Fursten/Del 2/Kapitel 04

←  Gustaf Adolf och Alexandr

Fursten av Carl Fredrik Ridderstad Nödvändiga upplysningar. En färd till Siberien

Kejsarinnan i sina arbetsrum  →

FJERDE KAPITLET.
Nödvändiga upplysningar. En färd till Siberien.

Vi hafva berättat, huru furst Raszanowsky, Willanows far, efter blodbadet vid Prag och Warschaus fall blef afsänd till Siberien, samt att han dervid åtföljdes af sin gemål. Icke dess mindre hafva vi funnit dem i det Tauriska palatset, sedan de vid en af trapporna till Newafloden på Orlows befallning blifvit fängslade, och vi känna redan att det var med dem, som han tvingade sig till Willanows samtycke att ingå på det af kejsarinnan anbefalda giftermålet. Vidare veta vi äfven, att Willanow redan förut kände att hennes föräldrar funnos på rysk botten.

I det föregående hafva vi också redan antydt, att ett misstag vid deportationen räddat dem; men detta misstag var förknippadt med ett drag af ädelmod, som väl förtjenar att här omnämnas.

Vi hafva omtalat, att, under det de ryska trupperna närmade sig Warschau, fursten, en stund senare åtföljd af sin utaf oro och ängslan för hans lif uppskrämda maka, begaf sig ut, för att möta arméns befälhafvare, i afsigt att hos honom söka mäkla nåd och skonsamhet för stadens befolkning.

Men icke nog att han dervid förgäfves spilde sina ord, man lät äfven fängsla honom samt afförde honom till ett för befälhafvaren bestämdt palats, hvarvid den trogna makan äfven beledsagade honom.

Under de militäriska rörelser, som upptogo armén och dess befälhafvare, glömde man väl att anbefalla den stränga bevakning af hans person, som kanske omständigheterna bjudit, utan att derföre glömma att tillsäga om hans deportation.

Det föll emellertid icke fursten in att begagna sig af försummelsen vid bevakningen och fly, ehuru han visserligen dertill haft tillfälle. Öfvertygad att hans sak var god, ville han möta faran. Trygg i sin renhet, begaf han sig till de inre rummen af det anvista palatset, lugnt afvaktande hvad komma skulle.

Furst Raszanowsky egde en gammal trotjenare, som under hela sitt lif knappast vikit ifrån hans sida.

Då fursten begaf sig ut, följde tjenaren med, och då furstinnan lemnade sitt hem, åtföljdes hon af den gamle tjenarens hustru.

Oskiljaktiga under lifvets lyckliga dagar, voro de det äfven i motgångarnes.

De båda tjenarne togo också plats i ett af de yttre rummen. Länge hade de icke uppehållit sig der, innan några underordnade ryska embetsmän inträdde, frågande efter fursten.

Tillgifvenheten för honom vaknade dervid i tjenarens bröst till hela sin styrka.

Ädelmodet hvilar på en grundval af renhet i karaktären och af godhet i hjertat, men i de flesta fall är hvarje ädelmodig handling en ingifvelse af bådas förenade, ögonblickliga verkan.

Ett ädelmodigt infall gjorde sig äfven i denna stund alldeles omedelbart gällande hos honom.

Fursten var i de inre rummen, och de tjenstemän, som nu stodo framför den tillgifne tjenaren, tycktes snarare vara slaviska verktyg än män med personligt omdöme och eget förstånd.

Uti hvarje rike, der despotismen herskar, qväfves och försoffas alltid det individuella omdömet. Det personliga sjelfomdömet befinner sig till och med i strid emot sjelfva systemet.

— Hvad viljen I mig? frågade tjenaren äfven. Jag är fursten.

Gubbens ålder, värdigheten i hans sätt och det redliga och allvarliga utseendet missledde tjenstemännen, hvarför man, utan att ett ögonblick misstänka uppgiftens origtighet, genast bemägtigade sig honom, knappast lemnande honom tid att med några skriftliga ord underrätta fursten om hvad som passerat.

Den gamle trotjenaren var gift, och hans hustru, som i alla afseenden delade mannens uppoffrande tillgifvenhet, förstod genast hans afsigt och spelade sin roll med samma hängifvenhet, samma oegennytta, samma kärlek till familjen, och värdigt och lugnt gick hon sitt tunga öde till mötes, besluten att ej öfvergifva den man, som skänkt henne ett helt lif af lycka och sällhet.

Från palatset fördes de direkte till deportationsåkdonet, och innan de hunnit att se sig om, voro de redan på vägen till förvisningsorten.^[1]

När fursten mottog tjenarens bref, kunde saken ej mera förändras.

I brefvet berättade den gamle tjenaren hvad han vågat göra, samt uppmanade grefven att genast fly.

Vi förbigå den rörelse fursten erfor till följd af den redlige mannens oegennyttiga och offervilliga handlingssätt; nog af, under det att en tår ännu rullade utför hans bleka kind, lemnade han och furstinnan obemärkta palatset, emedan det ju var ändamålslöst att qvarstanna der, allra helst som han nu mera förstod, hvad öde som, utan alla undersökningar, skulle drabba honom, och det för öfrigt var ganska osäkert, huruvida tjenarens belägenhet skulle förändras, äfven om han upptäckt misstaget.

Ryska arméns inryckande i staden spred förskräckelse ibland dess befolkning. När fursten och furstinnan utkommo, funno de gatorna tomma. Skyndsamt begåfvo de sig på vägen till sitt eget palats, men ingången var redan besatt med poster, och man vägrade dem tillträde. Orlow hade nämligen anländt ögonblicket förut med manskap dit och var just i denna stund sysselsatt med att bortföra Willanow, hvarvid hennes bror, som hastade fram till sin systers försvar, träffades af ett skott och ett bajonettstyng, en scen, som vi äfvenledes redan beskrifvit.

Fursten och furstinnan, hvilka icke hade någon aning om den olycka, som träffat deras barn, bjödos af försigtigheten att för ögonblicket uppgifva hoppet att träffa dem och sökte skydd hos en af sina vänner, som, då de anlände dit, tillstyrkte dem att förklädda lemna staden samt tills vidare uppehålla sig på något af sina aflägsna gods.

Vännens råd var lämpadt efter omständigheterna, och med bevisande skäl öfvertygade han dem, att det var det enda, som borde följas. För öfrigt lofvade han att underrätta deras son och dotter om hvad som skett, samt söka ingifva dem förtröstan att de ganska snart skulle få trycka dem till sina hjertan. Under sådana förhoppningar läto de gamle äfven öfvertala sig, och inom en timme sutto de förklädda i ett gammalt åkdon på vägen till Galicien, der de ämnade taga sin tillflykt till en länge obesökt egendom, hvarest de hoppades kunna undandraga sig allas uppmärksamhet.

Några motgångar mötte dem ej heller härvid. Under andra namn anlände de lyckligt till sin undangömda tillflyktsort, och försedda med fullmagter, naturligtvis utfärdade af fursten sjelf, instälde de sig såsom förvaltare af godset, utan att någon misstänkte deras inkognito.

Hoppet att snart få återse sina barn var den enda stråle af glädje, som löftesrikt lyste dem i deras tillbakadragna ensamhet. Men vecka följde på vecka, månad på månad, utan att de erhöllo någon underrättelse ifrån de älskade. Endast det ena ryktet efter det andra om de smärtsamma slag, som efter den ryska invasionen träffade fäderneslandet, uppskrämde dem. Men vännen, som lofvat tillskrifva dem, förblef tyst. Så förgick ett helt år. I sin oro skrefvo de visserligen till Warschau, men brefven förblefvo obesvarade. Grafven kunde ej vara dystrare, än deras sjelfvalda förvisning slutligen blef för dem. Det ena hoppet vek bort efter det andra. Ovissheten om de ungas öde kom med sin förtviflan, och deras hår grånade och deras krafter brötos. Ännu förgick ett halft år. Detta halfva år var långt som ett helt lif.

En afton stannade likväl en af Polens gamla krigare vid deras portar. Under samtal med flyktingen erhöllo de den underrättelsen, att deras son var död, och att deras dotter blifvit bortförd till Petersburg.

Willanow var nu mera deras lefnads enda aftonstjerna. Till henne flögo deras tankar, till henne vände sig deras sista kärlek. Med föräldratillgifvenhetens hela innerlighet förestälde de sig hennes lidanden vid det främmande hof, der hon nu tvingades att uppehålla sig nära nog såsom en fånge. Förbiseende af egen fara, ej betänkande möjligheten att blifva upptäckta, beslöto de efter många öfverläggningar till och ifrån, att under fortsatt förklädnad begifva sig till Ryssland.

Vid denna tid ankom äfven ett bref från den vän, på hvars skrifvelse de så länge väntat.

Inblandad i den politiska rörelsen, hade han hitintills varit af mångahanda orsaker förhindrad att uppfylla sitt löfte. Emellertid bekräftade han nu hvad man redan fått veta, nämligen att deras son var död och Willanow förd till Petersburg.

Brefvet innehöll äfven den underrättelsen, att Marfa, för att vara Willanow så nära som möjligt, begifvit sig efter henne, samt att hon, för att insvepa sig i en ogenomtränglig slöja, valt Strelnas ruiner till bostad, under det att hon i öfrigt spelade rollen af en vis qvinna, som uteslutande egnade sitt lif åt menskligheten, såväl genom att varnande bebåda stundande händelser, som äfvenledes genom att med några enkla medel söka bota allehanda sjukdomar och för öfrigt genom att gifva kloka råd och hvad mera med hennes ställning möjligtvis kunde förena sig.

Något vidare hade sig brefskrifvaren icke bekant.

Beslutet att begifva sig till Petersburg, för att om möjligt få återse Willanow, var redan fattadt, och den nu erhållna skrifvelsen påskyndade endast dess verkställande.

Under de förhållanden, hvari det furstliga paret befann sig, ansåg man rådligast att ej genom någon skrifvelse, hvarken till Marfa eller Willanow, förut underrätta om sin ankomst, emedan man fruktade att blottställa icke blott sig sjelf, utan äfven dem, i händelse brefvet föll i främmande händer.

Med ett pass utfärdadt i det namn, hvarunder de blifvit kände under sitt halft-annat-åriga vistande i Galicien, begåfvo de sig af, samt anlände slutligen utan alla äfventyr till Strelna, der Marfa med lika mycken öfverraskning och glädje, som hjertlighet, mottog dem.

Vid samma tid hade ett ombud ifrån den i Neapel aflidna furstinnan Raszanowsky äfven infunnit sig hos Marfa, abbén medförde icke allenast underrättelsen om hennes död, utan derjemte, som läsaren redan vet, hennes slutliga testamente, äfvensom den mångåriga korrespondens, som blifvit förd mellan den aflidna och Marfa.

För öfrigt hade man från Neapel per posto afskickat en mängd allegater till testamentet, men hvilka man på postkontoret — då abbén der efterhörde dem — förklarade sig icke hafva emottagit eller sett till.

Läsaren känner redan att dessa allegater fallit i Orlows hand.

Det var under dessa omständigheter, som Marfa skref till Willanow, — under hennes korta uppehåll vid Petershof och bad henne om ett besök. Läsaren känner redan förloppet dervid. Lechi, som frambar brefvet, hade befallning att lägga det under en staty vid sidan om dammen i parken, ett ställe, som Marfa visste att Willanow till följd af gammal öfverenskommelse dem emellan vid ett visst klockslag skulle undersöka. Brefvet föll emellertid, som vi redan sett, i händerna på kejsarinnans kammartjenare, hvilken tillfälligtvis kom att bemärka då Lechi ditlade brefvet, men som likväl — kanske ovanligt nog — var allt för ärlig att deraf ej göra annat bruk, än att framlemna det till egarinnan. Orlow deremot, som till följd af sin böjelse för Willanow omgifvit henne med spioner, uppfångade derefter ej blott Lechi, utan bekom äfven, då han lät undersöka henne, Willanows svar, på grund hvaraf han beslöt att genom sin bror, Andreas, bortföra henne under resan till Strelna. Vi känna redan, huru det aflopp.

Händelserna hopade sig vid samma tid äfven i andra afseenden öfver den arma Willanow. Hennes bror, som hon i Warschau trodde sig hafva sett döende, mördad af Orlows legoknektar, och det i samma stund som hon sjelf med våld bortfördes, hade likväl nyligen i bref underrättat henne att han lefde. Marfa hade nämligen med en beslutsamhet, som var henne egen, förflyttat honom ifrån den blodiga plats, der hon, såsom äfven hon förestälde sig, fann hans lik, till ett inre rum, för att der lemna honom all den omvårdnad, som hon kunde; men alla hennes försök att återkalla honom till lifvet aflupo förgäfves, och för att ej förlora allt, utan att åtminstone se till hvad öde som man ämnade Willanow, öfvergaf hon honom. Emellertid återkom ynglingen småningom till sig sjelf, och de i palatset inqvarterade ryssarne hade den barmhertigheten att föra honom till ett lasarett, der han länge svafvade mellan lif och död, tills lifvet slutligen, understödt af de underverk, som ungdomen i hvarje dylik belägenhet så lätt åstadkommer, vann segern. Under loppet af ett helt år förmådde han likväl icke lemna lasarettet, och mer än en gång hade han sjelf, äfvensom läkarne, uppgifvit allt hopp om räddning. Men då krafterna började återkomma, återkommo de äfven med ständigt växande fart. Enär han vid sitt inträde på lasarettet varit fullkomligt oförmögen att om sig afgifva någon förklaring, vare sig rörande sin person, sitt namn, sitt stånd, eller huru han erhållit sina svåra blessyrer, men reglementet vid lasarettet anbefalde, att hvarje patients namn skulle inskrifvas i journalerna; så hade läkaren ej dragit i betänkande att der inskrifva honom under det namn, som först föll honom i sinnet, och erhöll han på sådant sätt namnet Worowitsch. Vid sitt tillfrisknande ansåg han det icke heller olämpligt att bibehålla det. Under dess skydd hoppades han att desto lättare kunna undgå de ryska tjenstemännens förföljelse. Han lät alltså utskrifva sig med detta namn och fann snart att han gjort ganska klokt deri, emedan det betydligt underlättade honom i de efterspaningar, som han vidtog för att erhålla nödvändiga upplysningar om sina föräldrars och sin systers öde, om hvilka han snart erfor, att de förra voro afförda till Sibirien, och att den senare vistades vid hofvet i Petersburg.

Worowitsch — vi fortfara att kalla honom vid detta namn — var liflig, oförskräckt och tilltagsen. Modigt fortsatte han sin afsigt, att vinna ljus äfven i de minsta detaljer, som inträffat vid den stora katastrofen. Bland hans vänner hade den öfvertygelsen spridt sig, att hans far förrådt Polens sak, emedan man trodde, att det var hans skrifvelse, som inledt patrioterna i den senaste, obetänksamma striden. Worowitsch blef het och försvarade honom, men kunde likväl inom sig knappast förneka, att misstanken åtminstone icke var helt och hållet utan skäl, enär han ju sjelf erhållit en uppmaning att deltaga i striden. Emellertid gaf denna omständighet anledning till nya forskningar. Bland annat började han att noggrannare undersöka brefvet till sig sjelf; och dervid fann han nu hvad som aldrig förut fallit honom ens in — att stilen, ehuru ganska lik fadrens, icke dess mindre tycktes vara förfalskad. Denna misstanke sporrade honom ännu mera. Det gälde ju att inför fäderneslandet rentvå sin fars ära från den kränkande misstanken att vara en förrädare. Hoppet att äfven lyckas deri dref honom oupphörligt framåt; och han fick snart veta, att Orlow af kärlek till hans syster, förklädd till skrifvare, uppehållit sig i hans fars hus och derunder förvärfvat sig dennes hela förtroende. Härmed sammanstälde han nu den omständigheten att det just var Orlow, som bortfört hans syster, och Orlows folk, som angripit honom. Genom dessa upptäckter var han redan inne på en bred väg, och medelst en vidsträckt hemlig korrespondens med patrioterna förskaffade han sig en hel mängd af de skrifvelser, som de emottagit från hans far. Nu började han att jemföra, granska och undersöka dem, och det blef honom fullkomligt klart att ett förfärligt svek blifvit begånget af den förklädde sekreteraren. Att få reda på hvilka trupper, som legat inqvarterade i hans fars palats, var ingen svårighet. Kompaniernas journaler bevarade ännu till och med hvars och ens nummer och namn. Med ledning deraf uppsökte han flere af dem, och sedan de nu mera icke stodo under Orlows befäl, berättade de oförstäldt, att de af honom erhållit bestämd befallning att angripa furst Raszanowskys son och fängsla honom död eller lefvande. Den ena upplysningen ledde på sådant sätt till den andra, och slutligen stod Orlow fullkomligt afslöjad.

Worowitschs afsigt var blott en enda: den att genom bevisande skäl öfvertyga kejsarinnan Catharina och sitt eget fädernesland, att hans far icke gifvit anledning till Polens sista uppror, samt att sålunda upprätta hans namn och anseende och förskaffa honom rättigheten att vända tillbaka ifrån sin förvisningsort.

För att lyckas genomdrifva denna plan, måste han begifva sig till Petersburg och under hvad vilkor som helst förskaffa sig tillträde till kejsarinnan. Intetdera var emellertid lätt, men han var ung, och ungdomen öfverskattar gerna sina krafter.

Worowitsch hade — också han — erhållit underrättelse om Marfa och hennes vistelseort. Under hennes adress tillskref han nu sin syster och bebådade sin ankomst. Han hade uträknat det som bäst att sammanträffa under festligheten Peter-Paulsdagen vid Petersburg och i öfverensstämmelse dermed uppgjort sin plan. Det var korrespondensen härom, som äfven invecklade Willanow i den tvetydiga och oklara ställning, hvari hon råkade, icke allenast till sig sjelf, utan äfven till Orlow, hvars spioner fingo en viss hum om hemliga förehafvanden, hvilket återigen ingaf honom tanken att göra sig till herre öfver henne i och genom hennes eget tvetydiga handlingssätt.

Vi återkomma ännu en gång till Willanows besök vid Strelna.

Sedan återseendets första hjertliga glädje emellan Willanow och hennes föräldrar lagt sig, öfvergick man till förklaringar, hvarvid man framför allt stannade vid förhållandena för ögonblicket och hvad man borde göra, för att följa en gemensam uppfattning.

Willanow omtalade, hvad likväl redan Marfa äfven meddelat, att Worowitsch ännu lefde, samt berättade vidare, att han med en oerfaren ung mans oförsigtighet uppträdt inför kejsarinnan och i hela hofvets närvaro framburit anklagelser, som hon fruktade skulle kunna skada honom. Denna obetänksamhet ökade i sin mån icke obetydligt de gamles oro, och utan att man visste, huru han egentligen bort och borde handla, uppmanade man lifligt Willanow att bedja honom söka bevara sitt inkognito så länge som möjligt. För öfrigt fann man att han, sedan han en gång oförsigtigt gjort sig bemärkt och dermed liksom utmanat sitt öde, var beroende af händelsernas egen gång och nödvändigt måste följa dem, hvart det än bar.

För sin del ville fursten afvakta tiden, i hopp att någon lycklig omständighet skulle inträffa, då han kunde våga visa sig, samt ansåg att man tills vidare endast på bivägar borde bevaka sina intressen och söka vinna kejsarinnan.

Fråan dessa ämnen voro de just beredda att öfvergå till abbén och det uppdrag, hvarför han lemnat Neapel och begifvit sig till Petersburg, då man afbröts af det oväntade oväsendet och bullret i det yttre rummet, der Marfa uppehöll sig med prinsessan Alexandra, och hvarför man hastade ut; ett oväsende, som läsaren torde påminna sig föranleddes af Andreas' stormiga uppträdande, hvarefter samtalet icke vidare äter upptogs.

Willanow förblef härigenom okunnig om de affärer, abbén hade sig uppdraget att utföra.

När hon lemnade Strelna, befann hon sig i samma tvetydiga och bekymmersamma belägenhet som förut. Ehuru hon nu kände, att hennes föräldrar och hennes bror voro henne så nära, vågade hon ej upptäcka det för någon. Under de få och korta möten, som hon hade med sin bror, hann hon väl underrätta honom om föräldrarnes vistelseort, men fick aldrig tid att fullständigare öfverlägga om sättet, huru man borde handla.

Genom sbitenförsäljaren Alexandrowitsch erhöllo Worowitschs föräldrar underrättelse, att han blifvit arresterad af Orlow och befann sig i dennes våld. Af fruktan för sonens lif, som sålunda var i deras hätskaste fiendes händer, glömde de äfven sin egen fara och fattade det dristiga, men af föräldrakärleken föreskrifna beslutet, att utan all tidsutdrägt begifva sig till kejsarinnan, för att kasta sig till hennes fötter och anropa henne om nåd.

Orlow, som, lyckligt för honom, emellertid upptäckte och igenkände dem på vägen till Tauriska palatset, förekom dem likväl genom att arrestera dem. Genast inseende fördelen deraf, såsom ett medel, hvarigenom han kunde tvinga Willanow nära nog till hvad han behagade, anvisade han dem i slottet ett rum, som passade för denna hans afsigt. Allting gick också efter hans önskan, och han hoppades att snart vara vid sitt föresatta mål, enär han nu mera kunde binda den ena med den andra, under det på samma gång han hotade dem såväl med den gunst, hvari han stod hos kejsarinnan, som med den magt, han såsom chef för den hemliga polisen kunde utöfva.

Endast åt Döring hade Willanow anförtrott, att Worowitsch var hennes bror. Måhända var det icke endast hennes förtroende till hans heder, utan fast mera en ännu lifligare och varmare känsla, som föranledt henne till detta enda undantag.

---

Willanow hade i Tauriska palatset sett sina föräldrar i ett fönster midt emot sig, och hotad af Orlow att han skulle upptäcka och angifva dem för kejsarinnan, samtyckte hon att räcka honom sin hand.

Hon visste icke att de sjelfva ej önskade något högre än ett tillfälle att få tala vid kejsarinnan.

Då Willanow för Döring upptäckte orsaken till sitt handlingssätt, syntes ej mera hennes föräldrar till. Hon förstod att de genom Orlows försorg blifvit bortskaffade.

Oaktadt hon mer än en gång anhöll hos Orlow att få träffa dem, hade han likväl under nära tvänne månader afslagit denna begäran.

Willanow anade intet godt och sörjde öfver deras ställning, men vågade ej anförtro sig åt någon. Hennes bekymmer voro så mycket mera smärtsamma, som Döring uteblef ifrån hofvet, och Worowitsch liksom helt och hållet försvunnit.

Vi vilja nu se till, hvilket öde som träffade hennes föräldrar och abbén.

På samma bakväg, på hvilken de blifvit införda i Tauriska palatset, måste de äfven lemna det, hvarefter de i Orlows vagn fördes med ilande skyndsamhet till Rasumowska palatset, der alla tre blefvo inslutna i ett och samma fängelse.

Fängelset var trångt och mörkt, liknande en graf.

Tröstlösa öfver det slag, som träffat dem, osäkra, huruvida icke ännu svårare väntade dem, saknande all utsigt att frigöra sig ur sin fiendes våld, sökte sig hvar och en en plats, för att i tysthet begrunda sin belägenhet.

Flere timmar förgingo.

När omsider dörren öppnades, inträdde en fångknekt och tillsade fursten och furstinnan att följa sig, hvarvid likväl hvarken namn eller titlar begagnades, utan endast nummer.

Fursten var nr 1, furstinnan nr 2.

Föregångna af fångknekten, infördes de i en stor sal, der Orlow redan väntade dem.

Samtalet emellan Orlow och dem var ganska kort.

— Ni äro mina fångar, förklarade han dem, ni äro det i dubbelt måtto. Genom en befallning från kejsarinnan blefvo ni dömda för ert deltagande i senaste upproret inom Polen att afföras till Siberien, och kejsarinnan såväl som jag har hitintills trott, att befallningen äfven gått i verkställighet. Genom hvad medel I lyckats undgå förvisningen, hör ej hit; men I ären nu mina fångar, icke allenast derför att I en gång blifvit förvista, utan äfven derför att I det oaktadt befinnen er här. Det finnes likväl ett medel till er räddning, och det skall bero på er sjelfva att begagna er deraf. Mina vilkor äro följande. Er dotter, fröken Willanow, är vid hofvet, hon har i dag sjelfmant lofvat mig sin hand. Ni måste äfven gifva ert samtycke dertill.

Fursten och furstinnan Raszanowsky vågade knappast tro hvad de hörde.

— Ehuru det förefaller mig otroligt, svarade han, att min dotter frivilligt samtyckt till något sådant, älskar jag henne allt för mycket, för att motsätta mig något, som hon, i en för henne så vigtig angelägenhet, beslutar.

— Således är det afgjordt, återtog Orlow. Mitt andra vilkor är att ni gifver mig ett skriftligt intyg, det jag, under den tid jag var anstäld såsom sekreterare hos er, förrättade mina åligganden till er tillfredsställelse. Ni bifaller det.

Furst Raszanowsky hade på de senare åren blifvit hårdt pröfvad, och det bästa af hans krafter hade derunder gått förloradt; men vid detta oväntade förslag blossade hans förtrytelse upp, och den gamle ädlingen förmådde med möda qväfva sin vrede.

— Derpå ingår jag aldrig, svarade han kallt och värdigt; genom ert bedrägeri att omskrifva eller förfalska mina bref blef ni en orsak till mitt fäderneslands sista olycka. Herrans straff skall derföre en gång träffa er.

— Ni ingår icke, säger ni, på detta vilkor. Då lönar det ej mödan att jag framställer de öfriga. Fångknekt, inspärra fångarne i cellerna n:r ett och två och öppna dörren emellan dem. De få ej vidare sitta i samma rum med den andre arrestanten. Hvar är han?

— Här ute.

— Hit med honom!

På samma gång som n:r ett och två utfördes, infördes n:r tre.

Förhöret med abbén blef icke heller långvarigt.

— Herr abbé, yttrade Orlow till honom, ni tror måhända icke att jag känner er.

— Jag skulle betvifla det, att döma af det sätt, hvarpå jag blifvit behandlad; men ifall ni känner mig, hoppas jag att ni skall åter försätta mig på fri fot.

— Icke så brådtom, herr abbé. Ni är ju från Italien, icke sant?

— Det är sant.

— Ni har hitkommit, skickad från en nu mera afliden person i Neapel, för att öfverbringa en testamentarisk disposition till förmån för en ung man?

— Och om jag medgifver det, hvad följer deraf?

— Att jag vill veta, hvem denna person är.

— Och om jag äfven skulle uppgifva det?

— Så måste ni till mig öfverlemna testamentet.

Orlow behandlade sina fångar utan alla omständigheter. Han trodde sig icke hafva något att frukta af dem.

— Öfverlemna till er testamentet?

— Som jag säger.

— Aldrig, herr grefve, aldrig.

— Säger ni verkligen det?

— Visserligen. Hvad en döende förtrott mig, skall ingen lefvande taga ifrån mig.

— Vi få då se. Fångknekt! Sätt in fången n:r tre i cellen n:r tre.

Abbén bortfördes och insattes ånyo i en lika mörk cell som den, hvilken han nyss förut lemnat.

---

Efter några timmar hörde abbén att nycklar skramlade utanför cellen, och att låset upplästes. Då dörren uppgick, märkte han att det var mörkt i korridoren, hvaraf han slöt att natten redan inbrutit.

— Jag är befald att knyta denna bindel för edra ögon, tilltalade honom fångknekten, och att sedan föra er härifrån.

— Hvart?

— Det skall ni strax erfara.

Hvarje uppenbart motstånd skulle ha varit fruktlöst, hvarför abbén godvilligt lät mannen verkställa sina ordres. Så snart bindeln med verklig omsorg var fastknuten, tog fångknekten honom vid handen och ledde honom derifrån. Från trapporna kommo de snart ned på en gård, och sedan en eller ett par portar öppnats, befunno de sig ute på ett fält. Abbén kände det af markens jemna, mjuka beskaffenhet och af den kalla vind, hvilken från alla sidor blåste emot honom. Vid knektens hand gick abbén försigtigt framåt; men på en gång fattades han af fyra starka armar, som med ett enda kraftigt tag lyfte honom upp ifrån marken samt derefter nedsatte honom, han kunde ej genast urskilja och bedöma platsens egenskap och det så mycket mindre, som han i detsamma kände att man band honom till händer och fötter.

Den ena plågsamma tanken jagade efter den andra genom hans själ

Sedan han väl var bunden, aftog man honom bindeln, och nu märkte han att man förflyttat honom i en, så vidt han kunde förstå, stor lår, hvars lock man i detsamma fälde igen öfver honom och omsorgsfullt läste utanför.

Abbén begrep icke meningen. Alltsammans föreföll honom så oförklarligt, att han trodde sin inbillning sysselsatt med en infernalisk dröm. Hans förskräckelse ökades dock ännu mera, då han derunder kände att låren började röra sig, och han hörde slagen af snabba hästhofvar framför den. Tusende frågor uppstod i hans hufvud, men utaf dem alla kunde han blott för sig förklara en enda, den nämligen att låren, hvari han befann sig, måtte vara öfverredet på en vagn, som nu bortförde honom.

Var han arresterad på kejsarinnans befallning eller blott på Orlows? Hvarför hade man fängslat honom? Hvad öde ämnade man honom? Hvar befann han sig i denna stund? Hvart ämnade man föra honom? Till ett annat fängelse? Men han hade ju icke gjort någonting. Ämnade man måhända föra honom till det inre af landet? Han hade hört talas om Siberien och bergverken. Kunde man väl hafva för afsigt att låta honom försvinna i någon af dessa afgrunder? I Siberien under en sol af is eller i bergverken under en måne af bly? Han fasade för dessa tankar; men dervid uppgick en ny, som tröstade honom något. Det är troligast, tänkte han nämligen, att man endast förer mig tillbaka öfver gränsen och sedan släpper mig fri.

Den tröstefulla föreställningen att få återvända till Italien, till sitt sköna, härliga Italien, ännu mer, till Neapel, detta lilla paradis, denna den skönaste bland alla fläckar på jorden, naturens ypperligaste och praktfullaste blomma, en förtrollande, underbar oas, infattad i en storartad, lika vidsträckt som härlig ram, denna föreställning uppmuntrade hans sinne, vederqvickte hans själ, och han glömde det hårda läger, hvarpå han låg, det barbariska sätt, hvarpå han blifvit behandlad, den smärta, som han erfor i alla sina leder för hvarje sten, hvaremot vagnshjulen stötte.

Det enda, som grämde honom, var att han ej fått uträtta sitt uppdrag rörande testamentet, men han hoppades att i stället kunna göra det skriftligt.

Locket till den lår, hvari man instängt honom, var förfärdigadt af ett tätt spunnet jerngaller, hvarigenom han hade en förträfflig utsigt uppåt åt himmelen.

Abbén hade visserligen under sin långa kristliga vandel oftat talat om himmelen, men han hade aldrig haft tillfälle att betrakta den så noga som nu. Ställningen, hvari han befann sig, var dock ingenting mindre än behaglig, och det är mycket fråga om, huruvida den fromma själen icke långt hellre önskat sig en nyckel, som för honom öppnat den marterande låren, än någon af S:t Petri nycklar, med hvilka han kunnat öppna himmelens portar.

För att, så vidt det kunde vara möjligt, undersöka den trakt, hvarigenom färden gick, lyfte han upp sitt hufvud och reste sig upp på sina knän, men alla försök voro fåfänga. Någon skymt af jorden var ej möjlig att upptäcka. Endast himmelen, till hvilken han så ofta uppmanat menniskorna att uteslutande rigta sina tankar och vända sina blickar, spände sig hög och kall, blå och klar, med sin skrift af orubbliga stjernor, ut öfver honom. Var det måhända en straffande försyns mägtiga hämd, som på detta sätt ihärdigt framhöll för honom den evigt enahanda utsigten, till hvilken han så glödande uppmuntrat andra att vända hela sin håg, under det han emellanåt sjelf — han kunde ej förneka det — blickat åt andra håll.

Den fortfarande åsynen af himmelen ingaf honom melankoliska tankar. Än tyckte han, att himmelen liksom förföljde honom, än återigen att han, liggande i sin egen likkista, körd af en demon eller ond ande, flydde undan den, ehuru allt förgäfves. Ur den ena fantasien skjuter en annan sitt hufvud upp, ur den ena inbillningen blickar en ny inbillning fram med sitt ljusa eller mörka öga. Hos honom arbetade och verkade de uppskakade och förvirrade tankarne oroande äfven på hans yttre menniska. Värme och frost började aflösa hvarandra. Än svettades han, så att varma droppar lackade från hans tinningar, än spred sig en kyla genom hans lemmar, så att han nästan kände sig förstelnad. Mannen plågades redan af en feber, och feberfantasierna voro icke mildare än de föregående.

Utan allt uppehåll hade vagnen ilat framåt, dragen af starka och lifliga hästar; först efter flere timmars färd stannade den åter.

Fruktande gjorde sig abbén den frågan, om det nu var slut på alla hans lidanden, eller om förföljelsen ännu skulle fortfara.

I detsamma hörde han personer närma sig, samt att man uppläste locket till låren.

Lycklig i det hopp att han nu skulle befrias, ämnade han med ett rördt hjertas innerlighet tacka Gud derför, då man kastade sig öfver honom, åter fastgjorde en bindel för hans ögon, upplyfte honom ur låren, befriade hans händer och fötter från banden och förde honom till en mörk fängelseskrubb, der man aftog bindeln ifrån hans ögon, hvarefter man lemnade honom och stängde dörren.

Abbéns förtviflan ökades, och vi skulle fåfängt söka att måla hans själslidanden. Nya frågor med nya qval trängde in på honom. Hvarje obesvarad fråga var ett nytt qval.

Uppskakad, som han var, af tusende furielikt gisslande bekymmer, började nu äfven hungern att tära honom. Under det han likväl trefvade med händerna omkring sig, träffade han på en hylla, der han fann några tallrikar eller koppar, innehållande den fångkost, som man ansett nödvändig för hans behof.

Med verklig girighet grep han derefter. Hvilken vällust — det var mat — lika mycket hurudan den var — det var ändock mat — och han åt med en aptit, som om han saknat föda under en hel vecka.

Trött och vanmägtig sjönk han derefter ned på sitt läger. Sömnen är den olyckliges vän, ty med den kommer drömmen, oftast följd af ingifvelser om sällhet. Abbén drömde sig i Italien, vandrande bland dess vindrufvokullar, njutande af dess varma solsken, under det han andades in doft från blommande accacier och oranger. Kunde han endast evigt hafva drömt, men ett hårdt öde hade lagt en ännu hårdare hand på honom.

Abbén hade alltid satt högt värde på en mjuk säng, ett godt bord, och rättigheten att få öfverlemna sig åt hvilan så länge han behagade. Beklagligtvis voro omständigheterna nu helt annorlunda, men icke dess mindre försköt han icke heller det mått, så litet det än var, som äfven nu beviljades honom och han sof derför så länge som möjligt, sof ända till det ögonblick, då en fångknekt åter väckte honom, band för hans ögon, förde honom ut på en gård, hof honom upp i låren, band händer och fötter, slog locket i lås, och hästarne åter bortförde honom.

Hvilken djup suck höjde icke hans bröst; en djupare hade aldrig stigit derur.

Man hade denna gång försett packlåren med halm, och han var förtjust deröfver, emedan vagnens skakningar ej söndertröskade hans lemmar till samma grad som natten förut.

Ehuru han hvilade på ryggen, kunde man likväl säga att det icke var han, som blickade upp på himmelen, utan snarare himmelen, som med sina tusentals ögon strängt och allvarligt såg ned på honom. Han försökte att blunda; men alltjemt var det någonting, som nästan tvingade honom att uppslå ögonlocken, liksom hade han varit dömd att sjelf se, huru han ofvanifrån betraktades af en högre magt. Abbén var en from, ehuru ganska vanlig menniska, som, om han äfven ej gjort något särdeles godt i verlden, likväl ej visste sig hafva begått något verkligt ondt. Belägenheten var emellertid af den egna beskaffenhet, att den beskedlige mannen verkligen började bekymra sig öfver sitt föregående lif. Nu, såväl som den senaste natten, jagade den ena fantasien efter den andra genom hans själ. Samvetet började nu äfven att få sitt finger med i dess fria, fantastiska spel. Det föreföll honom, såsom om himmelen betraktat honom med förebråelse, och han genomgick sitt lif, undersökte det med den största noggrannhet, och upptäckte nu skuggsidor, som han aldrig förut kommit att tänka på.

Sålunda började han förebrå sig den vällustiga beqvämlighet, som han njutit under sitt föregående lyckligare lif; han erkände att han derigenom försummat mycket, som han kunnat göra för sina medmenniskors bästa, och han föresatte sig, att han, ifall han återigen en gång sjelf blef herre öfver sina handlingar, skulle lägga stränga band på sin natur, men med desto mera allvar och ihärdighet arbeta i herrans vingård till slägtets fromma och nytta.

Men under det abbén det ena ögonblicket fattade sådana vackra beslut i den himmels åsyn, som öfverallt utbredde sig öfver honom, vaknade likväl nästa ögonblick en så oemotståndlig åtrå hos honom att få se åtminstone någon enda fläck af den jord, hvarpå han vistades, att han, i sanning, hemföll under inflytandet af ett verkligt raseri; men förgäfves sökte han att sönderslita sina bojor, förgäfves bemödade han sig att sönderspränga låren, förgäfves använde han alla sina krafter för att befria sig ur sitt fängelse.

Ånyo jagade tusentals nya tankar genom hans sinne, den ena besynnerligare än den andra, allesamman snabbt och hastigt aflösande hvarandra.

Dessa tankar gälde icke mera orsaken till hans fängslande, och hvarthän man skulle föra honom. Förtviflan är en giftblandare för hvarje from menniskas själ, och förtviflan droppade nu äfven sitt gift i den eljest så medgörlige och foglige abbéns sinne.

Vi vilja icke här framställa den tröstlösa lefnadsfilosofi, förtviflans vanskapliga, men egna skötebarn, inom hvars kretsgång hans själ härunder rörde sig. Otvifvelaktigt hade han emellertid inkommit på ett område, vid hvars sodoms-äpplen den gode mannen ej var van, och ångern följde snart i de bittra tankarnes spår, bemödande sig att sopa igen dem.

En tår rullade härvid ned ur hans ögon och banade sig väg utför hans kind. Suckande erkände han sin vanmagt och sin svaghet, bedjande anropade han ånyo gud om hjelp och barmhertighet; ödmjukande sig inför försynen, förskräcktes han icke längre för den stränghet, hvarmed han hitintills tyckt att himmelen med sina tallösa stjernor blickat ned på honom, tvärtom föreföll det honom nu så tillfredsställande och lugnande, att himmelen öfver allt utbredde sig eller liksom följde honom, hvarthän den okända furie, som bemägtigat sig tömmarne till det spann, som drog honom liksom i hans egen likvagn genom verlden, än förde honom.

Äfven denna natt hade åkdonet utan allt uppehåll ilat framåt. Men då stjernorna började blekna bort på himmelen och dagens första aflägsna stråle ånyo tändes i skyarne, stannade vagnen.

Äfven nu hastade flere personer fram till honom, äfven nu öppnade man locket, fäste en bindel för hans ögon, upplöste banden kring händer och fötter, samt förde honom in i en mörk fängelsehåla, hvilken man derpå åter stängde.

Sedan de första förfärliga intrycken tagit ut sin rätt hos abbén blef han lugnare, och med resignerad sinnesstämning underkastade han sig sitt öde, hvilket han började betrakta såsom ett honom af försynen pålagdt, pröfvande straff.

Åtta dygn förgingo på detta sätt. Hvarje natt förde man honom, inpackad i en lår, allt vidare och vidare bort. Hvarje dag deremot, eller så snart som dagens första ljusning började sprida sitt matta guld öfver horisonten, inspärrade man honom i ett mörkt, slutet näste.

Men huru sann och upprigtig äfven hans resignation var, försvann likväl all glädje ur hans själ, och ett dystert allvar intog hans plats. Detta allvar var visserligen utan all bitterhet, men vid dess sida stod smärtan såsom en skugga. Med glädjen försvann kindens friskhet, och med dess friskhet försvann dess helsa. Med det aftynande modet sjönko hans krafter.

För hvarje gång, som han blifvit utförd till åkdonet, eller åter inspärrad i de små fängelsehålen, sporde han väktare eller fångknektar, hvart man förde honom, men utan att han någon enda gång erhöll ett svar.

Denna eviga, ihärdiga tystnad var icke det, som verkade minst nedslående på hans själ.

När han om morgonen efter åttonde nattens vilda färd upptogs ur åkdonet, införde man honom i ett större rum, upplyst af en lampa, der man befalde honom att afvakta vidare order. Matt och lidande, nedsjönk han på en bänk. Ungefärligen en qvart försvann, utan att någon syntes till. Omsider öppnades dörren, och några personer vacklade in. I sin modfälda stämning brydde han sig föga om hvilka de voro, och vid det matta lampskenet var det ej heller lätt att rigtigt urskilja de nykomnes ansigtsdrag. Men äfven de sjönko ned på samma bänk som han, och tycktes äfven afvakta vidare ordres.

Olyckan finner alltid de bästa sympatier hos olyckan. Icke endast kärleken förenar hjertan, glädjen och sorgen förena dem äfven, ehuru glädjen i sin yra ej medhinner att slå knuten fastare, än att ögonblicket förmår upplösa den; sorgen slår deremot sin för evigheten.

Under tystnad betraktade abbén en stund sina grannar. Skymningen i rummet var likväl en slöja, icke så lätt att genomblicka; men mot det mörker, hvarvid han redan så länge nödgats vänja sig, var den dock en halfdager, och till sin häpnad igenkände han snart i grannarne — fursten och furstinnan Raszanowski.

Icke troende sina egna ögon, uppsteg han och fattade lampan för att öfvertyga sig, om han såg rätt eller icke. Han hade gjort det. Men huru annorlunda voro icke äfven de nu emot förut! Modfälda och likgiltiga blickade äfven de stirrande och förvirrade omkring sig. Ögonen voro matta och drogo sig skygga tillbaka för lampskenet, hvilket tycktes plåga dem. Ansigtena voro bleka, affallna, insjunkna, och deras hufvuden sänkte sig nedåt, liksom sågo de endast efter, om ej grafven skulle öppna sig vid deras fötter.

Så snart abbén hemtat sig från den sorg, som han erfor vid deras åsyn, tilltalade han dem med ömhet, och förskräckta af ljudet, vaknade de liksom upp ur en nattslummer.

Deras belägenhet var i högsta grad upprörande, och abbéns vänligt menniskoälskande hjerta visade dem ett deltagande, som småningom verkade såsom ett välgörande läkemedel, lifvande och stärkande.

Ömsesidigt förtrodde man hvarandra nu hvad som passerat, och då man så oförmodadt, efter en åtta nätters lång resa, sammanträffade med hvarandra här, var det icke svårt att förstå, det också samma öde drabbat dem alla tre.

Det gamla fursteparet hade likväl fått åka tillsammans i en och samma lår samt blifvit — i jemförelse med abbén —behandlade med mera mildhet.

Hvad de tänkt, hvad de erfarit, hvad de känt under sin plågsamma, långa färd, derom yttrade de intet ord, emedan det öfversteg deras förmåga att rigtigt skildra det.

— Men hvarthän ämnar man väl föra oss? anmärkte abbén. I Italien göra vi oss ej något klart begrepp om Ryssland, och jag känner ganska litet af dess lagar och bruk. Med blygd måste jag till och med erkänna att dess geografi icke ens är mig rigtigt bekant.

Fursten såg förvånad upp.

— Ni anar således icke en gång, sade han, hvarthän vi föras?

— Vid himmelen, nej! Jag begriper det icke. För man oss icke öfver gränsen? Jag har hoppats det.

— Man för oss till Siberien, herr abbé, eller till bergverken.

— Eviga försyn, är det väl möjligt? Men hvad hafva vi då gjort? Jag vet åtminstone med mig intet ondt.

Furstens hufvud sjönk ned, och han lemnade frågan obesvarad.

— Till Siberien, mumlade abbén, till Siberien! O, min gud, det är förfärligt, det är afskyvärdt, det är ett oerhördt våld, det är …

— Det kan blott inträffa i Ryssland, herr abbé, tillade fursten; och jag beklagar att händelserna fört er i beröring med oss, emedan det är ganska troligt, att det är vi, som äro orsaken till er olycka. Låtom oss likväl icke klaga, herr abbé; vår klagan hjelper oss icke, låtom oss i stället begagna detta ögonblick på ett värdigare sätt.

— Hvad menar ni, till hvad?

— Till att gemensamt bedja. Läs en bön, herr abbé. Vi vilja falla på knä och sammanknäppa våra händer.

De gamle gjorde det, och abbéns röst ljöd högtidlig och allvarlig i salen. Ehuru dystert än ögonblicket var, egde det en anslående och högtidlig karaktär.

— Den allsmägtiga försynen, herr abbé, yttrade fursten, så snart bönen var slutad, har inga bättre apostlar på jorden, än den pröfvande olyckan och motgången. Om ingen annan röst väcker, oss till besinning af vår menskliga naturs svaghet, så sänder herren oss dem, och våra tankar öppna sig, våra själar höja sig, våra hjertan vakna. Under de senare åren har olyckan följt mig såsom min skugga, men den har icke lärt mig att hata och att förakta, utan att älska och bedja, och derigenom har sjelfva olyckan för mig förlorat sin värsta bitterhet. Motgången är en läromästare, och ehuru den kommer med gisseln i sin hand, flöda dock visdom och goda läror ifrån dess läppar. Jag böjer mig för den, såsom för ett helgon.

Abbén lyssnade med aktning till den gamles ord, men hans tankar vände sig icke dess mindre åt det verldsliga, och för en man i sina bästa år egnade sig äfven deras belägenhet att återföra honom dertill.

— Edra sant kristliga yttranden, min furste, svarade honom abbén, bevisa att ert hjerta och er själ lifvas af en lika djup och sann, som innerlig religiös tro; men låtom oss likväl återkomma till våra närvarande bekymmer. Hvar tror ni nu att vi befinna oss?

— Hvar vi befinna oss, frågar ni. Jag skall med temlig noggrannhet kunna säga det. Otvifvelaktigt går vår väg öfver Moskau. Emellan Petersburg och Moskau vill jag minnas att det är 728 werst, och man tillryggalägger gemenligen denna väg på omkring 70 à 80 timmar. Jag har observerat, att vi icke någon enda gång lemnat fångrummen, förrän det varit mörkt, och att man åter instängt oss i dem innan dagningen. Således kan jag antaga, att vi hvarje natt rest omkring 5 timmars väg hvilket efter 8 nätter gör 40, högst 42 timmar. Misstager jag mig ej häri, så hafva vi hunnit omkring eller något mera än halfva, kanske två tredjedelar af vägen till Moskau. Alltså måste vi vara vid Waldai eller vid Jedrowa, på sin allra högsta höjd vid Chotilowo, och vi skulle då hafva rest circa 404 werst.

— Och skulle således ännu hafva allra minst 325 werst qvar till Moskau.

Fursten talade om saken på ett så uttröttadt och likgiltigt sätt, som hade ödets jernhårda hand redan qväft hans sjelfkänsla. Så var dock ej förhållandet. Men hans själ böjde sig under omständigheterna, och för intet pris i verlden ville han visa en oro, som skulle ännu mera ha upprört hans deltagande makas bekymmer. För abbén deremot var det icke så lätt att undertrycka sina tankar, allra helst som han efter åtta dagar först nu fått tillfälle till ett samtal, till den tröstefulla glädjen att höra sig sjelf tala och en annan, som ingick i hans tankar, och besvarade hans frågor.

— Hvilket fasansvärdt våld, yttrade han också nu, begår man icke emot oss! Dessa åkdon äro ju små fängelser.

Fursten svarade ej.

— Och dessa arrester, i hvilka man om dagarne inspärrar oss, fortfor abbén. Jag vet i sanning icke, om jag skall förskräckas mera för nätterna d. v. s. för dessa rörliga, flyttbara arrester, eller för dagarne d. v. s. för dessa vid alla stationer befintliga mörka hålor. Min gud, hvilket förfärligt land måste ej Ryssland vara! Ett fängelse vid hvarje hästombyte, och löpande af hästar dragna — kommunikationsfängelser dem emellan. Någonting oerhördare har jag aldrig hört omtalas.

— Er anmärkning är icke utan sin rigtighet, abbé, jag medgifver att det är förfärligt. Sjelf har jag visserligen aldrig förr varit i Ryssland; men jag har studerat landets författningar, polis och geografi, och ehuru jag trodde mig känna dem ganska väl, medgifver jag, att verkligheten är långt värre, än jag förestält mig.

Furst Raszanowski uppdrog härefter en kort, men karaktäristisk bild af Ryssland i allmänhet, med hänsyn till de grundsatser som öfver hufvud betinga dess regeringssystem, bestämma dess politik, inspirera dess polis och diktera dess strafflagar.

— Gestalten ni framställer, anmärkte abbén, är en till granit petrificerad despotism.

— Så är det. Det allena styrande väldet — betraktadt från synpunkten af allherskarens person utgör emellertid icke den hårdaste centner-tyngd, som trycker och förtrycker landet och folket. Den svåraste eller kanske rättare, den förfärligaste ligger deri, att systemet uppammar och gör alla, som representera czarväldet eller hafva att utföra dess vilja och bevaka dess intressen, till tyranner och det i den gräsligaste mening. Det är dessa småtyranner, som utveckla systemet till den yttersta godtycklighet och råaste roflystnad, till det djerfvaste våld och den förfärligaste laglöshet. I czarernas händer är despotismen i sjelfva verket blott en konkret magt, hvaremot den i de privilegierade klassernas, och framför allt i embetsmännens, blifver det personligaste tyranni, uppifrån och nedåt. Czarerna stå alldeles för högt och på samma gång allt för isolerade, för att hafva kännedom ens om en tusendel af de brott, som i deras namn utöfvas af tjenstemännen emot folket. Dessa oräkneliga embets- och tjenstemän utgöra det jernnät, som spinner sig sargande kring hela rikets alla lemmar. Om detta tyranni kan man knappast göra sig en rigtig föreställning. Det beror allt för mycket af det enskilda godtycket.

Fursten slöt sina ögon, liksom för att hvila ut.

— Af alla institutioner, som förefinnas inom Ryssland, fortsatte han likväl åter efter en stund, finnes dock ingen så fasansvärd som den hemliga polisen. Den är den mest exceptionella myndighet, jag vet. Utgrenad kring hela riket, såväl inom de högre som lägre samhällsklasserna, har den sitt ord och sitt öra med öfverallt. Saknande alla bestämmande föreskrifter för sin verksamhet, handlar den fullkomligt på eget bevåg. Den hemliga polisen beror uteslutande af huru den person är, i hvars hand chefskapet ligger. I närvarande stund ligger det i Orlows. Vi kunna bereda oss på hvad som helst.

Åter försjönk fursten i en stunds tystnad.

— Jag skulle kunna omtala oerhörda handlingar, utöfvade af den hemliga polisen. Hvad tror ni, abbé, om jag säger er, att det finnes ett inre rum innanför polisministerns, om jag så får uttrycka mig, privata poliskansli, hvarest de mest godtyckliga bestraffningar försiggå, och det utan alla afseenden till och med på olika kön. Då bestraffningen gäller personer, som man ej offentligt vill kompromettera, så har man försett detta rum med en fallucka, hvilken ett tu tre öppnas, då den anklagade sjunker ned, så att endast hans axlar och hufvud befinna sig öfver golfvet, under det att knutpiskan i rummet derunder af der befintlig bödel behandlas allt efter omständigheterna.

Abbén åhörde med fasa och förskräckelse furstens ord.

Dörren till det rum, hvari de befunno sig, uppkastades slutligen med ett häftigt buller, och en person, klädd i en enkel polisuniform, inträdde med hastiga steg.

Samtalet emellan abbén och fursten upphörde genast.

Tjenstemannen begaf sig direkte fram till lyktan, och sedan han putsat ljuset, lyste han på fångarne, liksom för att se huru de sågo ut.

— Hvilken af er är fången n:r ett? frågade han.

— Jag.

— Och n:r två?

— Jag.

— Ni är således n:r tre?

— Ja.

En kort tystnad uppstod derefter, hvarunder tjenstemannen, med lyktan i sin hand, ânyo betraktade dem med den största uppmärksamhet.

— Af befälhafvaren för den vakt, som åtföljer fångtransporten, talade han derefter, har jag erhållit ordres från den hemliga polisen i Petersburg att tillfråga er, om ni nu hafva lust att ingå på de framställningar, som man der förelade er såsom vilkor för er frihet? Skulle ni vilja ingå derpå, har jag befallning att genast låta er vända tillbaka till Petersburg.

De trenne fångarne sågo förvånade på hvarandra. Hvad skulle de göra? Skulle de svika sin öfvertygelse och sin pligt eller gå en säker undergång till mötes? Aldrig hade de varit försatta i en svårare ställning, aldrig hade de blifvit på ett grymmare sätt pröfvade.

Fursten betraktade sin maka. Svag, sjuklig och aftynande som hon var, fann han att hon icke under fortsättningen af en sådan resa, som den, hvilken de hitintills utstått, skulle med lifvet kunna hinna fram till deras aflägsna förvisningsort.

Ömheten för henne bjöd honom att antaga anbudet.

Deremot upphäfde sig likväl den icke mindre för hans rättskänsla smärtsamma, än den för hans familj kanske farliga omständigheten, att blindt kasta sig i sin dödsfiendes, Orlows, armar.

Abbén besinnade sig äfven, men endast en kort stund.

Väl insåg han att inga egna intressen förefunnos, som kunde bjuda honom att uppoffrande gå ett helt lif af olyckor och sorger till mötes; men de åtta dagar, som passerat, hade stärkt hans själ och i många fall renat hans hjerta, och lifligt framstod nu för honom tanken att han mottagit af en döende ett förtroende, samt att denna fört hans löfte med sig i grafven.

Med fasa för ett löftesbrott under sådana omständigheter, vände han sig bort ifrån de öfriga.

Ännu hade ingen svarat. Den ene väntade att få höra den andras mening. Fursten betraktade sin maka; och denna tycktes ganska väl förstå hans blick, äfvensom hans tystnad.

Tjenstemannen syntes ha erhållit befallning att låta dem noga öfverlägga med hvarandra, emedan han ej visade någon otålighet öfver deras långvariga stillatigande.

Den första, som bröt tystnaden, blef slutligen furstinnan.

— Jag ser, hvad som föregår hos dig, yttrade hon till sin man. Det är sant att jag är svag och lidit mycket af den långa, plågsamma resan; men jag vet att en man har pligter, som han icke kan svika, utan att bryta emot sin ära, sitt namn, sin familj, och man skall icke säga att jag förrådt dig. Låtom oss resa vidare. Jag fruktar ej mera för Siberien.

Fursten tryckte tyst hennes hand; men han vände dervid bort sitt ansigte, för att dölja den tår, som rann utför den bleka och aftynande kinden.

Abbén beundrade den åldriga och lidande qvinnans dygd och hjeltemod; och han nästan blygdes öfver att ett enda ögonblick hafva tvekat, huru han borde handla.

Den ryske tjenstemannen hade förblifvit en stilla åhörare under deras öfverläggningar.

Men så snart de gifvit honom sitt bestämda svar, aflägsnade han sig; och en kort stund derefter inträdde tvenne fångknektar, hvilka åter insatte dem i olika celler.

I likhet med hvad som förut passerat, fördes de natten derpå till vagnarne, och resan fortgick.

Abbén stirrade icke mera med fruktan och rädsla upp emot himmelen, och himmelen tyckte han nu liksom blickade på honom icke mera med samma straffande stränghet som förut.

Han kände att han varit satt på ett svårt prof, då man erbjudit honom friheten, och det gladde honom att han likväl icke mottagit den, utan motstått frestelsen att svika ett heligt löfte, gifvet åt en döende. Nöjd med sig sjelf, fann han sig också starkare och lyckligare, än under loppet af de föregående åtta dygnen. Han kunde till och med nu någon gång somna i sjelfva vagnen, men, sofvande eller vaken, upptogos numera hans tankar icke på ett obehagligt sätt, ty oupphörligt sysselsatte de sig uppe i himmelen, än på det ena sättet, än på det andra. Sålunda försökte han att emellanåt uppmäta höjden och bredden af detta eljest så omätliga himlahvalf, eller också började han att räkna stjernorna, denna i oräkneliga, glänsande öflockar brutna skärgård vid evighetens strand. I sjelfva verket var han nu långt mer i himmelen än på jorden, och det föreföll honom stundom, som om hans väg snarare gick fram öfver skyarne än på jorden. Understundom sjönk visserligen hans mod, och hans själsliflighet tynade af. Från ingen himmel faller man lättare ned än från fantasiens. Stjernfallen äro der icke sällsynta. Jordens attraktionskraft sträcker sig upp, högt upp inom sferernas och andarnes luftiga regioner. I sådana ögonblick slöt den gode mannen sina ögon, och fromma böner höjde sig ur hans hjerta, och snart var han åter lugnare och nöjdare med sitt öde.

Mot morgonen stannade åter vagnen, och man inspärrade honom nu såsom förut i en mörk håla.

På sådant sätt förgingo nätter efter nätter, dagar efter dagar i en fortsatt, oupphörlig ensamhet och tystnad. Under nätterna gick vägen alltjemt framåt till ett mål, okändt, men efter de beskrifningar, som han hört derom, ödsligt och fasansvärdt. Under dagarne deremot lemnades honom hvila i mörkret, lugn i en grafhåla, liksom för att gifva honom tillfälle att betänka endast sin olycka. Oaktadt han hängaf sig förtröstansfullt åt en allgod försyns barmhertighet och nåd, förekommo likväl ögonblick, då upproriska lidanden stormade genom bröstet, hvarunder han tviflade på sig sjelf, sitt eget förstånd, och vanvettet stirrade med ett vildt och hemskt utseende in i hans själ.

Efter åtta dygn sammanförde man honom återigen med fursten och furstinnan, och äfven nu lemnade man dem en stund ensamma, liksom ville man gifva dem tillfälle att rådpläga med hvarandra.

De senare åtta dagarne hade ännu mer medtagit de gamles krafter.

— Hvar äro vi nu? sporde abbén.

— Jag vet icke, svarade fursten.

— Hafva vi passerat Moskau?

— Troligtvis.

Samtalet var kort och kallt. De senast passerade åtta dagarne hade fullkomligt afkylt dem. I sina ytterligheter leder motgången till likgiltighet.

Efter en stund inträdde en polistjensteman och förelade dem samma fråga som förut, eller om de ville, såsom ett vilkor för sin frihet, ingå på de af grefve Orlow i Petersburg gjorda förslagen.

Furstinnan var nu mera blott en skugga af hvad hon varit, men tron på försynens visa magt och kärleken för hennes familjs fläckfria ära uppbar henne, och hon vägrade nu, såsom första gången, och hennes svar bestämde äfven furstens och abbéns.

Ånyo skildes de åt. Hvarje dag inspärrades de, och hvarje natt fortsattes färden.

Vi kunna ej följa dem på deras långa resa. Allt nog, hvar åttonde dag sammanförde man dem och förelade dem samma fråga, men ihärligt förblefvo de vid sitt en gång afgifna svar. Så förgick en månad, och en ny månad började. Vägen tycktes icke hafva något slut. Hvarje afton eller rättare hvarje natt kom med ett fängelse, förspändt med friska, uthvilade hästar; hvarje morgon kom med nya fängelsehålor vid stationerna. De förra lemnade väl utsigten fri uppåt — åt himmelen, men om äfven stundom en och annan trädtopp visade sig, upptäckte man icke ens en enda alnsbredd af jorden; de senare utestängde till och med åsynen af den klara, af stjernornas silfver genomväfda rymden, hvaremot fångarne likväl här ej uttröttades af resans besvärligheter på samma sätt. Den andra månaden lade sig till den första, under det att de sista krafterna veko och deras kroppsliga lidanden förökades af sinnets, af själens.

Efter tvenne månaders mer än barbariska behandlingssätt sutto de trenne martyrerna åter tillhopa.

— Huru långt kunna vi hafva qvar, innan vi äro framme, framstötte abbén, der han med lutadt hufvud magtlös dignat ned på en bänk.

— Jag vet icke.

— Huru långt hafva vi rest?

— Jag vet icke.

— Icke?

— Omkring tre tusen werst, förmodar jag.

— Min gud, min gud!

En polistjensteman inkom och gjorde dem samma fråga, som redan för hvar åttonde dag blifvit stäld till dem.

Utan att resa sig upp, tog likväl abbén nu till ordet.

— Hvar äro vi och hvart vill man föra oss? sporde han.

— Här är ej fråga om huru långt ni rest, utan huruvida ni vill ingå på de vilkor, som blifvit framstälda.

— Men om jag derpå ingår, så kommer återfärden att äfven draga ut i tvenne månader, såvida vi skola resa på samma sätt. Dermed står jag icke ut. Innan jag anlände till Petersburg, vore jag redan död.

— Låt oss resa vidare, bad fursten.

Abbén invände deremot, att furstinnans belägenhet ej tillät det, att hon redan var mera död än lefvande, att man för sitt namn och sin familj visserligen var skyldig att göra mycket, men att man icke egde rättighet att taga lifvet af sig, att de redan undergått lidanden, som förvandlat dem till benrangel, samt att de gjort nog för sin heder o. s. v.

Då fursten betraktade sin gemål, fann han att abbén bedömde hennes ställning rigtigt. Hon befann sig nu i den belägenhet, att hon knapt nog förmådde yttra sig, än mindre ihärdigt fasthålla någon mening. Hennes eljest ganska fylliga gestalt hade sjunkit tillhopa och liknade nu ett skelett, som flämtande uppehöll ett lif, färdigt att med hvarje andedrag fly ifrån henne.

Fursten greps djupt af hennes anblick, och alla tankar på resans fortsättande samt ett manligt fasthållande vid hans första föresats försvunno.

— Välan då, förklarade han. Gör med mig hvad I viljen.

— Ni ingår på grefve Orlows vilkor?

— Jag ingår på hvad som helst.

— Men icke jag, fortfor abbén, jag vill äfven göra mina vilkor. Jag fordrar, att vi här få hvila upp oss, att man ger oss nödvändig läkarevård, samt att återresan företages först sedan vi äro fullkomligt återstälda, och att den då sättes i verket på ett mildare sätt än det, hvarpå vi hitintills blifvit behandlade.

Tjenstemannen tillkännagaf att han skulle framställa deras fordringar hos platsens befälhafvare, samt snart vara tillbaka.

Under afvaktan derpå vexlades intet ord emellan fångarne. Den hårdhet, hvarmed man under tvenne månader behandlat dem, hade beröfvat dem all den själens spänstighet, hvarförutan ingen sjelfständig känsla utvecklar sig.

När tjenstemannen återkom, tillkännagaf han att deras återfärd skulle blifva så lindrig, att de skulle känna sig tillfredsstälda.

— Vi hafva beräknat, anmärkte abbén, att vi nu befinna oss omkring 3000 werst ifrån Petersburg. Hvad säger ni derom, min herre? Vill ni upplysa oss om det verkliga förhållandet?

Ett tvetydigt, allt för eget och besynnerligt löje krökte den tilltalades läppar.

— Jag eger ej rättighet, svarade han, att säga någonting. Men I skolen snart få se, huru långt I ären ifrån Petersburg. Dröjen endast här ett ögonblick.

Afvaktande hvad vidare skulle ske, förblefvo de tysta och slutna inom sig. Ljudet af ett samtal ifrån det närmaste inre rummet nådde dem i detsamma, och, utan att beräkna det, hörde de ett och annat enstaka ord. Huru underbart! I den ena rösten tyckte de sig igenkänna Willanows stämma. Kunde det verkligen vara möjligt, att hon befann sig så nära dem? Visserligen fans ingen sannolikhet derför och likväl hvilken förvånande likhet! Det var samma klangfulla, rena ton, samma välljud, samma bestämdhet och innerlighet. Men de voro ju nu omkring 3000 werst ifrån Petersburg, vid hvars hof hon vistades. Utan att hafva fallit i onåd och blifvit dömd till deportation, var det ju icke tänkbart att hon kunde finnas der. Men skulle äfven hon måhända ha blifvit förvisad till Siberien? För föräldrahjertat fans det någonting glädjande i hoppet att återse henne, och kanske att få lefva tillsammans med henne, ehuru de likväl fasade för det öde, som i sådan händelse var ämnadt den unga flickan. Lyssnande till ljudet, vände de sig emot dörren. Det var en mor och en far, som lyssnade. Länge sutto de förvånade. De visste knappast, om de skulle tro sina egna öron eller icke.

— Det är hon, hviskade slutligen furstinnan; det är vår dotter — hör — jag kan ej misstaga mig — otvifvelaktigt är det hon.

Fursten trodde det äfven, ehuru det föreföll honom så obegripligt, att han ej vågade säga det; men i denna stund öppnades dörren och — sågo de väl rätt — var det verkligen Willanow, som inträdde?

Ledda af samma känsla, reste sig de gamle på en gång upp ifrån sin bänk. Oemotståndligt hänförda, öppnade de sina armar, och med ett glädjerop störtade Willanow i deras famn.

Det var hon.

Mötet föreföll dem oförklarligt, ty hvad hade hon väl kunnat göra, som förtjenat en förvisning. Med den älskade flickan tryckt i sina armar, glömde de likväl alla frågor.

Dörren hade slutit sig efter Willanow, liksom hade man velat akta återseendets första intryck.

En ny vaktknekt syntes emellertid snart vid dörren.

— Kommendanten har ju ingått på våra fordringar, tilltalade abbén denne; hvarför förer man oss icke då härifrån? Jag behöfver läkarevård, för att så snart som möjligt kunna återvända till Petersburg.

— Följen mig, yttrade tjenstemannen.

I glädjen öfver Willanows återseende glömde de gamle alla lidanden de utstått. Ännu hade intet ord vexlats emellan dem. Känslan eger intet annat språk än utropet, än blicken, än ansigtets uttryck, än tåren, än småleendet, än den öppnade famnen. Men huru vältalig kan man ej vara med dem!

Willanow njöt ej mindre af återseendet än de. Man kunde nästan säga, att hon icke såg dem; men hon visste att hon låg vid deras hjertan, och hon kände huru hjerta klappade emot hjerta.

Tjenstemannens tillsägelse hade undfallit dem.

— Om I viljen skynda er att tillryggalägga de 3000 werst, som I nu aflägsnat er ifrån Petersburg, förnyade han sin befallning med barskare och strängare röst, så följen mig genast. Hören I?

I detsamma stötte han upp dörren, och det inre rummet visade sig för dem.

Med hvilken öfverraskning blickade de icke omkring sig; med hvilken förvåning blickade de icke på hvarandra!

Rummet var dem ju fullkomligt bekant. Detta samma rum hade de ju en gång förut sett, när Orlow sjelf förelade dem vilkoren för deras frihet. De igenkände alla möblerna der, skrifbordet med böckerna och papperen, till och med samma bläckhorn stod ju ännu på samma ställe som då; och vid sidan af bordet stod ju samma stol, men icke nog dermed, gardinerna, bokhyllorna, soffan, det ena med det andra var otvifvelaktigt detsamma.

Orlow stod ju äfven till och med nu sjelf midt framför dem, med handen stödd mot skrifbordet. Bedrogo icke deras ögon dem? Kunde de väl tro sina egna sinnen?

Under tvenne månaders tid hade de oupphörligt aflägsnat sig ifrån Petersburg, och efter hvad de nu sågo, trodde de sig på ett enda ögonblick åter hafva blifvit förflyttade dit. Huru och på hvad sätt förklara det underbara deri? Med all säkerhet hade de antagit att de rest omkring 3000 werst, och det oaktadt behöfde man endast öppna en dörr, och de passerade 3000 wersten voro med ett enda steg återtagna. Ett steg af 3000 werst! Orimligheten stod så tydlig för dem och icke förty befunno de sig dock nu på samma ställe, som då de lemnade Petersburg, eller i Orlows eget arbetsrum, midt framför honom och med Willanow vid sin sida.

Men under det att de gamle och abbén öfverlemnade sig åt sin öfverraskning, hade nu äfven Willanow tid att betrakta dem, och med innerlig smärta såg hon, huru dessa tvenne månader, som hon varit skild ifrån dem, med nya lidanden plöjt deras pannor, släckt elden i deras ögon, bleknat och tärt kindernas friskhet, samt lagt sin nedtryckande och förlamande hand på deras skuldror.

Orlow märkte den ömsesidiga förvåningen, men tycktes med en sträng hållning vilja afböja alla närmare förklaringar.

Vi äro emellertid skyldiga att lemna läsaren en sådan och skola äfven göra det, ehuru läsaren sjelf redan torde ana sammanhanget. Fångarnes färd till Siberien var i sjelfva verket endast ett förfärligt gyckel. Oaktadt de rest hvarje natt, hade de aldrig aflägsnat sig ifrån trakten kring Petersburg. Hvarje natt tillryggalade man med dem samma vägsträcka, och mot morgnarne återvände man till det palats, der Orlow ej saknade fängelsehålor, för att vexelvis inspärra dem än i den ena, än i den andra, oupphörligt i olika, på det att inga minnesmärken från det ena eller andra stället skulle leda till några misstankar, hvarigenom illusionen skulle kunna störas. Också hade de icke ett enda ögonblick anat det verkliga förhållandet, utan varit fullt öfvertygade om att man bortförde dem till Siberien.^[2]

De gamle, såväl som Willanow och abbén, tycktes på en och samma gång vilja anhålla om upplysningar af Orlow; men han förekom dem.

— I hafven, tilltalade han fångarne, förklarat att I viljen ingå på mina fordringar, hvaremot jag utfäster mig, att icke allenast — han vände sig härvid direkte till fursten — förskaffa er kejsarinnans fribref ifrån förvisningen till Siberien, utan äfven insätta er i en oberoende och lugn ställning. Jag har här uppsatt en skrifvelse, som ni måste underskrifva. Första punkten innehåller ert medgifvande till det giftermål emellan er dotter och mig, hvartill kejsarinnan redan gifvit sitt samtycke.

De gamle vexlade en frågande blick med Willanow.

— Den andra punkten, fortsatte Orlow, innehåller, det jag såsom sekreterare hos er rättfärdigade allt, hvad man kunde fordra af en man med ära.

Furstens panna mörknade, men det var icke mera ett åskmoln, som gömde en blixt af mod och manlig kraft, ty dessa voro redan brutna, utan endast ett öfvergående, försvinnande lätt strömoln.

— Den tredje punkten angår edra egendomar i Polen. Ni vet att kejsarinnan indragit dem till staten; men jag anser det ej omöjligt att återvinna dem, allra helst under öfverflyttning på en ryss. Ni måste bevilja denna transport på mig.

Fursten rätade upp sig.

— Jemte mitt namn, min rang, min familjs ära — aldrig — aldrig!

— Lugna er, min furste! Under er lefnad skall ingen beröfva er någondera delen; men för framtiden — ni eger ingen son. Erinra er för öfrigt, att man aldrig bör säga aldrig. När ni förra gången stod här, sade ni äfven: aldrig. Mannen, liksom qvinnan — och han kastade vid detta ord en sidoblick på Willanow — beror af omständigheterna. Om en inbillad resa till Siberien redan kostat er ganska mycket, betänk, huru mycket besvärligare en verklig skulle blifva. Ni besinnar er.

Furstens mod hade med en blick på hans maka, i hvars ansigte ångest och förtviflan lästes, åter sjunkit.

— Ni skrifver under?

Fursten fattade den penna, som Orlow räckte honom.

— Herr grefve, inföll likväl abbén nu, jag nödgas att protestera emot detta våld, emedan en testamentarisk disposition …

— Alldeles, herr abbé, afbröt Orlow honom; och det är just detta testamente, som ni måste aflemna till mig, så vida ni icke har lust att göra en ännu längre lustfärd inom den för sådana turer tillräckligt vidsträckta monarkien.

Orlows yttrande kom abbéns hår att resa sig, och han vek förskräckt tillbaka.

— Hvar är dokumentet, abbé? sporde Orlow, som märkte det intryck han gjort.

— Testamentet är deponeradt hos Marfa?

— Marfa, vid Strelna?

— Ja, herr grefve.

— Godt. Jag skall låta hemta det der. Nåväl, min furste, har ni besinnat er ännu? Ni skrifver under? Var god och tag plats. Jag ser att er hand darrar.

Fursten sjönk ned vid skrifbordet.

Willanow hade stillatigande åhört samtalet och dervid haft tillfälle att ännu närmare betrakta de gamle. Hon begrep så väl, att Orlow genom ett tyranniskt behandlingssätt brutit deras motståndskraft och under hotelse att fortsätta detsamma ville tvinga dem att ingå på vilkor, som de under andra omständigheter och mera sjelfständighet skulle med afsky hafva förkastat.

Stunden var vigtig. Vilkoren, en gång underskrifna af fursten, skulle bestämma deras öde. Hon kände sin far och var öfvertygad att han, sedan han en gång gifvit sitt ord, sitt löfte eller sitt namn, alltid blefve den förste, som sjelf yrkade innehållets stränga uppfyllande. Den gamle mannen skulle omöjligt — utan att blygas till döds — vilja erkänna att han låtit tvinga sig till en sådan handling. Svaghet var någonting, som han alltid föraktat lika mycket som han värderat godhet. Men i denna stund — äfven om tvingande omständigheter trängde sig in på honom, eller att åsynen af en tillbedd makas elände ingaf honom fruktan att hon skulle duka under, i händelse hon sattes på ännu hårdare prof — så var det likväl icke gifvet, att han uteslutande leddes deraf. Af Orlow visste han ju redan, att Willanow sjelfmant gifvit sitt samtycke till ett giftermål med honom. Alltså var ju den för honom kanske allra vigtigaste punkten redan afgjord. Beträffande hans egendomar, voro de ju redan af kronan indragna, och i händelse hans förvisning sattes i verkställighet, hvilket han var öfvertygad att Orlow hvarje ögonblick egde magt att göra, så vore de ju i alla fall alltid, åtminstone för det närvarande, förlorade för honom; hvad namnet, rangen och den furstliga titeln angick, så berodde frågan derom icke uteslutande af honom, lika litet som den om egendomarne, hvilka frågor, i sammanhang med hvarandra, alltid i en framtid kunde, under uppslaget af nya händelser, få en helt annan utveckling. Hvad sekreterareskapet slutligen angick, ansåg han det visserligen såsom en vigtig hedersfråga, men icke för något vidare. Han kände icke de misstankar, som Orlows falska spel framkallat emot honom inom hans eget fädernesland.

Lutad öfver papperet, genomgick han i sina tankar dessa ämnen och kom till den slutsatsen att han borde begagna sig af ögonblicket — för att rädda hvad räddas kunde.

Willanow dömde ej med samma lugn. Tvenne månaders förfärliga lidanden hade ej försvagat hennes själsstyrka. Hon kände faran af ett fördrag med Orlow. Orlow var henne den svartaste karaktär, som hon kunde föreställa sig. I hans grannskap tyckte hon att en mörk slagskugga föll öfver familjens hela tillvaro och framtid.

Omedvetet lekte hennes hand med dolkfästet, och en och annan gräslig fantasi sväfvade förvillande för hennes blick. Men Willanow var i sjelfva verket en ganska besinningsfull flicka, som, ehuru hon måste rätta sig efter tvingande omständigheter, icke gerna underlät att lyssna till förståndets röst. Med sorgen var hon ganska väl bekant, icke med den sjukliga sentimentaliteten. Fruntimmerssinnet liknar så ofta en klagande turturdufva, fångad i en bur, flätad af romantiska griller. Willanow var icke sådan. Det var någonting praktiskt i hennes sinne. Erfarenheten hade, om icke utbildat henne, dock lagt en fotställning under hennes omdöme, från hvilken hon hade en friare utsigt öfver föremålen än fruntimmer i allmänhet. Visserligen hade hon här kunnat tillställa en scen af romantisk knalleffekt, i fall hon med sitt lilla vapen hotande uppträdt emellan sina föräldrar och Orlow, men om hon äfven icke saknat mod dertill, saknade hon något ännu nödvändigare, nämligen böjelse, emedan hennes förstånd icke ingick på ett sådant fantasiens område. Rodnande öfver att den aflägsnaste tanke derpå fallit henne in, släppte hon dolkfästet.

Orlow var van att ständigt vara på sin vakt. Willanows funderingar undföllo honom icke heller.

— Skrif, furste, yttrade han också nu, och frukta inga ledsamma följder. Från den stund, som ni skänker mig rättfärdigande och gör mig till er son, skall ingen kunna skänka er mera kärlek än jag. Såsom fiende lemnar jag intet tillfälle obegagnadt att tillintetgöra mina fiender, såsom vän är jag uppoffrande och trofast.

Fursten satte pennan på papperet.

— Skrif icke under min far, bad likväl Willanow i detsamma, kom ihåg …

Men hon hann icke längre, emedan fursten afbröt henne.

— Mitt barn, sade han, är det sant att du samtyckt till ett giftermål med grefve Orlow? Tala upprigtigt.

Frågan afväpnade henne.

— Jag har samtyckt, svarade hon med knappast hörbar stämma.

Beslutsamt tecknade fursten sitt namn under skrifvelsen.

De afhandlade ämnena hade allt för vigtigt berört dem sjelfva och hela deras ställning, att de skulle gifvit akt på det buller, som de senaste ögonblicken hörts utifrån. Orlow lyssnade dock i tysthet dertill, såsom till någonting ovanligt. Han hade hört hästhofvar, till och med en och annan gnäggning, samt det aflägsna rasslandet af klingande vapen.

Begärligt grep han efter den af fursten undertecknade skrifvelsen, som han genast stoppade i sin ficka.

Bullret tilltog utanför och närmade sig allt mer och mer.

Ehuru det förundrade honom, bibehöll han likväl hela sitt lugn.

— Ni måste gifva mig en fullmakt, tilltalade han abbén, som berättigar mig att utfå den testamentariska dispositionen hos Marfa.

Af allt som passerat, fann abbén att motstånd ej gagnade till någonting, och med några få rader efterkom han Orlows begäran.

Äfven denna handling stoppade Orlow i sin bröstficka.

— Affärerna äro nu uppgjorda oss emellan, yttrade han emellertid. Under den förklädnad, som ni sjelf valt, skall ni, min furste, intill dess jag hinner anskaffa kejsarinnans fribref, få såsom er egen begagna denna våning samt disponera öfver mitt folk. Hvad er, herr abbé, beträffar, så skall ni, sedan ni hvilat ut er, blifva med all artighet förd öfver gränsen. Såväl för er egen som för min säkerhet får jag likväl säga er, att detta palats är strängt bevakadt, på det ni ej gagnlöst må försöka att i otid begifva er härifrån. Och ni, min fröken, han vände sig nu till Willanow, tviflar väl ej längre på, att jag menar ärligt — det är sant — jag hade så när glömt bort en sak — den der Worowitsch — hvem är han — nu sedan allt är uppgjordt oss emellan, så …

Bullret utanför hade ej aftagit. Ett kommandorop hördes till och med nu. Orlow lyssnade ett ögonblick, men så mycket det än förundrade honom, ansåg han det likväl endast vara en tillfällighet.

— Ni måste säga mig, hvem denne Worowitsch är, sade han — ni måste …

— Fordra icke det, grefve, svarade fursten, under inga vilkor upplysa vi er derom. Worowitsch är …

— Är …?

— Obekant för oss, om ni vill.

Det uttryck, som spelade i Orlows ansigte, visade att grymma afsigter ännu lekte i hans själ. Men i detsamma hördes raska och stadiga steg från de yttre rummen samt ljudet af klingande sporrar. Hvad betydde det väl? Orlow teg åter stilla. Dörren öppnades i detsamma och — general Suvarow inträdde, åtföljd af ett par officerare.

Furst Raszanowsky drog sig tillbaka vid generalens anblick, emedan han befarade att blifva igenkänd af honom, med hvilken han under polska revolutionskriget en och annan gång sammanträffat. Willanow fruktade äfven för Suvarow, all den stund hon kände ryktet om hans omutliga, barska stränghet, ett rykte, som blifvit för henne ännu mera förfärande, sedan Worowitsch fallit i hans händer.

Orlows panna lade sig i skrynklor. Suvarow tillhörde intet politiskt parti. Älskad af armén, förblef han en ensam, liksom fristående, oförklarlig, ehuru dyster gåta. Hvad ville han? Icke kom han i sina egna ärenden ty han hade sällan några sådana — men på hvems befallning kom han?

Suvarow och Orlow uppmätte hvarandra med granskande allvar. Orlow saknade likväl mod att först tilltala honom. All den stund generalen alltid förefallit honom obegriplig, bäfvade han för honom. Sedan Suvarow också kastat en hastig blick omkring sig, närmade han sig Orlow.

— Känner ni denna ring, herr grefve? frågade han.

— Den är från kejsarinnan.

— Rigtigt.

— Jag har befallning att här hemta några papper, fortfor generalen. De skola ligga i ert skrifbord, lådan n:r två, till höger.

Öfverraskning och förskräckelse visade sig hos Orlow. Skulle kejsarinnan vara honom på spåren?

— Är det er afsigt att göra en husvisitation, general?

— Min afsigt är att uppfylla kejsarinnans befallning. Hvar är nyckeln?

— Den sitter i låset.

— Ryttmästare, tillsade Suvarow en af de officerare, som åtföljt honom, drag ut lådan n:r två.

Befallningen verkstäldes, och officeren upptog en bundt papper, utgörande allegaterna till abbéns testamentariska disposition.

Så snart abbén fick ögonen på dem, skyndade han fram.

— Dessa papper äro mina, utropade han.

Hade Orlow vågat att göra motstånd, skulle han icke underlåtit det. Vred och förvirrad, kastade han en dyster blick omkring sig.

— Skulle dessa handlingar vara edra? sporde Suvarow, vänd till abbén.

Sedan abbén utredt, huru saken förhöll sig, tillkännagaf Suvarow att han skulle följa honom. Abbén ångrade nu sitt förhastande, men det var redan för sent.

Generalen hade visserligen genast vid sitt inträde märkt Willanows närvaro; men han visste att hon var förlofvad med Orlow, och hade för öfrigt ingenting att göra dermed. Hans uppmärksamhet fäste sig deremot vid de tvenne gamla, hvilka rädda syntes draga sig tillbaka för honom.

— Furst Raszanowsky! utropade han på en gång. Vid alla helgon, ni här? Huru skall jag förklara det?

Orlow hade förglömt furstens närvaro af häpnad och förskräckelse öfver generalens uppträdande och kejsarinnans kännedom om papperen i hans byrå.

Sedan fursten såg sig upptäckt, trädde denne genast öppet emot Suvarow.

— Herr general, yttrade han; ni misstager er ej; — det är jag.

— Ni dömdes till deportation.

Orlow var ursinnig; men i Suvarows närvaro, allra helst då han kommit i ett uppdrag från kejsarinnan, hvars följder och afsigt han ej kunde beräkna, qväfde han sitt raseri.

Suvarows blick for ännu en gång öfver scenen, lika skarp och hastig som en ljungeld, hvilken framlyser öfver ett mörkt nattstycke.

— Ni måste följa mig, min furste, sade han.

Blodet rusade vid detta yttrande åt Orlows panna. Han förmådde icke längre blifva en tyst åhörare. Våldet, som han sjelf så ofta begagnat, vände sig nu emot honom, och det retade honom till motstånd.

— Här befaller icke ni, herr general, talade han, utan jag. Dessa äro mina fångar.

Suvarow log.

— Lugna er, grefve, svarade han. Krigaren befaller alltid öfver polisbetjenten. Hvarhelst ni än hör talas om denna sabel — och han pekade på svärdfästet — hitintills har den alltid vetat ansvara för hvad jag gjort.

— Ni misstager er likväl denna gång, herr general. Jag vill öfvertyga er, att det är jag, som befaller här.

Orlow uppstötte dervid den sidodörr, hvarigenom fursten och abbén inkommit, och en hel mängd polisbetjenter syntes utanför.

— Det är väl icke er mening, general, att föra krig med polisen, talade Orlow. Ni skulle komma till korta dermed.

Suvarow gaf en af sina officerare en vink, och denne öppnade genast den dörr, genom hvilken de inkommit, hvarvid en trupp kavallerister med dragna sablar blef synlig.

— Vill ni utlemna fursten jemte abbén till mig? frågade han.

Orlow fann sin underlägsenhet och drog sig tigande tillbaka.

— Följen mig, befalde han fångarne.

De lydde.

Willanow visste icke, om hon skulle föredraga Orlow eller Suvarow. Hon fasade för båda, ehuru de ingåfvo helt olika känslor. Orlow var listig, opålitlig, falsk, intrigant, beräknande, hämdgirig och hatfull, men det förfärliga ryktet om oerhörd grymhet och gräsliga blodsutgjutelser fäste vid Suvarows vapen något, som kom den svaga flickans hjerta att stanna af fruktan.

— General, tilltalade hon honom också, hängifvande sig åt sina tröstlösa tankar, var barmhertig! Ni vet ju att det är mina föräldrar, som ni bortför?

— Det är derför jag bortför dem, svarade han; men var lugn, de befinna sig nu i en redlig mans skydd.

Orlow var ensam qvar. Ett ögonblick syntes honom allt förloradt; men han var icke den, som förhastadt uppgaf hoppet. Med en retad panters vrede gick han ett hvarf kring rummet.

— Min vagn, ropade han slutligen, min vagn!

---

1. I en föregående not hafva vi visat att sådana misstag icke äro omöjliga.
2. All den stund en eller annan läsare torde kunna betrakta denna egendomliga resa såsom en öfverdrifven och onaturlig fantasi af författaren, anse vi oss böra upplysa, att en sådan likväl under liknande omständigheter i verkligheten egt rum. Sviker vårt minne oss ej helt och hållet, hafva vi tagit idén till resan i herr Öhmans anteckningar och minnen under och från sitt mångåriga vistande i Ryssland.