Fursten/Del 2/Kapitel 02
| ← Gustaf IV Adolfs ankomst till Petersburg |
|
Gustaf Adolf och Alexandr → |
ANDRA KAPITLET.
Branitska och Hedvig Armfelt.
Branitska begaf sig från kejsarinnan till sina egna rum. Hennes själ var upprörd. Hon fattade allt för väl den olyckliga ställning, hvartill hennes böjelse fört henne, eller att hon älskade en man, visserligen begåfvad med en liflig och varm känsla, men som ändock fladdrande hänfördes af hvarje nytt och retande föremål, och som — hvad som var ännu mera förkrossande — redan var bunden vid en annan. En annan? Denna tanke uppskakade henne. Hon skiftade färg och ville besvärja stormen inom sig. Förgäfves likväl. Den böjelse, som hon ogillade, herskade med en demons magt öfver henne. I hvilka beklagansvärda förhållanden hade den icke också infört henne! Hon, som förr med så mycket öfvermod nedblickat på dem, hvilka fallit svaga offer under kärlekens ok, stod nu i en falsk ställning till hela sitt förra lif; men icke nog dermed, hon gjorde det äfven till hela sin omgifning, till kejsarinnan, till gunstlingarne, till sina vänner, äfven till Armfelt. Passionen hade blifvit henne en tyrann, som nu på ett förfärligt sätt hämnades det stolta förakt, hvarmed hon hitintills betraktat den.
Det beröm, som kejsarinnan skänkt Armfelt, hade förtrutit henne, emedan hon ville att Armfelts beröm endast skulle komma öfver hennes egna läppar.
Bland gunstlingarne intrigerade hon emot honom, ehuru hon i sin själ endast ville arbeta för honom.
Åt det beröm, som Menzikoff och Protasow så ofta slösande bestod honom, skrattade hon föraktligt, ehuru det sved inom henne och hjertat protesterade.
Från den stund, då Hedvig anlände till Petersburg, intogs Branitska af en dystert sluten ovilja, som hon icke förmådde tygla. Då ett passioneradt hjerta drömmer om en annans lycka, drömmer det äfven om sin egen olycka.
Hon hade träffat Armfelt några gånger. Då han var borta ifrån henne, längtade hon efter honom; då han var hos henne, sköt hon honom bort ifrån sig.
Hon var förtörnad på kejsarinnan, emedan kejsarinnan icke hatade honom, och dock gladde det henne andra stunder så mycket, att höra henne skänka honom sitt bifall. Hon var förtörnad på gunstlingarne, derför att de förföljde honom, och dock var det stundom svalkande för hennes sinnen, att genom deras intriger finna honom utestängd från ett hof, som kanske eljest bestulit henne på mycket af det intresse, han nu ingaf henne. Hon var förtörnad på Menzikoff och Protasow, derför att de delade samma tankar som hon. Hon var förtörnad på Hedvig, derför att hon var hans hustru, och på Armfelt för det att han icke led lika mycket som hon, och på sig sjelf, för det att hon led.
Branitska var svartsjuk.
Branitska hade tagit plats i en kåsös vid fönstret, och hennes blickar flögo omkring utan att hafva något bestämdt föremål, men snart uppsteg hon åter; i hennes själ fans ingen frid.
I andra våningen af Eremitaget finnes en trädgård anlagd, hvar hvälfda botten om vintern uppeldas. Sällsynta tropiska växter, träd och blommor, försköna detta ställe, der en evig vår tyckes herska. Längs den ena sidan är en vidsträckt ställning uppsatt, anordnad til hemvist för foglar, företrädesvis för dufvor, skiftande i alla färger[1].
Det var ett ibland kejsarinnans största nöjen att i detta lilla eden samla luftens små vingade skaror omkring sig och mata dem ur egen hand.
Branitskas fönster lågo till en del åt denna sida; till en del lågo de i en utskjutande vinkel af Eremitaget, hvarifrån hon såg ut öfver Subows våning, hvilken låg en trappgång lägre än hennes.
Branitska vandrade fram och åter. Den spänning, hvari hon befann sig, bortjagade ro och lugn ifrån henne. Emellanåt rörde sig hennes läppar, liksom ville hon gifva luft åt sina tankar, men intet ord kom öfver dem. Hon var blek; passionen sönderplockar kindens rosor, dödande dem. Än flög hennes blick utåt och in i Subows rum, men hvad rörde henne alla de menniskor, som der började samla sig; än vände den sig åt den andra sidan, åt trädgården, der tusende sköna växter prunkade i onämnbar fägring, och de i olika färger skiftande foglarne sjöngo och qvittrade; men icke heller det gladde henne.
Ur hennes eget inre steg så mycken oro, att den bortskymde all jordens glädje. Oron ser blott sin egen spegelbild, ser blott oro.
— Han kommer icke, yttrade hon slutligen. Måtte han akta sig!
Åter sjönk hon ned i kåsösen vid fönstret, och hennes blickar sväfvade ut öfver trädgården.
Nära intill dess ena ingång stod vanligen en post, och hon hörde stegen af en patrull, som nu marscherade fram i korridoren utanför, för att aflösa den gamla posten.
Branitska väntade Armfelt.
Uppmärksamt lyssnade hon till aflösningens steg, under hopp att hon misstog sig, och att det var Armfelt som kom; men i detsamma hördes ett kommando, och gevären skramlade, och den nya posten intog sin plats.
Med köld vände hon sig från denna sida af trädgården; men hon var derför icke kall inom sig.
— Kärlek, talade hon, oändliga passion! Stormen böjer trädet, aflöfvar dess grenar, plundrar dess krona. Hvad plundrar hjertats vår? Passionen. Stormen leker med verlden, passionen leker med känslan, men båda visa oss åt det håll, dit ödet vill. Striden går fort — den söker segern; men om ingen seger finnes att vinna? I lindar, fällen då edra vissnade blad på en graf, för tidigt och dock för sent bäddad: för tidigt, emedan en vårblomma hvilar i grafven, för sent, emedan den aldrig hann att blomstra i frid med sig sjelf. Hvart skall min kärlek leda mig? Vuxen vid en afgrund, eger den ingen framtid annat än i den. Öfver kärleken i mitt bröst hvilar en förbannelse, liksom öfver de englar, hvilka afföllo ifrån gud. Barmhertige himmel! Hvart skall denna böjelse, inför hvilken alla mina krafter blekna bort, leda mig? Mod, Branitska, mod! Det är bättre att du hatar, än att du älskar; ditt hat kan du tillfredsställa, icke din kärlek. Liksom en huggorm, har lidelsen underhållits vid mitt bröst; jag måste besegra mig, för att ej besegras af den. En strid utan hopp om seger är en strid, hvari vi blott deltaga för att dö; men en strid med hopp om seger är en strid för lifvet. Jag vill lefva, jag vill det. Blif åter stolt, min själ, förtrampa i mitt bröst det ormens hufvud, som gnager mig. Mitt beslut är taget, jag vill ej återse Armfelt mer, jag skall återtaga väldet öfver mig, jag skall blifva hvad jag förr var, öfverens med mig sjelf och andra. Jag har kallat honom hit, och han dröjer; ja, ja! jag vill vara stark, bekämpa mig sjelf, modigt tillbakavisa honom, aldrig återse honom, aldrig, aldrig. Wassilissa, hitin, Wassilissa!
En kammarjungfru inträdde.
— Om baron Armfelt kommer hit, sade Branitska, så säg honom att jag icke är hemma, afvisa honom, du förstår mig ju, säg honom, att jag ej tager emot honom, att jag ej vill se honom, att jag icke vill honom någonting, ingenting, alldeles ingenting, att jag …
Wassilissa betraktade grefvinnan med stum förundran.
— Du har hört min vilja; hvarför aflägsnar du dig icke?
— Baron Armfelt anmälde sig just nu. Han väntar ännu derute.
Branitska sprang upp från sin plats. Hennes utseende återfick hela sin ungdomliga prakt. Ansigtet purprades af nya, unga rosor, och ögonen strålade, liksom genomdallrade af nya himlar.
— Han är här, talade hon, och du misstager dig icke; det är verkligen han och ingen annan? Vänta litet, kom hit, Wassilissa! Han har låtit mig vänta på sig, nu må han också vänta på mig; jag vill göra min toilette — tag hit — ah, hvad betyder det der? Vill du att jag skall kläda mig i rödt? Bort med allt rödt: tag fram en drägt i blått och guld, eller hvarför icke, i hvitt med guldd — den der du — ja, ja — skynda dig, Wassilissa skynda dig! Bra, Wassilissa, den sitter förträffligt. Fäst upp spetsdraperiet, så der! Coiffuren är färdig, men der felas någonting, fäst lockarne till sidan med diamantagraffen! Dröj ännu ett ögonblick, jag måste andas ut. Bed honom komma in, men vänta ännu ett ögonblick; dock skynda dig, Wassilissa, skynda dig, tror du att tiden står stilla efter du dröjer. För hvarje nytt pendelslag plundras mitt hjerta på en sällhet, skynda dig!
Så snart Wassilissa lemnat rummet, sjönk Branitska nästan vanmägtig ned i den svällande divanen, och då Armfelt inträdde, satt hon ännu der med slutna ögonlock, under det att hennes bröst höjde sig oroligt. Man skulle kunnat tro att hon slumrade och drömde, drömde en fallen engels skönaste dröm.
— Branitska, hviskade Armfelt.
Branitska slog icke upp sina ögon, men ett leende flög öfver hennes ansigte, som om hon med välbehag inandats ljudet af hans stämma. I stället för att svara, räckte hon honom sin hand.
— Branitska, hviskade åter Armfelt och lutade sig ned öfver den förtjusande varelsen. Slå upp edra ögon, jag vill blicka in i ert hjerta.
Hon lydde hans bön, hon slog upp sina ögonlock. Armfelts och Branitskas blickar möttes i deras hjertan. De hade ej sett hvarandra på länge. Sakta sköt han sin arm kring hennes lif, men i samma stund hon kände sig berörd, drog hon sig förskräckt tillbaka.
— Ni har dröjt, Armfelt, hvar har ni varit, hvarifrån kommer ni? Ni kommer från Protasow, bekänn bara!
— En mindre gunst viker för hoppet om en större.
— Medgif då, att ni kommer från Menzikoff?
— En eldig oro gaf ett eget uttryck åt hvarje hennes ord.
— Man kan ej se mer än en sällhet i sender.
— Erkänn åtminstone, att ni mottagit trenne bref?
Ett skalkaktigt leende förhöjde Branitskas skönhet.
— Det är sant, Branitska; men jag begriper ej …
— Ni anar, ifrån hvilka de voro, ehuru de endast voro undertecknade med initialbokstäfverna?
Hennes skalkaktiga leende ökades snarare än minskades.
— Jag anar det ehuru …
— Då ni begaf er hemifrån, tog ni vägen direkte hit?
— Direkte.
— Ni narras icke? Jag kan ju lita på det?
— Fullkomligt; men jag förstår ej …
— Huru jag kan veta, att ni emottagit de trenne brefven?
— Just det.
— Derför, Armfelt, att jag sjelf skrifvit dem alla tre — märker ni, att jag är farlig för er att äfven jag kan sätta er på prof. Säkert har ni haft ganska svårt att besluta er till hvem ni skulle begifva er. Ni nekar ej för det. Det var för er en grym tvekan. Ni stred med er sjelf. Bekänn bekänn!
— Ni bedrager er, Branitska; och jag har endast en bön.
— Låt mig höra den.
— Den bön, att ni ofta, mycket ofta, måtte sätta mig på sådana prof.
— Vi få se, vi få se!
— Hvad ni är skön i dag, Branitska.
Ehuru Branitska icke mera var en flicka i de år, då ungdomlig oerfarenhet gifva så mycket behag åt naturens första utkast till skönhet, var hon verkligen skön i denna stund, skönare än i sina tidigare år. Åren hade utvecklat hennes behags alla förtjusande anlag; naturen hade fulländadt sitt verk.
Armfelts yttrande gjorde Branitska ännu skönare; men hon förskräcktes också för den känsla, som hans ord väckte inom henne.
Det föreföll henne, som om en engel vinkat henne med tusende löften om sällhet ur djupet af en mörk afgrund, och det svartnade omkring henne. Snart slet hon sig dock åter lös ifrån de fantastiska bilder, som började leka omkring henne.
— Låtom oss tala om orsaken, sade hon, hvarför jag bad er komma hit.
Men Armfelt var nu der, och han tänkte mindre på orsaken, hvarför han ditkommit, än han kände att han var der: han befann sig liksom inom en af de tropiska zonerna, der marken bränner under ens fötter. Ingen diplomat är så fin, att ej skönhet och kärlek kunna spela korten ur hans händer. Klokast derför, att ej blifva diplomat, förrän man blir gubbe.
— Låtom oss glömma alla orsaker. Vi träffas ju så sällan.
— Nej, nej!
— Låtom oss glömma verlden; kärleken är ju en verld för sig.
— Återkom till er sjelf, Armfelt.
— Branitska …
Branitska rodnade. Aldrig hade hon hört sitt namn uttalas på sådant sätt; aldrig hade en stämma ljudit så genom hennes själ. Förskräckt drog hon sig ifrån honom.
— Stilla, Armfelt, talade hon, stilla, ser ni hvad klockan är? Vi hafva endast en qvart på oss, och jag har mycket att säga er.
Under det att hon talade, visade hon på uret, och äfven Armfelt förskräcktes, då han såg, huru långt tiden lidit, och nu erinrade sig sin öfverenskommelse med Döring.
— Ni har rätt, Branitska, sade han, vi hafva mycket att talas vid. Jag har icke hitkommit blott för er skull, utan äfven för kejsarinnans.
— För kejsarinnans?
— Jag kan ej lefva, talade han vidare, om jag ej återvinner kejsarinnans gunst.
— Icke lefva?
Det behöfdes blott en flägt, om äfven aldrig så obetydlig, för att blåsa upp till lif den svartsjuka, hvars furier bodde inom henne. Ehuruväl Branitska sjelf säkert äfven velat tala om kejsarinnan, blef hon missnöjd, när han talade om henne.
— Man har sagt mig, att kejsarinnan vid denna tiden brukar ensam besöka trädgården här utanför?
— Det är sant, men hvad menar ni dermed? Vill ni träffa kejsarinnan ensam?
— Jag önskar ingenting högre, nej, nej! ingenting högre.
Ett tvetydigt leende bröt fram öfver Branitskas läppar. Hon kände sig ond och blef bitter.
— Då har ni valt en lycklig stund. Kejsarinnan är nu i den gladaste sinnesstämning. Hon har nyss talat vid mig om er.
— Har hon det?
Armfelt strålade af tillfredsställelse. Det undföll ej Branitska.
— Kejsarinnan sade att hon saknade er.
— Är det möjligt?
— Hon sade att ni var den älskvärdaste man i verlden.
— Verkligen?
Om Armfelt observerat den anklagande blick, som hon fäste på honom, skulle han saktat sin glädje.
— Hon sade, fortfor Branitska, som nu ville intränga i hans innersta, för att utleta hans hemligaste tankar, hon sade, att hon önskade förlika er med edra fiender, att hon — att hon …
Armfelt reste sig upp.
— Vid gud, yttrade han, hon skall upphäfva förvisningen, hon skall …
— Hvad skall hon, Armfelt?
Branitskas fråga var så sträf, att Armfelts tankar stannade i sin flygt, och han vände sig om, för att se hvad som försiggick hos Branitska, och till sin öfverraskning fann han, att den glöd, som nyss gjort henne så skön, försvunnit, och att hon var blek som en marmorbyst; men han hade allt för litet gifvit akt på öfvergången, för att förstå orsaken till den hastiga förändringen.
— Ni mår illa, Branitska, sade han. I himmelens namn, sätt er, ni darrar, er hand är fuktig, ni är sjuk.
— Jag befinner mig bra, herr baron; bry er icke om mig, låt oss tala om edra angelägenheter, stunden för kejsarinnans ensliga promenad är snart inne, i dag tidigare än eljest, emedan hon väntar ett besök af svenske konungen. Ni bör derför ej försumma ögonblicket, dröj icke. Kejsarinnan passerar förbi dörren till mitt yttre rum, der kan ni invänta henne. Jag skall säga till Wassilissa att hon visar er stället.
Armfelt hörde med förvåning den isande köld, hvarmed hon talade.
— Branitska, sade han, jag förstår er icke. Ni lägger edra ord, som om jag hade sårat er. Ni är icke sjuk, ni är snarare ond. Är ni missnöjd öfver att jag talat om mina önskningar och afsigter, utan att först åhöra hvad ni ville säga mig? För all del, Branitska, vill ni skänka mig det vigtiga förtroende, som ni hade att lemna mig?
— Det var ingenting, herr baron, ingenting.
— Ingenting?
— Under samtal med gunstlingarne har jag endast trott mig finna, att de anklagelser, som Worowitsch gjort emot Orlow, äro af större vigt, än man hitintills ansett dem för, hvarför jag tänkte, att de, klokt använda, äfven skulle kunna gagna er. Men nu behöfver ni icke det der, icke heller mina råd, ni har er egen väg, ni, till kejsarinnans hjerta, och jag önskar er lycka och framgång. Har ni er bekant, att en kurir anländt från ryska ombudet i Stockholm.
Armfelt hade stannat framför henne.
— Ja, grefvinna.
— Huru? Då känner ni kanske äfven hvad som nu passerar hos Subow?
— Att han söker draga presterskapet till sig?
— Hvem har underrättat er derom?
— Lika mycket, se här.
Och Armfelt framtog några små biljetter och visade henne.
— Här är en biljett, som underrättar mig, hvilken timme kuriren anlände, här en annan, som förtäljer mig, men lika mycket …
Branitska stod slagen, lika mycket af öfverraskning, som af förtrytelse öfver att Armfelt redan kände allt, hvad hon hade ämnat säga honom. Otvifvelaktigt fick svartsjukan derigenom ännu mera kraft hos henne, emedan hon endast behöfde kasta en blick i alla dessa små biljetter för att se, att de voro skrifna af fruntimmershänder.
— Ni ser, grefvinna, tillade Armfelt, att jag har åtskilligt att tala med kejsarinnan om. Men ni svarar mig icke, ni är blek. Edra förebrående blickar tyckas anklaga mig för något; men jag förstår icke för hvad.
Branitska förblef orörlig.
— Trösta er, herr baron, yttrade hon, ni torde komma att förstå det; men hvarför uppehålla er dyrbara tid med onödigt prat? Wassilissa, ropade hon derefter, Wassilissa, följ baron till korridoren. Kejsarinnan kommer inom få ögonblick, försumma ej mötet; er tjenarinna, herr baron.
Armfelt ansåg det ej vara skäl att dröja, ty han borde icke försumma ett möte, hvarpå så mycket berodde.
Branitska stirrade efter honom. Samma qvinna, som nyss med så outsägligt mycken kärlek hängifvit sig åt honom, hatade honom nu nästan icke mindre. Några få ord ifrån hans läppar hade förvandlat henne. Hon förebrådde sig att hon öppnat sitt hjerta för honom, ty hvad var hon för honom? Behöfde han henne? Han ordnade ju gången af sitt lif utan henne. Huru tomt tyckte hon icke att det var inom henne! Hon brann och frös, hon frös och brann. Ännu var hennes blick fäst på dörren, der han försvunnit. Han hade aflägsnat sig utan att säga ett ord. Det var mer än hon någonsin tänkt sig; det var ej blott köld, det var likgiltighet. Hennes mjuka, täcka händer knöto sig, och blicken var hvass som en dolk.
Subows besök hos kejsarinnan var blott ett ceremonibesök. Snart
aflägsnade han sig åter, och vid den bestämda timmen företog hon
sin vanliga ensamma promenad till trädgården, för att mata sina små
vingade gunstlingar. Särskildt var det hennes afsigt att i
sammanhang härmed nu äfven göra ett besök hos Alexandra, som hon allt
för väl insåg under afbidan af ett snart inträffande möte med Gustaf
Adolf skulle befinna sig i en upprörd och orolig sinnesstämning.
Vi hafva sagt, att kejsarinnan befann sig vid ett lynne, bättre än någonsin. Många hinder hade hitintills rest sig emot hennes önskan att se Alexandras och Gustafs förening, och ju flere hinder som rest sig deremot, desto allvarligare och ihärdigare blef denna önskan. Alla hinder trodde hon nu vara besegrade. Alexandras blomstrande skönhet skulle fullända hennes seger. Aldrig hade hon gladt sig öfver en qvinnas skönhet så mycket som nu. Men den var ju också en hel armé, denna skönhet, som väpnad med kärlekens vapen, manövrerade i politikens intressen, och likväl fans det ögonblick, hvarför förneka det, då hennes äregiriga tankar sjönko undan, och då hon, betagen af Alexandras fromma och innerliga tillgifvenhet, endast hängaf sig åt det naiva i hennes barnsliga kärlek; och i dessa ögonblick visste kejsarinnan icke alltid, huruvida hon egentligen styrde till giftermålet för sina egna beräkningar, eller om det icke snarare skedde allenast af verkligt och innerligt deltagande för Alexandra.
Upptagen af de ämnen, som så länge sysselsatt hennes själ, lemnade hon sina rum, för att passera trapporna och korridoren till trädgården.
När hon närmade sig slutet af korridoren, hörde hon huru posten skyldrade gevär; men det var något så vanligt, att hon ej fäste sig dervid.
— Ers majestät, hördes i detsamma en stämma.
Kejsarinnan såg sig om och märkte att det var posten, som tilltalat henne. Hon var alltid god och vänlig emot soldater och stannade genast.
— Hvad vill du, min gosse? frågade hon. Har du något att säga mig?
— Ers majestät känner icke igen mig, yttrade posten, då kejsarinnan betraktade honom.
Catharina igenkände hans utseende och äfven hans röst, och likväl trodde hon icke att hon såg rätt.
Posten bibehöll skyldradt gevär.
— Döring, sade hon slutligen, är det verkligen ni, Döring?
— Det är jag, ers majestät.
— Men hvarför i denna drägt? Huru kommer ni att vara på post här? Ni förvånar mig. Har ni tagit tjenst vid mitt garde som soldat?
— Jag har blott tagit värfning vid ers majestäts garde på en timme.
— På en timme? Jag kan ej återkomma från min förvåning.
— Under de senaste månaderna, ers majestät, har jag förgäfves sökt att få tillträde i palatset. Man har alltjemt afvisat mig med er befallning.
— Med min befallning? Jag har aldrig utdelat någon sådan. Men denna drägt, denna post?
Armfelt utkom härunder ifrån Branitska, och ehuru han stod på afstånd, utan att sjelf märkas, hörde han allt som passerade.
— Ni svarar mig icke, Döring.
— Hvarje soldat, ers majestät, älskar sin konung och sitt fädernesland. Då jag sista gången återkom från Sverige med depescher till Armfelt, blef jag såsom svensk förorättad af några utaf edra officerare.
— Vid Petershof? Säg mig deras namn, och ni skall ej få skäl att misskänna min goda vilja att skipa rättvisa. Hvilka äro de?
— Saken är redan uppgjord, ers majestät.
— Ni hafva duellerat, utan att jag vetat derom?
— Vi hafva icke duellerat, ers majestät. När jag hade den nåden att första gången ha företräde hos ers majestät, voro de officerare närvarande, som förolämpat mig. Ers majestät anbefalde mig åt deras vänskap, och duellen uppsköts till lämpligare tid.
— Och ni anser att tiden nu är inne? Nej, Döring, nej! Nu är tiden mindre lämplig än då. En sådan duell skulle med skäl kunna väcka er unge konungs misshag. Nej, nej! Det får icke ske, hör ni, jag vill det icke.
— Tillåt mig, ers majestät, att få förklara mig. Ibland de offcerare, som jag utmanade, befann sig Araktschejew.
— Araktschejew? Jag hade ej väntat det, men jag skall strängt bestraffa honom, och ni skall blifva nöjd, Döring.
— Det är ej så jag menar, ers majestät. Det skulle göra mig otröstligt ledsen, om er vrede skulle på något sätt drabba honom. Han är en ädel ung man, hvars heder jag vill försvara som min egen.
— Ni är en ganska ovanlig fiende, Döring.
— Händelsen förhåller sig så, ers majestät, att då vi på grund af er befallning ej genast kunde slåss, så beslöto vi att afvakta tiden och svuro hvarandra derunder trofast soldatvänskap.
— Det der, Döring, tycker jag om; — och man har ömsesidigt hållit sin ed?
— Fullkomligt. Det är denna trofasthet, som jag har att tacka för den nåden, att nu få tala med ers majestät. Smärtsamt bekymrad öfver att vara utestängd från er omgifning, öppnade jag mitt hjerta för Araktschejew. Med mera oförskräckt soldatfyndighet än klokhet och försigtighet bad jag honom om tillstånd att få intaga en plats i ledet, så snart han fick befälet vid högvakten. Visserligen drog han sig betänksamt tillbaka för mitt förslag, men då jag förklarade min afsigt, gaf han efter.
Ett behagligt leende krökte kejsarinnans läppar.
— Ni har således, Döring, i mitt namn benådat honom för …
— Tillgif mig denna djerfhet, ers majestät.
— Låt mig höra edra afsigter.
— Ers majestät ämnar tillställa ett tornérspel, under det att Sveriges konung är här.
— Hvart vill ni hän?
— Araktschejew och jag skola förr eller senare duellera. Ers majestät, tillåt oss i stället att få bryta en lans vid er karusell. Han är ryss, jag är svensk. Låtom oss få strida, hvar och en för sitt lands fältbindel. Vi äro lika unga, hafva samma krafter, ära och mod på båda håll.
Förslaget föll kejsarinnan i smaken. Med hastig blick insåg hon den nationella karaktär, som tornérspelet skulle få, och hvarigenom intresset för detsamma skulle ökas. Hon öfverlade likväl ett ögonblick innan hon svarade.
— Araktschejew brinner af samma lust som jag, fortsatte Döring, att få strida för sitt fäderneslands färger. Ers majestät tillåter oss?
— Nåväl Döring, jag gör det, och jag tycker till och med om ert förslag; men det faller mig något in. Ni får ej omtala för någon mitt löfte, ert uppträdande skall bli en öfverraskning, hör ni, ni kommer ihåg det, Döring.
— Jag skall ej glömma det.
— Min rustkammare skall stå er till buds, äfven mitt stall. Jag skall sända bud på er och Araktschejew, om jag vill er någonting.
Dörings förslag hade intagit kejsarinnan, och lifvad af tanken derpå, beredde hon sig att gå vidare.
Läsaren torde erinra sig, att Döring yttrat till Armfelt, att han uppgjort en plan, hvarigenom han trodde sig kunna tränga fram till kejsarinnan, och visserligen var det den, som han nu genomfört.
— Ers majestät, inföll Döring ånyo.
— Har ni något mer att säga mig, så gör det, vi äro ensamma; jag tycker om uppriktighet.
— Ers majestät, jag älskar.
Döring var så fåordig som möjligt; men dessa få ord innehöllo icke dess mindre allt, som låg på hans hjerta.
— Huru? Ni älskar? Hvilken?
— Fröken Willanow.
— Hvad vill ni säga dermed? Ni vet ju att hon är Orlows brud. Dessutom är hon ganska nöjd med sin lott. Jag har aldrig hört henne klaga.
— Sina sorger, ers majestät, gömmer man för sig sjelf, sin glädje meddelar man åt andra. Willanow älskar ej Orlow.
— Det är oafgjordt, Döring. Efter karusellen skall deras bröllop stå. Jag vill det.
— Er vilja är lag, men hvad som ännu är ogjordt, ers majestät, kan er vilja äfven låta förblifva ogjordt. Man säger, att Orlow ämnar bryta en lans för fröken Willanow. Gif mig rättighet, ers majestät, att få uppträda emot honom.
— Ni litar mycket på er arm, Döring.
— Ännu mer på ers majestäts goda hjerta.
— Ni kan också vara hofman, märker jag, nå-nå, vi få tänka på saken. Jag skall sända bud efter er. När träffade ni Willanow senast?
— Då ers majestät bortskänkte hennes hand åt Orlow. Sedan har jag ej sett henne.
— Det är bra. Huru många förtrogna har ni i afseende på er kärlek?
— Ingen mer än ers majestät.
Armfelt hade noga följt detta samtal, och kejsarinnans vänliga sätt att behandla Döring ingaf också honom förhoppningar om framgång.
Ett icke omärkligt allvar förmärktes hos kejsarinnan till följd af Dörings framställning.
— Orlow är en bra karl, Döring, och han har gjort mig många och stora tjenster, anmärkte hon efter en stund. Han skall veta att försvara hvad som är hans. Lika mycket emellertid, vi få talas vid.
Derpå fortsatte kejsarinnan sin väg till trädgården. Ett ögonblick senare begaf Armfelt sig efter henne.
Kejsarinnan tog plats i en liten berså. Blommorna doftade, och foglarne samlade sig omkring henne. På en bänk stod en liten låda med hampfrö och ärter, och näftals kastade hon deraf åt de befjädrade skarorna, som sänkte sig ned.
Dörings förslag gjorde henne tankspriddare än vanligt. Striden med Araktschejew tyckte hon om, och hon var öfvertygad att äfven den svenske konungen skulle göra detsamma. Också öfverlade hon redan, huru hon skulle göra den så retande för nyfikenheten som möjligt. Att icke omnämna, hvilka kämparne skulle blifva, men väl sjelfva striden, ingenting kunde vara bättre. Hon var viss om att derigenom göra de okändes uppträdande till aftonens pièce de resistance. Deremot dröjde hon med mera bekymmer vid Dörings bekännelse, att han älskade Willanow. Hon hade nästan lust att blifva ond deröfver, men kunde ej heller det. Dörings sätt att gå till väga afväpnade henne. Han hade haft den dristigheten eller klokheten att göra henne till sin enda förtrogna, och hon kunde ju ej svika förtroendet. För öfrigt var det ju honom hon hade att tacka för den första underrättelsen från Sverige, att förmyndare-regeringen gifvit efter för hennes önskningar. Hon erinrade sig allt för väl, att Döring i Tauriska palatset anhållit, på samma gång som Orlow, om Willanows hand, och det under förhållanden, som icke voro de mest fördelaktiga för henne. Älskade han henne verkligen? Men Willanow hade ju frivilligt bifallit Orlows önskan. Det låg någonting oförklarligt häri. Minnet af Worowitsch, på hvilken hon ej tänkt och om hvilken hon under de senare dagarne ej hört ett ord, flög dervid genom hennes själ. Ännu upptagen af dessa tankar, hörde hon ett prasslande helt nära sig, och då hon såg upp, stod Armfelt framför henne.
Med en hastig rörelse vände hon sig emot honom.
— Huru har ni kommit hit, Armfelt? frågade hon. Hvem har infört er?
För en man med allvarlig vilja, ers majestät, vika alla hinder, talade han. Befall mig att lemna ert rike, afsänd mig till de kaukasiska bergverken, men förvisa mig icke ifrån er person på samma gång ni berättigar mig att vistas i er hufvudstad. Begraf mig icke lefvande, ers majestät. Döda mig hellre fullkomligt. Jag känner ert rika hjerta och er så mägtigt utrustade själ. Visserligen har jag uppträdt emellan er och de gunstlingar, som frodas vid er tron och icke önska något högre, än att uteslutande bemärkas af er; men jag har handlat i er majestäts eget intresse, och det är vid er sida och under edra färger, som jag fallit i er ogunst. Nu är min konung här; jag har sett honom, och mitt hjerta har öfverväldigats af mina känslor. Ingen älskar honom upprigtigare än jag. Vill ers majestät nå sitt mål, så gif mig tillfälle att visa mig vid hans sida. Alla intriger, som spelas omkring honom, skola vika för min uppmärksamhet.
— Allt det der är ganska bra, Armfelt, men — men …
Kejsarinnan var brydd, icke förtörnad.
— Men, fortfor hon, huru har ni kommit hit, Armfelt?
— Lika osynlig som jag kommit, skall jag äfven försvinna. Ni ensam har rätt att befalla öfver mig.
— Ni glömmer att ni kan kompromettera mig för …
— För Subow?
Armfelts tillägg saknade icke sin udd.
— Icke det, men för …
Armfelt log.
— Hertigen-regenten?
— Förtörna mig icke, Armfelt; ni kan kompromettera mig för mig sjelf.
— Då beder jag om nåd, ers majestät. Jag skall genast aflägsna mig.
— Haf icke så brådtom, Armfelt; jag har verkligen åtskilligt att tala vid er. Sitt ned här, tag plats.
Branitska hade genom sina fönster sett kejsarinnan passera in i trädgården och Armfelt strax derpå följa henne. Sakta öppnade hon ett fönster, och med en till det högsta uppdrifven nyfikenhet blickade hon ut. Mellan trädens grenar och blad såg hon någon del både af kejsarinnan och Armfelt, och ehuru hon icke tydligt kunde urskilja hvarje ord, som vexlades, hörde hon likväl ett och annat.
Hvilka lidanden söndersleto icke Branitska! Kejsarinnan tycktes henne aldrig hafva hängifvit sig åt Armfelt så som nu, och han tycktes henne hafva förglömt allt, utom kejsarinnan. Foglarne sänkte sig förgäfves ned, utan att någon af dem märkte det. Armfelt var snille och behag, kejsarinnan var hjerta och uppmärksamhet. Hvilken afund rasade ej inom Branitska! Aldrig hade Armfelt förefallit henne mera intagande än nu; aldrig! Ack, huru olycklig kände hon sig icke!
Så långt som möjligt lutade hon sig ut genom fönstret, för att uppfånga något mera af deras ord eller för att närmare kunna betrakta dem.
Jupiter bestraffade Junos svartsjuka genom att upphänga henne i luften emellan tvenne magneter. Alltsedan dess har svartsjukan befunnit sig sliten emellan tvenne motsatta ytterligheter, utan att få tillhöra någondera. Hatet afhåller hjertat ifrån en uteslutande kärlek, och kärleken afhåller det ifrån ett uteslutande hat. Lika outtömlig som själen är på tillfredsställelse för de lyckliga, lika outtömlig är den på qval för de olyckliga. Branitska var utom sig. Hvad borde hon göra? Hon ville smyga sig ut i trädgården för att höra hvarje ord; men hörde hon icke redan tillräckligt? Huru önskade hon icke att ega någon anledning att afbryta dem; men förgäfves ansträngde hon sina tankar åt detta håll. Aldrig hade hon varit så litet uppfinningsrik som nu.
Framför Branitskas fönster växte en törnrosbuske. En af dess grenar höjde sig upp och skymde hennes utsigt. Flere gånger böjde hon den till sidan, men så snart hon släppte grenen, höjde den sig åter upp framför henne. Förtretad deröfver fattade hon häftigt grenen, för att bryta af den, men en törntagg inträngde dervid i hennes finger, och en droppe blod sipprade derur.
Kärlek och hat var det tema, som hitintills upptagit henne; nu förändrades det till kärlek och hämd. Smärtan gaf form åt tanken. Hennes hufvud höjde sig, ansigtet klarnade, under det att en blixt stannade för en sekund i de mörka ögonen. Branitska syntes nu vara öfverens med sig sjelf; men ännu dröjde hon stilla, hängifvande sig åt det nya intrycket. Vinden skiftar dock ej fortare än tankarne i en qvinnas själ.
— Hämd! yttrade hon nu också högt, men alldeles omedelbart derefter tillade hon: min gud, bevara mig derifrån!
Hennes blick förlorade derunder ej något af sin glans; ett mildt och klart solljus strålade deri. Samma stolthet, men af en annan karaktär, besjälade henne. Från en mörk demon tycktes hon hastigt ha blifvit förbytt till en god. Hatet flydde bort, och nu var hon åter kärlek. Törnet var borta, endast rosen återstod.
Branitska hade följt sin smärtas alla dystra ingifvelser, men knappast hade hon i sin själ läppjat på hämdens bägare, förrän hon med afsky vände sig ifrån den. Branitskas hjerta var godt och qvinligt.
En känsla af uppoffrande ädelhet grep henne i stället, och hon beslöt att visa Armfelt hvad hon förmådde, då det gälde hans bästa. Tanke leder till tanke. Med en kännedom om hjertats psykologi, sådan som blott den hängifna qvinnan kan ega, granskade hon den belägenhet, hvari kejsarinnan och Armfelt befunno sig, under det att hon beräknade alla möjliga följder deraf. Ju mera hon öfverlade, desto nöjdare syntes hon äfven blifva.
— Om jag handlar så, talade hon för sig sjelf, måste det verka så — det lider ej tvifvel — jag känner kejsarinnan.
En viss osäkerhet visade sig likväl ännu hos Branitska.
— Armfelt skall misskänna mig, jag inser det, men utgången skall visa …
Hon talade icke mera; men ännu en gång lutade hon sig ut genom fönstret för att se, om kejsarinnan och Armfelt voro qvar, och då hon öfvertygat sig derom, hastade hon derifrån och ut.
Det var icke med förbittringens tunga fjät hon försvann, utan, med glädjens och tillfredsställelsens lätta och vingade flygt.
— Det är icke om dagens politik, som jag talar, ers majestät,
yttrade Armfelt, det är om framtidens. Stora händelser skola tima.
Europa är upprördt. Folken hafva seklers erfarenhet. Civilisationen
har öppnat utsigten öfver flydda årtusenden, och i dess reflex se de
äfven kommande århundraden. Samhället är ej sämre nu än fordom, men fordringarna äro helt annorlunda. Nordamerika har löst
problemet af en fri stat. Från detta ögonblick skall en fri stat spöka i
hvarje hjerna. Konstitutionalismen delar emellan monarkerna och
folken allenastyrandets enhet; republikanismen upphäfver den helt och
hållet, eller öfverflyttar i sjelfva verket enheten ifrån monarkerna till
folken.
— Jag förstår er, Armfelt, jag förstår er.
— Under sådana förhållanden …
Armfelt blef här afbruten, ty i detsamma fyldes bersån af flere personer, ibland hvilka man företrädesvis märkte Subow och Markow.
Vredgad for kejsarinnan upp. Ett ögonblick syntes hon icke mägtig sig sjelf, utan blickade endast med öfverraskningens första häftiga förtrytelse omkring sig.
Armfelt reste sig äfven upp. Han stod bakom kejsarinnan, orolig öfver att på detta sätt ha blifvit störd.
Men bakom de anlända såg han Branitskas ögon vänligt och uppmuntrande stråla emot sig.
Förstod han väl rigtigt denna blick?
Branitska hade underrättat Subow om att kejsarinnan befann sig i trädgården ensam med Armfelt. Ledd af en instinktartad hämdkänsla hade hon först fallit på denna tanke, men verkstälde den slutligen, för att gynna honom, emedan hon ganska klokt beräknade, att, om äfven kejsarinnan gerna öfverraskade andra, effekten dock skulle blifva helt annorlunda, i den händelse hon sjelf öfverraskades.
Häri bedrog hon sig icke heller.
— Ers majestät, började Subow.
— Hvem har kallat er hit? Hvad betyder detta besök? Hvad viljen I? Är äfven jag ett föremål för ert spioneri?
Den känsla af förlägenhet, som kejsarinnan erfor öfver att befinna sig tillsammans med Armfelt, ökade hennes förtrytelse.
Armfelt märkte sin fördel, och då han såg, att kejsarinnan i sin uppbrusande sinnesstämning ej ögonblickligt tycktes kunna reda sina tankar, uppträdde han vid hennes sida. Ett segrande, men intagande lugn uttryckte sig hos honom. Så kärt det var honom att försvara sig sjelf och rädda kejsarinnan ur hennes förlägenhet, gälde det nu att icke vika tillbaka.-
— Tillåter ers majestät mig att få yttra ett ord? frågade han.
— Tala, Armfelt, tala!
Kejsarinnan kände sig glad öfver att få träda bakom den sköld, som Armfeldt erbjöd henne till skydd.
— Ni tyckas vara förundrade, mina herrar, yttrade Armfelt, öfver att finna mig här, och det är naturligt, att endast de vigtigaste omständigheter kunna rättfärdiga min härvaro. Sådana hafva också inträffat, och jag har ej trott mig skada någons intresse — icke ens edert, mina herrar — då jag vände mig till kejsarinnan, för att underrätta henne om den ifver, hvarmed ni på senare veckorna sökt skaffa er ett parti ibland kyrkans tjenare, naturligtvis för att lugna oroliga samveten, jag vet intet annat skäl.
Armfelt gjorde en axelryckning, hvarigenom hans ord fick en tvetydig mening.
Kejsarinnan lyssnade uppmärksamt till hans yttrande; hon fruktade, att han ej skulle kunna gifva deras möte en färg, som fullkomtigt rättfärdigade det.
Subow vände sig icke utan förlägenhet till Markow, i hvars uttryckslösa diplomatiska ansigte likväl ingenting stod att läsa.
Branitska hade ej tviflat på, att icke Armfelt skulle begagna tillfället till sin fördel; men icke dess mindre gladde det henne att se, det hon icke misstagit sig på honom.
— Jag har också, fortfor Armfelt, underrättat kejsarinnan om att baron Reuterholm — och han vände sig dervid emot Subow, knappast hann att landstiga på rysk botten, förrän han aflemnade en depesch, hvilken genom ett ilbud ögonblickligt frambars till ers höghet.
Subow bet sig i läppen. En nästan omärklig rörelse skakade Markow.
— Huru? sporde kejsarinnan. En depesch?
— För öfrigt, återtog Armfelt, har jag derjemte tänkt meddela kejsarinnan underrättelsen om att en kurir för några få dagar sedan anlände hit ifrån Wien, ehuru man hitintills, förmodligen i de bästa afsigter, sökt att dölja hans ankomst för hennes majestät.
— Hvad betyder det? anmärkte ånyo kejsarinnan, som med stigande förvåning hörde Armfelt? Har en kurir anländt? Hvad hade den att meddela?
Subow bleknade, och Markow drog sig ett steg tillbaka.
— Naturligtvis kan jag icke vara invigd i depeschernas innehåll, återtog Armfelt, men de lära vara af stor vigt. Man säger, att det österrikiska hofvet i depescherna meddelar den vigtiga underrättelsen, att koalitionen emot Frankrike är sprängd, samt påpekar vigten af de nordiska hofvens förenade uppträdande.
Kejsarinnans blick flyttade sig från Subow och till Markow och åter från Markow till Subow.
— I öfverensstämmelse med hvad jag har mig bekant, fortfor Armfelt, var det äfven min afsigt att fästa kejsarinnans uppmärksamhet derpå, att de anklagelser, som Worowitsch gjort emot grefve Orlow, icke lära vara helt och hållet såpbubblor, utan på vissa håll föranledt åtskilliga bekymmer, allra helst general Suvarow fick undersökningen sig ombetrodd och han — ehuru han hitintills insvept sina åtgöranden i en ogenomtränglig hemlighetsslöja — likväl icke lärer beqväma sig att ingå på ett visst partis önskningar.
För hvarje särskild punkt, som Armfelt framstälde, stegrades kejsarinnans öfverraskning.
Gunstlingarne stodo bestörta.
— Hvad är det jag hör? inföll kejsarinnan slutligen. Är jag obekant med tilldragelserna vid mitt eget hof, eller är jag omgifven af ett helt nät af …
— Intriger? fullföljde Armfelt meningen. Jag har ej sagt det, ers majestät; men …
En kammarherre närmade sig härvid kejsarinnan och yttrade nästan hviskande några få ord till henne, hvarvid en ny förundran visade sig hos henne.
— Friherrinnan? Hon skulle vara här? yttrade hon i detsamma. Det är bra. Lât friherrinnan komma hit.
Uppmärksamheten vände sig nu åt ingången, hvarifrån ett fruntimmer inträdde.
Armfelt igenkände henne genast. Fruntimret var ingen annan än hans hustru, Hedvig, ehuru han icke kunde begripa hvad som gifvit henne anledning till detta besök.
Kejsarinnan gick några steg emot Hedvig.
— Hvad tillskyndar mig glädjen af er närvaro, min friherrinna? yttrade hon; förmodligen söker ni er man.
— Jag kommer, svarade Hedvig, för att öfverlemna detta bref till ers majestät.
— Ett bref till mig?
— En stund efter det att Armfelt begaf sig hemifrån, anmälde sig en främmande person hos mig, som enträget uppmanade mig att i ers majestäts egna händer öfverlemna denna skrifvelse.
— En främmande person?
— Jag frågade honom, hvem han var, men han vägrade att upplysa mig derom. Han sade blott att vigtiga händelser, till och med fleres lif och lycka, berodde på att ers majestät genast skulle erhålla brefvet. Då Armfelt var borta, tvekade jag icke längre, utan …
— Ni är mycket välkommen, min friherrinna.
Under det kejsarinnan bröt och läste brefvet, hade Branitska tillfälle att betrakta Hedvig, denna qvinna, till hvilken hon så länge hyst ett doldt groll.
Huru annorlunda var icke Hedvig emot hvad Branitska förestält sig. Hon hade tagit för gifvet, att den qvinna, som Armfelt valt till sin följeslagarinna genom lifvet, skulle vara den skönaste bland de sköna, och hon hade ej önskat något högre, än att få trotsa och förödmjuka henne; men förgäfves sökte hon hos henne efter någon skönhet. Nu trodde hon sig förstå, hvarför han utom sin egen familj sökte skönhetens gunst; nu föreföll Hedvigs plats henne så förödmjukande, att hon icke velat byta med henne. Hon kunde emellertid icke slita sina ögon ifrån Hedvig, och under det hon så betraktade henne, tycktes denna småningom nästan undergå en viss förvandling. Branitska förstod sig snart icke sjelf. Hedvigs mindre intagande yttre hade afväpnat hennes förbittring; men icke nog dermed, det fans likväl något deri, som nu drog Branitska allt mer och mer till henne. Var det då verkligen fult, detta ansigte, eller hade Branitska öfverlemnat sig åt en blott synvilla? Det var någonting oförklarligt, men som likväl började förklara sig inom Branitska. Kunde Hedvig vara ful på samma gång som skön? Kan man väl vara båda delarne på en gång? Kunna utseendets motsatser smälta försonande tillhopa i någon gemensam form, i någon förenad begåfning? Branitskas armar sjönko ned till hennes sida. Nyss hade hon betraktat Hedvig med öfvermod; nu kände hon sig afväpnad inför henne. Hvad var det väl, som hos Hedvig så mägtigt inverkade på henne? I motsats till hvad hon ett ögonblick förut tänkt, trodde hon sig nu så väl begripa, att endast en qvinna, sådan som Hedvig, kunde beherska en man, sådan som Armfelt. Men denna nya föreställning förbittrade icke mera Branitska, i stället nästan gladde den henne, på samma sätt som ett barn gläder sig, då vetenskapen förklarar för det de naturlagar, som bestämma till exempel en fogels flygt, en blommas växtlighet eller en stjernas gång, och ser deri, icke endast lagarnes mekaniska inflytande, utan guds oändliga vishet och godhet.
Oemotståndligt dragen till Hedvig, närmade sig Branitska henne också nu, och snart var ett samtal i gång emellan dem.
Kejsarinnan hade härunder slutat läsningen af brefvet. Hela omgifningen hade orubbligt haft sin uppmärksamhet rigtad på henne. Ingen enda min hade likväl hos henne under läsningen förändrat sig, så vida icke ansigtet blifvit mera strängt, mera kallt än förut.
— Marfa! yttrade hon, Marfa!
Ett sakta, nästan andäktigt sorl uppstod bland de närvarande vid ljudet af detta namn, och flere böjde sina hufvuden samt hviskade med ett korstecken ett gospodi pomiloi.
— På hvem kan jag lita här? mumlade hon halfhögt derefter. Kan jag väl tro på någon enda?
Förtörnad betraktade hon de närvarande.
Huru ångrade icke Subow och Markow att de följt Branitskas vink och infunnit sig här!
Kejsarinnan hade erhållit en underrättelse, som tyngde hennes själ, men ingen vågade närma sig henne. Ett ögonblick betänkte hon sig; derefter tycktes hon taga sitt parti. Kanhända inverkade på hennes sinnesstämning eller på det sätt, hvarpå hon yttrade sig, ej så litet den förtrytelse, som hon ännu kände öfver att man öfverraskat henne tillsammans med Armfelt.
Den, som lyckas låta en kunglig person öfverraska andra, stiger alltid i nåd; den, som deremot sjelf öfverraskar kungliga personer, faller alltid i onåd.
— Post, ropade hon, hör hit post!
Posten vid ingången framträdde genast till kejsarinnan och skyldrade gevär.
Till sin förvåning igenkände gunstlingarne i honom den unge svensken. Subow och Markow vexlade miner, hvarigenom de tycktes vilja säga hvarandra, att långt mera måtte hafva passerat här, än de anat.
— Jag kan ju lita på er, Döring? yttrade kejsarinnan. Här är ett bref. Bär det till general Suvarow och underrätta honom om att han skall verkställa hvad det innehåller. Då ni passerar förbi vakten, så tryck Araktschejews hand och såg honom, att han infinner sig hos mig, så snart han blir aflöst.
Döring mottog brefvet, gjorde helom-vändning och begaf sig derifrån.
— Aflägsna er, mina herrar, tilltalade kejsarinnan derefter gunstlingarne. Jag har ännu något mera att tala med Armfelt om.
Betagna af oro, lemnade gunstlingarne kejsarinnan.
— Armfelt, sade hon, så snart de voro ensamma, jag har nu brådtom, men vi skola fortsätta vårt samtal en annan gång. Branitska, hör hit, Branitska!
Branitska och Hedvig promenerade i en af trädgårdens gångar, men vid ljudet af kejsarinnans röst skyndade den förra fram.
— Lemna Armfelt nyckeln till lilla gången. Du förstår mig?
Görande en vänlig rörelse med handen, begaf sig kejsarinnan derefter ifrån dem.
Armfelt trodde knappast på sin egen lycka, så vigtig ansåg han den framgång vara, som han gjort. Aldrig hade han tyckt sig stå högre i kejsarinnans gunst än i denna stund. Uttröttad likväl af hvad som passerat, sjönk han ned på en af trädgårdens bänkar.
Branitska var helt och hållet intagen af Hedvig. Båda två hade också glömt allt, som passerade omkring dem, för ämnen, som rörde endast dem sjelfva.
— Med qvinlig skönhet kunna vi vinna segrar eller göra våra segrar lätta, talade Hedvig, men endast medelst hjertats sanna, inre godhet kunna vi bibehålla dem. Männen hänryckas och berusas af skönheten, intagas af det täcka, roas af det naiva. Angripna med dessa qvinliga vapen, vaknar passionen hos dem, och vi leda dem hvart vi vilja, ty de äro icke mera sig sjelfva. Oroliga och lidelsefulla, stundom eldade till förtjusning, stundom uppbrusande och misstänksamma, göra de sig och oss antingen öfvermåttan lyckliga eller motsatsen, utan att vi ega någon säkerhet, vare sig för det ena eller för det andra. Från illusioner till illusioner genomlöpa vi banan, intill dess den ena efter den andra af dem försvinner. Ack nej, grefvinna, utan öfverseende godhet, utan eftergifsam mildhet, utan foglighet i vårt omdöme, utan ett oinskränkt förtroende, beherska och bibehålla vi ej männen. De äro starka, vi äro svaga, vi. Våra banor falla ständigt tillsammans, och likväl äro de så olika hvarandra. Men i vår svaghet ega vi icke desto mindre ett herravälde öfver dem, endast vi rätt uppfatta dem. Vi skola gifva efter, för att segra efteråt. Om jag klagat eller beskärmat mig öfver Armfelt, hvad hade jag väl dermed vunnit? Ingenting. Snarare hade jag förlorat allt. I stället har jag ingått på hans sätt att betrakta verlden, under det jag alltid vakat öfver honom och hans bästa; och huru långt han än stundom förirrat sig, har han alltid återvändt till mig! Hvarför? Är jag skön? Långt derifrån. Men jag är god, grefvinna. Och när champagne-kärleken brusat ut åt andra håll, visste han, att han hos mig alltid skulle finna det lugn och den frid, som ytterst likväl är ett vilkor för hvarje verklig mans lif och väsende. Samme man, som andra sökt — stundom förgäfves att beherska med ett helt fyrverkeri af passioner, har deremot jag styrt med en bön, en suck, en enda blick. För andra är han en oemotståndlig eröfrare, en ovanlig, kanske farlig, om också alltid intagande man; för mig deremot är han helt enkelt god och upprigtig. Jag skänker i sanning också gerna bort åt hvem, som vill, hans sämre menniska, öfvertygad att jag, och endast jag rår om hans bättre. Kärleken är för lifvet, icke för stunden blott. Stunden retar, lifvet försonar, och om kärlek icke är ett fortsatt försoningsarbete, så är den icke sann kärlek. Ännu har Armfelt aldrig begått ett fel, utan att bikta sig för mig. Jag har ålagt honom penitens och förlåtit honom. Han har skrattat och sjunkit till mina fötter. Intet af alla de paradis, som andra kunnat skänka honom, har gjort honom så lycklig, som det, hvilket mitt hjerta öppnat, emedan det försonat honom med sig sjelf. Jag vet att jag ej eger något eröfrande utseende, men jag vet att jag är …
— Att ni är …
— Jag har redan sagt er det, att jag är god, fru grefvinna, endast god.
Branitska hänfördes af Hedvigs enkla förklaring. För henne öppnade den också utsigter, som hon aldrig förr kommit att tänka på.
— Och jag, som varit svartsjuk på er, anmärkte Branitska.
— Det har jag aldrig varit på er, grefvinna.
— Armfelt har således …
— Förtrott mig äfven edra känslor. Det har han; men han har derför icke förrådt dem, utan endast bevarat dem hos mig.
— Såsom reliker i ett helgonskrin?
— Kanske det, grefvinna.
— Låtom oss blifva vänner, friherrinna.
— Jag har länge varit er vän.
Vi lemna dem här.
- ↑ Då författaren 1826 besökte denna trädgård, fans i ett sidorum en papegoja, som förevisaren uppgaf hafva varit Peter den stores. Onekligen var papegojan ofantligt gammal. Under den korta stund förf. betraktade henne föllo ett par fjädrar ur hennes snöhvita fjäderskrud.