Fursten/Del 2/Kapitel 09
| ← Tornérspelet |
|
Fortsättning från föregående kapitel. Kasanska kyrkan → |
NIONDE KAPITLET.
Öfverläggningar. Kasanska kyrkan. Kapellet.
Så snart tornérspelet var slutadt, stängde kejsarinnan in sig i ett enskildt rum. Hvad hon gjorde der, vet man icke; förmodligen bröt och läste hon de handlingar, som den okände riddaren öfverlemnat till henne. Under tiden anhöllo flere af hennes egen familj och äfven af hennes omgifning, oberäknadt ortens förnämiteter och auktoriteter, om tillträde till henne; men ingen emottogs. Kejsarinnan förblef ensam.
Den förste, som befaldes in till henne, var general Suvarow. En stund senare tillkallades Döring och slutligen äfven Orlow. Dörings företräde blef likväl helt kort, men desto längre varade Orlows.
Uppmärksamheten var på det högsta spänd, nyfikenheten retad till det yttersta, tystnaden djup.
När de till kejsarinnan inbefalde åter utkommo, visade de sig allvarliga, icke nedstämda. Från alla håll strömmade man till de lycklige, som haft företräde, för att få veta hvad kejsarinnan sysselsatte sig med, men man erhöll endast undvikande svar.
Tusende frågor vandrade man och man emellan, utan att man förmådde besvara någon enda.
— Hvad gör kejsarinnan? Är hon sjuk? Ha några vigtiga underrättelser inlupit? Hvem var den okände riddaren? Hvad innehöll det konvolut, som han öfverlemnade? Har Suvarow eröfrat den plats i kejsarinnans gunst, som Subow förr innehaft? Döring — en obetydlig svensk — huru och på hvad sätt har han kunnat förvärfva sig så mycket insteg, att han ens tilldragit sig kejsarinnans uppmärksamhet? Och Orlow sedan — på tornérbanan nyss offentligt anklagad för ett mord — bibehåller ju synbarligen likväl hennes ynnest? Men man slutade icke här. Hvar och en hade sig bekant att allt var ordnadt till Orlows och Willanows förening, och att man endast väntade på kejsarinnan. Nya frågor således äfven i detta ämne. Hvarför vända alla de, som äro invigda i hofvets mysterier, stillatigande bort sina ansigten, då man talar om denna förening? Är någon hofintrig eller eljest något hemlighetsfullt förenadt med det? Allt är färdigt, och hvarför tycker man sig likväl sakna allt? Hvarifrån kommer den dystra skugga, som hvilar öfver detta giftermål? Älska de hvarandra? Hvarföre skulle de icke göra det?
Men kejsarinnan afbröt alla dessa frågor med befallning, att hennes vagnar skulle köra fram, emedan hon ofördröjligen ämnade återresa till hufvudstaden. Allas tankar vände sig nu åt detta håll. Fjesket hade knappast mera tid att göra några frågor. Snart voro också vagnarne framme och alla färdiga att lemna Gatschina. Man afbidade blott kejsarinnan. Kanske hade hofvet få gånger varit mera otåligt att få se henne, ty med den menniskokännedom, som hofmän alltid inbilla sig ega, trodde sig hvar och en endast behöfva få se henne, för att genomskåda henne. Men de bedrogo sig nu som vanligt. Omgifven af sin familj och ledd af storfursten, visade hon sig slutligen, men icke hemlighetsfull och dyster, utan med en blick, så leende, så artig, så vänlig, att man i detta solsken glömde bort allt annat, utom sin hänryckning.
Storfursten hade väntat att detta kejsarinnans besök skulle återknyta ett hjertligare förhållande emellan henne och honom, allra helst då ett så vigtigt band fans för handen, som hans dotters Alexandras och Gustafs kärlek, men äfven han fann sig bedragen. Kejsarinnan hade skänkt honom föga uppmärksamhet och lemnade ju honom redan.
Innan solen sjönk ned, var kejsarinnan åter i Petersburg.
Föreningsakten emellan Willanow och Orlow blef uppskjuten.
Dörren till ett af kejsarinnans inre rum gick upp, och Subow, åtföljd
af Orlow, inträdde.
— Så långt hafva vi kommit, yttrade Orlow, utan att någon märkt oss.
— Vi skola komma längre, följ mig blott. Jag måste tala vid kejsarinnan. Ni har ganska rätt deri, Orlow, att främmande ämnen och frågor inblandat sig här, hvilka måste förekommas. Jag önskar upprigtigt, att dessa svenskar vore långt, ganska långt härifrån.
— Oroa er icke, ers höghet.
Men på en gång afbröt Orlow sin mening och stannade lyssnande.
— Jag tyckte att någon närmade sig hitåt, sade han.
— Drag er tillbaka, Orlow, bad Subów; kanske är det bäst att jag först …
— Börjar samtalet. Ganska rigtigt, ers höghet, ganska rigtigt! Ensam skall ni alltid lättare kunna använda alla de medel, som allenast stå er till buds, för att öfvertyga kejsarinnan om oförsyntheten i den der okände svarte narrens mordanklagelse emot mig, en anklagelse, hvarmed man ganska tydligt afsett att skymfa oss alla, såväl kejsarinnan som hennes hela omgifning, och måhända framför allt ers höghet, ehuru man ej vågade gå så långt, utan först ville känna sig för med mig.
— Lita på mig, Orlow. Jag är för mycket skarpsynt, för att ej inse åt hvad håll man rigtade hugget. Jag känner det här — här …
Subow lade handen på sitt bröst.
—Men drag er nu tillbaka, Orlow; jag tror verkligen att någon kommer.
— Ännu blott en enda sak, ers höghet. I den händelse alla andra medel misslyckas, använd då för all del de tvenne, med hvilka vi i alla händelser leda henne hvart vi vilja.
— Ni menar väl tanken att förse Sverige med en drottning af vår trosbekännelse.
— Alldeles, ers höghet. Det är denna föreställning, som uteslutande nu beherskar henne, hvilken rätt använd af oss — och då hon, som vi hafva anledning antaga, svikes deri ovilkorligen skall kasta henne tillbaka i våra armar. Glöm ej det, ers höghet! Och glöm för öfrigt ej heller mitt löfte att visa verlden, det Tarrakanow icke är död, utan lefver, ehuru hon af politiska orsaker varit undangömd. Dessa två punkter utgöra för det närvarande hennes tankars början och slut, a och o.
— Var trygg, Orlow. Er sak är min sak. Ni skall sjelf få höra det. Drag er undan bakom t. ex. den der skärmen. Hör ni, någon kommer.
Orlow var ej missnöjd med att Subow åtog sig att ensam tala vid kejsarinnan, och då han hörde steg närma sig, drog han sig skyndsamt bakom den anvisade skärmen. Nästan i samma ögonblick inträdde äfven kejsarinnan, åtföljd af Branitska. Vid Subows åsyn syntes hon något öfverraskad, men fattade sig snart.
— Subow, sade hon, ni här? Jag hade icke väntat det; men ni är alltid välkommen — ehuru …
— Ehuru jag i dag, tillade Subow, har haft den oturen att nekas tillträde till ers majestät.
— Ni vet, Subow, att då jag är sjuk, så önskar jag vara för mig sjelf.
Kejsarinnan vexlade en blick med Branitska, som uttryckte att Subow besvärade henne.
— Ni skulle kunna göra mig en tjenst, Subow.
Hon ville blifva af med honom, men på ett artigt sätt.
— Jag har angelägna saker att tala vid ers majestät om, invände Subow.
— Statsangelägenheter, förmodar jag. Nej, Subow, nej, befria mig i afton derifrån. Jag mår ej rätt väl ännu och behöfver hvila, men i morgon, Subow, i morgon — morgonstund har guld i mun — då skall jag med nöje höra allt, hvad ni har att säga, men nu, omöjligt. Jag behöfver hvila mina tankar.
— Ers majestät, klockan är ännu icke mycket och jag har …
— Och jag har sagt er min mening, således intet ord nu. I stället skall ni uträtta något, som blott ni kan göra. Konungen lär ha yttrat sin önskan att bese Kasanska kyrkan, och i afton firar man en ganska högtidlig ceremoni der. Begif er derför till Gustaf Adolf, Subow, och ledsaga honom till kyrkan. Jag har anbefalt full upplysning, och jag hoppas att gudstjensten och templet skola göra ett godt intryck på honom. Lägg väl på minnet hvad ni ser. I morgon skall ni berätta mig det.
Subow var ej nöjd med att begifva sig ifrån kejsarinnan och lemna Orlow qvar bakom skärmen. men han måste rätta sig efter hennes bestämda önskan och hoppades att Orlow alltid skulle få tillfälle att aflägsna sig, desto hellre som nu kejsarinnan ämnade sig in i sin sängkammare.
Det vänliga sätt, hvarpå kejsarinnan yttrade sig, öfvertygade honom för öfrigt att någon fara icke förefans, utan att hans inbillningar i sådant afseende endast varit onödiga skrämskott.
För öfrigt ville han icke gerna lemna ett tillfälle obegagnadt att se hvad intryck den grekiska trosbekännelsen gjorde på Gustaf, en sak, hvarom han visserligen mottagit flere underrättelser från Reuterholm, men som han likväl ansåg bäst att äfven sjelf taga någon kännedom om.
— Ers majestät tillåter mig således att i morgon …
— Få tala om allt, som ligger er på hjertat. Ja, ja, Subow, det tillåter jag; men dröj blott icke nu, ni vet huru mycket Gustafs uppfattning af vår kyrka intresserar mig. Farväl, Subow, farväl!
— I morgon, ers majestät.
— Som ni säger, i morgon, farväl!
Så snart Subow stängt dörren efter sig, kastade sig kejsarinnan i en fåtölj.
— Gud vare lof att han är borta, yttrade hon.
Orlow stod som på brinnande kol.
Uppburen af ett till sig sjelf rotfäst förtroende, hade han aldrig fruktat någonting, icke ens de hotande företeelser, som på de senare veckorna omhvärft honom. Utrustad med ett alltid fyndigt och modigt hufvud och en mer än vanlig diplomatisk finhet, log han föraktligt åt sina fiender, emedan han så väl kände, att han äfven i de svåraste omständigheter alltid egde någon räddningsplanka inom sig.
Under alla de enskilda audienser, som han på de tvenne sista dygnen haft hos kejsarinnan, hade hon erhållit en fullkomlig kännedom om Orlows svekfullhet; men icke dess mindre hade han hållit sig uppe och inledt kejsarinnan i nya tvifvelsmål, i ny tvekan, i ny ovisshet.
För att fullända sin seger, hade Orlow begifvit sig till Subow och lyckats att öfvertyga denne, att anklagelserna och anfallen icke allenast voro grundlösa, utan egentligen rigtade emot honom, ehuru man ej vågat anfalla honom direkte, utan försigtigt känt sig för genom att taga Orlow först för hufvudet.
Hans angelägenheter stodo till följd häraf så godt, som de kunde, allra helst när Subow åtog sig att försvara dem inför kejsarinnan. Hvilken grämelse erfor han icke derför, när han hörde att kejsarinnan aflägsnade honom och han sjelf, lockad af Subows löften och sina egna förhoppningar, fann sig bakom skärmen såsom en björn, fångad i sin egen kula, oviss om huru det skulle lyckas honom att komma osedd ut eller icke.
Men fruktan hade alltid mindre inflytande på Orlow än beräkningen och listen. Ju större de trångmål voro, hvari han kände sig försatt, desto mera skärptes hans förstånd. Visserligen gick en kallsvett öfver hans rygg, då han hörde Subow lemna sig; men återigen då kejsarinnan sjönk ned i fåtöljen och prisade gud för det att hon blifvit af med honom, blef han helt och hållet blott ett lyssnande öra.
Allvaret i de få orden, i hvilka kejsarinnan utgöt sina innersta tankar, förändrade hans första missnöje och förtrytelse att hafva blifvit lemnad i sticket till glad tillfredsställelse deröfver, emedan han hoppades att kejsarinnan, så obevakad som hon nu ansåg sig, också skulle blotta sin själ och sitt hjerta, något, som, klokt begagnadt, möjligtvis skulle kunna kasta henne helt och hållet i hans händer.
Orlow lyssnade också ur djupet af sin själ, på det att ej något skulle kunna undfalla honom; men kejsarinnan förblef länge tyst, emedan hon tycktes behöfva andas ut.
Branitska hade fattat hennes hand och betraktade henne med lika mycken oro som vänskap.
— Ers majestät, yttrade hon slutligen, och deltagandet var icke blott ordets, utan hjertats, ni mår ej bra. De senare dagarnes tröttande besvär ha medtagit edra krafter. Ni behöfver hvila.
— Hvila? Hvem behöfver icke hvila, Branitska? Genom hela lifvet söka vi hvilan, och hvar finna vi den? Jag är icke trött, men jag är ledsen, orolig, ängslig. Jag vet ej mera på hvem jag skall tro. Har jag väl lefvat så länge, att jag ej mera kan tro på någon; min gud, huru onödigt har jag ej då lefvat? Men hvarför tala härom? Det upprör mig blott. Vet du, Branitska, jag har blifvit misstänksam. Jag fruktar för alla, till och med för mig sjelf. I de skuggor, som smyga omkring mig, ser jag tankar, för hvilka jag rädes; och i mina egna tankar tycker jag mig se skuggor, som hota mig. Jag känner att någon vigtig förändring kommer att ske med mig. Ack, Branitska, om jag ändock egde en verklig vän att kunna förtro mig åt. Det är förfärligt att kunna befalla öfver millioner och likväl icke ega en enda vän; förfärligt att se en half verld knäböjande vid sin fot, och ej ega något för sitt hjerta; förfärligt att med spiran i handen likväl finna sig fängslad af små själars egennyttiga begär och strider; förfärligt att vilja det sanna och söka det rätta, och dock finna sveket öfverallt lura emot en. Hvem är i sjelfva verket, Branitska, mägtigare än jag, och jag har likväl icke magt att nysta upp en enda stämplande karaktärs kring mig smygande hemlighet? Min fot står på en verld, och hvad är jag likväl sjelf? En lekboll för dolda beräkningar och afsigter. Nationer draga min triumfvagn, och maskar gnafva en afgrund vid foten af min tron. Hu, Branitska! Tror du ej att det stora endast är till för att förtäras af det lilla? Jag börjar frukta för att det är orätt att gifva en menniska så mycken magt, som jag eger, då man icke äfven gifvit henne ett allseende öga.
— Ers majestät önskade sig en vän, inföll Branitska, då kejsarinnan tystnade. Jag …
Men kejsarinnan hörde henne icke.
— Jag har erfarit så mycket, fortsatte hon, på de senare veckorna; men det förefaller mig, som om stjernorna, hvilka hitintills lyst så klart öfver mitt hufvud, förändrat sin gång. Det är illa, Branitska, att astrologien dött bort i vanrykte, i stället för att gå framåt och blifva en verklig vetenskap. Tror du ej att astrologien skulle kunna blifva det. Astrologien i sitt första uppträdande var inbilsk och begick många dårskaper, intill dess den slutligen blef utskrattad och dog bort, den, som så mycket annat i verlden, i sin utveckling, i sin knoppning. Branitska, endast astrologien fulländad till vetenskap hade kunnat gifva de mägtige det allseende öga, som de behöfva, för att alltid veta, huru de böra handla, och för att genomskåda sin omgifning.
Om kejsarinnan ej gaf mycket akt på Branitskas senaste anmärkning, så lånade visserligen icke heller Branitska mycken uppmärksamhet åt hvad kejsarinnan yttrade. Hvar och en af dem var upptagen af sina egna tankar.
— Ers majestät talade nyss om en vän, anmärkte Branitska ånyo.
— En regerande person eger ingen vän, afbröt henne kejsarinnan, tro mig, Branitska, man eger ingen annan vän än, för att ej inskränka mig för mycket, i de intressen, som äro våra egna. Tronen är en idé, och dess vänner äro idéer, abstraktioner. Men hjertat värmes ej af abstraktioner. Under hela mitt lif har jag tryckt en verld till mitt bröst, aldrig en vän. Det är en förfärlig bekännelse, Branitska, en bekännelse, som man blott kan göra till en …
— Till en vän, ers majestät.
— Du har rätt, Branitska.
— Får jag smickra mig med att intaga en sådan plats hos ers majestät?
— Gör icke det, Branitska. Men var icke desto mindre nöjd med den plats, du har hos mig, ty i ditt sällskap känner jag mig likväl lycklig, ty jag känner mig — ensam.
— Jag förstår, ers majestät. I sjelfva verket tänker jag alldeles detsamma? En vän skall vara mer än vis, han skall vara god och älskvärd; en vän skall vinna oss genom hjertat. Icke sant, ers majestät, en vän skall förstå oss, våra fel och brister och räcka oss med mildhet och upprigtighet en ledande hand. En vän skall vara en hjertats läkare, som, sedan han forskat i våra ögon och undersökt vår puls, läker den sjukdom, som plågar vårt inre.
Kejsarinnan fattade Branitskas hand.
— Hvar träffa en sådan vän, du? Han finnes icke.
Branitska teg en stund.
— Han finnes, ers majestät, yttrade hon derefter. Tillåter ni att jag kallar in honom?
— Honom?
— Han är här. Skall jag låta honom inträda?
— Hvem menar du? Säg mig det.
— Armfelt.
Kejsarinnans utseende uttryckte häpnad, och hon tycktes knappast tro sig hafva hört rigtigt. Branitska fruktade att hon gått för långt.
— Du hatar ju honom? anmärkte kejsarinnan slutligen.
— Jag har hatat honom, ers majestät; — men nu …
— Nu älskar du honom. — Åh, jag förstår! Kärlek och hat äro som dag och natt, de vexla i en qvinnas hjerta; men den kärlek, som följer efter hatet, är en förtärande kärlek.
— Säg icke det, ers majestät; ni förkrossar mig.
— Och han är här, säger du här — här — helt nära?
— Ers majestät har sjelf befalt mig att lemna honom nyckeln till den hemliga trappuppgången.
— Jag vet det men …
— Skall jag öppna denna löndörr, ers majestät?
Kejsarinnan lutade sig tillbaka i fåtöljen och betäckte sitt ansigte med handen. Branitska aktade sig att störa henne.
— Branitska, yttrade kejsarinnan efter en kort paus.
— Ers majestät.
— Du har handlat rätt, min vän, du har inblickat djupare i min själ än någon annan. Jag värderar Armfelt, icke derför att han — som du uttryckte dig — vunnit mig genom mitt hjerta — tro ej det — utan derför, att han icke blott är en man med ett godt hufvud, utan äfven har, hvad man eljest så ofta saknar hos männen, ett varmt och deltagande hjerta. Jag beklagar blott en sak, emedan det är en olycka.
— Hvad då, ers majestät?
— Att du älskar honom, min vän.
— Jag var mera olycklig, då jag hatade honom.
— Jag tror dig, men låtom oss ej tala mera derom. Låt honom komma in, Branitska; men stäng den der dörren först, att ingen må slippa hit. Jag har aldrig haft ett så stort behof att rådgöra med honom, som i denna stund. Så der, Branitska, öppna nu löndörren och bed honom stiga in. Du dröjer qvar här — hör du, Branitska. Jag har inga hemligheter för dig.
Branitska verkstälde kejsarinnans vilja, och sedan den vanliga ingången var stängd, öppnade hon en tapetdörr, och Armfelt inträdde.
Orlow vågade ej röra sig; med öppna öron och klappande hjerta lyssnade han till hvarje ord. Kejsarinnans tänkesätt i allmänhet, ej mindre än hennes ord och framför allt Branitskas öppet erkända, ehuru hitintills hemlighållna bevågenhet för Armfelt, voro för honom nya upptäckter, som kastade en helt annan dager öfver hofvets inre ställning, än han hitintills förestält sig den. Gunstlings-partiet, som han trott vara ganska inflytelserikt, utgjorde ju i och med detsamma blott en yttre skenbild. Faran var större än han tänkt sig den, och han prisade nu sin lyckliga stjerna, som skänkt honom ett sådant tillfälle att inblicka i de verkliga förhållandena.
Armfelt hade icke länge varit inne hos kejsarinnan, innan han
märkte det hon på en kort tid undergått en ganska stor förändring.
Hennes lynne var ej mera gladt och lifligt som förut; tvärtom var det
förstämdt och nedslaget. Hvarifrån härledde sig denna förändring?
Härflöt den ifrån inre eller yttre orsaker eller ifrån båda förenade?
Troligtvis var det senare fallet. Kejsarinnan hade fortsatt sitt med
Branitska i allmänna ämnen förda samtal; men för att komma
orsakerna till hennes belägenhet på spåren, sökte Armfelt att begränsa
det genom att leda det in på de förhållanden, hvari händelserna
senast infört henne. Detta var icke heller svårt, allra helst som
kejsarinnans anmärkningar tycktes oupphörligt utgå ifrån och alltjemt
återvända till dem. Snart voro de också inne på detta fält.
— Ni påstår att jag är sjuk, sade hon; nåväl, Armfelt, jag är det, och jag behöfver en läkare, men mera en läkare för min själ än för min kropp, ehuru äfven den lider.
— Ers majestät har ansträngt sig för mycket, alltsedan Gustaf IV Adolf anlände hit.
— Kanhända och kanhända icke, svarade hon. Min kropp verkar mindre på min själ, än själen verkar på min kropp.
Kejsarinnan var onekligen i en ganska upprörd sinnesstämning. Armfelt förstod henne icke ännu rigtigt, men betraktade henne med uppmärksamhet.
— Om ers majestät, yttrade han, upprigtigt ville förtro sig åt mig, skulle jag söka att göra mig förtjent deraf.
— Jag nästan tror det och betviflar det icke desto mindre. Jag är van att menniskorna ledas af sina enskilda fördelar mer än af sitt hjertas omedelbara ingifvelser. Ni är svensk, Armfelt.
— Det är icke ett fel, ers majestät. Jag är svensk, det är sant, jag är det till lif och själ, men skulle ej kunna vara det på bekostnaden af min heder. Ni kan ju sjelf pröfva det, ers majestät, och jag är öfvertygad att jag skall bestå profvet.
— Gör det, ers majestät, bad Branitska, gör det. Äfven jag tror att baron Armfelt icke skulle kunna förråda er. Förtro er derför åt honom.
Kejsarinnan for ännu en gång med handen öfver ansigtet; men derefter såg hon sig omkring, tills blicken slutligen stannade på Armfelt.
— Kan ni gifva mig ett godt råd, Armfelt? Jag har aldrig behöft det bättre än i denna stund.
— Förklara er, ers majestät. Er lyckliga stjerna har stannat i ett moln. Ni mår i sanning illa. Er sinnesstämning ingifver mig bekymmer. Förtro er åt mig, ers majestät.
Orlows hufvud lutade fram bakom skärmen: han ville icke blott höra, han ville äfven se.
— Hör mig då, Armfelt. Under ett långt lif har min lycka gått framför mig och slagit en bro öfver många svårigheter, många hinder, många — jag ville nästan säga — omöjligheter. För egen del såg jag blott huru framgången och lyckan arbetade i min tjenst, och jag gick glad och tillfredsstäld framåt, ej fruktande för något. Det första varningsrop, som nådde mig, kom från er. Jag förskräcktes för ett ögonblick, men trodde snart att ni sjelf var bedragen, eller ville bedraga mig. Afbryt mig icke, Armfelt; men hör mig vidare. Mitt omdöme har likväl sedermera småningom förändrats, och nu tror jag verkligen att en och annan af edra varningar är sann, och det förefaller mig, som om bryggan bakom mig på en gång upprifvits och jag ensam blifvit lemnad i sticket. Ni skall strax förstå mig. Kort efter vårt sista samtal, vet ni sjelf hvilka små obehag, som vid Gustaf Adolfs första uppträdande här inträffade. Genom er och Döring, icke genom någon af mina egentliga gunstlingar, bragtes hvarjehanda åter i ordning, och jag har ej glömt att hålla er räkning derför. Misstroendet började likväl redan att haka sig fast vid mina tankar, och jag har märkt åtskilligt, som oroar mig. Om ni betraktar min politiska bana, så skall ni finna att det ena steget är en följd af ett föregående, stundom, jag medgifver det gerna, ett steg, som nödvändigheten tvungit mig till; men andra gånger och oftast fritt och sjelftaget. Allt ifrån Gustaf III:s besök här har hans familj varit mig kär. Freden vid Wärelä, ni var sjelf en ibland dem, som underskref den, innebar äfven vittnesbörd om denna tillgifvenhet. Min önskan att se Alexandra förenad med Gustaf Adolf har således ganska djupa rötter i våra äldre förhållanden. Denna förening har mognat hos mig till min själs käraste önskan; jag har ni vet det sjelf inför hela Europa satt, så att säga, min heder i pant derför. Jag vill den, jag vill den med mitt hjerta. Den måste ske, emedan — emedan — emedan den måste ske.
Kejsarinnan undvek försigtigtvis att uppgifva de verkliga skålen för den ifver, hvarmed hon fäste sig vid detta parti.
— Men i samma mån som jag med hvarje dag nu allt mer och mer nalkas målet för mina länge hysta afsigter, har ett och annat tvifvelsmål vaknat hos mig, som rubbat min tillförsigt. Ledd, jag vet icke rigtigt af hvilken olycklig, dunkel ingifvelse, begagnade jag ett tillfälle, då jag af andra skäl gjorde ett besök vid Strelna, och anlitade Marfas spådomskonst. Ni har väl hört talas om den ryktbara sierskan?
— Man behöfver ej ha länge lefvat i Petersburg, ers majestät, för att känna henne. Hon är i hvar mans mun. Emellertid, hon spådde …
— Jag ångrar att jag anlitade henne.
— Men hvari bestodo hennes spådomar, ers majestät?
— I orimligheter, Armfelt, och likväl — ehuru jag då snart glömde dem — hafva de nu åter igen dykt upp i min själ — och hvarför förneka det, de förfära mig.
— Men hvad spådde hon?
— Att föreningen emellan Alexandra och Gustaf skulle blifva afbruten.
— Verkligen?
— Hon spådde att jag skulle dö.
— Hvad säger ers majestät?
— Icke nog dermed. Ni har säkert hört talas om den olycksaliga historien om Tarrakanow, om hennes förfärliga dödssätt?
— Ja — ja.
— Om ryktet att hon åter skulle lefva?
— Nåväl — ja.
— Marfa sade att Tarrakanow skulle uppträda vid min dödsbädd.
Armfelt kunde icke undertrycka ett smâleende.
— Vet ers majestät, anmärkte han, om Tarrakanow verkligen är död eller icke?
— Orlow har förr alltid sagt mig att hon vore död; men sedan han af den okände riddaren vid tornérspelet anklagades för att på ett svekfullt sätt hafva dödat henne, påstår han nu, att hon lefver.
Armfelt blickade allvarligt framför sig. Han öfverlade. I sin upprörda belägenhet fäste kejsarinnan med oro sin hela uppmärksamhet vid honom.
— Ni tiger, Armfelt, anmärkte Branitska, som med innerligt deltagande följt kejsarinnans redogörelse. Bevisa nu genom ett godt råd att ni är kejsarinnans verklige vän.
Orlow hade upptäckt en spricka på skärmen, hvarigenom han nu, utan fara att blifva upptäckt, kunde se lika väl, som han förut hört.
— Innan ni säger hvad ni tänker, Armfelt, återtog kejsarinnan, så låt mig bikta ännu mer. Det förefaller mig, som om Tarrakanows skugga hotande skulle sväfva omkring den lycka, som jag väntar mig af Alexandras förening med Gustaf; och denna föreställning rifver upp smärtsamma aningar, som jag icke förmår att qväfva. Andra saker oroa mig äfven. Ni vet att jag gifvit mitt samtycke till Willanows och Orlows giftermål. Men jag har säkra bevis i min hand att Orlow, ehuru han onekligen gjort mig många tjenster, dock är, minst sagdt, en vådlig man, emedan han på ett förrädiskt och grymt sätt behandlat ej allenast Willanows föräldrar, utan äfven — och i stöd af det förtroende jag skänkt honom — missbrukat sin magt.
Armfelt fick ett lifligare utseende, då kejsarinnan upptog detta ämne. Hon märkte det äfven ganska väl, men visade det icke. Hon började endast att fixera honom nogare.
— Å ena sidan, fortfor hon med samma svårmod som förut, inser jag ganska väl att jag, om jag fullföljer min en gång yttrade afsigt, bereder Willanows olycka och å den andra sidan har Orlow mitt löfte. Hvad skall jag göra? Jag känner ganska väl att Willanow och Döring …
Armfelt vände sig hastigt om vid detta namn. Hans häftighet syntes på en gång erinra kejsarinnan om något, emedan uttrycket förändrades i hennes ansigte.
— Att Willanow och Döring, fullföljde hon likväl efter en stund, älska hvarandra innerligt och upprigtigt.
Då hon denna gång nämde Dörings namn, lade hon en starkare tonvigt derpå.
Armfelt hade stigit upp ifrån sin plats och vandrade ett par slag fram och tillbaka.
Om han lika uppmärksamt nu som ifrån början följt kejsarinnan, skulle han lätt upptäckt att, oaktadt det svårmod, som beherskade henne, hennes lifliga själ likväl fått en ny tanke, som, åtminstone så länge den sysselsatte henne, också aflägsnade henne till och med ifrån hennes egna bekymmer.
— Döring, talade hon ånyo, är en förträfflig ung man, som genom en ädel karaktär förvärfvat sig rättighet till min välvilja. Jag är säker på att han älskar Willanow af varm och ren böjelse, hvaremot jag fruktar att Orlows kärlek grundar sig, oaktadt all lidelse, på mycken egennytta.
Orlow kunde knappast förblifva en lugn åhörare.
Armfelt stannade framför kejsarinnan.
— Ni har nu hört mina bekymmer, talade hon, säg mig nu, Armfelt, huru ni tycker att jag bör handla.
— Ädelt, som det egnar majestätet, svarade han, beslutsamt, som det anstår ett skarpsinnigt förstånd, hastigt och utan all tidspillan, som det tillhör den fasta viljan.
Armfelt talade med tillförsigt, öppet och i väl lagda ord. Kejsarinnans sjuka själ inandades helsa i dem.
— Jag vill icke säga, fortsatte Armfelt vidare, att det gläder mig, att mitt första varningsrop blifvit i ers majestäts eget väckta misstroende bekräftadt; tvärtom smärtar det mig, emedan jag ser, huru djupt ers majestät täres af blotta föreställningen. Af alla de bekymmer, som ni förtrott mig, vill jag dock icke uppmäta något enda med samma måttstock som ni; allra minst, ers majestät, tror jag att de böra förtjena så mycket afseende, att de, för att handla värdigt er, skola läggas såsom tyngande och tryckande bördor på er själ.
— Men hvad vill ni då att jag skall göra, Armfelt, till exempel i fråga om Willanows förening?
— Med grefve Orlow?
— Ja, ja!
— Bryta den, ers majestät.
Kejsarinnans ögon strålade; noga betraktadt tycktes hon i denna fråga hafva liksom en liten tanke i bakgrunden.
— Bryta mitt löfte, ett löfte, som är bekräftadt af Willanow sjelf, äfvensom af hennes föräldrar?
— Under inga förhållanden, ers majestät, skulle jag vilja tillstyrka någon att bryta ett löfte, såvida det hvilar på en rättvis och rigtig grund; deremot tvekar jag ej att göra det, ifall löftet hvilar på motsatsen, och i sina följder icke är lyckliggörande, utan i stället kanske förkrossande för tvenne hjertan.
— Men mitt ord?
— Det är icke det lösa ordets seger, som är vigtig för verlden, ers majestät, utan sanningens, ädelmodets, rättvisans. En monarks ord är vigtigare än andras, det må vara; men monarken är, också han, endast en svag dödlig, och ögonblickets intryck är äfven herre öfver honom. Äro måhända icke förhållandena nu annorlunda, än när Orlow erhöll ert löfte? Kände väl ers majestät då, att han var en vådlig man?
— Nej, Armfelt, nej?
— Medgif, ers majestät, att det var till den aktade, rättrådige och hederlige mannen, som ni lofvade fröken Willanow, icke till den trolöse. Ni kan icke vara nog grym att skänka bort en ädel flicka åt en …
Den ena brännande svettdroppen lackade efter den andra utför Orlows panna.
— Jag medgifver, svarade kejsarinnan, att ni måhända kan hafva rätt; men icke dess mindre betyder likväl …
Armfelt teg stilla, för att låta kejsarinnan tala ut sin mening.
Betyder likväl, fortfor hon äfven, ehuru icke utan bryderi, mitt kejserliga ord ännu något.
— Det är de vackra gerningarne, ers majestät, som skola kröna er värdighet. Ifrån hvar och en kan bedrägeriet locka ett löfte, men ingen är längre bunden vid det, än intill dess bedrägeriet är upptäckt.
— Jag skulle således förena Willanow och Döring?
— Ja, ers majestät, ja!
Armfelt var ifrig; kejsarinnan fäste en skarp blick på honom.
— Vi skola tänka på saken, sade hon; men man säger, och hon uttalade nu sina ord så långsamt, som om hon önskat att hvart och ett skulle tränga så djupt som möjligt till Armfelts inre; men man säger att Döring — är — jag vet ej huru jag skall uttrycka mig, är fader- och moderlös, är af mer än låg börd, hvarför redan ett parti med honom blifvit uppslaget. Huru förhåller det sig dermed, Armfelt? Ni finner väl att, om sådana skäl förefinnas, som gjorde det omöjligt för en svensk hoffröken att förena sina öden med hans, samma skäl äfven skola leda till samma följder här? Det der känner ni säkert, Armfelt, ehuru ni hitintills undvikit att tala derom.
Kejsarinnans fråga anslog en sträng, som tonade genom Armfelts hela väsende. Vi veta att han högt värderade Döring och med smärta visste sig vara orsaken till alla hans motgångar. Under fruktan att nya hotade honom nu, kände Armfelt sig dubbelt skyldig att söka afböja dem.
Ett ögonblick förblef han dock tvekande om hvad beslut han skulle taga; men känslan talade högt till honom och, icke lyssnande till något annat, lydde han dess ingifvelser.
— Ers majestät, sade han, Döring är min son. Kan ni förlåta fadren, då har sonen äfven er förlåtelse?
Sedan flere dagar hade ej ett småleende brutit det allvarliga i kejsarinnans ansigte förr än nu. Branitska deremot reste sig öfverraskad upp, liksom hade hon på ett obehagligt sätt blifvit väckt ur en obehaglig drömvilla.
— Er son! stammade hon.
— Branitska, afbröt henne kejsarinnan, betrakta noga Armfelt, du! Så ser en förrädare emot vårt kön ut.
Branitska gömde sitt ansigte i sina händer.
Armfelt hade blifvit öfverrumplad, men öfverrumplingen hade träffat en mans ädlaste del, fadershjertat. Kejsarinnans skämt och Branitskas sorg gingo förlorade för honom i detta ögonblick; han erfor endast en känsla, den att han stod der, en lefvande sköld för sin sons lycka.
— Jag ber om ers majestäts tillstånd — icke för min skull, utan för Dörings, bad han — att få förklara mig.
— Det behöfs icke, Armfelt, jag känner hela er historia förut. Något straff måste jag dock tänka på åt Döring, för det han vågat höja sina blickar upp till ett fruntimmer af Willanows rang. Men det var emellertid ej det jag ville säga er. Vet ni hvilket jag mest ogillar i verlden?
— Nej, ers majestät.
— Ni har manat mig att bryta mitt löfte emot Orlow; ni har anlitat hela er bevisningsförmåga, för att öfvertyga mig att min ära och min pligt bjödo mig det; ni har yttrat åsigter, jag säger icke att de äro origtiga, men jag säger att de dock hvila på en grund af af egennytta. Ni blef vältalig, emedan det gälde er egen sons väl, ser ni, Armfelt, att icke heller ni är felfri.
— Fördöm mig, ers majestät, inföll Armfelt, men fördöm ej Döring. Han är oskyldig.
— Jag svarar ingenting nu. Men betrakta Branitska, Armfelt! Ser ni hvilken sorg ni gjort henne?
Då Branitska hörde sitt namn, blottade hon sitt ansigte, och en tår glänste i ögonlockens fransar.
— Förlåt honom, bad äfven hon nu.
Allt ifrån den stund Branitska lärt känna friherrinnan Armfelt, Hedvig, hade hon blifvit mildare och försonligare.
Kejsarinnan log vänligt emot dem.
— Jag fruktar, sade hon, att om du har skäl att bedja mig förlåta honom, så har han lika mycket skäl att bedja mig förlåta dig? Huru? Skall jag förlåta er båda?
— Ja, ja!
— Nåväl, jag gör det, men kommen i håg, blott för en gång.
Ehuru kejsarinnan lade sina ord på ett skämtsamt sätt, tyckte man sig höra huru en djup smärta talade.
Kejsarinnan undvek afsigtligt alla bestämda löften och svar, men
hörde icke dess mindre uppmärksamt på hvad Armfelt yttrade.
Visserligen försattes han derigenom i ovisshet, om hon gillade eller ogillade
honom; men det hindrade honom icke att lika öppet uttala sin mening.
Med pannan lutad i sin hand betraktade kejsarinnan under en stunds tystnad Armfelt och Branitska med en svärmisk blick. Man skulle nästan kunnat tro att hon ville se in i deras framtid; men en hastigt öfvergående rysning ilade dervid genom hennes lemmar, och hon var på en gång åter sig sjelf.
— Låtom oss återgå till vårt ämne, började hon. Ni har hört de bekymmer, som oroa mig. Hvad tänker ni om Marfas spådom?
Ingenting ingifver qvinnan så mycket förtroende till mannen, som hans sjelfbeherskning. Vill man gå lycklig vid qvinnans sida, måste man gå lugn. Denna konst är icke lätt, emedan man i alla fall alltid går vid sidan af en liten vulkan, men hvars utbrott äro mera egendomliga än farliga, endast man ej låter dem rubba lugnet i sin själ. Armfelt visste att beherska sig; han förstod huru mycket lugnets herravälde betydde.
Utan att låta märka sin egen känslas fortfarande rörelser, upptog han på ett förekommande sätt kejsarinnans fråga.
— Marfas spådom —? upprepade han.
Ämnet stod fullkomligt klart för honom.
— Hon spådde ers majestät en olycklig utgång af det ifrågavarande partiet?
— Ja, ja.
— Hon spådde er en snar död?
Kejsarinnans blick sänkte sig.
— Och att Tarrakanow skulle stå …
— Vid min dödsbädd, ja! det är i sanning förfärligt.
Kejsarinnan betäckte sina ögon.
— Ers majestät fordrar, att jag skall säga min mening?
— Oförstäldt och upprigtigt, Armfelt, jag vill det.
— Man borde vara en spåman, för att förklara en spådom. Hör mig dock. Ers majestät erkänner att ni har satt er heder i pant för föreningen emellan prinsessan Alexandra och Gustaf Adolf?
— Jag erkänner det.
— Er heder är ert lif.
Kejsarinnan stirrade frågande på honom.
— Omintetgöras edra önskningar i detta fall, så kan spådomen uppfyllas.
Kejsarinnan hörde Armfelt med nära nog samma förskräckelse, som hon hört Marfa.
— Tarrakanow, fortsatte Armfelt, är otvifvelaktigt död, och de döda uppstå blott på ett sätt.
— På hvad sätt, Armfelt?
— I våra samveten, ers majestät. I ert eget samvete skall hon stå vid er dödsbädd.
— Ni är förfärligare, ni, än Marfa.
— Jag är blott oförstäld och upprigtig.
— Ni tror således …?
— Att Marfas spådom kan gå i fullbordan, ja, ers majestät, jag tror det; men jag tror äfven att det beror på er sjelf att förekomma det.
— Låt höra, Armfelt tala oskrymtadt, öppet. Tyst, hvad. var det …?
Ett sakta buller hördes härvid från andra ändan af rummet.
Armfelt lånade likväl ej någon uppmärksamhet deråt, och samtalet fortgick utan afbrott.
— Oskrymtadt? Visserligen, ers majestät, det är mitt sätt att gå till väga. Men det är derför icke sagdt att ni vill handla, som jag tänker.
— Säg mig, huru ni tror att jag bör handla — råd mig — råd mig.
— Ni bör icke vidare uppskjuta, hvad som redan långt för detta bort verkställas. Om intriger omgifva er, så växa sådana som snärjgräs, intill dess de draga er ned i djupet.
Kejsarinnan lyssnade begärligt till hvarje hans ord.
— Är en gång partiet afgjordt, ers majestät, så skall er mjeltsjuka sinnesstämning vika och själsfriskhet och glädje återvända.
— Kanhända, Armfelt, jag tror er nästan.
— Och då ni återvunnit själsfriskhet, tillade han, skall Tarrakanow uteblifva.
Armfelt hade sjelf lifvats af sina tankar, och han gick ett hvarf omkring rummet, hvarefter han åter stannade framför kejsarinnan.
— Ers majestät, talade han; jag har lefvat och njutit med alla åldrar och med alla klasser, med ungdom och ålderdom, med höghet och ringhet, med rikedom och fattigdom. Derunder har jag samlat mig ett kapital, som ingen kan beröfva mig: det heter erfarenhet. Ungdomen är ett lif bland susande lunder, der blommor växa på marken och näktergalar sjunga i kronorna. Medelåldern är en vandring bland höga, villande skogar och bland branta, obanade bergsstalper, der den svage uppgifver hoppet att komma ifrån stället; endast den starke bryter sig der dristigt en väg fram. Den framskridna åldern återigen är en vidsträckt hed: fåfängt söker blicken efter lunder och bergsstalper; hvarthän man der vänder ögat, ser man endast en öken, begränsad på alla håll af himmelens rand. Då vi i yngre åren njöto eller stredo, sattes våra lifsandar i rörelse af ett gifvet mål, inom en begränsad utsigt. Det ökade vår kraft och lifvade oupphörligt med nya förändringar vårt mod; hjertat hade den lyckan att ega stunder, och inom stunden betyder menniskan något. Men på heden, i öknen, liksom i ålderdomen, börjar evigheten att taga vid. Inom dess omedelbara inverkan får vårt lif ett helt annat skaplynne. De jordiska föremålen försvinna, och liksom sjömannen på hafvet, måste vi af stjernorna räkna ut, hvar vi befinna oss på jorden. Himmelens rand är den enda begränsning våra ögon ega. Vår enskilda kraft upplöses i den oändlighet, som omgifver oss. Vi känna oss icke mera i åsynen af hvarandra, utan i åsynen af en gud. Vi herska icke sjelfva mera öfver en verld; verlden i sin egen odödliga storhet beherskar oss. Försynen skjuter fram en annan tron än den, hvarifrån vi utsträckt vår spira, och inför det nya majestätet förvandlas vårt till en atom. Om icke förr, undervisar oss vår ålderdom om vår ringhet, om vår svaghet, om ändligheten af vår magt. Ers majestät, ni befinner er ännu bland lifvets bergsstalper; men sjunk ned, betviflande er kraft att nå ert mål, och ni skall befinna er — förr än ni sjelf hinner att betänka det — ute på heden, på den oändliga öknen. I vår själ finnes blott ett enda läkemedel emot döden. Vet ers majestät, hvari det består?
— Nej.
— I vår viljekraft, ers majestät.
Äfven nu hördes ett buller från samma håll som nyss, ehuru Armfelt och kejsarinnan ej märkte det; Branitskas öron spändes emellertid.
— Fortsätt, Armfelt; bad kejsarinnan, jag ber er — fortsätt.
— Om jag vore i ers majestäts ställe, skulle jag handla kort och godt. Jag tror mig veta, att frågan om Willanows och Orlows förening först väcktes i afsigt att genom exemplet inverka på Gustaf Adolfs hjerta. Tanken är icke origtig. Kärleken är magnetisk. Den drager ämnen af samma natur till sig. Jag vill blott anmärka att den lockande, festliga förebilden också nödvändigt måste innebära ett element af sann kärlek, ty i motsatt fall skadar den mera, än den gagnar. Otvifvelaktigt skulle också Orlows och Willanows förening i sin dystra och kärlekslösa egenskap afskräcka hvar och en att följa exemplet. Förena deremot Döring och Willanow, och intrycket skall blifva helt annat. Willanows blyga rodnad, det lyckliga hjertats oändliga vältalighet i ögat, Dörings stolta hänryckning, hans af outsäglig sällhet lifvade väsen, skulle anslå hvarje hjerta omkring dem. Ännu mera, ers majestät. Gustaf Adolf håller af Döring, och Alexandra älskar Willanow. Att se våra vänners lycka, skänker oss sjelfva lycka. Vid åsynen af våra vänners framgång njuta vi sjelfva känslan af en egen framgång. Således …
— Afbryt er ej, Armfelt. Således, sade ni …
Branitska hade uppmärksamt lyssnat, för att höra om samma ljud, som hon redan märkt, åter skulle förnyas, och hon hörde nu en rörelse, liksom en fot skrapat mot golfvet.
— Oaktadt ers majestäts omgifning vid alla tillfällen visar sig upprigtigt omfatta partiet med Gustaf Adolf, fortfor Armfelt, är jag öfvertygad att man i hemlighet motverkar det; och ers majestäts egen fruktan ger vid handen att ni är intagen af samma föreställning. Låtom oss derföre antaga, att något dylikt verkligen eger rum. Hvad är då enklare, än att genom ett beslutsamt handlingssätt, och då man minst anar det, göra slut på alla ränker. Således — säger jag — uppskjut ej längre förlofningen, tillkännagif att ni vill den ju förr desto hellre, och då de unga älska hvarandra — skola de med glädje ingå derpå.
Branitska glömde allt annat, för att bevekande förena sig med Armfelt.
— Ers majestät, bad hon också, följ Armfelts råd. Jag är öfvertygad att all den oro, som nu plågar er, då skall vika.
Kejsarinnan förblef likväl tyst.
— Befall Orlow, ers majestät, återtog Armfelt, att genast skaffa fram Tarrakanow, efter han påstår att hon ännu lefver.
Ett ganska tydligt ljud nådde Branitskas öron. Hon for lyssnande upp ifrån sin plats; det lät, som om någon hade andats ut.
Kejsarinnan märkte intet. Under det hon begrundade Armfelts råd, sjönk hennes hufvud ned.
— Lefver Tarrakanow verkligen ers majestät, tillade Armfelt, så är ju hela den fasa, som ligger i Marfas spådom, löst, liksom en vanlig hexas förtrollning.
Kejsarinnan förblef tyst.
— Skulle ers majestät, fortfor Armfelt, sjelf liksom med en slagruta vilja undersöka den mark, hvarpå ers majestät befinner sig, förena då ju förr dess hellre Willanow och Döring. Af intrycket deraf skall ers majestät kunna bedöma, huruvida ögonblicket är inne att gå vidare eller icke.
— Men mitt löfte till Orlow, anmärkte hon åter. Det smärtar mig, detta löfte, och likväl är det ett löfte. Orlow står dessutom icke ensam; Subow och Markow understödja honom, och hvad helst jag må misstänka dem för, eger jag dock inga öfvertygande bevis.
— Hör, ers majestät, afbröt henne Branitska på en gång, hör!
— Hvad menar du?
— Jag hörde tydligt att någon rörde sig der i vrån.
— Bakom skärmen?
— Ja, ers majestät, ja.
— Äfven jag tyckte nyss — men det är omöjligt — hvem skulle våga intränga hit utan mitt tillstånd?
— Intrigen, ers majestät, erinrade Armfelt.
— Intrigen?
— Hör, ers majestät, det andades åter, jag kan omöjligen misstaga mig. Jag har hört detta ljud flere gånger. Någon har gömt sig der.
— Vid den allsmägtige, utfor kejsarinnan, skulle du ha rätt?
Kejsarinnan reste sig upp.
— Om ers majestät tillåter, skall jag undersöka platsen.
— Stanna, Armfelt, stanna! Mina rum undersöker jag sjelf.
Oförskräckt begaf hon sig härvid till skärmen, följd af Branitska och Armfelt. Inom ett ögonblick var skärmen undanskjuten, och Orlow stod framför henne.
Vi hafva underlåtit att söka teckna hvad som försiggick hos Orlow under den senare delen af samtalet; men läsaren kan sjelf lätt föreställa sig, hvilket intryck ett samtal, som korsade gunstlingspartiets och hans egna planer, skulle göra på denna lidelsefulla natur. Ju längre det fortskred, blef det honom också omöjligt att iakttaga den försigtighet, som eljest hans farliga ställning så högt fordrade. Han måste andas ut, han måste röra sig, och han förrådde sig sjelf.
Darrande och blek stod han framför kejsarinnan. För första gången kände han att han fruktade, emedan han för första gången icke fann några medel att ens med skenet af räddad heder draga sig ur sin ställning.
Orlows oförmodade anblick träffade icke mindre smärtsamt kejsarinnan.
Med mållös, stum häpnad betraktade hon honom ett ögonblick; men häpnaden öfvergick snart till vrede.
— Bort från mina ögon, tillropade hon honom blott, bort härifrån! Skynda er! Förnedra mig icke genom ett knäfall, bort!
Orlow vacklade ut ur rummet. Han försökte icke att med ett enda ord försvara sig.
Hotande, dyster och kall blickade hon efter honom.
— Lemna mig, Armfelt, yttrade hon.
— Innan jag går, ers majestät, haf den nåden och säg mig, hvad ni nu tänker om mina råd.
— Jag tänker ingenting, Armfelt; men jag skall tänka på dem.
Armfelt såg, huru svårt kejsarinnan hade att lugnt bibehålla sin yttre värdighet. Stormen i qvinnans barm har en hög våg. Han bugade sig och afträdde.
Så snart hon fann sig ensam, sjönk hon i Branitskas armar.