Fursten/Del 2/Kapitel 08
| ← Kyssen |
|
Öfverläggningar. Kasanska kyrkan. Kapellet → |
ÅTTONDE KAPITLET.
Tornérspelet.
Då vi lemnade Sarskoje-Selo, detta praktfulla lustslott, om hvilket prins Henrik af Preussen yttrade, att det endast saknade — »ett etui, för att bevara det i», gå vi förbi några dagar och begifva oss direkte till Gatschina, dit storfursten Paul inbjudit kejsarinnan och Gustaf IV Adolf.
Gatschina har en vacker belägenhet vid Ischora. Utan att kunna täfla med något af de öfriga kejserliga lustslotten, har det ett ganska storartadt utseende. Först 1796 blef platsen af Paul upphöjd till rang och värdighet af stad.
Storfursten hade inbjudit sina gäster att öfvervara ett tornérspel, sådant som man någon gång i medlet eller slutet af förra århundradet brukade uppföra vid ett eller annat hof.
För att likväl gifva tillfället en ännu utmärktare betydelse för den svenske konungen, var det öfverenskommet att han skulle intagas i Maltheser-orden.
Man känner huru Johanniter- eller Hospital-bröderna fördrefvos från land till land, från ö till ö. Förjagade från Palæstina, uppslogo de sina bopålar på Cypern, från Cypern begåfvo de sig till Rhodus, från Rhodus gingo de till Candia, derefter till Venedig, Rom, Nizza och Syracusa, tills de slutligen erhöllo ön Malta och antogo namnet Malteser-Riddare, men derifrån förjagade dem slutligen Napoleon, då de slogo sig ned i Catanea på Sicilien, ehuru de på påfvens befallning snart äfven måste begifva sig derifrån till Ferrara.
De sista matta strålarne af den sol, som så härligt glänst öfver korstågens bragdrika och lysande tidehvarf, slocknade på sådant sätt i flygtiga dimmor och skuggor.
Men äfven till det nordliga Europa skulle en matt stråle ännu falla.
Den svenska ön Gotland blef ordens sista hopp.
Storfursten Paul hade blifvit intagen i Malteserorden och blef en ifrig vän och beskyddare af detta på sin dödsbädd redan liggande förbund. I stöd af öfverenskommelse med ordens dåvarande stormästare, baron v. Hompesch, intog Paul hans plats. Politiska intressen, likstämmiga grundsatser och de planer, man redan började uppgöra för framtiden, utgjorde naturliga skäl för Gustaf Adolfs inträdande i denna orden. Man lät tillfället ej heller gå sig ur händerna[1].
Så snart kejsarinnan anlände till Gatschina, förklarade hon, att hon ej emottog några uppvaktningar, emedan hon var trött efter resan. Hon begaf sig i stället till sina rum. Verkliga förhållandet var, att hon var sjuk, ehuru hon ej ville att det skulle blifva bekant.
Natten gick och dagen för tornérspelet kom. Naturen stod dyster och mörk. Mörka moln tågade öfver himmelen. Parker och lunder grupperade icke egna skuggor omkring sig; en enda stor slagskugga hvilade öfver hela trakten.
Ensamt kejsarinnans besök på Gatschina skulle hafva föranledt ortens befolkning att i tallösa skaror infinna sig der; men desto hellre inträffade detta nu, då hon åtföljdes af den svenske konungen. Något hvar ville se honom, han, som kommit öfver hafvet för att i Ryssland vinna en brud. Tornérspelet, om hvilket man lika länge talat, som man ordnat sig dertill, retade naturligtvis äfven nyfikenheten.
Kejsarinnan hade lofvat att på förmiddagen gifva audiens åt kårer och korporationer, eller åt alla, som önskade uppvakta henne; men ingen erhöll det.
Slottets salar voro öfverfulla, dels af hofvets egna medlemmar, dels af uppvaktande och besökande; men huru få voro icke dessa skaror, i jemförelse med de oöfverskådliga massor af folk, som vimlade på borggården, i parken och kring den stora arena, som för tillfället var uppbygd för de tornerandes räkning.
Ju större folkmassor, som äro samlade på ett ställe, desto större är det allmänna intresset.
Konungen och storfursten hade visat sig på en altan, och folket mottog dem med stormande hurrarop.
Men kejsarinnan syntes icke till: hvar var kejsarinnan? Alla frågade, ingen svarade.
Låtom oss inträda i kejsarinnans yttre rum.
»Catharinas ädelmod, glansen af hennes regering, prakten af hennes hof, hennes inrättningar, monumenter, krig», yttrar sig en historieskrifvare, »äro för Ryssland hvad Ludvig XIV:s tidehvarf var för Europa; men Catharina var personligen mera stor än Ludvig. Fransmännen gjorde Ludvigs ära, och Catharina gjorde ryssarnes: hon hade ej den fördelen att regera öfver ett redan utbildadt folk och att omgifvas af store män. Hon hade väl några illsluga diplomater och lyckliga generaler; men, om man undantager Romanzow, Panien och Potemkin, egde hon ingen man af snille.»
»Kejsarinnan njöt af alla slags nöjen, utan att derför försumma något, som hörde till regeringsärendena. Ifrån konseljen begaf hon sig ofta till en bal eller till ett spektakel, och ifrån den vigtigaste session i senaten till glada tidsfördrif. Hon gaf audiens åt främmande ministrar, utan att behöfva flere tillredelser, än då hon mottog någon af sitt hof, och hon dikterade en ukas med samma lätthet som en kärleksbiljett. Angelägen om all slags ära, förstod hon att tvinga sig för att vinna den.»
Få fruntimmer hafva egt större förmåga än hon att förtjusa alla, som nalkades henne. Det majestätiska behaget i hennes väsende, ej mindre än det intagande i hennes utseende och det snillrika i hennes samtal, omgaf henne med en oemotståndlig älskvärdhet. Genom den naturliga, enkla och ogenerade frihet, som hon inrymde åt sin närmaste krets, försvann under vanliga förhållanden det tryckande i den magt öfver menniskors ve och väl, öfver lif och död, som tillhörde henne såsom monarkinna, och hon framstod blott såsom en utmärkt och intagande qvinna.
Om emellertid vi förut oftast sett glädje och tillfredsställelse stråla från allas ansigten i hennes omgifning, visar likväl det rum, hvari vi nu inträda, ett helt annat utseende. Bekymmer läses i hvarje öga, förstämdhet i hvarje blick, allvar hvilar på hvarje panna, och oron talar halfhviskande, liksom fruktande för sin egen röst, från hvarje mun.
Branitska gick af och an, som om hon hade behof af denna förströelse för sina tankar. Menzikoff hade krupit upp i en soffa, der hon med slutna ögon satt tankfull och funderande. Protasow — som i allmänhet hade ganska svårt att afhålla sig från en liten smula näbbighet — var till och med stum.
Försigtigt och tyst smög sig väl emellanåt en och annan af hofvets dignitärer genom rummet, men utan att någon af damerna ens tycktes gifva akt på dem.
Slutligen syntes Döring i dörren; men liksom hade han befarat någon stor olycka, stannade han genast vid tröskeln, i tydlig afsigt att af uttrycket i de närvarandes ansigten sluta till, huruvida hans fruktan var grundad eller icke.
Med undantag af Protasow, som vinkade honom till sig, voro de öfriga allt för mycket upptagna af egna tankar, för att lemna honom någon uppmärksamhet. Glad öfver att åtminstone hafva blifvit bemärkt af någon, begaf han sig genast till henne.
— Är det sant, att kejsarinnan är sjuk? frågade han; man hviskar derom.
— Hviskar man? Åh, det är förskräckligt att man vågar hviska, då kejsarinnan ej vill det. Men sitt ned, Döring; det var väl att ni kom, så att jag åtminstone fick någon att tala vid. Hvad är det, som man vågar hviska om kejsarinnan?
— Att hon är sjuk.
— Det är sant, men huru har man kunnat få veta det? Vi äro befalde att tiga som muren, och öfver min mun har det icke kommit, det vet jag.
— Är kejsarinnan farligt sjuk?
— Tala icke så högt — för all del — icke så högt. Om någon hör oss, äro vi olyckliga. Kejsarinnan vill icke att man skall tro henne sjuk. Sminket gör henne ung, ögats glans gör henne frisk, allra helst som hon med fullkomlig skicklighet vet att begagna sig af dem båda. Natten har dock varit förfärlig. Under de senare veckorna har kejsarinnan rört sig allt för mycket. Rosen har återigen slagit upp. I natt har hon haft feber och yrat. Sex, åtta timmar hafva varit ett ihållande, fortsatt jemmerrop. Det hemskaste är att hon derunder ropat endast ett enda namn.
— Ropat?
— Hörde ni …
— Hvad?
— Att man talade derinne.
— Orlow och …
— Grefve Orlow?
— Som jag säger.
Underrättelsen förskräckte Döring, och han blef uppmärksammare än förut.
— Grefve Orlow är derinne; har han då återvunnit kejsarinnans förtroende? frågade han.
— Det ser nästan så ut. På de senaste dagarne har han ofta haft företräde, och i dag på morgonen var han den ende, som hon tillkallade. Men för Guds skull, hvad går åt er?
— Ingenting, ingenting, fortsätt blott, han har blifvit tillkallad — hvad var det mera, som ni ville säga?
— Ni är så uppbrusande, för all del akta er för spasmer, Döring, det är ingen karlsjukdom, det.
Döring fattade sig åter, men plågsamma aningar upprörde honom.
— Ni sade att kejsarinnan under yrseln i natt ropat …
— Ett enda namn, ja, Döring, det var rigtigt hemskt att höra det eviga jemret. Hu, jag förskräcks ordentligt ännu i denna stund, då jag tänker derpå. Jag är icke spökrädd af mig, men ni kan tro …
Men hvilket namn var det då, som så ihärdigt sysselsatte henne?
— Tarrakanows, Döring, Tarrakanows. Ni har kanske hört att vissa förfärliga historier knyta sig vid detta namn.
— Jag vet. Hon dog ju i fästningen vid en öfversvämning.
— Om det endast varit slut dermed, men …
Jag påminner mig nu också att ett rykte för en tid sedan ville veta att hon lefde ännu.
— För en tid sedan, säger ni, ryktet går ännu, Döring, och himmelen vet, hvarifrån det kommer. Alla menniskor, som på sista veckan uppvaktat kejsarinnan, hafva trakterat henne med tusentals berättelser derom, utan att ens vi, som dagligen omgifva henne, förstodo det för henne marterande deri. Men i natt, Döring, i natt åh, det vore omöjligt att beskrifva det — i natt såg hon under ständiga feberparoxysmer oupphörligt Tarrakanows vålnad vid sin säng — hör ni ingenting — jag tycker bestämdt att jag hör en röst derinne — tyst — det är icke Orlows — det är …
— Är någon mer än Orlow derinne?
— Fröken Willanow är äfven der.
— Willanow?
— I himmelens namn, Döring, do icke i mina armar. Ni bleknar alldeles som ett lik. Dör ni i mina armar …
— Willanow, säger ni, Willanow?
— Förlåt mig, Döring, att jag nämde hennes namn. Jag kom icke ihåg den böjelse, som ni hysa för hvarandra. Men jag beklagar er upprigtigt, Döring, af hela mitt hjerta. Jag förstår så väl, huru mycket två personer skola lida, som älska hvarandra och förlorat allt hopp att få hvarandra. Det fins icke mer än en räddning.
Protasow såg skalkaktig ut.
— Gifs det då en — säg mig — säg mig — hvad menar ni …
— Naturligtvis ingenting annat, än att ni nu vänder er åt någon annan. En gammal kurtis bleknar bort för en ny.
Dörings panna sjönk ned i hans hand. Protasow ansåg kurtis för kärlek och visste icke en gång hvad hon jollrade. Döring fattade likväl hennes hand och blickade upp i hennes ögon på ett sätt, att hon for rädd tillbaka.
— Min gud, Döring, sansa er! Ni ser ut, som om ni vore vansinnig — släpp min hand ni klämmer den så att jag kan skrika. Icke är det på det der sättet, som man skall trycka en fruntimmershand. Ni tyckte kanske icke om mitt råd, men sannerligen jag vet något bättre. Tiden botar allt, säger man, men den är en långsam läkare. Att prata litet tok är ett palliativ …
— Säg mig, min fröken, af hvad skäl tror ni att allt hopp är förbi för mig.
— En rätt besynnerlig fråga. Af det skäl att kejsarinnan gifvit Orlow sitt samtycke, hvartill äfven bör läggas att Willanow sjelf och hennes föräldrar bifallit partiet.
Döring hade ej glömt Willanows sista samtal, och han visste att hon icke skulle göra någonting för att förhindra det.
— Af det skäl, fortfor Protasow, att bröllopet är bestämdt till i afton, och att kapellet redan sättes i ordning.
Döring vred sina händer.
— Af det skäl, tillade Protasow vidare, att Willanows brudklädning redan är på kejsarinnans befallning i ordning, samt att brudtärnorna äro bestämda.
— Men Orlow hade ju förlorat kejsarinnans bevågenhet, och man hoppades att hon …
— Att hon skulle bryta sitt löfte — det kan så vara — men nog inser ni, Döring, att man ej gerna kan betrakta de företräden, som Orlow på de senare dagarne oftare än förr haft hos kejsarinnan, såsom en onåd. I dag till exempel — hör — nu talar man åter derinne — det var …
— I dag till exempel, sade ni — fortsätt — i dag till exempel …
— I dag till exempel har kejsarinnan förklarat att hon endast ville emottaga Orlow, och icke någon annan. Bevisar det onåd det?
— Nej, nej!
Döring gaf ej vidare akt på hvad Protasow pratade. Hastigt lade han dock sin hand på hennes.
— Fröken, sade han, efter kejsarinnan kunnat mottaga Orlow, så måste hon nu befinna sig bättre än i natt?
— Naturligtvis; men i alla fall är hon ganska illamående. Hon kan knappast röra sig från stället.
— Tror ni att det vore möjligt att få företräde?
— Kejsarinnans gamle kammartjenare sitter der vid dörren. Han har fått sträng befallning att ej insläppa någon — icke en gång vi fruntimmer få företräde.
— Endast Orlow och Willanow.
— Som ni säger.
Beslutsamt reste Döring sig upp och begaf sig till kammartjenaren.
— Gamle vän, tilltalade han honom, haf godheten att anmäla mig hos kejsarinnan.
Gubben runkade på hufvudet.
— Ni vet att kejsarinnan ej ogerna ser mig.
— Det är mig icke obekant; men kejsarinnan har strängt förbjudit mig att anmäla eller insläppa någon.
— Än alla audienssökande, som vänta derute; blifva äfven de afvisade?
Gubben ryckte medgifvande på axlarne. Döring lade sin hand vänligt på honom.
— Om ungdomen har bekymmer, yttrade han, till hvilken skall den vända sig för att få hjelp, om ej till ålderdomen? Hjelp mig nu in till kejsarinnan, och jag skall hålla af er lika mycket, som om ni vore min far. Jag har vigtiga saker att tala vid kejsarinnan om. Bland annat känner ni att jag skall deltaga i tornérspelet.
— Jag tror ej att kejsarinnan kommer att besöka något tornérspel i afton.
— Släpp mig endast in till henne.
— Nej.
— Jag bönfaller.
— Bed mig ej. Stilla! — Jag ber er — stilla, någon kommer!
Dörren till kejsarinnans rum gick upp och Orlow utträdde. Hållningen i hans gång, tillfredsställelsen i hans blick och stoltheten på hans panna visade att han bibehöll sig i kejsarinnans gunst. Det utmanande ögonkast, som han gaf Döring, under det att ett bittert drag lade sig kring hans läppar, var för Döring ganska lätt att tyda. Men Dörings uppmärksamhet stannade endast ganska flygtigt vid Orlows person, emedan han genom den öppnade dörren fått öga på något annat, som intresserade honom mera.
Derinne såg han nämligen Willanow med ansigtet gömdt i sina händer, nedsjunken på knä vid sidan af den divan, hvari kejsarinnan hvilade.
Nästa ögonblick gick dörren åter igen; men Döring hade redan gjort sina slutsatser, och utan att vidare bry sig om något, skyndade han derifrån och ut samt stannade ej, förrän han sjönk ned på en stol hos Araktschejew.
— Hvad är det åt dig, Döring? sporde denne, du ser ut, som du kom från ett benhus. Är det nu tid att förtvifla? Ser du icke att jag redan är klädd. Skynda dig, Döring. Tornérspelet börjar om en qvart, och hästarne stampa redan derute.
Maskinmessigt lät Döring påkläda sig sin rustning.
— Du glömmer bort, pratade åter Araktschejew, att du skall representera Sverige. Du måste vara frisk och glad, eljest tager jag lagerkransen ifrån dig. En sjuk och förtviflad hjelte är redan till hälften slagen.
— Jag älskar.
— Desto stoltare och modigare bör du vara. Om kärleken icke är bara pjunk, så ingifver den mannen mod.
— Jag är olycklig.
— Det inbilla sig alla älskare. Är du färdig nu?
— Jag är färdig.
En page kallade dem i detta ögonblick till kejsarinnan.
På ett vidsträckt fält i närheten af parken hade storfursten låtit
ordna tornérbanan.
Höga läktare, klädda med grönt kläde, hvarpå kejserliga kronor voro broderade i guld, sträckte sig längs ena sidan af arenan. I midten af läktaren hade den kejserliga familjen sin plats under en tronhimmel af sammet, siden och guld.
Storfursten hade velat uppresa en särskild tron för kejsarinnan, men hon hade förbjudit det.
De utländingar, kårer och korporationer, som voro inbjudna för tillfället, hade sin läktare midt emot den kejserliga.
Tornérskranket var bygdt af lansar, och på vissa afstånd fladdrade ryska och svenska standar.
På långsidan af stridsplatsen var den stora porten anbragt, hvarigenom riddarne skulle inkomma.
Nära der bredvid var den upphöjda plats, som stridsdomarne skulle intaga.
De trupper, hvilka storfursten hade under sitt befäl i Gatschina, voro utstälda såsom vakter.
På sidan om ingången sutto flere härolder till häst, för att emottaga de ankommande riddarne.
I oändliga massor uppfylde folket redan alla tillgängliga platser. Icke blott läktarne voro fulla, från alla sidor trängde man sig fram. Så långt ögat såg, höjde sig hufvud bredvid hufvud. Hvarje kulle var beklädd med nyfikna, från hvarje träd blickade tallösa ögon ned.
Den svenske konungen, storfursten, jemte den öfriga kejserliga familjen, hade redan intagit sina platser.
Endast kejsarinnan saknades, och den tomma platsen under tronhimmelen tycktes hafva förorsakat en tom plats i allas hjertan. Lika dyster och förstämd som himmelen var, lika förstämdt var också folket.
Storfursten hade så ofta sett bevis på sin höga moders missnöje, att han icke visste, huru han skulle förklara hennes uteblifvande. Visserligen hade man försäkrat honom, att hon var sjuk, men saken kunde lätt förklaras såsom en onåd.
Alexandra var i dag skönare än någonsin. Enligt kejsarinnans önskan hade hon blifvit utsedd till prisutdelerska, och hon strålade i ungdomlig fägring. Vid hennes sida stod Gustaf. Nyss intagen i Malteserorden, bar han denna ordens insignier, det hvita axelskärpet med sitt röda kors.
Frågande och nyfiket blickade man från alla håll. Allmänheten kände ännu icke orsaken, hvarför kejsarinnan dröjde; på afstånd tycktes till och med nästan ett doft knot vilja låta höra sig.
Skådespelet var i högsta grad praktfullt. Brokiga uniformer från alla möjliga väderstreck och tider, hvaraf sjelfva ryska monarkien till och med kan sägas vara sammansatt, syntes öfverallt. Bredvid de trekantiga, plymagerade hattarne, skimrade juvelsmyckade turbaner, och vid sidan af den guldbroderade ryska kavalleri-dolman glänste en Tscherkess-furstes halfförgylda hufva och röda vapenrock eller en Kurder med sin purpurflammande toppmössa och mörkbruna mantel.
Storfursten hade afskickat en öfverhofmarskalk, för att ännu en gång mottaga kejsarinnans befallning, under försäkran, att han hellre önskade inställa festen, än att i henne sakna dess förnämsta prydnad. Man förutsåg visserligen kejsarinnans svar, men afvaktade det icke dess mindre med den största oro. Efter en stund återkom hofmarskalken, med tillkännagifvande af kejsarinnans uttryckliga vilja att festen skulle börja, oaktadt hon ej sjelf kunde infinna sig. Tecken gafs också genast, och omedelbart derefter uppredo tvenne tätt slutna trupper af riddare på platsen framför skranket.
Den ena af dessa trupper var en grekisk quadrille, den andra en romersk.
Xenophon visade sig, säger man, klädd i en sköld från Argos, i ett harnesk från Athen, i en hjelm från Boeotien och på en häst från Epidaurus.
Ännu praktfullare vapen funnos dock i dessa tvenne quadriller. Det gifves tillfällen, då striden är hufvudsak, och andra, då blott vapnen äro det. Ett sådant var detta. Hjelmar och pansar voro rikt inlagda med guld och silfver samt smyckade med i olika färger strålande ädla stenar. Skiftande fjäderbuskar svajade för vinden. Sköldarne prunkade med riddarnes vapen. Lansarne glimmade med sina förgylda spetsar. Hästarne, klädda i glänsande vapenrustningar, stampade, frustande af eld och mod. Lif, kraft, beslutsamhet och stridslust tedde sig öfverallt.
Då stridsdomarne i spetsen för de tvenne quadrillerna ryckte fram inom skranket och intogo sina platser, skallade trumpeter dem till mötes.
Suvarow var utsedd till den förste stridsdomaren.
Följande tätt efter hvarandra, inredo båda quadrillerna. Långsamt förde de sina hästar, otåliga såsom svårtyglade stormar, trenne gånger kring arenan, under det de för hvarje gång de passerade förbi den kejserliga logen vördnadsfullt sänkte sina vapen.
Drägternas praktfulla rikedom, vapnens bländande glans, de stolta hästarnes lifliga gång gåfvo åt scenen ett så storartadt utseende, att det ryckte med sig allas uppmärksamhet. Intrycket deraf kom äfven mången ynglings bröst att höja sig och mången flickas hjerta att klappa.
Återigen ljödo trumpeterna, och striden tog sin början.
Två och två i sender bröto nu en lans emot hvarandra. Striden gick raskt undan. Hästarne fördes med skicklighet, lansarne med stadig hand och säker blick. Hurtigt rände de emot hvarandra, men vanan att föra de långa vapnen var icke lika stor som modet, och man hade öfverenskommit att endast man träffade sin motståndare, skulle denne anses för besegrad. En och annan hård dust egde dock rum, som äfven i samma mån tilldrog sig ett större deltagande. För hvarje gång en riddare föll, dånade trumpeterna till segrarens ära. Så gick det man från man.
Grefve Orlow anförde den ena quadrillen, och ehuruväl hans yttre icke utmärkte sig för några proportioner, vittnande om ovanlig styrka, skötte han sin häst med en skicklighet, som gjorde det snabba och eldiga djuret till ett lika lydigt som smidigt verktyg för hans vilja, och var hans skarpa och säkra blick så uppmärksam samt hans arm så stadig, att lansudden träffade med en säkerhet, hvilken med oemotståndlig kraft ögonblickligt kastade motståndaren till marken. Med lifligt bifall hade man följt honom, och med glad beundran helsades han, då han slutligen, den siste på platsen, uppslog sitt vizir och böjde sitt knä framför prinsessan Alexandra, för att mottaga dagens pris, en lagerkrans af guld, rikt besatt med juveler.
Då han under skallande trumpetstötar reste sig upp, stannade han med priset i sin hand framför storfursten.
— Ers kejserliga höghet, talade han, jag har en nåd att anhålla om.
— Jag beviljar den i förväg, Orlow, svarade storfursten; ni är en tapper riddare och de tappre nekar jag icke gerna någonting.
— Då berättigar ers kejserliga höghet mig säkert att få bryta en lans till ära för min sköna brud, fröken Willanow?
— Vi skola med nöje se derpå, Orlow. Det gläder mig mycket att landets ädlingar älska ridderliga öfningar.
Storfursten hade knappast slutat sina ord, förrän Orlow vände sig till Willanow, som hade sin plats helt nära Alexandra.
— Min fröken, talade han, det är ni, som gifvit mig kraft att vinna detta pris, tillåt mig derför att välja er till prisdomarinna.
Med en vördnadsfull bugning nedlade han kransen i hennes knä.
Intet uttryck förändrade sig i Willanows ansigte; utan att blicka på kransen, utan att röra vid den, lät hon den ligga, der Orlow lagt den. I Orlows utseende kämpade lidelser, men, dämpande hvarje utbrott, kastade han sig blek upp på sin snabba springare och intog sin plats.
— Riddersmän, ropade han derefter med hög röst, jag utmanar er alla, en och en att kämpa om det pris, som ligger i fröken Willanows knä!
Trumpeterna skallade och härolden upprepade Orlows utmaning.
Willanow vågade först nu höja upp sin blick. Hon visste att Döring skulle upptaga Orlows utmaning, men en smärtsam känsla ilade genom hennes bröst, då han icke syntes till.
Orlow förblef stilla på sin plats, likgiltig, huruvida någon uppträdde emot honom eller icke.
Visserligen syntes en och annan af de redan besegrade riddarne vara böjd att ånyo försöka en dust med honom, men deras afsigter stannade vid ett sorl, utan att någon rörde sig ifrån stället.
För andra gången ljödo trumpeterna, och för andra gången förkunnade härolden Orlows utmaning.
Under djup tystnad blickade massorna spejande omkring, om icke någon skulle finna sig manad att kämpa om priset, som ännu glänste i den vackra, men likbleka flickans knä.
Men ingen anmälde sig. Döring syntes icke till.
För tredje och sista gången skallade återigen trumpeterna; men i samma ögonblick som härolden red fram i afsigt att också för tredje och sista gången upprepa Orlows utmaning, nedtystades han af ett på en gång upphäfdt skallande vivatrop från de kring skranket hopträngda massornas sida, hvilket föranledde alla att vända sin uppmärksamhet deråt, för att se orsaken till det oförmodade afbrottet, då man till sin öfverraskning såg kejsarinnan Catharina med ett leende, gladt utseende anlända i en bärstol.
Hänförelsen vid hennes åsyn ville icke taga slut. Man hade nyss trott henne sjuk, och nu syntes hon fullkomligt frisk. Det var en öfverraskning, som ännu mer ökade jublet. Orkestern på musikläktaren uppspelade den ryska folksången, och massorna stämde in i den.
Paul och Gustaf hastade henne till mötes.
— Ers majestät är således frisk, yttrade Paul. Gud vare lof för det! Det är en glädje för oss, för ert folk.
— Jag är endast trött efter resan, Paul; nu är jag åter uthvilad.
Kejsarinnan beherskade sig fullkomligt. Sina krämpor dolde hon under den behagliga masken af ett älskvärdt leende.
Så snart kejsarinnan tagit plats, vinkade hon hofmarskalken till sig och vexlade några ord med honom.
Strax ljödo åter trumpeterna.
Tvenne riddare, som åtföljt kejsarinnans svit, men stannat vid skranket, redo dervid in på banan.
Orlow drog sig tillbaka.
De tvenne nykomna riddarne, som hitintills undgått uppmärksamheten, tilldrogo sig den så mycket mera nu.
Båda två fäste lika mycket allas beundran vid sig. Den enes vapenrustning var af blåemaljeradt stål, den andres af grönt, begge med inkrusteringar af guld.
På bröstharnesket bar den ene det svenska riksvapnet, den andre det ryska. Samma riksvapen intogo äfven midten af deras sköldar. De olika fältbindlarne betecknade äfven de olika nationerna.
Med slutna hjelmar redo de framåt på tvenne arabiska skymlar, lika utmärkta till sin styrka som sin ädla bildning. Harmonien emellan de ädla djurens rörelser och riddarnes sätt att föra dem, var så fullkomlig, att man tyckte att samma lifskraft och ingifvelse besjälade dem.
Då de sänkte sina lansar framför stridsdomarne, öfverlemnade de till Suvarow en signetring, vid hvars åsyn han lyfte på sin hatt, såsom ett bevis af sin aktning för hvarje tecken, hvari han såg kejsarinnans vilja uttryckt.
Långsamt skredo de vidare fram till den kejserliga logen.
Ett sorl af tilltagande bifall följde dem. Tornérspelet tycktes först nu få sitt verkliga intresse.
— Hvilka äro de? hviskade man till höger och venster.
— Den ene är en svensk, svarade man, och den andre …
— En ryss, ja — ja.
De nationella sympatierna vaknade, dessa eviga strängar i menniskosinnet, som endast behöfva anslås, för att med fosterländska melodier lifva till sjelfkänsla äfven ett eljest slumrande folk.
Alla beundrade ej blott de unga, prydliga männen, af hvilka hvar och en på ett så ståtligt sätt företrädde sitt land, utan man beundrade äfven kejsarinnan, från hvilken idén ansågs hafva utgått. Bifallssorlet tilltog också, och med mångdubbel nyfikenhet väntade man nu på den strid, som snart skulle ega rum.
Så snart riddarne hunnit fram till den kejserliga logen, sänkte de djupt ned sina lansar.
Storfursten var förtjust. Gustaf såg deremot allvarsam ut. Han befann sig i ett främmande land och visste icke i hvems händer den svenska äran och nationalstoltheten blifvit anförtrodda. Några ord af kejsarinnan syntes dock snart lugna honom.
Willanow hade under hela tiden med oafvänd blick följt de unga männen. Omedvetet föddes och dog dervid den ena purpurröda blomman efter den andra.
Orlow satt dyster och hotande. Honom undföll icke heller någonting. Han såg till och med förändringarna i Willanows ansigte, och han skar tänderna af vrede.
Vid tecknet af en ny trumpetstöt svängde de bâda riddarne om, och bägge ilade hvar och en ât motsatt håll af stridsbanan, intagande sina platser.
En tredje trumpetstöt skallade.
— För Sverige! ropade den ene.
— För Ryssland! ropade den andre.
Derefter störtade de med tvenne stormilars fart emot hvarandra. Dammet hvirflade kring hästhofvarne. De förgylda lansuddarne glänste som en lång, smal stråle, der de ilade fram. Alltsammans var blott ett ögonblicks verk. Lansarne flögo i små spillror, såsom hade de varit af glas, båda två hade träffat bröstharnesken. Men ingen af de kämpande vacklade. Stolta och modiga kastade de ifrån sig de afbrutna lansstängerna såsom en barnleksak och drogo sina svärd. Striden blef nu häftigare. Slag följde på slag, parad följde på parad. Båda ville öfverträffa hvarandra. Det var ej dem sjelfva det gälde, det gälde deras fadernesland. Krafterna tycktes oupphörligt tilltaga. Svärdslagen föllo fortare och häftigare. Kämpaleken var full af lif och kraft, af mod och styrka. Åskådarnes bifall gaf sig lifligt tillkänna. Stadiga, liksom vuxna vid hästarne, trotsade de hvarje anfall. Araktschejew och Döring tycktes båda två leka med hvarandra och med sina svärd; men det var en hård och häftig lek, hvarunder de hamrade mera än en buckla på hjelm och harnesk. Ännu en gång rände de tillhopa. Araktschejew ville göra slut på striden. Markerande ett hugg åt Dörings axelbetäckning, svängde han i detsamma om svärdet och rigtade det åt hjelmen, men med en ögonblicklig snabbhet kastade Döring sin häst åt sidan, och Araktschejews hugg träffade endast hans sköld, ur hvilken den skarpa klingan bortskar ett stycke. Nu hoppade Döring af sin häst och bortlade skölden, bjudande sin motståndare en strid till fots. Araktschejew var ej sen att antaga den. Tvekampen berodde nu endast på deras personliga krafter och mod. Under växande bifallsyttringar fortgick den. Ingendera gaf den andre efter. Striden var onekligen underbart vacker. Araktschejew ville ännu en gång öfverraska Döring. Men äfven nu märkte han afsigten, hvarpå han tog ett steg tillbaka, stötte sitt svärd i jorden och utbredde sina armar emot Araktschejew, som kastade bort sitt svärd och sjönk i hans famn.
Under det folkets jubel anyo utbröt, och kransar och blommor regnade öfver hjeltarne från alla håll, begåfvo de sig till den kejserliga logen.
— Ni ha stridt som tappre män, talade kejsarinnan till dem. Araktschejew, från denna stund är ni min adjutant och — ni skall skapa er egen lycka, tillade hon med hänsyftning på Marfas ord. Döring — se här, Döring, tag detta förseglade dokument och läs det vid lägligt tillfälle. Ni skall blifva nöjd, hoppas jag.
Gustaf Adolf närmade sig.
— Ers majestät, yttrade han, äfven jag känner mig tacksam för det nöje, som denna strid skänkt mig. Tack, Döring fortfor han, tack!
Härunder tryckte han hjertligt Dörings hand.
— Araktschejew, fortsatte han, vänd till denne, ni har kämpat som en hel karl, och ert skarpa svärd har huggit ett stycke ur den svenska skölden. Detta stycke måste ni låta mig återköpa för hvad pris som helst.
— Intet pris i verlden, ers majestät, kan för mig uppväga värdet af denna trofé. Jag skall insätta den i mitt familjevapen, och mina efterkommande skola vid dess anblick känna sig stolta öfver mig och detta ögonblick.
Han talade som det anstod en ryss, artigt, men med en följdrigtig politisk blick, rigtad på framtiden.
Gustaf Adolf tog hans ord såsom en vanlig artighet. Också tog han af sig en kedja af guld, som han bar, och kastade den leende kring Araktschejews hals.
Ånyo smattrade trumpeterna. Det var en lystringssignal.
Härolden red åter fram. Allas ögon vände sig åt honom.
— Riddersmän! talade han med ljudelig stämma. Grefve Orlow utmanar för tredje och sista gången eder alla att strida, en om en, om det dyrbara pris, som fröken Willanow har att utdela: en krans af guld och juveler.
Orlow hade med den största uppmärksamhet följt Dörings och Araktschejews strid, allra helst som han var öfvertygad att han skulle få att göra med den ene af dem. Erkännande den skicklighet, hvarmed båda utfört sitt värf, fruktade han med grämelse ett ögonblick att här blifva på platsen; men denna fruktan nedslog likväl icke hans mod, utan ökade fast hellre endast hans skarpsinnighet. Han kom också till den slutsats, att han borde söka afgöra striden med lansen och undvika nödvändigheten att behöfva gripa till svärdet, i hvars skötande Döring visade sig vara en verklig mästare; och sedan han i detta fall blifvit öfverens med sig, började han att med en vapenkännares hela noggrannhet undersöka hans rustning och fann till sin glädje att axelskenorna icke fullkomligt betäckte hvarandra, utan voro vårdslöst tillknäppta. Efter denna upptäckt blef han fullkomligt lugn.
Knappast hade Döring hört häroldens utmaning, förrän han sprang upp på sin häst samt tillsade att man skulle lemna honom en lans.
Beslutsamheten i hans rörelse gaf scenen ett nytt intresse; men Döring hade ännu ej hunnit emottaga den begärda lansen, innan man hörde en stridssignal ljuda på något afstånd, och i detsamma såg man en ny kämpe uppträda, liksom framtrollad ur den oräkneliga, gapande menniskomassan, för att icke säga ur sjelfva jorden.
Den nykomne var klädd i en helt och hållet svart vapenrustning, utan något sköldemärke. Man kunde omöjligen vara enklare väpnad. Hans häst var liten, men med blod, eldigt som drufvans, och muskler, kraftiga som ett lejons, en af denna lifliga race, som betat vid Mursa-Bulaks eller Chobdas stränder, och som af en Kirgiser-höfding, under Aul-striderna på stepperna i granskapet af Kara-Kums sandöken, lärt sig konsten att bära och lyda en ryttare.
Döring hade ögonblickligt begagnat sig af tillfället, för att få mäta sig med Orlow, men såg sig med förtrytelse icke dess mindre förekommen af den okände.
Med en verkligt underbar hastighet skyndade denne fram. Hans skymmel tycktes knappast röra marken. Man såg endast en svart punkt, efterföljd af ett lätt dammoln, flyga öfver faltet. Tornérspelets vanliga lagar tycktes lika litet hejda honom, som tornérporten. Utan att, enligt de förra, vederbörligen anhålla om tillstånd att inträda, gjorde han endast en rörelse med handen, och hästen var öfver tornérgrindarne och inne på banan. Såsom en pil for han vidare. Så snart han kom till det ställe, der Orlows kastade utmaningshandske låg, böjde han sig med en lika skickligt verkstäld, som dristig och vacker rörelse ned och upptog handsken, utan att hejda hästens fart. Ingen af de ryska steppernas skickligaste ryttare skulle bättre kunnat verkställa denna rörelse. Den var beundransvärdt vacker, hastigheten och säkerheten så väl beräknade, att båda syntes på ett fullkomligt sätt bestämma hvarandra. Med handsken upplyft i handen, vände han nu sin springare emot den kejserliga logen. Hunnen fram, hoppade han ned på marken, hvarvid hästen stannade, lika from och stilla, som hade den endast varit ett lam. Den svarte riddaren böjde i samma ögonblick knä framför kejsarinnan, utan att öppna viziret.
— Stormägtigaste kejsarinna, talade han, jag ber er nådigast förlåta mig det sätt, hvarpå jag visar mig här, men jag är föga bekant med andra lagar än krigets.
I hela hans uppträdande låg någonting förtrollande, och likväl fans det ingenting i hans yttre, som öfverraskade; men det var så mycken friskhet, så mycken frihet, nästan vildhet deri, att han oemotståndligt fängslade hvar och en.
I den stund han böjde sig ned för att upptaga handsken, trodde många att han höll på att falla ur sadeln; men desto större blef också intrycket, då han åter reste sig upp. Ett lifligt utrop af bifall belönade honom äfven.
Kejsarinnan, som i det offentliga lifvet gerna strängt iakttog hofetikettens alla bud, hänfördes sjelf af det verkligen manliga och djerfva och glömde allt annat.
Också vinkade hon vänligt åt honom, då han böjde sitt knä framför henne.
— Ers majestät, fortfor den okände, omständigheter bjuda mig att söka förblifva obekant. Värdes nådigast tillåta mig det. Jag vet att tornérlagarne fordra, det jag skall vara af god börd. Tvifla icke derpå, ers majestät! Tro fast hellre att min börd är långt äldre och långt ädlare än grefve Orlows. Jag svär det vid himmelen och vid den lans, med hvilken jag önskar att få bevisa ers majestät, att jag är en värdig medlem af ridderskapet.
Kejsarinnan, som icke allenast fann sig sjelf intagen af detta nya, oväntade uppslag, utan som äfven och framför allt ville gifva den svenske konungen såväl ett storartadt begrepp om sin magt, som också ett underhållande nöje, biföll utan alla svårigheter den okändes önskan.
Visserligen insåg hon att hon derigenom undandrog Döring en ära, som hon gerna lemnat honom, men då hon egde valet af en ännu mer oförutsedd öfverraskning, tvekade hon ej.
Orlow hade sett och hört allt, som passerat. Den okändes oförmodade uppträdande förvirrade honom. Han skulle haft lust att vägra en strid med honom, men mot kejsarinnans tillstånd vågade han icke höja sin röst.
Döring drog sig missnöjd tillbaka; visserligen hade han icke förlorat hoppet att eröfra priset af Willanows hand, ty om äfven den okände segrade, ämnade han sjelf ytterligare bjuda honom till en ny strid; men deremot hade han förlorat hoppet att strida med Orlow.
Redan hade den svarte riddaren intagit sin plats, och trumpeterna gåfvo tecknet till stridens början. Orlow tryckte lansen fastare under sin arm; den okände deremot kastade tyglarne ifrån sig på sadelknappen, ifrån detta ögonblick skötande och tyglande det eldiga djuret endast med sina ben. Om lansstriden var kort mellan Döring och Araktschejew, blef den nästan ännu kortare nu. Med säker blick rigtade Orlow sitt vapen; men i samma stund, som de skulle stöta tillhopa, gjorde den okände en snabb vändning ur linien, hvarvid han med sin lans slog till Orlows på midten, så att den flög i stycken, under det han på samma gång gaf Orlow en stöt, som med oemotståndlig kraft störtade honom till marken. Orlow föll tungt, och viziret öppnades i fallet. Blek af raseri, men orörlig af den smärta, som stöten och fallet gemensamt åstadkommit, stirrade han omkring sig.
Med samma djerfva hastighet, som hitintills så fördelaktigt utmärkt den unge obekante riddaren, höll han nu in sin häst vid Orlows sida samt sänkte sin lansudd emot dennes bröst.
Den allmänna uppmärksamheten var på det högsta spänd, emedan det låg någonting så eget och förundransvärdt, nyfikenheten på det högsta retande i hvarje särskild del af allt, hvad han gjorde, att man glömde bort det högljudda bifallet, egnande honom i stället den tysta uppmärksamhet, som på ett ännu vältaligare sätt uttrycker deltagandet.
— Grefve Orlow, utropade han nu, och under den allmänna tystnaden ljöd hans röst klar och stark, jag anklagar er för ett lika omenskligt som svekfullt mord på prinsessan Tarrakanow; jag anklagar er …
Vid denna anklagelse, men framför allt vid ljudet af Tarrakanows namn spratt kejsarinnan till. Nattens skräckfalla feberdröm stod på en gång med hela sin fasa framför henne.
— Inför gud och Rysslands majestät anklagar jag er för många brott, fortfor den okände till Orlow. Tornérlagarne, tillade han derefter, rädda ert lif; men er ära är förbi.
Derefter lyfte han åter upp lansen och tog vägen i långsam skridt till den kejserliga logen. Men Döring, som förestälde sig att han ämnade mottaga priset af Willanow, mötte honom på halfva vägen.
— Till strids, ropade han, jag bestrider er priset!
Den okände stannade ett ögonblick; men derpå svängde han om sin häst och intog sin plats.
Det gälde nu en dust emellan tvenne personer, som båda visat sig ega förmåga att på ett ej mindre skickligt än tappert och beslutsamt sätt kunna täfla med hvarandra, och det ökade ännu mer åskådarnes deltagande. Massorna gifva så gerna priset åt modet och djerfheten, men här visste man icke, åt hvilken man skulle skänka det. Då man likväl som bäst väntade en våldsam strid, och hästarne redan lupo emot hvarandra, såg man till sin förundran att den okände kastade ifrån sig lansen och flög obeväpnad framåt emot sin motståndare. Döring var likväl sjelf allt för mycket upptagen för att märka det, men han skulle också icke få tillfälle att visa hvarken sitt mod eller sitt ädelmod; emedan, så snart de hunnit helt nära intill hvarandra, den svarte riddaren sjelfmant hoppade ur sadeln och stannade till fots med korslagda armar midt framför honom.
Förundrad öfver den oväntade rörelsen, höll Döring in sin häst.
— Jag är besegrad, förklarade den svarte.
— Men icke af mig, anmärkte Döring.
— En redlig mans bästa seger är den, som han vinner utan strid. Jag har förklarat mig för besegrad. Stig af hästen, Döring, och följ mig.
Under det de båda männen hand i hand begåfvo sig fram till den kejserliga logen, skallade trumpeterna, och Döring utropades af härolden såsom segrare.
— Det ovanliga i den okändes handlingssätt fäste allas ögon vid honom. En tyst fråga sysselsatte tankarne.
— Hvem är han?
När den okände framkom till logen, förde han Döring till Willanow.
— Min fröken, talade han, se här är en man, som är värd att mottaga sin lön af er hand.
Darrande af outsäglig glädje, öfverlemnade Willanow priset åt Döring.
Den okände böjde deremot åter sitt knä för kejsarinnan.
— Ers majestät, yttrade han, jag aflägger min underdånigaste tacksamhet för ert tillstånd att få bryta en lans med en fiende, så mycket mer som detta löfte varit förenadt med rättigheten att få förblifva okänd.
Tarrakanows namn hade för kejsarinnan, på grund af alla rykten, som de senare veckorna mött henne, blifvit en verklig förskräckelse.
Den okände hade nämt detta namn.
Marfas spådom flätade också sitt törne i hennes tankar. Oron i hjertat tär såsom en rostfläck oupphörligt mer och mer omkring sig.
Liksom på mängden af åskådarne, hade det oförklarliga i den okändes hela sätt att handla äfven gjort på kejsarinnan ett intryck, besynnerligt, underbart, eget.
— Hvem är han? tänkte äfven hon.
Med denna tanke fördjupade hon sig i en labyrint af gissningar, hvilka blott ännu mer förvillade och förmörkade hennes omdöme.
Den svarte riddaren upptog ett konvolut, som han öfverlemnade till henne.
— Ers majestät, yttrade han dervid, öka er nåd med att mottaga dessa handlingar. Deras innehåll skall öfvertyga er, men jag vågar ej tillägga något mer.
Kejsarinnan mottog konvolutet i den tro, att hon genom det skulle erhålla nöjaktiga upplysningar om hvad som nu syntes henne obegripligt.
Riddaren reste sig derefter upp, aflägsnade sig vördnadsfullt, besteg åter sin häst, samt hastade bort, såsom han kommit, lemnande efter sig ett deltagande, stegradt till nyfikenhet.
- ↑ För dem, som önska få närmare kännedom om detta ämne, meddela vi efterföljande not, lånad ur Gotlands Läns tidning.
»Pauls tillgifvenhet för orden var grundad på hans allmänna tillgifvenhet för adeln. Man hade nämligen inbillat honom, att all den franska adel, som under revolutionen flyktat ifrån Frankrike, var ett offer för sin kärlek till monarken, liksom den varit ett stöd för monarkien. Härifrån härledde sig icke allenast den frikostighet, hvarmed han understödde så många af dessa olyckliga; han trodde äfven att all adel skulle vara en naturlig och afsvuren fiende till de grundsatser af frihet och jemlikhet, som oupphörligt predikades af revolutionens talare och förskräckte en stor del af Europas regenter; han trodde att den följaktligen af egen drift önskade att utrota detta system. Och emedan Malteser-orden, enligt sina stadgar, endast bör bestå af adelsmän, ehuru af alla nationer, ansåg han denna orden som en föreningspunkt för allt, hvad adel hette. Gustaf Adolf, som i tänkesätt ganska mycket öfverensstämde med kejsar Paul, och under sitt vistande i Petersburg blifvit upptagen i ordens högre grader, fick efter Pauls död det infallet att förflytta riddarne till Östersjön och lemna dem Gotland till hufvudsäte. Kanske hade han en hemlig plan att framdeles upplyfta sig till Stormästare, och han borde så mycket mindre frukta att deruti finna någon motsägelse af ryska hofvet, som kejsar Alexander endast förklarat sig för ordens beskyddare. Det gjorde icke heller något hinder i planen, att Malteserriddarne enligt sin ed borde föra ett evigt krig mot de otrogna, hvarmed de senare åren endast kunde förstås de afrikanska sjöröfvarestaterna, emedan Paul stiftat fred mellan orden och dess äldsta afsvurna fiender, turkarna. Underhandlingar om denna flyttning företogos, och konungen skickade en i svensk tjenst varande engelsman, vid namn Matthews, till Catanea på Sicilien, der egentliga hufvudsätet var. Efter denna beskickning började riddarne att närmare öfverväga förslaget, och ehuru de fruktade att frysa så högt upp i norden, sedan de varit vanda vid Europas varmaste klimat, voro likväl de fördelar, som lofvades dem, allt för betydliga att försaka, i synnerhet då det icke tycktes vara omöjligt att de förr eller senare genom franska vapen kunde blifva jagade från Sicilien. Deras minister vid ryska hofvet fick derför befallning att framställa förslaget för kejsaren, utan hvars bifall de ingenting kunde företaga, och derefter att fortsätta underhandlingarna genom svenske ambassadören.»
»På det sätt riddarne togo saken, tycktes de anse Gotlands afträdande såsom en verklig tjenst för Sverige, hvilken mångfaldigt skulle ersättas genom det beskydd de ville förskaffa svenska handeln; men då riddarne under deras mest blomstrande period, från en i sjelfva Medelhafvet belägen ö, icke kunnat hämma sjöröfveriet, så är det icke troligt att de skulle uträttat några storverk, sedan de flyttat till norden. Deremot var det mer fruktansvärdt att deras beskydd skulle ådraga Sverige ett evigt krig med de s. k. Barbaresk-Staterna, och således göra handeln på Medelhafvet underkastad beständiga faror. Svenska statsverkets förlust genom Gotlands afträdande var icke just heller ersatt genom den äran att se en »namnkunnig» orden bofast inom Sveriges område. De vigtigare händelser, som kommo att sysselsätta konungen af Sverige, gjorde emellertid ett afbrott i underhandlingarna, och missämjan med ryska hofvet hindrade dem alldeles ifrån att fortsättas.»