Fursten/Del 1/Kapitel 14
| ← På vägen till Strelnas ruiner |
|
Marfa → |
FJORTONDE KAPITLET.
Prinsessan Tarrakanows historia.
Den ändlösa raden af vagnar, af hvilken den, hvari prinsessan Alexandra och Willanow åkte, utgjorde en länk, hade emellertid hastat framåt, utan vidare uppehåll än de tillfälliga, som i en större fil af åkdon lätt uppstår.
Willanows berättelse hade dragit de båda flickornas uppmärksamhet ifrån allt annat, och de märkte icke, att ryttaren ännu oupphörligt fortsatte sin ridt vid sidan af dem samt att han höll sig så nära intill vagnen, som omständigheterna kunde medgifva.
Sedan Willanow slutat, betraktade Alexandra henne med en ömhet och hjertlighet, som om hon aldrig förr än nu skulle hafva älskat henne.
Äfven Willanow sjönk inom sig tillbaka bland sina minnen såsom på en bädd af vissnade och brutna blommor.
Under den tystnad, som uppkom, erinrade sig Alexandra, att Willanow antydt att hon kände Marfas och Orlows äldre förhållanden, och för att åter lifva samtalet, frågade hon henne derom.
— Marfa är den enda, yttrade Alexandra, som nu återstår dig ifrån ditt ungdomshem. Säkert älskar du henne mycket.
— Ack, ja! ers höghet, jag gör det.
Willanow lade handen på sitt hjerta, under det hon svarade.
— Men jag förstår ej, hvarför du hitintills bevarat denna hemlighet så mycket. Tror du icke, goda Willanow, att jag också skulle hålla utaf alla dem, som du håller af?
— Ers höghets förebråelse kan vara rigtig; men Marfa har önskat att jag icke skulle berätta något om henne, och jag fruktar till och med att hon nu skall bli ganska ledsen, då hon får veta att jag talat om henne för ers höghet.
— Var ej rädd för det, Willanow, jag skall visa henne att också jag tycker om henne, och då skall hon nog förlåta dig; men det förefaller mig bra besynnerligt, att hon, som egt dina föräldrars förtroende och af dem till och med blifvit behandlad, som du uttryckte dig, med vördnad, likväl nu tagit sig till att spå. Det är en bra ringa och underordnad verksamhet, emot hvad som förr upptagit henne.
— Äfven deri har ni rätt, ers höghet, och jag kunde också så mycket mindre föreställa mig att Marfa — den för sina råd och spådomar så ryktbara Marfa — var samma Marfa, som uppfostrat mig. Genom hela hennes lif går onekligen en hemlighetsfullhet, som icke är lätt att förklara. Lidanden och sorger, tror jag dock, hafva för henne jemnat alla verldsliga olikheter. Onekligen är hon en ovanlig qvinna. Då ni får se henne, skall ni säkert sjelf, ers höghet, medgifva det. För mig har hon länge utgjort en gåta, som jag ej förmått lösa. Men jag tror jag sagt det förut. Hennes fasa för Orlow var så lefvande, så sann. Då hon första gången uttalade hans namn, liknade hon en marmorstaty, betecknande sjelfva förskräckelsen. Min nyfikenhet var väckt, ännu mera, den var retad. Och omsider förtrodde hon mig en historia, som öfverträffar i gräslighet allt annat. Ers höghet har väl hört talas om prinsessan Tarrakanow?
— Om kejsarinnan Elisabeths olyckliga dotter.
— Alldeles — om henne, ers höghet.
— Tarrakanow, som omkom i ett af fästningens fängelser, till följd af Newaflodens öfversvämning?
— Just hon, ers höghet.
— Jag kan icke säga, att jag känner mycket om hennes öden, ehuru jag väl hört ett och annat. Men hvad sammanhang har Marfa med henne?
— Efter hvad Marfa berättar mig, var hon prinsessans enda vän.
— Du retar blott min nyfikenhet, Willanow, utan att jag derför blir klokare, ty jag begriper ändock icke hvad grefve Orlow har att göra med det der.
— Ers höghet känner ej förhållandena, hör jag. Det är en ryslig historia, ers höghet.
— För mig har man blott omtalat hennes dödssätt. Vet du något mera?
— Ers höghet vet att kejsarinnan Elisabeth var morganatiskt gift med Alexis Rasumowsky.
— Ja, ja.
— Prinsessan Tarrakanow, en af deras döttrar, var lika skön som älskvärd.
— Äfven det har man sagt mig.
— Under de många våldsamma partislitningar, som brutit Polens krafter, har den ene efter den andre kommit upp till väldet. Bland dessa intager för en tjugo à trettio år sedan äfven en prins Radzivill ett utmärkt rum.
— Äfven om honom har jag hört ett och annat. Han var ju en orolig, djerf och tapper man.
— Onekligen, ers höghet; han var sådan, som alla män äro, hvilka sträfva efter högsta magten. I afsigt att genom prinsessan kunna hämnas sitt lands sorgliga öden, måhända till och med att genom henne inom sjelfva Ryssland kunna åstadkomma en revolution och störta kejsarinnan, er farmor.
— Catharina?
— Rigtigt, ers höghet, för att störta henne och i det lyckligaste fallet kanske sjelf bestiga tronen, bortförde han Tarrakanow och lät uppfostra henne i Rom, der hon sedan uppehöll sig. Men så snart kejsarinnan fick underrättelse härom, seqvestrerade hon Radzivills alla gods, hvarigenom hans förmögenhet på en gång sjönk tillhopa, och, bragt i förlägenhet, öfvergaf han sitt förslag och äfven Tarrakanow.
— Det var ej vackert gjordt.
— Långt derifrån, ers höghet, men icke dess mindre handlade han på det sättet. Nu återstod det för kejsarinnan att fånga och till Ryssland återföra den öfvergifna, i armod försatta prinsessan; men jag vet icke, om jag för ers höghet bör tala om dessa händelser så, som man berättat dem för mig?
— Hvarför icke, Willanow? Tror du kanske att jag ej deltager för alla, som äro olyckliga?
— Fråga mig icke så, ers höghet; om någon rigtigt känner ert goda hjerta, så är det jag. Men det förekommer ett och annat i berättelsen, som visar kejsarinnan från en annan dager, hvilken icke till alla delar är rigtigt fördelaktig.
— Låt icke det afskräcka dig, Willanow. Jag vet att kejsarinnan har ett godt och ädelt hjerta, ehuru hon många gånger tvingas att af politiska skäl handla annorlunda, än det bjuder.
— Som ni då vill, ers höghet. Jag sade, att det nu var fråga om att fånga den stackars Tarrakanow och återföra henne till Petersburg.
— Det sade du.
— Prinsessan bodde i Rom, och ehuru hennes ekonomiska belägenhet var ganska bekymmersam, tänkte hon på, ingenting mindre än att i stöd af sin börd bestiga czarernas tron. En dag anmälde sig hos henne kejsarinnans nuvarande hofnarr.
— Hvilkendera? Lambro Cazzioni?
— Lambro Cazzioni har, som ers höghet torde veta, varit sjöröfvare och kom först derefter i tjenst under amiral Ribas.
— Och är nu hofnarr. Så besynnerligt, Willanow.
— Lambro Cazzioni anmälde sig, som sagdt är, hos prinsessan, och då han fick företräde, tillkännagaf han att en rysk officer önskade att i ett vigtigt ärende få ett enskildt samtal med henne. Prinsessan, hvars tankar ständigt voro upptagna af sympatier för sitt fädernesland, anslogs af det hemlighetsfulla och bad officern vara välkommen.
— Hvilken var denne ryske officer? Känner du hans namn?
— Det var ingen annan än amiral Ribas sjelf, ehuru helt enkelt förklädd till officer af de lägre graderna, emedan han förmodligen ansåg sig böra omgifva sig med så mycken försigtighet som möjligt. Han hembar prinsessan sin vördnad och yttrade att hennes öden intresserade alla hennes landsmän, beklagade med djup rörelse hennes bekymmersamma belägenhet samt erbjöd henne hjelp; och den arma prinsessan, ung, oerfaren och god, rördes af hans yttranden, samt betraktade honom såsom sin af en mild försyn skickade räddare.
Alexandra lyssnade till Willanows berättelse med den uppmärksamhet, att hon knappast vågade draga efter andan.
— Min gud, Willanow, skulle äfven han kunna vara en bedragare?
— Ribas, ers höghet, hade knappast märkt det välde, han vunnit öfver Tarrakanow, förrän han uttog ett nytt steg i öfverensstämmelse med den uppgjorda planen.
— Om ni tillåter mig, yttrade han, skulle jag kunna visa er en utsigt för framtiden, lysande, ärorik och full af magt.
Tarrakanow drogs steg för steg in i det försåt, som man utlade för henne.
— Ryssarne, talade han vidare, äro missnöjda med kejsarinnan Catharina. Ett ännu tyst, men vidsträckt uppror jäser inom landet. Nationen är mägtigare än hvarje regent, då den vill vara det; men klokheten bjuder att ej kasta ifrån sig det gamla, förrän man vet, hvart man skall taga vägen för framtiden. I närvarande stund blickar ryska folket också endast efter en person, som, utgången ifrån czarernas gamla ätt, står med legitimitetens rätt och folkets sympatier närmast att träda i spetsen för styrelsen.
Tarrakanow vågade knappast tro hvad hon hörde. Alla Radzivills förespeglingar syntes ju henne nu på en gång vilja blifva verklighet.
— Ers höghet, fortfor officern till Tarrakanow, i er ser Ryssland. sin framtid, men ni kan ej ensam bana er väg fram till den. Jag har likväl ett förslag att göra er, och det är derför, som jag hitkommit. Ni känner furst Orlows magt och inflytande?
— Han är en af kejsarinnans gunstlingar.
— Det synes så, men förhåller sig ej så. Huru många högt uppsatte nödgas ej hylla den, som de hata? Orlow hatar kejsarinnan, och han önskar ingenting högre än att störta henne.
— Orlow!
— Namnet är sagdt, och jag vet ett sätt att oupplösligt förena edra intressen med hans.
— Säg mig det — säg mig det.
Tarrakanow var hänförd; prins Radzivills föreställningssätt var återväckt till lif i hennes själ och det med hela sin hänförelse. Huru nära tyckte hon sig icke stå tronen, och dock bäfvade marken under henne.
— Vill ni förena er med honom, skänka honom ert hjerta och er hand? Och ni skall snart se den revolution utbrista, som skall föra er till tronen.
— Tronen hade så länge varit Tarrakanows enda tanke; hon vacklade likväl vid detta förslag, emedan hon ändock var en svag qvinna. Det lysande anbudet glänste likväl såsom en S:t Elms-eld, lockande, förförande, ledande. Oskuld och oerfarenhet tilläto henne icke att föreställa sig något svek.
Då officern lemnade henne, medförde han till Orlow hennes tillåtelse att få aflägga ett besök.
Furst Orlow uppehöll sig på ryska flottan, som då låg i Medelhafvet.
— Han dröjde dock någon tid, innan han besökte henne.
Magtens lysande chimerer utvecklade emellertid alla sina smickrande fantasmagorier för den olyckliga Tarrakanow. Förbländad och förblindad, hängaf hon sig åt dem.
Orlow anlände slutligen till Rom.
Willanow tystnade här för att draga efter andan.
Alexandras otålighet, stegrad till det yttersta, kände ej några gränser.
— Orlow anlände, sade du, vidare, vidare.
— Furst Orlow var en ibland sin tids kraftigaste och vackraste män: en hjeltefigur, med djerfhet och mod tecknade på pannan, strålande i blicken. Framskjutande en ärorik och mägtig tron inom Tarrakanows synkrets, lifvade han hennes själ och gaf hennes tankar en högre flygt, än de någonsin förr egt, under det han på samma gång intog hennes sinnen med kärlekens trollmagt och eröfrade hennes hjerta med ljufva, milda och förledande ord.
Under det Willanow fortsatte sin berättelse, drog sig den ena bloddroppen tillbaka ifrån Alexandras kinder efter den andra. Alexandra hade hitintills endast gjort sig sköna, lyckliggörande, svärmiskt förtrollande begrepp om kärleken, och det hade aldrig fallit henne in att på allvar tänka sig, att någon skulle kunna begagna sig af denna, af alla känslor den inest himmelska, såsom ett förkläde för ett djerft och oförsynt bedrägeri. Hon bleknade också allt mer och mer för de föreställningar, som nu uppstodo hos henne och på en gång der förskingrade så många illusioner. Utan att hon sjelf märkte det, började hon göra jemförelser emellan sig och Tarrakanow, i hvars öden hon med bitter förskräckelse småningom satte sig in, liksom hade det varit hennes egna.
— Furst Orlow fullföljde dristigt sin plan, fortsatte Willanow, och i Rom började man allmänt tala om Tarrakanows giftermål. Visserligen erhöll hon varningar från flere håll, emedan Orlow var känd, men den arma flickan kunde ej tro på något förräderi. Hon älskade, älskade för första gången.
Alexandra tryckte med förskräckelse handen mot sitt klappande bröst. Berättelsen sönderslet hennes hjerta.
— Varningarna fortforo emellertid, och den enda pröfvande sorg som hon vid denna tid kände, bestod i dem, emedan de kastade en skugga på honom, från hvilken hon likväl ej mera förmådde att skilja sina tankar.
En afton promenerade de vid stranden af Tibern. Vågen rullade guldgul vid deras fötter. Himmelen stod klar och ren öfver deras hufvuden. Solen värmde, och vinden smekte deras kinder. Arm i arm gingo de vid hvarandras sida. De talade om sin framtid, om sina planer, om sin kärlek. Tarrakanow hade aldrig känt sig lyckligare. Orlow hade aldrig synts henne manligare och älskvärdare. Men utan sina moln var ej Tarrakanows himmel. De erhållna varningarna utgjorde molnet. Huru mycket förebrådde hon sig icke nu, att hon ej redan långt förut anförtrott honom den misstanke, som man sökt väcka hos henne. Tänkt och sagdt! Med barnslig oskuld omtalade hon allt för honom. Orlow syntes öfverraskad, förtörnad, vred. Han tog himmel och jord till vittne, men han behöfde ej så höga vittnen för att öfvertyga Tarrakanow om sin rättskaffenshet. Inom sig hade hon aldrig tviflat på honom.
— Förlåt mig, bad hon, att jag ens omtalade, hvad man velat inbilla mig. Jag gjorde det icke af tvifvel, jag gjorde det, emedan jag ej längre förmådde bära en hemlighet sådan som denna, emedan jag ansåg mig handla orätt emot min egen kärlek att dölja något för den jag älskade. Min kärlek, liksom min tillit, är oinskränkt. Du skulle icke kunna förråda mig, förråda den, som älskar dig mera än sig sjelf, som icke eger en tanke, hvilken ej är en skugga af din tanke, icke en känsla, som ej är ett eko af din.
Fursten försäkrade henne om sin kärlek; han blickade tröstande in i hennes ögon, han tryckte lugnande hennes brännande hand. Ifrån denna stund skulle Tarrakanow långt hellre trott, att ett skydrag skulle kunna bortsopa hvarje stjerna från himlahvalfvet, än att den morgonstjerna, som kärleken tändt öfver hennes hjertas verld, skulle kunna slockna.
Men Orlow gick ännu längre. Han bad att genom äktenskapliga band få helga sin kärlek, och med ljuf tillfredsställelse samtyckte Tarrakanow dertill, emedan hon insåg att Orlow och hon endast såsom hvarandras makar kunde skyddas från allt förtal. Bröllopet blef bestämdt, och tiden utsatt. Vigsel-ceremonien förrättades efter grekiska kyrkans föreskrifter, hvarvid prester och civila embetsmän icke saknades.
Alexandra andades ut.
— De blefvo således likväl förenade? anmärkte hon.
Denna föreställning gladde henne. Tarrakanow hade ju älskat — hon — som Alexandra.
— Hör mig till slutet, inföll Willanow, och ers höghet skall få höra, huru ett brott begicks med iakttagande af alla yttre heliga former, men hvari likväl religionen begagnades såsom en täckmantel för det skändligaste bedrägeri, som kan träffa en qvinna.
Willanow blef nästan het, under det hon talade, så upprörd kände hon sig.
Alexandra svarade ej; hon lyssnade endast begärligt efter fortsättningen.
— Tarrakanow var emellertid gift, återtog Willanow. Hon var lycklig. Skulle hon icke också vara det? Hon tryckte ju till sitt bröst föremålet för sin första, sin enda kärlek. Alla de, som varnat henne, medgåfvo sitt misstag. Förtalet dog bort: det hade ej mera någon att förtala. Tarrakanow jublade, stolt och intagande, vid Orlows arm. Fester och högtider aflöste hvarandra. Alla ville se den praktfulle, mägtige mannen Orlow. Alla ville beundra den tjusande, den sköna Tarrakanow. Om bådas framtid talade man i förtäckta ord, ty man vågade icke ännu säga högt, hvad man dock hviskade från alla håll, att Rysslands kejsarkrona skimrade i skyn öfver deras hufvuden. Italienarne bugade sig icke blott för ett furstligt par, man bugade sig, så trodde man, inför ett snart kejserligt. Spådomar åtfölja allt ovanligt, spådomar utgöra den nimbus, hvarur vigtiga händelser framblixtra. Spådomar omgåfvo äfven detta furstepar, men mindre såsom en nimbus än såsom en gloria.
Orlows afsigt var icke att njuta af några triumfer i Rom; men för att raskt fullfölja sin plan, förestälde han Tarrakanow, att man, på det att kejsarinnan Catharinas misstankar ej skulle väckas, borde begifva sig till någon mindre stad, der man, tills sammansvärjningen i Petersburg hann att utbrista, kunde lefva obemärkt.
Tarrakanow gillade detta råd: kunde hon väl också tro annat, än att det var den ömma kärlekens och den försigtiga klokhetens? Man begaf sig till Pisa.
Huru mycket njöt hon icke af denna färd! Orlow följde ju henne. För henne fans ej mera hvarken något Rom eller Pisa, endast Orlow fans. Der han fans, fans också allt, som hon på jorden älskade. Kärleken bygger sitt Rom icke på sju kullar, utan på två hjertan, och skapar, med fantasien till arkitekt, omkring dem, som äro lyckliga, praktfulla palats och ljusa, sköna tempel, som väl ej äro eviga, men härliga, — så länge de bestå.
Orlow hade i Pisa hyrt sig ett präktigt palats, och lifvet och naturen logo så förtrollande omkring dem, emedan kärleken ännu log emot dem.
Ryska flottan låg vid denna tid i Livornos hamn.
Orlow låtsade sig inför Tarrakanow vara okunnig derom, men gladde sig åt nyheten och förklarade, att han för sina framtida planer nödvändigt måste göra en resa dit, samt erbjöd Tarrakanow att följa sig. Prinsessan samtyckte dertill, allra helst som hon trodde att hon allt mer och mer närmade sig det stora, förespeglade målet. Tanken att vid Orlows sida få visa sig inför sina landsmän, hvilka hon redan smickrade sig att en gång få räkna såsom sina undersåtar, gladde henne. Intagen af tjusande föreställningar, anlände hon till Livorno, der hon emottogs med alla tecken af den djupaste vördnad. Från alla håll hastade man att uppvakta henne. Ryska flottans amiral jemte konsuln voro ibland de första, som, jemte sina fruar, icke blott infunno sig, utan slöto sig till hennes svit. Ett talrikt hof omgaf henne inom kort, ett hof, hvilket med samma uppmärksamhet sökte uppfylla hennes minsta önskningar, som hade hon redan varit en krönt person. Men natur och oskuld flätade också nu sitt diadem in i den ljufva qvinnans mörka lockar, och alla de, som redan hade sig bekant det svek, man spelade, böjde sig djupt för det arma statsoffret, djupt för att dölja sin egen blygd, djupt för att dölja den tår, som oemotståndligt trängde sig fram i deras ögon.
Alexandras oro tilltog, ju längre Willanow kom. Hon visste väl icke hvart hennes berättelse skulle leda, men hon anade och hon darrade.
— Fortsätt, fortsätt, bad hon.
— Livorno täflade med Rom, fortsatte också Willanow, att fira Tarrakanow. Hennes skönhet var furstlig; hennes framtid ej mindre. Folket omgaf hennes vagn med jubel, då hon begaf sig ut. På spektaklerna glömde man skådespelen för att betrakta endast henne. Alla kretsar talade blott om henne; alla tidningar voro blott sysselsatta med hennes beröm. Den italienska lifligheten rörde sig med hänförelse i hennes fjät. Hvarje stund var en triumf för henne, men som glömdes för nästa stund, som skänkte henne en ännu större. Hvilken qvinna kunde känna sig mera stolt och lycklig öfver sin kärlek än hon?
Orlow talade icke om något besök på flottan; men flottans befäl omgaf oupphörligt Tarrakanow och honom, liksom för att ännu mera förhärliga dem.
Emot ingen kunde framtiden le så förtrollande som emot henne. Hennes hjerta egde allt, hvad det önskade, hennes stolta fåfänga smickrades från alla håll, hennes förhoppningar drömde sig redan på en af Europas mägtigaste troner.
Men ju mera hon såg sig förhärligad, desto mera vaknade hennes böjelse att hasta framåt. Den hvirfvel af förtrollning, hvari hon inkommit, skulle draga henne ned i djupet.
En dag bad hon sjelfmant Orlow att tillsammans med honom få besöka den ryska flottan. Czarernas blod flöt i hennes ådror; hon drömde nu mera ej om mindre än att med sin ungdom, sin skönhet och sina förhoppningar eröfra hela ryska flottans tillgifvenhet.
Orlow samtyckte.
Följande dagen var allting i ordning vid stranden för att föra henne ut till flottan.
Hon tog plats i en praktfull slup, åtföljd af damer. Efter henne följde Orlow i en annan; vid hans sida satt amiralen. Tåget slutade med en tredje slup, hvari ryska och engelska officerare sutto.
En ofantlig massa af åskådare fylde stranden; bifallsrop dånade omkring henne.
Hvilken skön anblick erbjöds henne icke i denna stund! Livornos härliga hamn vimlade af helgdagsklädda skaror. Den ryska flottan, smyckad från topparne och till relingarne med tallösa flaggor och vimplar, skiftande i regnbågens alla färger. I detta ögonblick syntes en blixt ljunga ifrån chefsskeppet, derefter följde den dånande knallen af det första salutskottet. Skott följde på skott. Snart låg hela flottan insvept i ett moln af krutrök. Sluparne kommo allt närmare och närmare. Ljudet af en rysk nationalmelodi, utförd af blåsinstrument, gungade öfver vågorna. Från alla rår såg hon sjöfolket, hufvud vid hufvud, helsa sig med viftande hattar och hurrarop. Hennes hjerta klappade så underbart, intaget af oändlig sällhet. Ärebetygelserna voro ovanliga, men i sin tacksamma själ höjde hon också en bön till gud för det ryska riket, för det ryska folket.
Sluparne lade till vid chefsskeppets sida.
En karmstol, sirad med gyllene ornament, nedhissades till henne, och hon lyftes i den ombord.
Allting vittnade om en vördnad, som hade hon varit en kejserlig person. Af tacksamhet tryckte hon också Orlows hand, så snart hon befann sig på däcket.
Det var den sista handtryckning, som de vexlade.
I samma stund, som hon vände sig ifrån honom, gaf han ett tecken, och man kastade sig öfver henne som öfver ett farligt rofdjur och slöt henne i jern.
Alexandras uppmärksamhet hade icke ett enda ögonblick hvilat. Hon hade följt Willanows berättelse med en känsla, bäfvande af fruktan för utgången. Ett qväfdt, halfhögt anskri af fasa ljöd från hennes läppar i denna stund.
— Öfvergången ifrån den högsta ärebetygelse, fortsatte Willanow, till detta förnedrande våld var lika hastig som oväntad.
Innan hon ännu hann att samla sina tankar och återkomma ifrån sina förvillande illusioner, förklarade Orlow henne för kejsarinnan Catharinas statsfånge.
Förgäfves knäföll den arma för den hårde tyrannen, bedjande honom om barmhertighet. Ännu ansåg hon honom såsom sin man, och hon anropade honom i deras kärleks namn.
Orlow svarade henne med ett hånskratt och upplyste henne om att …
— Men min gud, afbröt Alexandra Willanow, de voro ju gifta.
— Ers höghet bedrager sig. Den man, som varit nog förhärdad att blifva Peter III:s bödel, fruktade ej heller att begagna alla heliga ceremonier, för att i deras skydd bedraga Elisabeths dotter. Hon var icke hans hustru, ers höghet. De prester, som sammanvigt dem, och de civila tjenstemän, som öfvervarit den heliga akten, voro allesamman endast förklädda skälmar.
— Slaget var förfärligt. Hennes hjerta ville brista. Sanslös förde man henne från däcket ned i det djupaste skeppsrummet.
— Följande dagen lyfte flottan ankar och återvände till Ryssland.
Alexandra satt så tyst, så tyst. Ingen enda förändring i Willanows röst undgick henne, men hennes hjerta klappade häftigt; man hörde dess slag.
— Då Tarrakanow anlände till Petersburg, förflyttades hon till en mörk håla i en af fästningens vallar.
Alexandra kunde knappast samla sina tankar. Tarrakanows fasansvärda öde stod lifligt för hennes inbillning. Men ur det kaos af intryck, som störtade genom hennes själ, uppdykte en enda tanke, som mera än allt annat förskräckte henne. Hon hade förestält sig att kejsarinnans hjerta var godt, ehuru politiken ej alltid tillät henne att handla i öfverensstämmelse med dess milda bud; men nu erfor hon icke blott, huru hjertat måste gifva efter för politiken, utan huru den till och med kunde begagna sig af dess alla kraf och inflytanden, för att på ett förrädiskt sätt nå sitt mål. Det var en grymhet, långt större, än hon kunnat ana. Att göra sjelfva kärleken till den snara, hvari man för en kall, beräknande, politisk afsigt lockade en ung och svag flicka till det djupaste förderf, upprörde hennes ädlaste känslor, och ehuru visserligen Alexandra befann sig i en helt annan belägenhet än den, hvari Tarrakanow stått till kejsarinnan, förefans dock den likheten, att politiken äfven hade sitt finger med i hennes kärlek. Fantasien är alltid outtröttlig på föreställningar, vare sig att den fäster sin vinge vid våra tankar för att höja oss upp bland vår lyckas stjernor, eller fattar spaden för att vidga afgrunden vid våra fötter. Ju mera Alexandra också betänkte sin ställning, desto mörkare och dystrare vidgade sig djupet omkring henne, och hon sjönk ögonblick efter ögonblick allt mer förkrossad inom sig.
Willanow hade andats ut, men hon hade ej derför slutat sin berättelse.
— I fängelset, började hon åter, hade Tarrakanow tid att öfverblicka sin belägenhet.
Då Willanow anyo tog till ordet, spratt Alexandra till. Nu mera fasade hon lika mycket för fortsättningen, som hon förut längtat efter den.
— Huru grymt hade man ej lekt med hennes ädlaste känslor, talade Willanow, till hvilket dåd hade man ej gjort sig skyldig på en väg, banad af kärlek och ljusa förhoppningar! Men den förfärligaste delen af berättelsen återstår.
— Den förfärligaste? Barmhertige gud!
— Fängelset var trångt och fuktigt. Hennes helsa led, hennes krafter aftogo. Bragt till förtviflan, önskade hon att få dö. Det var numera hennes enda hopp. Men döden kom icke. Nedtryckt af förebråelser, qvald af lidanden, tärd af sinnessjukdom, började hon att tvifla på allt. I ett ögonblick af vansinne beslöt hon att sjelf afhända sig lifvet, och hon skulle äfven gjort det, men i denna stund …
Willanows röst dog bort, hon tycktes knappast kunna fullborda meningen.
Alexandra var åter blott öra.
— Men i denna stund, upprepade hon.
— Kände Tarrakanow att hon äfven hade en annan att lefva för.
— En annan? Jag förstår dig icke.
— Ah, ers höghet — jag vet ej, huru jag skall uttrycka mig.
— Uttryck dig helt enkelt hon hade en annan att lefva för — hvem var det? Jag begriper ej hvad du menar.
Båda flickorna betraktade hvarandra. Alexandra med en frågande och förundrad blick, Willanow rodnande af förlägenhet.
— Hon kände att hon var — var …
— Var …
— Var mor, ers höghet.
— Allsmägtige gud!
— Hon egde icke mera rättighet, ers höghet, att dö — hon måste lefva — lefva i ett elände, djupare än något annat. Men jag har glömt en sak.
— Hvad då, Willanow?
— Tarrakanow hade medfört en slaf till Italien.
— En slaf?
— Denne slaf hade hon fått af sin far. Tarrakanow och slafven voro jemnåriga, och i samma mån som hon hyste välvilja för honom, egnade han henne hela sin trohet och tillgifvenhet. Tarrakanow frigaf honom äfven; men han ville ej begagna sig deraf, utan förblef qvar hos henne. Mannen var en lika klok som hederlig karl. Då furst Orlow i Rom inledde Tarrakanow i den kärlek, som skulle föra henne i förderfvet, var han en bland dem, som först varnade henne. Han hade nämligen af Orlows betjening hört åtskilligt prat, hvaraf han drog sina egna slutsatser. Men då hon tillbakavisade hvarje sådan svekfull föreställning, anhöll han slutligen att utfå det fribref, som hon långt dessförinnan lofvat honom. Tarrakanow gaf honom äfven det, och han lemnade henne, ehuru hon till sin förundran snart återsåg honom, men icke mera i hennes livré, utan i furst Orlows. Han hade tagit sitt parti och öfvergått i hans tjenst. Tarrakanow tänkte likväl föga härpå, och Alexandrowitsch — det var hans namn — syntes å sin sida ej heller bry sig mera om henne. Tarrakanow höll honom äfven räkning för den tillgifvenhet, som han visade sin nye husbonde, så mycket mera, som denne husbonde var hennes egen tillbedde man. Från den stund, hon fängslades i Livornos hamn, återsåg hon icke vidare Alexandrowitsch. Men — då hon minst väntade det — inträdde han en dag i fängelset. Vid hans åsyn erfor hon ett ögonblicks glädje, det första efter många månader. Alexandrowitsch berättade, att han sökt fångvaktaretjensten för att få omgifva och tjena henne, att han nyligen gift sig och att äfven hans hustru skulle få, i fall prinsessan önskade det, någon gång besöka henne; att han fruktade för, att man hade något anslag emot hennes lif, men att han ville söka vaka öfver henne, såsom öfver den enda, inför hvilken han intill sin dödsstund gerna erkände sig såsom en frivillig slaf. Alexandrowitsch lindrade äfven så mycket han kunde Tarrakanows elände. Hans tillgifvenhet gladde henne, emedan den återgaf henne ett eljest redan förloradt förtroende till menniskors godhet. På detta sätt försvunno månader för den beklagansvärda, då Newafloden, som hastigt öfversvämmade sina bräddar i December 1777, inträngde i fängelsehålan, och Tarakanow fann en ryslig död.
— Det är ohyggligt, Willanow, det är fasansvärdt.
— Man säger …
Äfven nu hejdade sig Willanow.
— Hvad säger man?
— Man säger — men jag tror icke detta rykte — Tarrakanow dog på …
— På kejsarinnans befallning.
— Det är omöjligt, Willanow, det kan ej vara sanning. Nej, nej, det kan det icke.
— Äfven jag är af samma mening, ers höghet. Kejsarinnan kunde ej vara så grym; men emellertid säger man, att floden med flit leddes in i hennes underjordiska fängelse.
— Man ljuger, Willanow. Kejsarinnan är god. Ni sjelf kan icke neka dertill.
— Långt derifrån, ers höghet. Kejsarinnan är god, så vida henhes vilja får bestämmas af henne sjelf.
— Du menar att politiken styr henne.
Alexandra tänkte på sig sjelf. Hon ville höra Willanows svar för att utreda sin egen tanke.
— Ja, ers höghet, ja!
Alexandra drog sig ovilkorligen tillbaka; hon hade velat gömma sig inom sig sjelf, om hon kunnat det, men en ny tanke for nu genom hennes själ.
— Men Alexandrowitsch, anmärkte hon, kunde han icke ha räddat Tarrakanow? Han hade väl nycklarne till fängelset?
— Naturligtvis, ers höghet, och säkerligen skulle han äfven gjort det, om han kunnat, ty han är en bra karl, som kan uppoffra allting för den, som han värderar.
— Känner du äfven honom?
— Då Tarrakanow var död, öfvergaf han sin befattning som fångvaktmästare och instälde sig hos Marfa. Under alla de år, som Marfa vistades hos mina föräldrar, var äfven han der. Jag kände honom ganska väl. Äfven ni, ers höghet, har sett honom ett par gånger.
— Jag?
— Erinrar ni er icke, att då vi för någon tid sedan promenerade i sommarträdgården, stannade vi och talade vid en karl, hvilken vid ingången utbjöd frukt till salu.
— Du menar den der sbitenförsäljaren?
— Alldeles, er höghet; mannen intresserade er, och ni tillät honom att inkomma i trädgården.
— Jag kommer ganska väl ihåg honom. Han hade ett vidlyftigt, svart och krusigt skägg, hvaremot hans eldiga ögon och de hvita tänderna bröto sig på ett märkvärdigt sätt. Och han har tjenat hos Tarrakanow och sedan hos Marfa?
— Ja, ers höghet.
— Men vi glömma en sak, inföll Alexandra nu med häftighet, Tarrakanow var ju mor, sade du — barnet — barnet — blef det räddadt?
— Det dog med henne, ers höghet, ännu hvilande under hennes hjerta.
— Hvilken ryslig historia, Willanow; jag har aldrig förestält mig, att så mycken elakhet skulle kunna finnas till.-
Båda flickorna sjönko tankfulla tillbaka, hvar och en i sitt vagnshörn, öfverlemnande sig åt det dystra intryck, som blifvit väckt hos dem; men derunder vaknade hos Alexandra ett och annat tvifvelsmål och hvarje tvifvelsmål var för henne så välkommet emedan hon gerna önskade att se händelsen i en annan dager än den, som Willanow framstält, eller att kärleken icke helt och hållet blifvit behandlad såsom en lekboll i politikens hand. Hon inbillade sig, att hennes egen framtid nästan berodde derpå. Hvarje möjlighet att gifva förhållandena en annan tydning var således för henne en ljusglimt, som hon med begärlighet omfattade.
— Men jag begriper icke ändå rigtigt en sak, Willanow, anmärkte hon äfven; du har hört denna historia af Marfa, men huru kan hon hafva så noga reda på den?
— Det kan så vara, ers höghet; men jag har sagt, att Marfa var Tarrakanows vän och kanske uppehöll sig vid samma tid i Rom och Livorno som hon. Det der har jag likväl aldrig frågat Marfa om. Hvad som passerade i fängelset, kunde ju Alexandrowitsch hafva omtalat.
Alexandra suckade. Hon hade intet mera att erinra. Sakta sjönk hon åter tillbaka.
Men hon ville kämpa för sitt hjertas tysta önskningar, och ännu en gång reste hon sig upp.
— Men, min gud, Willanow, erinrade hon nu, du har ju här talat om furst Orlow, och han är ju en helt annan person än grefve Orlow, för hvilken Marfa likväl visade så mycken förskräckelse i Warschau. Hvad kan grefven således hafva för gemenskap med allt det der; det begriper jag icke.
Willanow svarade icke genast.
— Du förstår väl, Willanow, att om äfven furst Orlow kunde ingifva Marfa ovilja och fasa för det sätt, hvarpå han behandlade hennes vän, så är det väl icke derför sagdt, att hon äfven skulle hata grefve Orlow.
— Ni är mycket mera skarpsinnig än jag, ers höghet, och jag får erkänna, att äfven jag ej rigtigt kan förklara det der. Marfa kanske afskydde mindre personen än namnet.
Den, om också aflägsna, men för Alexandras föreställning dock framstående likheten mellan Tarrakanows och hennes öden hade verkligen gjort Alexandra mera eftertänksam och begrundande, än hon eljest var.
Det var politiken, som krossat Tarrakanows hjerta; skulle politiken väl äfven krossa Alexandras?
Under detta samtal hade man nalkats Strelna allt mer och mer.
Redan såg man på afstånd det förfallna slottets hvita murar liksom
bleka skuggor i nattmörkret skymta fram öfver parkens kronor eller
emellan alléerna.
Flickorna hoppades att snart sammanträffa med Marfa, målet för deras önskningar; men en oförutsedd händelse skulle likväl ännu möta och uppskrämma dem.
Uti en lång fil af vagnar behöfver blott en stanna för att åstadkomma oordning bland alla efterföljande.
En obetydlig tillfällighet inträffade äfven nu och skulle gifva anledning till ett verkligt, ett långt större bekymmer. En vagn hade stannat. De efterkommande, okunniga derom, fortforo att köra på. Slutligen måste man börja att stryka tillbaka, utan att de efterkommmande genast rörde sig ifrån stället. Oordningar uppstodo. Kuskarne skreko och svuro. Herrarne blefvo onda, fruntimren rädda. Alla ville hafva ett ord med i laget. Man befalde hit och dit. Den ene visste ej, hvad den andre ville. Filen hade brutit sig. Villervallan tilltog. Från alla sidor hotades man af faror. Somliga togo sitt parti och hoppade ur vagnarne; andra kröpo så långt in uti dem som möjligt. Alexandras och Willanows rädsla kände inga gränser. Med klappande hjertan slöto de sig tätt intill hvarandra, utan att våga yttra ett ord.
Men denna räddhåga, redan uppjagad till det högsta, skulle få ännu större skäl för sig.
Medan de båda flickorna ännu sutto tätt slutna intill hvarandra, lyssnande till det förvirrade, ihärdigt fortsatta oväsendet, blickade den reasige, bleke och magre ryttaren in genom vagnsfönstret.
Med ett anskri på sina läppar slöto Alexandra och Willanow sig ännu tätare intill hvarandra, och ryttaren drog sig åter hastigt tillbaka.
En stund senare nådde dem ljudet af ett sakta fördt samtal utanför vagnen.
— Hör, hör! hviskade Willanow, hör, ers höghet, hör!
Rädslan fördubblar hörseln.
— Jag hör — man talar — hör.
— Hvem är det som åker här i vagnen? frågade den ena rösten.
— Min husbonde, svarade den tilltalade likgiltigt. Hvem skulle väl annars åka här?
— Du ljuger. Det är tvenne flickor.
Både Alexandra och Willanow hörde, att det var kusken, som svarade.
Willanow lutade sig ut genom vagnsfönstret för att se efter, hvem det var, som talade med honom, och märkte nu, att det var den långe, magre och jättelike ryttaren.
— Jag vill veta, hvilka dessa fruntimmer äro, fortfor han.
— Fråga dem sjelf, genmälde kusken; jag känner dem ej.
— Hör du, min vän, återtog ryttaren, känner du detta tecken?
— Ett poliskort.
Ett sådant kort är en mägtig talisman i Ryssland.
— Som du säger. Vill du nu lyda mig?
— Jag lyder, herre; befall!
Kusken vände sig bort från ryttaren och gjorde i hemlighet ett korstecken. Poliskortet ingaf honom fruktan.
— Är icke den ena af dessa fruntimmer fröken Willanow?
Ryttaren bemödade sig att tala så sakta som möjligt, men Alexandra och Willanow, som förstodo, att det gälde dem, skulle i denna stund hafva hört ljudet af en hviskning.
— Ni känner ju henne, anmärkte kusken, hvarför fråga mig då?
— Jag trodde, att det var hon. Hvem är den andra?
— Vid S:ta Maria, förbi hvars kapell vi snart passera, jag känner ej, hvem hon är.
Om någon del af Willanows berättelse jagat blodet från Alexandras kinder, hvilket intryck skulle icke då ett samtal göra på dem, som rörde dem sjelfva?
Läsaren behöfver knappast upplysas om, att den reslige, magre ryttaren var Andreas, grefve Ivan Orlows bror, stadd på vägen till Strelna, i det orubbliga beslutet att bortföra Willanow. Åtföljd af en betjent, hade han i sakta mak färdats vägen framåt, då han oförmodadt hörde, att man i vagnen, vid hvars sida han befann sig, upprepade Orlowska namnet den ena gången efter den andra. Utan att egentligen vara nyfiken, skulle hvar och en under sådana omständigheter kanske lyssnat. Äfven Andreas gjorde det, och det föll honom dervid in att just det fruntimmer, som hans resa gälde, befann sig derinne, hvarför han lutade sig fram öfver hästen, i afsigt att se efter om så verkligen förhöll sig. Men om marschallerna äfven upplyste vägen utanför, var det ej dess mindre mörkt inuti suffletten, och han kunde icke rigtigt urskilja de båda flickornas ansigten. Sedan misstanken likväl var väckt hos honom, granskade han åkdonet närmare och upptäckte, att det var ett af de kejserliga ekipagen, ehuru kusken icke bar det kejserliga livréet.
Efter att Andreas förvissat sig om att fröken Willanow befann sig i vagnen, öfverlade han med sig sjelf, hvad han borde göra. Att enlevera henne vid Strelna, kanske nödgas rycka henne till och med ur den för sin andakt och vishet nästan såsom ett helgon betraktade Marfas våld, var icke utan våda. Saken skulle åtminstone göra ett oerhördt uppseende, som han visserligen antog, att hans bror skulle lyckas att nedtysta, men som i alla händelser dock vore allra bäst att — om möjligt — förekomma eller undvika.
En god idé hade också uppstått hos den redlige Andreas, hvarât han redan i förväg gladde sig.
I stöd af det poliskort, som han erhållit af Ivan, kunde han befalla öfver kusken. Kusken skulle — med detta för sina ögon — icke en gång våga knysta. Han hade redan märkt kortets verkan på mannen, och hvarför ej begagna sig af dess underbara inflytande äfven i en vidsträcktare mening och befalla kusken att köra förbi Strelna ända till Petersburg. Flickorna skulle kanske ej märka denna lilla list, förrän man redan vore långt ifrån slottet.
Andreas talade icke mycket, annat än i de ögonblick, då han, upprörd af häftiga inre stormar, ej förmådde undertrycka sina känslor; men han tänkte ständigt, ehuru hans tankar alltid buro prägeln af de häftiga och våldsamma lidelser, under hvilka hans själ ständigt arbetade; de voro också långt mera djerfva, ofulländade, vilda utkast till tankar än en genomförd logisk kedja af begrepp. I denna kaotiska själ hade aldrig någonting hunnit att mogna, med undantag måhända af hans fantastiska kärlek till en person, som han sjelf dödat, Tarrakanow. Andreas såg alltså ingenting outförbart i sin plan; den var dristig, och det var för honom detsamma, som att den var klok och god.
— Men hvem kan väl den andra flickan vara?
Han gjorde frågan, men svaret glömde han bort.
— Har du tillräckligt betraktat detta kort? sporde han åter kusken.
— Ja, nådig herre.
— Du ämnar dig till Strelna, men du skall köra till Petersburg.
— Ni befaller det
— Känner du mig?
— Nej.
— I morgon infinner du dig i poliskansliet — du tiger — förstår du.
En del af ryttarens yttranden undföll Alexandra och Willanow, en del nådde fram till dem.
— Hvad skola vi göra? hviskade Alexandra.
— Tyst! bad Willanow. Låt oss höra.
Ryttaren lemnade kusken och vände sig om, och man såg, huru en annan karl till häst närmade sig honom. Det var hans tjenare.
Ännu fortfor oredan bland vagnarne. Svordomar, skrik och buller hördes från alla håll.
Vagnen stod i detta ögonblick stilla.
— Willanow, hviskade Alexandra, han hoppar af hästen.
— Ja, ja!
— Han lemnade den ifrån sig.
— Hvad ämnar han göra?
— Han kommer hitåt.
— Han tänker sig in till oss, här i vagnen.
— Han skall igenkänna oss.
— Jag darrar.
— Tyst. Han stannar.
Flickorna hviskade så sakta med hvarandra, att de knappast hörde sig sjelfva.
— Han nalkas åter.
Willanow hade följt hvarje hans rörelse. Ingenting undföll henne. Hon följde mindre någon bestämd afsigt än en omedveten instinkt, då hon lade sin hand på nyckeln till vagnsdörren, midt emot den, från hvilken ryttaren närmade sig och till hvilken sida de äfven dragit sig undan så mycket som möjligt.
— Han fattar i dörren.
Andreas bleka och magra ansigte belystes härvid af det röda skenet från en marschall.
— Min gud!
Ledd blott af sin fruktan, vred Willanow om dörrnyckeln, i hvilken hon ännu höll.
— Ah se …
Andreas vände sig i denna stund häftigt åt sidan, liksom han oroats af någonting. Den grofva profilen visade sig derigenom i hela sin groteska egenskap.
— Låtom oss fly.
— Fly?
— Kom!
Lyckligtvis rörde sig icke vagnen ifrån stället, under det att de båda förskräckta flickorna hoppade ur. Ett ögonblick senare, och deras obetänksamma flykt skulle måhända hafva kostat dem dyrt; ty knappast hade de nedkommit på marken, förrän hästarne ryckte till, och tvingade till och med Andreas att för en handvändning uppskjuta sin afsigt att inträda i vagnen.
Vi lemna Andreas här och följa Alexandra och Willanow.
Hvarken Alexandra eller Willanow hade tänkt på hvad de gjorde.
Fruktan hade ensam föreskrifvit dem flykten, och de togo den, utan
att besinna sig.
Nedkomna på landsvägen, indrogos de i den förvirring, som rådde der. Folket trängdes om hvarandra, den ene ville framåt, den andre tillbaka. Det gråa dam-moln, som uppsteg från den sandiga och torra vägen, omhöljde dem. Alexandra vågade knappast röra sig ifrån stället hennes ögon förblindades af dammet, och hennes öron döfvades af sorlet. Willanow, som såg prinsessans redlösa belägenhet, visste ej, hvad hon skulle taga sig till. I sin förtviflan ångrade hon, att hon lemnat vagnen och blickade efter den, men till sin förskräckelse fann hon, att den redan var försvunnen.
Huru mycket förebrådde hon sig icke nu denna utfart.
Men tid och omständigheter tilläto icke några vidlyftiga öfverläggningar och förebråelser. Prinsessans svaghet visade Willanow nödvändigheten att tänka och handla för henne. På sig sjelf föll det henne icke in att tänka.
Beslutsamt fattade hon också sin förvirrade vän under armen, på det att de åtminstone icke skulle blifva åtskilda.
Huru mycket önskade hon icke, att de skulle vara långt, långt derifrån!
Folkströmmen började väl att åter ordna sig och löpa åt ett håll, men skulle de väl låta bortföra sig af den?
Willanow, som i svåra och brydsamma stunder icke brukade sakna fattning, tvekade likväl.
Oerfaren, värnlös, svag, inblandad midt i en oredig, vimlande folkmassa, var det väl ej heller underligt, att hennes mod svigtade.
Ett stycke följde hon äfven viljelöst med.
Willanows berättelse, som förut så mycket upprört Alexandra, den rädsla, som den okände ryttaren ingifvit henne, och slutligen den belägenhet, hvari hon nu befann sig, bidrogo gemensamt att uttömma den unga och späda prinsessans krafter.
— Jag är trött, hviskade hon till Willanow, jag vill hvila.
— Stöd er vid min arm, ers höghet, men låt oss icke stanna.
— Jag förmår icke.
Hvart skulle Willanow taga vägen? Misströstande såg hon sig omkring.
I detsamma hördes ett förfärligt, oredigt stoj och oväsen bakom dem.
Några fulla ryssar, öfverlemnande sig åt sin rusiga hjernas bacchanaliska ingifvelser, störtade sjungande och hojtande fram, ofredande alla, som de mötte.
Bullret närmade sig allt mer och mer.
Willanow skulle ha velat hasta undan fridstörarne; men prinsessan förmådde knappast att släpa sig fram.
Redan voro de fulla karlarne ända in på dem.
På sidan om sig upptäckte Willanow nu en pelare, som betecknade en ny werst.
Willanow förde Alexandra genast till den, och båda två sjönko ned på dess fotställning.
Men de fulla karlarne hade redan märkt de båda flickorna och omringade dem skrattande. Flickorna hade undvikit en fara, men störtat sig i en ny, ännu värre.
Prinsessan drog sig tillbaka. Willanow uppträdde modigt emellan karlarne och henne.
— Aflägsna er! befalde hon.
Faran var öfverhängande, men, hon hade också återfått hela sin själsnärvaro.
Befallningen var så enkel och så kort, att den för ett ögonblick hejdade äfven de rusige. Men ruset saknar all logik; det talar och det handlar blott efter gehör, och i samma mån som motståndet retar, i samma mån blir det äfven djerfvare.
En blixt glänste dock redan i Willanows ögon, hon beslöt att hellre låta döda sig än tillåta någon nalkas Alexandra, som i sin fruktan, icke allenast för att blifva igenkänd, utan äfven för våldsamheter, slagit sina båda armar omkring marmorpelaren.
Willanows beslutsamhet vek icke ifrån henne, och så snart karlarne åter ville närma sig, mötte hon dem.
En dristig tanke hade fallit henne in.
— Ännu en gång befaller jag er, tilltalade hon dem, att aflägsna er härifrån. Jag befaller er det i den heliga Marfas namn, under hvars beskydd vi stå.
Willanow hade med afsigt begagnat sig af Marfas namn. Hon kände, hvilken betydelse det egde, framför allt bland de obildade ryssarne, och hon begagnade det derför.
Underbar och ögonblicklig var också detta namns verkan. Knappast hade Willanow uttalat det, förr än allt oväsende upphörde, alla hufvudbonader strökos till sidan, flera böjde sina knän, andra sänkte sina hufvuden, under det att alla på en och samma gång gjorde korstecknet för sina bröst och hviskade ett sakta: gospodi pomiloi![1]
Hvilken verldslig magt är större än vidskepelsens? Kanske spirans, svärdets eller bålets? Omöjligt! Vidskepelsen triumferar till och med på bålet öfver dem alla tre.
Sjelf nästan öfverraskad af sin framgång, beslöt Willanow att begagna sig af ögonblicket, och hon fattade Alexandras hand för att aflägsna sig derifrån.
På alla sidor vek folket tillbaka för henne och Alexandra.
Marfas namn hade framkallat en vördnad, såsom hade Alexandra och Willanow sjelfva varit tvenne helgon.
En stund senare krökte de af ifrån landsvägen ned uti en allé.
Strelna låg nu framför dem.
Flickorna hade åter lugnat sig. Med huru mycken tillfredsställelse lyckönskade de sig icke att hafva kommit ifrån de faror, som hotat dem!
Willanow tackade gud, för det hon kommit att nämna Marfas namn, och Alexandra välsignade det i tysthet.
Skyddade af det helgonskimmer, som folktron tillade Marfa, stannade de snart vid ingången till hennes boning.
- ↑ Herre förbarma dig!