Fursten/Del 1/Kapitel 20
| ← Tauriska palatset |
|
Lusthuset och grottan → |
TJUGONDE KAPITLET.
I Tauriska palatsets park.
Hastande före kejsarinnan, begifva äfven vi oss till parken.
Parken stod i sin fulla sommarprakt. Dammen låg som en klar spegel, infattad i sin ram af frisk grönska. Den lilla modellflottan gungade och flaggade till kejsarinnans ära, och deromkring simmade svanorna, än böjande sina långa, bugtiga halsar öfver den af vindarna krusade vattenytan, än spännande ut sina vingar såsom snöhvita segel. Emellan omvexlande bersåer och rabatter, blommande i sina fagraste sommarprydnader, slingrade de högtidsputsade sandgångarne om hvarandra, inbjudande till promenader dels till täcka löfdungar med sina små grottor och lusthus, dels till olymper, fulla af gudar och gudinnor af bländande snöhvit marmor.
På den fria platsen emellan slottet och dammen vandra trenne fruntimmer upp och ned.
— Du är stolt, Branitska, yttrade den ena af dem.
— Jag har icke lust att behaga, man måste behaga mig.
— Ni är öfvermodig, anmärkte den tredje.
Branitska log.
— Du har aldrig älskat, och du skall aldrig komma att älska.
Branitskas ögon blixtrade.
De tvenne andra fruntimren voro furstinnan Menzikoff och fröken Protasow.
— Mitt hjerta är en fästning, fortfor Branitska, som vet att försvara sig.
— En fästning, ja, anmärkte Protasow, godt och väl. Den skall falla, den, som alla fästningar, antingen för en ordentlig stormning eller — hvad värre vore — kanske för en öfverrumpling. Akta dig blott, Branitska, att ej eröfringen också åtföljes af en fullkomlig plundring. Nog har du allra minst tjugo tusen dumma inbillningar i ditt lilla hufvud, som man, för att rigtigt säga sig hafva intagit dig, först måste låta springa öfver klingan.
— Ni, som har rest mycket, furstinna, återtog Branitska, vänd till Menzikoff och utan att bry sig om Protasows prat, tror ni ej, att flertalet af Europas alla fruntimmer skulle gilla mitt sätt?
— Hvari består då egentligen ditt sätt?
— Mitt sätt? I sanning, jag sjelf rigtigt vet det.
— Du synes vilja förblifva alldeles otillgänglig.
— Kanske.
En djup suck höjde likväl härvid Branitskas barm.
— Gud Amor tyckes nästan, fortsatte Menzikoff, ha brandförsäkrat ditt arma hjerta, i stället för att inlägga eld och glöd deri. Du är icke qvinna i ordets egentliga mening. För att vara qvinna, måste man vara svag.
— Furstinnan har säkert rätt, inföll Protasow. Hon har också mycket mer erfarenhet, hon, än vi.
— Min öfvertygelse är, genmälde likväl Branitska, att det icke är qvinnans svaghet, utan just hennes styrka, som befäster hennes välde. Och jag tror att alla verldens qvinnor skola förena sig med mig derom.
— Långt derifrån, grefvinna, anmärkte Menzikoff. Kärleken har olika karaktär inom hvarje olika land.
— Det var nu lustigt, inföll Protasow, liksom man skulle kunna älska på mera än ett sätt.
— På tusen, min vän.
— Åh, min gud, då har jag mycket att ännu lära mig.
— I Italien är kärleken njutning. Naturen hviskar der om kärleken, och kärleken hviskar om naturen. Att älska, är lifvets första lag, dess naturlag.
— Det var då förståndigt, erkände Protasow.
— I Frankrike fortsatte Menzikoff, är kärleken ett nöje. Man vill roa sig, och man älskar.
— Himmelen vet, inföll åter Protasow, om jag icke tycker ändå mer om det; der nöjet herskar, måste alltid fruntimren ega rättighet att skrifva ut programmet — och utdela fribiljetter, tillade hon skalkaktigt.
— I England är kärleken förstånd. Kärleken har der sitt mål, vare sig i en verklig eller inbillad huslig lycka.
— Sitt mål? Det tror jag nog. Alla engelsmän se förbålt mätta ut. Då de tala om kärlek, tycker jag mig just höra en plumpudding sucka af välmåga, och jag blir mätt — i stället för hungrig.
— I Tyskland är äktenskapet prosa och kärleken poesi; man gifter sig, för att uppfylla en del af samhällsfördraget, och man älskar, för att få en sångmö.
— Det var nu det kostligaste utaf allt.
— I Ryssland ingår kärleken i ens äregiriga beräkningar — den är ett trappsteg, för att komma upp; fåfängan stiftar hos oss flere äktenskap än hjertat. Qvinnan är i Ryssland mannens lifegen.
— Det är väl derför då, anmärkte åter Protasow, som vi ryskor så gerna resa utrikes.
— Måhända.
Branitska hade lyssnat till furstinnans ord, utan att göra några anmärkningar.
— Ganska bra, furstinna, yttrade hon nu med en rörelse, full af stolt behag. För min del föredrager jag den kärlek, som ni tillerkänner vårt eget fädernesland. Jag vill icke blott vara en blomma för den jag älskar, utan en frukt. Det vill säga, jag vill vara af något gagnande värde för honom. Kärleken måste icke blott vara till lek, utan äfven till allvar. För mig vore det omöjligt att fladdra bort som en lusteld, hellre vill jag brinna ned, värmande och lysande.
Branitska kom ej längre.
De dubbla glasportarne emellan vinterträdgården och parken öppnades i detsamma med mycket buller, och tvenne personer, allt för kostliga, att ej med sin närvaro tysta ned hvarje samtal, utträdde. Den ene af detta par är för läsaren redan bekant, nämligen Lambro Cazzioni, ehuru han nu visade sig i en mera komisk drägt, än vi förut sett honom. Mannen inbillade sig vara en ofelbar läkare, och, lik en annan Dulcamara, betviflade han aldrig förträffligheten af sina underbara kurer. Med kejsarinnans goda samtycke hade han nu äfven klädt sig såsom en undergörande lärd i sin egen inbillning, i likhet med Cosmoligorius hos Holberg. Arm i arm med honom framskred en liten löjlig, nästan klotrund figur. Kejsarinnan hade nämligen äfven en qvinlig hofnarr, som icke stod efter hennes manlige i oförskämdhet. Matronan Danilowna, som hon gemenligen kallades, var en gammal pratmakerska, hvars hela qvickhet bestod i hennes frihet — en frihet, som var lika stor som hennes egen djerfhet — att säga allt, som föll henne in.
Narrars vanliga lott att afundas hvarandra föranledde emellanåt mycket käbbel emellan Cazzioni och Danilowna; men det oaktadt egde tidtals den största sympati rum dem emellan. Inga bero så mycket af ögonblickliga intryck som narrar.
Cazzioni och Danilowna, vanligtvis lifliga och oegentliga i väsen och sätt, framskredo likväl nu med en värdighet, ett allvar och en vigtighet af ganska löjlig effekt.
— Förträffligt, Cazzioni, ropade den pratsamma Protasow emot dem, din vishet förnekar sig aldrig, och minst nu, då du tagit Danilowna med dig, som onekligen är en rigtigt »klok gumma». Du gör din läkarerund, kan jag tro. Huru befinna sig dina patienter?
Cazzioni förändrade icke en enda min.
— Räck mig din arm, tilltalade han i stället Branitska, jag vill känna dig på pulsen.
— Anser du mig för sjuk, Cazzioni? Du är ganska löjlig. Lemna mig, narr!
Utan att svara henne, fattade Cazzioni hennes arm samt upptog sin klocka och räknade pulsslagen.
Bekymrad runkade han på hufvudet.
— Du är ganska angripen, sade han. Jag skall tala vid lasarettföreståndaren Subow, att du får flytta in i petite eremitage.
Ett allmänt skratt besvarade honom.
Under namnet petite eremitage hade kejsarinnan inrättat en mera förtrolig societet, der endast hennes intimaste gunstlingar hade tillträde.
Cazzioni vände sig nu till Protasow.
— Räck ut tungan, min nådiga, bad han. Jag ser på dina ögon att du har feber.
— Hvad vill du, Cazzioni? Skall jag räcka ut tungan? Fy! Se här har du i stället min arm. Säkert är likväl, att om någon skall bota mig för feber, ifall jag någonsin får någon sådan, så blir det icke du.
— Pulsen galopperar, den galopperar bort med ditt hjerta. Du ler, ah, det är endast konvulsiviska ryckningar. Du är farligt sjuk. Hvart tror du, Danilowna, att man bör förflytta patienten?
— Det är just nu en säng ledig i petite societé.
Fruntimren skrattade åter.
Petite societé utgjorde den innersta, den allra hemligaste afdelningen af petite eremitage.
— Febern är inflammatorisk, dina kinder brinna, ditt bröst häfver sig, stackars Protasow, fortfor Cazzioni med orubbligt allvar. Din sjukdom skall bli en cause célèbre vid vårt hof, för hvilket jag, S:ta Barbara tröste mig, blifvit utsedd till lasarettsintendent.
— Gör du hofvet, din narr, till ett lasarett? Det är ett majestätsbrott, hvarför kejsarinnan skall döma dig att springa gatlopp.
— Emellan ett led af sina hoffröknar. I sådant fall träffade mig ej hårdare slag, än mången annan karl, som de lärt att springa gatlopp efter sig.
— Tyst, din narr!
Under det att Protasow och Cazzioni vexlade det ena ordet efter det andra, aflägsnade de sig ifrån Branitska och Danilowna. Så snart de voro så långt borta, att Cazzioni kunde yttra sig, utan att höras af dem, fattade han Protasows hand.
— Vill du åter känna mig på pulsen?
— Jag vill gifva dig ett recept, som på en gång skall fördrifva alla dina krämpor.
Han visade henne ett bref.
— Hvad ger du mig i budbärarelön?
— Det är till mig, tag hit, tag hit! Du är en förträfflig läkare. Den ende läkare som jag underkastar mig.
— Således bort med piller och burkar och hit med biljetten i stället! Det är ju så du vill hafva regimen?
— Ja, ja!
— Medgifver du, att jag är den enda kloka och visa menniska i det här lasarettet?
— Med det största nöje.
Protasow ryckte i detsamma biljetten ifrån honom och sprang skrattande sin väg.
Något dylikt hade under tiden äfven inträffat emellan Branitska och Danilowna.
— Du är bra tyst i dag, matrona Danilowna, tilltalade Branitska henne. Du torde behöfva lägga dig sjelf under Cazzionis läkarevård.
Danilowna blinkade listigt.
— Jag är tyst, sade hon, men jag har något att säga er — kom med mig — hit åt — här hör oss ingen.
Branitska följde henne.
— Jag har ett bref till er.
— Till mig. Från hvem?
— Från honom, som ni älskar högre än er sjelf.
— Du skämtar — jag älskar ingen — och knapt nog skall jag någonsin komma att älska någon.
— Prata hvad ni behagar, men jag vet ändå att ni älskar.
En hastig darrning ilade genom Branitskas lemmar.
— Tag hit brefvet!
— Medgifver ni att ni älskar någon?
— Jag medgifver ingenting — men tag hit brefvet — det är ju till mig.
Och äfven Branitska ryckte biljetten ifrån Danilowna och aflägsnade sig rodnande åt motsatt håll.
Skrattande mötte Cazzioni och Danilowna en stund senare åter hvarandra.
— Du har lemnat brefvet?
— Som du säger, svarade Danilowna; men jag tror att du har något puts för dig, hvarigenom du bedrager mig.
— Jag, som är sjelfva ärligheten, jag skulle bedraga dig, dig, som jag älskar mera än min kejserliga bjellerkåpa?
— Cazzioni, du lemnade, du också, ett bref till Protasow. Derom har du ej nämt något för mig.
— Hvad säger du? Jag? Jag förde ju henne endast härifrån, på det att du skulle få tillfälle att lemna Branitska biljetten.
— Försök ej att bedraga mig, Cazzioni; akta dig! Jag blir en furie, om jag ser att du ej är upprigtig. Medgifver du att du har hemligheter för dig?
— Jag är upprigtig som sjelfva kärleken; ack, aimabla vän, jag är galen i dig, det vet du väl.
— Du har lofvat att säga mig, ifrån hvilken brefvet var — nå-å — från hvem var det? — Det var från dig sjelf, erkänn sanningen — från dig, din skälm — jag rifver ögonen ur dig.
— Sköna, vackra, förtjusande, hänförande Danilowna, jag har svurit dig kärlek, och om du endast gifver dig litet tålamod, så skall jag älska dig så mycket du vill. Mer kan du ej begära. Jag har sagt dig att en vän gifvit mig en kommission, och du vet att en narr alltid måste hafva kommissionskontor för verldens alla narrar — pardon, min flicka — om jag förrådde andras hemligheter, skulle jag ju äfven kunna förråda våra. Inled mig icke i frestelse, du min själs förtrollerska! Jag är blott en dödlig menniska, och din misstanke är en spik i min likkista. Kaka söker maka, heter det; jag är blott en kaka. Öppna din famn, Danilowna! Låt oss vara elaka mot hela verlden, bittra och skarpa i ord och gerningar, men älska hvarandra, åtminstone emellan fyra ögon. Kärleken, du, har aldrig färre, men också aldrig flera än fyra ögon. Dina skela litet; men det gör vår kärlek så mycket själfullare.
— Skall jag tro dig, eller skall jag icke tro dig? Glöm icke en sak, du …
— Hvilken?
— Att jag har både tunga och naglar.
— Du är förfärlig, Danilowna, du vill nagelfara med mig, betunga mig, du är en annan Medea, en ny Medusa. — Jag flyr. Skyll dig sjelf, barbariska, om du ej finner mig, då du utsträcker dina armar. Du frågar, om du skall tro eller icke tro? Jag frågar, om jag skall vara eller icke vara? Det är frågan.
Cazzioni tog verkligen till fötterna och försvann snart i parken. Danilowna stod ensam och blickade med förvridet ansigte efter honom.
— Kanske misstänker jag honom orättvist, tänkte hon för sig sjelf; men min gud, bara han icke tager lifvet af sig. Hans förtviflan var storartad, nästan dramatisk, och alla dramer slutas med …
En rysning lopp genom hennes leder.
— Jag måste skynda efter honom.
Då furstinnan Menzikoff aflägsnade sig, undgick det ej Cazzioni, hvart hon begaf sig. Genom en omväg i parken skyndade han efter henne.
— Gå härifrån, yttrade furstinnan vid hans åsyn. Ditt pladder sårar mina öron, befria mig derifrån; hvad vill du här? Endast lägga ett gyllene hyende under edra egna tankar.
Han höll upp ett bref.
Menzikoff skiftade färg.
— Hvem har gifvit dig det der?
— En man, hvilken är så stolt som edra egna tankar.
— Hvad pratar du, narr?
— Hvilken är så varm som ert eget hjerta.
— Tag hit!
— Hvilken är så skön som er egen själ.
— Bort med dig!
Furstinnan tog brefvet och visade Cazzioni ifrån sig med en befallande åtbörd.
Melankolien är en skugga, som sväfvar bland sorger, liksom en
vålnad bland grafvårdar; den är mera en oändlig suck, som
bemägtigat sig oss, än en klart och tydligt uppfattad smärta, föranledd af en
inträffad bestämd olycka. Melankolien är en bäfvande och fruktande
känsla, en oro, som sväfvar öfver en afgrund af smärtsamma aningar,
utan att ega förmåga att uppmäta dess djup. Afgrunden är bottenlös.
Intagen af en sådan känsla hade Willanow nyss lemnat prinsessan, för att i parken söka ensamhet och frid.
I korridoren mötte hon Cazzioni, som hemlighetsfullt stack en biljett i hennes hand. Ingenting kunde i detta ögonblick bättre förena Willanows tankar i en enda punkt, än detta bref.
Hon befann sig inväfd i en labyrint af bekymmer och grep efter hvarje ny tillfällighet såsom efter en ariadnetråd.
Kasta vi äfven en blick tillbaka på hvad som passerat, så förefinnes mer än en anledning, som kunde ingifva henne oro och fruktan för hvad som komma kunde.
Hon hade nyligen återsett sina föräldrar, men under hvilka omständigheter? Voro de icke dömda till Sibirien och trodde man dem icke äfven vara der? Att då i strid deremot nu befinna sig här, hvad skulle väl deraf blifva? Af emottagna underrättelser från Marfa hade hon sig visserligen bekant, att de efter förutgångna öfverläggningar såväl med Marfa som med abbén beslutat att öppet vända sig till kejsarinnan, ärligt och sanningskärt redogöra för de förhållanden, hvari de befunnit sig indragna, vädja till hennes rättvisa och mildhet samt sålunda lägga hela sitt öde — om det äfven vore sitt lif — i hennes hand. För dem visade sig ingen annan väg för möjligheten att i de förvecklingar de befunno sig komma till ett slut. Föreställningen att de hvilket ögonblick som helst kunde uppträda inför kejsarinnan var redan af egenskap att komma Willanows hjerta att klappa af oro, och ovissheten, huru kejsarinnan skulle upptaga såväl dem sjelfva, som hvad de hade att anföra, ökade den ända till ångest. Väl hade hon erfarit, att abbén blifvit dem ett troget stöd, samt att han hade att lägga i vågskålen till deras fördel icke allenast sina personliga egenskaper, utan äfven en ganska framstående ställning, hvartill kom hans egenskap som verkställare af den aflidna furstinnan Wanjas sista testamentariska dispositioner. Fåfängt sade hon sig likväl detta. Ovissheten och oron veko dermed icke bort. Orlows hänsynslöshet var den skräckbild, som oupphörligt jagade till döds förhoppningarna i hennes själ.
Efter den förklaring, som Alexandra afgifvit om deras utfärd till Strelna, hade kejsarinnan väl visat sig emot henne lika vänlig och mild som förut; men icke dess mindre föreföll det henne ändock, som om hennes blick understundom hvilade mera strängt och tungt, mera misstänksamt och tviflande på henne. Förhöll det sig verkligen så, eller var det blott en inbillning, härflytande af att Willanow icke kände sig fullkomligt tillfredsstäld med sig sjelf?
Numera visste hon fullkomligt, att Orlow oupphörligt och outtröttligt spann ett nät af intriger omkring henne, och hon hade allt skäl att, kanske då hon minst anade det, se sig fängslad och insnärjd deri.
Ryktet att Tarrakanow ännu lefde, hade äfven hunnit fram till henne. Hvarifrån hade det kommit? Ganska väl erinrade hon sig, att en person, som vid hennes besök hos Marfa våldsamt inträngde der, vid åsynen af Marfa utropade: Tarrakanow, Tarrakanow! Äfven förestälde hon sig, att prinsessan Alexandra måste ha hört detta utrop. Och skulle väl nu ryktet ha kommit från den ene eller kanske från den andra af dem? Från den ene? Möjligt. Från den andra? Omöjligt. Hade Alexandra uppmärksammat utropet och på minsta sätt reflekterat deröfver, skulle hon alltid meddelat Willanow det, hvilket dock icke skett. Huru som helst likväl, så blef äfven detta en källa till oro hos Willanow.
Till uppgiften att Worowitsch rymt hade hon till en början ej lagt märke; men då han ej afhördes, började hon äfven att frukta för honom. Hon erinrade sig hans djerfva, allt för ungdomligt oöfverlagda uppträdande på Petershof och drog deraf den slutsats, att faror hotade honom på alla sidor.
Dörings trofasta offervillighet att borga med sitt lif såväl för henne som för Worowitsch var den enda lilla vänliga stjerna, som ur alla de mörka moln, hvilka nu omgåfvo henne, strålade fram. I likhet med Döring var äfven hon fullt öfvertygad, att rymningsuppgiften saknade all grund; men hvart hade han tagit vägen. Att helt och hållet försvinna, utan att någonsin vidare höras af, är icke omöjligt.
Willanow kände sig djupt förstämd. Bekymmer och faror hade från alla håll dragit henne in i ett skydrag, som, ju mer hon öfverlät sig deråt, allt mer och mer bortförde henne.
Ännu alltjemt var visserligen Alexandra samma barnsligt älskvärda och varmhjertadt drömmande väninna som alltid; men i ju högre grad hon det var, desto mera var det Willanows pligt, att icke med sina bekymmer störa denna rena och skära morgon af ett ungt lif.
Ej underligt om hon derför sökte en stunds ensamhet. Utkommen i parken, tog hon, för att undvika det öfriga hofvet och för att så fort som möjligt komma för sig sjelf, närmaste vägen till den aflägsnaste och dystraste delen af parken. Vid foten af en mosslupen klippa, nära en af grottorna, tog hon plats på en bänk.
Brefvet var snart brutet.
»Infinn er», läste hon, »i lusthuset bortom dammen i afton kl. half 6».
Något namn fans ej derunder.
Willanow, som hoppats att brefvet skulle innehålla underrättelser om något vigtigt för henne, fann sig bedragen.
Ännu en gång genomläste hon det hemlighetsfulla brefvet, och derunder granskade hon det med den största uppmärksamhet.
— Det är icke från Worowitsch, anmärkte hon, emedan det icke är hans stil. Skulle det kunna vara ifrån Döring?
En täck purpur utbredde sig härvid öfver hennes kinder, och glimmande såsom ett stjernfall sänkte sig blicken ned till marken.
— Hvarför icke, tänkte hon vidare, han kunde ju vilja tala vid mig — vid mig — till exempel om Worowitsch — det vore ju ej omöjligt.
— Men en böjning på hufvudet — hastig och liflig — antydde att en ny tanke uppstått hos henne. Hon lutade sig också återigen ned öfver brefvet och granskade det ånyo.
Willanow hade erinrat sig det bref, som sbitenförsäljaren en gång framlemnade till henne från Orlow, och hon började frukta att detta äfven kunde vara från honom; men hon hade allt för litet gifvit akt på stilen i det förra och saknade all ledning för sitt omdöme.
Pannan sjönk ned i hennes hand. Tusen tankar flögo genom hennes själ, vid ingen vågade hon fästa sig.
Något prasslade i detsamma helt nära henne, och då hon såg upp, trängde sig oemotståndligt ett utrop fram öfver hennes läppar.
Döring stod framför henne.
— Huru lyckligt, sade han, att jag träffade er! Men ni stirrade förskräckt på mig, jag skrämde er.
Willanow lade handen på sitt hjerta för att lugna det.
— Nej, bäste Döring, svarade hon, men jag väntade er icke — och likväl …
— Ni tänkte på mig, vill ni säga.
Willanow strök tillbaka sina lockar och fäste på honom en blick, själfull och varm.
— Ni gissar rätt, sade hon; jag tänkte på er. I parken vid Petershof räddade ni mig ifrån de förföljelser, som hotade mig; men ej nog dermed, senare på dagen uppträdde ni så ädelt och ridderligt inför kejsarinnan till Worowitschs försvar; men ännu mera — på aftonen satte ni äfven er heder i pant för hans — och äfven för min — nog af, herr Döring jag kan ej vara tillräckligt tacksam emot er och erkänner med glädje att jag inrymt en plats åt er i ett varmt hjerta.
Om skönheten är hänförande, om oskulden är ädel, hvad mera blifva de ej, när blygsamheten smyckar dem med sin vackraste rodnad?
Dörings bröst höjde sig. En oemotståndlig känsla intog honom och drog honom till Willanow. Visserligen egde hon icke den svaga och späda, milda och blonda ljufhet, som i Louise Posse så mycket tjusat honom; men hennes sydländskt eller snarare orientaliskt utbildade behag voro mera harmoniska, mera en fullkomlig Afrodites, på samma gång det hvilade öfver dem så mycket svärmeri, så mycken inte skönhet, att han trodde sig äfven här höra samma rena, klangrika väsende tilltala sig, trodde sig se samma hjertats innerliga ljufhet, men i mera friska och fulländade former. Döring hade en enda gång böjt sitt knä för Willanow, och då till och med utan att veta inför hvilken han gjorde det; men det är nu en sanning, att ingen man ännu har böjt knä för en tjusande ung qvinna, utan att det lemnat ett varaktigt intryck i hans bröst. Med värme hade han fattat hennes hand, och blott lydande sin känslas röst, ville han föra den till sina läppar, men på en gång släppte han den och trädde förlägen tillbaka.
Det var likväl icke minnet af Louise, som i detta ögonblick uppträdde emellan Willanow och honom; det var minnet af Worowitsch. En blek skugga drog sig öfver Dörings ansigte. Intrycket af hans rörelse verkade ögonblickligt äfven på Willanow, och ett moln tycktes också flyga öfver hennes kinder.
— Vi glömma Worowitsch, sade han.
Willanow blickade ånyo upp i hans ögon. På en gång förstod hon orsaken till hans hastiga rörelse, ty på ett så eget sätt uttalade han namnet. Men upptäckten syntes icke göra henne ledsen, snarare klarnade hennes kind, under det att solskenet åter började skimra i hennes blick.
— Hr Döring, tilltalade hon honom, låtom oss förstå hvarandra. Hos ingen står jag i större förbindelse än hos er.
Oaktadt alla sina stränga grundsatser, veknade Döring vid dessa så enkla och milda ord.
— Jag ser i er en ädel och modig man, fortfor Willanow; se i mig en god och tacksam flicka.
— Upphör, för guds skull, upphör, bad Döring.
Döring var knappast mägtig sig sjelf, ett sådant intryck utöfvade hennes ord; men han gjorde våld på sig, och snart var han åter lika lugn som förut.
— Det har ej undfallit mig, sade han, att en stor hemlighet trycker er, och jag kommer för att åtminstone i ett fall lugna er. Worowitsch är återfunnen.
Ett mildt leende spred sig vid denna underrättelse öfver hennes ansigte; men den melankoli tycktes likväl icke vilja vika, som utbredt sina mörka vingar öfver henne.
— Jag anade det, så snart jag fick se er, yttrade hon; men om han äfven undkommit en fara, skall han snart störta sig i en ny. I sin obekantskap med förhållandena här, hoppas han för mycket. Hvar har han varit dessa dagar? Hvarför …
— Han skall sjelf upplysa er derom. Jag åtog mig att uppsöka er, för att fråga om denna biljett är ifrån er?
Döring framtog dervid en liten skrifvelse, hvari Worowitsch underrättades, att han kl. half sex på aftonen borde träffa Willanow i lusthuset uti Tauriska palatsets park.
Läsaren erinrar sig att Orlow utskickat en sådan breflapp.
— Huru? Hvad betyder detta — se här — äfven jag har fått en biljett, skrifven med samma hand.
Willanow visade honom sin biljett.
— Här spelas en intrig. För en timme sedan emottog portvakten, der jag bor, denna.
— Och jag emottog min för en qvart sedan.
— Ni känner icke igen stilen?
— Nej.
— Icke jag heller. Emellertid är det nödvändigt att Worowitsch träffar er.
— Men att sluta af detta bref, har man nu ögonen fästa på oss.
— Jag medgifver det, men tror likväl att det just derföre vore bäst att ni träffades i afton. Worowitsch vill ej mer taga något steg, utan att först tala vid er; och om man med dessa bref sökt att fånga er i en snara, så skall man också ha hela sin uppmärksamhet fäst omkring lusthuset der borta — här — vid denna grotta återigen skulle ni kunna mötas.
— Välan då. Hvarför icke? Jag skall komma. Är det försynens vilja, att något ondt skall hända oss, så må det inträffa nu så gerna som sedan. Jag anar att det ändock alltid en gång måste ske, och jag har beredt mig derpå.
— Således, ni kommer.
— Men huru skall han få tillträde här?
— Djerfhet och mod! Ett stolt hufvud och en oförfärad blick vågar man icke så lätt afvisa.
Döring uppbar i detta ögonblick sjelf sina ord på ett sätt, som på en och samma gång var för Willanow både besjälande och fängslande.
Deras blickar möttes också ännu en gång. Willanow tycktes vilja tala; men Döring drog sig tillbaka, liksom hade han fruktat derför. Han gjorde det äfven. Alltsedan han första gången sammanträffade med henne, hade han ej känt sig klar och tydlig för sig sjelf. Louise började sjunka bort i hans minne, såsom åsynen af en dyrbar vän, hvilken, vinkande med sin hvita duk på stranden, sjunker bort, allt efter som farkosten aflägsnar sig. Willanow deremot, ack, hennes mörka, klara, själfulla ögon bäddade sig ned i hans hjerta, liksom uti en blomsterbädd, infattade sig der såsom en solitär i en kalk af guld, och hvart han vände sig, kunde han ej undkomma dem, emedan de ju strålade emot honom ur hans eget bröst.
Döring var likväl icke nöjd med sig sjelf. Hederns lagar voro djupt inristade hos honom, och dessa bjödo honom att respektera den vackra flickan, som han trodde redan tillhöra en annan.
Öfver de band, som våra känslor börjat sammanknyta, kan man väl hålla vackra och äfven långa tal, men de upplösas ej alltid derför; stundom leka i detta fall våra känslor med vårt förstånd och knyta derunder leende knuten ännu fastare; och ehuru Döring knappast sjelf uppfattade det så, hade en strid börjat inom honom emellan hans heder och hans känsla, hvars slut, äfven om han fullkomligt insett stridens verkliga betydelse, måhända han icke med någon säkerhet skulle kunnat förutsäga; ty då han blickade in i hennes öppna, vänliga, magiskt tjusande anletsdrag, glömde han sina grundsatser, stodo hans tankar liksom afväpnade, och förbländad såg han blott ett mål. Sådan var hans belägenhet äfven nu, då han skulle lemna henne. Han tyckte sig nyss hafva återfått hela sitt lugn, och likväl stod han åter liksom omgifven af en förtrollning.
Var Willanow bättre till mods? Vi vilja ej intränga i hennes inre, utan nedfälla slöjan öfver en svag flickas darrande hjerta.
Döring fruktade för sig sjelf, och på en gång vände han sig beslutsamt ifrån henne och aflägsnade sig.