Fursten/Del 1/Kapitel 17
| ← S:t Petersburg |
|
Förklaringar → |
SJUTTONDE KAPITLET.
Iwan Orlow.
Bland de många holmar, som på ena sidan om Newan förhärliga dess utlopp och tillsammans utgöra den så kallade Petersburgska stadsdelen, är Krestowskoi-Ostrow den största. Holmen är en ibland de vackraste, såväl till följd af sitt behagliga läge invid täcka stränder, som för sina höga och praktfulla alléer. Den grefliga familjen Rasumowski hade länge haft sitt residens här, men för en kort tid hade grefve Orlow vid tidpunkten för vår berättelse inkräktat egendomen, antingen nu Rasumowskis familj sjelfmant öfverlåtit den åt honom, eller öfverlåtelsen härflöt från den af politiska förhållanden så beroende omsättning, som i ett land med despotisk styrelseform alltid kan uppstå.
Sedan vi passerat förbi den mängd af underordnade och tjenare, som stodo i grupper eller vårdslöst lågo på bänkarne i den vidlyftiga förstugan och de yttre rummen, inträda vi i Orlows arbetsrum, ett stort rum, med utsigt åt parken och möbleradt i hela den skrytsamma prakt, en blandning af europeisk och asiatisk lyx, som vid denna tid gemenligen träffades hos de högt uppsatte.
Lutad mot en af fönsterposterna, återfinna vi grefve Ivan Orlow ensam här. Men man bör icke tro att hans uppmärksamhet var fästad på den vackra naturen, som i sin högsta fägring omgaf palatset; långt derifrån; med tillslutna ögon, och med den mörka och rynkade pannan hvilande i handen, är han upptagen af sina egna tankar.
Der han står försänkt inom sig, dyster och hotande, erinrar han om Tereus i den stund, då denne upptäckte att han förtärt sitt eget barn.
Slutligen uppslår han ögonen, ett bittert leende drager sig öfver läpparne, och handen sjunker knuten ned mot fönsterposten.
— Andreas ännu icke återkommen, mumlar han emellan tänderna, ehuru tvänne dagar redan försvunnit. Förbannelse! Att jag dock skall längta efter honom!
Mekaniskt lemnade han sitt ställe vid fönstret och gick med nedsänkt hufvud ett par hvarf öfver golfvet.
— Willanow undkom — nå — lika mycket — kanske det var så godt — hon skall desto säkrare falla i den snara, som jag nu utlägger för henne. Planen att skicka Andreas, det vilddjuret, för att öppet bortföra henne, var väl äfven för grof. Vill man bemägtiga sig en qvinna, måste man spinna snaran af silke.
Orlow nalkades skrifbordet, hvarpå flere pappersbundtar funnos. Öfverst låg några bref, hvilka synbarligen voro nyss skrifna. Han böjde sig ned och betraktade dem, hvarvid han sköt undan det ena efter det andra.
Brefven innehöllo blott en enda rad och tycktes vara afskrifter, det ena efter det andra, emedan ordställningen var densamma i hvart och ett.
»Infinn er i lusthuset bortom dammen i afton klockan» …
Klockslaget var ej utsatt, men underskriften saknades.
Orlows ögon strålade tillitsfullt, då han åter kastade brefven ifrån sig.
— Det kan icke slå fel, sade han, de skola komma. Hvarje fruntimmer vid deras år har alltid någon hemlig kärlek. Furstinnan Menzikoff, grefvinnan Branitska och fröknarna Protasow och Willanow förtörnas icke, om någon skulle beundra dem. Ingen qvinna vredgas deröfver. De skola läsa och åter läsa dessa bref, utan att våga visa dem för någon, emedan de innehålla en hemlighet, som hvar och en helst gömmer för sig sjelf. Men de skola blifva allvarsamma, de skola fundera, de skola gissa, tills nyfikenheten blandar sig med i spelet — och de komma.
Förstår man sig på menniskors svagheter, anmärkte han, så lindar man dem omkring sina fingrar.
Stillatigande vandrade nan ett nytt hvarf omkring rummet.
— Utan att veta att jag har mitt finger med i spelet, måste Subow på hvad vilkor som helst förmå kejsarinnan att göra en promenad till lustslottet. Slaget skall komma, utan att jag synes.
— Silket är godt.
Hans steg hade händelsevis fört honom så, att han, då han slutade dessa ord stod framför en väggspegel, som räckte från tak till golf, och hvari hans hela person syntes. Öfverraskad af sin egen anblick, betraktade han sig stirrande. Ingenting kan vara obehagligare för en samvetslös, än att se sitt eget porträtt, förutsatt likväl, att han ännu eger något sjelfomdöme qvar.
Ju längre han betraktade sig, desto allvarligare blef han.
— Willanow, yttrade han, men han afbröt sig genast, emedan han märkte att bilden i spegeln äfven rörde sina läppar och liksom uttalade samma ord. Willanow, stammade han likväl åter efter en stund, men mindre i afsigt att fortsätta meningen, än att granska spegelbilden; du skall icke undgå mig, tillade han derefter, knappast tänkande derpå.
— Du skall icke undgå mig, tycktes spegelbilden äfven upprepa.
Detta samtal emellan honom och hans bild, som stod lefvande framför honom, tycktes honom obehagligt, och en rysning ilade genom honom. Det föreföll honom nästan såsom hade hans spegelbild sagt till honom sjelf: du skall icke undgå mig.
Efter ett ögonblick vände han sig på klacken hastigt om och begaf sig åter till skrifbordet.
Lutande sig med handen emot de bundtar af papper, som lågo der, tillslöt han ånyo ögonen och försjönk grubblande inom sig. Men det dröjde icke länge innan han åter rätade upp sig.
— Saken är afgjord, yttrade han. Så måste det gå — det måste gå så. Visste jag blott med säkerhet, hvem denne Worowitsch är, tillade han långsamt. Ah, jag måste tala vid honom! Ja, ja, jag vill tala med honom. Han ville tala vid mig i paviljongen vid Petershof. Han skall få det här. Ett oerfaret och vildt brushufvud, som låter lidelsen löpa bort med allt förstånd, är visserligen ej lätt att tämja, men väl att utforska. Under min hand skall han blifva en barnskallra.
Han fattade en ringklocka, och vid dess ljud syntes en tjenare i dörren.
— Säg till att man inför statsfången. Skynda dig!
Tjenaren aflägsnade sig.
— Statsfånge, upprepade han. Jag måste skratta. Då det icke lyckades mig att på samma gång fånga Willanow, gör jag ej längre med honom. Tillhopa hade de blifvit komprometterade af hvarandra: nu blifva de det icke. Jag måste åter göra honom fri, för att gripa honom i en annan vinge. Tillfälle dertill skall han ej underlåta att sjelf skaffa mig. Willanow och han, fåkunnighet och dårskap, skola sjelfva illustrera sitt eget vanvett. Jag sade kejsarinnan att de rymt med hvarandra, nå ja, hvad som ej är verkstäldt, är naturligtvis uppskjutet. Jag skall sjelf bedja Suvarow att ha ett skarpt öga på pojken. Ske så! Hvad kunde han vilja mig i Petershof? Jag skall snart veta det.
Orlows panna hade lagt sig i mörka veck, återspeglande de dystra tankar, som rörde sig inom honom, under det han betänkte, huru han skulle emottaga ynglingen. Ännu alltjemt förblef han likväl orubbligt qvarstående vid bordet, med handen stödd emot pappersbundtarne, men icke dess mindre hörde han ganska väl, huru dörren öppnades, och huru någon inträdde. När han slutligen vände sig om, stod också Worowitsch framför honom. Det var eget att iakttaga, huru de möttes, dessa fiender. Orlow betraktade ynglingen så passionsfritt, men dock genomträngande, som hade han velat utforska den hemlighet, som omgaf honom, hvaremot Worowitsch skiftade färg, och hans läppar darrade af förtrytelse.
— Det är således ni, grefve, som låtit fängsla mig, yttrade han äfven, urståndsatt att iakttaga tystnad. Jag anade det.
Orlow svarade ej, utan fortfor att betrakta honom.
För denna blick af isande köld började det att brinna i Worowitschs själ.
— Hvad är det, som berättigar er, fortfor han äfven med ökad häftighet, till detta våld? Jag har stält mig under kejsarinnans beskydd, och hon, men icke ni, eger rättighet och magt att beröfva mig min frihet.
Orlow förblef tyst, men med blicken fortfarande rigtad på honom.
— Jag sökte er vid Petershof i paviljongen i afsigt att tala till ert förstånd och ert hjerta, innan jag gick längre; men i stället fängslade man mig och förde mig hit för att begrafva mig i en håla, hvarifrån ni var säker, att min röst ej skulle hinna fram till tronen. I tvenne dagar har jag redan försmäktat på detta sätt.
— Ni yttrade något, anmärkte nu Orlow, om rättigheter och magt. I Ryssland känna vi inga andra rättigheter än magtens.
— Men den tillhör icke er.
— Hvem eljest?
— Kejsarinnan.
— Prat! Gud bor högt, och kejsarinnan är långt borta. Ni borde känna det der gamla ryska ordspråket. Hvad ville ni säga mig, då ni sökte mig vid Petershof?
— Ni skall få veta det, grefve, inför kejsarinnan.
— Jag misstog mig således icke, då jag trodde, att den anklagelse, som ni vågade framföra till henne, gälde mig.
— Ni misstog er icke.
— Otvifvelaktigt medgifver ni då, att jag handlade med en förståndig mans förutseende klokhet, då jag lät fängsla er.
— Ni handlade värdigt er, grefve; men jag återvänder icke till fängelset, hellre dödar jag mig här.
— Gör er icke onödigt besvär; jag har icke ämnat hålla er qvar längre, än omständigheterna påkalla. Skulle ni likväl vilja säga mig, hvad ni ämnar göra, i fall ni blir fri?
— Min väg går till kejsarinnan.
— Det torde icke blifva så lätt att nå fram till henne, sedan man nu känner er; men hvad ämnar ni säga henne, ifall ni skulle lyckas få företräde.
Vreden och förtrytelsen växte med hvarje ögonblick allt mer och mer hos Worowitsch.
— Jag skall säga henne, att ni, förklädd och på ett bedrägligt sätt, inträngt i en polsk familj, att ni der förrädiskt kränkt den gästfrihet, som man skänkte er, att ni stal de bref, som man anbefalde er att afsända, och i stället förfalskade och afsände andra, att ni på detta sätt, i strid mot ett förut fattadt beslut, lyckades att inleda Polen i ett nytt krig, som icke blott kostade det dess frihet, utan tusental deras lif eller deras välfärd.
— Jag anade det. Nå-å, och vidare.
— Jag skall säga kejsarinnan, att ni förrådt en gammal familj, angifvit den för uppdiktade brott, bedragit och beljugit dess redliga afsigter samt derigenom lyckats att aflägsna dess chef till Siberien och få dess gods konfiskerade för att sjelf mottaga en del såsom lön för dådet.
— Jag förstår er. Ni talar om familjen Raszanowsky. Men, lika mycket, hvad skulle ni vidare säga kejsarinnan?
— Jag skall säga henne, att ni med en beräknande list, som vittnar om en den mest slippriga karaktär, narrade sonen tillbaka till hemmet, sedan hans föräldrar voro fängslade, för att der dödas af edra kreatur, under det ni sjelf med våld bortförde hans syster för att här uppväxa intill dess hon, förföljd af edra kabaler, tröttnat att vägra er den hand, hvarigenom ni kanske hoppas att icke allenast erhålla de ännu återstående godsen, utan måhända äfven den furstliga rang, som ni vet åtföljer dem.
Worowitsch talade med all den lidelsefulla häftighet, som var hans skaplynne så naturlig; deremot åhörde Orlow honom med en isande köld.
— Och allt det der tänker ni säga och ingenting mera, men ni har kanske icke slutat ännu?
Worowitsch bleknade af vrede vid denna fråga.
— Ni tiger, återtog Orlow, och jag torde således få antaga, att ni slutat. Det är således min tur att svara er, och jag ber er hafva godheten att låna mig så mycken uppmärksamhet, som det med ert alltför heta ungdomsblod är möjligt. Bland de anklagelser, ni uppräknat, ingick äfven den, att jag skulle genom mina intriger föranledt den senast inom Polen utbrustna insurrektionen. Jag har ju rigtigt uppfattat er mening?
— Fullkomligt rigtigt.
— Och ni tillägger mig denna stora diplomatiska ära.
Det blixtrade till i Worowitschs sinne.
— Ett streck, herr grefve, och ingen ära.
— Kalla det för hvad ni behagar, min herre, men låt mig också kalla det för hvad jag vill. Således, om ni tillägger mig denna diplomatiska förtjenst, för att icke såra er med att kalla det för ära, så bör ni likväl hafva nog förstånd att inse, det jag är en obetydlig orsak till ett så stort och för ryska kronan lyckligt och ärorikt resultat, emedan jag ju derigenom skulle hufvudsakligast hafva bidragit till att Polen nu är vårt. Kan ni väl tro. att kejsarinnan skulle bestraffa en handling, som hon i stället bör belöna? Ni är en dålig politiker.
Worowitsch öfverraskades af detta sätt att se saken. Han var allt för oerfaren, för att sjelf någonsin hafva tydt den så. Han hade hitintills bedömt verlden blott efter en enda måttstock, efter hederns, inför hvilken allting i en ung mans lifliga sinne måste rätta sig. Utan att vara öfvertygad om någonting eller veta, hvad han skulle säga, förblef han tyst.
— Hvad ni kallar för ett vanligt streck, kallar statsmannen för diplomatisk fyndighet och soldaten för krigslist.
Worowitsch darrade af vrede.
— En statsman, som intränger i ett land, sade han, för att på sådant sätt som ni leda dess handlingar till ett sådant resultat, dithän Polen nu blifvit fördt, är en förrädare inför gud och menniskor; en soldat återigen, som mot all ära och redlighet befläckar sina vapen med slika bedrifter, som nu pryda er, förtjenar att skjutas för pannan. Kejsarinnan är högsint och ädel. Om ni äfven trott er gagna henne, så har ni i stället besudlat henne, och hon skall straffa er derför. Det finnes ett behof för en regerande person, som öfvergår alla andra, behofvet att stå ren inför samtid och framtid. Ah, grefve, jag känner er, men er afsigt att kasta skuggan ifrån er och på henne skall misslyckas.
Orlow åhörde Worowitsch, utan att förändra en enda min. Allt hvad han yttrade tycktes blåsa nästan som en vind förbi honom; i stället följde Orlow såväl hvarje hans rörelse som den minsta förändring i hans anletsdrag, med en alltid lika ihärdig och envis uppmärksamhet. Det var också en enda sak, som framför allt intresserade honom att veta, nämligen hvilken Worowitsch egentligen var.
— Jag erkänner ganska gerna, att edra tänkesätt hedra er, återtog Orlow, ehuru de sjuda af allt för mycket ungdomligt öfvermod och hetsighet, och jag ämnar icke hindra er att anföra inför kejsarinnan, hvad ni kan behaga, ehuru jag är upprigtigt öfvertygad, att hon kommer att besvara er endast med en axelryckning, allra helst som ni säkerligen icke kan med några slags autentika handlingar styrka edra uppgifter.
— Frukta icke för det, grefve; jag har mina otvifvelaktiga, osvikliga bevis.
— Det är en annan sak, i sådant fall lyckönskar jag er.
Orlow ringde åter.
— Gör upp en brasa der i kakelugnen, befalde han den inkommande tjenaren.
Worowitsch, hvilken, såsom vi sett, var af ett häftigt sinnelag, kunde icke begripa den vårdslösa likgiltighet, hvarmed Orlow behandlade ämnen, hvilka syntes honom så vigtiga, som om lif och död berodde på dem.
Elden brann redan.
— Ni har bevis, yttrade åter Orlow, och hvarför skulle jag icke lyckönska er dertill, emedan det är klart, att om äfven kejsarinnan ej gerna och i vanliga fall skulle vilja bestraffa dem, som bidragit till att lägga Polen såsom ett rättmätigt segerbyte vid foten af hennes tron; så kan hon likväl i alla händelser icke vilja, att det öfriga Europa akall blicka in bakom kulisserna af det politiska drama, som föregått denna statshandling; och det skulle således verkligen kunna hända, att hon, för att afleda en möjlig misstanke — den må för öfrigt vara rättvis eller icke att hafva begagnat sig af något vågsamma medel, låter strängt och allvarligt bestraffa hvar och en, som betett sig så illa, att han blifvit gripen på bar gerning, eller tror icke ni detsamma?
— Jag tror det, grefve.
— Och ni säger, att ni har bevis?
— Jag eger i sådant afseende, hvad jag behöfver. De äro väl bevarade, tro mig.
— Väl bevarade? Ja, för all del bevara dem väl, på det de icke må falla i otillbörliga händer, emedan framgången af er sak säkerligen är högst beroende af dem. Ni hör, att jag råder er som en vän.
Orlow tystnade för ett ögonblick, men fortfor åter derefter.
— Ni har väl bevarade bevis, sade ni. Vill ni emellertid ha godheten att komma litet närmare hit till skrifbordet och kasta en, om ock aldrig så flyktig blick på den här liggande bundten af papper. Känner ni furst Raszanowskys handstil?
— Om jag känner den? Ah, vid den allsmägtige, dessa papper äro de, hvarom jag talar.
Worowitsch grep med våldsam häftighet efter dem. Orlow höll honom lugnt tillbaka. Ynglingen skälfde af förtrytelse.
— Ni fryser, tror jag, fortsatte Orlow; fängelset har kanske varit kyligt, och jag vill sannerligen godtgöra min försummelse emot er. Var god och värm er, min herre. Den fördömde skurken till betjent — brasan håller på att slockna — nå, nå, saken är lätt hjelpt.
Orlow tog dervid pappersbundten på bordet.
— Här är bränsle nog, sade han.
Worowitsch fattades af en förskräckelse, som förvred hans ansigte, och störtade fram emot Orlow.
— Dessa papper, utropade han, äro mina bevis.
— Ni är alldeles för hetsig, min unge vän, svarade Orlow; ni har ju sagt, att ni, väl bevarade, eger i ert våld edra bevis — och huru skulle väl jag då på samma gång kunna hafva dem? Haf godheten att gå undan litet, så att jag får sköta om brasan.
Orlow sköt Worowitsch med ena handen åt sidan, under det han med den andra kastade papperen på elden.
— Ni är, i sanning, icke artig, min herre, yttrade han, ni skrynklar ned mitt krås —för all del — grip icke så der i luften — ser ni, så elden flammar upp — låtom oss nu slå oss ned här och värma oss — det är ju en ganska prägtig brasa.
Worowitsch rasade. Oaktadt Orlow var en fint bygd man, var han öfverlägsen ynglingen i krafter. Alla försök af Worowitsch att rädda de för honom så angelägna papperen strandade också emot Orlow, som ihärdigt, ehuru utan all öfverilning, höll honom tillbaka ifrån elden. Med förtviflan i sitt bröst såg han, huru det ena arket förtärdes efter det andra, tills slutligen blott de eldröda lamellerna glimmade bland kolen.
— Jag kan försäkra er, yttrade Orlow, att det är med ledsnad, som jag ser er sorg öfver min artighet, att midt på en het sommardag ha låtit uppgöra denna eldbrasa för att värma er af fängelseluften utkylda kropp —se emellertid hit — ser ni …
På den redan svartnade pappersaskan såg man ännu några eldröda bokstäfver.
— Ser ni — der slocknade nu »Polenð — det är ju rätt artigt att betrakta det der — der slocknade »Warschau» — verkligen ganska artist — der slocknade »furst Raszanowsky» — och der »Willanow». Nå, min herre, men ni beter ju er alldeles, som om ni vore vansinnig.
Worowitsch förmådde icke svara.
— Låtom oss nu glömma bort den här saken — aska förblir alltid aska — och i stället tala om något annat. Har ni lust att äfven nu begifva er till kejsarinnan.
— Nu mera än förut, min herre.
Orlow gjorde en axelryckning.
— Ni är lika oförståndig, min vän, anmärkte han, som häftig. Jag skulle vilja gifva er ett annat råd, som jag anser vara mycket klokare.
Worowitsch fixerade honom.
— Mitt råd är, att ni ju förr dess hellre lemnar Ryssland. Med edra begrepp borde ni lätt kunna inse, att Ryssland icke är ett land för er. Skulle ni besluta er att taga ett så klokt steg, skulle jag med nöje understödja er, och i stöd af den magt jag innehar utfärda ett pass åt er.
— Lemna Ryssland? Hvarför? För er? Ni känner mig ej, grefve. Der faran är störst, är jag gerna med. Det är min natur.
— Hvar och en har sin; men jag skulle med lätthet, i fall ni behagar åhöra mig, kunna visa, att ni — sedan ni saknar bevis för edra anklagelser — har mera att förlora här än att vinna.
— Förlora? Jag har ingenting att förlora. Jag har redan förlorat allt.
— Ni räknar då icke er frihet för någonting, icke heller ert hufvud. Jag medgifver likväl gerna, att en yngling kan uppoffra sådana der småsaker, som en gammal man hushållar med så länge han kan; och såsom tillhörande de senares antal — det der antalet, som så klokt som möjligt ekonomiserar med lifvet — vill jag emellertid erinra er, att just den anklagelse, som ni redan gjort inför kejsarinnan, skall, då ni icke vidare kan bestyrka den med annat än edra enskilda, lösa tankar och tycken, väga ganska tungt i vågskålen för er undergång; men det är ej nog dermed — man vet åtskilligt om er, som torde draga äfven en annan person i den afgrund, hvilken ni envisas att vilja nedstiga uti, och denna andra person är fröken Willanow. Vill ni rädda henne, så följ mitt råd och hasta härifrån.
Worowitsch lyfte upp hufvudet. Skulle Orlow känna deras förhållande?
Då Orlow märkte det intryck, som detta namn gjorde på ynglingen, fortsatte han.
— Ni älskar denna qvinna ganska mycket, tillade han, icke sant, ni älskar henne, och jag finner icke det minsta underligt deri, ty — ni behöfver icke se så förundrad ut — äfven mig förefaller hon ganska intagande. Jag erkänner, att jag älskar henne.
— Ni ingifver mig fasa och afsky på en gång, svarade Worowitsch, som ej längre förmådde undertrycka den harm, hvilken jäste inom honom. Ni säger, att ni älskar henne, hvars fädernesland ni förrådt, hvars familj ni krossat, hvars föräldrar edra planläggningar jagat till Siberien, hvars egendomar ni sköflat, hvars bror ni låtit döda och hvars lif ni förbittrat.
Orlow hörde knappast på Worowitschs utfall. En egen tanke upptog honom. Sedan han gjort ett hvarf kring rummet, stannade han framför Worowitsch.
— Vill ni höra mig en liten stund. Sedan må ni bedöma mig, huru ni vill: det gör mig alldeles detsamma. Jag vill blott nå mitt mål och bryr mig ej om någonting vidare. Ni känner, att jag vid Polens sista delning uppehöll mig der. Om det var eller icke var i politiska angelägenheter, hör icke hit. Nog af, jag var der och vistades i Warschau under samma tid, som Igelström kommenderade i staden såsom högste generalbefälhafvare. Vid ett tillfälle — jag tror det var på någon af teatrarne — såg jag för första gången fröken Willanow, och hennes skönhet intog mig genast. Hon eller ingen, blef från denna stunden mitt valspråk. Afbryt mig icke. Genom mina vänner fick jag veta, att hon var enda dottern af furst Raszanowsky. Af honom, en inbiten, om ock fredsälskande polack, kunde jag, en lika inbiten ryss, icke hafva hopp att erhålla flickans hand. Hvad var då att göra? Naturligtvis att störta honom, och ni säger er ju veta, huru jag dervid bedref saken, hvarför jag, äfven om jag skulle hafva ett och annat att erinra deremot, förbigår det, för att undvika allt uttänjande af min berättelse. Nog af, föräldrarne afsändes till Sibirien, sonen stupade, och flickan affördes hit.
— Ni erkänner således sjelf …
— Gör inga förhastade slutsatser, min herre; jag anför blott edra egna beskyllningar och refererar för öfrigt endast de följder, hvartill händelsernas gång ledde.
Worowitsch stampade med foten, förtörnad öfver så mycken oförsynthet. Orlow förblef likgiltig för alla hans yttringar af vrede.
— I den ställning, hvari jag nu står till denna familj, fortfor han, kan jag likväl göra ett ganska hederligt anbud. Af aktning för fröken Willanows sorg, eller jag vet knapt sjelf af hvilken orsak, men, nog af, jag har ej talat vid henne om min böjelse förrän härom dagen vid Petershof.
— Och hon …
— Vände mig, för att vara fullkomligt upprigtig, ryggen. Men dervid fäster jag mig icke mycket — ty, ser ni — jag har under dessa åren noga följt alla hennes steg, och dervid upptäckt åtskilligt, som har sina betänkliga sidor — hon för hemliga korrespondenser — har hemliga möten …
Worowitsch for upp.
— Ni misstager er, min herre. Hon, Willanow, skulle hafva hemliga möten? Med hvem? Ah, ni måste återtaga edra ord.
— Aldrig en enda bokstaf, min herre, hör mig blott. Vid Petershof hade hon sålunda ett möte med Döring, den der svensken, ni känner ju honom? — Detta var på ljusa dagen. — På qvällen hade hon äfven ett i galleriet, som ledde till parken. Ni kanske vet med hvem?
Orlow räknade på fingrarne dessa möten, under det han stadigt betraktade Worowitsch.
— Och på natten gjorde hon en liten lustresa ifrån Petershof, kanske ni också har reda derpå?
Worowitschs mod sjönk. Med fasa såg han på Orlow, hvilken öfverallt öppnade en afgrund omkring honom, utan att han förmådde upptäcka någon möjlighet att draga sig undan.
— Härtill skulle jag kunna tillägga att hennes sätt att sköta sig också har kommit några unga löjtnanter och sekreterare att följa henne såsom ett rigtigt lämpligt villebråd.
Så ren och oskyldig Worowitsch än visste Willanow vara, på hvad sätt skulle han kunna besvara och gendrifva alla dessa till hennes nackdel skenbart rigtiga erinringar, utan att allt för mycket blottställa ej mindre henne än sig sjelf i de förhållanden de stodo till hvarandra?
— Af hvad jag anfört finner ni, fortfor Orlow, att jag har fröken Willanow i mitt våld, bunden af sin egen lättfärdighet. Möjligtvis kan ni invända emot mig, att jag, oaktadt jag känner hennes företag, och kanske litet mera än jag nu finner skäl att anföra, likväl icke kan öfverbevisa henne om någon brottslighet.
Worowitsch, som lutade sig emot dörrposten, under det Orlow utvecklade sina tankar, eldades åter af raseri vid detta ord.
— Brottslighet! ropade han.
Men Orlow utsträckte, afbrytande honom, sin hand.
— Inga ytterligheter, min herre, inga öfverspända utrop, anmärkte han, låtom oss vara förståndiga. Förståndet tager ändock alltid slutligen ut sin rätt. Om ni behagar, öfvergå vi nu till det anbud, som jag har att göra er, efter det kan gagna oss alla, och icke minst er, min herre, ehuruväl jag visserligen fruktar för att ni ej antager det, emedan ni är försatt i ett retlighetstillstånd, som hindrar er att tänka klokt och lugnt; emellertid vill jag säga er min mening. Hör alltså på mig, om ni förmår. Ni har ju erkänt att ni älskar Willanow, och äfven att ni varmt deltager för hennes föräldrar. Vill ni rädda dem alla tre?
Ett drag af glädje spred sig öfver Worowitschs ansigte. I första intrycket af Orlows ord glömde han hvem det var, som gjorde honom anbudet.
— Jag erbjuder er, fortsatte Orlow, att hos kejsarinnan förorda och förskaffa friheten åt fröken Willanows föräldrar, rättigheten för dem att återvända till deras fädernesland samt återbekommandet af egendomar och rang.
Worowitsch hörde utan att svara; det första intrycket var redan försvunnet, och han kände Orlow.
— Jag erbjuder mig vidare, fortfor Orlow, utan att afbryta sig, att förskaffa fröken Willanow rättighet att vända tillbaka hem till sina föräldrar.
Worowitschs hjerta klappade; honom erbjöds ju allt, hvad han önskade, men han förstod allt för väl, att någon egennyttig beräkning gomde sig bakom förslaget.
— Jag erbjuder mig slutligen att genast åt er utfärda ett pass, hvarigenom ni, när ni har lust, kan begifva er ifrån Petersburg och tillbaka dit, hvarifrån ni kommit.
— Ah!
— Men intet för intet. Ni är ung och älskar lifligt, men för hvarje hjerta som lifvas af sann kärlek, är det ju ridderligt och skönt att göra en uppoffring, äfven den största.
Worowitsch log föraktligt.
— Mitt vilkor är — ni finner att jag går rakt på saken — att ni uppoffrar er böjelse för fröken Willanow.
Löjet hängde ännu qvar på Worowitschs läppar.
— Men om jag äfven inginge på ert förslag, anmärkte han, hvad vunne väl ni derpå?
— Ni har ännu icke hört mig till slut.
— Ni vill att jag skall uppoffra denna böjelse, men tror ni väl att det skulle minska hennes förakt för er?
— Willanow är i stånd till ganska mycket för sina föräldrar. Men hon tror på er, emedan jag verkligen fruktar att hon älskar er, och jag fordrar derför ännu något mera.
Om Orlow blott varit en, efter Worowitschs sätt att döma, till sin karaktär rättskaffens man, hade förslaget måhända kunnat tagas i öfvervägande; men Willanows hand i hans? Worowitschs, fasade. Han bad honom emellertid fortsätta.
— För att öfvervinna den motvilja — Orlow aktade sig för att säga afsky — som hon hyser för mig, yttrade han, fordrar jag att ni, som har inflytande på hennes känslor, skall gifva mig en skrifvelse, hvari ni icke blott afsäger er henne, utan äfven tillstyrker henne att gifva mig sin hand och sitt hjerta, såsom det bästa medlet att rädda hennes föräldrar, henne sjelf och er. Under detta vilkor har ni att påräkna i mig en vän, hvarom icke en fiende.
En stunds tystnad uppstod.
— Välj! tillade Orlow.
Worowitsch bemödade sig synbarligen att tygla de häftiga lidelser, som jäste inom honom. Hans bröst höjde och sänkte sig icke dess mindre oroligt, och han rätade upp sig till hela sin längd. I hans ögon brann en klar eld, hvarur en ung mans varma och öppna själ lyste. I hela hans väsende uttryckte sig ett skaplynne, fullt af beslutsamhet och energi. Hans panna nästan glänste af mod, då han for med handen deröfver. Det låg ej mera något hetsigt och uppbrusande i hans utseende, utan snarare en varmt kännande, endast af hederns lagar ledd ynglings rättsinthet. Han hade nu fattat hela vidden af Orlows planer, och ehuruväl han till och med trodde sig på alla sidor kringränd, ingaf honom likväl tron på sanningens och ärans seger öfver lögn och list en kraft, som fylde hans bröst med en ädel förtröstan till det godas seger, och i denna tillitsfulla känsla uppmätte han Orlow med en blick af stolt tillbakavisande.
— Jag har valt, yttrade han blott. Ni kan göra hvad er lyster, men min heder beröfvar ni mig ej. En sådan skrifvelse bekommer ni aldrig af mig.
Orlow, som gått fram och åter, stannade för att lyssna till hans svar.
— Aldrig? upprepade han blott; nåväl, som ni vill. Ni har hädanefter åtminstone icke skäl att beskylla mig för att ha underlåtit något, som kunnat leda till ett lyckligt slut för er alla. Er envishet skall dock icke förändra mina afsigter, ehuru jag kommer att genomföra dem på ett annat sätt. Men kanske ni tror, att jag icke har nog beslutsamhet att trotsa alla svårigheter och ihärdigt fullfölja dem?
— Jag betviflar icke det, emedan jag tror er i stånd till hvad som helst.
— Jag tackar er och finner att ni uppfattat min karaktär rigtigt.
— Har ni något mera att säga mig?
Orlow hade stannat vid bordet, stödjande sig deremot med båda händerna och lutande sig något framåt. Försänkt inom sig, gaf han ej akt på den gjorda frågan.
— Ni säger att ni heter Worowitsch, började han efter en kort paus, men jag tror ej derpå. Ni heter icke Worowitsch.
Worowitsch vände sig hastigt emot Orlow, liksom på nytt uppmanad till strid.
— Om ej Worowitsch är mitt namn, anmärkte han, hvad heter jag då?
Orlow reste sig upp och närmade sig honom.
— Ni kan ej neka mig en sak, sade han, den att jag varit upprigtig emot er, jag vill icke säga oförsigtig, ty jag fruktar ej för hvad helst, ni vet om mig, endast ni icke kan bevisa någonting — förstår ni och jag ser ingenting, som hindrar mig ifrån att förtro er ännu något mera. Jag har alltså t. ex. icke blott gjort mig den frågan, hvilken ni är, utan äfven sökt besvara den. Och oaktadt jag sjelf såg Willanows bror död för mina fötter, ehuru jag då var nog oförsigtig — jag har erinrat mig det efteråt — att ej undersöka hans ansigte, som han dolde i sina händer, så trodde jag verkligen ett ögonblick, då ni uppträdde inför kejsarinnan, att ni var denne genom ett underverk till lifvet återkallade Willanows bror; men jag har nogare betänkt mig och har fått andra gissningar. Ser ni dessa papper?
Orlow visade dervid på en af de ännu på bordet qvarliggande pappersbundtarne.
— Känner ni dessa handlingar?
— Nej.
Worowitsch betraktade dem, men kunde ej påminna sig att han någonsin förut sett dem. Han förstod ej hvad han hade att göra med dem.
— Dessa handlingar, yttrade Orlow, äro likväl ganska vigtiga för er.
— För mig?
— De äro ifrån er mor. Igenkänner ni icke stilen?
Worowitsch såg frågande på Orlow. Hotade honom en ny list?
— Min mors stil? Nej, nej, det är icke hennes stil.
— Har ni uppväxt under era föräldrars ögon?
Worowitsch blef allt mer och mer förundrad öfver Orlows frågor.
— Om jag uppväxt under deras ögon? Jag förstår ej er fråga.
— Finner ni den så underlig? Den är ju ganska enkel.
— Om jag nu gjort det eller icke, inser jag likväl ej, hvarthän ni syftar, och jag vet icke …
Orlow var ej öfvertygad om upprigtigheten hos Worowitsch. Sjelf listig och intrigant, misstänkte han alla för detsamma. Den okunnighet, som Worowitsch visade, ansåg han såsom försigtighet, en egenskap, som han visserligen ej i särdeles hög grad tillerkände honom, men som han likväl kunde vara mägtig af, då det gälde hans hemligaste hemlighet.
— Jag skall underrätta er om en sak, fortfor Orlow, som ni kanske icke förut erfarit, efter ni säkerligen — för att döma af Polens närvarande förhållande — måste hafva fört ett ganska kringirrande lif; er mor är …
— Min mor är?
— Död.
— Min gud, hvad säger ni, min mor död?
— Hon dog i — men ni vet bäst sjelf, hvar hon uppehöll sig.
— Dog i …
Worowitsch var nära att utsäga ett ortnamn, men han hejdade sig, förskräckt för den oförsigtighet, som han höll på att begå. För att ej vidare blottställa sig, beslöt han att söka bortblanda korten för Orlow.
— Hvar ämnade ni säga, inföll emellertid denne, att hon dog?
— I — i — han visste ej, hvilket ställe han skulle nämna i-i …
— I Neapel, vill ni ju säga?
— Alldeles, i Neapel, ja, i Neapel.
Orlow andades ut. Det är afgjordt. Jag misstager mig ej tänkte han. Worowitsch trodde sig verkligen hafva aflägsnat hans misstankar ifrån något, hvarigenom han fruktade att blifva upptäckt, men kände sig likväl förlägen öfver den tillfredsställelse, som så tydligt visade sig i Orlows utseende.
— Ni kan då lita på min uppgift, återtog Orlow; er mor är verkligen död. Hon dog för ett par tre månader sedan.
— I Neapel?
— Vi hafva ju kommit öfverens derom.
— Det är sant, vi hafva det.
— Wanja hade en son.
— Wanja?
— Hennes förnamn, ni har väl ej bortglömt det?
— Visst icke, således Wanja.
— Hon hade en oäkta son.
— Hade hon det? Vidare.
Saken började att roa Worowitsch, ehuru han icke begrep ett enda ord.
— Denne son är …
— Är?
— Förgäfves söker ni nu mera att undgå mig, min herre. Visserligen bemödar ni er att göra er så okunnig som möjligt; men ni är allt för litet van vid förställning, och om ni äfven betäckte er med en dubbelmask, skulle ni ej lyckas att bedraga mig. Således, min herre, ni är Wanjas son — under ett lånadt namn.
— Nåväl då.
— Ert rätta namn är er mors namn.
— Men, min gud, Wanja, det är ju ett fruntimmersnamn?
— Er mors namn var …
— Jag är nästan otålig att få höra det från er mun.
— Var Raszanowsky.
En anmärkningsvärd förändring visade sig nu hos Worowitsch; det var ej mera förlägenhet, som uppenbarade sig hos honom, utan snarare skygghet, nästan häpnad. Orlow lade märke dertill.
— Ni erkänner, inföll han, att jag ej misstagit mig.
Men Worowitsch lyfte åter upp hufvudet och betraktade sin motståndare oförskräckt.
— Jag erkänner ingenting, svarade han, ni får taga mig för hvem ni vill.
Orlow satte sig härunder ned vid bordet och utsträckte sin hand emot en derpå befintlig pappersbundt.
— Ni har medgifvit, talade han, att ni hyser mycken tillgifvenhet för fröken Willanows far, den till Siberien sände Wanjas slägtinge, den ende nu mera lefvande furst Raszanowsky?
— Jag vet mig icke egentligen hafva medgifvit det, men kan ej heller förhindra er att antaga, hvad ni behagar.
— Ni hyser äfven kärlek för Willanow.
— Hvad vill ni säga dermed? Ni talar i gåtor.
— Ser ni, min herre, denna tillgifvenhet för en störtad familj skulle vara orimlig, om ni icke verkligen vore Wanjas son. Egennyttan, min herre, utgör den hemliga driffjädern till edra handlingar.
— Egennyttan?
— Det är icke blott såsom menniskokännare, jag säger det. Ehuruväl jag nyss uppbrände en bundt papper, har jag ännu en qvar. De papper, denna bundt innehåller, hafva upplyst mig om åtskilligt.
Worowitsch begrep honom icke ännu fullkomligt.
— Vore ni en förståndig och klok man, fortfor Orlow, så skulle vi ännu kunna komma öfverens; men ni ledes af allt för öfverspända ungdomsidéer, och — och …
Orlow var icke säker på, huruvida Worowitsch verkligen kände innehållet af de ifrågavarande papperen, och han visste icke, om han borde ingå i något samtal om dem eller icke. Ännu en gång öfverlade han, och han kom derunder till den slutsats, att hans öfvertag öfver ynglingen väsentligast berodde på att denne tydligt begrep dokomentens vigt, samt insåg, att Orlow under inga omständigheter ämnade lemna dem ifrån sig. De voro ju för öfrigt emellan fyra ögon, och han hade ingenting att frukta.
— Efter ni, min herre, icke vill möta mig med upprigtighet, tog han derför ånyo till ordet, så vill jag vara så kort och begriplig som möjligt.
— Jag tackar er derför, emedan jag eljest befarar, att ni helt och hållet förbryllar mig.
— Hör då noga på mig. Såsom chef för den hemliga polisen, öfverkom jag redan för en månad sedan, om ej något mera, dessa handlingar. De voro adresserade till en abbé Giannini och tilldrogo sig derför min uppmärksamhet. Af dem har jag blifvit underrättad, att furstinnan Wanja Raszanowsky …
Om Orlow i denna stund observerat Worowitsch, skulle han märkt, huru ynglingens ögon klarnade, liksom hade han på en gång genomträngt åtminstone någon del af det mörker, som hitintills omgifvit honom.
— Wanja — ah — jag vet, mumlade han äfven för sig sjelf.
— Att furstinnan Raszanowsky dött, fullföljde Orlow sin mening, såsom nunna i Neapel, samt i sin dödsstund bekänt, att hon egde en naturlig son, med hvilken hon önskade, att Willanow skulle förena sig, på det att de tvenne olika grenarne, de enda ännu lefvande arfvingarne, gemensamt skulle öfvertaga den furstliga värdigheten, hvarigenom familjen för framtiden skulle vinna så mycket mera styrka och enhet.
— Hvad hör jag — och dessa handlingar …
— Ligga här.
Worowitsch var ej mera uppbrusande och lidelsefull; han hade i stället blifvit allvarsam, nästan dyster.
— Tillåt mig få se dessa papper, bad han.
— Det är onödigt, min herre, ni kan tro mig. Men nu torde ni inse, att det ej är svårt för mig att igenkänna er, då ni uppträdde här, ty endast ni kan hafva intresse af att numera arbeta för familjen Raszanowskys återinsättande i sina rättigheter — begriper ni mig — efter ni sjelf är en Raszanowsky eller en pretendent till familjens rang och rikedom.
Worowitsch svarade ej genast. Det vore svårt att säga, hvad som försiggick inom honom. Hans utseende hade antagit ett skarpt, nästan hvasst uttryck, liksom hade han i sina tankar på en gång velat samla allt, hvad Orlow sagt, och nu sökte att göra det klart för sig.
— Något begriper jag dock icke, sade han slutligen, emedan, om ni eger sådana handlingar i er hand, som ni uppgifver, jag icke inser, huru ni då ett enda ögonblick kunde vara osäker om hvem jag var.
— Vill ni dermed säga, att ni tviflar på sjelfva handlingarnas äkthet?
— Det vill jag.
Orlow, som en gång beslutat att öfvertyga honom om den magt, han hade, ville icke låta det väckta tviflet slå rot.
— Min första osäkerhet kom sig af en helt naturlig orsak, nämligen deraf, att dessa papper ej innehålla sjelfva den testamentariska dispositionen, ehuru den på flera ställen står omtalad, och derigenom saknas också namnet på Wanjas naturlige son, fastän han öfverallt antydes. Namnet var mig således obekant, men icke personen, icke intressena — och de äro vigtigare än namnet.
Ämnet hade för Worowitsch fått ett allt mer och mer ökadt intresse, och han ähörde Orlow med den mest odelade uppmärksamhet. Det fans mycket i hvad Orlow sade, som rörde honom på det högsta.
— Och hvad ämnar ni nu göra med dessa papper, anmärkte han.
— Behålla dem.
— Ni har ju sagt, att de äro mina.
— Edra? Påstod ni icke, att de papper, som jag nyss uppbrände, också voro edra — och likväl uppbrände jag dem.
— Är det er afsigt att göra så äfven med dessa?
— På intet vis, min herre; dessa papper äro allt för vigtiga att blifva ett rof för lågorna; inser ni icke ännu min afsigt?
— Nej.
— Min afsigt är att hålla dessa papper framför edra ögon, på det ni må fatta, att ni ej kan komma ett fjät utan mig. Har ni träffat abbé Giannini? Efter hvad dessa handlingar innehålla, skulle han vara här ungefär vid denna tid.
— Jag har aldrig hört talas om honom förr än nu.
— Gör er icke så okunnig; men lika mycket, det är er rättighet att känna så mycket, som ni finner för godt. En sak vill jag likväl ännu upprepa — afstå …
I denna stund öppnades dörren långsamt, och samme tjenare, som förut varit inne i rummet, syntes åter.
— Hvad vill du, frågade Orlow. Glömmer du min befallning, att jag vill vara ostŏrd?
— Lambro Cazzioni, anmälde tjenaren, önskar att få tala med grefven.
— Narren får vänta.
— Han kommer från kejsarinnan.
Orlow reste sig upp.
— Bed honom komma in.
Tjenaren aflägsnade sig.
— Vill ni hafva godheten, tilltalade Orlow Worowitsch, att stiga in här i sidorummet. Det är blott för ett ögonblick, som jag ånyo arresterar er.
Worowitsch ansåg det icke löna mödan att sätta sig emot denna önskan och inträdde i ett inre rum. Knappast hann Orlow att skjuta till regeln efter honom, förrän Lambro Cazzioni steg in.
Lambro Cazzioni var en liten, undersätsig man. Han var född
italienare och hade fört en kringirrande vagabonds lif. I sina yngre
dagar sjöröfvare, blef han sedermera sjöman under amiral Ribas
befäl och genom Subows rekommendation slutligen anstäld såsom
hofnarr hos Catharina, hvarvid han likväl allra helst ville spela en
undergörande och ofelbar läkares roll. Som narr var han förträfflig så
till vida, som han oftare gjorde sig sjelf till narr, än han gjorde någon
annan dertill. Kutryggig och groflemmad, luffade han snarare än han
gick, alldeles som hade han ännu alltjemt varit ombord på ett i stark
sjögång befintligt fartyg. Med en fysionomi, snarlik en raggig
pudels, tycktes också alltid hundtänderna sticka fram i hans infall, ehuru
han lyckligtvis ganska sällan kunde skryta med några sådana. I ett annat och mera hedrande afseende liknade han äfven pudeln,
nämligen i sin trohet till kejsarinnan.
— Beelzebubs farmor är lös, ack och o och ve! pustade Cazzioni, då han inträdde. Alltsedan Luther kastade bläckhornet i ansigtet på satan, har satan af hufvudvärk grasserat värre än någonsin. Nu har han skickat sin farmor till Ryssland, efter han sjelf har händerna fulla med arbete i södra Europa.
— Hvilket oväder för dig hit, sporde Orlow, har kejsarinnan skickat dig?
— Menar du, att kejsarinnan är ett oväder, eller att ovädret är en kejsarinna? Akta dig. Efter kärleken, säga Rysslands vise, kom äktenskapet. Det kom bra sent då. Kärleken är en grogg, hälften sprit och hälften vatten, men huru snart groggar man icke ut, och se'n, se'n ryser jag för äktenskapet med det tomma glaset, som endast är till för att i sig hopsamla alla våra gamla synder. Efter kärleken, hu, min vän, om sjelfva kejsarinnan skulle vilja gifta sig med mig efter den, så gåfve jag henne korgen. Jag tycker ej om någonting — efter kärleken. Äktenskapet är instiftadt för att taga ifrån oss allt, som kärleken skänkt oss, och om kejsarinnan i sådant fall också icke är ett oväder, så är ovädret bestämdt en kejsarinna. Akta dig, jag menar, att ovädret nu friar till dig; och det kan vara i sin ordning, men att jag skall bli pellhållare — det är narraktigt, och att Beelzebubs farmor skall ställa till bröllopet — det är sataniskt.
Lambro Cazzioni gjorde grimaser, under det han talade. Sjelfva hin onde skulle ej ha gjort dem vackrare.
— Du talar dumheter för en hel näfve dukater, anmärkte Orlow, som uppmärksamt lyssnat till hans prat, men förgäfves sökt någon mening deri, låt mig nu få litet förstånd för en kopek.
Cazzioni grinade.
— Du är icke så dum, du Orlow, sade han, du har i sanning förstånd för en kopek eller åtminstone för en polusch[1], efter du betalar dumheter bättre än qvickheter, ty förstånd och snille blifva ändock aldrig mera än dumhetens skoputsare, då deremot dumheten gör lycka och styr land och rike. Det ser man allra bäst på mig och dig.
Orlow var en verksam och driftig man och började redan blifva otålig öfver ett meningslöst snack, som ej tycktes så snart vilja taga slut.
— Jag har frågat dig, narr, hvad du vill här? Kommer du i kejsarinnans ärende?
— Jag kommer i en långt vigtigare persons. Jag kommer, skickad af ett fruntimmer, hvars näsa är den stora vindflöjel emellan norra och södra polen, hvarefter alla styra kurs, hvars mun har så många tungor, att ännu ingen förmått räkna dem, och hvilka hafva den egenheten, att den ena alltid tror sig vara visare än den andra.
— Upphör då en gång med ditt prat och kom till ändamålet för ditt besök.
— Jag kommer från ett fruntimmer, fortfor Cazzioni, som har sin tron vid hvarje kaffepanna, och hvars ukaser äro skrifna i kaffesump.
Orlow rynkade pannan.
— Jag kommer från Beelzebubs farmor, d. v. s. från ryktet, från sqvallret, från detta oväder, som kommer och går, man vet ej hvarifrån och hvarthän.
— Om du är skickad af sqvallret, så har det onekligen valt en värdig ambassadör. Hvad har det nu att förkunna?
— Det förkunnar, att de döde lefva, hvarför det vore bäst, om de lefvande vore döda. Akta dig, Orlow, det gäller din tunga. Har du två, så tacka nu din gud derför. Med mig, som blott har en, är det värre. Att efter så mycken kärlek, som kejsarinnan skänkt oss, kanske få fira äktenskap med hennes vrede i Siberiens öknar, vore verkligen en fatalitet, som jagar bort löjet från mina läppar.
Orlow trodde sig börja skönja något sammanhang i narrens prat, och vid sidan af hans otålighet intogo nu äfven oro och fruktan en plats.
Visserligen hade han aldrig förr känt faran af att angripas af sqvaller; men han visste, att det var en magt, som var ganska svår att bekämpa, emedan den kunde angripa på alla sidor, utan att man egde någon att vända sig emot. Ju mera han betänkte denna omständighet, desto mera angelägen blef han att komma till visshet om hvad frågan gälde.
— Ser du den här börsen, tilltalade han äfven nu Cazzioni, den är full med goda silfverrubler; jag ger dig den, om du på ett kort och förständigt sätt förklarar dig.
Cazzioni förvrängde oupphörligt sitt ansigte på ett så lyckligt sätt, att hvarje markatta kunde afundas honom.
— Kort och förständigt, säger du. Jag vet ej, huru många tum förståndet är, säg mig det, och jag skall som en ärlig handelsman knappa in så mycket jag kan både på alnstickan och varan; förståndig, vid S:ta Barbara, det är en kompliment, som alltid smickrar en harr, och jag svär vid det sqvaller, som nu samlat sitt oväder omkring dig, att i fall kejsarinnan sänder dig för din helsa till Kamschatkas välsignelsegörande luftstreck, så skall du få låna min narrkåpa till respels, eller i den händelse hon i sin vishet och till din nytta skulle falla på den lyckliga idén att göra dig ett hufvud kortare, så skall jag låta svepa dig i den.
Orlow afbröt honom icke, men stoppade med en betydelsefull rörelse åter ned börsen i sin ficka.
Cazzioni märkte det.
— Håll, ropade han, jag vill vara kort som en tumstock, men innehållsrik som en dukat.
— Tala då.
— Tarrakanow har uppstått från de döda. Det kan väl kallas att uttrycka sig så kort som en muskötkula.
Orlows ansigte förvreds.
— Ryktet berättar, fortfor Cazzioni, att hon lefver ännu.
— Du ljuger, Cazzioni.
— En narr ljuger aldrig. Endast mycket förståndigt folk ljuger.
— Har detta käringprat nått fram till kejsarinnan?
— Man berättar det från alla håll; ingen vet, hvarifrån det kommit, men alla veta det.
— Och kejsarinnan?
— S:ta Barbara må upplysa ditt erkeförstånd om, huru Tarrakanows hela historia blifvit bekant för prinsessan Alexandra, men säkert är, att prinsessan känner den med en fullständighet, så att jag, ehuru jag sjelf spelar en liten roll deri, ej någonsin haft mig den lika fullständigt bekant som hon.
— Hvad hör det der hit?
Orlow var för stor intrigör för att ej inse, att detta rykte verkligen kunde hota honom med en fara, och han blef häftig och tvär.
— Det hör ganska mycket till saken, var blott ej så otålig.
— Prinsessan känner således historien. Vidare då.
— Upprörd af det förfärliga öde, som drabbade Tarrakanow, och smärtsamt lidande öfver, att kejsarinnan var inblandad i saken, vänder hon sig till henne med den dumma och barnsliga frågan, om hon — kejsarinnan — anbefalt Tarrakanows död.
— Nå-å?
— Kejsarinnan blir bestört, tager närmare reda på berättelsen, förtörnas, men omfamnar slutligen Alexandra och bedyrar sin oskuld.
Orlow var alltid blek, men han hade aldrig varit blekare än i denna stund. Både förtörnad och förskräckt, pressade han läpparne tillhopa.
— Kejsarinnan kallar på mig, fortfor Cazzioni; du vet, att jag var den förste, som i Rom besökte Tarrakanow; jag inställer mig, och hon befaller mig att berätta, hvad jag känner. Jag efterkommer hennes vilja, men hon afbryter mig stampande och frågar, om jag vet något om hennes slut. Naturligtvis har jag mig ingenting bekant derom, men det minskar icke kejsarinnans en gång väckta vrede, och hon lofvar att taga reda på saken. Säg mig, Orlow, befalde icke kejsarinnan hennes död?
— Befalde? När befalde någonsin en herskare väl ett mord? Man gör en åtbörd, man gör en vink, man yttrar ett halft ord eller vänder sig, då man talar derom, kanske till och med endast stillatigande, bort, och de närvarande uppfatta det der allt efter som de behaga; när handlingen sedan är gjord, så inlemnar man en rapport om att en stor olycka inträffat till exempel att Newafloden öfversvämmat sina bräddar, inträngt i fängelset och olyckligtvis dödat en fånge, utan att man, ehuru man gjort, hvad man kunnat, förmått förekomma det: man är djupt öfverraskad, anlägger i värsta fallet sorg och låter saken småningom dö bort.
— Men under sådana omständigheter skulle det ju i sjelfva verket vara ganska möjligt, att kejsarinnan aldrig velat hennes död, utan att man missförstått henne?
En axelryckning var Orlows hela svar.
— Handlingen skulle således, invände Cazzioni, kunna återfalla på dig.
Ett vildt, förfärligt hånleende gled öfver Orlows ansigte.
— Låt oss tala om något annat — det der ryktet — hvad vet det att berätta?
— Gif mig börsen först, ty jag hoppas, att jag nu talat både kort och förståndigt.
Orlow kastade börsen till honom, och den försvann i Cazzionis ficka.
— Låt mig nu få veta, hvad ryktet säger.
— Det säger ingenting mera, än att Tarrakanow på ett mirakulöst sätt skulle hafva undgått döden.
Orlow vandrade tyst upp och ned, och Cazzioni följde honom med sina pudelögon.
— Verkligen, man säger, att hon lefver, anmärkte han slutligen; nå-å, det är väl en oförsynt lögn, men i alla fall …
Orlow stannade vid fönsterposten och lutade sig ett ögonblick emot den, derunder hvilande pannan i handen. Hastigt spred sig ett skimmer öfver hans ansigte, och då han åter lyfte upp detsamma, lyste det af belåtenhet och tillfredsställelse.
— Huru ofta, talade han, har icke lögnen, i rätt tid kastad i vägskålen emot sanningen, ledt till lyckliga resultat. Lyckan, säger elt ordspråk, kommer ensam i ens hus, olyckan kommer med stort följe. Jag skall akta mig för den senare, och det rykte eller rättare den lögn, som du anser så förfärlig, skall rädda mig. Mot hvarje sanning reser sig alltid en osanning, och det beror blott på, huru den sköter sina vapen, om den skall gå segrande ur striden.
— Men är det väl möjligt, att ryktet skulle kunna ega någon grund?
Orlow kastade en medlidsam blick på Cazzioni och begaf sig hånleende till dörren, som ledde till de yttre rummen.
— Alexandrowitsch! ropade han, kom in!
Orlow ämnade just åter tillsluta dörren, då hans uppmärksamhet fästes vid en stor, reslig, mager figur, som inträdde i dörren midt emot honom och långsamt skred fram till den, der Orlow ännu qvarstod. Den kommande var Andreas. Men om hans utseende alltid varit dystert, slutet, hotande, liknade det nu en jättestor skugga eller snarare en mörk andeuppenbarelse. De enda samvetsqval, som hade gjort intryck på Orlow, voro hans brors, ty han hade följt spåren af deras utveckling hos honom; det enda blodsband, som fäste hans hjerta, var också blodsbandet till denne broder, i hvilken han i många fall beundrade en ande, fastare och kraftigare än hans egen, och hvilken likväl, åtminstone hitintills, lydigt böjt sig under hans vilja. Andreas föreföll honom såsom en spiritus familiaris, trotsig, vild, djerf, okuflig, endast ledd af en storartad instinkt. Anblicken af honom verkade derför besynnerligt på hans inbillning, allra helst som han saknat honom ett par dagar, och han nu uppträdde mera förtärd och lidande, än han någonsin förut sett honom.
Alexandrowitsch, i hvilken vi återfinna sbitenförsäljaren, hade vid Orlows anrop genast skyndat fram.
När emellertid Andreas nalkades, hög, man kunde säga outgrundlig, och Orlow inväntade sin bror, drog Alexandrowitsch sig åt sidan; men då Andreas ingick i rummet, slöt han sig tätt efter.
— Hvar har du varit, Andreas? tilltalade honom Orlow; välkommen åter. Jag har längtat efter dig.
Andreas tycktes icke höra broderns vänliga helsning, utan blickade stirrande omkring sig, och då han fann, att han ej var ensam, begaf han sig till kakelugnen, utan att vidare gifva akt på sin bror. Köld och ovänlighet från Andreas' sida, om också icke lika framstående som nu, var något ganska vanligt för Orlow, och han tog saken lugnt.
Alexandrowitschs närvaro erinrade honom i stället ej mindre om Cazzionis senaste fråga än orsaken, hvarför han tillkallat honom.
— Du var ju fångknekt vid fästningen, Alexandrowitsch, sporde han också nu, då Newan öfversvämmade sina bräddar och inträngde i ett af fängelsehvalfven samt förorsakade Tarrakanows död?
Vid denna fråga vände sig Andreas om.
— Ja, nådig grefve, svarade Alexandrowitsch, jag hade vid den tiden uppsigt öfver hennes fängelse.
Andreas' stirrande ögon stannade härvid på Alexandrowitsch.
— Ett rykte har nu spridt sig, att hon då skulle ha blifvit räddad, och Lambro Cazzioni är en ibland dem, som ej vet, hvad han skall tro. Hvad säger du?
Alexandrowitsch's hufvud sjönk med en hastig rörelse ned, och uttrycket i hans ansigte undgick de närvarande. Desto mera läste man spänd nyfikenhet och oro hos Andreas.
— Du svarar icke? inföll Orlow, då Alexandrowitsch förblef tyst.
— Förlåt mig, nådig herre, genmälde Alexandrowitsch uppfarande, jag stod och tänkte på — tänkte på — tänkte …
— Hvad tänkte du på?
— På hennes död, nådig herre. Ni såg ju sjelf hennes lik; och äfven er bror såg det — alla sågo ju det — jag glömmer det aldrig.
— Nå-å, Cazzioni, tror ni, att hon är död?
— Men ryktet — ryktet!
— Hvem kan hindra menniskor att prata? Har du också, Alexandrowitsch, hört ryktet, att hon ännu skall lefva?
— Nej, nådig herre, nej.
Allt efter som de olika personerna yttrade sig, vände Andreas sitt ansigte från den ene till den andre. Han tycktes ej vilja förlora ett enda ord.
— Du har icke hört det, återtog Orlow; men om jag nu vill, att du skall hafva hört det.
Alexandrowitsch bugade sig.
— Och om jag vidare skulle fordra, tillade Orlow, att du medgifver möjligheten af, att hon kunde ha blifvit räddad.
— Men hon är ju död, herre, död.
Orlows ögon gnistrade.
— Men du hör, att jag vill att hon skall lefva — du hör det.
Alexandrowitsch bugade sig åter.
— Kom hit och skrif; du kan ju skrifva?
— Något, herre.
— Skrif, att Tarrakanow icke dog i fängelset, utan blef räddad till exempel genom dig — lika mycket — skrif, huru du vill — men intyga vid din salighet, att hon undkom den fara, som hotade henne.
En förfärlig ångest uttryckte sig hos Alexandrowitsch.
— Ni sätter mitt lif på spel, nådig herre, anmärkte han. Barmhertighet, herre!
— Insatsen är icke stor; men för mig må du gerna lefva. Så snart du skrifvit, skall jag utfärda ett pass, hvarmed du begifver dig till en af mina egendomar i Polen, der du kan lefva så länge du behagar. Skrif strax!
Alexandrowitsch dröjde ännu. Andreas hade ej flyttat sin blick ifrån honom. Skarp som en blixtstråle tycktes den vilja leta sig fram till hans innersta tanke. Emellertid fattade Alexandrowitsch pennan; men knappast hade han fört den till papperet, förr än han kastade den ifrån sig, reste sig upp och nedföll på sina knän framför Orlow.
— Tag mitt lif, nådig herre, sade han, men jag utfärdar aldrig det betyg, ni fordrar.
Orlows raseri kom ej att utbryta, innan Andreas framträdde.
— Var Alexandrowitsch fångknekt vid det fängelse, hvari Tarrakanow dog? frågade han.
— Han var det.
— Rör honom icke då, Iwan, tillade Andreas. Jag tager mannen under mitt hägn. Beträffande det intyg, som du fordrar af honom, skall jag gifva dig ett sådant.
Andreas satte sig ned vid skrifbordet.
»Att Tarrakanow ännu lefver», skref han, »intygar jag härmedelst, så sant gud på den yttersta dagen må sig öfver mig nådeligen förbarma.»
Andreas valde sjelf utan all tvekan ordställningen och tecknade med rask hand derunder sitt namn.
— Är du nöjd, Iwan, med denna försäkran?
Orlow kände, att Andreas var en strängt sanningsälskande man, som med envis ihärdighet fasthöll vid de religiösa begrepp, hvilka han, framför allt sedan Tarrakanows död, hängifvit sig åt, hvarför betyget lika mycket öfverraskade honom, som det förskräckte honom; ty om det äfven kunde ligga i hans plan att låta kejsarinnan tro, det Tarrakanow lefde, skulle han dock icke för någonting i verden vilja att hon verkligen gjorde det, emedan hon i det senare fallet icke skulle blifva ett blott och bart förträffligt medel att afleda kejsarinnans ovilja, — kanske onåd — utan otvifvelaktigt blifva ett ganska farligt vittne, som, uppstiget ifrån de döda, skulle ur sjelfva grafvarna kunna vittna emot honom.
— Hvad vill detta säga? tillfrågade han också Andreas. Du försäkrar ju här, att hon verkligen lefver?
— Du eger rättighet att förklara mitt betyg, huru du vill, svarade Andreas; men jag har också en fråga att göra dig. Var det på kejsarinnans befallning eller ej, som Newan insläpptes i fängelset? Jag önskar ett bestämdt svar! Ja eller nej?
För Orlows tankar framstod nu hela den våldsamma tröstlöshet, som i följd af Tarrakanows sorgliga öde marterat Andreas. Men han glömde icke heller vådan att besvara den gjorda frågan, sedan kejsarinnans uppmärksamhet nu var fäst på ämnet.
Andreas stod kall, isande kall framför honom; han hade hellre sett honom i sin vanliga lidelsefulla sinnesstämning.
Att påstå, det kejsarinnan utfärdat en sådan befallning, vore en anklagelse emot honom sjelf, och under de omständigheter, som för ögonblicket uppstått, var hvarken det ena eller andra rådligt.
Andreas märkte hans obeslutsamhet.
— Du svarar icke, anmärkte han.
För första gången kände sig Orlow besvärad, och för att undgå den skarpa, forskande blick, som Andreas fäste på honom, vände han sig ifrån honom med en gäckande åtbörd.
— Du vägrar således att svara mig, återtog Andreas, och jag får tyda det som jag vill. Jag gör det också.
Andreas tystnade här och betraktade ännu en gång Iwan. Men hvad läste man i denna blick? Var det hat eller kärlek? Var det ett varmt brodershjertas rörelse eller endast kufvad fiendtlighet? Var det en djup, deltagande känslas innerliga tillgifvenhet eller var det blott afsky?
Nästa stund utsträckte han sin hand emot honom.
— Farväl, sade han.
— Hvad? Ämnar du lemna mig?
— För evigt, min bror. Vi kunna ej längre vara tillhopa. Måtte våra vägar aldrig mera råkas!
Orlow hade ej väntat detta slut och upprördes vid tanken, att Andreas skulle öfvergifva honom.
— Andreas, yttrade han, det kan ej vara ditt allvar att lemna mig.
Men Andreas ingick ej i något svaromål, utan tryckte blott ännu en gång hans hand.
— Så nära hade jag glömt en sak, sade han; om du anser dig ega någon rättighet öfver Alexandrowitsch, så kan du öfverlåta honom åt mig. Skänker du mig honom?
— Tag honom — men hvart ämnar du dig?
— Följ mig, Alexandrowitsch!
Alexandrowitsch beredde sig dertill, under det att Andreas ännu en gång vände sig om till Iwan.
— Farväl, yttrade han, farväl.
Oaktadt rösten darrade såsom en ton ur ett brustet hjerta, förblef likväl Andreas kall och hård.
Orlow förstod sig icke rigtigt sjelf i den stund, hans bror vände sig ifrån honom och aflägsnade sig, åtföljd af Alexandrowitsch. Den enda goda och rena känsla, som ännu fans qvar hos honom, var kärleken till Andreas, och den öfvergaf honom nu. Han kastade en lång blick efter honom, men brodern såg sig icke en gång tillbaka.
— Andreas! ropade Orlow, Andreas!
Men Andreas svarade ej, han hörde honom icke ens. För första gången tyckte Orlow, att det blef tomt i hans bröst, att något skilde sig derifrån, som han saknade.
— Jag vet, huru man skall behandla en dålig karl, Orlow, tog
Lambro Cazzioni till ordet, så snart de åter voro allena, emedan det
är bäst att inför honom spela rollen af en narr; men jag har ännu
aldrig behöft tänka på, huru jag skall bete mig inför en hederlig karl.
Tror du, att man bör skratta eller gråta åt honom? Skrattar jag, så
uttrycker jag dermed, att han i sitt slag är löjlig; gråter jag deremot,
så betyder det, att han i sitt slag är bedröflig. Hvad jag vet är, att
den menniskan, som nu gick sin väg, gjort mig melankolisk. Det var
säkert en hederlig karl. Han hade en fysiognomi, som om han nyss
återkommit från Siberien. Det är också Siberien, som underhåller den
jemna cirkulationen af export och import af hederligt folk hos oss.
Broderns afsked hade gjort ett djupt intryck på Orlow, men Cazzionis pladder ryckte honom tillbaka till sig sjelf och till de händelser, som på alla håll tillstötte. På den ena sidan hotades han af kejsarinnans vrede och på den andra af Worowitschs ungdomliga häftighet: eldämnen, som måste med förstånd och omsorg skötas, så vida de icke skulle blifva farliga för honom. De påträngande förhållandena ryckte honom således med sig, och han glömde snart Andreas. Händelserna hade visserligen fört honom in i en labyrint, men han var fullt och fast öfvertygad, att han han skulle gå segrande derur, och, lifvad af denna föreställning, vaknade hos honom ett oemotståndligt begär att påskynda katastrofen för att desto förr få njuta af frukterna.
— Har du hört, om kejsarinnan yttrat någon önskan, frågade han Cazzioni, att tala vid mig?
— Jag hörde henne nämna ditt namn, men hon afbröts och glömde sedan bort det.
Orlow gick häftigt fram och åter.
— Det är bättre att möta henne än att afvakta henne, talade han.
Ett ögonblick stannade han och for dervid med handen öfver pannan.
— Handla — ja, ja! jag måste handla. Verksamhet kan endast gifva mina lungor tillräcklig luft.
Orlows bröst häfde sig, och han andades ut ett djupt andedrag. Hans finbygda gestalt höjde sig derunder. Men på en gång vände han sig emot Cazzioni och utsträckte sin hand emot bordet. Det låg så mycken energi och spänstighet i denna rörelse, att man icke kunde ifrågasätta, det han icke blott klart visste hvad han ville, utan äfven ämnade dristigt gå till sitt mål.
— Cazzioni, sade han, du kan göra mig en tjenst.
— Du eger att befalla.
— Jag har några bref der.
Han visade på de i början af detta kapitel omtalade, ännu ofulländade brefven.
— Men vänta litet, tillade han, jag måste tillägga klockslaget, så der …
Derefter vek han tillhopa brefven och förseglade dem med munlack samt försåg dem med utanskrifter och öfverlemnade dem till Cazzioni.
— Jag kan ju lita på dig?
— Jag hade ej nu varit här, om du ej kunde det.
— Tag då dessa bref, du ser adresserna, det är små kärleksbiljetter, begriper du?
Cazzioni gjorde en af sina beundransvärda grimaser.
— Du är en listig skälm, Cazzioni. Låt se, att du framlemnar dem så, att man ej kan gissa, från hvem brefven äro.
— Jag förstår, jag förstår.
— Ingendera af dessa damer bör veta, i hvad förhållande jag står till de öfriga: hvar och en för sig.
— Präktigt, Orlow, du är en mästare.
— Och nu skall du lemna mig, min vän; jag har ännu något att uträtta. Om en timme är jag hos kejsarinnan.
Orlow var åter ensam. Han befann sig i samma belägenhet som
en person, hvilken klättrar uppför en brant strandklippa, gripande med
handen efter hvarje föremål, som kan underlätta hans uppstigande,
under det att den svarta, bottenlösa hafsvågen fräsande höjer sig under honom för att rycka honom ned i djupet; men Orlow hade mer än
en gång befunnit sig i denna belägenhet, och han kände sin fyndighet
och styrka, hvarför hans mod snarare växte än sjönk, och han
hoppades ingenting mindre, än att snart från klippans höjd kunna skratta
åt de öfverständna bekymren. Ju mera han granskade förhållandena
omkring sig, desto tryggare blef han. Med ett hufvud, utrustadt med
ständigt nya, alltid fyndiga och djerfva infall, och ett hjerta, som i
hvilket fall som helst icke hyste några betänkligheter, granskade han
sin ställning åt alla sidor och log föraktligt och likgiltigt emot alla
omgifvande, hotande svårigheter, tillitsfull till sin egen framgång.
Försigtigt öppnades dörren, och en tjenare tittade åter in.
— Hvad springer ni efter? röt Orlow emot honom.
— Ett bref, svarade denne.
Orlow snarare ryckte till sig än emottog brefvet, och gaf honom derpå en vink att aflägsna sig. Så snart dörren var stängd, betraktade han utanskriften. En häftig rörelse antydde hans öfverraskning.
— Från Markow, yttrade han. Hvad kan han vilja mig? Skulle kejsarinnan kanske redan fält min dom. Pah, tillade han derefter. Endast ett löst prat störtar mig ej, tvärtom, det skall blifva ett medel att göra mig ännu oumbärligare.
Orlow vägde brefvet upp och ned i sin hand.
— Angelägna saker måste det dock innehålla. Låt mig se.
Brefvet bröts, och Orlows blickar flögo öfver dess innehåll.
Hvarje ny erfarenhet inom oss har sitt eget uttryck i ansigtet; men om ansigtets språk äfven är lika rikt som något annat, är olikheten mellan de skiljaktiga uttrycken ganska svår att märka, och endast den skarpsinnigaste och finaste menniskokännare intränger i dess grammatika. Ansigtsmusklerna utgöra i detta språk konsonanterna, och alla vokalerna ligga i ögat.
En glad ryckning i Orlows ansigte, en tänkande blick och ett halfhögt, lifligt utrop från hans läppar antydde hvad Orlow erfor, då han läste brefvet.
Det var af följande innehåll:
»Skynda dig till Tauriska palatset. Här stundar snart en kris. Subow har lockat ur kejsarinnan, att det var på Armfelts förslag och i afsigt att upptäcka vårt tilltänkta möte i galleriet vid Petershof, som hon aflägsnade mig och Protasow samt sjelf infann sig der med honom. Armfelt har spelat en dristig roll, men det är ej nog, att vi känna det, emedan faran af en sådan seglare i vårt farvatten är lätt insedd; han måste störtas. Lyckligtvis har Subow ej förrådt någon svartsjuka vid detta tillfälle, så att vi kunna behandla saken icke såsom för egen räkning, utan helt och hållet såsom patrioter. För att icke försumma ett enda ögonblick, har jag framlagt för kejsarinnan en handling, som punktvis upptager de vilkor, under hvilka kejsarinnan fortfarande skall skänka Armfelt sin ynnest. Ingår han på dem, så förblifver han visserligen qvar här; men han skall i och med detsamma såsom förrädare mot sitt fädernesland vara förlorad der, och utan sympatier i Sverige, skall han äfven sakna dem här; ingår han deremot icke på dessa förslag, så har han ej längre väg tillbaka till sin förvisningsort, Kaluga, än han hade hit. Vår ställning är i detta ögonblick fördelaktig. En tillfällighet har bidragit att göra kejsarinnan mera stämd för oss nu, än hon på länge varit. Saken är den, att man — jag vet ej från hvilket håll framkommit med den gamla historien om Tarrakanow. Berättelsen derom har upprört henne, och behöfvande sina vänners tröst, har hon fallit i våra armar. Skynda dig således hit. Subow vill det, och det är så mycket vigtigare, som vi tro oss hafva upptäckt, att Armfelt lyckats bilda ett helt parti emot oss af bara fruntimmer, ett parti, som väl icke är farligt, men som kan blifva besvärligt. Jag ämnar mig i detta ögonblick in till kejsarinnan. Med guds magt skola vi inom ett par timmar hafva affären uppgjord, åtminstone med denna besvärliga gäst från andra sidan Östersjön. Dröj blott icke! Kom!»
Orlows blick hvilade ännu vid de rader, hvari Markow talat om Armfelts intrigspel med hofvets fruntimmer.
Hans läppar kröktes af ett löje.
— Först nu erkänna de Armfelts bearbetningar inom kejsarinnans fruntimmersomgifning, då jag redan har minan färdig att spränga hela partiet i luften. Brefven … Cazzioni …
Orlows mod — i sig sjelft aldrig litet — hade ytterligare stegrats af Markows bref. Liksom en befälhafvare, hvilken, då han minst väntar det, erhåller en rapport, att fienden redan är kringränd af en detacherad styrka, lifvades hans själ af tanken, att ögonblicket att i fronten angripa fienden icke borde försummas.
— Kör fram med mitt ekipage! ropade han ut till betjeningen.
Men han erinrade sig i detta ögonblick Worowitsch, och med en gäckande min betraktade han den dörr, inom hvilken ynglingen var.
— Öfvermodige pojke, sade han, du har föraktat alla mina förmedlingsförslag; skyll dig sjelf. Min lycka sviker mig ej. Jag vill leka med er alla, med kejsarinnan, så väl som med Armfelt och dig, äfven med Subow och Markow, om det så faller sig. Jag hade ämnat föreslå dig en delning af de furstliga godsen, men dela, dela med dig! Nej, nej! I ditt blinda sjelfförtroende skulle du sjelf skjuta det ifrån dig och betrakta det såsom en svaghet från min sida, ty endast svagheten delar, styrkan tager allt. Allt således eller intet. Snaran är färdig, gillret är uppsatt, allt är i ordning. Det är icke jag, som störtar dig, utan du störtar dig sjelf.
Af en oförklarlig, besynnerlig nyck i hans själ utbredde sig i denna stund likväl en viss känslosamhet inom honom. Hans bröst höjdes af en suck, och hans blick flög ut genom fönstret längst bort till horizontens rand.
Sväfvade måhända Andreas, som nyss lemnat honom, såsom en skugga förbi?
— Inga skrupler, sade han, då han hastigt åter for upp, låt mig nu lössläppa fogeln. Stunden är inne.
Han öfverlade likväl ännu en gång, hvarefter han begaf sig till det rum, hvari Worowitsch uppehöll sig.
— Kom ut, sade han.
Worowitsch utträdde.
— Jag kunde visserligen ännu hafva mycket att säga er, yttrade han till honom, men min tid tillåter det icke. Kort och godt, ni är fri.
— Fri?
Glädjen strålade från Worowitschs ansigte. Han hade ej väntat sig att få höra detta för en fängslad yngling så välkomna ord.
— Ni kan begifva er, hvart ni vill, äfven till kejsarinnan, ifall ni slipper fram. Bryt blott icke hufvudet af er. Kom ihåg, att jag varnar.
Orlows öfvermodiga och tillitsfulla ord gåfvo honom ett icke obetydligt öfvertag öfver Worowitsch, allra helst som denne i den hänförande känslan af att vara fri, i detta ögonblick glömde allt annat.
— Lemna mig, tillade Orlow och gjorde en rörelse åt ynglingen att aflägsna sig.
— Ännu ett ord likväl, tillade han derpå efter att hafva besinnat sig ett ögonblick, ni håller ju af svensken Döring.
— Naturligtvis.
— Sedan ni blef fängslad vid Petershof, och således ej instälde er hos general Suvarow, till hvilken ni var kallad, spred sig det ryktet, att ni rymt, ett rykte, som väckte kejsarinnans vrede och föranledde er gode vän, svensken, att med sitt hufvud borga för, att ryktet saknade all grund. Vill ni rädda er vän, så hasta då till honom. Farväl!
Orlow behöfde ej säga detta två gånger. Utan att yttra ett ord hastade Worowitsch bort. Orlow hånlog efter honom.
— Ditt förderf väntar dig säkrare der ute än här inne, säkrare fri än fången. Lemnad åt dig sjelf, skall du hasta att begå en ny dumhet. I sanning dock, det vigtigaste af mina bref återstår ännu, sjelfva spetsen af min lilla plan.
Han kastade sig ned vid skrifbordet och stänkte på papperet följande ord:
»Herr Döring! Underrätta er vän Worowitsch, ifall ni vet, hvar han finnes, att fröken Willanow måste träffa honom. Bed honom inställa sig precis på slaget — klockslaget var här utsatt — i lusthuset i parken till Tauriska palatset. Fröken Willanow är hindrad att sjelf skrifva och har uppdragit det åt mig. Willanow väntar punktlighet. Befall honom komma! Tyst, inga namn.»
Sedan han på papperet kastat ned dessa rader, vek han det tillhopa samt skref utanskriften och kallade på en tjenare.
— Lemna denna breflapp, anbefalde han, till en af den hemliga polisens agenter, och säg honom, att han skyndsamt framskaffar den till ort och ställe.
Då Orlow åter var ensam, glänste hans ansigte af tillfredsställelse.
— Det öfverensstämmer med Armfelts karaktär att som en dufva kuttra i jungfruburen, yttrade han, det öfverensstämmer med mig att slå ned som en slaghök.
— Skandalen skall blifva lysande. Jag ser redan kejsarinnans vrede.
Han stod ännu vid skrifbordet.
Andreas' skrifvelse låg framför honom. Stödd mot händerna betraktade han den en stund, hvarefter han vek den tillhopa och stoppade den i fickan.
— Att vara död och dock lefva, mumlade han dervid, det begriper jag icke.
Men ännu stod han qvar, stirrande framför sig.
Hvarpå stirrade han? Visste han det sjelf?
Sväfvade väl Andreas' dystra skugga åter förbi hans själ?
En qvart senare var han på väg till Tauriska palatset.
- ↑ En fjerdedels kopek.