Fursten/Del 2/Kapitel 05
| ← Nödvändiga upplysningar. En färd till Siberien |
|
Spådomarne → |
FEMTE KAPITLET.
Kejsarinnan i sina arbetsrum.
Så snart Gustaf IV Adolf lemnade palatset, skilde hofvet sig åt, och kejsarinnan begaf sig till sina enskilda biblioteksrum. Den ende, som följde henne, var hennes gamle kammartjenare, Zacharias.
I biblioteket väntade redan general Suvarow, men den allvarlige krigaren var icke ensam; på sidan, längre i bakgrunden, lutade sig Döring och Araktschejew emot en bokhylla.
När kejsarinnan inkom, strålade hennes ögon af en högre eld; likväl pressade sig hennes läppar tillhopa, liksom en obehaglig tanke sysselsatt hennes sinne. Hon hade som läsaren haft tillfälle märka alltid många jern i elden. Så var förhållandet äfven i detta ögonblick. Hon väntade ett besök af Suvarow, hon hade tillkallat Döring och Araktschejew; ej nog dermed, hon hade äfven tillsagt Lechi att dröja qvar, all den stund hon ville tala vid henne; men än mera, hon hade jemväl befalt sina närmast stående gunstlingar att inställa sig efter aftonens, konung Gustaf IV Adolf egnade mottagningsfest. Många jern således på en gång att smida; men kejsarinnan hade också tillräcklig eld för dem alla.
På en och samma gång blef hon varse generalen och de tvenne unga officerarne, men med en rörelse, som tillkännagaf att hon blef varse den förre, begaf hon sig likväl till de senare.
— Mina herrar, sade hon, jag är nöjd med ert förslag att uppträda vid det tillämnade tornérspelet. Storfursten Paul önskar att det skall få ega rum vid Gatschina, under ett besök, som vi ämna göra hos honom. Hans plan är ganska bra. Den svenske konungen skall der intagas i Maltheserorden, hvarefter torneringen skall försiggå. Men det der förändrar ingenting i våra öfverenskommelser, och jag räknar på att få heder af eder båda två. I skolen nu välja vapen. Tagen sådana, som passar er bäst. Zacharias, följ herrarne till vapensamlingarna. När ni gjort ert val, vill jag se er åter.
Så snart Döring och Araktschejew voro borta, begaf kejsarinnan sig till Suvarow.
— Det fägnar mig att se er tillbaka, Suvarow; ni har uträttat mitt uppdrag och funnit papperen.
— De äro här, ers majestät.
— Papperen skola vara vigtiga. Det intresserar mig att se, hvarom de handla.
Kejsarinnan upplöste paketet med mycken liflighet och började genast att undersöka det.
— Det här är rätt besynnerligt, yttrade hon efter en stund, dessa papper synas mig på intet sätt så anmärkningsvärda, som brefvet angaf. Har ni brefvet med er, Suvarow?
— Brefvet är här, ers majestät.
Kejsarinnan kastade ögat deri.
Det var samma bref från Marfa, som kejsarinnan genom Döring lät tillställa Suvarow; samma bref, som grefvinnan Armfelt i eremitagets trädgård frambar till henne, samma bref, som — då hon der läste det — föranledde henne att framkasta misstankar mot hela sin omgifning.
— I sanning, jag begriper ej denna händelse. Här i brefvet står tydligt, att vigtiga förhållanden, till och med flere lif bero på dessa gamla luntor. Och jag har i dem ej kunnat upptäcka annat än handlingar om egendomar, jemte några hemlighetsfulla utlåtanden om en till sitt namn likväl icke uppgifven arftagare. Förstår ni, Suvarow, hvad det vill säga?
— Något, ers majestät. Brefvets sista rader …
— Ah, Suvarow, de sista raderna; jag har aldrig hunnit så långt som till dem. Hvad innehålla de?
— Brefskrifverskan anhåller i dem, det ers majestät nådigast täcktes låta undersöka de hemliga fängelserum, som blifvit inrättade.
— Hos Orlow?
— Ja, ers majestät.
— Och ni har gjort det?
— Den befallning, som jag, åtföljd af ers majestäts ring, emottog genom Döring, lydde att jag skulle verkställa allt, hvad brefvet innehöll. Min afsigt var äfven att undersöka dessa fängelser, men jag behöfde det icke.
— Hvad vill ni då säga?
— Ers majestät tillgifver säkert en gammal soldat, som är van att gå rakt på saken.
— Jag har alltid älskat dem, som talat ur skägget. Det är det bästa folket. Säg mig sanningen, helt enkelt sanningen.
Suvarow bugade sig, under det han öppnade en sidodörr. Tvenne äldre personer, en karl och ett fruntimmer, inträdde. Kejsarinnan drog sig förskräckt tillbaka för det utseende af lidande och svaghet, som visade sig hos dem.
— Hvad betyder detta, Suvarow? frågade hon.
Vid åsynen af kejsarinnan sjönko de gamle ned på sina knän.
— Medlemmar utaf en af Polens olyckliga, förvista familjer, ers majestät, furst Raszanowsky jemte gemål, fröken Willanows föräldrar.
Med förvåning betraktade kejsarinnan de knäböjande. Hon syntes vilja tala, men ordet dog bort på hennes läppar. Hon var upprörd, så starkt var det intryck, som deras belägenhet gjorde på henne.
— Ni lofvade att förklara mig innehållet af detta bref, general, anmärkte hon likväl slutligen, men i stället invecklar ni förhållandena ännu mera. Har ni funnit fursten och furstinnan hos Orlow? Skulle han ha hållit dem fängslade? Missminner jag mig ej, så förvisades de genom ett senatsbeslut till Siberien? Huru kunna de då vara här? Men låt ej min öfverraskning förskräcka er, min furstinna. För guds skull stig upp och berätta mig hvad detta allt vill säga. Ni har öfverraskat mig, general; stig upp, furstinna, ni är sjuk, mycket sjuk.
Fursten och furstinnan reste sig upp, och på kejsarinnans uttryckliga befallning aflade de en berättelse om deras öden ifrån den stund Warschau föll. Sålunda omtalade de, huru Orlow inträngt i deras familj samt den roll han der spelat, och hvarigenom fursten blifvit en oskyldig orsak till det senaste revolutionskriget. Men läsaren känner redan förut dessa händelser, och huru Orlow ledde dem till familjens undergång; vi behöfva här endast nämna, att fursten fullständigt genomgick dem, scen från scen, intill dess han blef fången invid en af Newas hamnbryggor samt för ett ögonblick insatt i Tauriska palatset. På ett sönderslitande sätt tecknade han deras lidanden under den förmenta tvenne månaders långa resan till Siberien.
När han kom till slutet deraf, tystnade han likväl på en gång, och hans hufvud sjönk ned. Han erinrade sig de förbindelser, som han hos Orlow undertecknat, och ordet ville ej mera öfver hans läppar.
Kejsarinnan åhörde honom med vexlande intryck. Från politisk synpunkt kunde hon ej alldeles ogilla Orlows handlingar; men desto mer förtröt henne den förföljelse, vittnande om grymhet i karaktären, som hon ansåg honom troligtvis hafva utfört i hennes namn. Mer än en gång stack ett bittert uttryck fram i hennes ansigte och lade sig hennes hand knuten på bordet vid hennes sida.
Fursteparets olyckor hade tagit hennes hjerta i anspråk. Kejsarkronan bleknar bort i närheten af olyckans martyrkrona.
De händelser, som träffat den furstliga familjen, hade blifvit framstälda utan allt öfvermod, men likväl med stolthet och sanningskärlek, hvilande på en underbädd af varm religiositet. Under bibehållande af sin värdighet, trängde också furstens ord desto mer till hjertat.
Endast en enda sak hade han helt och hållet förbigått, nämligen det, som angick hans son.
När han slutade, märkte man en rörelse ila genom kejsarinnans leder. Hennes ögonbryn rynkades och den på bordet hvilande handen darrade något. Liksom betänkande hvad hon hört, förblef hon en stund tyst.
— Men general, anmärkte hon slutligen; ingenting upplyser mig likväl om dessa papper, och hvad de egentligen afse.
— Ers majestät skall genast erhålla nöjaktig förklaring.
Suvarow begaf sig derpå återigen till sidodörren, och då han öppnade den, inträdde abbén.
Kejsarinnan betraktade honom frågande.
— Nå-å, Suvarow, hvem är denne man, och hvad har han att säga?
— Förklara er sjelf, min herre, uppmanade Suvarow abbén. Ni hör att kejsarinnan vill veta, hvem ni är och hvad ni har att säga.
Abbén berättade nu sin historia, huru han med ett vigtigt uppdrag från en döende begifvit sig ifrån Italien till Petersburg, samt huru han gjort den förmenta resan till Siberien och hvad han derunder lidit. Med lifliga färger skildrade han sitt sista sammanträffande med Orlow, och att han genom hotelser tvingats att afgifva en skrifvelse, hvarigenom Orlow berättigades att utfå hufvudhandlingen för hans uppdrag, eller den testamentariska dispositionen af Marfa. Derefter, och då kejsarinnan framför allt tycktes fästa sig vid de handlingar, som lågo framför henne, omtalade han att de per posto blifvit afsända ifrån Neapel, men af honom först återfunnits i Orlows händer, hvaraf han förmodade att grefven tillgripit dem på posten. För öfrigt upplyste han, att de handlingar, som kejsarinnan nu egde, endast voro allegater till hufvuddispositionen.
— Men hvilken är den person, anmärkte kejsarinnan, som så ofta förekommer i dessa allegater såsom arftagare, utan att hans namn omnämnes.
— Hans namn, ers majestät, är Döring.
— Döring? Svensken?
— Han är uppfostrad i Sverige.
— Döring är en intressant ung man, men han måtte icke sjelf veta af …
— Denna disposition? Nej, ers majestät, jag arresterades i samma stund, som jag till ers majestät ämnade öfverlemna ett bref från drottning Maria Carolina i Neapel, hvari hon i ers majestäts nådiga hägn rekommenderar den unge Döring.
— Och detta bref, hvar har ni det?
— Det har man tagit ifrån mig, under den tid grefve Orlow hållit mig fången.
— Hvilken djerfhet!
Kejsarinnan gick af och an.
— Men jag förstår likväl icke en sak; den nunna, som gaf er uppdraget att fullgöra hennes sista vilja, var ju en furstinna Raszanowsky.
— Som ers majestät behagar anmärka.
— Men under hvilka förhållanden kan Döring blifva hennes arftagare?
— Han är en son af henne, ers majestät.
— En son? Var hon gift?
— Nej, ers majestät. Händelsen är den, att baron Armfelt, som nu äfven uppehåller sig här, redan som yngling under en resa i Polen fattade kärlek för henne; men ehuru alla hinder för deras äktenskap redan voro undanröjda och bröllopet utsatt, omintetgjordes det likväl i sista ögonblicket.
— Jag förstår, jag förstår. Vi måste hafva reda på den der dispositionen. Döring skall icke gå förlustig någon sin rätt. Han är en galant och bra man. Dispositionen finnes hos Marfa, sade ni. Ni måste hemta hit den. Det är angeläget. Hör ni?
— Men grefve Orlow, som innehar min fullmagt, skulle kunna förekomma mig.
— Ni har rätt; nåväl, vi skola handla på ett annat sätt. Alltid finnes väl något medel …
Med en ovanlig liflighet rörde sig kejsarinnan fram och åter, under det att hennes ansigte vexlade i olika uttryck. Man såg ganska väl att den ena tanken efter den andra uppstod hos henne, och att hon med den största hängifvenhet egnade sin uppmärksamhet åt ämnet.
— Min furste, sade hon slutligen, i det hon stannade framför honom, äfvensom ni, min furstinna, måste tills vidare blifva mina fångar. Jag lofvar att gifva er en vaksam och sträng fångvaktare, er egen dotter skall bli utnämd dertill. Äfven ni, abbé, måste blifva här, för att med ert sällskap — — Zacharias, kom hit! Zacharias, ledsaga dessa främlingar till …
Hon nämde några rum.
— Hvad som passerat här, tillade hon, är en hemlighet. Glöm icke det.
Kejsarinnan tog plats i en divan. Hennes blickar flögo från
Suvarow till de erhållna papperen och åter från papperen till Suvarow.
— Jag börjar frukta, talade hon, så snart hon nu fann sig ensam med generalen, att jag inom mitt eget hof är omgifven af kabaler. Vid den barmhertige guden, i sådant fall blir jag lika sträng, som jag hitintills varit god. Hvad är klockan, Suvarow?
— Snart elfva, ers majestät.
— Ni måste då lemna mig, general, emedan jag väntar någon. Aflägsna er åt denna sidan; jag vill ej att ni skall möta någon.
Ensamheten löser alla de band, som binda oss i andras närvaro. Ensamheten är vår själs enda sanna frihet. Kejsarinnan andades också ut nu, då hon kände sig allena. Orolig steg hon åter upp ifrån sin plats. Hennes gång och rörelser voro fulla af retlighet. I hufvudets stolta hållning märkte man en, så att säga, furstlig förtrytelse, under det att synbar otålighet arbetade i hennes hjerta.
En page inträdde och anmälde de väntade.
— Tag papperen här på bordet och bär in dem i mitt kabinett, tillsade hon honom, och bed dem sedan inkomma.
Kejsarinnan hade stannat framför en spegel.
— Jag är upprörd, min blick är orolig, mina rörelser skola förråda mig, ah, jag vet. Mina herrar, och hon gjorde med handen en hotande rörelse emot dörren, I skolen ej genomskåda mig, jag är er vuxen.
Kejsarinnan satte sig i hörnet af divanen och antog en halfslumrande, hvilande ställning.
I detsamma öppnades sidodörrarna, och Zacharias syntes i den ena och en page i den andra.
— Hvad viljen I?
— De unga officerarne hafva nu valt rustningar och fråga …
— Lemna mig, bed dem vänta, skynda dig.
— De äro redan här.
Araktschejew och Döring inträdde. Båda två voro klädda i full vapendrägt af stål, med silfver- och guldinläggningar, alldeles som tvenne riddare från medeltiden. Döring bar svensk fältbindel. Araktschejew rysk. Det var den enda skilnaden emellan dem.
Åsynen af de tvenne ståtliga unga männen gjorde ett behagligt intryck på kejsarinnan.
— Förträffligt! utropade hon; men jag vill icke att någon skall träffa er här. Hör! Jag tror de komma; det faller mig något in, tagen plats, en på hvardera sidan om den der bokhyllan, ni ser, längst bort — der borta — ända längre bort — i andra ändan af rummet — jag vill ej att någon skall höra hvad jag har att säga de väntade — så der, ja — tagen plats, säger jag, en på hvardera sidan om bokhyllan och stån stilla der som stoder — som bildstoder. Stilla nu! Fällen ned viziren.
Hon vände sig derefter till den andra pagen.
— Hvad vill du?
— Ers majestät befalde mig hemta en landtflicka, Lechi; hon är här.
— Hon? ja, ja! Hvad skall jag göra? Ah …
Lechi stod nigande vid dörren.
Hastiga steg hördes närma sig allt mer till hufvudingången.
— Bort page, bort; sätt dig här på pallen, Lechi, så der! Jag hade ämnat tala vid dig om Marfa, men det är ej tid dertill nu; lika mycket också; berätta mig nu i stället en saga, eller kan du sjunga, sjung, mitt barn, sjung …
Kejsarinnan intog åter en beqväm och hvilande ställning i divanen.
Lechi såg förvirrad ut.
— Sjunga, sade hon och blef på en gång glad.
— Sjung, sjung!
— Får jag sjunga en Russalka-sång? frågade hon.
— Sjung, hvad du vill, blott sjung!
Man behöfde aldrig bedja Lechi tvenne gånger att berätta sagor eller att sjunga.
Lechi sjöng:
Vel den sköna flickan flyr,
Och Russalkan skyndar efter:
Dörren öppnades och Subow, Markow och Orlow inträdde. När de märkte den sjungande flickan vid kejsarinnans fötter, stannade de vid tröskeln.
Lechi fortfor:
»Hör mig, hör, du täcka jungfru,
Lös åt mig tre lätta gåtor!
Löser du dem, gå till hemmet,
Men om icke, kom då med mig.
Säg, hvad växer utan rötter?
Säg, hvad löper utan tyglar?
Säg, hvad blomstrar utan blomma?»
Den lilla visan roade kejsarinnan, allra helst som Lechi sjöng den med oskuldsfull enkelhet.
Lechi fortsatte:
»Lätt du borde gåtan gissat:
Stenar växa utan rötter,
Vattnet löper utan tyglar,
Ormbunk blomstrar utan blomma.
Jungfrun löste icke gåtan.
Och Russalkan famnar henne,
Störtande i böljan ned!»
— Din jungfru var litet enfaldig, mitt barn, äfvensom din Russalka. Jag skulle kunna lösa alla tre gåtorna med ett enda ord. Kärleken växer utan rötter, kärleken löper utan tyglar och kärleken blommar utan blomma.
— Kärleken? Säg icke det. Kärleken har de djupaste rötter, de starkaste tyglar och de skönaste blommor. Så har man sagt mig. Kanske vid dina år, min vän; icke vid mina.
Kejsarinnan hade hört Subow inkomma, men liksom hon icke anat det, vände hon sig gäspande om.
Af hvad som nyligen tilldragit sig, hade misstankar vaknat, som oroade eller kanske rättare sagdt eldade henne. Hennes föresats var också att söka med strängt allvar taga kännedom om hvad som försiggick omkring henne.
Orlow var ej kallad, men hon såg ej ogerna att han infunnit sig, och låtsade ej bry sig om den frihet han tagit sig att följa med sina vänner. Emellertid var det ej så lätt att undertrycka det obehag, som hon kände vid hans åsyn, men hon lyckades likväl att förvandla det till en gäspning, som hon med flit knappast sökte dölja.
— Jag känner mig trött, yttrade hon, under det hon vårdslöst
satte sig upp, låtom oss derför genast gå till affärerna. Hvarför
undandrog man mig underrättelsen om den franska kurirens ankomst?
Tyst, Subow, jag vill ej ställa till något polisförhör med mina vänner.
Är kuriren här nu?
— Derute.
— Jag vill icke tala vid honom nu. Den allmänna opinionen inom Frankrike yttrar sig allt högljuddare och högljuddare till förmån för freden. Femhundra-rådet sammanträder i nästa månad, och såvida min korrespondent ej bedrager mig — det är icke ovanligt att de regerande blifva bedragne, — lärer en deputerad, vid namn Pelet, komma att framställa en petition till styrelsen, afseende en allmän europeisk fred. England, Österrike, Tyskland, Spanien, Italien, Frankrike — från alla håll — ropar man derpå; men jag anar att det är en ropandes röst i öknen. Ni skall behandla kuriren på ett sätt, som är oss värdigt; men haf ett vaksamt öga på honom. Har ni tagit reda på metropolitens afsigt? Mannen var ganska djerf?
— Kyrkan, ers majestät.
— Jag vet, den anser sig på en och samma gång såväl hvila på underlaget af hela det ryska folkets tänkesätt, som också sjelf utgöra underlaget derför. Icke sant? Inbillar sig kyrkan måhända äfven vara mägtig nog att strida mot mig? Vill den måhända glömma bort, att jag ändock alltid är dess öfverhufvud?
Gunstlingarne märkte att kejsarinnan ej var vid en sinnesstämning att leka med. Förstulet betraktade Subow och Orlow hvarandra. Modigare än dessa blickade deremot Markow kejsarinnan öppet i ansigtet. Det beslutsamma lugn, som uttryckte sig hos honom, âdagalade att han var fullkomligt beredd på kejsarinnans missnöje.
— Ers majestät, tog Markow till ordet, säkert betviflar ni lika litet vårt nit i er tjenst, som vår tillgifvenhet för er person. Den plats jag innehar ålägger mig som skyldighet att tala sanningen, äfven om den strider emot er åsigt; och jag kan ej förtiga, att ers majestät i ett afseende förhastar sig litet. Ni känner redan ert hofs tänkesätt, och det öfverensstämmer ju med ert eget. Minnet af Gustaf III:s och hertig Carls kanoner i finska viken tillåta oss icke att glömma vära intressen. Så länge Finland icke är vårt, skall ingen rysk sjelfherskare ega verkligt lugn i vinterpalatset. Ers majestäts hela lif är en stor hjeltedikt, krönt af förvånande framgångar, ty snillet och statsmannavisheten hafva ledt händelsernas gång från ert kabinett, och tapperheten och modet stått i er tjenst. Endast från ett enda håll har motstånd — till och med nederlag — mött er. Denna er historias mörka skuggsida är tecknad af Sverige. Men den väg, som vapnen ej förmått att bana för er vilja, kan politiken och diplomatien nu genomföra. Försumma icke ögonblicket, ers majestät! I sanning, aldrig har det varit gynsammare. Prinsessan Alexandra är visserligen en svag flicka; men denna svaga hand — ledd af er kraft — skulle kunna fullända ert stora verk och gifva åt Ryssland den enhet och helhet, hvartill hela er verksamhet syftat. Myten berättar oss, hurusom Herkules gick under för en flicka. Låt denna myt, ers majestät, ännu en gång gå i fullbordan. Att gifva bort er sondotter, utan att på samma gång fängsla er fiende, vore en svaghet, som väl kan smeka ert ädla hjerta med ljuf tillfredsställelse, men icke af ert upplysta hufvud gillas. Det är hufvudet, ers maj:t, som bör beherska verlden, icke hjertat. Förståndet bör hålla spiran, icke känslan. Visheten bör besluta, icke kärleken. Kärleken har redan de gamle tänkt sig med en bindel för ögonen, och man får icke anlita blinda magter, så vida man vill med klokhet leda folkens öden. Nu eller aldrig, ers majestät, är stunden inne att knyta Sverige fast vid oss. Skålen för min öfvertygelse i detta fall äro redan kända af er. Kärleken har lagt den svenska monarkens hela vapenrustning såsom ett offer vid er tron, och ni behöfver knappast böja er ned, för att upptaga och i er hand förvandla den till en trofé. Men icke nog härmed. För några få dagar sedan anlände, som ers majestät redan har sig bekant, den danske envoyén i Stockholm, grefve Christian Bernsdorf, hit, och han har lemnat oss ganska vigtiga upplysningar om Sveriges inre förhållanden, hvaraf man kan draga den bestämda slutsats, att förmyndareregeringen, i hvars händer ärendena ännu ligga, känner sig förlamad, nästan upplöst, vid tanken på att konungen snart inträder i sina prerogativ, på samma gång konungen äfven sjelf likaledes förlamas till följd af det moraliska band, som ofelbart förmyndarestyrelsen ännu pålägger honom. Denna söndring inom den svenska styrelsen är den breche, som vår diplomati bör vidga till en triumfport för vår politik. Begagna derför stunden, ers majestät!
Markow sade sin mening öppet och rättfram. Kejsarinnans politiska karaktär var honom väl bekant, och han sjelf var allt för stor diplomat, att ej veta anslå den. Gunstlingarnes oväntade upptäckt, att Armfelt ännu egde insteg hos kejsarinnan, jemte hvad mera som tilldrog sig vid Gustafs första uppträdande vid Catharinas hof, föranledde dem till det beslutet att på sitt sätt öppet uppträda, utan att derför blotta sina innersta tankar. Onekligen hade kejsarinnan många skäl till misstankar emot det s. k. gunstlingspartiet — på grund ej mindre af Armfelts yttranden och sin närmaste fruntimmersomgifnings emellanåt gjorda inkast, utan äfven och måhända framför allt — i följd af Marfas bref, Suvarows rapport och de meddelanden, som Willanows föräldrar — lemnat men Markows framställning nu var så enkel och öfverensstämde så mycket med hennes egna innersta tänkesätt, att misstankarne började försvinna.
— För att krossa ett folk, fortfor Markow, vet svärdet blott en väg, nämligen drabbningarnas, segerns; politiken vet deremot en annan väg: konsten att gripa ögonblicket i vingen. Göra vi det nu, så äro vi herrar öfver Sverige. Våra önskningar för ers maj:ts väl äro er bekanta. Vi kunna ej göra något, som icke öfverensstämmer med er och Rysslands ära. Er historia eger storhet nog, det är sant, men gif den en slutsten, som inför efterverlden vittnar om er själs outtömliga kraft, ännu i det ögonblick, då man efter vanlig måttstock skulle anse er trött af storhet. Tillfället dertill är inne. Låt ingenting rubba ers majestäts afsigter. Orubbligt har ni hitintills handlat, och för denna orubblighet har Sverige steg för steg måst vika. Icke nog med att förlofningen med den mecklenburgska prinsessan blifvit uppslagen, den unge konungen är ju nu äfven här, och bunden af sin ställning, samt ledd af sin kärlek, skall han — knappast sjelf vetande deraf — blindt kasta sig i edra armar, blindt ingå på våra fordringar.
— Ni är en klok statsman, Markow, låt mig höra hvad ni vidare har att säga.
— Ryssland ser upp till er från en half verldsdel. Nu eller aldrig! Det är ej kyrkan, som fordrar någonting; det är Rysslands nationalstolthet. Gif Sveriges konung, ers majestät, en rysk brud, och Sverige en drottning med vår trosbekännelse. Kärleken kan bryta alla band, endast religionens bryter den icke. Religionen är starkare än kärleken. Förblifver prinsessan äfven såsom svensk drottning vid den grekiska trosbekännelsen, skall det berättiga henne att ega vid sin sida prester härifrån, och valet af dem — men jag behöfver ej tillägga något mera valet — ligger i er hand.
Så mycket Markows framställning än öfverensstämde med kejsarinnans önskningar och tankar, öfverföll henne likväl en ångest, för hvilken hon icke kunde värja sig.
— Men betänk likväl, i händelse Gustaf Adolf ej skulle ingå på en sådan fordran?
— Han är ung, och ungdomen tänker ej på religiösa ämnen, allra helst då kärleken fått insteg i hjertat.
— Jag känner det.
— Ni tvekar, ers majestät. Det påminner mig om den öfverraskning, ni visade, då Armfelt anförde emot oss vårt närmande till rikets presterskap. Det är sant, vi hafva närmat oss det. Men derigenom känna vi äfven att intet motstånd — hvad än för beslut ers majestät behagar fatta — kommer att göras ifrån detsamma. Metropoliten är här. Behagar ers majestät att sjelf höra honom?
— Låt honom komma in.
Metropoliten stod i nästa ögonblick inför kejsarinnan.
— Ni är en af kyrkans högsta myndigheter, tilltalade hon honom. Anser ni att det vore ett allt för stort brott eller — hvad skall jag kalla det — en allt för stor uraktlåtenhetssynd mot vår kyrka, om Alexandra skulle afsvärja den grekiska trosbekännelsen?
Metropoliten bugade sig djupt.
— Ers majestät, svarade han, är sjelf den ryska kyrkans patriark, och ni är — allsmägtig.
Svaret var mera ett vädjande till hennes patriotism, hennes stolthet, än ett verkligt svar. Kejsarinnan trodde sig också deri höra en bön eller en suck höja sig ur djupet af det ryska folkets bröst upp till hennes tron, på hvars allmagt hon sjelf trodde. Det allvar, den fasthet, men framför allt den högtidliga vördnad, hvarmed metropoliten uttalat sitt svar, blef för kejsarinnan nästan en artighet, som gjorde henne till en halfgud. Men hastigt vände hon sig till Markow.
— Men om vi misslyckas? yttrade hon. Spelet är högt.
Hon darrade för denna tanke.
— Menskliga naturen är enkel, om man uppfattar den utan alla förvillelser. Om ers majestät sysselsätter den unge konungen med nöjen och prinsessan fyller hans hjerta med kärlek, ansvara vi för resten. Vi ämna ej förelägga honom giftermålskontraktet förr än en timme före den offentliga förlofningen. Han skall ej få tid till mer, än att blott skrifva under det.
Kejsarinnans panna ljusnade. Molnet, som nyss fördunklade den, försvann.
— Du är en verkligt stor statsman, Markow, yttrade hon. Jag skall följa ditt råd.
— Befaller ers majestät, att vi inkalla Bernsdorf? Vi hafva tillsagt honom att vänta derute.
— Nej, Markow, nej. Då jag har er, vet jag ej hvartill det skall tjena att höra honom.
Gunstlingarne hade hennes bestämda löfte. Det intryck, Markows tal gjort, undgick dem icke, och bugande aflägsnade de sig, förvissade att detta intryck, lemnadt åt sig sjelft, skulle verka såsom deras bästa bundsförvandt.
— Ers majestät, tilltalade henne en stämma.
Nästan förskräckt vände hon sig om. Orlow hade dröjt qvar. Vid hans åsyn mulnade hennes panna åter.
— Det var bra att ni dröjde, yttrade hon. Jag har några ord
att säga er.
Kejsarinnan återkom på en gång till de händelser, som hon en stund förut hört, och hvilka så mycket förtrutit henne.
Några få ögonblick efter det att Suvarow lemnat Orlow, följde han honom, i afsigt att genast söka få företräde hos kejsarinnan. Det är alltid klokare att modigt möta faran, än att låta fegt uppsöka sig af den. Det var Orlow visserligen obekant, huruvida Suvarow redan aflemnat sin rapport, och ännu mera huru långt han kunnat gå i sina anklagelser; men han var beredd på det värsta och ämnade icke vika, utan att försvara sig. Alltid beslutsam och beredd att begagna sig af hvilka medel som helst, samlade han hela sin kraft, liksom en spelare, som samlar de sista spridda skillingarne till en enda summa under det oåterkalleliga fältropet: va la banque!
Det sätt, hvarpå kejsarinnan tilltalade honom, öfvertygade honom emellertid, att Suvarow redan aflemnat sin rapport.
— Såsom ers majestäts polisminister, yttrade han, har jag ett klagomål att anföra, ett klagomål, som i sjelfva verket är en anklagelse.
— Mot hvem? Ni? Låt höra. Mot hvem?
— Mot general Suvarow, ers majestät.
Orlows oförskräckta anklagelse verkade på kejsarinnan. Utan att tro att det var ärligheten, som talade, förmodade hon likväl icke att det var djerfheten. Hon visste icke ännu hvad hon skulle tro.
Kejsarinnan, som under samtal med Markow befunnit sig så långt ifrån de platser, der Döring och Araktschejew stodo, att dessa icke kunnat höra öfverläggningen, närmade sig dem deremot nu, i afsigt just att de skulle göra det.
— Ni anklagar Suvarow, säger ni — i hvad fall, Orlow? Glöm ej, att ni står inför er kejsarinna.
— Inför guds tron och ers majestäts står jag hvarje ögonblick af mitt lif, och jag har ännu aldrig fruktat för någondera, emedan mitt samvete är lugnt. Också anklagar jag icke Suvarow för uppfyllandet af ers majestäts befallning att afhemta några papper af obetydligt värde, som funnos förvarade i mitt skrifbord.
Kejsarinnan erfor en känsla af grämelse öfver det stolta språk, som han förde.
— Men dessa papper, förifrade hon sig, har ni åtkommit på ett dåligt sätt.
— Dåligt sätt? Ah, ers majestät, ni förglömmer, att jag såsom chef för er hemliga polis måste veta allt, för att kunna skydda er person. Äfven posten, ers majestät, eger sin polisafdelning.
Kejsarinnan pressade sina läppar tillhopa, men förblef tyst.
— Jag anklagar generalen, fortsatte Orlow, derför, ers majestät, att han helt säkert öfverskridit gränsen af er befallning, då han ifrån mig bortförde trenne fångar, af hvilka ni dömt tvenne till deportation, och den tredje var en utländing, som jag ansett mig skyldig förvara, intill dess jag fick tid att skicka honom tillbaka öfver gränsen.
— Generalen, förklarade kejsarinnan helt kort, har ej gjort något annat, än jag befalt honom.
— Under sådana omständigheter förfaller naturligtvis min anklagelse; men generalens besök egde likväl, ers majestät, en karaktär af fiendtlighet, som, i händelse den uttryckte ers majestäts tänkesätt, ger mig anledning att i underdånighet bedja ers majestät upplysa mig, huruvida jag på något sätt kunnat förverka ers majestäts mig hitintills alltid visade nåd. Skulle det så förhålla sig, blefve det visserligen en dödsstöt för mitt hjerta, men också en skyldighet för mig att inför ers majestäts fötter nedlägga mina befattningar.
Orlow ville bringa saken till det yttersta, för att på en gång pröfva på hvad punkt han stod.
— Ni ser saken ganska rigtigt, Orlow, genmälde kejsarinnan; jag har skäl att vara missnöjd med er. Hvilka intriger har ni ej spelat i Polen?
Orlow log.
— Polens hela delning, ers majestät, är en stor intrig, och om jag gjort något, så äro mina åtgöranden endast ett obetydligt murbruk i den fotställning, hvarpå de slutliga resultaten hvila. Granskar ers majestät mina handlingar, skall hvarje minsta del bevittna min fosterlandskärlek, icke min egennytta.
Det låg onekligen någonting sant häri, och kejsarinnan drog sig till sidan om ämnet.
— Ni har uppfört er förrädiskt och svekfullt emot furst Raszanowsky.
— Vore ers majestäts anmärkning grundad, så skulle jag kunna öfvertyga er att mitt handlingssätt öfverensstämde med politisk klokhet; men jag behöfver ej det, emedan jag uppfört mig emot fursten såsom det egnar en redlig man, och för att i detta fall fullkomligt visa ers majestät min oskuld, torde jag få förete furstens eget intyg.
Orlow uppläste första punkten utaf den af fursten underskrifna förklaringen. Kejsarinnan, som såg sig på alla sidor vederläggas, blef het, emedan hon började befara att hon förhastat sig.
— Grefve, sade hon, jag fruktar för att den der skrifvelsen är opålitlig. Jag har nyss sett fursten, och hans lidande utseende talade ett språk, som oemotståndligt trängde till mitt hjerta. Sanningen har aldrig kunnat uttrycka sig fullkomligare. Ni har marterat honom, ni har plågat honom. Ehuru dömd till deportation, har ni ej bort behandla honom som en grym tyrann. Och likväl — huru kan ni förklara det vill ni gifta er med fröken Willanow, hans dotter. Det ligger en så gräslig motsägelse i ert handlingssätt, att jag uppröres deraf.
Ingen enda muskel förändrade sig hos Orlow.
— Kejsarinnan, som gick af och an, befann sig i detta ögonblick nära intill den plats, hvarest Döring och Araktschejew stodo.
— Jag anhåller, ers majestät, svarade Orlow att få uppläsa andra punkten af furstens egenhändiga förklaring.
Under det att kejsarinnan drog efter andan, uppläste han denna punkt.
Döring och Araktschejew hörde hvarje ord; framför allt stegrades Dörings intresse, då kejsarinnan nämde Willanows namn.
Kejsarinnans hetta minskades icke af hvad Orlow anförde.
Men förtrytelsen, som för ett ögonblick hvilade sin mörka vinge öfver hennes panna, försvann likväl snart och lemnade rum för ett leende, som, ehuru tvetydigt det än var, likväl vittnade om att en ny ingifvelse sysselsatte henne.
— Ni påstår således, inföll kejsarinnan, att dessa förklaringar äro af fursten sjelf?
— Ja, ers majestät.
— Och ni fortfar i er önskan att gifta er med Willanow?
— I sanning, ers majestät, ni har sjelf gifvit mig ert samtycke.
— Jag vet det, Orlow, och ämnar ej taga det tillbaka, derom kan ni vara förvissad, såvida icke sådana omständigheter komma i dagen, som göra ett parti emellan Willanow och er till ett oerhördt brott emot den familj, hvars medlem ni vill blifva.
— Ett brott? Ers majestät har sjelf hört att fröken Willanow gifvit sitt bifall. Hvar vill ers majestät söka brottet?
Kejsarinnan for med handen öfver pannan.
— Besynnerligt! Ni har verkligen rätt deri — jag erinrar mig det, och likväl — Det var sant, ni ämnar ju vid det förestående tornérspelet bryta en lans för Willanow? Befarar ni ej, att hennes far eller någon annan kunde uppträda och med vapen i hand söka öfvertyga er, att denna förklaring …
Hon pekade på papperet i Orlows hand.
— Är en lögn, ljöd i detta ögonblick en röst ifrån bakgrunden, på samma gång som en tung jernhandske nedföll vid Orlows fötter.
Orlow bleknade vid denna oväntade utmaning, som Döring, hvilken icke förmådde undertrycka sin ovilja och i sin vrede glömde hvar han befann sig, dristigt, ehuru qvarblifvande på sin plats, kastade emot honom. Orlow fattade sig likväl genast.
— Jag är beredd, ers majestät, att upptaga hvilkens handske som helst, för att försvara det löfte ers majestät gifvit mig om Willanows hand, och som ej allenast hon sjelf, utan äfven hennes far stadfäst.
— Hennes far? inföll kejsarinnan. Jag kan icke tro det.
Ehuru verkligt förtörnad Catharina var på Orlow, kunde hon ej annat än beundra det lugn, hvarmed han upptog den gjorda utmaningen.
— Kanske tror ni icke, Orlow, tog hon likväl till ordet, att jag är i tillfälle att genast få visshet i detta ämne; men kom i håg, att lika säkert, som jag skall bestraffa hvarje försök att draga mig bakom ljuset, lika visst är det äfven att ni, i händelse ni vill bedraga mig, förolämpar hvarje redlig ryss. Anser ni er ega rättighet, för det att ni gjort mig en och annan tjenst, icke blott att i mitt namn begå oerhörda saker, utan äfven framkomma med skrifvelser, som …
Kejsarinnan slutade meningen med en axelryckning.
— Är ni brottslig, Orlow, tillade hon efter en kort paus, skall hvarje arm höja sig upp emot er.
— Och i första handen min, inföll härvid en ny stämma, under det att ånyo en jernhandske nedföll vid hans fötter.
Denna gång var det Araktschejew, som hotande utmanade honom.
Icke den ringaste öfverraskning visade sig likväl hos Orlow; men i stället att upptaga den nya handsken, stälde han sin fot på den.
— Ers majestät, sade han. Ni skall icke behöfva anlita främmande armar emot mig, så länge min egen är frisk.
Orlow drog härunder ut sin värja, föll vördnadsfullt ned på ett knä för kejsarinnan samt blottade sitt bröst och lutade sig framåt emot spetsen af den.
— Hela mitt lifs verksamhet, talade han, har tillhört ers majestät; men af hvad som nu passerat, inser jag allt för väl, att jag förlorat er bevågenhet, och i sådant fall har jag ingenting att lefva för. Befall blott, ers majestät, och jag dödar mig vid edra fötter.
Orlows sätt att gå till väga gjorde ett starkt intryck på kejsarinnan. Kunde väl sveket handla så? Kejsarinnan förblef ännu stillatigande; men derefter begaf hon sig till sidodörren, hvarifrån furst Raszanowsky på hennes kallelse snart inträdde.
Orlow reste sig upp och stack åter in värjan.
Anblicken af furstens under snöhvita lockar nedböjda hufvud förändrade icke hans utseende.
— Min furste, tilltalade kejsarinnan den gamle, var obekymrad för följderna. Svara mig endast upprigtigt. Har ni underskrifvit det der papperet, som grefve Orlow håller i sin hand?
Fursten rätade upp sig till hela sin längd, under det han granskade handlingen.
— Detta papper? Ja, ers majestät, det har jag.
Kejsarinnan släppte hans hand, så oväntadt föreföll henne svaret.
Fursten kände sig tillintetgjord. Nu först insåg han, huru mycket denna skrifvelse skulle skada honom. Men om han äfven haft lust att med sitt blod återköpa den, var det nu för sent.
— Ni har alltså medgifvit Willanows förening med Orlow?
— Ja, ers majestät, ja!
Kejsarinnan vinkade till honom att aflägsna sig.
En nervös rörelse skakade Orlow, när fursten först inträdde, och ehuru han kraftigt bemödade sig att undertrycka den, isades likväl hans blod vid kejsarinnans frågor. All hans fruktan var likväl öfverflödig. Fursten skulle icke kunnat förneka sitt namn, äfven om han dermed kunnat rädda sitt lif.
Kejsarinnan förblef en stund obeslutsam, sedan fursten lemnat dem. Hon kände sig slagen. I sin öfvertygelse att Orlow velat bedraga henne, hade hon icke allenast bedragit sig sjelf, utan äfven behandlat honom orättvist. Det smärtade henne.
— Jag betviflar icke hvad jag hört, yttrade hon slutligen; och jag skall söka att godtgöra min orättvisa emot er.
Orlow sjönk ånyo ned på sina knän.
— Ers majestät, sade han, ert erkännande är för mig en tillräcklig upprättelse. Skulle likväl ers majestät vilja visa mig en nåd, så vågar jag anhålla om upphäfvandet af furst Raszanowskys deportationsdom. Af en slump har han hitintills undgått den, men sedan han nu fått för ers majestät sjelf bikta sitt lifs olyckor, intresserar han säkert er. Enär jag ber om nåd — icke för mig — ers majestät — utan för honom, jemte ert höga erkännande af hans lagliga rättigheter, må ni döma, huruvida jag är hans fiende eller ej.
— Jag lofvar att uppfylla eder begäran, Orlow, jag lofvar det; lemna mig nu.
— För egen räkning, tillade han likväl, anhåller jag blott om ers majestäts tillstånd att få behålla denna jernhandske.
Det var den handske, som Döring kastat till honom vid frågan om en strid för Willanow.
— Behåll den, svarade kejsarinnan, behåll den.
Ett ögonblicks tystnad uppstod.
— Ni har innehållit, Orlow, ett bref till mig från drottningen af Neapel, Maria Carolina; kom i håg, att ni i morgon öfverlemnar det i mina händer.
Kejsarinnan, missnöjd med hvad som tilldragit sig, sjönk ned i
divanen, vid hvars sida Lechi insomnat.
Oaktadt hon afskedat Orlow med ett lugn, som om ingen storm rasat inom henne, var hon dock på långt när icke nöjd med sig. Med den snabba uppfattning af föremålen, som skarpsinnigheten alltid eger och vanan att handlägga vidsträckta, politiskt invecklade affärer i ännu högre grad förlänar, flögo hennes tankar öfver hvad hon hört; och utan att kunna tydligt utreda, hvari det bestod, tycktes henne likväl mycket deri vara liksom grumligt och oklart.
Marfas bref var, för att så uttrycka oss, ett frö, som fortfarande rodde och slog rot inom henne.
Hon hade kallat på Lechi för att af henne vinna närmare upplysningar om den heliga och hemlighetsfulla qvinnan i Strelnas ruiner; men flickan sof nu, och begrundande hvilade kejsarinnans blick på henne.
Hastigt sprang hon upp från sin plats.
— Döring, Araktschejew! ropade hon. Ni måste hjelpa mig med något, som vi genast skola sätta i verket. Ögonblicket skyndar — ja — ja! Lechi, vakna, Lechi! …
Lechi for upp.
— Hören, mina vänner, fortfor hon till Döring och Araktschejew, ni måste …………………………