Fursten/Del 1/Kapitel 19
| ← Förklaringar |
|
I Tauriska palatsets park → |
NITTONDE KAPITLET.
Tauriska palatset.
Med slutet af det senaste kapitlet hade hela hofvet lemnat Petershof och återvändt till Petersburg.
Vi nämde att kejsarinnan beslutat att någon tid uppehålla sig i det Tauriska palatset, och det är dit, som vi, för att åter inkasta oss i det vexlande och rörliga lif, som alltid karaktäriserar ett hof, nu begifva oss.
I första rummet torde det likväl icke vara af mindre intresse för våra läsare, än för oss sjelfva, att något litet lokalisera oss på stället.
Ett ibland de på en och samma gång blygsammaste och
underbaraste palats i verlden torde det Tauriska palatset vara. Dess yttre
arkitektoniska anordningar äro nämligen i högsta grad anspråkslösa,
till och med oansenliga, hvarken vittnande om någon verkligt ädel eller skrytsamt tillkonstlad stil; men deremot innesluter det en underbar, i
storartade proportioner anlagd festivitetssal, som alltid skall tilldraga
sig en liflig uppmärksamhet.
Efter Tauriens eröfring — Rysslands perla, som kejsarinnan kallade detta guvernement erhöll Potemkin det stolta namnet Tauriern.
Potemkin, som i början af sin ryktbarhet, tillbad kejsarinnan såsom sin Afrodite och slutligen vördade henne såsom sin Pallas Athene, återvände till Petersburg, sedan han krönt sitt verk i orienten med Okzakows intagande, för att, höljd af lagrar, inför Catharinas tron bekräfta Suvarows betecknande ord: det stolta Ismaël ligger för ers maj:ts fötter. Hans ankomst var en romersk triumfators och hans vistande der en fortsatt jubelfest, om hvars slösande och storartade karaktär man erhåller ett flyktigt begrepp, då man ibland de äreskänker, som kejsarinnan gaf honom, erinrar sig endast en klädning, broderad med diamanter och värderad till 200,000 rubel, och ett palats — som uppväxte liksom för ett trollspo ur jorden — uppskattadt till 600,000 och hvilket, ehuru det allenast var afsedt till boning för en enda person, likväl erhöll af henne det betydelsefulla namnet Pantheon.
Arkitekten Staroff har i detta palats förevigat sitt minne.
Men en mörk aning sade Potemkin, att det var sista gången, som han njöt glansen af sin storhet, och han beslöt att taga afsked af verlden på ett lika lysande sätt, som han lefvat i den.
Palatset ligger nära Newa-floden, med-façaden vänd deråt. På motsatt håll är en vidsträckt engelsk park.
Festivitets-salen intager i korsform midten af platset. Man inkommer i den genom en vestibul med dubbel pelarrad. Salen är af ofantlig vidd, uppburen af kolossala kolonnader. Vid pelarnes halfva höjd äro loger inrättade, prydda med sidenförhängen och festoner. Pelarne äro för öfrigt nedifrån och uppåt omslingrade med metallglänsande guirlander, bakom hvilkas blad och i hvilkas blommor belysningen vid festliga tillfällen är anordnad. Från glaskulor af kristall fulländas denna upplysning, återstrålad för öfrigt ifrån alla sidor af jättestora speglar.
Midt emot vestibulen finnes en vinterträdgård, endast skild från salen genom de fristående kolonnerna.
Det hela, vestibulen, salen och vinterträdgården, är ett storartadt helt.
Se här huru en resande redan under Catharinas tid beskrifver denna vinterträdgård.
»Mellan blomstrande eller fruktbärande träd slingra gångarne sig, än öfver en liten kulle, än vid dess fot. Tjusadt af växtrikets praktfulla omvexling mötes ögat här än af ett monument från Greklands klassiska tid och än af kristallvaser, der sällsynta fiskar simma. Man sliter sig lös från dessa föremål, för att inträda i en spegelgrotta, som mångfaldigt återgifver alla dess underverk, eller för att beundra de i façetter af en spegelobelisk brytande ljus- och färgskiftningar, som mångfaldiga sig i oändlighet. Den milda värmen, den doftande blomsterlukten och den vällustiga tystnaden, som herska i denna fé-trädgård, invagga fantasien i ljufva, romantiska drömmar; man tror sig försatt i Italiens lundar. Midt ibland dessa dristiga skapelser står på en hög piedestal Catharinas bild, huggen i carrarisk marmor.»
Vinterträdgården slutar med höga, mellan tak och golf gående, mot solsidan vända fönster, och derutanför visar sig parken, en lika omvexlande som förtrollande anläggning. Närmast palatset är en vidsträckt fri plats, i hvars midt en damm med sitt spegelklara vatten smeker blicken.
I dammen ligger en liten flotta af linieskepp i miniatur. Linieskeppen äro bygda och förfärdigade med en fullkomlighet, som öfverraskar hvarje sjömans öga; och mellan de små tredäckarne simmar en annan flotta, men ännu mera skön, ty den är lefvande: det är en hel flottilj af snöhvita svanor.
Skogslundar och löfdungar omkransa på alla sidor den fria platsen med vild skönhet.
Mellan grenarne af en hvitstammig björklund framskymtar på en höjd bortom dammen ett lusthus, som skimrar af guld och silfver. Nedanför höjden ringlar en sorlande bäck, hvari guldfiskar simma[1].
Denna del af parken är landtlig och enkel; man säger att den är engelsk, men benämningen användes onödigtvis, ty här finner man sig bättre än i en engelsk park. Om man äfven är resande, är man hemmastadd här. Man är hvarken i England eller Ryssland, man är i naturen.
Gångarne slingra sig mellan höjder, hvilka knyta sig den ena uti den andra, under skuggan af ek, lind, ask och björk, hvilka fosterbroderligt blanda sig om hvarandra, omgifna af en friskt grönskande gräsmatta, der hvitsippan eller guldvifvan, liljekonvaljen eller tjärblomman, liksom i olika färger skiftande perlor, blomma och glänsa.
Längre upp vid foten af en mörk klippa ligger en grotta, inredd i olika små rum med flere ingångar. Det är en labyrint i liten skala.
Lika ljus och glad som parken är i öfrigt, lika dyster och mörk är den här.
Potemkins namn och detta palats äro oskiljaktigt förenade.
Ehuru kejsarinnan, för att ära den lefvande, kallade det Pantheon, ärade hon ännu mera den döde, då hon gaf det hans eget, genom sina bedrifter förvärfvade namn, och benämde det: Tauriska palatset.
Hans sista fest var palatsets döpelseakt, och vi tillåta oss här att âtergifva något af den.
Så snart kejsarinnan inträdde i vestibulen, helsades hon från höjden af galleriet af musik, utförd af en orkester af 300 instrument. I salen intog hon en tronplats, smyckad med omgifvande transparenter, hvilka i strålande eldar tolkade hennes egen ära. De till ett oräkneligt antal inbjudna gästerna spredo sig emellan kolonnerna och uti logerna. Derefter började skådespelets andra akt. Tjugofyra par, bildade af landets ädlaste och skönaste ungdom, öppnade en quadrille. Alla paren — kavaljererna såväl som damerna — voro klädda i hvitt, endast åtskilda genom färgerna på deras gördlar och skärp. Man har beräknat värdet af deras smycken till tio millioner. Musiken åtföljdes af sång och den ryktbare konstnären Picq slutade quadrillen med ett solo. Härefter inträdde man i ett annat, med dyrbara tapeter beklädt rum, der en elefant visade sig, smyckad med rubiner och smaragder. Persern, som styrde honom, slog på en klocka och detta var signalen till en ny förändring. Ett förhänge flög upp och en praktfullt dekorerad skådeplats syntes. Två baletter och ett skådespel utfördes, under det att musiken fortfarande omvexlade med sångkörer; mångfaldigheten af nationalkaraktärer och drägter vexlade på ett så originelt och lifligt sätt, att intresset och beundran eldades på det högsta. Efter skådespelets slut började illuminationen. Väggar och prydnader tycktes nästan stå i låga. De stora speglar, dolda bakom kolonnerna, af hvilka man bygt grottor eller upprest pyramider, förökade ännu mera prakten af fyrverkeriets glänsande skönhet. Hela parken var förvandlad till ett stort féeri, blixtrande och skimrande i det rikaste färgspel och den renaste glans.
En taffel — motsvarande festens orientaliska lyx — afslutade den. Servisen bestod endast af guld och silfver, och bordet var ekläreradt med färgade vaser, i hvilka lampor brunno.
När kejsarinnan åter utträdde i vestibulen, uppstämdes en kör, som kunde anses för hennes apotheos. Rörd af så mycken uppmärksamhet, vände hon sig till Potemkin, för att tacka honom; men, ledd af sin känsla, sjönk han ned till hennes fötter, fattade hennes hand och fuktade den med sina tårar.
Det var sista gången, som han på detta ställe framstammade sin tacksamhet.
Någon tid senare dog han på resan emellan Jassy och Okzakow under ett träd, tätt invid allmänna landsvägen.
Efter hans död återköpte kejsarinnan palatset och uppehöll sig der vid tidpunkten för denna del af vår berättelse.
I sällskap med grefve Orlow vilja vi nu inträda i palatset. Låtom oss derför se efter, hvar vi hafva honom.
Då grefve Orlow begaf sig ifrån Krestowskoy-Ostrow, passerade
han förbi planen utanför fästningen, och öfver Troitzskoy-bryggan, samt
krökte derefter af åt venster längs kajen. Med ilande fart rullade
vagnen förbi sommarträdgården och arsenalsbygnaden; men då han kom något förbi Woskresenskoybryggan, tilldrog sig något hans
uppmärksamhet, hvarför han befalde kusken att köra långsammare.
Vi hafva sagt att Newa-floden har en ganska stark, ehuru jemn ström. Under de varma sommarmånaderna färdas man uppför den i öfvertäckta båtar och gondoler; men gondoliererna äro icke eldiga italienare, utan lugna ryssar. Ej heller styra eller drifva de gondolen framåt under glädtig sång, lekande med en enda åra; i stället föra de en lina i land, kasta den öfver sina axlar och draga på sådant sätt båten uppför. Man bör ej frukta att detta går långsamt; pådrifna af båtegarne springa gondoliererna ibland ganska raskt undan, och det hela har ett eget, verkligen pikant, om också icke poetiskt utseende.
Det var en sådan båt, vid hvilken Orlows blick stannat, och hvarför han tillsade kusken att sakta farten.
Gardinerna, som i draperier hängde ned från lärftstaket, voro tillbakaskjutna, förmodligen för att lemna fritt spelrum åt den svalkande vindflägt, som sväfvade öfver den krusade vattenytan.
Emellan de öppna gardinerna var det lätt att se de personer, som på detta sätt färdades fram.
Längst akterut satt en gammal man med snöhvitt, lutadt hufvud. Som han höll hatten i handen, såg man hans ansigte i hela dess öppna enkelhet. Oaktadt allvar, fromhet och frid företrädesvis uttryckte sig deri, märkte man af pannans stolta läggning allt för väl, att allvaret, åtminstone i yngre dagar, der varit förenadt med manlig styrka, och fromheten och friden egt i honom ej blott en böneman, utan en kraftig och verksam ande. Vid hans sida satt ett fruntimmer, mildt och vänligt, nästan leende.
Att de voro förenade af en kärlek, som vanan helgat och vänskapen besjälat, var icke svårt att se.
Ett stycke ifrån dem såg man en tredje person, klädd i en fotsid, svart klosterdrägt, med öfver hufvudet uppdragen kapuschong.
Hans ansigte bortskymdes af kapuschongen.
Om läsaren, liksom Orlow, närmare betraktar dessa tre personer, skall han lätt igenkänna dem, såsom varande de samma, hvilka han fann hos Marfa, då vi först inträdde hos henne. Efter hvad vi också förtrott läsaren, hafva vi i de två äldsta således Willanows föräldrar. Om läsaren vidare erinrar sig det utrop, som ljöd från Willanow, då hon af Marfa anmodades att inträda i det inre rummet, ett utrop, som så mycket öfverraskade Alexandra, så förstår läsaren säkert, att det härflöt af återseendets glädje.
Att den tredje i båten sittande personen icke kunde vara någon annan än abbén, säger sig nästan sjelft.
— Kör långsammare, befalde Orlow, ännu långsammare.
Dervid sköt han ned hatten och lutade sig något ut öfver vagnen, för att rigtigt kunna taga personerna i gondolen i betraktande.
— Långsammare, hör du, långsammare! ropade han åter till- kusken.
Hästarne stampade, tyglade af tömmarne.
— Steg för steg, förnyade Orlow tillsägelsen, lyd mig, eljest …
Kusken förändrade icke ett uttryck, men med en blick, skarp som en blank lansudd, rigtad på de liksom tvenne saxblad mot hvarandra klippande hästöronen, återhöll han de stolta djuren, så att de knappast skredo fram.
Båten passerade härunder en liten krökning af Newan, der strömmen var starkare, och gondoliererna endast med den största ansträngning kunde arbeta båten framåt; men strömdraget var nu förbi, och båten ilade åter skyndsammare uppför.
— Släpp ut hästarne, tillsade Orlow också nu kusken, så att de följa båten.
I samma höjd och parallelt med hvarandra hastade båten och vagnen sålunda uppför Newan.
Orlows uppmärksamhet upphörde icke, utan fortfor att ihärdigt vara fäst vid personerna i båten.
Då man från båten slutligen kunde upptäcka façaden af det Tauriska palatset, böjde sig den gamle mannen ut öfver relingen för att taga det i ögonsigte. Orlow drog sig dervid återigen hastigt tillbaka, på samma gång han tryckte hatten ännu djupare ned öfver ansigtet, utan att hans blick derför lemnade föremålet för sin granskning.
— Vid Alexander Newsky! utropade han, jag kan ej misstaga mig, och lika fullt, huru skall jag kunna tro mina ögon? Om icke satan har sitt spel med här, låter det ej förklara sig. Huru hafva de kommit hit? Hvad vilja de här? Ämna de sig till kejsarinnan? — Kör — hör du — kör?
Den upptäckt Orlow gjort syntes ingifva honom verklig förskräckelse. Efter det förhållande, hvari han befunnit sig till Willanows föräldrar, låg det ej heller något underligt deri.
Hästarne släpptes lösa. De ilade fram.
Så snart vagnen stannat utanför portarne till palatset, vinkade han en officer af vakten till sig, och sedan han med några ord gifvit denne tillkänna sin vilja, begaf han sig in på borggården och tog vägen åt den flygel, hvari Subow bodde.
En stund senare lade båten till vid kajen.
Kajen följer Newans lopp längs staden och är ett storartadt arbete af granit-qvaderstenar ifrån Catharinas tid; tio fot hög ifrån vattenytan, oberäknadt bröstvärnet, är den här och der afbruten af bryggor af bänkar. Dessa bänkar äro anlagda i halfcirklar, på ömse sidor omgifna med trappsteg, som leda ned till beqväma landningsställen.
Det var vid en sådan plats, som gondolen lade till.
Då de trenne båtfärdande satte foten på bryggan, uppmarscherade officern af vakten med några man soldater på hvardera sidan om den halfrunda granitbänken vid mynningen af trappgången. Obekymrade, knappast nog uppmärksammande denna militäriska rörelse, stego de gamle uppför trappan, åtföljda af mannen i den fotsida, svarta drägten.
Desto mer öfverraskade syntes de, då officern, i samma stund som de uppkommo på kajen, förklarade dem för sina fångar.
De båda männen protesterade med lifliga ordalag mot detta våld, under åberopande af flere skäl, och bland andra äfven af det, att de kommit i afsigt att anhålla om företräde hos kejsarinnan, inför hvilken de nu äfven önskade att blifva framstälde; men ingenting hjelpte. Utan att inlåta sig i något samtal, förde officern dem på sidan om palatsets ena flygel, der han införde dem genom en bakport.
En stund senare såg man vid denna bakport endast tvenne nya poster, som vandrade med jemna och afmätta steg fram och åter.
Orlow var en ögonblickligt beslutsam man.
Då Orlow anlände till palatset, begaf han sig till Subow.
Subow, yttrar en historietecknare, hade den dårskapen att vilja göra allt, eller åtminstone synas göra det; men då han tillika var alldeles okunnig om affärer, plägade han svara dem, som anhöllo om föreskrifter: Dälaete kak preschde (gör som förut). Ingenting kunde förliknas vid hans högmod, om ej deras ringhet, som föllo till hans fötter. Hvarje morgon uppfyldes hans förmak af ett talrikt hof. Rikets äldsta generaler och hofvets hela lysande personal blygdes icke att smickra den ringaste af hans betjening. Ofta såg man dessa ohöfligt bortvisa fältherrar och embetsmän, hvilka hoptals belägrade dörrarna. Sträckt i en länstol, eller vräkande sig på en soffa, vårdade sig Subow knapt nog att skänka den ringaste uppmärksamhet åt dem, som omgåfvo honom. Han roade sig med sin apas gycklerier, hvilken hoppade från hufvud till hufvud på hans platta hofsmickrare eller ock språkade han med sin hofnarr. Emellertid stodo gamla gubbar, prydda med rikets förnämsta ordnar, och under hvilka han tjent som underofficer, i den djupaste tystnad, afbidande att han skulle kasta en blick på dem för att gifva dem ett tillfälle att få buga sig för honom.
Så snart Orlow anlände, insläppte betjeningen honom genast.
Den prakt, som omgaf gunstlingen, gränsade till det otroliga. De dyrbara turkiska mattorna voro invirkade med guld, och i kammartjenarnes knappar glänste smaragder.
Liggande på en divan med en nattrock af siden, kantad med bräm af sobelskinn och försedd med flere kraschaner, höll han i sin hand en pipa, smyckad med diamanter.
Emellanåt förde han pipan till sina läppar och drog ett vällustigt drag, derefter sjelfsväldigt blåsande röken i ögonen på favorit-apan, som dansade framför honom.
Vid dörren stodo några högre embetsmän. Då Orlow inträdde, aflägsnade de sig bugande på en vink af Subow.
— Markow är hos kejsarinnan, yttrade Subow, så snart de blefvo allena; det var väl ni kom. Tout beau, apa! Jag tror du är näsvis? Armfelt måste bort härifrån. Hvad säger ni om vår plan?
— Den är snillrik, liksom allt, som kommer från er.
— Det gläder mig, Orlow, att höra; men hvad tänker ni om ryktet att Tarrakanow ännu lefver? Kejsarinnan är upprörd, till och med illamående; dumma apa, har du tröttnat att dansa; men den der saken, Orlow, får ni sjelf utreda inför hennes majestät. Vi skola genast begifva oss in till henne.
Ett bud anlände i detsamma från kejsarinnan och befalde honom att infinna sig.
— Jag skall komma!
— Har kejsarinnan yttrat något, återtog Orlow, om Worowitschs försvinnande?
— Hon tyckes ha bortglömt det; endast Döring, som med sitt hufvud borgade för hans återkomst, har hon talat om. Pass på, apa — tag pipan så der, ja.
Apan emottog och bortbar pipan. Subow skrattade åt djurets konststycke.
— Ni är en fin diplomat, Orlow, fortfor Subow; redan innan ni talade vid mig om er plan med Worowitsch, hade ni tagit ert beslut, och jag gillar nu ganska mycket att den oförskämde pojken aflägsnades. Gamla tider och förhållanden få icke prata bredvid munnen.
Orlow vandrade betänksamt fram och åter i rummet.
— Tag hit en frack, befalde Subow en kammartjenare. Skynda dig.
— Det gläder mig, att ers höghet gillar att jag fängslade Worowitsch, yttrade slutligen Orlow, men hvad säger ni om, att jag åter släppt honom lös, gjort honom fri.
— Hvad? Fri?
Subows ansigte förvreds, men ej öfver Orlows yttrande, utan derför att han upptäckte ett dun på fracken.
— Bort med den och hit med en annan, skynda dig! Dumma apa, dansa!
— Är kejsarinnan mycket sjuk?
— Opasslig blott. Hon håller på, men jag tror jag sade det nyss, med depescher till Sverige. Kuriren skall afgå i morgon. Jag hoppas, att vi på samma gång kunna afsända en afskrift till hertigen-regenten af vår konvention med Armfelt, i fall han underskrifver våra vilkor. Vi hafva honom då i fällan. Ni förstår! Nå-å, apa, jag tror du glömmer dansen, för att som en annan spion lyssna på mig. Apropos kurir, Markow har gillat förslaget att sondera hertig Carl och göra honom enskilda propositioner. De skola på samma gång afgå till Stockholm.
Kammartjenaren hade härunder återkommit med fracken, och Subow trädde armarne i den.
— Hatten!
Kammartjenaren och apan sprungo på en och samma gång efter den.
— Bra, min apa, bra! Med tiden blir du en förträfflig kammartjenare. Låt oss nu gå till kejsarinnan,
— Ett ord, ers höghet.
— Säg ut, Orlow.
— Jag nämde, att Worowitsch är fri.
— Än sedan då.
— Om kejsarinnan blott är illamående, så skulle en promenad säkert göra henne ganska godt. Vädret är förträffligt.
— En promenad?
— Blott till lusthuset i parken, kl. 6, ers höghet.
— Ni har något nytt i kikaren, bra, Orlow! — Ni har mitt löfte, låt oss nu gå!
Kejsarinnan satt i en fåtölj. På hennes ena sida syntes en läkare,
jemte några uppvaktande hoffruntimmer, och på den andra Markow.
Bredvid honom stod ett bord, hvarpå åtskilliga papper lågo.
— Det är naturligt, ers majestät, afslutade Markow ett längre föredrag; på sådant sätt skall det, ja, måste det lyckas er att spänna Sverige, liksom ni redan gjort med Polen, framför er triumfvagn. Armfelt bör således …
— Ni kan ha rätt, Markow, ganska rätt. Ah, doktor — och hon vände sig i detsamma otåligt emot honom — jag tror att Lambro Cazzioni är skickligare läkare än ni.
— Ers majestät …
De ansträngningar, som kejsarinnan gjorde, äfven i sina senaste år, för att ute synas ung och vid god helsa, fick hon dyrt betala genom krämpor deremellan; framför allt plågades hon af rosen.
— Äro depescherna till Sverige färdiga? frågade hon åter Markow.
— De ligga här, ers majestät.
— Jag mår icke bra, doktor. Ni måste bota mig; nyttja hvad medel ni vill. Hvad ville ni säga, Markow?
— Handlingen är också uppsatt, ers majestät, att framläggas för Armfelt.
— Ni menar depescherna till Sverige?
— Visserligen, de äro i ordning; men nu tänkte jag egentligen på den handling, som framför allt i eftermiddag varit föremål för ers majestäts uppmärksamhet.
— Ah, jag förstår — vilkoren för Armfelts qvarstannande vid hofvet — Armfelt är då här?
— Vi hafva anmodat honom att afvakta ers majestäts vidare befallning.
— Tag hit och låt mig skrifva under depescherna. Hjelp mig upp, doktor!
Hon fattade pennan, men kastade den åter ifrån sig.
— Hvar är Subow? frågade hon.
— Han skall strax vara här, ers majestät.
— Jag erinrar mig att han och hans bror, Valerian, jemte Soltikow, lofvade att göra upp ett förslag till fester och nöjen under den tid konung Gustaf Adolf kommer att uppehålla sig här. Man måtte väl ej hafva glömt bort det?
— Jag tror, yttrade Markow bugande, att förslaget i det närmaste redan skall vara färdigt.
— Skicka genast bud på dem och bed dem komma hit. Är förslaget bra, doktor, tror jag att det skall göra mig friskare än edra recept. Jag har ej ro att sitta på det här sättet, fången i en länstol.
Ett bud afgick.
— Behagar ers majestät, inföll åter Markow, att skrifva under depescherna.
— Tag hit — kuriren skall ju afgå i morgon — tag hit.
Hastigt tecknade hon sitt namn under dem. Markow andades lättare, då han hade namnteckningen i sin hand.
— Det faller mig något in, doktor. Jag vill att ni skall hålla en rådplägning med andra läkare. Kalla hit …
— Jag har äfven tänkt föreslå detsamma, svarade doktorn, men önskade veta, till hvilka läkare ers majestät hyser det största förtroende.
Catharinas läppar krökte sig, under det att ett fint leende smög sig fram öfver dem.
— Kalla hit — ja, ja! — Lambro Cazzioni. Jag tror nästan att han bäst förstår sig på mina krämpor.
Läkaren bugade sig för att dölja sin förtrytelse, som han fruktade kunde visa sig i hans ansigte.
En ny page afsändes efter Cazzioni.
— Befaller ers majestät, vågade Markow åter erinra, att vi skola inkalla Armfelt?
— Hvarför så brådtom? Papperen få ligga qvar der. Han får vänta. Subow och Soltikow — ah — ändtligen äro de här.
Subow inträdde nu, åtföljd af sin bror, Valerian, samt Soltikow och Orlow. De senare stannade i bakgrunden af rummet, under det gunstlingen hastade fram.
— Du låter vänta på dig, Subow, tilltalade hon honom; nå-å, ha ni ännu hittat på något, som kan på ett för oss värdigt sätt öfverraska den svenske konungen? Ni vet, att ämnet intresserar mig.
— Min bror och Soltikow hafva arbetat på ett program. De ämna föreslå fältmanövrer med gardestrupperna.
— Gammalt och vanligt, anmärkte kejsarinnan.
— Fester, middagar, baler, spektakler.
— Allt gammalt nytt, Subow.
— Måhända en karusell, sådan som ers majestät tillstälde 1776, skulle behaga er?
— Ingen karusell, genmälde hon. Nej, nej, hvem skulle anföra den? Bröderna Orlow finnas ej mera.
Anmärkningen var svår att smälta, men Subow gjorde det med ett leende uttryck.
— Man har äfven varit betänkt på, fortsatte han, att ordna ett bröllop. Under kejsarinnań Elisabeths tid …
— Kära Subow — nu lefva vi i Catharinas tid — blif ej gammalmodig, min vän.
Catharina var vid dåligt humör. I sådana ögonblick var hon ej lätt att göra till viljes.
Markow, som trodde sig böra begagna Subows och de öfriges närvaro för att förmå kejsarinnan att tillkalla Armfelt, väckte åter fråga derom; men hon gjorde blott en afböjande rörelse med handen. Markow ville likväl ej låta afspisa sig dermed, utan åberopade sina vänners mening; men knapt hade han nämt Orlows namn, förrän kejsarinnan lyfte upp sitt hufvud och blickade omkring sig.
— Är Orlow här? sade hon. Kom hit, Orlow! Du har varit osynlig ett par dagar.
Orlow framträdde.
— Ers majestät …
Med forskande, genomträngande skärpa betraktade hon honom ett ögonblick; derefter vände hon sig till sin omgifning, liksom för att undersöka af hvilka personer den bestod.
— Lemna mig, sade hon slutligen, lemna mig!
Bugande afträdde de närvarande; endast Orlow stannade qvar.
Så snart han befann sig ensam med kejsarinnan, sjönk han ned på ett knä. En stunds djup tystnad uppstod.
— Ni är den ende med namnet Orlow, yttrade kejsarinnan, som ännu är qvar vid mitt hof. Ni måste känna något om händelserna med Tarrakanow?
Då hon tystnade, tycktes hon med sin blick vilja utforska honom.
Orlow visste allt för väl, att den del af hågkomsternas mark, inom hvars område frågan om Tarrakanow befann sig, gömde under sin vissnade torfva ett vittnesmål, så mycket förfärligare, som han ej kunde beräkna, huru mycket kejsarinnan hade eller ville hafva sig bekant derom.
— Ni var ju med Alexis Orlow i Italien, tillade kejsarinnan, då han lemnade henne?
— Ja, ers majestät.
Orlow låg ännu på knä för sin höga sjelfherskarinna, utan att hon ens gaf akt derpå.
— Man har sagt mig, att han på ett svekfullt sätt gifte sig med henne. Presterna voro ju förklädda?
— Vi trodde alla att Alexis handlade i öfverensstämmelse med ers majestäts föreskrifter.
Orlow talade långsamt, försigtigt, afvägande hvarje ord.
— Det är fasligt. Såsom hans hustru lockades hon ju till och med äfven ut på fartyget och smiddes i jern?
— Ja, ers majestät.
— I sanning, oerhördt; och man trodde mig i stånd till en sådan handling?
Ehuru icke utan svårighet, reste sig kejsarinnan upp ifrån sin plats. Det var henne omöjligt att längre förblifva sittande. Nu först märkte hon att Orlow knäböjde för henne.
— Hvarför ligger du så der? Stig upp! Det är vid en man och icke vid en slaf, som jag vill tala. Således, man trodde mig i stånd till detta nidingsdåd?
— Ers majestät …
Orlow reste sig icke opp, utan blef qvarliggande.
— Jag frågar ej hvad du trodde, utan hvad verlden trodde.
— Man antog allmänt, ers majestät, att Orlow handlade efter edra instruktioner.
— Och detta ha verldens alla pennor kanske nedskrifvit på bladen af min historia, och jag känner det icke förr än nu. Jag befalde, att man skulle förvara henne på fästningen.
Hon stannade härvid framför Orlow.
— Men hvarför ligger du så der? Jag behöver icke ditt knäfall, sade hon. Har du ej hört min vilja? Stig upp, har jag sagt!
— Ers majestät, svarade Orlow, det är icke för min räkning, jag ligger här.
— Hvad menar du dermed?
— Jag ligger här för det Orlowska namnets skull, ers maj:t. Om Alexis någonsin öfverskridit gränserna af er vilja, så har han gjort det, icke för att samla ett åskmoln kring ert namn, utan i öfvertygelse att gagna er. Mitt vädjande till ers majestät är fullkomligt oegennyttigt, ty jag talar för en hädangången, hvars stämma icke mera kan försvara honom eller gagna någon annan.
Orlows framställning tycktes verkligen vara oegennyttig, och kejsarinnan anslogs deraf.
— Om äfven Orlows kärlek till ers majestät ledde honom för långt, så förbanna derför icke hans döda stoft.
— Stig upp, Orlow, stig upp!
— Icke förr, ers majestät, än ni lofvar att förlåta Alexis. Har han felat, så felade han af tillgifvenhet.
Kejsarinnan gick ett hvarf omkring rummet. Erinran om Orlows tillgifvenhet rörde henne. Minnet bär ett helgons krans i sin hand.
— Hvad som är gjordt, yttrade hon omsider med en suck, det är gjordt. Stig då upp, Orlow!
Orlow hade med sin frändes namn besvurit den första stormen. Tillfredsstäld reste han sig upp.
Kejsarinnan gick ännu upp och ned. Forna dagars minnen trängde in på henne.
— Tarrakanow dog i fästningen, talade hon åter. Du hade Alexis' förtroende. Berätta mig hennes dödssätt.
Orlow tvekade. Skulle han bekänna sanningen eller icke? Frågan var ej lätt besvarad; den berodde på hvad kejsarinnan sjelf tänkte om den. Med en hastig blick sökte han af uttrycket i hennes ansigte leta sig fram, och han märkte en viss oro och otålighet deri, men som likväl icke innebar någon anvisning på, huru han egentligen borde taga saken.
— Newan öfversvämmade, sade han slutligen, ehuru i afsigt att känna sig för.
Kejsarinnan vände sig hastigt emot honom.
— Känner du, om Alexis i mitt namn utdelade några särskilda befallningar vid tillfället?
Orlow undvek att besvara denna fråga, men drog i stället efter andedrägten.
— Du suckar — du — du …
Spänningen i kejsarinnans sinnesstämning blef allt mera uttrycksfull.
— Jag suckar öfver den förfärliga olyckan, som …
Båda två voro nästan lika försigtiga.
— Som gjorde att man, oaktadt all skyndsam hjelp, tillade Orlow, ej kunde förekomma …
Kejsarinnans bröst höjde sig lättare.
— Ej förekomma, ifylde hon meningen, Tarrakanows död. Man begick således icke ett i mitt namn anlagdt mord?
Orlow var ännu icke säker på, huru han skulle leda frågan. Han tänkte på ryktet att hon lefde.
— Man begick icke ett mord, ers majestät, derom tror jag mig vara säker, ehuru Tarrakanow visserligen dog en politisk död.
Catharina vände sig bort, för att dölja sin sinnesrörelse.
— En politisk död? upprepade hon derefter. Du måste förklara dig tydligare.
Orlow ville icke blott utleta hvad kejsarinnan kände i ämnet, utan äfven huruvida hon hellre önskade att Tarrakanow ännu skulle lefva eller vara död.
— Jag menar att hennes namn försvann ur de lefvandes antal, och att således ej detsamma kan mera höjas såsom en politisk fana af de oroliga hufvuden, som möjligtvis skulle ha lust att uppresa sig emot er rätt till tronen.
— Ni tyckes vilja säga mig, att hon på en gång skulle kunna vara död och ändock lefva. Men om hon lefver, så hotas jag ju likväl af namnet?
— Ett namn, ers majestät, som varit dödt i nitton år, uppstår aldrig ifrån de döda.
Det hastiga uttryck af belätenhet, som visade sig hos kejsarinnan, skingrade på en gång all vidare tvekan hos Orlow, emedan han deraf drog den slutsats, att han icke origtigt bedömt kejsarinnans tankar.
Belåtenheten i hennes utseende försvann likväl snart åter.
— Men historiens dom, anmärkte hon, står emellertid alltid qvar, och misstanken om hennes dödssätt är en fläck, som kastar en svart slagskugga öfver min styrelse.
— Det är onekligen sanning, ers majestät.
Orlow hade hitintills öppnat sådana utsigter för Catharina, att hon för ett ögonblick smickrat sig med det hopp, att åtminstone nu ifrågasatta dystra episod i hennes lif skulle kunna ses i den mildaste dager.
— Hvad är då att göra? anmärkte hon med återväckt häftighet. I sådant fall stå vi ju ânyo vid vår utgångspunkt. Hvad tänker ni om ryktet att Tarrakanow ännu skall lefva?
— Man pratar, ers majestät; hvad skall man tänka derom?
Kejsarinnan dolde icke längre sin otålighet. Hon kastade en vredgad blick på Orlow; men han fruktade ej mera hennes vrede.
Om han för ett ögonblick beröfvat henne alla de smickrande förhoppningar, som han nyss förut väckt, var det endast för att låta henne desto fullständigare känna betydelsen af den tjenst, han ville göra henne, då han slutligen återskänkte henne icke blott dem, utan ännu långt mera.
— Ni har bedt för Alexis, anmärkte hon; det är bättre att ni beder för er sjelf. Jag vill veta alla de förtroenden som han gifvit er. Jag vill icke att den aflägsnaste misstanke skall kunna rigtas emot mig. Förstår du, Orlow?
Orlow bugade sig endast vördnadsfullt vid hennes senaste ord.
— Svara mig, Orlow, svara mig.
— Hvad skall jag svara, ers majestät? Med er inser jag, att om Tarrakanow verkligen är död, samtid och efterverld måhända skola anklaga er derför.
— Nå ja?
— Men äfven det inser jag, tillade han omedelbart härefter, att, i fall hon åter lefver, hennes namn kunde blifva fältropet till många politiska förvecklingar.
Kejsarinnan vred otåligt sina händer.
— Alltså syntes det mig bäst, fortfor Orlow, att hon hvarken lefver eller är död.
— Dumheter, bara dumheter!
— Än ryktet då, ers majestät?
— Ryktet?
— Edra politiska intressen, ers majestät, hafva ej skäl att uppväcka henne ifrån de döda! Låt henne derför i sjelfva verket vara död.
— Ja, ja!
— Ryktet om att hon lefver upphäfver deremot hvarje misstanke att ni, ers majestät, haft någon del i hennes död. Låt henne derför få lefva.
— Ah!
— Problemet är ju löst, ers majestät, om hon i er öfvertygelse är död och lefver i andras inbillning.
— Jag börjar förstå dig.
— I stället för en Tarrakanow, skall jag kunna skaffa fram tusende. Hvem är den rätta, eller är någon den rätta? Nitton år hafva skingrat alla vittnen. Skulle den nya Tarrakanow blifva farlig, rycker man blott masken af henne, och hon faller.
Kejsarinnan stirrade förvånad på Orlow. Var det beundran eller något annat, som man läste i hennes blick? Hon sansade sig dock snart.
— Vi skola tänka på saken, svarade hon också blott — det der — ja, ja, vi skola tänka på saken.
Kejsarinnan räckte honom likväl handen, och Orlow förde den till sina läppar, under det han åter sjönk ned på ett knä framför henne.
— Har du något mera att säga mig?
Kejsarinnans röst var nu helt annorlunda. Det så ofta hjertliga och tjusande i hennes stämma hade återkommit.
— Ack, ja, ers majestät; mitt hjerta är fullt, jag — jag …
— Säg ut, Orlow. Du vet att jag är en god vän.
— Jag älskar.
Kejsarinnans ansigte ljusnade.
— Du älskar, ah, det gläder mig, hvem, låt höra!
— Då jag inträdde till ers majestät, hörde jag Subow föreslå firandet af ett bröllop under konung Gustafs besök här.
— Han gjorde det.
— Ingenting stämmer menniskohjertat så mycket till kärlek, som att se andras kärlek. Ett bröllop vore derför en vacker inledning, som kunde …
— Du är ett förslaget hufvud, Orlow; det der har jag icke tänkt. på. Hvarför icke? Ja, ja! vi skola hafva ett bröllop. Hvem älskar du?
— Fröken Willanow, ers majestät.
— Ah, min lilla polska. Bra, Orlow, du har god smak.
— Men hon är ung, ers majestät, och jag är gammal.
Kejsarinnan mulnade åter.
På en gång erinrade hon sig nu Orlows anklagelse, att Willanow nämligen skulle ha rymt med Worowitsch.
Med en dyster blick stannade hon framför Orlow. Orlow förstod hvad det gälde.
— Ers majestät önskar upplysning rörande min uppgift att Willanow och Worowitsch rymt med hvarandra.
— Som du säger, huru förklara det?
— Äfven den klokaste polis kan någon gång misstaga sig. Man inrapporterade till mig att två personer, hvaraf den ene var fröken Willanow, och den andre en obekant, på aftonen begåfvo sig i ett slutet åkdon ifrån slottet, och mina sagesmän antogo — jag vet egentligen ej af hvad skäl att — den okände var Worowitsch; se der anledningen till min uppgift.
Orlow gjorde sig till godo, som läsaren märker, Willanows och Alexandras färd till Strelna. Att deras utflygt skedde senare, än han anklagade dem, föll sig icke så noga för Orlow. I den ställning han och förhållandet befann sig nu, gälde det icke heller någon verklig sanning, utan endast en sannolikhet. Orlow förstod för öfrigt ganska väl att hela saken ej kunde så intressera kejsarinnan, att hon skulle gifva sig tid eller bry sig om att taga någon närmare kännedom om detaljerna.
— I mörkret, ers majestät, misstogo sig mina spårhundar om person.
Kejsarinnan förstod, att det åkdon och den bortresa, hvarom han talade, hänsyftade på Alexandras nattliga färd till Strelna.
— Vet du då nu hvilken den okände var?
— Det har ej lyckats mig att få noga kännedom derom.
Denna förklaring gladde kejsarinnan. Furstliga personer vilja ej gerna hafva polisen i sina fotspår.
— Och Worowitsch.
— Enligt ers majestäts befallning lät jag genast sätta efter flyktingarne. Worowitsch lyckades det mig äfven att gripa.
Orlow drog också nu vexel på hvad som verkligen skett, ehuruväl han lika väl nu, som i fråga om Willanow, lämpade ändamålet dermed och tiden derför efter sina egna fördelar.
— Worowitsch är således nu er fånge?
— Nej, ers majestät, då jag fann min misstanke origtig, släppte jag honom lös. Jag hade inga skäl att fasthålla honom.
— Hvem är egentligen denne Worowitsch?
— Hvad vet jag, ers majestät! En äfventyrare.
— Hans uppträdande på Petershof var mer än djerft.
Orlow ryckte på axlarne.
— Hvilka eller hvilken af mina embetsmän ville han anklaga.
— Polen anklagar hela verlden, och framför allt ers majestät. Jag befarar att då han talade om ers majestäts embetsman, så menade han egentligen …
— Mig sjelf.
Orlow bugade sig.
— Skulle Willanow och Worowitsch verkligen stå i något förhållande till hvarandra?
— De äro landsmän, båda två från Polen. Vid Worowitschs upptråde på Petershof såg jag dem vexla en blick, som sade allt för mycket, att de icke af gammalt skulle känna hvarandra. Jag misstänker för öfrigt att fröken Willanow …
Orlow gjorde en ryckning på axlarne, som antydde en ganska tvetydig fortsättning af hans ord.
— Och ni älskar henne, säger ni. Huru förklara det?
— Hvem kan förklara qvinnans magt öfver oss? Ögat förleder hjertat till dårskaper, emot hvilka vårt förstånd förgäfves kämpar.
— Är hon värdig dig, så hvarför icke?
Orlow hann ej att ytterligare förklara sig, ty i detsamma inträdde Subow, Markow och Soltikow, jemte doktorn.
— Cazzionis vältalighet har segrat, talade Subow. Läkarekonklaven är hållen. Min gud, hvad vi hafva skrattat. Cazzioni har varit beundransvärd; men hvar är han? Redan borta den skälmen. Han har flytt af bara blygsamhet, för att undgå ers majestäts bifall. Doktorn har talat för stillasittande, för diet o. s. v., Cazzioni deremot för promenader i det gröna och för ett rörligt och gladt lif. Behagar ers majestät göra en tur ut?
— Cazzioni har tillstyrkt det? Ah, den narren, men hvarför icke, låt mig försöka.
Under det kejsarinnan lagade sig i ordning till promenaden, möttes Subow, Markow och Orlow.
— Klockan är nu sex, yttrade Subow till den sistnämde, jag håller nu mitt löfte. Half sju äro vi vid lusthuset.
— Men Armfeltska dokumentet är icke ännu underskrifvet, anmärkte Markow.
— Det kan nu ej hjelpas. Kejsarinnan väntar. Låtom oss gå.
- ↑ Då författaren besökte stället, uppgaf man att guldfiskar funnos i denna bäck, men sant är det dock — att ingen enda syntes till.