Fursten/Del 1/Kapitel 21
| ← I Tauriska palatsets park |
|
Kejsarinnan handlar → |
TJUGOFÖRSTA KAPITLET.
Lusthuset och grottan.
Sedan grefvinnan Branitska läst det bref, som hon mottog af matrona Danilowna, återvände hon till den öppna promenadplatsen utanför palatset.
»Infinn er i lusthuset bortom dammen i afton kl. 6», hade hon läst i brefvet.
Biljetten var lika med den, som Willanow nyss förut erhållit, oberäknadt att tiden för mötet var en half timme senare.
— Endast en enda person har kunnat vara nog djerf, var den enda anmärkning, som hon gjorde, att ha skrifvit detta bref.
Förtrytelse intog henne. Med hastiga steg vandrade hon fram och tillbaka. Öfver hennes vackra ansigte ilade emellanåt uttryck af vrede, på samma gång som pannan höjde sig, liksom hade förtrytelsen snarare rotfäst sig hos henne än lagt sig.
Härunder utträdde Armfelt från palatsets vinterträdgård.
Kallad till kejsarinnan, hade han anmält sin ankomst, men dervid blifvit anmodad att afvakta vidare befallning. Med anledning häraf begaf han sig ut i parken, för att njuta af den sköna naturen, och den första, som han mötte, var grefvinnan, till hvilken han också genast närmade sig. Visserligen märkte han den stämning af sinnesretning, hvari hon befann sig; men det gladde honom nästan.
Armfelt och Branitska voro båda två stolta naturer; men den förre hade blickat vida omkring sig i verlden, hvaremot den senare kanske först nyligen kastat en vidsträcktare blick inom sig sjelf.
— Ädla grefvinna, tilltalade han henne, ni är missnöjd med någon; ni liknar en sfinx, som har vingarne lyfta till flygt, men er vrede låter blidka sig och ni, liksom sfinxen, kommer ej ifrån stället.
Branitska vände sig kallt emot honom.
— Ni har ju varit vid franska hofvet, baron? invände hon blott. Der brukar man ju få lära sig att vara artig emot damerna?
— Vid det hof, der ni är, grefvinna, lär man sig helt naturligt äfven detsamma. Franska hofvet, som öfvergifvit Frankrikes jord bortjagadt af revolutionen, har tagit sin tillflykt hit.
Branitska pressade sina läppar tillsammans. Vreden missklädde icke den stolta sköna.
— Er förklaring smickrar oss föga, baron, svarade hon, med en nyckfull böjning på nacken, besöket betrakta vi här mera såsom en invasion, än som något annat. Att se en mängd gamla hofmän, förjagade från sina egna fädernesland, det är …
— Min grefvinna, afbröt henne Armfelt, och hans öppna apollopanna förvandlades på en gång till krigsgudens, jag ber er, hvad vill ni säga? Hejda er för all del!
Branitska stannade och fäste på honom en utmanande blick.
— Hvarför skulle jag icke fortsätta meningen, baron?
Armfelt kunde omöjligen begripa orsaken till hennes fiendtlighet. Var det intrigantens eller fåfängans? Så bitter kunde dock ingendera af dem vara. En annan orsak måste här förefinnas; men hvari bestod den?
— Derför, grefvinna, svarade han emellertid; men skall jag behöfva säga er det?
— Jag är beredd på mycket ifrån er sida, var god och såg hvad ni vill.
Armfelts ögon blefvo allt mera eldiga, och hans panna höjde sig.
— Min grefvinna, sade han, vreden kan visserligen kläda ett fruntimmer, men då skall den vara uttrycket af en ädel rörelse, i hvilket annat fall som helst misskläder den henne. Ni vet att jag sjelf är en man, som, förjagad från mitt fädernesland, tagit min tillflykt hit. Om det är er afsigt att förolämpa en olycklig, då är ni icke den, jag trodde er vara, grefvinna.
— Och hvad trodde ni mig vara, herr baron? Ett lätt byte för en kavaljer, som måhända redan kan yfvas af några triumfer, vunna vid — hvad vet jag. Men under det er triumfvagn går vidare, herr baron, vill jag lära er en bön, som ni någon gång bör läsa, då ni är ensam. Det skadar icke en segrare, som ni tror er vara, att också vara litet andäktig. Bönen lyder så här — men kanske jag skall teckna upp den — emedan ni eljest torde glömma bort den.
Armfelt blef allt blekare och blekare.
— En bön, stammade han. Låt mig höra, låt mig höra!
— Herren upplyse sitt ansigte öfver er, gäckades hon, och vare er nådig.
— Ah, grefvinna, ni …
— Farväl, baron, tillade hon, men det var sant, den här biljetten kan ni också taga tillbaka.
— Hvad vill detta säga? En biljett?
Med häftighet uppvecklade Armfelt skrifvelsen, och han hade knappast kastat en blick i den, förrän han på en gång fattade sakens hela sammanhang.
— Ni har trott, grefvinna, anmärkte han, att detta bref varit ifrån mig? Ni har känt er förolämpad?
— Nåväl, baron.
— Hör mig, min grefvinna.
— Jag hör.
— Ni har kanske förnummit att man beskyller mig för att vara lättsinnig?
— Hvarför, denna fråga?
— Jag vill med några få ord göra min syndabekännelse för er.
— Det vore verkligen underhållande.
Armfelt dröjde likväl en stund innan han fortsatte; men det syntes på hans blick och gång att han lifvades af en allt högre och eldigare hänförelse.
— Från det första ögonblick, sade han, som jag kände att mitt hjerta kunde slå, har jag tillbedt qvinnan såsom guds skönaste och härligaste verk. Ni skall få höra mina tankar. I tidens första stund, då allt var färdigt, himmel och jord, skapade gud mannen, för att kröna sitt verk. Men mannen blickade förvånad omkring sig, och förstod icke rätt hvad han såg. Hvi förvånas du? sporde herren. Allsmägtige fader, klagade mannen, ditt verk är oändligt skönt, oändligt härligt, men jag svindlar vid dess anblick; mina armar förmå ej att sluta det till mitt bröst och min själ ej att uppfatta det. Jag darrar och fruktar vid åsynen af din oändliga storhet. Se dig om, talade gud, och mannen såg sig om. Och allt hvad härligt och skönt, som han i den gränslösa skapelsen nyss beundrat, jord och himmel, med höjd och djup, utan allt mått, stodo nu framför honom, men sammangjutna i en enda af ögat lätt uppfattad gestalt, som han kunde omsluta mad sina armar och trycka till sitt hjerta, och han sjönk ned på sina knän och tillbad hela den evigt oändliga skapelsen i qvinnan.
Armfelt talade alltid med värma, men i denna stund äfven med omisskännelig rörelse. Branitska hade ej väntat, att han skulle gifva ämnet en sådan vändning och kände sitt hjerta på ett underbart sätt vidgas.
Armfelt kastade en djerf blick in i hennes själ, och han såg hvad som försiggick der.
— Min grefvinna, fortsatte han, kan ni förlåta ett varmt, ett rikt kännande, ett lifligt älskande hjerta dess oemotståndliga behof att älska guds sköna, stora och underbara skapelse; kan ni ogilla att armarna öppnas, för att omsluta himmel och jord i ett enda famntag? Hvad är qvinnan, hvad är ni annat än jord och himmel i sammandrag? Söker jag solens och stjernans glans, jag finner den i edra ögon. Söker jag morgonens eller blommornas purpur, jag finner den på edra kinder. Söker jag harmoni, jag finner den i er gestalt. Söker jag dagens sköna lif eller nattens stilla frid, jag finner dem hos er.
Branitska hade saktat sin gång. Ansigtet skiftade i olika uttryck. Barmen höjde sig upp ned såsom en väg för en underjordisk eld. Hon kände sig tillintetgjord.
Armfelt hade tystnat för ett ögonblick.
— För mig har kärleken, återtog han derefter, öppnat ständigt nya utsigter öfver verldens oändliga skönhet; för mig har den varit en väg, som ständigt vidgat sig och ledt mig till allt klarare och rigtigare uppfattning af det stora hela; i qvinnans hand har kunskapens frukt lockat mig: i hennes ögon har jag funnit mitt eget hjertas härligaste mysterier förklarade. Har detta varit lättsinne hos mig? Må man kalla det hvad man vill. Jag har icke frågat andra till råds, jag har följt rösten inom mig. Jag har ej bland vise och lärde spanat efter grundsatserna för mitt lif; jag har känt att jag egt dem sjelf, egt dem, födda i mitt hjerta. I verldens stora tummelplats har försynen beredt oss ett fält för manlig kraft och verksamhet, för att sätta oss i tillfälle att i de stora idéernas tjenst kämpa hvar och en efter sin förmåga; men på samma gång gaf oss försynen qvinnan, för att under striden hålla oss troget qvar vid det godas och ädlas fana, och för att efter den — belöna oss, i fall vi förtjenade det.
Armfelt fattade Branitskas hand.
— Grefvinna, sade han, jag vet att jag icke är er gunstling, men ni bör göra mig rättvisa och inse, att jag icke vore i stånd att tänka så illa om er, att jag skulle kunna skrifva en sådan biljett som den här. Jag har fel, många fel, men jag har aldrig uppsåtligt förolämpat någon, åtminstone aldrig något fruntimmer. Samhällena hafva — vi med guds nåde — förklarat alla regerande personer heliga; försynen har förklarat qvinnan för helig. Det är också en grundlag — naturens egen eller en högre allmagts — och den skall alltid i mig ega en tropligtig man. Hvad brott ni än kan upptäcka hos mig, för något majestätsbrott emot qvinnan, sådant ni föreställer er — råhetens och oförsynthetens — skall ni aldrig få skäl att anklaga mig. Tror ni, att jag har skrifvit detta bref, grefvinna?
— Nej, nej!
Branitska andades eld.
— Jag har besökt många hof, fortsatte Armfelt, jag har sett qvinnan i tusen olika gestalter, och öfverallt och alltid har hon för mig visat en ny sida af verlden, af lifvet. Ju mera jag studerat henne, desto bättre har jag förstått verlden. Mannen samlar sitt förstånds rikedom från hela den vida verlden och förblifver likväl alltid fattig, intill dess han träffar en ljuf bild i sitt hjerta, som med en engels mildhet lär honom den enkla konsten att älska. Med kärleken kommer verlden, sådan som den högste skapat och tänkt sig den, till oss i sin skönaste och ädlaste gestalt. Qvinnan utgår i sina handlingar och tankar från ingifvelsen af ett varmt hjertas okonstlade känslor, och vi komma först efter många omvägar dertill. Man må hellre döda mig, än förbjuda mig min rätt att tillbedja detta väsen, som i sin svaghet är så mycket starkare än mannen, i sin omedvetna vishet så mycket visare än han, och som i sitt lefvande hjerta eger lösningen till alla de gåtor, som förvilla oss, och som i sin kärlek äfven löser dem för oss. Jag har hitintills trott mig förstå alla de qvinnor, med hvilka jag sammanträffat, men er, grefvinna, begriper jag ej. Hvarför hatar ni mig?
Branitskas hjerta klappade. Armfelts ord strömmade såsom eld genom hennes själ och förde bort den med sig. Högt svälde hennes barm. Hennes stolthet vek undan, och hon visste knappast hvarför.
— Hvarför jag hatar er? upprepade hon blott.
Branitskas hufvud var förvilladt. En feber brann i hennes ådror. Hennes kropp darrade som ett anslaget stränginstrument.
— Ja, grefvinna, jag frågar er derom. Jag känner ert ädla hjerta, jag högaktar er beslutsamma karaktär, jag …
— Tyst, baron, tyst!
Det skymde för Branitskas ögon. Hvad var det, som upprörde henne? Armfelt hade med sina ord nedstigit i hennes bröst och förtrampat all stolthet.
— Ni är oförklarlig, grefvinna, så mycket eld och på samma gång köld, så mycket hat och på samma gång mildhet, huru förklara det? Ni bleknar, ni mår illa.
— Det är ej er jag hatar, jag hatar mig sjelf.
Branitska visste ej mera till sig, hennes röst skälfde.
— Er sjelf?
— Jag hatar mig, emedan — emedan — men ni skall i er stolta själ le åt mig, må vara, le, herr baron — le — då jag säger er — att jag föraktar mig — derför att jag älskar er.
— Min gud, hvad hör jag?
Branitska hade tagit plats på en bänk, och hon gömde sina bleka kinder i händerna.
— Tyst! ropade hon, då hon hörde Armfelts röst, och lyfte dervid åter upp sitt hufvud, tyst!
I detsamma reste hon sig ifrån bänken.
— Hvarför skrattar ni icke, baron? Ni eger nu rättighet att göra det; men ni tiger, ni njuter icke af er seger?
Beundran, men äfven fruktan och förskräckelse visade sig hos Armfelt. Branitskas bekännelse egde något oemotståndligt hänförande, men äfven förkrossande för honom.
— Min grefvinna, sade han, och närmade sig henne vördnadsfullt. Verlden är rik på böjelser och tycken, fattigare på kärlek. Fyrverkerieldar glänsa rundt omkring oss öfver allt, och de fägna vårt öga och glädja vår fantasi; deremot träffa vi endast några få vulkaner, men der vi träffa dem, ingifva de oss en sublim beundran, blandad med bäfvan. Ni förstår min liknelse, grefvinna. En gång förut hängaf sig en qvinna med vulkanisk eld åt mig, och hon blef djupt olycklig.
Armfelt afbröt sig här för ett ögonblick, och en sakta, men djup suck häfde hans bröst.
Denna suck var en ofrivillig, men naturlig offergärd, helgad minnet af fröken Rudensköld.
Branitska följde hvarje hans ord med rörande uppmärksamhet.
— Mina känslor, grefvinna, fortsatte Armfelt, äro ej toner, som klinga från strängar, spända på en tunn brådskifva. De ega en resonansbotten, och hvarje ton darrar från och genom ett djup. Ni kan ej veta, grefvinna, hvad jag tänkte, då jag insåg den arma, för min skull olyckliga qvinnans undergång.
— Nej, baron, nej.
— Jag tänkte med Pyrrhus, min grefvinna, en sådan seger till — och jag är förlorad.
Ett stolt leende flög öfver Branitskas ansigte. Det var en Juno, som log vid tanken på Jupiters äfventyr. Branitska var på en gång åter mägtig öfver sig sjelf.
— Frukta intet för mig, anmärkte hon. Min undergång skall ni ej öfverlefva — men tyst! — någon kommer.
Allvarliga tankar hade intagit Armfelts sinne, och ehuru han med Branitska mötte furstinnan Menzikoff och Protasow, hvilka båda två på en och samma gång anlände hvar och en ifrån sitt håll, var dock hans blick dyster, och hans steg voro tunga.
Furstinnan Menzikoffs utseende var värdigt och lugnt; den glada
och ostyriga Protasow skrattade ohejdadt, klappande händerna.
I Branitskas ansigte upptäckte man icke mera något spår till den storm, som nyss bortfört henne. Leende bar hon sin stolta panna, som om lyckan böjt knä vid hennes fötter och hon vandrat på rosor, Endast kinden var blek, men det var den alltid hos henne.
— Har du nu åter tvistat med baron, Branitska? sporde Protasow. Af ditt utseende slutar jag, att du nu lyckats öfvertyga honom att han är enfaldig, tråkig, egenkär och narraktig. Det var ju det, du påstod vid Petershof?
Under det Protasow med sitt prat drog Branitskas uppmärksamhet till sig, fick Menzikoff tillfälle att vexla några ord med Armfelt, hvarvid förundran och öfverraskning på ett ganska otvetydigt sätt visade sig hos dem.
Menzikoff öfverlemnade derunder den en stund förut bekomna breflappen.
— Om jag icke alltid varit af samma mening som du, fortsatte Protasow, så instämmer jag likväl nu helt och hållet deri. Hör ni, baron, hvad vi anklaga er för?
Protasow gaf honom ett hemligt tecken, men Armfelt tycktes icke märka det.
— Kom hit, baron, yttrade hon vidare, och försvara er, om ni förmår — men ni hör mig ju icke — ser ni bara — är icke den kavaljer enfaldig, som icke hör på hvad en vacker flicka pratar?
Ännu ett nytt tecken, men utan bättre framgång.
Dessa tecken hänsyftade naturligtvis på det af henne nyss emottagna lilla bref, som också hon antog vara från Armfelt.
Branitska såg sig icke tillbaka. Ehuru hennes yttre talade om lugn och sjelf tillfredsställelse, behöfde hon hela sin styrka för att dölja sin inre rörelse. Liksom hade hon fixerat ett bestämdt gifvet föremål, gick hon framåt, sluten inom sig.
Protasows tankegång leddes i denna stund åt ett annat håll. Hon hade upptäckt en löjlig scen i brynet af parken.
— Om skämt och gyckel icke endast vore snyltgäster i er själ, pratade hon, kastande blickarna omkring sig till de öfriga, snyltgäster, som vissnat bort af brist på frisk luft, så se dit och lären er att skratta.
Armfelt och Branitska vände sig efter hennes anvisning och sågo bakom stammarne af ett par träd Lambro Cazzioni på knä framför Danilowna. Taflan var löjlig, men Menzikoff och Armfelt stirrade blott tysta på den. Bakom brefvet spårade de en intrig och deras tankar upptogos deraf.
Protasow lät ej tillfället gå ifrån sig, utan fattade Armfelts hand.
— Jag skall komma, hviskade hon.
— Komma? Hvart?
— Skämta ej. Är brefvet ej från er?
— Låt se, tag hit!
— Här.
— Hvilket oförsynt skämt, sade Armfelt.
Menzikoff och Protasow stodo vid hans sida.
— Fru grefvinna, ropade han. Täckes ni höra mig, blott ett enda ögonblick, kom hit!
Branitska vände sig om. Armfelt höll upp tvenne bref emot henne.
— Grefvinna, talade han, här är en djerf komplott i fråga. Det kan nu mera ej betviflas. Se sjelf!
De tvenne brefven voro skrifna af samma hand och innehöllo samma anmodan, som förekom i brefvet till Branitska.
Branitska vexlade en hastig blick med Armfelt.
— Baron, sade hon, om ni kan skaffa reda på, hvem som författat dessa tvenne bref …
Hon talade icke om sitt.
— Så, fortfor hon efter en icke betydelselös paus, lofvar jag er — ja — hvad skall jag lofva er?
Protasow och Menzikoff fäste på en gång sina ögon på henne, emedan det låg något i rösten, i ansigtets uttryck, i blicken, som icke mera var hat och förakt, utan snarare — de visste icke hvad de skulle tro — men, ledda af samma tanke, möttes deras ögon.
Armfelt fattade emellertid grefvinnans hand.
— Jag lofvar er, grefvinna, sade han, att upptäcka hvem brefskrifvaren är. Cazzioni och Danilowna hafva framburit brefven. Jag begifver mig genast till dem. Om furstinnan Menzikoff och fröken Protasoff icke blifva hämnade, är det icke mitt fel.
Armfelt lemnade dem för att genast börja sitt diplomatiska uppdrag.
Protasow slog händerna gladt tillhopa, öfverlemnande sig åt ett hjertligt skratt.
— Förträffligt, pratade hon, en intrig och en kontra-intrig. Gudomligt.
Likgiltigt ref Menzikoff sönder sitt bref och kastade bitarne i dammen.
— Hämd, mumlade Branitska, hämd!
Högljudda skrattsalfvor nådde dem i detsamma, och de hastade bort till en aflägsnare del af parken.
De skrattande och glada själarna, som nu uppträdde i parken,
voro våra gamla bekanta Araktschejew och Petscherin, ulankaptenen
och senatssekreteraren, dessa fyra unga män, som rivaliserade med
hvarandra i kärlek till ett fruntimmer, hvilket de aldrig sett annat än
maskeradt, och om hvilket de icke kände mera, än att hon tycktes
hafva haft ett hemligt möte med någon lika okänd vid Petershof och
för öfrigt att hon sent en afton uppstigit och åkt bort i en vagn,
försedd med ett kejserligt vapen, hvaraf de drogo den slutsatsen, att hon
tillhörde hofvet.
Araktschejew, som sist anlände, såg upprymd och lycklig ut, liksom medförde han ett budskap af den största vigt.
— Det var väl att jag åter träffade er, utropade han, jag har sökt er hela dagen. Hvar fan hålla ni till? Jag begriper er icke.
— Tjensten …
— Embetsverket …
— Pligterna …
— Allt sådant der måste vika för kärleken. En ung mans embetsverk är salongen, i bästa fallet budoiren.
— Om du nu åter igen är kär, anmärkte Petscherin, måtte du då endast blifva lyckligare än sista gången!
— Tvifla icke på Araktschejews framgång, inföll senatssekreteraren. Säkert har han nu valt ett mera blygsamt subjekt.
— Låt oss höra, hvem som nu är ditt ideal.
Araktschejew skrufvade upp sina mustascher.
— Hofvets trefligaste fruntimmer, svarade senatssekreteraren, dess roligaste docka, dess evighetsblomma.
— Hvilken? Hvilken?
— Ni förstår mig icke! Till Lambro Cazzionis förtviflan är det matrona Danilowna.
— Dunder och blixt! skrek Araktschejew. Förr försvinner jag ur verlden i Nertschinskis grufvor.
De unga männen skrattade.
— Vid S:t Alexander, här skolen I få se, kamrater, fortfor han, mitt pass till den sköna. Edra ögon blifva allt större och större, alldeles som de höllo på att värpa ett hönsägg. Men denna gång är det intet narrspel. Se hit.
Araktschejew upptog härunder ett papper och flaggade dermed under fortsatt gäckeri.
— Din narr, på det der papperet finnes ju ej ett enda ord, intet enda namn; du är en tok.
— Hönsförståndet räcker väl till att kackla, men icke till något annat. Detta papper, märken I icke dess form, sen I icke, I enfaldiga stackare, att det är måttet af en den lilla, allra som täckaste fot?
— För fan, vi se, vi se …
— När ni uppgåfvo hoppet att fånga den flyende sköna vid Petershof, rotfäste sig mitt ännu bättre.
— Och hvad gjorde du?
— Jag begaf mig tillbaka till den lilla bondkojan, till eremitaget, undersökte i sanden märket efter alla små fötter, upptäckte samma fotspår, som ledde polistjenstemännens efterspaningar, uppmätte dimensionerna, och se här resultatet af mina vetenskapliga forskningar. Vi veta, att vår sköna okända måtte finnas här vid hofvet, och, efter vi kommit öfver ens om att dela rofvet, så måste vi äfven söka henne tillsammans; här i sanden äro fotspår nog, på knä, kamrater, och mäten!
Medan de tokiga själarna ännu voro upptagna med sitt landtmäteriarbete, utträdde kejsarinnan i parken, âtföljd af sin svit.
Visserligen sprang ulankaptenen, som just i denna stund lutade sig ned med sitt mått öfver ett fotspår, upp ifrån sin obeqväma ställning och rätade sig vid kejsarinnans åsyn; men han kunde likväl, lika litet som de öfriga, dölja sin glada sinnesstämning, och kejsarinnan helsade vänligt.
— Hvad har ni för er, kapten? frågade hon, hvad gör ni?
— Ers majestät, svarade Araktschejew, vi söka efter något, som vi tappat bort.
— Hvad ha'n I tappat då?
— Ett — ett, han visste ej hvad han skulle hitta på, ett — ett — fotspår, ers majestät.
— Ett fotspår, upprepade kejsarinnan skrattande, förklara er. Det låter ju rätt roligt, det der.
De unga männen voro glada och oförskräckta skalkar, och ett tillfälligt bryderi besvärade dem ej länge.
— Vid Petershof, sade ulankaptenen, gjorde vi bekantskap med en fruntimmersmask, som var förtjusande, och ehuru hon hitintills undkommit oss, hafva vi öfverenskommit att återfinna och demaskera henne.
— Vi öfverraskade henne först, tillade Petscherin, under läsandet af en, vi kunna svära derpå, ers majestät, en kärleksbiljett, sedan under ett möte i lilla eremitaget, samt slutligen, då hon i ett af ers majestäts ekipage begaf sig af, gud vet hvart.
Kejsarinnans läppar logo väl ännu, men pannan började att mörkna.
— Ni måste misstaga er, mina herrar. I mitt ekipage? Men hvad har ni der för ett papper?
— Måttet på hennes fot, ers majestät, och såvida ers majestät tillåter oss, så ämnade vi …
— Ah, jag förstår er, ni ämna mäta upp fotspåren här. Bra, mina herrar, ganska bra. Börja då med mitt.
Och kejsarinnan förde dervid skalkaktigt fram sin fot och gjorde ett aftryck i den lösa sanden.
— Nå-å, mät nu!
Araktschejew föll på knä och utlade mönsterpapperet.
— Passar det in?
— För stort, ers majestät, för stort.
— Foten eller papperet?
— Papperet, ers majestät?
Kejsarinnan nickade sitt välbehag åt komplimangen. Orlow, som genast insåg att en tillfällighet här gynnade hans planer, uppmuntrade med en hemlig vink de unga männen. Subow och Markow skrattade ganska godt åt deras infall.
— Och ni kunna ej gissa, anmärkte kejsarinnan, hvem det okända fruntimret var?
Oaktadt Catharina ännu log, darrade likväl någonting bittert i den ton, hvarmed hon framstälde frågan.
— Ers majestät trycker en hel verld till sitt hjerta, svarade senats-sekreteraren.
Han ville alltid vara fin, som en diplomat.
— Hvad vill du säga dermed?
— Men hela verlden tycktes trycka vår okända skönhet till sitt hjerta, tillade han.
Artigheten var välmenad, men likväl något klumpig, och den åstadkom en nervös ryckning hos kejsarinnan.
— Mina herrar, sade hon, skaffa mig reda på hvem den der skönheten är, som blottställer mitt hof, och jag skall veta att belöna er. Jag litar på er.
— I sådant fall, yttrade Araktschejew, som icke utan en liten förtrytelse sett Orlows uppmuntrande miner, torde ers majestät få de bästa upplysningarna, om ers majestät behagar vända sig till grefve Orlow, Han är chef för den hemliga polisen och bör veta allt. Dessutom …
Uppmärksamheten vände sig nu till Orlow. Araktschejew småskrattade, i sitt skägg, emedan det fägnade honom att se hans bryderi.
— Ers majestät, stammade Orlow.
— Tala, Orlow, tala. Hvem är den der damen, som har så många jern i elden?
Men Orlows bryderi var mera låtsadt än verkligt. I sin själ var han ganska nöjd med hvad som inträffat. Det hade till och med öfverträffat alla hans djerfvaste önskningar.
— Tillåter ers majestät att jag får förklara mig mellan fyra ögon?
Kejsarinnan aflägsnade sig ett par steg med Orlow.
— Hvem är den der lättsinniga damen, Orlow? Tillhör hon mitt hof?
— Jag fruktar för att det är fröken Willanow, ers majestät. Jag antydde det under samtalet med ers majestät.
— Willanow! utropade kejsarinnan. Detta mönster af oskuld skulle således vara ett mönster af skenhelighet. Och jag, som stält henne vid Alexandras sida! Jag fruktar att man måste se upp med henne. Hvar är Willanow? Jag vill genast tala vid henne.
— Om ers majestät tillåter mig att göra en anmärkning, så borde ni likväl sjelf öfvertyga er, huruvida misstankarne emot henne äro rigtiga eller …
— Visserligen; men på hvad sätt?
— Der i lusthuset, ers majestät.
— Der?
— Nu, ers majestät.
— Nu? Följ mig … följ mig!
Orlow var öfvertygad, att hans biljetter gjort sin verkan, så mycket mera, som han från fönstren observerat att Döring passerat in i parken. Väl såg han efter Menzikow, Protasow och Branitska, men om de också icke infunne sig, för att genom sitt löje öka Willanows bryderi, betydde det ju nu föga. Kejsarinnans sinnesstämning var ju alla fall redan tillräckligt bearbetad.
Subow och Markow slöto sig till kejsarinnan, som begaf sig in i parken, följande gångstigen till lusthuset.
De unga männen fortforo i sin föresats att granska och uppmäta fotspåren.
Lusthuset var indeladt i två små rum. Då kejsarinnan uppkom
till ingången, hörde man tydligt röster i det yttre rummet.
— Jag tillbeder dig, talade den ene, jag afgudar dig.
— Men du bedrager mig, svarade den andra. Ack, huru olycklig är jag icke!
— Hör, ers majestät, erinrade Orlow.
Kejsarinnan förmådde knappast stäfja sin otålighet att inträda.
— Med hvem är det, som Willanow har detta möte?
Den öfverraskning, som kejsarinnan alltid skulle erfara, när hon upptäckte att det var Worowitsch, utgjorde den blixt, hvarmed Orlow ville störta honom och på en gång vinna Willanow.
— Gå och öppna dörren, Orlow, tillsade hon honom.
Orlow ville likväl fördröja utbrottet så länge som möjligt, för att derigenom till det yttersta stegra hennes vrede, hvarigenom stormen skulle blifva desto häftigare.
— Dröj ännu ett ögonblick, ers majestät, bad han. Man talar åter derinne. Tillåt mig att gå förut.
Kejsarinnan stod vid sidan af trappan. Orlow beträdde den. Försigtigt lade han sin hand på nyckeln. Han lyssnade. På en gång sköt han upp dörren; men hvad såg han väl? Hans kinder bleknade af raseri, då han i stället för att finna Willanow och Worowitsch, som han väntade, fann matrona Danilowna i Lambro Cazzionis knä. Nära att störta tillbaka utför trapporna, naglades han likväl fast på platsen genom ett skallande skratt från det inre rummet, hvars dörr i detsamma uppgick och visade honom Menzikoff, Branitska och Protasow.
Orlow hade stämt dem till lusthuset en halftimme senare än Willanow, emedan han äfven med deras närvaro ville förödmjuka henne, ty han visste allt för väl att ingenting sårar en qvinna så mycket, som att blifva upptäckt och beskrattad af andra qvinnor.
Han såg likväl nu sin plan krossad och kände sig sjelf upptäckt. Hade Cazzioni förrådt honom?
Han vacklade. De trenne fruntimrens löje fortfor. Hvad skulle han göra? Att draga sig tillbaka var omöjligt, ty kejsarinnan stod ju helt nära bredvid honom; men i denna stund framträdde Armfelt vid Branitskas sida. Åsynen af denne fiende ökade hans grämelse.
— Damerna här, yttrade Armfelt, hafva uppdragit åt mig att återlemna till er dessa biljetter.
Orlow grep efter dem, glad att hafva dem åter. Han förstod nu ganska väl, hvilken som tillintetgjort hans plan, äfven om han icke begrep, huru det tillgått.
Ännu skrattade de trenne damerna, och Armfelt mätte honom med en blick, som fylde hans själ med bitter förtrytelse.
I detta ögonblick syntes kejsarinnan på trappan och i dörren. Skrattet hade nått hennes öron och hon kunde knappast tro annat, än att det var åt henne, som man skrattade.
Äfven hon hade väntat att få se Willanow, men på den scen, som framstälde sig för henne, syntes helt andra personer. Bedragen i sin väntan, kände hon sig sårad. Skrattet dog väl bort på Armfelts och de trenne fruntimrens läppar, men det ljöd likväl ännu obehagligt i kejsarinnans öron. Subow och Markow stodo bakom henne.
— Armfelt har tillstält detta, hviskade Markow med diplomatisk fyndighet till Catharina.
— Han har glömt den aktning, tillade Subow, som han är skyldig majestätet.
Armfelt egde allt för mycken verldserfarenhet för att icke genast förstå, att den hämd, som han tagit på Orlow, ganska lätt skulle kunna vändas till en förolämpning emot kejsarinnan, då äfven hon infunnit sig, och han beslöt att hasta fram för att förekomma det; men det var redan för sent, och kejsarinnan mötte honom endast med en kall och tillbakavisande blick.
— Jag har något att tala vid er om, sade hon. Följ mig.
Subow och Markow logo inom sig. Orlow, som ganska väl märkte förändringen i kejsarinnans tankar, vågade knappast andas af glädje.
Kejsarinnan lemnade lusthuset. Armfelt följde, obekant med faran, men ännu ej utan hopp. Då han utträdde ur lusthuset, kände han en liten mjuk och fin hand smyga sig in i hans, och en oförmarkt handtrycknings elektriska gnista flög eldande genom hans ådror. Han såg sig om, och Branitskas ögon hvilade med dunkelt glödande eld på honom.
Under förutsättning, att läsaren med någon uppmärksamhet följt det föregående, behöfva vi knappast upplysa att Armfelt, då han begaf sig ifrån Menzikoff, Branitska och Protasow till Cazzioni, snart upptäckte, att denne ej hade sig brefvens innehåll bekant. I den öfvertygelse att brefskrifvaren alltid sjelf skulle infinna sig vid mötesplatsen, föll det honom då in att tillställa ett möte derstädes emellan Cazzioni och Danilowna, och han behöfde ej anlita mycken slughet för att lyckas deri. Han hastade derpå tillbaka till fruntimren och bad dem intaga det inre rummet i lusthuset, under löfte att skänka dem ett intressant uppträde. Vi hafva nyss sett, huru intressant det blef.
Fruktan för ett nederlag och glädje öfver en framgång hade
hastigt vexlat hos Orlow. I samma stund han befarade att se
kejsarinnans misshag rigtadt emot sig, vände sig intrycket i hennes själ till
hans fördel.
Kejsarinnan aflägsnade sig från lusthuset utan att se sig om. Hennes mer än vanligt hastiga gång vittnade om förtrytelse. Också hade hon erinrat sig de punkter, som Markow föredragit såsom vilkor för Armfelts qvardröjande vid ryska hofvet, och hon ämnade genast förelägga honom dem.
Belåten öfver att hafva, som Orlow förmodade, störtat den sluge och fine svensken, förtröt det honom likväl att Willanow undgått honom.
— Jag har blifvit bedragen, tänkte han för sig sjelf, och om jag till viss del äfven kommit till ett resultat, så har det likväl skett på annat sätt, än jag beräknade det.
Kejsarinnans fortfarande tystnad meddelade sig äfven åt dem, som följde henne, och man framskred stillatigande.
— Hurra, kamrater! Jag har funnit det, hördes nu en röst på något afstånd, der en smal sidogång slingrade sig fram, jag har funnit det. Hurra, hurra!
Kejsarinnan lyssnade.
— Kom hit, ropade åter rösten, så skolen I sjelfva få se, att jag ej misstager mig!
— Hvem är det, som ropar der? sporde hon.
— Det är Araktschejew, ers majestät, svarade Subow; förmodligen har det lyckats honom att få reda på något fotspår i sanden, som passar in med hennes märke.
— Kom hit, kom hit! ljöd det åter.
— Han kallar på sina vänner, ers majestät.
Orlow behöfde icke längre leda kejsarinnans tankar, de gjorde sig sjelfva gällande. Hon var icke mindre intresserad af att öfverraska Willanow på bar gerning, än Orlow.
— Låtom oss gå dit, sade hon.
Kejsarinnan tog vägen tvärs öfver den gräsplan, som skilde gångstigarne åt, och var nästan framme på samma gång som de af Araktschejew tillkallade vännerna.
— Har det lyckats er att upptäcka något? frågade hon.
— Vi tro nästan det, ers majestät; men ers majestäts uppmuntran sporrade också vår ifver.
— Jag har ej glömt mitt löfte — låt se — passar mönstret in?
— Fullkomligt, ers majestät. Här på papperet har jag gjort ett särskildt märke för klacken och det slår precist in; och se här har jag ett spår, ers majestät, och här ett — och här ett — och här ett — de äro alldeles friska, ers majestät — nyss trampade, menar jag — se här vidare ett — till alla delar lika med mitt mönster — och här ett — och här ett — och här ett.
— De leda inåt parken.
— Troligen till grottan, ers majestät.
Kejsarinnan såg sig om, och hon mötte Orlows blick.
— Hvad säger du, sade hon, skola vi gå dit?
— Ers majestät eger att befalla.
— Gif mig din arm, Subow.
Men kejsarinnan rörde sig icke ännu ifrån stället; något tycktes sysselsätta hennes tankar. Hastigt böjde hon hufvudet tillbaka, och hennes blick stannade på Armfelt.
— Ni har nyss gifvit oss ett frispektakel, baron, det är i sin ordning, att jag nu äfven skänker er ett; men vi vilja denna gång vara säkra på hvad vi göra, tillade hon. Araktschejew, kringränn grottan på alla sidor — försigtigt — du förstår mig — på något afstånd.
— Ingen mygga skall komma ur den, försäkrade Araktschejew. Kommen, kamrater, kommen!
Lyckliga af tillfället att under kejsarinnans egna ögon få verkställa en af henne personligen utdelad befallning, spredo sig de unga männen med en trialjörkedjas snabbhet åt sidorna.
— Låtom oss nu gå, yttrade kejsarinnan, och åtföljd af de personer, som spelat en mer eller mindre vigtig roll i föregående scener, skred hon långsamt framåt.
Då Worowitsch förklarades af Orlow för fri, hastade han med en
ung mans hängifvenhet och kärlek till friheten ifrigt ut ifrån ett ställe,
der han för första gången erfarit fångenskapens obehag. Obekant med
staden, ströfvade han omkring, utan att veta hvart vägen bar;
lyckligtvis vände han likväl sina steg åt Newafloden och passerade
således öfver Troitzkoy-bryggan samt befann sig snart framför
Vinterpalatset och Eremitaget, dessa kolosser till palats, som utgöra S:t
Petersburgs centrum.
Visserligen hade fångvaktmästaren, troligtvis på Orlows befallning, hviskat honom i örat hvar Döring bodde; men i glädjen öfver sin frihet hade han ej gifvit akt derpå, han tänkte endast på att komma ut — ut i det fria.
Hans belägenhet var emellertid icke afundsvärd. Saknande all kännedom om staden, och icke egande någon bekant, till hvilken han kunde vända sig, kände han snart, att en frihet på sådana vilkor icke är stort bättre än en fångenskap.
Gud är gud och Mahomet är hans profet, säger Ismaël. Gud är gud, säger också hvarje äfventyrare; men slumpen, tillägga de, är hans profet.
Händelsen förde honom ut på Isaksplatsen, detta vidsträckta torg, hvarifrån perspektivgatorna, grenande sig, utlöpa åt olika håll, för att liksom pulsådror befordra den lifgifvande, ständigt fram och tillbaka strömmande rörelsens gång.
Förvånad blickade han öfver den storartade tafla, som der öppnade sig; på ena sidan såg han en del af de ryska gardena under gevär, och då han upptäckte Suvarow bland de högre militärer, som syntes framför fronten, förmodade han, att man höll något slags revy; på de öfriga sidorna reste sig praktfulla palats, ibland hvilka Amiralitetet med förgylda, glänsande torn intager högsätet såsom en annan drottning, med den gyllene spiran lyft öfver hufvudet.
Men för Worowitsch var platsen icke dess mindre blott en vidsträckt öken, ty midt på denna scen, så full af rörelse, lif och prakt, stod han ensam, okänd och bekymrad. Hvarthän skulle han väl vända sig? Af allt, som omgaf honom, njöt han mest af den friska luft, som han inandades.
Ett ögonblick beslöt han att anmäla sig hos Suvarow, ty oaktadt han allt för väl visste, att hjeltens svärd droppade af blod, hade han dock sett nog djupt in i det bistra och allvarliga ögat, för att vara öfvertygad om att ett menskligt och godt hjerta likväl klappade i bröstet. Men slumpen ville honom ännu bättre. Färdig att sätta sin afsigt i verket, måste han i hast vika åt sidan för en vagn, som i detsamma kom rullande öfver torget. I vagnen satt en ensam man, prydd med flere ordnar. Worowitschs hastiga rörelse för att undgå att blifva öfverkörd, än mera hans utseende och vårdslösa toilette, på hvilken han i glädjen öfver sin frihet icke ens tänkt, tilldrog honom den åkandes uppmärksamhet.
— Stanna! ropade denne äfven genast till kusken. Om jag ej misstager mig, fortfor han, vänd till Worowitsch, så är ni den unge man, som härom aftonen så dristigt uppträdde inför kejsarinnan.
Worowitsch erkände det.
— Er flykt eller ert försvinnande har ej gjort så litet uppseende. Döring har för er återkomst satt sitt hufvud i pant, och vill ni rädda det, min vän, så återvänd till honom.
— Jag önskar ingenting högre, men hvarthän skall jag då begifva mig; jag är obekant i detta Sodom?
Mannen i vagnen befalde derpå en betjent ledsaga Worowitsch, hvarefter kusken åter satte hästarne i rörelse.
— Hvem var den åkande? frågade Worowitsch, ännu följande den okände med en tacksam blick för det vänliga sätt, hvarpå han intresserade sig för honom.
— Det var baron Armfelt, svarade betjenten, som nu begaf sig till kejsarinnan.
Armfelt var, som läsaren torde erinra sig, närvarande vid Worowitschs uppträdande vid Petershof, och ynglingens bild hade intryckt sig i hans minne; af aktning eller af deltagande för honom, men framför allt af kärlek för Döring, hvilken genom ett ädelt, ehuru oförsigtigt löfte blottstält sig, gladde det Armfelt icke allenast att så der oförmodadt stöta på honom, utan begagnade han sig äfven af tillfället för att bedja honom vända tillbaka till vännen. Vi förbigå här Dörings och Worowitschs återseende, äfven det samtal, som uppstod dem emellan med anledning af den anonyma biljett, som läsaren har sig bekant, och inskränka oss till att nämna, det densamma föranledde det besök, som Döring gjorde i Tauriska palatset, hvarvid Willanow och han öfverenskommo om ett nytt möte, till hvilket Döring åtog sig att föra Worowitsch.
Men detta löfte var lättare att gifva än att verkställa, allra helst som de förutsägo, att en upptäckt innan Worowitsch och Willanow fått rådgöra med hvarandra. kunde vara ganska ofördelaktig, för att icke säga farlig.
Beslutsamhet och mod äro dock mägtiga nycklar till framgång, af hvilka de än må begagnas. De voro också de enda, som Döring och Worowitsch hade att gripa efter. Det gälde för mycket att de icke skulle våga något.
Klädda, liksom för att »gå till hofs», begåfvo de sig af.
Anlända till palatsets port, gingo de på, alldeles som hade det varit i sin ordning. Med en stolt, säker och beslutsam blick mötte och mätte de hela den skara af betjening, som vimlade vid ingången och i korridorerna, och det föll icke ens någon in att de icke kommo fullkomligt berättigade. Sedan de passerat vinterträdgården och kommit ut i sjelfva parken, togo de genast af ginaste vägen till grottan.
Då Willanow en stund senare anlände, sjönk hon i Worowitschs armar.
En glädjetår fuktade hennes öga, och Worowitsch andades ut, liksom tillfredsställelsen öfver återseendet lättat hans bröst från en börda, som länge hvilat der.
Döring ville aflägsna sig. Huru högt han än aktade den böjelse, som så innerligt syntes fästa Willanow och Worowitsch vid hvarandra, erfor han dock ett qval, som han icke förmådde bekämpa. Men Willanow märkte hans afsigt och fattade hans hand.
— Ni får icke gå, herr Döring, bad hon. Ni har inblickat i vår hemlighet, ni har sett min glädje och mina tårar, ni anar våra sorger och våra bekymmer, ni har troget och oegennyttigt deltagit för oss, ännu mera, utan er hade vi ej nu kunnat träffas, stanna derför qvar här; ni eger rättighet till vårt oinskränkta förtroende, ingen kan hafva det mera än ni, och ni skall äfven erhålla det — dröj — dröj —jag ber er derom, jag vill det.
Döring visste icke, hvad han borde göra. Han kände sig redan svartsjuk, och ingenting undervisar oss om höjden af vår kärlek så mycket som denna lidelse. Skulle han stanna och se Worowitschs lycka? Hedern bjöd honom att vika och äfven hjertat. Aldrig hade han känt sig hafva högre behof af att inandas frisk luft, än i denna stund.
— Jag måste härifrån, sade han, jag skall vaka öfver er — vaka …
Men Willanow fasthöll hans hand, och ehuru eller kanske just derför att den darrade deri, föreföll den honom nästan som en handboja, hvilken icke var så lätt att slita sig lös ifrån.
Worowitsch höll ännu sin arm lindad kring Willanows lif, men fattade med den andra handen också nu Döring.
— Blif qvar, bad äfven han. Ni har gjort allt för mycket för oss, för att kunna förråda oss. Om ni försmår att emottaga en fullständig redogörelse för mig och den hemlighet, som hittills omgifvit mig, så eger jag alltid rättighet att förklara mig, emedan jag endast derigenom sättes i tillfälle att öfvertyga er om att jag icke ledes af annat än fullt berättigade afsigter. Ni bör derföre veta …
Worowitsch hann icke längre.
Förskräckta sprungo i stället Willanow, Worowitsch och Döring ifrån hvarandra, liksom för en elektrisk stöt; men kejsarinnan Catharina stod också befallande och förtörnad i hvalföppningen till grottan, och bakom henne syntes alla de personer, som åtföljt henne.
— Bevaka dessa herrar, Döring och Worowitsch, befalde hon Araktschejew; ni ansvarar mig för dem. Följen mig!
Under djup tydnad återvände man till palatset.
Vi vilja ej försöka att skildra det förfärliga intryck, som kejsarinnans uppträdande och befallning åstadkom.