Fursten/Del 1/Kapitel 13
| ← Fortsättning från det föregående |
|
Prinsessan Tarrakanows historia → |
TRETTONDE KAPITLET.
På vägen till Strelnas ruiner.
Samtidigt med förestående händelse i galleriet hastade tvänne unga fruntimmer, väl insvepta i sina kappor, utför en af slottets mindre trappor.
Nedkomna i parken, togo de af ifrån den och begåfvo sig till en af bakgårdarne.
— Min gud, om någon upptäcker oss, hviskade den ena.
— Var lugn, ers höghet, svarade den andra; vi skola hålla oss i skuggan.
— Men om — men om …
— Jag är beredd att göra hvad ni befaller. Det enda jag bör erinra är, att intet tillfälle kan vara så lämpligt att besöka Marfa som detta. Vi äro icke alltid vid Petershof.
— Låt oss skynda på, Willanow. Min rädsla är bara barnslighet. Bry dig icke derom.
— Ni vacklar, ers höghet. Stöd er vid min arm.
— Låt oss hellre springa, Willanow. Du kan ej tro huru mitt hjerta klappar. Låt oss springa i kapp med dess slag. Hvar väntar vagnen?
— Der — der …
Då de passerade förbi den paviljong, som Orlow bebodde, sågo de en reslig och mager, men groflemmad karl stiga till häst.
Det var Andreas, som, lik en vålnad ur grafven, besteg sin Bucefalus.
— Hvilken förfärlig skepnad, hviskade prinsessan Alexandra. Låt oss draga oss åt sidan, Willanow!
De tvänne flickorna gjorde en liten omväg och passerade osedda förbi Andreas, hvilken satte sig i ordning i sadeln och långsamt vände hästhufvudet åt landsvägen.
Andreas' spöklika, gigantiska figur uppskrämde äfven Willanow, och hon förde handen lugnande till sitt oroliga bröst, under det hon hejdade prinsessan.
— Ers höghet, anmärkte hon, jag börjar nästan frukta, jag också, att vi göra orätt. Kanske är det bäst, att vi vända tillbaka igen?
Ingendera af dem visste, hvad de skulle göra.
— Hvad är det der för svart, som synes der? sporde prinsessan.
— Det är vagnen, ers höghet, som väntar på oss. Men vill ni som jag, så vända vi tillbaka. Jag har aldrig känt mig så orolig som nu. Vårt företag är ändock mycket för mycket förhastadt. Vi vända om, ers höghet; göra vi ej det?
— Hör du?
— Några komma hitât.
— Min gud, låt oss dölja oss här i skuggan.
Flere röster hördes verkligen närma sig.
— Jag såg ganska säkert, att de begåfvo sig hitåt, yttrade den ena af rösterna.
— Tvänne fruntimmer?
— Som du hör — tvänne …
— Vi måste se efter, om någon af dem är den vi söka.
— Låtom oss skynda.
Det var Araktschejew, Petscherin, ulankaptenen och senats-sekreteraren, som ännu fortsatte sin jagt efter den okända, men intagande fruntimmersmasken, som så mycket förtjusat dem.
Willanow trodde sig igenkänna rösterna. Prinsessan skälfde, och blodet isades i de båda flickornas ådror.
Rösterna ljödo allt närmare och närmare.
— Man följer oss, anmärkte Willanow.
— Hvart skola vi taga vägen? frågade prinsessan henne.
— Min gud, jag vet icke.
Flickorna voro nu tätt invid vagnen.
— Låtom oss stiga upp här.
— Låtom oss göra det.
En betjent väntade vid den öppna vagnsdörren; med ett skutt voro flickorna uppe i åkdonet, och dörren stängdes efter dem.
De förföljande hade märkt deras reträttplats och hastade fram efter dem.
Prinsessan var utom sig af ångest.
— Kör, ropade hon, kör!
Vagnen satte af i fyrsprång.
— Förbannelse! svor Araktschejew.
— Hvilken otur! brummade Petscherin.
— Hin onde skämtar med oss, mumlade ulankaptenen.
— Sågen I vapnet på vagnen? anmärkte senats-sekreteraren; det var kejserliga vapnet.
— Kejserliga?
— För fan, det här blir allt pikantare och pikantare.
Medan de ännu qvarstodo på sina platser, blickande efter åkdonet, försvann det ur deras åsyn.
Chausséen emellan Petersburg och Petershof går nära förbi Strelna,
som ligger emellan båda platserna, 17 werst från den förra och 8 från
den senare.
Ehuru vägarne inom Ryssland, helst vid början af 1790-talet, i allmänhet befunnos i särdeles dåligt skick, voro likväl de omkring Petersburg redan då ganska utmärkta.
Den Petershofska chausséen eller Riga-vägen, som den äfven kallas, är 8 famnar bred, på sidorna försedd med trottoarer. Dikena äro stenlagda och förbundna med hvälfda och öfvertäckta tvärdiken. Broarna äro af huggen granit. Afståndet emellan hvarje werst utmärkes genom granitpelare, som hvila på höga fotställningar af marmor. Chausséen är med mycken förtjenst anlagd af generaler Bauer.
Men det är icke chausséens förträfflighet, som framför allt tilldrager sig ögat, utan fast hellre de vackra landtställen, praktfulla sommarvillor och eremitager samt förtjusande utsigter öfver dammar, holmar och omvexlande natur-scener, som på alla sidor möta en resande.
Framför allt är detta fallet närmast Petersburg.
»Den bestörte resande», yttrar en författare, som ifrån Ingermanlands mossiga skogar plötsligt ser sig förflyttad till denna trakt, kan tro sig försatt i en féverld, der natur och konst tillställa en trolldans omkring hans vagn.»
De folkmassor, som på morgonen strömmat ut till Petershof, böljade nu tillbaka i motsatt rigtning, liknande en flod, der hvarje våg var ett hufvud, och som nu hastade till sitt utlopp, hufvudstaden, för att der försvinna såsom i ett annat haf.
För att upplysa chausséen voro här och der marschaller tända.
Det åkdon, hvari prinsessan Alexandra och Willanow befunno sig, inkom snart i den stora filen af vagnar, som rörde sig den ena efter den andra.
— Gud vare lof, yttrade prinsessan, att vi äro här. Jag var nära att digna ned af förskräckelse för de der karlarne, som förföljde oss.
— Jag trodde aldrig, ers höghet, att jag skulle kunna bli så rädd, som jag var nyss; men ni var också med mig, och jag fruktade för er skull.
— Du är kanske modigare utan mig.
— Jag tror nästan det.
— Betänk, goda Willanow, om de fått tag uti oss, hvad skulle vi då hafva gjort?
— Det är sant, ers höghet; men jag kommer i håg att min bror brukade säga att faran ingifver mod, och jag tror att försynen aldrig öfverger oss. Då det gäller, får man inspirationer. Icke dess mindre är jag likväl ledsen öfver den här resan. Om något ledsamt händer er, så skall man förebrå mig, att jag narrat er.
— Då skulle man göra bra orätt, Willanow, ty det är jag, som öfvertalat dig.
— Men det var jag, som väckte er nyfikenhet att få tala vid Marfa.
— Det var det ej, Willanow; om henne tala ju alla menniskor, alldeles som om hon vore ett helgon, och det skulle hon ju vara också, ty för att kunna förutsäga oss våra öden, måste man väl vara litet mera än annat folk.
— Om hon just icke är ett helgon, ers höghet, så är hon åtminstone en ganska klok qvinna, som kan både gifva goda råd och äfven förutsäga många saker. Jag är likväl rigtigt rädd.
— Nu tycker jag att det ändock går an, men nyss, du. Det var förfärligt.
— Ers höghet missförstår mig, jag är rädd för kejsarinnan, besinna, om hon skulle få veta …
— Skräm icke upp mig, Willanow. Men vi kunde ju ej göra något annat än vi nu gjort.
— Vi kunde ha begifvit oss till Marfa på ljusa dagen, det hade varit klokare.
— Så du talar. Man spår icke om dagen, du, utan bara om natten; åtminstone har spådomen icke samma magt med sig, då solen lyser. Och så får man ej heller tala om för någon, att man ämnar låta spå sig, utan man skall i sällskap med två, högst tre personer helt hemligt begifva sig till stället. Det har jag läst i flere böcker, och om kejsarinnan också blir litet ond på oss, i fall hon får veta vår utfart, så skall hon nog snart åter förlåta oss, ty det der förstår hon säkert lika bra som vi, och kanske långt bättre. Nej, Willanow, ju mera jag tänker på saken, ju nöjdare blir jag öfver att jag var närvarande, då kammartjenaren lemnade dig det der brefvet, som gjorde dig så förskräckt, ty säkert hade jag eljest aldrig fätt veta att du ämnade dig till Marfa. Hon väntar ju oss, Willanow?
— Jag svarade henne genast, och brefvet lades, enligt öfverenskommelse, under marmorstatyen vid dammen. Ers höghet kan vara säker på att hon ej underlåtit att afhemta det.
Den skriftvexling, hvarom här är fråga, är ingen annan än den, för hvilken Lea, eller Lechi, som hon äfven kallade sig, blef fast, och som föranledde Orlow att kalla henne inför sig.
Vagnen rullade emellertid fort framåt. Den vackra natten, de omvexlande landskapen, folkmassorna, som ständigt vimlade och fortforo att röra sig omkring dem, skingrade omsider de båda flickornas bekymmer, fyllande i stället deras sinnen med ljufva och behagliga föreställningar.
Alla angenäma intryck, som Alexandra erfor, ordnade sig hos henne endast omkring en enda bild, en enda tanke: kring hennes föreställning om Gustaf IV Adolf, hennes hjertas riddare, alla hennes fantasiers konung.
Det var något annorlunda med Willanow. Om kärleken äfven började kasta ut sin oändligt sköna stjernhimmel öfver hennes sinne och hjerta, så upptogos derjemte hennes tankar af många smärtsamma bekymmer, hvilka ej tilläto hjertats böjelser att ensamma beherska henne. Omkring henne hvälfde sig icke blott sköna och lysande hägringar om sällhet; våldsamma och uppskakande händelser hade äfven der tidigt lägrat sig med sina skyar, och ännu i denna stund hotade ödets ljungeld att bryta lös emot henne. Delad emellan stora minnens oroande erinringar och ännu knapt väckta förhoppningar, måste hon beherska sig för att ej förråda någondera; men skulle hon väl alltid förmå det? Vi äro ännu nog litet bekanta med hennes inre för att kunna besvara denna fråga.
— Hvad jag längtar att få höra Marfa, bröt Alexandra tystnaden; men säg då någonting, Willanow, längtar icke också du? Hvad tror du att hon kommer att spå mig?
— Att ers höghet blir lycklig.
— Tror du det? Ack, Willanow! Men tyst, för all del tyst, jag har knappast styrka att höra dig med så mycken visshet försäkra mig det.
— Ni är född till lycka, ers höghet, och bör vänja er vid den.
Willanows försäkran gjorde Alexandra eftertänksam.
— Det är för besynnerligt, att du kan påstå det, och här i mitt hjerta finnes det ändock en röst, som oupphörligt säger mig motsatsen. Hvad det måtte vara för en lycklig konst att kunna spå. Man behöfver då icke hafva någon onödig rädsla för någonting, man vet allting förut. Du känner Marfa, du?
— Ganska väl.
— Och det har du aldrig talat om för mig förrän i dag. Hvarför vara så der hemlighetsfull, Willanow? Kanske du icke en gång nu hade invigt mig i din hemlighet, såvida jag icke så der oförmodadt fått se ditt bref. Säg, Willanow, hade du det?
— Nej, ers höghet, det hade jag icke.
— Icke? Verkligen icke? Du är bra stygg. Och jag, som håller så mycket af dig, och icke skulle kunna dölja någonting för dig.
Willanow egde en beslutsam karaktär, men i detta ögonblick var hon icke dess mindre svag och vek.
Under den långa tid, som hon vistats vid det Petersburgska hofvet, hade hon lefvat i ett nästan passivt tillstånd. Ehuru hennes själ ännu led af tidigare motgångar, var det icke svårt för henne att dölja det för andra och öfverlemna sig åt stundens intryck, så länge stunden sjelf icke tog hennes verksamhet i direkt anspråk för dem. Huru mycket hade likväl icke ensamt på denna dag inträffat, som ryckte henne upp ur det skenbara tillstånd af dvala, hvari hon lefvat!
Worowitsch, vid hvilken otvifvelaktigt många af hennes äldre minnen och förhållanden voro fästa, hade anländt.
Orlow, hvilken synbarligen på ett demoniskt sätt inverkat i dessa tvenne ungas lif, hade förklarat henne sin kärlek och hotande aflägsnat sig.
Det upprörande uppträdet i bondkojan samt mötet med Döring utgjorde måhända äfven ett nytt blad i hennes lefnadsbok, ehuru hon kanske ännu icke vågade läsa de dunkla ord, som der började teckna sig.
Men det var ej nog härmed.
Marfas bref hade äfven anländt, och hon hade ej kunnat undvika att meddela det åt prinsessan, som enträget fordrat det.
Worowitschs uppträdande inför kejsarinnan och den olycka, som hon nu befarade sväfva öfver hans hufvud, ökade ännu mera hennes bekymmer.
Liksom en af frukten öfverfyld gren, saknade hon krafter att ensam bära dessa tilldragelser.
Stoltheten, som var Willanow så naturlig och medfödd, hade hitintills varit den sköldborg, som skyddande väpnat henne mot hvarje förödmjukelse; men ehuru denna stolthet icke var mindre nu än någonsin förr, gagnade den henne likväl till ingenting, då hon var ensam eller endast tillsammans med en vän.
Willanow var en ibland de karaktärer, som måste hafva ett motstånd för att kunna utveckla alla sina krafter, som först äro beslutsamma, då det verkligen gäller någonting, hvars hjertas djup endast stora passioner kunna uppmäta; men som i farhågor utan bestämda gränser, i bekymmer utan gifven form, dö bort i en medvetslös suck.
Dagens händelser hade på alla sidor angripit den värnlösa, och hvart hon vände sig, såg hon en hotande eller leende förändring; och hon drog sig tillbaka inom sig sjelf för att der söka en punkt, hvarifrån hon kunde öfverskåda sin ställning och finna en gifven rigtning för sitt handlingssätt.
Inom sig genomgick hon ännu en gång dagens tilldragelser. Men huru hon dervid gick till väga, var det icke om sina egna faror, som hon öfverlade, utan om sådana, som hon trodde hota Worowitsch. Intet kan vara oegennyttigare än en ung flickas hjerta. Orlow, hvars kärlek icke skydde för att beväpna sig med hatets alla vapen, för att förmå henne att underkasta sig honom, fruktade hon icke för sin skull, äfven om hon något ögonblick ryste för honom; men hon fruktade honom för Worowitschs skull, emedan hon sett, huru hans ögon brunnit af vrede vid Worowitschs yttranden inför kejsarinnan. Andra tankar, vingade, flygtiga och skimrande tankar, sådana som i lyckliga stunder sväfva förbi skaldens själ, flögo äfven förbi hennes, då hon erinrade sig Döring, som så uppoffrande och oegennyttigt, endast ledd af sin redlighet och sin känsla, kommit dem till hjelp.
Men hon kände sig rädd, under det att hon så der tänkte på Döring, ty hastigt stod Orlow, dyster och mörk, äfven vid hans sida, och ovilkorligt instälde sig den frågan, om det vore ädelt handladt att indraga honom i en hemlighet, som möjligtvis skulle kunna krossa — äfven honom.
Honom? Hon sökte ett svar på denna fråga; och hvar kunde hon finna det? Endast i sitt hjerta.
Liksom på en Jakobsstege, omgifven af svärmiska drömmar, nedsteg hennes själ dit för att ur dess djup hemta svaret. Men huru detta svar ljöd, förråddes icke ens af en suck, men kinden bleknade.
Då nådde henne Alexandras vänliga försäkran om odelad upprigtighet, och hon lyssnade till den, som den i öknen törstande pilgrimen lyssnar till daggdroppens fall.
Hvad hennes hjerta icke förut hört — hörde det nu — det hörde icke blott vänskapens röst, utan den okonstlade, sant systerligt deltagande kärlek, som ljöd deri.
Det var mera än toner och ord, som hon hörde, hon hörde en melodi af barnslig tillgifvenhet.
Aldrig ännu hade det fallit henne in att anförtro sig åt den veka, af sina egna böjelser så uteslutande upptagna Alexandra; nu först föll det henne in.
Willanow hade ogillat Worowitsch, derför att han uppträdt såsom angifvare inför kejsarinnan; men sedan det var gjordt, hvarför icke söka sig i Alexandra också ett stöd?
Kejsarinnan älskade ju henne.
I verlden ligger gåta bredvid gåta. Hvem löser dem? Det är icke menniskoförnuftet, som löser dem, det är de sjelfva, som, då stunden är inne, sjelfmant utveckla sig för oss.
Då Willanow föll på den tanken att anförtro sig åt Alexandra, trodde hon att hon hade löst den gåta, som så mycket oroat henne.
— Ers höghet, yttrade hon, säger, att ni ej har någon hemlighet för mig.
— Skulle jag väl hafva det? Ack, Willanow, då älskade jag dig icke så mycket, som jag nu gör; men det är icke så med dig. Om någon har skäl att beklaga sig öfver dig, så är det jag, men jag har icke hjerta en gång till det.
— Allt sedan jag infördes vid hofvet, har ni hållit af mig, ers höghet; och ändock känner ni mig icke rigtigt.
— Jag tror nästan det.
— Om Marfa har ni hört många berättelser, och icke dess mindre känner ni icke heller henne.
— Det är sant, Willanow, jag vet icke mera, än hvad ryktet berättat om henne, men hvarför tänker du på henne nu?
— Och Worowitsch sedan, ni har sett honom, men ni vet icke hvem han är.
— Så underligt du talar. Känner du honom!
— Och Orlow, ers höghet …
— Orlow har jag aldrig tyckt om, Willanow; jag blir rigtigt rädd, då jag ser honom. Men kanske du äfven känner Döring.
— Prinsessans fråga kom så oförberedt, att Willanow kände, huru hon rodnade.
— Honom känner jag icke. Jag har icke sett honom förr än i dag.
— Men gaf du icke akt på, huru han såg på dig, då han blef presenterad?
Willanow rodnade ännu högre.
— Och så stödde du dig emot hans arm i fönsternischen, tror du kanske att jag icke såg det?
— Men hvarför talar ers höghet om honom?
— Den man tycker om, Willanow, talar man gerna om. Men du ville ju förtro mig någonting. Tala, Willanow, tala! Ack, du kan ej tro så gerna jag hör dig.
Vid sidan af vagnen märkte de båda flickorna i denna stund en hög, mörk skugga, som dolde utsigten öfver den böljande folkmassan.
Denna skugga var en reslig, nästan jättelik ryttare, som på sin häst följde vagnen.
Willanow nämde Orlows namn. Ryttaren hörde det.
Då flickorna af nyfikenhet blickade ut genom vagnsfönstret, mötte de ryttarens blick, som stirrande betraktade dem.
Ovilkorligen drogo de sig tillbaka in i vagnen, förskräckta för det stränga och dystra uttrycket i de bleka och magra dragen.
— Det är samma spöklika figur, hviskade Alexandra, som vi sågo vid paviljongen, då vi lemnade slottet.
— Ja, ja.
Alexandra och Willanow fattade på en gång hvarandras händer, ledda af samma känsla. Den okände ryttaren drog dervid äfven sitt hufvud tillbaka, antingen för att han ej mera brydde sig om att närmare granska flickorna, eller af skyldig uppmärksamhet, såvida det ej helt enkelt kom sig deraf, att den framåtlutande ställningen just icke var så särdeles beqväm.
Willanow återkom först från sin förskräckelse. Hon, som så ofta visat prof på mod och karaktärsstyrka, var likväl endast en svag flicka. Så länge sinnet icke lifvas och spännes af något gifvet ämne, är det underkastadt intrycket af hvarje tillfällighet. Willanow beslöt att rycka sig upp ur sin obeslutsamma och just derför klenmodiga sinnesstämning.
— Vill ers höghet höra, började hon, ett och annat ur mitt lif?
Den skrämsel, som nyss jagat blodet till Willanows hjerta, hade värmt och lifvat henne.
— Ack ja, Willanow! Jag hör dig med nöje.
— Ni känner redan att mina föräldrar äro i Siberien?
— Jag vet det.
— Men ni känner icke orsaken dertill.
— Låt mig höra den.
Under det de talade, hörde de hofslagen af ryttarens häst bredvid vagnen. Han följde dem.
— Ni skall få det, ers höghet; men förlåt mig, om jag uppröres vid tanken på deras olycka.
— Stackars Willanow!
Prinsessan tryckte hennes hand.
— Ers höghet har i mig endast sett en pratsam, jollrande flicka.
— En god och snäll flicka, Willanow.
— Ni skulle hafva sett mig, sådan jag var den tiden, då jag var min egen, var fri.
— Fri?
— Ack ja, ers höghet, fri som fogeln, fri som vinden. Huru lycklig och glad var jag icke då! Nu beror jag af andra.
— Endast af mig, Willanow, och du måste medgifva, att jag ändock beror mera af dig än du af mig, emedan du nog kan taga dig fram utan mig; men hvad skulle jag blifva utan dig?
— Kanske, ers höghet, kanske.
Willanow tycktes fundera på prinsessans ord.
— Fortsätt nu, Willanow, fortsätt.
— Jag har kanske orätt, som klagar öfver min närvarande belägenhet, ty det är sant att jag behandlas med mycken godhet; i alla fall kan jag ej annat än tänka med glädje på mitt fädernesland. Ack, ers höghet, ingen kan hafva egt bättre föräldrar än jag: de voro så goda, så goda. Ni vet att jag hade en bror; det var en rask och stark gosse. Han var ett år äldre än jag och liflig som en eld. Huru mycket älskade vi icke också hvarandra! Det fans intet fogelbo så högt, att han ej klättrade dit för att plundra det för min skull. Han gjorde det för att roa mig, och jag sörjde deröfver. Jag tänkte på de små foglarnes sorg, då de saknade sina ägg och ungar. Jag bannade honom, jag förbjöd honom att göra så der, men det hjelpte icke. Han skrattade blott åt min vrede. Jag erinrar mig ännu lifligt, huru jag mer än en gång, sedan min bror aflägsnat sig, klättrade upp i samma träd för att lägga de små ungarne åter i sina bon. Hvad mitt hjerta då klappade af ängslan för dem, der de lågo i mitt förkläde; men hvilken glädje erfor jag icke också, då jag slutligen lyckades att komma upp. Någon gång öfverraskade han mig uppe i träden, der jag satt och matade ungarne; då rodnade jag för min barnslighet, jag nästan blygdes.
— Din bror var elak.
— Icke elak, ers höghet, han var god, men litet pojkaktig. Det är sant, att han skrattade åt mig, då jag visade mig ond; men bad jag honom rigtigt om någonting, så kunde jag linda honom om mitt finger. Två syskon hafva icke kunnat älskat hvarandra mera än vi.
— Jag vet allra bäst, jag, Willanow, huru mycket man kan hålla af dig.
— Min far var en sträng, allvarlig, men redlig och allmänt aktad man. Jag känner icke fullkomligt mitt fäderneslands senaste politiska historia, och gud vet, när den eller om den någonsin blir rigtigt bekant. Att min far emellertid mycket ingrep i de allmänna ärendena, tror jag likväl, emedan han ständigt besöktes af mycket folk, och jag ofta hörde dem tala om förhållanden, som jag den tiden visserligen icke rigtigt förstod, men som jag nu efteråt bättre kan utreda för mig. Det är emellertid min öfvertygelse, att han egentligen arbetade i ändamål att på ett fredligt och försonligt sätt gå framtiden till mötes och ej för att genom en revolutionär ställning till Ryssland sätta landets öde på ett enda kort. Jag är öfvertygad härom, emedan jag ännu ganska väl erinrar mig att min mor, som var sjelfva godheten och mildheten, en gång varnade honom, då han försäkrade henne, att ingen fara kunde hota honom, emedan hans politik hvilade på fredsmäklande afsigter.
— Men hvarför har kejsarinnan då afskickat honom till Siberien?
— Ni skall snart få höra det, ers höghet. Jag måste dock först berätta er något mera om min familjs inre förhållanden. Men ni tröttnar kanske vid min berättelse?
— Tro icke det, Willanow. Hvad du berättar mig, intresserar mig lika mycket, som om det rörde mig sjelf.
— Jag är född 1777, och vi hafva nu 96. Då jag ännu blott var ett år gammal, inträffade en förändring för mina föräldrar, som var ganska vigtig, och jag bör här nämna den, emedan den står i sammanhang med det efterföljande. Under många sekler har den furstliga familjen Raszanowsky intagit en utmärkt plats inom Polens historia. Äfven min far tillhörde denna familj, och vi betraktade den siste fursten med detta namn såsom chef för vårt hus. Vid hans död instälde sig min far, i den öfvertygelsen att han var den närmaste arfvingen till hans rikedom, rang och namn. Men min far hade missräknat sig; ty med ännu rättmätigare anspråk uppträdde ett fruntimmer, prins Lubomirskis frånskilda maka, och vid hennes sida ett annat fruntimmer, som, utan att ega några arfsanspråk, likväl genom vänskap och godhet vann ett stort inflytande. Den första af dessa tvenne fruntimmer kallades vanligtvis Wanja, den senare var deremot Marfa.
— Samma qvinna, till hvilken vi nu begifva oss?
— Densamma. Min far, som aldrig kunnat förebrås egennyttiga afsigter, utan fast hellre betraktade rättvisan såsom första vilkoret för alla dygder, erkände Wanjas anspråk; men genom Marfas bemedlande afträddes likväl till honom åtskilliga i det nu mera ryska Polen belägna egendomar, jemte rättigheten att såsom den döde furstens ende lefvande, manlige slägtinge blifva familjens öfverhufvud och chef. Hufvudgodsen, belägna omkring den ryktbara dalen Prondrick, i närheten af Krakau, tillföllo deremot uteslutande Wanja.
— Men du var ju bara ett år, då detta hände, och likväl …
— Har jag reda derpå, menar ers höghet. Skulle jag icke hafva det? Så liten jag än var, hade mina föräldrar medtagit mig till Prondrick, der Marfa fattade för mig så stor tillgifvenhet, att hon ej ville skiljas ifrån mig, utan följde med mina föräldrar tillbaka till deras gods. Det är också hon, som sedan åtog sig min uppfostran; med sina kunskaper har hon utbildat mitt förstånd, med sina dygder mitt hjerta. Jag har ingen känsla, ers höghet, som är äldre i mitt hjerta än min tillgifvenhet för henne.
— Min gud, då känner du ju henne bättre än alla andra.
— Om jag känner henne? Men ni skall få höra. Genom Marfas berättelse hafva dessa arfsförhållanden blifvit mig bekanta.
Prinsessan såg eftertänksam ut. Det var tydligt att hon funderade på någonting.
— Wanja och Marfa, anmärkte hon också; men säg mig, det der är ju deras förnamn.
— Deri har ni onekligen rätt, ers höghet, men jag har aldrig hört dem kallas med något annat. Sedan Wanja öfvertog familjen Raszanowskys namn, försvann väl hennes äldre, kan jag tro.
— Det förstår jag, men Marfa?
— Jag kan ej heller lemna några upplysningar derom, och jag har aldrig tänkt derpå förr än nu. Ers höghets fråga påminner mig likväl, att mycket af hvad jag hört och sett af dessa tvenne fruntimmer varit förenadt med så många outredda och besynnerliga omständigheter, att jag, oaktadt jag älskat dem, likväl aldrig rigtigt förstått dem. Jag tror nästan, ja, ers höghet, jag är till och med fullkomligt öfvertygad, att några stora olyckor djupt ingripit i deras tidigaste lif, emedan Marfa alltid talade om sig och sin vän, Wanja, med en försigtighet, hvari åtskilligt antyddes, utan att någonting bestämdt förklarades, som ofta föreföll mig underbart. För öfrigt visade mina föräldrar Marfa en aktning, gränsande till vördnad; till en början reflekterade jag naturligtvis ej häröfver, men nu efteråt har jag ibland gjort det, och ers höghets anmärkning är också ej utan sin betydelse; ty nog är det alltid underligt att ett fruntimmer i hennes då varande yttre ställning ej egde något annat namn än Marfa.
— Det tycker jag också.
— Hvad jag vet, fortsatte Willanow, är att Marfa egde mina föräldrars oinskränkta förtroende, och att hon, som det tycktes, uteslutande sysselsatte sig med mig och äfven med min bror, som hon älskade nästan lika mycket som mig. Men nu kommer jag likväl i håg en annan sak, som — men det är sant — den hör icke hit, den.
— Hvarför icke det — du får ej afbryta dig — berätta du, Willanow, allt, som du kommer i håg.
— Jag tänkte säga, att hur glad och vänlig Marfa än var, hade hon dock stunder, då ett djupt svärmod beherskade henne. Efter hvad man yttrade omkring mig jag var då sjelf redan ej mera barn hörde jag att Wanja förde ett kringresande lif, och jag märkte att hvarje gång, som María emottog något bref från sin vän, med hvilken hon stod i ständig korrespondens, så inneslöt hon sig i sitt rum, liksom hon icke velat visa för någon annan den sorg, som intog henne. Jag minnes icke, om det var 1793 eller 94, men någotdera af dessa år ankom ett bref, som förstämde henne mer än alla andra. Af en händelse fick jag sedan reda på att Wanja, som för sin helsas skull begifvit sig till Italien, i Neapel tagit slöjan och blifvit nunna, och att prins Lubomirski, hennes frånskilde man, förföljd af sorger och motgångar, aflidit[1]. Emellertid slöt jag deraf till orsaken till Marfas melankoli, en melankoli, som gjorde att hon på flere veckor ej var synlig.
— Hvad säger du, blef Wanja nunna?
— Ja, ers höghet. Hon hade ledsnat vid ett lif, som icke skänkte henne någon glädje.
— Och Marfa och Wanja voro rigtigt goda vänner?
— De hade känt hvarandra i många, många år.
— Kanske voro de slägtingar?
— Det tror jag ej, men olyckor och lidanden hade förenat dem, och de älskade hvarandra såsom systrar.
De båda flickorna betraktade hvarandra med en kärlek, så oförståld och ren, som oskuld och tillgifvenhet någonsin kunna betrakta hvarandra.
Vid sidan af vagnen hördes fortfarande den jemna takten af den bleke, jättelike ryttarens hästhofvar. Någon gång syntes skuggan af hans gestalt framför vagnsfönstret.
Folket strömmade fram på sidorna omkring dem, såsom en flod, delad i tvenne armar.
— Ers höghet har sig bekant, fortsatte Willanow, att den förfärliga katastrof, som förstörde mitt familjehem, är förenad med mitt fäderneslands sista blodiga ansträngningar, då Suvarow med storm intog Praga och Warschau kapitulerade; det är nu fråga om de tilldragelser, som vid den tiden passerade inom min slägt.
— Låt mig få höra dem, Willanow. Huru mycket måste du icke hafva lidit.
— Indragen i landets allmänna politiska händelser, hade min far lemnat sina gods och begifvit sig till Warschau, åtföljd af min mor, Marfa och mig.
— Du nämner icke din bror.
— Min bror hade, oaktadt min far sökte återhålla honom, redan ett par år förut ingått i armén; men vid denna tid befalde min far, som med förutseende blick tycktes ana landets undergång, att han skulle begifva sig utrikes.
— Jag förstår. Din far ville rädda honom ifrån att deltaga i en strid, som skulle föra till förderfvet.
— Helt säkert var det hans afsigt, ers höghet. En man vid min brors år — mer yngling än karl — förhetsar sig så lätt. Han var för öfrigt icke den ende, som på det viset drog sig tillbaka. Hufvudmännen för Polens sjelfständighetskrig hade i allmänhet gjort detsamma. Kosciusko uppehöll sig i Italien, Zajonczek, Kolantai och Ignatius Potocki vistades i Dresden, och allt syntes vilja taga ett fredligt slut. Min far gjorde säkert också derför allt, hvad han kunde. Under allt detta genomkorsades Polen af ryska emissarier. Gud skall döma dem för allt ondt de gjorde. Warschau var framför allt hufvudskådeplatsen för deras vilda framfart. Min far behöfde ett biträde, en skrifvare. En medelålders man anmälde sig och blef antagen. Med honom inträdde olyckan i vårt hus.
— Med honom, ett skrifvarebiträde?
— Ers höghet skall få höra hvem denne man var. Sedan vi anländt till Warschau, deltog Marfa mindre än förr i vårt sällskapslif. Hon lefde nästan som en nunna i sina rum. Om hon hade några skäl för detta sitt indragna lefnadssätt, vet jag ej. Men en dag, min far hade då redan begagnat sig af sitt nya skrifvarebiträde omkring en eller ett par månader, varnade hon min far för denne man, hvilken hon händelsevis sett från sina fönster; hon sade att hon känt honom för många år tillbaka, att han var en förklädd ryss, och att hans afsigter icke gerna kunde vara goda. Men min far hade redan fäst sig vid honom, och med sina stränga begrepp om ära och redlighet kunde han icke öfvertygas om något svek. Alla Marfas bevekande böner blefvo förspilda, och min far styrktes i sitt handlingssätt deraf, att Marfa ej ville uppgifva mannens verkliga namn, hvilket onekligen äfven var ganska underligt och tycktes bevisa, att hon ej var rigtigt säker på sin sak.
— Men hvem var då denne man? Var han verkligen en förklädd ryss?
— Händelsernas egen gång skall snart besvara ers höghets fråga. Mer än en gång hörde jag nu min far yttra sin glädje öfver att Polens öde skulle efter hans förmenande fredligt utveckla sig.
— Och likväl …
— Det var en afton, jag kommer ännu så väl i håg detta ögonblick. Vi sutto i vår lilla krets, min mor, Marfa och jag. Min mor och Marfa arbetade på någon sömnad, och jag läste ett af den tappre och talangfulle Niensceviczs fosterlänska skaldestycken. Det var en ibland de sista sköna stunder, hvilka jag egde bland dem, som jag så mycket älskade. Hastigt öppnades dörren, och min far störtade blek och förvirrad in.
— Allt är förloradt! ropade han.
Bäfvande samlade vi oss omkring honom.
— Polen, fortfor min far, ni vet att jag hoppats det bästa för dess lugna och sjelfständiga framtid; men detta hopp är nu förbi.
Vi bådo honom om upplysning.
— Alla mina planer äro kullkastade, yttrade han; Kosciusko, Zajonczek, Kolontai och Potocki hafva återvändt från utlandet och befinna sig redan i Krakau. Det betyder krig — krig …
Vi skälfde af fruktan vid detta ord.
— Äfven min son, fortsatte han, har mot min vilja återkommit, och äfven han är nu i Krakau.
Min far kunde knapt tala, så upprörd var han.
— Man har bedragit mig, fortfor han lika häftigt. Den brefvexling, hvari jag stått med krigspartiet, innehåller helt andra löften. Hvarifrån kommer detta bedrägeri? Dagens post underrättar mig, att afsigterna blifvit förändrade. Hvem har förändrat dem? Planen är tydlig, Ryssland vill framkalla ett nytt uppror för att få ett skäl att på en gång nedgöra oss alla.
Såsom ett bevis på bedrägeriet visade min far oss ett bref från min bror, hvari denne med en ynglings liflighet aflade sin glädjande tacksägelse för det att min far hemkallat honom och uppmanat honom att till det yttersta strida för fäderneslandet.
Min far hade likväl aldrig tillskrifvit min bror något sådant.
Ers höghet kan sjelf bättre föreställa sig, än jag förmår beskrifva det, hvilken oro och förskräckelse, som intogo oss vid dessa underrättelser.
Min fars förutsägelse, att den strid, som nu skulle bryta lös, vore fäderneslandets och vår säkra undergång, hängde såsom ett hotande svärd öfver våra hufvuden.
Marfa ensam förblef lugn.
— Ni inser icke, tilltalade hon min far, från hvilken detta bedrägeri kommer?
— Nej, nej!
— Jag skall säga er det.
— Ni?
— Det härflyter — ifrån ert skrifvarebiträde.
— Från honom — hvem är han då?
— Jag har icke velat nämna hans namn, svarade hon, emedan det är en fasa för mig; och jag känner, att mina läppar skola blekna, om de måste uttala det.
— Förklara er, ropade min far. Har han bedragit mig i ett fall, torde han äfven gjort det i andra.
— Derpå kan jag icke tvifla. Han har bedragit er så långt han förmått. Mannen är …
— Hvem? Hvem?
Marfas kind och läppar bleknade verkligen vid blotta tanken på att uttala namnet.
— Han är — fortsatte hon likväl efter en stund — en Orlow.
— Fursten?
— Icke fursten, men en själsfrände till honom, en grefve Orlow.
— Och ni är säker på, att ni ej misstager er?
— Jag är fullkomligt säker derpå.
Slagen af grämelse och misströstan, nedsjönk min far på en stol; men snart återvann han lugn och krafter.
— Barmhertige gud! utropade han derefter, jag lägger mitt fäderreslands och mitt öde i dina händer. Jag vet, att jag arbetat för en god sak och i goda afsigter. Inför dig, du allvetande, är jag oskyldig till det förderf, som vi nu skola gå till mötes, oskyldig till det blod, som nu skall flyta! Må du döma mig!
Vi sjönko till min fars bröst. Huru värdig och ädel syntes han oss icke, huru mycket älskade vi honom icke!
Då min far derefter lät kalla sitt skrifvarebiträde, fans han ej mera i huset. Han hade försvunnit. Denna omständighet bekräftade Marfas misstanke.
Prinsessan åhörde Willanow med stigande intresse; men hon hade fäst sig vid en sak.
— Orlow, inföll hon också nu, grefve Orlow, är det samme Orlow, som nu står kejsarinnan så nära?
— Det är samme man, ers höghet.
— Men i hvad förhållande kan Marfa ha stått till honom?
— Det är en annan historia, ers höghet. Hvad jag med säkerhet vet, är att Marfa, så länge hon vistades i min fars hus, visade för honom den största afsky.
— Men då de sammanträffade med hvarandra, huru behandlade de hvarandra då?
— De sammanträffade aldrig, ers höghet. Jag nämde nyss, att Marfa lefde helt och hållet indraget under vårt vistande i Warschau. Sedan hon händelsevis, och utan att sjelf hafva blifvit bemärkt af Orlow, upptäckt, att han förklädd inträngt hos min far, blef hon ännu mera tillbakadragen. Hon afskydde honom icke blott, hon syntes äfven frukta honom.
— Men jag förstår icke …
— Ers höghet förstår ej, hvad som kunde föranleda henne dertill?
— Som du säger, Willanow, jag förstår det icke.
— Marfa hade sina skål, men vi skola tala derom sedan.
— Låt oss göra det. Fortsätt nu din berättelse.
— Inom kort, ers höghet, inlopp den underrättelsen, att man i Krakau valt Kosciusko till general för den polska armén, som likväl då ej uppgick till mera än något öfver 4000 man. På samma gång kungjordes insurrektionsakten, och några hundrade bönder, väpnade med liar, förenade sig med armén. Snart drabbade trupperna tillhopa; och efter ett hårdnackadt motstånd besegrade Kosciusko 7000 ryssar, hvilka han dref på flykten. Vid detta handgemäng blef min bror hedrad med en militärorden på bataljfältet, och vi läste med tårar i ögonen de prof af tapperhet, som han ådagalagt. Men vår glädje skulle få ett förfärligt slut
En suck höjde Willanows bröst, och Alexandra tryckte med ömhet och deltagande hennes hand.
Kosciuskos framgång, fortfor hon emellertid, var knappast bekant i Warschau, förr än den ryske generalbefälhafvaren på platsen, Igelström, arresterade alla, som han förmodade vara tillgifna insurgenterna.
Efter som min bror deltog i kriget, voro vi äfven misstänkte. Min far arresterades. Min mor och jag ville ej vika från hans sida, men mina föräldrar befalde mig att stanna hos Marfa.
Jag lydde.
— Då min mor och min far bortfördes, fälde jag blodiga tårar.
Willanow förmådde knappast fortsätta sin berättelse, så uppskakad var hon. Men äfven Alexandra kände med vännen hennes sorg, och i bådas ögon glänste en tår, afspeglande samma känsla i deras bröst.
— Min fars och de öfrigas fängslande retade Warschaus befolkning, och ett förfärligt uppror utbrast. Kanonerna dånade. Blod flöt på alla gator. Ryske befälhafvaren belägrades i sitt hus och räddade sig endast genom flykten; och under det att öfver 2000 ryssar nedhöggos af de upproriske, befriades fångarne. Polen syntes åter segrande resa sig. Alla hoppades; endast min far betviflade utgången. Några af Rysslands anhängare dömdes och hängdes såsom riksförrädare, somliga i Wilna, andra i Warschau. Min far beklagade alla dessa olyckor. Med sina fredliga tänkesätt betraktades han ej blott af Ryssland, utan äfven af Polen med misstroende. Hans förutseende spådomar skulle dock snart, allt för snart bekräftas. Kosciusko, med alla sina framgångar, led på en gång ett afgörande nederlag vid Macijovice, der också fäderneslandets sista sjelfständiga fanor sjönko i blod. Polens armé upplöstes, nedsablad eller fången. Döende nedsjönk hjelten på valplatsen, togs tillfånga och bortfördes till Petersburg. Vid samma tid närmade sig Suvarows härskaror Warschau. Förstaden Praga intogs med storm. Ett oerhördare blodbad kan man aldrig föreställa sig. Skräck och fasa intogo alla. Warschau gaf sig. Bestänkte af de för sin frihet kämpande olyckliges blod, inryckte segrarne triumferande i staden.
Willanow framstälde hvad hon sjelf öfverlefvat på ett så målande sätt, att Alexandra fasade derför.
— Min far, fortsatte hon, hade begifvit sig ut emot segrarne. Ett bud underrättade oss, att han blifvit fängslad. Min mor skyndade att knäböjande bönfalla för honom hos fältherren, men ett nytt bud underrättade oss, att äfven hon blifvit arresterad. Äfven jag ville hasta ut för att befria dem eller dela deras öde. Men i denna stund anlände min bror. Vi hade ej sett hvarandra på flere år. Med ett utrop sjönko vi i hvarandras famn. Marfa, som nu var vårt enda stöd, ville att vi skulle göra oss färdiga att fly. Min bror delade hennes åsigt. Sjelf begaf Marfa sig in i sina rum för att ordna ett och annat, som hon ansåg vigtigt för att undkomma. En rysk truppafdelning besätter derunder vårt hus. Hotelser och svordomar, vilda sånger och kannibaliskt buller höres från alla håll. Segrarne, rusiga af glädje, fattade förolämpande uti mig. Min bror drager sitt svärd till mitt försvar. En strid uppstod under mina ögon, hvarvid en af fienderna icke blott aflossar sitt gevär emot honom, utan äfven anfaller honom med bajonetten. Min bror stupar. Döljande sitt af plågan förvridna ansigte, uppger han sin sista suck. Jag knäböjer vid hans lik.
En viss feberspänning hade fattat Willanow, under det hon talade. Alexandra åhörde henne med samma feberaktighet.
— Då jag återkom till mig sjelf, stod min fars skrifvarebiträde vid min sida. Jag hade glömt misstanken emot honom, och jag störtade upp för att anropa honom om hjelp.
— Hvem är den döde här? sporde han mig, pekande på min bror.
— Jag sade honom, hvem han var och förnyade mina böner om bistånd.
— Arrestera henne, befalde han. Man grep mig.
— När man aflägsnade mig, kastade jag ännu en blick tillbaka; då såg jag ur dörren till de inre rummen en beslöjad qvinna skynda fram. Det var Marfa. På ett betydelsefullt sätt, som gick mig till hjertat, utsträckte hon armarne efter mig. Hon stannade vid min brors lik, och jag såg, huru hon med en ansträngning, som tycktes öfvergå hennes krafter, upplyfte honom och bar honom bort.
— Stackars, stackars Willanow! suckade Alexandra, som ej längre förmådde undertrycka sina känslor. Nu förstår jag all din sorg.
— Orlow följde mig. Dagen derpå satte man mig i en vagn, och jag afsändes hit till Petersburg.
— Hvilka förfärliga öden har du icke genomgått!
— Mina föräldrar förvistes till Siberien. Jag har aldrig återsett dem sedan.
Willanow försjönk för ett ögonblick inom sig. Med sina tankar flög hon hädan, långt, långt bort öfver de vidsträckta länder, som skilde henne ifrån de älskade. Alexandra lutade sig emot vännen och tryckte hennes hufvud smekande till sitt bröst.
— Och du tror, att Orlow varit den egentliga orsaken till dessa oerhörda olyckor?
— Jag kan icke säga det, men hvad Worowitsch yttrade till kejsarinnan …
— Worowitsch, ja! Det var sant, hvem är Worowitsch? Du känner således äfven honom?
Willanow drog sig vid denna fråga långsamt tillbaka ifrån prinsessan. Hon hade förtalat sig.
— Worowitsch — stammade hon.
— Hvem är han? Du vet det.
— Ja, ers höghet, jag vet det; men …
— Men?
Förlägenheten i Willanows röst antydde, att hon ej gerna vidrörde det ämne, som nu kommit å bane.
— Det vill säga, ers höghet … Willanow tycktes ej rigtigt veta, huru hon skulle fortsätta. Det vill säga, ers höghet, att jag känner honom ganska obetydligt — att han — jag vill säga — att jag …
— Nå-å?
— Tala icke vid mig om honom, ers höghet, det är så att …
— Att?
— Att jag icke känner honom.
Willanow rodnade och bleknade om hvartannat. Men prinsessans misstanke hade en gång vaknat, och hon ville ej nedlägga ämnet.
— Du är brydd, Willanow, och — och …
Prinsessan hotade henne skalkaktigt med fingret.
— Du är åter icke rigtigt upprigtig emot mig, fortsatte hon. Vet du hvad jag tror?
— Nej, ers höghet.
— Att du känner den der Worowitsch ganska mycket, kanske mycket för mycket.
Alexandras anmärkning grep Willanow; hennes kinder blefvo bleka som snö.
— Känner honom? upprepade hon.
— Du älskar honom, Willanow; du har älskat honom allt sedan du var i Polen. Har jag ej gissat rätt, Willanow?
Willanow svarade icke genast.
— Jag har märkt, att då du talar om Worowitsch, är det med ett intresse och en värme, jag förstår mig på sådant der, jag, säg mig, gör jag icke det?
— Jag nekar ej till det, ers höghet.
— Du älskar honom?
— Jag älskar honom.
Willanow nedslog sina ögon, och hennes röst var kall, nästan klanglös.
Prinsessan, som märkte, huru förstämd Willanow blef, ville af Vänskap och deltagande leda samtalet in på ett annat ämne.
— Du lemnade Marfa i Warschau — och nu är hon vid Strelna. När återsåg du henne?
— Ifrån den stund, då jag afsändes från Warschau och hit, hörde jag flera månader ej något af de mina. Vi voro såsom döda för hvarandra. Ers höghet vet, att det är först under loppet af ett år, som Marfas namn blifvit ryktbart i Petersburg och trakten häromkring. Äfven jag hörde länge talas om den kloka och heliga frun vid Strelna, utan att jag visste, hvem hon var. Men i början af detta år erhöll jag ett bref, hvari jag anmodades att infinna mig vid Strelna.
— Och du infann dig?
— Jag begagnade ett tillfälle, då ers höghet var på ett besök hos sina höga föräldrar vid Gatschina, och reste dit.
— Och du igenkände henne genast?
— Genast. Af henne erhöll jag den sista underrättelsen om de minas slutliga öden.
— Men jag tänker på en sak, Willanow; i fall Orlow verkligen varit orsaken till så många olyckor, så skulle väl hans samvete ha slagit honom, icke blott då han såg det hemska öde, som han neddragit öfver din fars hufvud, utan äfven och ännu mer, då han fann din bror död framför sina fötter.
— Min bror hade i sin dödsstund dolt sitt ansigte för mig, och dolde det äfven för Orlow. Samvete? Sjelfva döden eger intet förkrossande för den samvetslöse.
— Orlow och din bror hade kanske aldrig förut sett hvarandra?
— Orlow anstäldes såsom min fars skrifvarebiträde först sedan min bror lemnat föräldrahemmet. De hade aldrig sett hvarandra.