsarinnan, vet ni icke ännu allt, icke ens det att jag allt för sent kommit deras intrig på spåren, emedan Worowitsch och Willanow helt nyss flytt — eller försvunnit — jag vet icke hvilket. Worowitsch kallades till general Suvarow, men af fruktan att generalens skarpsinnighet skulle upptäcka det understuckna spel, som han börjat — rymde han. Fröken, erkänn er brottslighet.

— Skulle Worowitsch och Willanow hafva rymt?

— Gör er ej så oskyldig, min fröken. Allt det der känner ni säkerligen långt bättre än jag.

Subow hade nu äfven återfått allt sitt mod, och han ville fullända hvad Orlow så skickligt anlagt.

— Ni erkänner icke er brottslighet, sade han. Vaktbefälhafvare — och han aftog sig nu masken — gör er skyldighet och fängsla dessa två.

Vakten rörde sig framåt.

— Stanna! befalde kejsarinnan. Hvem vågar förebrå mig, fortsatte hon, kastande masken bort ifrån sig, att jag stämplar emot kejsarinnan?

Vid anblicken af kejsarinnan kastade sig Orlow ned på knä.

— Ers majestät, utropade han. Inför tronen har jag alltid orätt. Man hade sagt mig att några stämplingar voro å bane emot er och, lifvad af min pligt och trohet, bad jag fursten följa mig hit för att sjelf höra de brottslige; då jag fick se er, trodde jag mig igenkänna Protasow och Markow och jag kunde ej ana …

— Att jag skulle konspirera emot mig sjelf.

Orlow reste sig åter upp.

— Ni talade om Worowitsch och Willanow — att de rymt — hvad vill ni säga dermed?

— Sanningen, ers majestät.

— Huru? De hafva rymt?

— Ers majestät, de hafva åtminstone försvunnit. Och jag har redan släppt alla mina spårhundar lösa för att gripa dem.

— Men orsaken, ändamålet?

Kejsarinnan stampade af förtrytelse.

— Det är mig obekant, ers majestät; ni vet sjelf, att de voro landsmän. Mähända älskade de hvarandra — jag vet ingenting.

En stunds tystnad uppstod. Kejsarinnan blickade tviflande omkring sig.

— Ers majestät, yttrade då en röst bakom henne.

Det var Döring, som framträdde.

— Tala, Döring. Hvad vill ni säga?

Uppmärksamheten fästes nu vid honom.

Maskerna hade fallit från allas ansigten; och de handlande personerna framstodo i sin egen värdighet. Döring var ung, hans hjerta var varmt, och hans själ lifvades af ädla tankar. Det var mera än börd och rang, hvilka han likväl allt för väl visste att han saknade.

— Ers majestät, sade han; under resan från Riga hit gjorde jag bekantskap med den unge polske officer, som för en timme sedan stod inför ers majestät. Utan att hafva fått del af de orsaker, som föranledde honom, vare sig till hans resa hit eller hans uppträdande inför ers majestät, lärde jag i honom känna en ung man, begåfvad med en ridderlig karaktär och hedrande tänkesätt.

Döring lade sina ord med en fasthet och besinning, som förskaffade honom kejsarinnans tysta bifall. Ingen visste för öfrigt hvad han ämnade säga, och något medel att nedtysta honom syntes icke vara lätt funnet.

— Man har här sagt, fortsatte han, att Worowitsch och fröken Willanow skulle vara äldre bekanta. Det är ganska möjligt; men man har äfven sagt att de rymt. Ers majestät, jag är svensk, men tillåt mig att i denna sak få blifva er undersåte och med mitt hufvud borga för att ingendera gjort det.

Döring sänkte sitt hufvud och lade sina händer i kors öfver bröstet.

— Och om jag skulle taga er på orden, hvad säger ni derom?

— Jag önskar ingenting högre, ers majestät. Worowitsch är en oförsigtig ung man, saknande all erfarenhet, men han kan ej begå något vanhederligt. Jag har studerat hans hjerta, jag har blickat in i hans karaktär, och jag borgar för den som för min egen. Lika litet som fröken Willanow och Worowitsch rymt, ers majestät, lika litet har någon af dem ens fallit på den tanken att konspirera emot er.

— Och derför vill ni borga med ert hufvud?

— Med mitt hufvud.

Dörings oegennyttiga uppträdande till försvar för de frånvarande anslog kejsarinnan.

— Jag emottager er pant, svarade hon.

Hvarje uppoffrande och ädel handling väcker alltid beundran.

Det var icke första gången, som kejsarinnan fäste sig vid den värdiga och ädla hållning, som tycktes leda Dörings alla handlingar, Redan tvänne gånger förut hade han visat sig för henne sådan, och som allt ridderligt gerna vinner välvilja och bifall, hade han redan äfven vunnit kejsarinnans.

Med välbehag hvilade också ännu hennes blick på honom.

— Således, sade hon, är ni nu ryss.

— Med all den magt, som gud gifvit ers majestät, eger ni att döma öfver mig, ifall Worowitsch och Willanow rymt. Om ers majestät tillåter, går jag genast att taga reda på förhållandet.

Kejsarinnan vinkade sitt bifall. Döring aflägsnade sig. Subow vände sig med ett frågande uttryck till Orlow.

Orlow hånlog.

— Följ mig härifrån, Subow, yttrade kejsarinnan, hvarefter äfven hon lemnade galleriet.

Då Armfelt insåg, att Orlow skulle lyckas draga sig ur spelet, försjönk han i sina egna tankar, och då kejsarinnan räckte Subow armen, förstod han att han förlorat partiet. Långsamt lyfte han upp sitt hufvud och blickade efter dem. Hvilka planer hvälfde sig väl härunder i denne lika stolte som snillrike mans hufvud? Han hade lidit ett nederlag, men kände han sig väl derför tillintetgjord?

Orlow stod ännu qvar. Äfven han var stark till följd af de medel, som i behofvets stund alltid funnos i hans verksamma själ.

Utmanande möttes också deras blickar. Motståndarne hade funnit hvarandra. Ingendera sänkte blicken. Båda syntes väpna sig med stolthet, den ene mot den andre.

— Jag är ryss, började slutligen Orlow, som icke längre kunde återhålla sin vrede, jag är …

I det sätt, hvarpå Orlow uttalade detta enda ord, hördes allt för väl att ett längre föredrag skulle följa, men Armfelt, som ej ville inlåta sig i något samtal med honom, afbröt honom.

— Och jag är svensk! utropade han med samma tonvigt, hvarefter han med en stolt rörelse vände sig ifrån honom och lemnade galleriet.

Då han utkom i parken, ljöd ett kallt hånskratt efter honom.

---