Fursten/Del 1/Kapitel 15
| ← Prinsessan Tarrakanows historia |
|
S:t Petersburg → |
FEMTONDE KAPITLET.
Marfa.
Strelna var under kejsarinnan Catharinas tid en ruin, men en ruin af det mest praktfulla och romantiska utseende.
Peter den store, som älskade att från så många håll som möjligt blicka ut öfver finska viken, ur hvars väldiga mynning han med så mycken visshet drömde om, att den ryska monarkien en gång väpnad skulle utgå för att beherska norden, grundlade äfven Strelna. Liksom Petershof har äfven det utsigt åt den Careliska kusten, åt Cronstadt och Petersburg.
Men Strelna blef aldrig fullbordadt. Peter öfvergaf den stolta tanken att bygga ett sommarresidens för den kejserliga familjen, och Strelna förblef ett gigantiskt fragment, som dock äfven i sin ofulländade storhet vittnade om, att Peter I:s djerfva ande en gång tänkt det.
Ofulländadt, obebodt och öfvergifvet, synes det endast vara uppfördt för hvad det var, för att vara en storartad ruin.
Lustslottets läge vid hafsvikens branta strand, uti en af bergshöjder och skog omvexlande, vild och pittoresk trakt, ger det ett förtjusande utseende, som ännu mera förhöjes af de vackra villor och byar, hvilka ligga strödda deromkring, äfvensom af den lifliga rörelse, som eger rum på den förbilöpande landsvägen.
Högt resa sig slottets murar öfver trakten, men vådan att blifva begrafven under dem afhåller vandraren att bestiga tinnarne, äfven om han skulle önska att derifrån njuta af den härliga utsigten.
Slottet har ingen gammal historia, men icke dess mindre har vidskepelsen här som vid alla öfvergifna borgar småningom skapat och fäst sina egna begrepp, och den lägre stående ryssen passerar icke förbi ruinerna utan att göra ett korstecken.
En enda person fruktade likväl icke för platsens romantiska ödslighet, och denna enda var Marfa; måhända bidrog också just den omständigheten, att hon här valde sin bostad, icke så litet till att gifva åt henne det stora anseende af undergörerska, som hon på så kort tid förvärfvade.
Det är icke vår afsigt att ingå i en noggrann beskrifning om hennes hela verksamhet; af hvad vi redan berättat, måste man nästan antaga, att hon fast hellre begagnade sig af sin roll, visserligen för att uträtta mycket godt, men hufvudsakligast för att dölja, hvem hon verkligen var och sina egentliga afsigter.
Hennes ryktbarhet växte emellertid med en hastighet, att densamma få månader efter det att hon bosatt sig bland dessa ruiner tilldrog sig hela hufvudstadens och angränsande trakters uppmärksamhet. Hennes oförklarliga, men lyckade sätt att bota sjukdomar, äfvensom klokheten i hennes råd och den förutseende visheten i hennes spådomar, gingo man och man emellan och framkallade lika mycken beundran som förvåning. Från alla håll strömmade folket också till henne, och ingen visste att berätta något annat, än att allas förhoppningar blifvit mer än öfverträffade. Vidskepelsen öfverdrifver alltid, det är vilkoret för dess tillvaro. Äfven här underlät icke hennes tillbedjare att resa en äreport af underbara berättelser öfver Marfas namn, under det att andra till en tid sänkte det i afgrundens brinnande svafvelugn. Folktron sväfvar med sina heroer emellan ytterligheterna. Vantron har ingen gräns för sina illusioner: den drager vexel på sanning och dikt, utan att göra afseende på, huruvida vexlarne accepteras eller icke. Med sin fabulösa magt förvandlar den en menniska till en jätte eller en dverg, till en god eller ond ande, allt efter omständigheterna. Den undersöker icke, men den antager; den pröfvar icke, men den vet ändå. I de blindt troendes psykologi är förståndet af ringa, hjertat af någon, känslan af all betydelse; passionen och ögonblicket, se der de styrande magterna. Den, som kan beherska dem, beherskar äfven de i okunnighetens mörker famlande massorna.
Marfa var en storhet, af somliga ansedd som en himmelsk uppenbarelse, begåfvad med en högre profetisk anda, af andra såsom ett demoniskt väsende, kommit ur afgrunden för att vilseleda och förvirra.
På sådant sätt stred man om egenskapen af hennes tillvaro, intill dess Marfa vid korsvägen, som ledde ned till Strelnas ruiner, uppförde ett kapell, helgadt åt Sancta Maria. I detta kapell, som allt jemt stod öppet för kommande och gående, brunno dag och natt tolf vigda vaxljus kring helgonets bild. Från denna stund tystnade icke allenast hennes motståndare, utan öfvergingo såsom sanna rättrogna till en annan ytterlighet, tillbedjande en undergörande vishet, hvars heliga betydelse sålunda blifvit stadfäst och i sin egen helgedom nu beskyddades af jungfru Maria sjelf.
Bilderdyrkan är en väsentlig del af den grekiska trosbekännelsen. Utomordentliga vördnadsoffer hembäras de heliga bilderna. Kyrkorna äro icke allenast fulla af dem; på flera gator — om icke på de flesta — finnas små kapell, der folket dyrkar de helgon, hvilka det vördar såsom undergörande. I hvarje enskildt hus finnes ett större antal sådana, vanligtvis i hvarje rum. Men ännu mera, hvarje person bär gemenligen en helgonbild vid sitt bröst. Denna bilderdyrkan gifver anledning till oändligt många ceremonier. Med mycken prakt och högtidlighet bär man sålunda till de sjuka någon undergörande bild, till hvilken de önska ställa sina böner. I processionen gå andliga med blottade hufvuden, och öfver allt, der bilden frambäres, stanna de förbigående, aftaga hufvudbonaden och helsa, ofta knäböjande, helgonen med andaktsfulla korstecken.
Massan af folket höjer sig sällan till de höga idéer, som besjäla en kult, utan stanna fast hellre vid de yttre former, som beteckna den. Marfa bedömde sin ställning rigtigt. Tilloppet af besökande hos henne tilltog oupphörligt, och de underverk, man tillade henne, omgåfvo henne snart med ett sådant helgonskimmer, att sjelfve S:t Basilius med skäl kunnat afundas det, och de sjutio uttolkare skulle haft svårt nog att förklara dess möjlighet.
Marfa stod lutad öfver en oljelampa, sysselsatt att tända den.
Lågan brann redan och spred ett blekgult sken omkring sig; men lågan tilltog, och skenet blef allt klarare och klarare.
Orörlig och tyst betraktade Marfa lampan, under det hon skrufvade upp veken ännu högre.
Lechi, den lilla fula flickan med den svärmiska blicken, stod helt nära bredvid hennes sida. Flickan syntes bekymrad. Hennes kind Var varm och het. Bröstet höjde sig oroligt. Hon hade nyss hemkommit från Petershof och syntes frukta förebråelse för sin långa frånvaro.
— Var ej ledsen, goda mor — det var så, som hon brukade kalla Marfa — för mitt dröjsmål.
Marfa svarade intet, utan fortsatte att ställa i ordning lampan.
— Utan att jag betänkte det, kom jag att fördröja mig på vägen till Petershof, fortfor Lechi. Då jag kom i skogen, tyckte jag, att en röst ropade mig. Ni kan ej tro, bästa mor, hur rädd jag blef. Men så förvandlade sig rösten till en så vacker, så vacker sång, och jag drogs in i skogen jag lyssnade jag följde sången. Det var säkert en russalka, som sjöng. Så kom jag in i en liten dalgång. Ack, hvad der var täckt och så fullt med blommor sedan. Men sången tystnade; i stället susade det så underligt i träden omkring mig. Ack, bästa mor, ni vet, att jag natten före den sista Johannisdöparedagen lyckades att, trots alla skyddande spöken, plocka en praktfull blommande ormbunke, och att jag förr eller senare således skall få se jordens alla förborgade skatter.[1] Också trodde jag, att stunden var inne. Man kan antaga, att det var musiken i Petershofs park, som inverkat på Lechis sinne.
Lechi tystnade här, väntande att Marfa skulle svara, men Marfa förblef tyst, fortsättande att putsa lampan.
— Jag kan ej beskrifva så vackert allting var omkring mig, fortfor Lechi. Blommorna glänste som ädla stenar, fjärilarne flögo omkring mig såsom små stjernor. Ur källornas djup skimrade det så underbart; der nere tyckte jag mig se den gyllene fruns, »Solotaja Babas», boning. I vassen vid bäckarne sutto små russalkor och kammade sitt silkeslena hår. Omkring mig susade det så förtrollande. Det var icke stormvindarne, utan smekande, milda vestanvindar, som här buro drömmarnes andar, kilkemorerna, ut öfver dalen. Jag vet icke hvar jag var. Allting var så underligt. Lika nattens gråa skuggor, vimlade gestalter omkring mig. Jag glömde allting, goda mor. Jag glömde dig, glömde mitt ärende. Jag fördes bort af hvad jag såg. Och först ganska sent erinrade jag mig mitt ärende. Förlåter du mig min försummelse?
Lechi tillhörde dessa sällsynta väsenden, som helt och hållet besjälas af drömmar, sägner och naturunder. Det praktiska, verkliga lifvet egde för henne intet värde; i allt och öfver allt trodde hon sig blott se under. Hennes själ var en naturton, en rysk naturton: den sväfvade bland molnen mellan jord och himmel. Allt, hvad som skedde, innebar en dunkel, underbar och oförklarlig betydelse. Drömmarne voro uppenbarelser, som lekte med fantasien. Åskan var en straffande andes förfärliga röst. Lycka och olycka bebådades af vindarnes gång eller af vissa foglars flygt. Naturen beboddes af andar, som öfver allt omgåfvo menniskan. Vålnader nedblickade på henne från trädens toppar, alfer logo emot henne ur hvarje blomma, verlden och lifvet var en stor förtrollning; att lösa den var en förmätenhet, att njuta af den var hennes sällhet.
Läsaren torde för öfrigt behaga lägga märke till, att det var på Peter-Paulsdagen som Lechi hade att uträtta sitt ärende. Att den storartade festlighet, som egde rum på Petershof, och de tusental af masker, som der vimlade om hvarandra, skulle förvilla och förbrylla ett så svagt och af underbara föreställningar så uppfyldt hufvud som Lechis, låg väl i sjelfva sakens natur.
Marfa hade fortsatt att putsa lampan, utan att lemna någon märkbar uppmärksamhet åt flickans prat.
— Kom hit, Lechi, yttrade hon slutligen. Tag lampan och sätt upp den på sin plats i korridoren.
Stillatigande tog Lechi lampan och aflägsnade sig.
Så snart Lechi aflägsnat sig, sjönk Marfa ned på sina knän vid altaret.
Med sammanknäppta händer och emot helgonet rigtad blick bad hon en tyst bön.
Marfa var en medelålders qvinna af omkring 40 år eller något mera. Hennes utseende antydde mycken skönhet i yngre dagar, ehuru år och lidanden gått härjande fram deröfver. Ansigtsdragen voro nu skarpa, men likväl fulla af den värdighet, som ett fromt och resignetadt inre lugn gemenligen skänker. Visserligen uppstod den föreställningen, då man noga betraktade henne, att äfven hon varit hemfallen under stora och våldsamma hemsökelser, men det var också tydligt, att de numera rasat ut och att hennes väsende mognat till allvarlig känsla af lifvets fåfänglighet och till medvetande af dess högre bestämmelse. Hennes panna var hög och bred, ett stolt hvalf, der en ande, drömmande om ett helt kejsardöme, väl skulle ha kunnat. trona, ehuru den dystra skugga, som utbredde sig deröfver, utvisade, att den pröfvande sorgen redan länge suttit vid de stolta förhoppningarnas sarkofag. Hennes kind var blek, något insjunken, men öfver den strålade de svarta ögonen, icke med denna brännande glans, som vanligtvis tillhör brunetten, utan snarare såsom ett mildt månsken, som bryter fram mellan svarta skyar.
Marfa hade nu en smärt och reslig figur. Han saknade väl det mjuka, fylliga och smidiga i sitt väsende, som endast tillhör de yngre åren, men icke det reguliera proportionerliga i formerna, hvarförutan äfven den ungdomligaste gestalt icke eger något behag.
Hon var klädd i en lång och vid rock af fint ylle, tillknäppt ända upp till halsen, och som nedföll i rika veck till fötterna. Rocken, hvilken slöt sig tätt till hennes lif, var öppen framtill, hvarigenom de vida mammelucker, hvilka hon med, som det tycktes, förkärlek för orientens drägter nyttjade, blefvo något synliga.
Kring halsen nedföll det kortklippta håret i naturliga lockar.
S:ta Marias bild, som hängde i ett radband ned på hennes bröst, var det enda glänsande smycke, som prydde hennes väl ovanliga, men dock enkla drägt.
Under det att Marfa ännu låg knäböjande vid altaret, öppnades en dörr från de inre rummen, och trenne personer utkommo. Då de sågo Marfa försjunken i andakt och bön, slöto de dörren sakta bakom sig, hvarefter de sjelfva böjde knä, sänkande sina hufvuden bedjande ned.
På det att taflan må framstå i sin helhet för läsaren, vilja vi här i korthet teckna dessa personer.
De tvänne första af dem voro en karl och ett fruntimmer, båda två af ett äldre och vördnadsvärdt utseende. Den ene — mannen — var redan i de år, då man räknas till gubbarnes antal. Ett snöhvitt hår nedföll i bucklor kring hans hufvud, och den höga, breda och öppna pannan var fulltecknad af de skrynkor, hvarmed åldern och bekymren beteckna sina härjningar. Men det var icke dess mindre något manligt och fritt i detta ansigte; framför allt tillvann honom ett uttryck af redbarhet, af trofasthet och godhet hvarje hjerta. Qvinnan kunde sägas vara en verklig återspegling af honom. Samma ädla hållning och milda karaktär visade sig äfven hos henne. Mer än ett halft sekel låg bakom dem, med bevarad erfarenhet och vishet i deras hela väsende. Man behöfde icke ega mycken menniskokännedom för att se, att de vid hvarandras sida hade genomlefvat ett ganska långt lif; ty så tycktes de hafva lånat, den ene af den andre, det mest utmärkande af deras ömsesidiga egenheter, att dessa småningom försvunnit eller upplöst sig i hvarandra, och de båda makarne liksom i förväg anande hvarandras önskningar och tankar nu rörde sig, liknande tvänne ur, lifvade af samma driffjädrar, samma oro, samma inre rörelsekraft. Den förening, som kärleken börjat, hade likstämmiga förhållanden och vanan fullbordat, och nu mera tänkte icke den ene något, som icke också den andra tänkte. Ett långt lifs gemensamma intressen, önskningar och sträfvanden hade småningom sammanvigt deras inre lif, och hvad är äktenskapet, om icke en fortsatt långvarig ceremoni i den höga afsigt att låta det timliga lifvets omsorger och mödor tjena till medel för att sammanviga mannen och qvinnan till ett väsen, till detta beläte af guds evigt fortskapande magt, som vi bruka kalla menniska, lydande samma lagar, för samma syftemål?
Då de gamle nedföllo på sina knän, stödde de hvarandra; då de åter reste sig upp, var det äfven vid hvarandras hand. Derunder vexlade de en hjertlig blick de behöfde icke underrätta hvarandra, för hvilka de höjt sina böner de visste det ändock, och det gladde dem, att de så väl möttes i sina tankar vid guds tron, som deras hjertan hade mött hvarandra på jorden.
Hvilka dessa två gamla voro, skall läsaren erfara i fortsättningen af vår berättelse.
Den tredje, något bakom dem knäböjande personen, var en medelålders man. En tätt åtsittande sidenmössa betäckte hans kala hufvud, för öfrigt var han klädd i en vid rock af svart siden med en tillbakakastad kapuschong. Icke blott drägten, utan äfven radbandet med vidhängande kors utvisade, att han var en af den katolska kyrkans tjenare. I hans djupsvarta ögon, i hans mörkbruna hy och i hans moget utbildade, men manligt friska och starka anletsdrag upptäckte man en utländing. Mannen var en abbé, nyss anländ från Italien.
Marfa hade slutat sin bön, och hon närmade sig med aktning de trenne nykomna.
— Hon är ännu icke anländ, anmärkte den äldre mannen.
— Icke ännu, svarade Marfa.
— Klockan har likväl redan slagit elfva, inföll det gamla fruntimret.
Hennes röst skälfde något, då hon talade. Ehuru fåfängt, tycktes hon vilja dölja den oro, som hennes egen anmärkning ingaf henne.
Marfa for med handen öfver pannan, liksom hon först nu äfven tänkt på det dröjsmål, hvarom de båda äldre talade, och deröfver erfarit någon oro.
— Vi skola tala vid Lechi, sade hon. Jag har glömt bort det.
Hon fattade dervid ett vid sidan hängande snöre, och i nästa ögonblick hörde man pinglandet af en aflägsen ringklocka.
Abbén förblef stillatigande på sin plats, med armarna lagda i kors öfver sitt bröst.
Lechi återkom.
— Du uträttade väl ditt ärende, frågade Marfa henne, och lade brefvet under statyn vid dammen?
— Ja visst, min mor, det var ju derför, som jag begaf mig till Petershof.
Marfas allvarsamma min och tilltal tycktes besvära Lechi, emedan de syntes hindra henne att öfverlemna sig åt sina fantasier, och frågande och skygg blickade hon upp till sin matmor, liksom hon icke visste hvad hon skulle tro.
— Och svaret då, du erhöll väl ett svar?
Lechi spratt till. Först nu erinrade hon sig tilldragelsen hos grefve Orlow.
— Svaret — ack ja — det var sant, pratade hon, jag bekom äfven ett sådant; men …
Lechi tvärtystnade efter att ha yttrat dessa ord, och såg förskräckt på Marfa, liksom vågade hon icke fortsätta.
— Gif hit svaret, bad Marfa, brefvet — du förstår.
— Ni har ju hört talas om Bosse Sedleschko[2], min mor?
Tårarne kommo Lechi i ögonen, då hon gjorde denna fråga.
— Hvad vill du säga dermed?
— Jag har aldrig sett Bosse Sedlesckko förrän i dag, min mor. Ni kan ej tro hvad jag lidit. Jag hade väntat, att en god russalka skulle tacka mig för hvad jag gjorde, och så mötte mig Bosse i stället. Jag blef så rädd, att jag ej mer visste till mig. Var ej ledsen på mig, goda mor. Bosse kom så oförväntadt och underbart öfver mig. Aldrig mera skall jag gå och lägga flere bref åt russalkorna, ty de beskydda mig icke för onda menniskor. Det är ej beskedligt af dem.
— Godt och väl, Lechi, inföll Marfa; men svaret — brefvet — hvar har du det?
— Det är det jag vill säga; man har beröfvat mig det; man tog det ifrån mig.
Marfa, som med råd och dåd bisprungit den kringliggande traktens landtfolk, hade lofvat en döende qvinna i granskapet att upptaga hennes enda dotter, Lechi, såsom eget barn. Och hon höll sitt löfte. Det fans också något hos Lechi, som tilltalade Marfa, nämligen hennes hängifvenhet för det underbara, det besynnerliga, det öfvernaturliga. Flickans mor, som sjelf spelat rollen af en klok gumma, hade uppfostrat henne sådan, lärt henne gamla sägner, naturmyter och dylikt, hvaraf flickan med sitt barnsliga sinne och varma hjerta gjort sig en liten egen verld af förtrollningar och under. Marfa hade väl sökt att ordna hennes föreställningssätt, men det öfvernaturliga hade redan rotfäst sig der; och hvarje föreställning, som Marfa sökte förädla, åstadkom blott ytterligare förvirring, hvarför Marfa, för att ej helt och hållet undergräfva flickans glädje af lifvet, omsider upphörde med sitt omvändelseverk. I stället sökte Marfa att i denna orediga hedendom ingjuta så mycken sund och enkel kristendom som möjligt, och materien var, i följd af det ryska folkets allmännaste trosbegrepp, ej oemottaglig derför. Det hvardagliga lifvets bestyr antogo emellertid vissa intryck af Lechis, om man så får kalla det, andeskåderi. Marfa hade på senare tider mera än en gång begagnat Lechi till brefbärerska emellan sig och Willanow, och för att göra hennes väg lätt och glad, hade hon än skickat henne till russalkorna och än till andra naturandar.
I öfrigt begagnade Marfa hufvudsakligast Lechi att plocka de blommor och örter, hvaraf hon beredde de medicinska droger, som hon behöfde, och hvari Lechi egde en skicklighet, som vittnade såväl om den uppfostran hon fått, som äfven om hennes kärlek till naturen och dess egendomligheter. Hade man samlat alla de små föreskrifter, som Lechi följde vid dessa göromål, skulle man erhållit ett helt medicinskt ört-lexikon.
Lechis röst uttryckte en icke så obetydlig förtrytelse, då hon yttrade, att man tagit svaret ifrån henne, och Marfa syntes ej heller kunna undertrycka sin oro deröfver.
— Tog man det ifrån dig? upprepade äfven Marfa med någon häftighet, ehuru hon genast lugnade sig. Hvad menar du? Hvem har tagit brefvet ifrån dig?
— Bosse sjelf, mor. Man kallar honom för Orlow, grefve Orlow, mor.
— Orlow?
Den otvetydigaste förskräckelse visade sig i de båda gamles drag. Gubbens hufvud höjde sig dock och antog ett, om ock hastigt öfvergående, hotande utseende, vittnande om att den manliga kraften ännu icke helt och hållet spelat ut sin roll.
— Orlow, upprepade de, Orlow?
Äfven hos Marfa märktes en rörelse af förtrytelse, men detta ofrivilliga uttryck försvann strax, och hon beherskade sig åter.
Abbén förblef orörlig.
— Och grefven har tagit brefvet ifrån dig?
— Det gjorde han.
— Berätta huru det gick till. Jag vill höra allting.
Lechi dröjde ej att efterkomma befallningen. Omständligt berättade hon, huru hon lagt brefvet under den staty, som hon kallade russalkornas kung, och att hon, då hon efter den bestämda tiden hemtade svaret, äfven funnit ett bref, men i detsamma blifvit gripen och förd till grefve Orlow, som låtit visitera henne, då han genast upptäckte skrifvelsen samt bröt och läste den.
Utom någon blekhet, som härunder visade sig i Marfas ansigte, märkte man ingen förändring hos henne.
I de tvänne äldre personernas utseende syntes deremot oro och bäfvan desto tydligare. Med mållös förskräckelse blickade de stumma på hvarandra, såsom hade en stor olycka träffat dem.
— Vi måste undandraga Willanow den ställning, yttrade Marfa efter en stund, hvari hon nu befinner sig. Der Orlow är, har man allt att befara.
— Vi äro förrådda, hviskade den gamla frun, och hon skall icke koma hit.
Gubben gick af och an. Marfa svarade icke genast, utan öfverlade med sig sjelf.
— Hon kommer hit, sade hon slutligen.
— Ni tror det?
— Jag är säker derpå. Hon har ju emottagit mitt bref, efter det låg ett svar under statyen, och hon känner ej, att man fråntagit Lechi det. Således, hon kommer, men det är just det farliga.
— Det farliga?
— Visserligen, efter Orlow nu vet, att hon ämnar sig hit.
— Ni har rätt, Marfa; måtte gud ingifva henne det beslutet att icke komma.
— Hon kommer; jag är öfvertygad derom. Jag kan icke förneka, fortfor hon derefter, att händelsen oroar mig. Orlow kan gå långt i sin fiendskap. Jag vet icke, om vi efter denna tilldragelse skola underrätta henne om er härvaro.
— Gör icke det, vi uppskjuta det, hennes farhågor skola blott förökas.
— Det kan så vara, återtog Marfa, men å andra sidan torde det öka hennes försigtighet. Under inga omständigheter kan Orlow eller någon annan misstänka oss. Mitt namn skyddar mig.
— Vi måste medgifva det; men icke dess mindre, ett oförsigtigt ord.
— Hon är intet barn mera, hon är en förståndig flicka. Men jag tänker på en sak.
— Låt höra!
Marfa vände sig dervid till abbén.
— Jag tänker på möjligheten, sade hon, att de dokument, som Wanja skickade från Neapel, ha kunnat falla i Orlows händer. De borde ju redan hafva varit här för flere veckor sedan.
Ny bestörtning intog de gamle.
— Han är chef för den hemliga polisen, fortsatte Marfa, och den har äfven ett kontor i posten.
— Ni förskräcker oss, Marfa.
— Jag är sjelf nästan förskräckt af denna tanke, erkände hon, ty i sådant fall kunna vi anse handlingarna såsom förlorade.
— Himmelen förbjude det, inföll abbén. Visserligen har jag hufvuddokumentet qvar, men de på posten sända handlingarna utgöra så vigtiga allegater, att vi ej kunna reda oss utan dem. Om jag känt förhållandena, skulle denna oförsigtighet ej blifvit begången; men det föll oss aldrig in, att icke posten skulle vara pålitlig. Vi hafva endast slumpen att tacka för att icke hufvuddokumentet förbisågs vid kuverteringen och äfven följde med.
— Herr abbén har ju bref med sig från drottning Maria Carolina till kejsarinnan?
— Jag har tvenne bref, ett till henne och ett till …
— Ett till …
— Armfelt.
— Ni har intet till Döring?
— Intet.
— Han är här nu, det är åtminstone väl.
— Jag skall uppsöka honom.
— Som saken nu tyckes stå, måste vi noga besinna, hvad vi göra. Hör, man bultar på porten, tyst!
Lyssnande vände sig alla åt ingången. Ånyo bultade det. De gamle vände sig till Marfa, liksom för att läsa i hennes ansigte, hvad hon tänkte: de hade vant sig att hos Marfa erkänna ett ovanligt förstånd.
— Det är hon, yttrade också Marfa, jag igenkänner hennes hand. Lemna detta rum, tillade hon.
— Skola vi återse henne?
— Vi få se. Lemna mig!
— Vi gå.
De tvenne gamla, åtföljda af abbén, återvände till de inre rummen, och Marfa tillsade Lechi att öppna porten.
Vi lemnade Alexandra och Willanow utanför ingången till den
delen af ruinen, som Marfa inkräktat till bostad åt sig. Flickorna
trodde sig nu inlöpa i en trygg och säker hamn, och det gaf dem
mod och lugn, ehuru Alexandra icke lika obesväradt som Willanow
motsåg ett sammanträffande med Marfa, hvars rykte stod för henne så
storartadt, oförklarligt, nästan öfvermenskligt. Då Willanow klappade
på porten, klappade också Alexandras hjerta häftigare. Med en viss
skygghet blickade hon omkring sig och hvarje den minsta obetydlighet
blef för henne märkvärdig. Det röda ljussken, som föll ur ett par
fönster, tycktes henne nästan hemskt, allra helst som en fantastisk
grupp af skuggor formade sig i de fält af ljus, som sålunda
utströmmade från fönstren, och kastade sig öfver de träd, som omgåfvo
platI luften hörde hon, huru det susade omkring henne, och emellanåt
ljöd ett obehagligt skri från ruinens tinnar. Det var intet annat än
de i sin hvila störda kajor och ugglor, som antingen med spejande
ögon gjorde ett slag kring ruinen för att rekognoscera platsen, eller
skrikande tillkännagåfvo sin ovilja.
Ingångsporten gick emellertid knarrande upp, och då Lechis fula ansigte, belyst af korridorens nattlampa, blef synligt, drog sig Alexandra bakom den modigare Willanow. Alexandra hade fullt och fast fått i sitt hufvud, att hon skulle komma till ett trollnäste, hvarför hvarje småsak ingaf henne fruktan; men oaktadt denna fruktan så lifligt upprörde henne, skulle hon dock för ingenting i verlden velat draga sig tillbaka. Inför hennes kärlek till Sveriges unge konung sjönk hvarje fruktan ned till en obetydlighet, allra helst som hon uppmätte båda två med samma måttstock eller med hoppet att genom Marfas siareförmåga få blicka in i sin framtid. Med ansigtet vändt ifrån Lechi, slöt hon sig tätt till Willanows arm, ehuru hon icke kunde tillbakahålla en känsla af ångest, då porten gick skrällande igen bakom henne.
Då de båda flickorna inträdde till Marfa, stod denna med handen stödd mot altaret.
Alexandra hade väntat att få se en qvinna af ett vidunderligt utseende, omgifven af trollapparater, dödskallar, benrangel, ormar, kattor och örter, saker, hvarmed öfverkloka gummor så gerna omgifva sig, liksom det nödvändigt skulle höra till kostymen; men hon blef på ett för hennes okonstlade och rena hjerta gladt sätt öfverraskad, till och med förvånad, då hon såg Marfas enkla hållning, mera antydande ett furstligt sinnes värdighet än en af Macbeths hexor, hvilkas vishet klädde sig i skräck och fasa.
Marfa hade ämnat möta Willanow, men då hon såg, att denna ej var ensam, stannade hon qvar vid altaret.
— Jag har kallat dig, Willanow, yttrade hon. Du har ej kommit ensam.
Marfas röst var klar och ren, ehuru något entonig. En kall rysning gick öfver Alexandra, då hon hörde ljudet af denna stränga stämma, som snart skulle förkunna hennes egen framtid. Sjelfva Willanow, som så mycket älskade Marfa, erfor nästan samma känsla. Det fans hos Marfa ett majestät, som oemotståndligt inverkade: det var detta det lugna väsendets majestät, som, stålsatt i stränga pröfningars och stora lidandens skola, lärt sig att beherska sig sjelft, men derigenom äfven att beherska andra.
Willanow ämnade svara, men Marfa förekom henne.
— Willanow, sade hon, jag förstår, hvad du vill säga. Prinsessan Alexandra har velat följa dig.
Alexandras kind, som hitintills varit blek, blef på en gång purpurröd.
Marfa yttrade sig så, som hade hon fullkomligt insett de omständigheter, hvilka föranledt prinsessan att åtfölja Willanow. Men oaktadt Willanow ansåg Marfas ord och sätt att emottaga sig innebära en förebråelse, värderade hon henne allt för högt för att beklaga sig deröfver. Marfa var för henne såsom en mor, som undertryckte sin känsla, for att låta förståndet först uttaga sin rätt.
— Var ej ond på mig, Marfa, voro också de enda enkla ord, som Willanow yttrade, då hon närmade sig henne; jag har ej kunnat handla annorlunda, än jag gjort.
Alexandra förvånades ej längre öfver den nästan dotterliga tillgivenhet, som Willanow visade Marfa, ty Marfa syntes icke mera för henne såsom tillhörande en underordnad ställning, upptagen af en tvetydig verksamhet, fast hellre såsom en person, utrustad med ovanliga egenskaper, inför hvars ögon ett helt lif af visdom utbredde sig. Ryktet hade ej öfverdrifvit: hon stod öfver sitt rykte, och ur den gloria, hvarmed detsamma smyckat hennes namn, syntes det Alexandra, som om gyllene blad af en verklig krona framskimrade. Alexandra kände sig icke mera stötas tillbaka ifrån henne; i hela hennes person och omgifning fans ingenting afskräckande, utan fast mer någonting storartadt, någonting oförklarligt, men tilltalande, som drog henne till sig. Alexandra kände redan inom sig, att hon med võrdnad skulle lyssna till hennes ord, icke såsom på spådomar, utan som på verkliga uppenbarelser. I Marfas mörka, men dock milda öga syntes ingen beräknad falskhet kunna bo, inom hennes fria och höga panna ingen afsigtlig trolöshet uppslå sin boning och öfver dessa stränga, men dock så lugna läppar ingen medveten osanning gå. Om äfven Alexandra i kejsarinnan Catharina hitintills sett icke blott Rysslands sjelfherskarinna, utan en mägtig ödets gudinna, på hvars vink staters och menniskors lif berodde, upptäckte hon här en annan, och i den ofrivilliga jemförelse, som hon gjorde dem emellan, trodde hon sig finna skilnaden emellan lyckan och olyckan, emellan glädjen och smärtan, emellan den af samhället uppburna, i politikens hemligheter invigda storheten, och den höghet i själen och hjertat, som, ehuru undertryckt, kanske förkrossad af samhällsförhållanden, eger nog inre kraft att, indragen i lifvets många strider, slutligen utgå segrande ur dem och sjelf skapa sig ett eget litet rike.
Då Willanow bad Marfa tillgifva sig den öfverträdelse, som hon begått, då hon medtagit prinsessan, fattade Marfa hjertligt hennes hand.
— Jag förlåter dig, Willanow, sade hon, så mycket mer, som det fägnar mig att en gång se prinsessan Alexandra här. Jag hade något att säga dig från dina föräldrar — men lika mycket —du skall få höra det ändå.
Marfa förde dervid Willanow till den inre dörren, som hon öppnade, hvarefter hon sköt flickan in.
Alexandra hade knappast sett Willanow försvinna, förrän hon hörde ljudet af ett häftigt utrop.
Blodet stannade dervid i hennes ådror. Hon igenkände Willanows röst.
Men låg det förskräckelse eller glädje i detta utrop? Alexandra kunde ej afgöra det.
Utan att något drag förändrades hos Marfa, nalkades hon Alexandra.
— Ni har kommit hit, prinsessa, yttrade hon, i afsigt att blifva spådd.
Inför Marfa kände Alexandra, att hon var ett barn, ett svagt barn. Hon hade aldrig känt det så lifligt som i detta ögonblick, då hon stod framför ett väsen, hvars blick hon trodde genomskåda sig. Ehuru Willanows utrop ännu ljöd i hennes öron, dog tonen deraf bort inför Marfa. Hvarje person, som förvärfvat sig ett stort rykte, utöfvar alltid ett vigtigt inflytande öfver hvar och en. Är då detta rykte af den egenskap som det, hvilket omgaf Marfa, förmår icke ens den starkaste att frigöra sig från intrycket. Äfven den visaste har alltid en svag sida, varigenom det underbara tränger in i hans själ. Det kommer såsom ett moln, hvarur man hvarje ögonblick väntar, att ett guds finger skall visa sig, och i förbidan derpå böjer man sig. Det oemotståndliga hos allt, som vi anse oförklarligt, härflyter icke alltid från föremålet, utan är ofta en ofullkomlighet hos oss sjelfva. Hvad en högre vishet begriper, begriper icke en mindre. Fenomenen, från de lägsta till de högsta, utgöra dels upplösta, dels oupplösta problem. Högst upp arbeta hvarje tids vise att lösa ett nytt, för att derefter få börja ett ännu nyare. På detta sätt bana vi oss vägen till ljusets tron, utan att någonsin nå fram. Med de vise i spetsen för denna rörelse följer hela menskligheten efter. Ingen gifves, som icke går samma väg, ehuru man hinner mer eller mindre långt på densamma. Huru högt stod icke Marfa inför Willanow, och huru lågt stod icke hon inför Marfa!
Då Marfa blef ensam med Alexandra, betraktade hon henne med en stadig blick; men ju längre den hvilade på den unga flickan, desto mer förändrades den. Till en början låg det stränghet deri, och en skarpsinnig granskare skulle kanske till och med upptäckt en smula vilja; småningom förbyttes den från mildhet till godhet och från godhet till kärlek. Man kunde hafva trott, att något gammalt minne rufvade i djupet af Marfas själ, hvilket icke ville vika, förr än det blifvit liksom besvuret af den okonstlade Alexandras egen personliga älskvärdhet och innerlighet. Så blef det äfven, och Marfa vardt i och med detsamma också annorlunda.
Med klappande hjerta iakttog Alexandra tystnad. Inför kejsarinnan hade hon aldrig känt sig så till mods som här: det kom sig deraf, att det hos Marfa fans mer af den eviga, allsmägtiga försynen, då deremot kejsarinnan egde mera blott af den begränsade verldsliga. Den senare stiftade förgängliga lagar; den förra förklarade oförgängliga. Hvilken af dem var den största?
Vänligt fattade Marfa slutligen Alexandras hand och ledde henne fram till altaret.
— Jag skall spå dig, sade hon. Böj dig ned här inför helgonets bild.
Lydig som ett offerlam, verkstälde Alexandra tillsägelsen.
— Bed! uppmanade Marfa henne, höj ditt hjerta till gud! Det är deruppe, som man skall inviga sig till mod i sitt hjerta och klarhet i sin själ, för att värdigt inblicka i sina öden här nere.
Alexandra bad till gud af hjertats grund. Marfa hade ju sagt, att hon derigenom invigde sig till hvad hon vidare skulle få höra. Då hon slutat bönen, reste hon sig upp, mer barnslig till sin själ än någonsin, mer mottaglig för nya intryck, mer vek och öm, än hon på långa tider känt sig.
— Alexandra, talade Marfa, kom hit till mig, ni är rädd för mig — säg mig — är ni icke rädd för mig?
Marfa behandlade henne, som hade hon varit hennes eget barn. Alexandra kände sig nästan rörd af denna hjertlighet; den föreföll henne så underlig, och i sjelfva verket grep den också djupt in i hennes beklämda hjerta. Alexandra närmade sig henne, som om hon hade närmat sig till en mor.
— Ni vill att jag skall spå er; jag skall göra det.
Alexandra ville räcka fram sina händer; hon hade hört talas om, att man brukade hålla fram dem, då man ville bli spådd.
— Det behöfs ej, Alexandra, sade Marfa. Händerna visa mig ingenting, som jag icke redan läst i ert hjerta och i edra ögon. Ni älskar ju, Alexandra?
— Ja, Marfa, jag älskar.
— Ni är ung och god.
Alexandra suckade; hon var djupt rörd, hon hade aldrig känt sig så ödmjuk som i denna stund.
— Er kärlek beror, återtog Marfa, af kejsarinnan Catharina. Känner ni henne?
— Skulle jag icke göra det? Hon är min farmor.
— Arma Alexandra, ni tror, att ni känner henne, men ni misstager er. I allt, hvad kejsarinnan företager sig i yttre verldsligt afseende, lyckas hon, ty hon har snille och klokhet, hon har beslutsamhet och mod och skyr inga medel för vinnandet af sitt ändamål; men deremot, i allt, som rör ett inre lif, deri menniskans andliga rättigheter ingå, misslyckas hon, ty det är ämnen, som hon ej begriper, som hon aldrig aktat, som hon med sin beräknande karaktär ej någonsin skall skänka ett högre värde än det förgängliga, det blott materiella, som det eger. Hvad hon i sådant fall berör med sin hand — vissnar bort under den. Tänk på Peter III:s öde. Tänk på alla dem, som sedan följt. Hennes kärlek liknar naturforskarens: ty just de blommor, som hon älskar, dem bryter hon, och just de insekter, hvilka hon tycker mest om, uppträder hon på sina nålar.
Icke ett enda ord af hvad Marfa yttrade undföll Alexandra. Men hvad hörde hon? Var det en spådom — eller en gâta, som löstes; var det en siares profetiska anda, som talade till henne, eller var det endast vanlig, mensklig erfarenhet?
Alexandra, som i sin uppfostran lärt sig oinskränkt beundra kejsarinnan, blef först af Willanow och nu af Marfa steg för steg förd i en ställning, hvarifrån kejsarinnan visade sig i en helt annan dager än förr. Berättelsen om Tarrakanow hade efterlemnat ett intryck — ännu oklart — men detta intryck vann genom Marfas framställning allt mer och mer i styrka.
Allt hitintills hade Alexandra blott lefvat bland illusioner; men med sin hand, hård som verkligheten, omutlig som sanningen och rättfram som upprigtigheten, grep Marfa in ibland dem, och den ena efter den andra började försvinna.
— Kejsarinnan, fortsatte Marfa, har aldrig egt något paradis i sitt hjerta, aldrig erfarit ett inre lifs heliga känsla, aldrig inspirerats af en lefvande och varm idealisk hänförelse, och hon kan derför ej heller hvarken akta eller förstå dem hos någon annan.
Marfa tystnade, men tog efter en stund anyo till ordet.
— Det gör mig ondt, yttrade hon, att rubba er tro på er höga anförvandt, men det är bättre att i tid vänja sig vid att misstro sina förhoppningar, än att olyckan skall öfverraska oss; invig er småningom åt de hårda slag, som möjligtvis kunna träffa er, och de skola icke krossa er, om de falla.
Endast Alexandras stirrande blick och bleknande kind antydde, hvad som försiggick inom henne.
— Men — stammade hon — men …
— Kejsarinnan älskar er, vill ni säga. Ni är intet annat, Alexandra, än sinnebilden för hennes politiska kärlek till Sverige.
— Men Gustaf, Gustaf!
— Han är ung och älskar er, jag antager det gerna, utan alla politiska beräkningar, men han är konung, Alexandra, och om han upptäcker, att Catharinas handlingssätt förestafvas af sådana, skall hans nationella stolthet förbjuda honom att förödmjuka sig. Jag blickar genom eder samhällsställning och ser framtiden. Jag dömer af den menskliga naturen och spår, hvad som skall ske. Har ni hört talas om kejsarinnan Elisabeths dotter, prinsessan Tarrakanow?
Alexandra lyfte nästan förskräckt upp sitt hufvud. Tarrakanows öde hade såsom en mörk skugga föresväfvat hennes tankar och förut inkastat tvifvel i hennes själ. Att höra detta namn nu åter upprepas, ökade ännu mera dess betydelse.
— Jag vet, svarade hon, Willanow har berättat mig hennes lefnad.
— Tarrakanow var ett barn som ni, Alexandra; hon drömde om kärlek och lycka, drömde om sällhet och framtid, hon, alldeles som ni; men Catharinas kalla politik bröt stafven öfver hennes hufvud, och hon gick under, en martyr för sina drömmar. Jag ser en tår i ert öga, Alexandra; gråter ni öfver Catharinas grymhet eller öfver Tarrakanows olycka?
Ingen öfvergifver sjelfmant sina illusioner.
Alexandra öfverlade ännu med sig sjelf. Hon sökte inom sig antagliga skäl emot Marfas förutsägelser. Slutligen spratt hon till.
— Är det sant, Marfa, sporde hon derefter, som Willanow sade mig, att Tarrakanow trodde på en revolution i Ryssland och att genom den kunna afsätta kejsarinnan och bemägtiga sig tronen?
— Man har påstått det.
— Om så förhåller sig, återtog Alexandra, förefinnes ju ingen jemförelse emellan henne och mig.
— Att jag såsom Tarrakanow skulle vilja ingripa i kejsarinnans magt, fortfor hon, då Marfa ej genast svarade, kan ju ej ens komma i fråga.
— I hvad ni anmärker ligger visserligen en skilnad er emellan, svarade slutligen Marfa. Vare sig dock, att man innehar en magt och ser den hotad, eller sträfvar efter en magt för att tillfredsställa sina önskningar, så härflyta de planer och handlingar, som man uppgör och beslutar, i det förra fallet för att bibehålla och i det senare för att vinna en fördel ur samma isiga källa, den kalla politiska ärelystnadens.
Alexandra sänkte hufvudet i sina händer, hon hade ingenting mer att invända.
— Kejsarinnan Catharinas historia, återtog Marfa, har åska och blixt, men icke hjerta och kärlek. Den är storartad, liksom Segovia-bryggan i Spanien, men saknar liksom den en ström, hvari himmelen afspeglar sig.
— Men Gustaf Adolf skall komma hit, sade Alexandra, vi hafva redan erhållit säkra underrättelser derom.
— Han skall komma, rik på sköna framtidsdrömmar, och er kärlek skall uppskjuta i nya hjertskott; men Catharina, kall och beräknande som hon är, kan snart jaga honom bort ifrån er, och alla de lysande hägringar, som er fantasi skapat, skola upplösas såsom dimmor vid foten af kejsarinnans tron. Hon har brutit med kärleken, kärleken bryter med henne. Hon har straffat, hon skall straffas. I sin magt har hon lekt med menniskors hjertan; i sin ordning skola dessa leka med hennes magt. Jag tror, att slutsumman af hvarje menniskas lif är beroende af de insatser, man under loppet af det sjelf gjort deri.
Alexandra hade ånyo sjunkit tillbaka inom sig. Marfa uttryckte sig med så mycken säkerhet, att hon icke vidare tänkte på något försvar.
— Min gud, min gud, suckade hon blott.
Marfa lade sin hand på den klagande flickans axel.
— Alexandra, sade hon. I hvarje ung qvinnas hjerta ligger ett strängaspel, som ljuder om förhoppningar, om kärlek, om sällhet och lycka; att krossa detta strängaspel är en synd, ingen, som sjelf älskat, gör det, utan att vara grym och hård. Catharina krossade det likväl för Tarrakanow; men jag har icke ingripit i ert lif för att hämnas henne, icke heller af grymhet och hårdhet. Min afsigt har varit en helt annan. Jag har gjort det för att ingifva er styrka.
Marfa talade hjertligt och vänligt, och hennes ord gjorde Alexandra godt.
— Ni har lärt er, Alexandra, att tillbedja Catharina, och det är för henne ett behof att se sig tillbedd, men tillbed endast gud, Alexandra, och ni skall finna er lycklig äfven i olyckan, finna er stark äfven i er svaghet, kunna hoppas, äfven då alla edra verldsliga förhoppningar instörtat, kunna älska, äfven då kärleken öfvergifver er, lefva ännu i döden. Det var till gud, som Tarrakanow tog sin tillflykt, då hon var öfvergifven af alla, men det var också genom hans nåd, som hon blef räddad.
— Räddad?
Marfa gaf ej akt på frågan.
— Då jag oförbehållsamt yttrat mina tankar, Alexandra, har jag endast velat stämma om strängaspelet i ert hjerta, på det att ni i tid skall erfara att andra toner än sådana, som hitintills smekt edra böjelser, bo der, stärkande och renande. Lyssna noga efter, Alexandra; luta ert öra tätt ned till ert hjerta, och ni skall höra, huru det verldsliga i lifvet, som hitintills blott tjusat er, skall förvandlas till en härlig hymn, märka, huru kärlekens brännheta suckar förvandlas till bönens, huru begären renas, passionen lugnas, och med hvilken styrka ni sedan kan gå försynens alla skickelser till mötes.
Marfa tystnade. En lång stund förgick, utan att något ord yttrades, Marfa betraktade Alexandra med en forskande, men hjertegod blick, och hon såg den smärta, som intagit henne.
— Alexandra, yttrade hon slutligen. Menniskan spår, men gud rår. Således, Alexandra, hvilar äfven min spådom i den högste gudens hand. Så fullt och fast jag sjelf tror på hvad jag förutsäger, vet jag lika litet som någon annan, hvad som skall ske. Den kännedom, jag har om kejsarinnan, ingifver mig mitt omdöme. Mina förutsägelser äro blott axplockerskor i fotspåren af hennes egna gerningar. Annorlunda kan dock ske, än hvad jag bebådar. Händelserna äro någon gång mägtigare än den mägtigaste på jorden. Kejsarinnan yttrade en gång: jag skall ej tveka att ingå i ett fördelaktigt krig, men aldrig skall jag göra det till förmån för andra. Hvad hon så yttrade om kriget, karakäriserar henne äfven i alla andra afseenden. Intet för andra, allt för sig sjelf. Men om hennes natur är sådan, och jag deraf gör mina slutsatser, kan dock en allsmägtig försyn draga ett streck äfven öfver hennes bestämmanden. Betrakta derför icke mina förutsägelser annat än som naturliga följder af min uppfattning och erfarenhet. Er sorg smärtar mig. Jag vill ej att ni skall lemna mig utan allt hopp, utan all tröst.
På en gång afbröt hon sin tankegång, och mållös stirrade hon framför sig, liksom sökte hon efter några verkliga tröstens ord.
— Antag, fortfor hon derefter, att Tarrakanow, oaktadt man beslutat hennes undergång och oaktadt hon inför verlden och äfven inför kejsarinnan är död, likväl men hvad säger jag? — dock äfven det omöjliga kan ju antagas — likväl ännu i dag skulle lefva?
— Ännu i dag lefva?
— Jag säger, låtom oss antaga det; hvad skulle väl då, jag frågar blott, ha kunnat rädda henne? Ack, Alexandra, tro mig, endast guds nåd och barmhertighet, endast ett underverk af den eviges allmagt, endast hennes tro och bön. Sätt derför, Alexandra, er förtröstan till honom, den allgode guden, hoppas och bed! Må gud välsigna er, mitt barn!
Marfa fattade Alexandras hand.
— Låtom oss bedja, sade hon, låtom oss bedja tillsammans.
Huru annorlunda hade ej Alexandras sammanträffande med Marfa slagit ut emot hvad hon förestält sig det. Hon hade väntat sig att finna en annan Pythia, som i ett obestämdt orakelspråk skulle dunkelt belysa hennes framtid; men hon hade funnit verldserfarenhet och menniskokännedom. Hon hade funnit både mindre och mer, än hon väntat; mindre, emedan det icke låg något underbart hvarken i Marfas person eller i hvad hon sagt; mera, emedan det låg något i båda delarne, som, ehuruväl hårda ord till en början fallit, småningom öfvergått till en så lefvande förtröstan till det högsta väsendet och så varm kärlek och ömhet för henne, att ett stilla lugn omsider började intaga hennes hela väsende.
Förtroendefullt blickade hon upp i Marfas ögon.
— Ack ja, Marfa, yttrade hon också, jag skall förtrösta på den högste i min kärlek och i min bön, men — men …
Alexandra stammade förlägen.
— Ni har något på ert hjerta, barn, anmärkte Marfa. Var ej rädd för mig; låt mig höra, hvad som trycker er.
— Edra omdömen om kejsarinnan, min farmor, tror jag äro väl hårda. Hon är ej blott qvinna, utan äfven herskarinna öfver ett stort rike. Mycket, som hon kanske icke velat göra såsom qvinna, har hon måhända nödgats göra såsom herskarinna. Jag förstår det ej, men det förefaller mig så. Jag vet, att hon älskar mig, och emot mig har hon alltid varit god.
— Låtom oss bedja!
— Jag har en talisman, fortsatte icke dess mindre Alexandra, en talisman, vid hvilken jag fäster hela mitt hjerta. Ack, Marfa, jag har ett bref från konung Gustaf, ett bref, så fullt af kärlek. Och han skall icke kunna svika mig, ty då skulle han äfven svika sig sjelf. Du har rätt, att menniskan spår, men gud rår. Tro, kärlek och hopp, Marfa, besegra allt. Låtom oss nu bedja!
Alexandra och Marfa knäföllo båda två bedjande vid altaret. Omkring dem var så tyst och stilla. Lifvet kunde aldrig ega en stund fredligare än denna. På altaret brunno ljusen så klara, och Mariabilden strålade vänligt ned emot dem. De bâdo länge ur djupet af sitt inre; men orden dogo redan bort på deras läppar, och den stund var inne, då bönen upphör, och tankarne sväfva med ett helgonskimmer öfver hjertats ännu oroliga våg, då de oförmodadt stördes af ett buller, som föranledde dem att på en gång med en häftig rörelse springa upp ifrån sina platser.
Detta så oväntade buller kom icke ifrån de inre rummen, utan utifrån, från ingångsporten, på hvilken man bultade med den våldsamhet, att porten skakade under slagen.
— Min gud, hvad betyder detta oväsen! sporde Alexandra; skulle man hafva förföljt oss?
Hon erinrade sig tilldragelsen på vägen, och fruktan återvände med hela sin styrka.
Marfa stod lyssnande; på sådant sätt och vid denna tid hade man aldrig förr sökt intränga hos henne.
Bultandet på dörren fortfor, det tilltog. Ett hastigt öfvergående missnöje fördunklade Marfas panna, men stolthet och lugn bortjagade snart molnet. Beslutsam tog hon ett steg emot dörren för att möta den oförsynte, som på detta sättet störde friden omkring henne. Men i denna stund utkom Willanow, som äfven blifvit uppskrämd af oväsendet. Efter henne följde de tvenne gamla och abbén, men innan de hunno till tröskeln, hejdade hon dem med handen och stängde dörren. Liksom hade hon känt behofvet af en dubbel försigtighet, sköt hon till den yttre rigeln.
— Hvad är det för buller? frågade hon. Man tyckes med våld vilja intränga här. Låtom oss se efter, hvad man vill.
Alexandra hade icke släppt Marfas hand, och Marfa kände, huru den unga flickan vacklade, hvarför hon ledde henne till en bänk, i afsigt att låta henne hvila der.
Porten hade emellertid gifvit vika för det häftiga anloppet, och i detsamma inrusade en karl af ett jättelikt och vildt utseende. Under den höga pannan, der ådrorna ringlade sig och svälde såsom blå maskar, skimrade tvenne gråa, stora ögon. Ansigtet var blekt och magert, men förvirradt af lidelser. Bröstet höjde sig hastigt, andedrägten var kort och het.
Mannen var ingen annan än Andreas, som, sedan han märkt, att flickorna flytt ur vagnen, förbittrad vände tillbaka för att uppsöka dem. Det var för honom icke svårt att gissa, det de tagit vägen till Strelna, och han hastade äfven dit. Hans bror, Orlow, hade ju för öfrigt sagt honom, att det var der, som han skulle fånga Willanow.
Alltid uppbrusande, häftig och vild, ledd af ögonblickets första intryck, betraktade han deras flykt såsom en kränkande förolämpning mot hans vaksamhet, hvaröfver hans bror skulle få skäl att skämta, och han svor att rädda sitt anseende.
Med sporrarne i hästens sidor flög han längs allén till Strelna. Efter honom följde betjenten, slutligen vagnen.
Då Andreas inträdde, föll hans blick genast på Willanow. Marfa befann sig i ett hörn af rummet, ännu sysselsatt med att trösta Alexandra. En mörk slagskugga betäckte prinsessan och henne. Andreas såg ingenting annat än Willanow. Det var också endast henne han sökte. I sitt upprörda, lidelsefulla tillstånd gjorde han sig icke reda för något annat än sitt löfte till sin bror. Nu skulle Willanow icke undgå honom.
— Ni följer mig, befalde han henne.
Willanow igenkände i honom samma bleka och dystra person, som till häst följt henne ifrån Petershof; och ehuru hon icke kunde låta bli att vid hans anblick rygga ett steg tillbaka, sansade hon sig snart, begripande att mod och själsnärvaro, men icke svaghet, här voro på sitt ställe.
— Hvad vill ni mig, min herre? frågade hon. Jag vet mig icke känna er.
— Hvad jag vill er? Jag vill rädda er för den fara, som hotar er.
Andreas erinrade sig ganska väl broderns uppgift.
— Jag har ingenting att frukta; aflägsna er.
— Ni begriper ej sjelf den fara, som sväfvar öfver ert hufvud; emot eller med er vilja skall ni följa mig. Kommer ni ej frivilligt, så bär jag er härifrån.
Det af ett tjockt, raggigt skägg omgifna ansigtet och ett hår, som låg oredigt omkring hufvudet, gjorde Andreas' utseende förskräckande. Då han också nu närmade sig Willanow i afsigt att fatta henne om lifvet för att verkställa sin föresats, drog Willanow sig rädd tillbaka.
Andreas, som var försatt i ett lidelsefullt tillstånd, hade glömt allt annat, utom det uppdrag han fått. Andreas var sällan mägtig sig sjelf.
Redan utsträckte han sina långa, seniga armar för att fatta henne om lifvet, då Marfa hastade ifrån Alexandras sida och uppträdde emellan dem.
— I S:ta Marias namn, yttrade hon, tillbaka!
Vid anblicken af Marfa hejdade Andreas sig. Med en värdighet, som icke rubbades af någonting, stod hon med handen utsträckt emot honom.
Om en ljungeld hade slagit ned emellan Willanow och Andreas, skulle den icke framkallat en sådan förändring hos honom som åsynen af Marfa. Slagen af häpnad, betraktade han henne, stum, stirrande, tillintetgjord. Hans stora, gråa ögon tycktes nästan färdiga att falla ur hans hufvud, hans armar sjönko vanmägtiga till sidan, hans kropp skakades såsom af ett våldsamt, vulkaniskt uppror; slutligen sjönk han ned på sina knän, hans utseende fick en mildare karaktär, och öfver de grofva dragen spred sig en högre glans. Ändtligen höjde han sina händer, men det var icke till bön, han höjde dem; han höjde dem, liksom hade han, rädd och fruktande, i sjelfva luften velat känna sig för, hvilken den qvinna var, som stod framför honom.
Icke blott Alexandra utan äfven Marfa blickade förvånade på den besynnerlige mannen.
Men hastigt förvreds åter Andreas' ansigte och antog sitt förra utseende. Inom sig syntes han söndersliten af en ond ande. Med en snabbhet, sådan som jaguarens, den amerikanske tigerns, hastade han upp från sin plats; men i sin nya ställning blef han ännu ett ögonblick stillastående med ögonen stirrande och fästa på Marfa.
— Tarrakanow! utropade han derefter med ett anskri, under det han dolde ansigtet i sina händer och störtade ut. Tarrakanow!
Som en stormvind hade han kommit, som en stormvind försvann han.
— Kände ni den der mannen? frågade Marfa de båda flickorna.
— Nej, svarade de, vi känna honom icke.
En halftimme senare begåfvo sig Alexandra och Willanow från Strelna i deras eget åkdon, hvilket Andreas qvarglömt utanför porten.
Vi lemna å sido de båda flickornas samtal öfver hvad som tilldragit sig, men anse oss böra nämna Alexandras önskan att få veta orsaken till det utrop af öfverraskning, som Willanow utstötte, då hon af Marfa infördes i det inre rummet.
Willanow vägrade dock att meddela någon upplysning härom.
— Återigen hemligheter, anmärkte Alexandra. Du är aldrig upprigtig.
— Förebrå mig icke, men jag kan, jag får, jag bör ej tala.
— Öfverraskades du af något märkbart, som du ej väntat? Återfann du gamla vänner?
— Fråga mig ej?
— Du blef rädd?
— Nej och ja!
— Kanske glad?
— Ja och nej.
- ↑ Lechis yttrande hvilar på en rysk folktro, som antager, att ormbunken blommar endast en natt, nämligen natten före Johannisdöparedag, och att hvar och en, som lyckas plocka den etc, etc.
- ↑ Bosse Sedleschko, den inre smärtan, den stumma klagan, är ett blekt, naket barn med alltid sluten mun, och i hvars ögon aldrig några tårar komma; det visar sig blott för den ensamme och uppenbarar sig aldrig för den lycklige.