Fursten/Del 2/Kapitel 07
| ← Spådomarne |
|
Tornérspelet → |
SJUNDE KAPITLET.
Kyssen.
— Passa på, Araktschejew, ropade Protasow, eljest kan ni ej taga kransen. Se huru den flyger.
— Misströsta icke, min fröken; er krans skall ej undgå mig.
— Ni är tankspridd, furstinna, anmärkte Petscherin till Menzikoff, och följer icke med leken. Jag får springa ihjel mig och ändock lyckas jag aldrig att få tag uti …
— Vinden är emot mig.
— Skönhet och behag, min furstinna, hafva alltid fördevind, endast de vända sitt roder rigtigt.
Grefvinnan Branitska tog en krans, som sänkte sig ned till henne i luften.
— Det gick förträffligt, yttrade hon och kastade den vidare. Det är ändå bra mycket roligare på landet än i staden.
— Det är sant, svarade henne ulankaptenen, emedan man är mera obesvärad här.
— Jag har aldrig märkt, inföll Protasow, som hade sina öron öfverallt, att ni visat er besvärad på något ställe.
— Då känner ni mig icke fullkomligt, ty jag vet tillfällen, då jag verkligen är besvärad.
— Allvarsamt? Nå-å? När då?
— När damerna äro rigtigt obesvärade.
— Der kommer en ny krans. Pass upp, tag den!
— Jag har den.
Man roade sig med att spela volant.
Kejsarinnan hade för att gifva nöjena en större omvexling på ett par dagar förflyttat hofvet till Zarskoje-Selo.
Detta lustslott, som vanligtvis af kejsarinnan Catharina beboddes om somrarne, är till storhet och prakt det förnämsta i riket.
Grundlagdt af Catharina I och förskönadt af Elisabeth, blef det ej mindre i arkitektoniskt hänseende än i dels storartade, dels täcka och förtjusande nya anläggningar fullbordadt i en halft europeisk, halft asiatisk smak af Catharina II:s skapande skönhetssinne.
Parken här är icke blott genom sin ofantliga vidd, utan äfven genom sin omvexlande rikedom på nya, af konsten mästerligt utförda arbeten framför allt af utmärkt skönhet.
På en höjd, omgifven af skuggiga boskéer, reser sig ett tempel i grekisk stil, innehållande en utvald samling af antika och moderna statyer. Längre bort framskymtar mellan de gröna träden en ruin — en enkom bygd ruin — och konsten gör vackrare ruiner än tiden. På ett annat ställe öfverraskas ögat af ett praktfullt monument, häntydande på Tauriens besittningstagande. Men mer än af allt annat tjusas man vid anblicken af tvenne sjöar, der svanor och gondoler gunga emellan doftande, löfklädda stränder. Sjöarne äro förenade medelst en bäck, öfver hvilken en bro hvälfver sig, försedd med marmorpelare. På en af holmarne i dessa sjöar ser man en turkisk moské och på en annan har man uppbygt en vidlyftig sal för musiknöjen. Pyramider, obelisker och statyer resa sig omvexlande än här och än der, brytande sceneriet i tusen nya taflor, alla praktfulla och hänförande.
Man hade valt den öppna planen emellan de tvenne sjöarne för volant-spelet.
Eftermiddagen var härlig. Himmelen hade en nästan tropisk klarhet. Luften var mild. Hvarje andedrag var ett behag. Lätta vindar lekte i trädens luftiga kronor, der bladen skimrade mot solstrålarne i ständigt föränderliga färger. Markens gröna matta var så frisk, här och der genomväfd af blommor. Naturen, full af helsa och njutning, bjöd öfver allt på nöjen och på glädje. Nöjet och glädjen försmåddes också af ingen.
Än i starka och brusande, än i milda, ljuft bortdöende tonfall sväfvade den ena melodien efter den andra öfver trakten ut från den ena holmen.
På den andra såg man den kejserliga familjen, än i grupper pratande med hvarandra, än promenerande af och an, än hvilande i bersåerna, än försvinnande i moskéen, som i sjelfva verket icke var inrättadt till något annat än ett praktfullt lusthus.
Volant-spelet fortfor.
Såsom åskådare stod en liten grupp på ena sidan, hvaribland Subow och Markow, jemte flere af deras närmaste vänner.
På en bänk, ett stycke längre bort, satt en ensam man med ett genialiskt utseende, ritande med sin värjspets figurer i sanden. Oaktadt han syntes helt och hållet dermed upptagen, flög då och då en hastig blick, full af lif och eld, än till holmen, der den kejserliga familjen befann sig, än till den grupp, som samlat sig omkring Subow, och än till dem, som kastade krans. Oafbrutet fortfor dock figur-ritningen härunder.
De, som deltogo i volant-spelet, bildade en ganska stor cirkel, och bland dem såg man äfven Willanow. Hon tycktes likväl icke vara särdeles intagen af nöjet, utan endast likgiltigt deltaga deri. Allt ifrån den stund, då hennes enskilda förhållanden börjat blifva kända inom hofvet, och hennes förlofning med Orlow egde rum, visade man henne mer undfallenhet och hjertlighet än förr. Oklandrad lät man henne öfverlemna sig åt sina små, ibland påkommande, nästan mjeltsjuka egenheter, allra helst som hon icke dess mindre emellanåt var glad och liflig som förr.
— Nå-å, herr riddare med kransen, anmärkte Protasow, ni stannar midt i leken, liksom ni tröttnat.
— Tröttnat? Man kan aldrig tröttna i ert sällskap, svarade Araktschejew.
— Hvarför tror ni det, min herre?
— Derför att ni har kuggar, som sätta lif i allting. Två af dem äro edra ögon. Pass på! Nu kastar jag …
— Och den tredje?
— Är er tunga.
— Det skall jag komma i håg. Både med ögon och tunga skall jag kugga er. Gif akt! Kransen fastnar i trädet. Nej, nej, den kommer hitåt! Hvad ser ni efter?
— Nu misstager ni er. Jag ser ej efter någonting; jag tänker i stället …
— Verkligen? Har en tanke också hittat vägen till ert hufvud? Den måtte sannerligen hafva godt svängrum.
— Ni är nyfiken, min fröken, och derför blir ni elak.
— Tillfredsställ då min nyfikenhet, så blir jag god igen.
— Jag tänker efter, hvad det betyder, då ett fruntimmer rodnar.
— Min gud, har ni aldrig förr kommit att tänka på det? Jag har alltid trott att goss-skolorna voro inrättade, för att gifva herrarne undervisning i sådant der. Men icke rodnar jag nu?
— Ni? Ni kan ej rodna, min fröken. Rodnaden är det vaknade hjertats fikonalöf, men ert hjerta drömmer ännu om paradisisk oskuld.
— Det är sant, att jag ej rodnar ofta; men desto mera skrattar jag i stället, och till min glädje finnes det också tillräckligt med dårar att skratta åt. Vet ni, Araktschejew, ni har just skänkt mig en rätt rolig stund. Men hvem är det då, som rodnar nu?
— Se dit åt.
— Ah, Willanow! Stackars liten, det är bra synd om henne. Att nödgas gifta sig med Orlow, fy då! Hellre gifte jag mig med hvilket troll som helst, ja, till och med med er, Araktschejew.
— Gud bevare mig! Hvem ni än må gifta er med, så blir han snart ett troll.
— Huru?
— Förtrollande, som ni är, skall ni alltid veta att förtrolla honom och — en förtrollad man …
— Är alltid ett troll, det har ni rätt i. Men hvarför rodnar väl den stackars Willanow? Orlow är ju icke här i dag.
— Se dit åt.
— Det är ju Döring, som kommer der på gången. Ah, jag förstår! Ser ni, Willanow aflägsnar sig. Döring! ropade Protasow. Herr Döring! kom hit, ni skall spela volant med oss, hör ni icke, jag befaller er!
— Och jag lyder, min fröken, och han intog en plats i ringen, jag är van att lyda ordres.
— Det äro alla militärer, tillade ulankaptenen, i synnerhet då de komma från vackra läppar.
— Och vet ni hvad som följer deraf? frågade Protasow.
— Det vet jag icke.
— Att fruntimren också allra helst gifta sig med militärer.
— Det är alltid en bättre orsak än jag har trott.
— Hvad har ni trott då?
— Att damerna helst gifta sig med oss, derför att vi så snart kunna bli ihjälskjutna.
— Det är endast skälet numro två.
— Ni har således flere än ett skäl? Låt oss också höra numro tre.
— Det består deri, att ni äro så egenkära, att det aldrig …
— Att det aldrig …
Faller er in att misstänka någonting.
Då turen kom till Döring att kasta, dröjde han ett ögonblick, hvarunder han såg sig omkring, liksom för att se efter, till hvilken han borde kasta kransen.
— Behagar grefvinnan Branitska passa på! ropade han. Kransen kommer till er.
Efter detta lystringsord sände Döring den högt i luften, hvarefter den i en båge åter singlade ned och var ganska lätt att taga.
Grefvinnan hade knappast fått den i sin hand förr än hon märkte att ett papper var fäst vid den, hvilket hon genast löste, för att vid tillfälle obemärkt se efter hvad det innehöll.
Men Dörings rop och den skicklighet, hvarmed han kastade kransen, drogo allas blickar till Branitska, och flere, framför allt fruntimren, märkte, huru hon fuskade med det lilla papperet, samt anade genast en hemlig, fyndigt förd korrespondens, något som alltid är i unga fruntimmers smak och tycke.
För upptäckandet af dylika små förehafvanden ega damerna alltid en nästan outgrundlig instinkt.
För att öfvertyga Branitska, att det icke var så lätt att lura ögonen ur dem, hastade Menzikoff och Protasow skrattande fram till henne.
— Branitska! ropade de, hvad har du der? Ett bref? Ah, tror du vi icke förstå, från hvem det är lita på, att vi …
Branitskas stolta själ kände sig öfverrumplad. Rodnaden betäckte hennes kinder, och förlägen sökte hon att draga sig tillbaka.
— Det lönar icke mödan, att du nu vill undkomma oss, pratade Protasow; sedan vi en gång fått fast uti dig, släppa vi dig icke så lätt. Kan du anse oss så oerfarna, att vi icke skulle ha märkt hvad som sysselsatt dina tankar på senare tiden? Du är en stor förbryterska, Branitska.
— Förbryterska?
— Vi äro icke glömska, Branitska. Ännu erinra vi oss ganska väl, då du påstod att en viss person var tråkig, fadd, egenkär, narraktig …
Branitska sökte att draga sig undan, men Menzikoff och Protasow omgåfvo henne på alla sidor.
— Och om jag en gång påstått det der, så vidhåller jag ju ännu i dag samma tankar.
— Tro på en qvinna, och ni blifver bedragen, är ett ordspråk bland herrarne. Tro på hvarandra, och vi blifva bedragna, skall från denna stund blifva ett ordspråk bland oss. Din förbrytelse består just deri, att du aldrig tänkt det der, utan i stället motsatsen, eller att han är förtjusande, intagande, hänförande, snillrik. Bekänn sanningen, Branitska, och kanske skola vi förlåta dig ditt brott, icke för din skull, men för …
— För hans?
— Långt derifrån, men för vår egen skull, emedan du då måste medgifva, att vår uppfattning om honom har besegrat din, och icke din vår.
Under det man förföljde Branitska med sin nyfikenhet, trängde man henne allt längre och längre tillbaka, så att de snart befunno sig nere vid stranden.
Branitska leddes af ingifvelsen, oemotståndligt verkade den på henne. Sjelfva hennes stolthet var en lidelse. Hvad hjertat bjöd henne göra, gjorde hon; hvad det bjöd henne säga, sade hon. Dubbel och listig var hon endast, då passionen bjöd det.
Hitintills hade hon ansett sin böjelse för Armfelt fullkomligt beslöjad, hvarför hon också, då hon nu fann sig upptäckt, kände sig förvirrad, på samma gång som hon tyckte att det låg något förödmjukande uti att med tvetydig tystnad draga sig ur spelet. Genom hennes bekantskap med friherrinnan Armfelt hade hennes böjelse också blifvit mera ädel och ren, och hon beslöt att vara upprigtig. Men hon hade derjemte ett annat skäl dertill. Vi hafva redan förut anmärkt den invecklade och falska ställning, hvari hon råkat såväl till Armfelts fiender som hans vänner, samt sett hennes oro deröfver, utan att något tillfälle erbjöd sig, hvarigenom hon kunde få visa sig sådan, som hon verkligen var. Men ett sådant tillfälle tycktes likväl nu vara inne.
— Protasow, sade hon, upphör för all del åtminstone ett enda ögonblick och låt mig få begagna det för att svara dig. Hör mig äfven du, Menzikoff. Således, jag tror att denna biljett är ifrån Armfelt.
— Du medgifver — du erkänner — du tillstår.
— Jag tillstår att jag värderar honom lika mycket som ni.
— För denna bekännelse kunde jag nästan förlåta dig, att du så länge sökt bedraga oss.
— Sjelfva saken angick egentligen ingen annan än honom och mig.
— Såå, du tror, du, att den icke angick oss. Hvem vet?
— Låt dermed vara huru som helst. Nu vill jag läsa biljetten.
— Hvad skrifver han?
— Tyst!
— Du läser så långsamt. En kärleksbiljett måste kunna läsas på ett ögonblick, eljest är den för lång.
— Menzikoff …
— Hvad vill du säga?
— Protasow …
— Du gör mig orolig. Har något ledsamt inträffat?
— Armfelt är här.
— Här?
— Oaktadt alla sina bemödanden, har han ej fått företräde hos Gustaf Adolf, emedan hertigen och Reuterholm oupphörligt bevaka honom. Under hvad vilkor som helst ämnar han nu söka ett enskildt samtal med konungen.
— Nu? Här?
— Han ber mig om hjelp. Viljen I förena er med mig?
— Gerna, gerna!
— Låtom oss då fara öfver till holmen, under tiden kunna vi öfverlägga.
— Är han redan före oss der?
— Ja, ja!
— Kom då!
De trenne fruntimren hoppade i en gondol och begåfvo sig öfver till holmen.
Furst Subow stod qvar på sin plats, samtalande med sina vänner.
För honom och dem hade damernas och kavaljerernas prat och skämt passerat, utan att de gifvit akt derpå. I stället hade de haft sin uppmärksamhet fäst åt holmen, och de underläto ej att göra sina anmärkningar öfver de personer, som der passerade fram och åter. Af det bittra eller hånfulla löje, som emellanåt visade sig på deras läppar, kunde man sluta, att anmärkningarna någon gång voro skarpa nog.
Bland andra syntes storfursten Paul och hertig Carl, hvilka vandrade arm i arm vid sidan af moskén, framför allt ådraga sig gunstlingarnes infall.
Mannen på den ensamma bänken satt ännu qvar, alltjemt ritande i sanden nya figurer med värjspetsen, ehuru hans blickar då och då vände sig än åt den ena sidan, än åt den andra, ständigt dock återkommande till en ny figurteckning.
Efter en länge fortsatt vandring stannade storfursten och hertig Carl slutligen, i synbar afsigt att lemna holmen. De nedstego också i en båt och voro snart öfver sjön.
På sidorna om landgången stodo ett par gardessoldater såsom poster, hvilka vid storfurstens och hertigens annalkande skyldrade gevär.
Vid ljudet af gevärsklangen vände sig storfursten emot dem.
— Hvarför håller du ej tummen längs pipan, karl? sporde han med uppblossande häftighet. Hvem har lärt dig exercera på det der sättet? Slarf, fusk! Men det skall en gång bli annorlunda. Jag …
— Låtom oss gå vidare, ers höghet, bad hertig Carl.
Storfursten afbröt fortsättningen af sin började förebråelse, men hans sinnesstämning var uppretad, och när han framkom till den grupp, som gunstlingarne bildade, stannade han och betraktade den med en utmanande blick, en blick, som sade dem: min dag kommer väl, den också, en gång.
Han dröjde likväl icke här många ögonblick, utan vände dem tvärt ryggen och fortsatte sin väg med hertigen.
— Mina Gatschinasoldater stå ett stycke härifrån, yttrade han. Låtom oss gå och taga dem i ögonsigte. Jag har sjelf lärt dem exercera.
Så snart gunstlingarne sågo att han var så långt borta, att han ej kunde höra dem, skallade ett högljudt skratt efter honom.
Mannen på den ensamma bänken steg härvid upp och begaf sig fram till dem.
— Ers höghet, tilltalade han Subow, har ni tillfälle att skänka mig en qvarts enskildt samtal?
— Med stort nöje, Bernsdorf.
Mannen var Christian Bernsdorf, dansk envoyé i Stockholm, hvilken hade, så snart det syntes blifva verkligt allvar med föreningen emellan Gustaf IV Adolf och Alexandra, hufvudstupa begifvit sig till Petersburg, för att å sin regerings vägnar à tout prix söka omintetgöra detta närmande emellan de tvenne nordiska grannarne, hvilket danska styrelsen, ledd af en skarpsinnig och snillrik statsman, ansåg farligt för sig.
Stillatigande förde Bernsdorf Subow till en afsides del af parken.
— Hvart begifver ni er?
— Så långt som möjligt ifrån de öfriga, på det att ingen må kunna höra, hvad jag har att säga er.
— Ni behöfver ej befara det. Tala, hvad vill ni säga?
— Låtom oss icke dess mindre gå ännu längre bort. Vid hvarje hof finnas lyssnande öron, der man minst förmodar det. Dessa trädtoppar, dessa buskar, ah, ers höghet, jag vill ej förtro dem en hemlighet låtom oss gå på låtom oss gå på!
— Jag går icke längre, hvad vill ni mig?
— Må göra då!
Bernsdorf undersökte likväl noga platsen omkring sig, innan han började hvad han hade att säga.
— En diplomat, talade han slutligen, är skyldig att studera hvarje hof, vid hvilket han befinner sig.
— Naturligtvis.
— Jag har också studerat detta.
— Det har jag märkt.
— Men först nu, ers höghet, har jag fullkomligt inblickat i hofvets, d. v. s. i edra hemligaste afsigter.
— Först nu — åh …
— Ers höghet — ni ler — men icke dess mindre spelar ni ett lika högt som dristigt spel.
— Ni tror det?
— Jag vet det.
— Och detta dristiga spel, hvari skulle det bestå?
— Ni är kejsarinnans gunstling och arbetar i tysthet emot det giftermål, som hon så högt önskar.
— Jag nekar ej dertill, och om ni ej har något annat att säga …
— Hör mig vidare. Som skäl för ert handlingssätt uppgifver ni naturligtvis först och främst er patriotism, dernäst er mening att Ryssland bör ensamt träda i spetsen emot det vestra och södra Europas folkrörelse, samt slutligen ert förslag att förr eller senare kufva Sverige. För ögonblicket har ni tvenne alternativ: antingen intet giftermål, eller ett giftermål, under vilkor att prinsessan får behålla sin nuvarande trosbekännelse. I det förra fallet är en brytning med Sverige fullkomligt oberoende af alla yttre omständigheter, i det andra kunna religiösa tvister, genom det prinsessan åtföljande presterskapet, alltid tillkonstlas. Slutsatserna äro edra egna, kom ihåg det. Låtom oss emellertid antaga, att ni bedömer mig rigtigt, hvad mera då?
— Hvad mera? frågar ers höghet. Nåväl, jag skall säga det. Något finnes, som ni ännu knappast törs ens tänka högt, än mindre låta komma öfver edra läppar, för hvilket då ni betänker frågan i hela dess vidd — edra läppar blekna, edra ögon slutas, edra fötter vackla. Skall jag säga er, hvari detta något består?
Subows blickar irrade omkring, liksom började han frukta att någon skulle höra dem.
— Tviflar ers höghet på, att jag genomskådat er? Kejsarinnan älskar icke sin son, storfursten Paul.
— För all del, tala icke så högt.
— Den ovilja, som hon hyser emot honom, är ett rikt fält att bearbeta. Kejsarinnan är gammal och sjuklig, ehuru hon förstår att på ett förträffligt sätt dölja både sina år och sin sjuklighet.
— Låtom oss afbryta detta ämne.
— Skulle storfursten bestiga tronen, så är ert regemente snart slut.
— Min herre!
— En förening emellan storfurstens dotter och Gustaf Adolf gåfve honom alltid en viss betydelse, äfven inför kejsarinnan. Derför måste partiet omintetgöras, emedan han derigenom skall sjunka ännu mera i hennes omdöme. Den ena planen hvilar på och beror af den andra. För att utestänga storfursten …
— Ni har redan gått för långt, Bernsdorf. Det är ett majestätsbrott att höra er längre.
— Med Alexander, som ännu är ung, på tronen, anser ni er lättare kunna bibehålla er vid magten. Alexander är alltid sin fars arfvinge af den kejserliga tronen. Ni tiger?
— Jag tiger.
— Vi förstå hvarandra, och äfven jag skall tiga, Skola vi återvända till de öfriga?
— Ja, ja!
Utan att vidare vexla något ord, lemnade de stället.
Bernsdorf intog ånyo bänken och började åter att rita i sanden nya figurer med värjspetsen. Allvarligare och dystrare än vanligt, slöt Subow sig till sina beundrare och vänner.
— Hvad ville Bernsdorf? sporde Markow, så snart de kommo för sig sjelfva.
— Ingenting, svarade Subow; men han är en skarpsinnig man. Vi måste se upp med honom.
Så snart volant-leken upphörde, och de dermed sysselsatta
skingrade sig, hvar och en åt sitt håll, försvann Döring i en af parkens
gångar. Han hade märkt, hvart Willanow rigtade sina steg och ville
icke låta tillfället att träffa henne gå sig ur händerna. Till en början
sökte han likväl förgäfves, men slutligen förde honom kärlekens alltid
fyndigt vägledande genius till målet och belönade honom på ett
förtjusande sätt.
I grannskapet af den vackra ruin, som pryder parken, stod en staty, föreställande jagtens gudinna under hennes vackraste uppenbarelse eller såsom Luna, den himmelska.
Kullen, hvarpå statyn reste sig, var omgifven af höga och lummiga ekar, hvilka, ehuru de ej utestängde solljuset, likväl spredo en behagligt svalkande skymning.
Stället var icke dystert, men ensligt. Det var hit, som Willanows väg fört henne.
Sedan hon fylt sin själs törstande längtan efter ensamhet och tystnad, kände hon sig så lycklig och lugn, utan att melankolien, denna sublima känsla af vårt hjertas svaghet, derför vek ifrån henne.
För att i denna naturens intagande fristad ännu en stund få fritt öfverlemna sig åt sina tankar, tog hon plats vid foten af den ena statyn. Snart fördjupade hon sig också der i de drömmar, som aldrig uraktlåta att infinna sig hos en flicka, hvars hjerta sorgen eller kärleken berört med sin trollstaf, och småningom slöto sig hennes ögonlock, och fridfullt och stilla lutade hon sitt hufvud emot den kalla marmorn.
I denna ställning upptäckte hon Döring.
Statyn var omgifven med en grupp af små kärleksgudar, och Willanow hade slagit sin arm omkring en af dem. Der kärleksgudarne stodo, tycktes de hafva stannat midt under en liflig och skälmaktig lek omkring henne; ögonen logo ännu så skalkaktigt emot henne, händerna voro så rigtade, fingrarne så böjda, minen så epigrammatisk, som om meningen varit att just nu spela henne ett litet spratt.
Luna med sin milda blick, sin lugna panna, öfver hvilken diademet af en halfmåne glänste, stod med en nedåt utsträckt hand, liksom beskyddande den täcka flickan.
På det sätt Willanow lutade sig, kom hon att utgöra hufvudfiguren.
Hennes hvilande ställning, ansigtets plastiska skönhet, de sänkta ögonlocken, klädningen, som på ett enkelt sätt draperade sig omkring henne, allt bidrog att göra illusionen fullkomlig.
Döring tvekade, om han skulle våga nalkas henne eller icke, emedan han fruktade att störa den behagliga synen.
Sakta skred han likväl framåt. Snart stod han bredvid henne. Huru lycklig var han icke, som fick betrakta henne, utan att befara att blifva störd af någon!
Hvem kan beskrifva den ljufva, men oroliga åtrå, som bäfvar genom en ung mans själ i en stund, sådan som denna? Hvem förmår skildra den längtan, som mägtigt beherskande hänförde hans fantasi, värmde hans hjerta, tjusade hans sinnen och böjde hans knä?
Tyst och stilla sjönk Döring ned vid hennes sida.
Han hade icke talat vid Willanow, knappast sett henne, sedan den smärtsamma stunden i Tauriska palatset, der hon blef en annans brud, men der hon också gaf honom ett otvifvelaktigt bevis på sin kärlek, när hon tillät honom verka och handla, arbeta och lefva för hennes egande.
Då egde han ännu intet hopp, utom förtroendet till sitt mod, till styrkan i sina redliga afsigter; nu egde han mera än det, ty derjemte hade han nu äfven kejsarinnans välvilja, Marfas spådom och rättigheten att bryta en lans med Orlow.
I sina skönaste vårdagar behöfver kärleken ganska få värmande strålar, för att i vår själ utveckla de praktfullaste landskap af lycka och sällhet; då återigen dess vinter kommer, förmår icke hela solens magt att ur den vissnade stängeln framlocka ens en enda knopp.
Döring blickade upp i Willanows ansigte; ännu hvilade hon i samma ställning, ännu voro ögonen slutna. Slumrade hon väl? Drömde hon icke? Under slummern sänker sig en oförklarligt intagande poesi ned öfver de unga dragen, en drömmens egen luftiga och lättförsvinnande ande. Hvari består denna poesi? Fråga de vise. De skola rycka på axlarne. Fråga skalderna. De skola svara dig med en dityramb.
Oemotståndligt beherskades han af sin känsla.
Det var icke vid foten af en bildstod han satt såsom Pygmalion; han satt vid foten af den lefvande bilden af en skön qvinna. Han behöfde icke bedja himmelen väcka henne till lif; han hörde ju slagen af hennes hjerta.
Det föreföll honom, som om den hvila, hvari han befann sig, förvandlat henne till ett helgon, till hvilket han väl vågade blicka upp, men icke beröra med sin hand.
Otvifvelaktigt låg det icke dess mindre något magnetiskt i hans belägenhet.
Verlden, lifvet, striden taga våra krafter i anspråk; ensamheten gör ej anspråk på något annat än vårt begrundande sinne.
Alla karaktärer, som förmå utveckla ett ridderligt element i lifvets stora strider, öfverlemna sig alltid lifligast och varmast åt de hänförelser, som kärlek och ensamhet någon gång skänka dem. Också njuter hvarje ridderlig natur af poesien, emedan den uppenbarar för dem hvad de känna i sådana stunder; alla andra begripa deremot icke poesien, emedan de sjelfva aldrig egt någon poesi inom sig.
Döring hade aldrig erfarit intrycket af en sådan stund som den, hvilken nu utbredde sitt berusande doft omkring honom. Stilla och tyst betraktade han den sköna drömmerskan, knappast vågande draga efter andan. Småningom slöto sig härunder hans ögon, utan att den hänryckande synen likväl öfvergaf honom.
Oförmodadt kände han någonting röra vid sitt hufvud, och då han slog upp ögat, mötte han Willanows.
Uppvaknad ur sina svärmerier, fann hon honom vid sina fötter, och hon lade sin hand på hans hufvud.
Drömde hon kanske ännu?
— Misstycker ni, min fröken, hviskade Döring, att jag är här?
Willanow log vänligt emot honom.
— Jag visste att ni var här.
— Skall jag aflägsna mig?
— Sitt qvar, bad hon, sitt qvar.
Döring hade fattat hennes hand, och utan att draga den tillbaka slöt hon åter sina ögon.
Men huru djupt vi stundom än sjunka ned inom oss, rycka oss
yttre förhållanden åter upp.
Snart voro Willanow och Döring inbegripna i ett lifligt samtal rörande den ställning, hvari de nu befunno sig.
— Kejsarinnan är god, yttrade Willanow, emot mina föräldrar och äfven emot mig. Jag förmodar nästan att hon ångrar sin första hårdhet; men hon ingår likväl icke i något yttrande om hvad som passerat, och vi veta icke hvad vi hafva att frukta eller att hoppas. Jag har genom prinsessan Alexandra sökt utforska henne, men det lyckades icke, emedan kejsarinnan undvek att svara och i stället började ett samtal om den glädje Gustaf Adolfs hitkomst väckte. Äfven till Suvarow har jag vändt mig, ty jag trodde att han kände kejsarinnans tankar, men han gaf mig en sträng blick och vände mig ryggen. Visserligen förlåter jag gerna hans oartighet, efter han räddade mina föräldrar ur Orlows hand, men nog kunde han ändå hafva upplyst mig om Worowitsch, hvars öde så mycket mer oroar mig, som han ej låtit höra af sig allt sedan han öfverlemnades i generalens händer, utan tyckes nästan såsom spårlöst försvunnen ur de lefvandes antal. I alla frågor, som intressera mig, är jag försatt i en ovisshet, hvilken icke är mindre plågsam än sjelfva verkligheten. Hvad tror ni, Döring?
— Jag hoppas. — Kejsarinnan har på den senare tiden visat mig så mycken godhet, att jag är öfvertygad att hon leder händelserna till ett lyckligt slut. Känner ni hennes besök hos Marfa?
— Nej.
— Kejsarinnan har således ej talat derom?
— Aldrig.
Döring berättade nu de händelser, som vi redan känna, hvarvid han icke glömde något, som rörde Orlow.
— Af hvad som sålunda tilldragit sig, fortsatte han, kan jag endast draga den slutsatsen, att Orlow förlorat hennes förtroende, äfven om hon icke anser sig böra eller kunna, innan tydliga bevis om hans brottslighet erhållas, stöta honom ifrån sig. Bandet, som fäst honom i hennes gunst, måste likväl redan ha börjat brista, och kejsarinnan skall vid första tillfälle med egen hand sönderslita det. I den tystnad, som hon iakttager, ser jag misstänksamhet emot honom och vaksamhet. Hon visar icke sina tankar — det är sant — men en storm hotar honom.
— Min gud, om jag vågade tro på edra ord, Döring!
— Jag har icke nämt att Marfa äfven spådde mig.
— Spådde? Nåväl.
— Hon sade att jag älskade. Deri hade hon också rätt.
— Vidare.
— Och att jag älskades. Säg, min fröken, hade hon rätt äfven deri?
Willanows ansigte öfvergöts af en morgonfrisk purpur, hennes ögon strålade af en klarhet, vittnande om renheten i hennes tillgifvenhet, om hennes själs blygsamma trofasthet.
— Min hand tillhör en annan, hviskade hon slutligen, hvad skall jag svara?
Döring fattade hennes utsträckta hand och tryckte den vänligt.
— Får jag sjelf, anmärkte Döring, besvara min fråga?
Ett skalkaktigt småleende var hennes enda svar, Döring såg deremot helt allvarsam ut.
— Ni tillåter mig.
— Tala då.
— Tror ni kanske att Marfa kan spå?
— Hvad skall jag väl tro? Jag tror och jag tror intet. Jag tror intet och jag tror. Allt som ert öga förändrar sig, allt som er kind skiftar, förändrar sig och skiftar min tro.
Willanow fäste sina ögon på honom med en frågande, en undersökande blick.
— Marfa har icke bedragit er, Döring, sade hon slutligen, tro på hennes ord.
— Jag vill hellre tro på edra.
— Tro!
Döring tryckte ånyo hjertligt hennes hand.
— Huru outsägligt lycklig gör mig icke ert enkla ord. Jag tror också på er. Tvifvelsmål trifvas ej bra i min själ. Jag är sjelf utan allt svek, utan allt bedrägeri, och föreställer mig det ogerna äfven hos andra. Innan ni gaf mig tillstånd att lefva för rättigheten att vinna er hand, trodde jag på er. Jag har trott på er ifrån det första ögonblick jag såg er. Erinrar ni er mitt knäfall i eremitaget vid Petershof? Då ni uppslog slöjan och er själs skönhet öfverströmmade mig, hemföll jag under er förtrollning. Såsom mitt lifs skönaste förhoppning har er bild sedan följt mig, ehuru öfvertygelsen att ni älskade Worowitsch fjättrade mig på ett af hedern föreskrifvet afstånd.
— Och ännu finnes emellan oss, tillade Willanow, ett afstånd.
Döring sprang upp.
— Emellan oss?
— Emellan oss, fortsatte Willanow, står i dag Orlows skugga.
Döring förblef tyst ett ögonblick.
— Denna skugga skall försvinna, såsom den kommit, talade han derefter. Jag glömde att berätta slutet af Marfas spådom, eller att hon sade att min lycka låg i kejsarinnans händer.
— Verkligen, i kejsarinnans? smålog Willanow. Således icke i mina, Döring?
— Misstyd mig icke. Jag sade …
— Tyst, Döring; icke ett ord mer. Jag skämtade blott. Marfa sade att er lycka låg i kejsarinnans händer, och kejsarinnan, men se nu icke ut, som om ni ville duellera med mig, och hvad sade kejsarinnan?
Döring hotade henne vänligt med fingret.
— Ingen strid nu, Döring; jag ber er. Låtom oss gömma den till framdeles.
— Till framdeles, jag går in derpå.
— Och kejsarinnan, sade ni …
— Låtom oss gömma den
— Marfa hade knappast yttrat sig, förrän kejsarinnan lyfte upp det papper, som hon tagit ifrån Orlow, och förklarade att min lycka låg deri.
— Huru?
— Ni ser förvirrad ut, min fröken, och äfven jag förstår ej hvad hon menade dermed.
— Hon skämtade kanhända?
— Långt derifrån.
— Hvad innehöll det der papperet?
— Jag vet det icke, men är öfvertygad att det innehöll något, som är gynsamt för mig.
— Men jag förstår icke, vi talade egentligen om Orlow.
— Jag vill säga, att lyckan står oss närmare än vi sjelfva ana, att Orlows sol redan nedgått, att hans skugga …
— Ej längre åtskiljer oss?
— Jag menar det.
— Stilla, Döring. Så länge mitt löfte fäster mig vid honom, står min heder emellan oss.
— Och huru långt bjuder den er att gå?
— Till målet.
— Alltså?
— Till altaret!
— Hvad hör jag? Hvem tror ni väl då skall bryta ert löfte?
— Ingen. Ett löfte får ej brytas, det måste lösas, och om ej kejsarinnan och min far lösa det, så består det.
— Men, min gud, dock jag gillar er och skulle sjelf handla på samma sätt — och likväl — huru är det möjligt att tänka sig den tanken att blifva hans maka?
Willanows ögon slötos, och en stunds tystnad uppstod. Dörings fråga hade berört den smärtsammaste punkten i hennes bröst, ifrån hvilken, såsom ifrån en rot, hennes alla öfriga bekymmer utvecklade sig.
— Jag ville gerna meddela er ett förtroende, Döring, bröt hon omsider tystnaden, men hvarför ser ni så orolig på mig?
— Ni vill meddela mig ett förtroende?
— Jag har tänkt mig möjligheten att blifva vigd vid Orlow.
— Edra bleka kinder säga mig, huru ni tänkt er den. Er hand darrar.
— Oroa er icke. Jag kan endast förtro mig åt er, såvida er själ har styrka att bära en vigtig hemlighet. Skall jag fortfara?
— Fortfar, jag skall ej svika ert förtroende.
— Jag tror det. Endast derför att ni är en man, som jag aktar, älskar jag er äfven. Jag sade nyss att jag tänkt mig möjligheten att blifva vigd vid Orlow; men jag har aldrig tänkt mig möjligheten att blifva hans maka.
— Jag förstår er icke.
— Skulle jag blifva vigd vid honom, så — men nu är det ju er hand, Döring, som darrar.
— Så, säger ni, så …
En stolt och ädel rörelse intog Willanow. Med beslutsam själ blickade hon ut öfver sitt hjertas lif.
— Att tillhöra den man afskyr, fortfor hon, är att förnedra sig. För att rädda mina föräldrar, har jag kunnat lofva honom min hand; men mitt hjerta kan jag blott skänka åt den jag älskar. Att hyckla kärlek, är låghet. Jag är en svag flicka; det är dock icke af svaghet jag bäfvar för Orlow; men om jag icke har mod att förråda min känsla af qvinligt värde, eger jag likväl mod att dö.
— Dö?
— Ingen vekhet, Döring, intet vankelmod. Religionen befaller mig att lefva; kärleken att dö. Hvilken skall jag lyda? Guds röst i mitt hjerta och i mitt samvete har afgjort mitt beslut, ty den har förenat sig med min kärlek. Det finnes tillfällen i lifvet, då verldens vanliga lagar icke passa in med vår ställning.
— Men …
— Anse mig icke nog svag, att hafva öfverlemnat mig åt en dårskap. Då kejsarinnan tog vård om mina föräldrar, vände jag mig till min far och förtrodde honom öppet de omständigheter, som föranledt mitt löfte till Orlow. Han ähörde mig lugnt, men svarade mig icke. Jag bad honom att knäfalla och anropa kejsarinnan om hennes bemedling och nåd. Då erinrade han mig, att han gifvit Orlow sitt löfte, sitt ord. Han var icke derför hård, långt derifrån, han tryckte mig till sitt hjerta, och tårarne fuktade hans kinder. O, han led, han som jag, men förblef fast vid sitt ord. Min gud, äfven till kejsarinnan har jag ämnat vända mig; men hennes tystnad förskräcker mig. Icke nog dermed. Min far skulle äfven framstå förödmjukad i hennes och sina egna ögon. Nej, nej! Ingen vanära. Bered er, Döring, på ett hårdt slag, det kan komma.
— Upphör, Willanow, upphör! Det kan aldrig komma! Vid den allsmägtiga försynen, det kan det icke! Kejsarinnan skall afböja faran. Min lycka — och ni är min lycka — ligger i hennes händer, uti innehållet af den handling, som hon bekom hos Marfa.
— Äfven jag hoppas, Döring. Men hoppet är ett svagt och vekt rö. Hvarför fästa er vid ett papper?
— Kejsarinnans ord har gifvit det betydelse. Det är sant, er far bör känna dess innehåll. Fröken Willanow, har ni ej hört honom yttra något derom. Ännu mera — abbén — ah, nu vet jag — abbén rår om detta papper — jag måste tala vid honom — hvem är han?
—Han är från Italien.
— Italien?
— Ifrån Neapel.
Ett ljus uppgick för Döring. På en gång erinrade han sig Armfelts underrättelse om hans mors död, och att hon skulle hafva efterlemnat ett testamentariskt förordnande, som förmodades skulle vara till förmån för honom. Kunde väl det af kejsarinnan uppvisade papperet vara detta förordnande? Ju mera Döring betänkte dessa möjligheter, desto rimligare föreföllo de honom.
— Jag måste tala vid abbén, anmärkte han.
— Förklara er, Döring — ni öfverlägger — hvad är er afsigt. Ni vill träffa abbén, men det är omöjligt.
— Hvarför det?
— Emedan kejsarinnan förbjudit mig att insläppa någon till honom och till mina föräldrar.
— Äro de fångar?
— På sätt och vis. Jag är utnämd till deras fångvaktare.
— Men er och min lycka beror på att jag får tala vid honom. Ni skall ej kunna neka mig det.
— Säg mig hvad ni vill, och jag skall framföra det.
En annan, ny tanke trängde sig nu på Döring. Han hade påmint sig sin börd, och att vanäran, som häftade vid den, just varit den oöfverstigliga afgrund, som öppnat sig emellan honom och Louise Posse. Skulle väl samma vanära äfven nu kunna åstadkomma samma förfärliga brytning i hans lif? Denna föreställning nedtryckte hans mod med sin centnertyngd. Alla de ljusa, löftesfulla förhoppningar, som förut intagit honom, sjönko nu bort, den ena efter den andra. Hågkomsten visade honom så lifligt det ögonblick, när han, äfven då gynnad af en kunglig persons välvilja, vid hofvet i Stockholm var nära att såsom sin brud få trycka en tillbedd varelse till sitt bröst; då helt oförmodadt upptäckten af hans oäkta börd på en gång för alltid omintetgjorde det. Oaktadt samma tankar ganska många gånger erinrat honom om detta förfärliga ögonblick, hade det dock aldrig stått så lifligt för honom som nu. Minnet deraf uppskakade honom, och föreställningen att samma omständighet äfven nu skulle föranleda till samma följder, skar med sin sargande knif djupt in i hans hjerta. Den mörka svallvågen af hans orena börd hade undanryckt honom Louise; skulle samma svallvåg nu äfven undanrycka honom Willanow? Skulle hans kärlek icke blott nedtyngas af förebråelse att hafva krossat Louises hjerta? Skulle äfven Willanow nedtynga hans samvete? Var han väl af försynen dömd att förstöra allas deras sällhet, som han älskade?
Willanow märkte med oro den hastiga öfvergången hos honom, men kunde icke förklara orsaken dertill.
— Döring, sade hon, då han allt mer och mer försjönk inom sig, jag ser att något underligt försiggår inom er. Var lika upprigtig emot mig nu, som jag nyss var det mot er. Inga hemligheter emellan oss, om vi hålla af hvarandra. I sjelfva verket, Döring, eger vår kärlek intet annat närvarande än upprigtighetens, och vår lycka ingen annan glädje än förtroendets. Säg mig hvad som ligger på ert hjerta, och ni skall blifva lugnare. Hvarje hjerta har alltid behof af ett annat.
— Bed mig icke, Willanow. Jag kan icke. Jag bör icke.
Döring hade visserligen ett ögonblick tänkt öppet förtro sig åt Willanow; men förkastade det snart, emedan han fann det icke ens passande att i ett ämne, sådant som det, hvilket nu bekymrade honom, tala med en flicka.
— Gif mig endast tillfälle, bad han, att få träffa er far och abbén. Ni kan icke neka mig det. Ni vet icke …
— Jag vet icke? Jo, Döring, jag vet att jag måste afslå er bön.
Döring stirrade förvånad på henne.
— Ni får icke afslå min bön. Det gäller min framtid — min ära. Ni samtycker.
— Omöjligt, Döring. Ni kan ej önska att jag skall bryta emot kejsarinnans vilja, emot mitt ord. Förtro er i stället till mig.
— Nej, nej.
— Ni handlar icke lika upprigtigt emot mig, som jag emot er. Ni gör orätt, Döring.
Döring fann att omständigheterna förbjödo honom att fortsätta ett hjertligare förhållande till Willanow, utan att hafva upptäckt för hennes far hemligheten af hans födelse. Vi hafva redan långt förut sett att denna åsigt gjort sig gällande hos honom; men först nu slog den honom, för de framgångar han redan vunnit, med qval och samvetsförebråelser.
— Om ni kände hvad jag har att säga er far, skulle ni uppfylla min önskan?
— Jag tror icke det.
— Ni samtycker ej till att jag får träffa honom?
— Bed mig icke.
— Då måste jag bryta mig in till honom.
— Ni skall träffa mig vid hans tröskel, och jag är säker på, att om vi börja en strid med hvarandra …
— Med hvarandra?
— Så kommer jag att gå segrande ur den.
I Dörings ansigte läste man ångest och qval.
— Ni afslår min begäran att få träffa er far?
— Jag afslår den.
— Det är förfärligt, min fröken.
— Jag uppfyller endast min skyldighet, Döring. Bör också icke en flickas ord vara något att lita på?
Ehuru för Döring en så vigtig önskan, som den att få träffa fursten och abbén, omintetgjordes af Willanow, kunde han likväl icke annat än sätta ett högt värde på en redlighet, som så modigt fasthöll vid sin pligt äfven i en fråga, som säkert var stridande mot hennes egna önskningar, efter den var det emot hans.
— Ehuru jag börjar tro att vi båda två stå vid randen af vårt förderf, vet jag ej hvad jag skall mest beundra hos er, er skönhet, ert hjerta eller er karaktär?
— Intetdera, Döring. En sak vet jag likväl, som ni kan beundra hos mig, och det är min oförsigtighet. Är det icke oförsigtigt att så länge uppehålla sig här med er, att glömma solens gång, hofvets anmärkningar, för att prata med er? Jag blir ängslig, då jag tänker derpå — kom — kom — låtom oss lemna det här stället och återvända.
Ännu vexlade de många ord, men icke om de yttre förhållanden, hvari de stodo till hvarandra: hjertat tog åter ut sin rätt, och kärleken väfde sitt guld in ibland deras tankar. Deras belägenhet låg nu så öppen för dem, och tusende svårigheter vidgade väl sina bråddjup emellan dem, men bortom dem, långt bort höjde sig kullar och parker, ännu belysta af en för deras förhoppningar uppgående sols milda skimmer. Skulle de väl någonsin hinna dem? De visste det icke.
Under det Branitska, Menzikoff och Protasow begåfvo sig öfver
sjön, uppkastade den förstnämda en plan, hvarigenom hon hoppades
kunna förskaffa Armfelt en hemlig audiens hos konungen.
Menzikoff och Protasow förskräcktes likväl öfver planens djerfhet och drogo sig tillbaka.
— Kejsarinnan skall ogilla oss, anmärkte de, allra helst i den ställning, hvari hon nu står till Gustaf och hertigen. Vi måste uttänka en bättre plan.
Men hvad Branitska en gång fått i sitt hufvud, var ej så lätt att få derur.
— Planen är god, svarade hon, men I ären rädda. Jag skall tala vid kejsarinnan.
— Men du förglömmer att konungen kan bli förtörnad; och vi böra akta oss att öfvertala kejsarinnan till något, som hon efteråt kan ångra.
— Jag har föresatt mig att visa Armfelt, att jag både kan och vill hjelpa honom, genmälde Branitska; och jag verkställer min afsigt ensam, om ni ej vilja vara med.
— Alltid är du excentrisk, envis och egen. Hvarför kan du icke taga ditt förstånd till fånga och vara som annat folk?
— Derför att ett förstånd, som är »fångadt», är en slaf under svagheten, och att sådant der »annat folk» endast passar till släphållare åt de gamla vanornas majestät. Viljen I vara med eller icke? Jag har icke lust att blottställa mig.
— Och icke heller jag.
Branitska blickade mörkt på dem.
— Om man verkligen älskar, blottställer man sig gerna, tänkte hon säga; men i stället vände hon sig med stolthet ifrån dem och begaf sig till moskén.
Menzikoff och Protasow följde långsamt efter.
Moskén var ett litet högst praktfullt, vi hade så när sagt,
tempel. Men om det äfven ursprungligen blifvit ämnadt dertill, hade en
fruntimmersnyck omsider förvandlat det till ett lusthus. I sitt yttre
bibehöll det ännu utseendet af ett turkiskt tempel, jemte namnet, men
vid dess altare böjde nu mera endast nöjet och glädjen knä. Dômen,
som uppbars af jaspispelare, utgjordes af en luftig och ljus rotunda,
hvarifrån dagern inföll. Liksom en af de större kolonnerna i Suleiman
den stores moské fordom bar den s. k. jungfrupröfvande eller nakna
Knidiska Venus-bilden af Praxiteles, så bar ett af altarne här Afrodite,
i det ögonblick då hon, uppstigen ur hafvet, satte sin fot på Paphos
strand. Väggarna äfvensom dörrarna pryddes af basreliefer i marmor,
och golfvet var inlagdt med porfyr. Fyra genombrutna, förgylda torn
eller minareter, äfvenledes uppburna af pelare, omgåfvo moskén
utvändigt.
När Menzikoff och Protasow inträdde i moskén, hade Branitska redan slutat sitt samtal med kejsarinnan.
Branitska var häftig och liflig, och hennes ögon strålade af orientalisk glöd, då hon lemnade salongen. Kejsarinnan nickade vänligt och uppmuntrande efter henne, Menzikoff och Protasow nästan ångrade, att de afstått från förslaget att deltaga i hennes plan, men det var nu för sent.
Protasow såg sig omkring. Då kejsarinnan var vid godt lynne, var hon van att få prata och göra allt, hvad hon ville.
— Hvad här är tyst, ers majestät, tilltalade hon kejsarinnan.
— Två älskande sprida alltid tystnad omkring sig.
— I början gör kärleken det — men sedan tager det sin skada igen och skrattar så mycket mera.
— Du menar således att kärleken har sina öfvergångar?
— Alldeles, ers majestät.
— Låt mig höra dina tankar. Ibland tänker du bra nog.
Så tänka alla fruntimmer, ers majestät, om det gäller andras kärlek; det är endast i vår egen, som vi äro litet enfaldiga. Men hvad var det nu, som jag skulle säga? Nu vet jag. Kärleken börjar alltid med en blick, från en blick förvandlar den sig till en suck, från en suck till en handtryckning, från en handtryckning till ett knäfall, från ett knäfall till en kyss, från en kyss till …
— Jag tror vi sluta der, Protasow.
— Som ers majestät vill. För min del slutar jag gerna med kyssen. Hörde ers majestät?
— Hvad menar du, Protasow?
— Jag hörde bestämdt en suck derinne.
— Alexandra och Gustaf menar du således ännu alltjemt äro i första stadiet af kärleken?
— Det är ej sagdt, ers majestät. Tyst, nu tror jag knäfallet skedde.
— Du är en stor toka, Protasow.
— Inte så tokig ändå, ers majestät, som man allmänt tror. Jag är allt förståndig ibland, jag också.
— Också i kärlek?
— I den mer än i något annat. Vågar jag fråga ers majestät, om de unga älskande ännu kysst hvarandra?
— Fy, Protasow, fy!
— Hafva de icke? Åh, min gud. Då blir det också intet parti af mellan dem. Såvida man älskar hvarandra rigtigt, så kan man ej låta bli att kyssas, och i fall man icke älskar hvarandra, så behöfver man blott utbyta en kyss, och man älskar hvarandra genast. I kyssen vexlar man själar, ers majestät, man vexlar hjertan, man — man uppger hela fästningen.
— Under det Protasow talade, gick sidodörren till ett inre kabinett upp.
På tröskeln syntes Branitska, klädd som turkinna, men på ett så praktfullt sätt, att man snarare kunde taga henne för en fédrottning.
Aldrig hade hennes praktfulla växt, hennes som natten svarta lockar, hennes stora, eldiga ögon tagit sig bättre ut.
Håret, som föll i rika bucklor ned omkring axlarne, var rikt öfversålladt med briljanter och perlor.
Från hufvudet nedföll i rika veck en slöja öfver en rock af röd sammet, utsydd med guldblommor, som var öppen framtill, hvarigenom den snöhvita, med hennes växt så väl öfverensstämmande klädningen, likaledes broderad med guldblommor, blef synlig.
Der klädningen upphörde, togo mameluckerna vid, slutande i snöhvita spetsar, liksom i en krans af liljor kring den täcka, fint bildade foten.
Kring midjan bar hon ett skärp i purpur och guld, ur hvilket det briljanterade fästet af en dolk stack fram.
Halskedjor och bröstsmycken gåfvo drägten för öfrigt ett dyrbart och lysande utseende.
I handen höll hon ett trollspö.
Långsamt förde Branitska handen trenne gånger till sin panna, ett vanligt helsningssätt i orienten.
— Hosch geldun, sefa geldun[1], yttrade hon.
Derefter skred hon framåt.
Gustaf Adolf och Alexandra, som blifvit underrättade att en turkinna eller någonting dylikt anländt, utkommo, och då de igenkände Branitska, stannade de nyfikna, för att se hvad hon ämnade taga sig till.
Branitska stod midt i rummet. Från rotundan strömmade det klara solljuset ned öfver henne, och denna belysning gjorde henne så mycket mera intagande.
— Hvar drog jag mitt första andedrag? talade hon. På de blå, med guld kantade molnen, som sväfva öfver Kaschmirs förtjusande dal. Hvar sågo mina ögon första gången solens ljus? På Kaschmirs strand, der solens stråle är så klar, att den förvandlar sjelfva drufvorna till det renaste guld. Hvar började mitt hjerta slå? Under Tubaträdet i Mahomets paradis. Hvar bo mina fäder? I féernas rike, i Dingistan, i juvelstaden. Hvar läppjade jag första gången ur vishetens bägare? Bland Lotus-blommor, vid Schadukiams källor, der det kristallklara vatten hemtas, som de odödlige dricka. Hvar suckade jag första gången? Bland turturdufvorna i Rosettas lunder.
Branitska tystnade. Hon syntes nästan förlägen, knappast vetande, huru hon skulle fortsätta. I sjelfva verket var hon också icke så särdeles mycket hemma i det österländska talesättet; men hon anlitade sitt minne så godt hon kunde och ansåg det ej så noga, om hon misstog sig i hvarjehanda. Hennes önskan var endast att någorlunda skickligt kunna spela sin roll.
Så till vida hade hon också lyckats, som hon redan tilldragit sig allas uppmärksamhet.
För att likväl icke förvilla sig i flere orientalismer, kastade hon sig direkte in på sitt ämne. Någon logik brydde hon sig alldeles icke om, och om hon äfven gjort det aldrig så mycket, hade det sannerligen ej gagnat henne till någonting, emedan hon aldrig studerat någon annan än den, som hvarje förnuftig varelse småningom förvärfvar sig.
Med trollspöet utsträckt emot Gustaf och Alexandra, vände hon sig till dem.
— Öfver edra hufvuden, talade hon, har Humanfogeln flugit; en krona skall också snart betäcka dem.
— Du konungslige yngling, fortsatte hon, med Alis ljufva ögon, och du, prinsessa, med den tjusande Lotusblomman i din blick, hvad fordren I af mig? Viljen I veta edra öden? Pagodtrasten skulle icke kunna besjunga dem så skönt, som I skåden dem, då I betrakten hvarandra. Begären dock hvad I viljen. Skall jag befalla solen att aldrig gå ned öfver eder kärlek? Hvarför likväl det? Kärleken hatar ej månens ljus, ej nattens skymning. Skall jag befalla jorden att evigt blomstra omkring er? Hvarför likväl? Skönare än Kaschmir, blommar en dal i ert hjerta, der suckarne äro vindar. Hvad viljen I? Du jungfru, skönare än Leila, vill du höra, hvarom din framtid hviskar? Lägg handen då på ditt bröst, och en Peri skall tyda gåtorna för dig. Och du, yngling, tapprare än Rustan, hvad vill du, vill du se tillbaka, vill du se framåt? Du tiger, din blick sänker sig. Jag kommer från den stjerna, der din fars ande bor. Vill du höra hans stämma, vill du förnimma hans råd? Du önskar det, du vill det, du skall också få det.
Branitska märkte icke sjelf att hon var mindre fantastisk, hvilket hon likväl ville vara, än högtidlig, hvilket hon icke ville vara.
Gustaf IV Adolf förblef genom hela sitt lif temligen oföränderlig. Hvad han var som gosse, var han som yngling: grubblande, högtidlig, envis och häftig.
Då Branitska nämde hans fars namn, intogs han af ett allvar, under hvars inflytande tankarne på allt annat försvunno.
Detta trollspö är hemtadt i solens länder, fortsatte Branitska; Esrails domsbasun är gjord af stammen till det träd, hvarpå detta spö vuxit; doppadt i en af paradisets floder, bo andar inom det; ur dödsengeln Esrails hand har det fallit till jorden. Blicken åt öster, vester, söder och norr, hören, hören!
Branitska svängde spöet omkring sig, nästan såsom fattad af inspiration. Men ännu en gång stannade hon.
— I tron icke på min magt? anmärkte hon, och då hon såg ett och annat leende omkring sig, började hon frukta att hon icke kunde draga intresset med sig.
— Jo, Branitska, jag tror, svarade henne Alexandra, fortfar blott. Du är rätt rolig.
Branitska rörde sig ej ur stället, men fäste en frågande blick på Gustaf.
— Jag tror deremot icke, sade denne, att ni förmår hvad ni lofvar.
Hon hade lofvat honom ett råd från fadren, och löftet egde för honom en betydelse, som endast de, hvilka kände hans uppfostran och lynne, kunde rätt förstå.
Alexandras och Gustafs olika meningar tilldrogo dem allas ögon.
Den förra rodnade, den senare bleknade.
Protasow, som redan allt för länge nödgats tiga, ansåg tillfället särdeles lämpligt att nu få blanda sig i samtalet. Hade hon kanske ett mål, hon också?
— Ers majestät, tilltalade hon Gustaf, tror ej att Branitska har förmåga att trolla; hvaremot ers höghet — hon vände sig dervid till Alexandra — är öfvertygad derom. Ack hvilket ypperligt tillfälle att slå vad om — om — ja, hvarom?
Protasows skälmaktiga leende tycktes utvisa att hon ganska väl visste hvad hon ville säga, ehuru hon fruktade att komma fram dermed; Branitska hade emellertid fått ett nytt uppslag för sin tankegång och begagnade sig deraf.
— Om en rosenröd Calamatà, föreslog hon också, om denna kärlekens ranka, hvilken uppfyller alla deras begär, som bo i Indras himmel; om en droppe af paradisets vin; om det skönaste ämnet för en näktergals sång; om kärlekens ljufvaste dröm; om hjertats gladaste hopp.
Branitska ville behålla sin roll, utan att egentligen hafva någon mening med sitt prat.
— Alldeles, afbröt henne Protaso, ehuru jag skulle vilja hemställa, om icke hennes majestät kejsarinnan borde få bestämma priset för vadet.
Hon hade ej glömt sitt samtal med kejsarinnan och funderade på möjligheten att få sätta upp något, som hon ansåg för kärlekens oskiljaktiga vademecum, en kyss.
— Det vill jag icke, Protasow. Branitska får tyda sina gåtor sjelf, slå ni vad.
— Hvad säger ers majestät? anmärkte Alexandra till Gustaf. Skola vi slå vad?
— Ganska gerna, men vi kunna ju ej åstadkomma något af allt, hvad grefvinnan roat sig med att sätta upp.
— Förlåt, ers majestät, inföll Protasow, Branitska kan trolla.
— Nåväl då, jag slår gerna vad och skall ej ogerna se, om jag tappar.
Vadet var gjordt.
Ju närmare Branitska kom till sjelfva sluttanken, desto ängsligare blef hon. Då hon uppgjorde sin plan, trodde hon sig kunna gifva den en helt och hållet skämtsam karaktär, men hennes eget, mera allvarliga än glada lynne hade äfven i skämtet tagit ut sin rätt. Dessutom hade hon, under det hon utförde rollen, funnit, hvad hon icke insett förut, eller att det var mera tragiskt än komiskt att förespegla Gustaf Adolf möjligheten att få sammanträffa liksom med ett ombud ifrån sin aflidne, högt vördade fader. Denna iakttagelse gjorde hon likväl först, då hon märkte det intryck, som hennes ord åstadkommo på honom. Vi hafva också sett att Menzikoff och Protasow ej ville deltaga i hennes tillställning. Hade hon fullständigt redogjort för sina afsigter för kejsarinnan, så hade det troligtvis ej blifvit något af alltsammans. Endast hennes tillgifvenhet för Armfelt uppbar ännu Branitskas mod.
— Ers majestät, återtog Branitska, ehuru med tilltagande hjertklappning. Stunden är inne. Tag mig i handen.
Konungen efterkom hennes önskan, liksom hade han haft en verklig andebesvärjare framför sig.
— Hvad ni får höra eller hvad ni får se, stannar emellan de döda och er.
Härunder förde hon honom till den sidodörr, hvarifrån hon sjelf inkommit. Dörren öppnades och slöt sig genast bakom honom.
Kejsarinnan var icke den enda, som följde Gustaf med en viss oro. Alexandra ångrade också redan att hon tillstyrkt vadet. Den plågsamma känsla, som fattade alla, härflöt likväl mindre från Branitska, än ifrån den unge konungen, hvars bleka utseende och allvarliga blick till och med gjorde Protasow förstämd.
Med andlös tystnad fästes alla blickar på dörren, afvaktande Gustafs återkomst. Han dröjde också icke länge.
Vi måste följa honom.
Försatt i ett öfverspändt tillstånd, något, som alldeles icke var ovanligt hos Gustaf IV Adolf, inträdde han i kabinettet.
En man med skägg och polisonger, klädd för öfrigt i en enkel rysk lifrock, mötte honom der. Gustaf tog i häpnaden öfver att finna en okänd ett steg tillbaka.
— Hvem är ni, min herre? frågade han.
Den okände syntes förvånad öfver frågan.
— Ers majestät igenkänner mig icke?
— Nej.
— Det är endast på detta sätt, som edra trognaste tjenare våga nalkas er.
— Hvem är ni?
— Jag egde er höge faders vänskap mer än någon annan, jag mottog hans sista vilja, och då han andades ut sin sista suck, tillslöt jag hans ögon; men icke dess mindre måste jag smyga mig till ett möte med hans son, för att framföra …
— Ännu en gång, hvem är ni, min herre?
— Det är icke möjligt, att ers majestät icke skulle igenkänna …
— Jag känner er icke. Nej, min herre, nej!
— Ers majestät skämtar med sin gamle tjenare.
— Nej, har jag sagt, nej!
Smärtsam öfverraskning visade sig hos den okände. Med djup sorg i sina ögon betraktade han konungen. Denne stirrade ännu.
Utan att yttra något vidare, löste den okände af sig skägget och polisongerna och lade dem på bordet.
— Känner ers majestät mig icke heller nu?
— Jag minnes — jag minnes icke …
— Är det väl möjligt — nåväl …
Den okände lösgjorde nu vidare gördeln kring sitt lif samt aftog sig lifrocken.
Under densamma bar han svensk generalsuniform med flertalet af svenska ordnar.
— Ers majestät, sade han och föll på ett knä, det är endast för sin höge aflidne konungs och väns son, som Armfelt böjer sitt knä. Inför Europas alla andra monarker har jag stått med upprätt och stolt panna.
Gustaf drog sig likväl ännu mera tillbaka.
— Hvad betyder detta, Armfelt? talade han slutligen. Jag tycker icke om maskerader.
Armfelt steg häftigt upp. Den otåliga rörelsen i hans leder eldade äfven hans blick.
— Ers majestät, stammade han.
Han fortsatte likväl icke hvad han ville säga, utan betraktade ännu en gång med mållös förundran den unge konungen.
— Jag kommer — återtog han derefter — jag kan säga, att jag kommer från er fars dödsbädd, och ers majestät tyckes vilja vända mig ryggen. Hör mig dock ett ögonblick. Det är i er fars namn, som jag önskar tala vid er. Ers majestät är ung. Minnets lärdomar böra hafva ett stort värde för er. Sveriges ställning till Ryssland eger under detta århundrade tvenne vigtiga vändpunkter. Den första är dess länders betydelsefulla tvekamp under Carl XII och Peter I, den andra är striden emellan Catharina II och Gustaf III. Under vexlande vapenskiften emellan dem har vårt fosterland förlorat mycket, men icke ännu sin ära och sjelfständighet. Jag känner Rysslands politik, och om ni för edra efterkommande vill bibehålla, hvad edra förfäder räddat, så förlora ej det tillfälle, som nu erbjudes er. Med svärdet förmå vi hädanefter icke att återvinna vår magt endast, om gud vill, att försvara oss. Beträd derför fridens väg, äfven den kan öppna utsigter till segrar. Intriger omgifva er, men lât icke dessa omintetgöra det äktenskap, som kejsarinnan nu så högt önskar. Er höge fader, sin tids störste monark, ville, äfven han, ännu kämpa mot Ryssland, men missräknade sig på sina krafter, och under fredsunderhandlingarna vid Wärelä öfvergick hans vidt omfattande snille till ett annat system. Följ det, ers majestät! I detta system ingick ert äktenskap med Alexandra samt den dristiga afsigten att en gång sjelf träda i spetsen för Rysslands hela armé emot det södra Europas folkrörelse. Han dog, ni lefver. Fullända hvad han börjat! Nu mera är jag den ende, som känner er höge faders afsigter, och med ers majestäts tillstånd skall jag icke underlåta att fullständigt utreda dem. Säkert är att ers majestät, med Alexandra vid er sida, förvärfvar er den kejserliga familjens kärlek, och denna kärlek representerar den mägtigaste monarki i verlden, den absolutast herskande viljan. Väl vet jag, att man här drömmer om att med Alexandras sköna hand sönderrifva vårt gamla Sverige; men kärleken har ännu aldrig …
Utan att hafva återkommit från sin häpnad, åhörde Gustaf med liknöjdhet Armfelt.
— Låtom oss sluta det här samtalet, afbröt han honom.
— Ers majestät …
— Vi få tänka på det framdeles, Armfelt.
— Framdeles?
— Då jag bestiger tronen.
— Min gud, ers majestät, jag hoppades att äfven få tala om den orättvisa, som öfvergått mig.
— Då jag bestiger tronen, återtog likväl Gustaf, skall jag taga allt det der i öfvervägande; men inga maskerader, Armfelt kom i håg det — inga maskerader.
Kall och sluten, som Gustaf kommit, aflägsnade han sig derefter.
Armfelt sjönk ned i en stol. Kände han sig nedslagen öfver det sätt, hvarpå han blifvit bemött? Kanhända, men djupast greps han likväl af att så stora ämnen, som han anslagit, icke återljudit i djupet af den unge furstens själ, utan dött bort för stängda öron.
— O, mitt fädernesland, suckade han, hvad skall din framtid blifva?
Då Gustaf återvände till den salong, hvari kejsarinnan och
Alexandra väntade honom, hade han den sjelfbeherskningen att antaga ett
gladt och skämtsamt utseende. Han förstod nu att Branitska spelat
honom ett spratt.
Alexandra, som med verklig ångest afvaktade hans återkomst, kände sig så lycklig, då hon såg att missnöjet flytt från hans panna, och att ett leende i stället lägrat sig kring hans läppar.
— Branitska har ej narrat ers majestät, anmärkte kejsarinnan; jag slutar dertill af ert utseende.
Gustaf, som nu såg klarare, fann att han måste spela rollen af en tillfredsstäld, oaktadt en viss bitter känsla hakat sig fast inom honom.
— Långt derifrån, ers majestät. Grefvinnan är en fullkomlig trollqvinna, och jag erkänner med nöje, att jag tappat vadet.
Branitska hade allt skäl att vara nöjd med hans sätt, och hennes mod återkom.
— Vadet, ja! det var ganska sant, yttrade kejsarinnan; hvad var det nu, som ni slogo hvad om?
— Det kan jag i sanning icke säga, emedan …
— Nå-å, Alexandra, hvad säger du då?
— Vadet? stammade hon. Vadet? Det var ju bara ett skämt.
— Än ni, Branitska?
— Jag tror att jag uppsatte en Calamatà eller så kallad kärleksranka.
Branitska var ej förlägen. Hon tycktes öfverlägga, huru hon skulle reda sig ur den förveckling, hvari hon råkat.
— Men Calamatàn växer ju icke inom hela ryska området.
— Jag föreslog också en droppe, skämtade Branitska, af paradisets vin.
— Orimligheter, goda Branitska. Du satte, tror jag, äfven upp det vackraste ämnet för en näktergals skönaste sång?
Protasow närmade sig kejsarinnan, för att begagna första tillfälle att åter taga del i samtalet. Att döma af hennes vigtiga min, rufvade hennes själ på en ljus idé.
— Och så föreslog Branitska ju äfven kärlekens ljufvaste dröm, inföll hon. Så poetiska insatser skulle, min sann, ingen annan än Branitska hittat på. Hon talade, vill jag minnas, äfven om hjertats hopp. Men så tokigt det der alltsammans tyckes, så — så …
— Så, hvad vill du säga, Protasow, anmärkte kejsarinnan, begriper du något af allt det der?
— Något, ers majestät, något.
Protasow uttryckte sig på ett ganska skälmaktigt sätt. Hon hade bestämdt en egen mening om saken.
— Låt mig då höra det. Växer väl någon Calamatà i Ryssland?
Branitska spratt till; ett ljus uppgick för henne, hvarmed hon hoppades att kunna hjelpa sig fram.
— Om ursäkt, ers majestät, inföll hon, men rätteligen är det väl jag, som bör lösa gåtan.
— Endast du kan det, min vän. Du ser osäker ut.
En mörk eldstråle glänste till i Branitskas ögon. Protasow deremot endast smålog.
— Ers majestät torde benäget erinra sig, svarade icke dess mindre Branitska, att jag sade, att Calamatàn uppfyller alla deras begär, som lefva i Indras himmel. Jag känner sådana blommor, ers majestät.
Protasow nickade åt Branítska.
— Och paradisets vin, ers majestät, anmärkte Protasow; äfven sådant finnes.
— Protasow har rätt, ers majestät, jag vet …
Branitska och Protasow vexlade en skalkaktig blick. Båda två hade kommit till en och samma tanke, ehuru den ena möjligtvis på kärlekens, den andra på mera flygtiga tankars väg.
— Jag vet nu äfven, hvad det vackraste ämnet för en näktergals sång vore.
— Verkligen, Branitska?
— Säkert vet äfven något hvar, tillade Protasow, hvad kärleken drömmer om, och hvad hvarje hjerta — som älskar — mest törstar efter.
— Det synes, som om ni skulle förstå hvarandra, men hafva den oturen att icke vara förstådda af oss andra.
— Icke?
— Ers majestäts skarpsinnighet förnekar sig.
— Huru?
— Förståndet upplyser icke alltid hjertat; någon gång upplyser hjertat äfven förståndet.
Kejsarinnans ansigte klarnade härvid, och ett leende började utbreda sig öfver hennes anletsdrag.
— Är det möjligt — förstår jag er rätt?
Hon hotade dem vänligt med handen.
— Du är djerf, Branitska, och du, Protasow, är lättsinnig. Kanske missförstår jag er likväl? Kommen hit och låten mig höra hvad ni mena.
Branitska lutade sig ned till kejsarinnan och hviskade sakta ett ord. Protasow följde hennes exempel.
Leendet vek ej ifrån kejsarinnan, snarare tilltog det.
— I kunnen ha rätt, sade hon; men — och hon besinnade sig ett ögonblick — lika mycket emellertid — vi få se — vi få se.
Kejsarinnan vände sig derefter till Gustaf och Alexandra, hvilka med uppmärksamhet följt hvad som tilldragit sig.
— Branitska och Protasow hafva verkligen rätt, sade hon, jag måste medgifva att vadet kan infrias. Hvad sägen I derom? Går grefven af Haga in på att utbetala hvad han förlorat. Och du, Alexandra — du nekar väl icke att uttaga en rätmätig fordran.
Gustaf bugade sig.
— För min del, ers majestät, ingår jag med nöje på allt, hvad som är möjligt.
Hos Alexandra torde en aning hafva uppstått. Hon samtyckte äfven, men hon rodnade.
— Saken är då uppgjord, och vi skola erinra oss den vid ett bättre tillfälle.
Ett bättre tillfälle kom äfven snart. Alexandra och Gustaf,
lockade af den behagliga aftonen, begåfvo sig ut.
Kärleken har alltid behof att se sig omgifven af naturen. Endast i naturen öppnar den alla sina himlar för dem, som älska, endast i den tror man sig höra att hjertats varma slag, ja, att sjelfva sucken har ett eko.
Sjöns vågor bröto sig så trefligt emot holmens stränder, svanorna summo så snöhvita bland de sqvalpande vågorna, grönskan var så liflig och frisk derute.
Vid en inskjutande bugt kastade sig vilda drufrankor högt upp i trädens toppar, klängande från gren till gren, slutligen nedfallande liksom i mörka och djupa fransar, bildande på detta sätt en liten berså, sval och behaglig.
Alexandra och Gustaf begåfvo sig dit. Solens strålar smekte så vänligt molnen i vester, vindarne andades så lätt omkring dem, träd och blommor doftade helsa och friskhet, och längre bort ifrån ljöd en stilla, mild musik, såsom hade konsten med sina harmonier velat gifva en ännu högre betydelse åt den stillhet, som rådde öfver allt.
Gustaf och Alexandra hade länge älskat hvarandra, utan att hafva sett hvarandra. Föreställningen bedrager icke alltid; någon gång målar dess pensel ganska troget verkligheten. Så hade den gjort för de ungas hjertan. Ifrån den stund de funno hvarandra, drog Alexandras milda svärmeri Gustaf allt mera och mera till sig, på samma gång som Gustafs afmätta allvar blef för Alexandra ett stöd, vid hvilket hon, liksom en svag ranka, så gerna fäste sig.
Under det de ännu njöto af naturens behag samt den stilla frid, som känslan af stundens sällhet ingaf dem, stod oförmodadt kejsarinnan vid deras sida.
— Hvilken lycklig tillfällighet att jag träffade er! Låt mig få deltaga i ert samtal. Hvad talade ni om?
— Vi talade om vårt vad, svarade Gustaf, men som ingendera af oss är fyndig i konsten att lösa gåtor, förstå vi det ännu icke.
Det är icke troligt att ensamt tillfälligheten fört kejsarinnan till dem.
— Förstår du, Alexandra, icke heller Branitskas mening?
— Nej, ers majestät, hviskade hon, men hon slog dervid ned sina ögon.
— Växer då verkligen någon Calamatà i Ryssland? frågade Gustaf.
— Visserligen, tror du icke det, Alexandra?
Alexandra rodnade; kejsarinnan smålog. Endast Gustaf tycktes icke förstå någonting.
— Jag vill minnas att jag hört, anmärkte han, att den endast skall växa i orienten. Jag tror i Kaschmirs dal.
— Det må så vara, svarade kejsarinnan, men det finnes likväl äfven en annan orient, en liten rätt täck orient, der mången yngling ganska gerna orienterar sig, och der växer en blomma, rosenröd som Calamatàn, och som uppfyller hjertats alla begär.
— Är det möjligt — och denna orient?
— Är en skön flickas mun.
— Ah! — ja — ja — jag har varit enfaldig.
— Ni har varit oskyldig, och det är alltid hedrande för en ung man.
— Men vinet, men paradisvinet.
— På det att hvarje man alltid skulle känna sitt hjerta törstigt i grannskapet af en vacker flickas mun, droppade en engel redan i paraliset en droppe af den första drufvans vin på den första jungfruns läppar.
Gustaf hörde. Hans hjerta klappade. Frågande vände han sig till Alexandra, och den blyga flickan blommade sjelf, såsom hade hon varit en verklig Calamatà eller kärlekens ranka.
— I förstån mig ju nu, tog kejsarinnan åter till ordet, förstån väl, hvarom näktergalens sång handlar? Om kärlek torde man svara. Det är sant, men kärleken har sin elektriska gnista. Och hvad heter den? Förstån I nu hvad vårt hjerta helst drömmer om, hvad kärleken helst hoppas att vinna? Förstån I väl den första kyssen?
Gustaf fattade Alexandras hand och lade dem emellan sina. Bådas bröst höjde sig. Känslor, som de aldrig förr erfarit, värmde dem.
— I älsken hvarandra, fortfor kejsarinnan. Innan kort skolen I offentligt förlofvas. Enskildt vill jag göra det nu. Jag älskar Alexandra, såsom vore hon min egen dotter; Gustaf, låt mig äfven få älska er, såsom vore ni min son. Må himmelen göra er lyckliga, det skall glädja mig, och äfven göra mig lycklig så der infrien nu ert vad.
Alexandra och Gustaf sjönko till hvarandras bröst, och för ingen Calamatà i verlden hade Gustaf velat bortbyta den kyss, som han tryckte på den rodnande flickans läppar.
- ↑ Vanliga helsningsord i Turkiet.