Fursten/Del 2/Kapitel 10

←  Öfverläggningar. Kasanska kyrkan. Kapellet

Fursten av Carl Fredrik Ridderstad Fortsättning från föregående kapitel. Kasanska kyrkan

Kapellet  →

TIONDE KAPITLET.
Fortsättning från föregående kapitel. Kasanska kyrkan.

Under alla dessa händelser, hvilken roll spelade väl regenten, hertig Carl, Gustaf IV Adolfs förmyndare, och i förening med honom Reuterholm?

Historien må tala.

Hertigen, menar en del författare, hade gifvit efter för kejsarinnans önskningar i hopp att erhålla penningar och subsidier; andra antaga, att det var i afsigt att, vid sitt snart förestående afträdande från förmyndareregeringen, genom rysk bemedling erhålla Finland till förläning såsom hertigdöme.

Reuterholm ansåg deremot Ryssland såsom ett medel att bibehålla sitt inflytande, äfven vid konungens snart förestående öfvertagande af regeringen, emedan han hoppades att inom Petersburgska kabinettet vinna ett stöd för sig.

En annan författare utlåter sig på följande sätt.

»Saken var, att regenten, då han fann att ett fredsbrott med Ryssland ej kunde undvikas, om han ej åtminstone låtsade gifva med sig, och då han jemväl var missnöjd med franska regeringen, emedan densamma illistigt undandragit honom de af välfärdsutskottet lofvade subsidier, samt då han i öfrigt ville undgå att inveckla Sverige i ett krig, hvilket han visste att konungen skulle sluta i samma stund hans minderårighet upphörde, så beslöt han att böja sig för segrarinnan och så vidt möjligt var gäcka nordens välvisa Minerva.»

Samme författare fortfar vidare:

»Den unge konungens utomordentliga oböjlighet i hänseende till religionsämnen, likasom hans obevekliga och halsstarriga karaktär, voro ingen hemlighet för regenten. Gustaf hade alltid ansett den grekiska kyrkan såsom med kristendomen ännu oförenligare än den katolska, och med tillhjelp af hans religionslärare sökte regenten nu vid hvarje tillfälle att än mer väcka hans afsky för den i ryska staterna rådande gudsdyrkan. Då den kungl. gästen anlände till Petersburg, blef menige mans stora okunnighet och höga grad af vidskepelse honom så i ögat fallande och väckte hos honom en sådan afsky, att de fulländade den vämjelse, han på förhand kände för nationen. Dessa den unge konungens åsigter voro nu de, hvilka af regenten betraktades såsom förnämsta medlet att undvika den förbindelse, han så högeligen fruktade. Ej heller grundade han sitt hopp på någon falsk beräkning.

Den unge konungen, särdeles nöjd med den foglighet, hvarmed regenten gick hans önskningar till mötes, plägade ofta vandra inkognito med honom genom staden, endast åtföljd af en utaf svenske ambassadörens, friherre Stedingks, säkra betjenter såsom vägvisare. På dessa fotvandringar styrde regenten så till, att konungen skulle få tillfälle att bli vittne till några af de mest i ögonen fallande exempel på grekiska kyrkans plumpaste helgondyrkan och på ryssarnes okunnighet och vidskepelse^[1].

Konungens önskan att se Kasanska kyrkan hade hunnit fram till kejsarinnan, och hon hade tillsagt om templets upplysande på ett mer än vanligt sätt.

När Subow på kejsarinnans anmodan infann sig hos konungen, var han redan utgången.

Subow begaf sig således till kyrkan.

Såsom förut ganska ofta skett, hade konungen och hertig Carl, jemte Reuterholm, enkelt klädda, såsom enskilda personer, och endast ledsagade af en enda betjent, begifvit sig ut och tagit vägen direkte till målet för denna deras aftonpromenad.

Det stora Newskiska perspektivet är troligtvis en ibland de vackraste gator i Europa. Utlöpande från den stora torgplatsen framför amiralitetet, slutar den ej förr än vid Alexander Newskis kloster, mer än fyra werst lång. Bredden är betydlig. Oberäknadt trottoarer, är den försedd med dubbla alléer.

Kasanska guds moders kyrka är belägen vid denna gata. Gustaf Adolf tog alltså denna väg.

Templets första anblick ingifver beundran. Bygdt i form af ett grekiskt kors, med façaden vänd åt Newsky-perspektivet, gör den sköna bygnadens lätta, luftiga och täcka stil ett angenämt intryck. Omedelbart ifrån façaden utgå åt båda sidorna tvenne vackra pelaregångar. Ej mindre än 132 kanelerade kolonner af den joniska ordningen stå parvis på en lagom hög terrass och bilda med peristilen i midten en halfcirkel af ganska stor vidd. Under peristilen ser man bronsportar med basreliefer och de kolossala bilderna af storfursten Wladimir och Alexander Newsky, äfvensom af den helige Andreas och Johannes döparen. Öfver templet höjer sig ett mindre torn, på hvars spets en kula med förgyldt kors hvilar. Templets höjd och bredd äro omkring 200 fot^[2].

Gustafs allvarliga och man kan väl säga högtidliga lynne grundade sig på en djup, om äfven oklar religiös känsla.

Hertigen och Reuterholm lemnade honom ej ett enda ögonblick obevakad.

— Min gud, yttrade konungen, detta är det vackraste tempel, som jag sett. Jag känner att jag här skulle vilja böja knä och bedja.

Hertigen och Reuterholm nästan förskräcktes för dessa ord, och de vexlade en blick, som uttryckte hvad de tänkte.

— Låtom oss gå på, ers majestät, och se, huru det står till i det inre, påminde Reuterholm. Petersburg har onekligen storartade bygnader, men andan, som bor derinom, är icke lika storartad.

De gingo.

Kejsarinnans befallning att på ett ovanligare sätt upplysa kyrkan hade ankommit allt för sent, för att ännu vara satt i verket.

De inträdde.

Femtiosex polerade kolonner, hvar och en huggen ur ett enda granitblock, uppbära hvalfvet.

Anblicken var onekligen skön.

Med ett utrop af beundran stannade Gustaf, njutande af den vackra anblicken.

Den rymliga kyrkan var full af folk. Kyrkorna, åtminstone många af dem, stå alla dagar öppna i Petersburg, och ganska få ryssar gå dem förbi utan ett korstecken. I de vanligaste fallen begifver man sig in i dem, köper några ljus, som man låter uppsätta framför något af helgonen, eller läser en bön. I de mer besökta kyrkorna brinna ljus alla dagar.

Ett oändligt ljuft och hänförande halleluja, sjunget af en utvald barnkör, med röster, som man kunde tro lånade af englarne, sväfvade öfver folkmassan.

Gustaf kände sig rörd; men han skulle snart ryckas ifrån denna rörelse, så behaglig för hans hjerta.

— Köp några ljus af mig! ropade man bakom honom.

— Mina ljus äro bättre! ropade en annan röst.

— Men mina tycka helgonen mest om! skrek en tredje; de äro stöpta i påskveckan.

— Och mina hafva alltid stått väl hos menniskorna, emedan de kosta minst, gnälde en fjerde.

Gustaf såg sig ovilkorligen om, för att se, hvarifrån detta andakten på ett så opassande sätt störande oljud kom, och han upptäckte på sidorna om ingången en mängd fula, vederstyggliga käring-ansigten, som utbjödo ljus till kommande och gående.

— Hvilken oskicklighet, anmärkte han. Ni har rätt, Reuterholm; anden, som bor inom detta så härliga tempel, är icke lika härlig som sjelfva templet. Der sjunga englar och här gnälla käringar. Låtom oss aflägsna oss härifrån!

Hertig Carl och Reuterholm blinkade åt hvarandra. Det låg nu en helt annan betydelse i deras tysta, mimiska samspråk.

— Om ers majestät tillåter, och efter vi nu en gång äro här, så låtom oss dröja ännu en stund och begifva oss längre fram.

Hertigen fattade i konungens arm.

— Se hitåt, sade han. Ser ers majestät?

Gustaf stirrade uppmärksamt åt det anvisade hållet och såg en reslig, mager, senfull man, med former af en jätte, som nyss köpt sig några talgljus eller snarare dankar, öfver hvilka han nu gjorde korstecknet, hvarefter han kysste dem med andakt, uttryckande så mycken vidskepelse, att Gustaf, ehuru sjelf vidskeplig, erfor en obeskrifligt retlig och obehaglig känsla.

Med ljusen i handen gick mannen i denna stund förbi konungen.

— Låtom oss följa efter, hviskade hertigen.

Sagdt och gjordt.

Från den stora korsgången tog mannen af till höger åt den mindre.

Gustaf lemnade honom icke ur ögonsigte.

Sedan han lemnat ljusen ifrån sig till en af kyrkans tjenare, och under det denne tände och uppsatte dem framför en jungfru Mariæ-bild, som med sin gloria utaf i uddar utklippt guldpapper skyldrade på en af pelarne, lutade sig mannen emot muren på omkring tre à fyra famnars afstånd från bilden.

Gustaf och hertigen hade intagit en fri plats. Midt framför sig hade de koret. Längre upp stodo talrika skaror af rättroende, karlar och qvinnor, blandade om hvarandra. På sidan, till venster, befann sig den ensamma, gigantiska figuren, som hvarken tycktes höra eller se någonting, utom jungfru Mariæ-bilden.

Framför koret var anbragt en predikstol, i form af en pulpet, vid hvilken en prest, klädd i en svart kåpa, satt med ryggen åt församlingen under fortsatt predikande.

Gustaf förstod icke ett enda ord af allt, hvad han talade, men rösten var enformig, höjde sig och sänkte sig i alltid likstämmigt återkommande tonfall, ehuru han emellanåt liksom drog ut tonen, utan att man egentligen kunde begripa, huruvida det skulle vara ett utrop eller en hvila, så lika ljudande var den.

Någon gång afbröt presten sitt förkunnande af ordet, men det var icke för att medgifva församlingen ett ögonblicks afbrott eller för att sjelf få andas ut; påtagligen ingick det i ritualen, emedan vid dessa pauser alltid inföll en grof basstämma, hälften talande och hälften sjungande, bakom den förlåt, som afstängde det inre af koret från folket.

Ånyo ljöd nu en af dessa körer, som i så hög grad försköna den grekiska kyrkans gudstjenst.

Hänförd af de ljufva, smekande, melodiösa tonerna, som trängde på en gång lika mycket till hjertat som till själen, glömde åter Gustaf bort de förra obehagliga intrycken.

Det föreföll honom, som himmelen hade öppnat sig, och en sång af andar, förhärligad af Serafs-harpor, tonat ned till honom.

Han hade aldrig hört en sådan musik: den bad, den suckade, den grät. Det var en vid altaret knäböjande engel, som på en och samma gång höjde sitt halleluja till ljusets herre och bönföll hos honom om barmhertighet. Alla de känslor, som bodde i Gustafs bröst, outsägliga, oförklarliga, men i hvilka himmelen, omedvetet för menniskan, ännu alltjemt liksom dröjer qvar der, fingo nu en röst och talade inom honom på ett sätt, att han glömde allt jordiskt.

Förskräckt for han likväl upp ifrån sin hänförelse, då han under allt detta hörde helt nära sig ett störande, disharmoniskt läte af en person, som stönande kastade omkull sig.

Med förtrytelse såg han att det var den grofve, reslige mannen, som kastat sig raklång ned på golfvet.

Så oangenämt intrycket än var, kunde Gustaf omöjligen draga sina ögon ifrån honom.

Alla högre, heligare och skönare syner flyktade bort, och endast en grof, djurisk syn visade sig för honom.

Med en vantro, som lyste ur mannens ögon, kysste han golfvet, hvarefter han kröp fram ett litet stycke på sina knän, under oupphörliga böjningar och korstecken samt ett ständigt upprepande af de ofta förekommande orden: gospodi pomiloi.

Mannen hade kastat sig till golfvet på omkring tre à fyra famnars afstånd från pelaren, der Mariæ-bilden, nu upplyst af ljus, strålade.

Liksom en mask kröp han fram till sitt mål, än utsträckande sig längs stengolfvet, då och då höjande upp sitt bleka, tärda ansigte, under oupphörliga korstecken och fortsatt mumlande samt förnyade golfkyssningar.

När han omsider framkom, sträckte han ut sin seniga hals och lyfte upp sitt hufvud samt kysste pelaren, hvarefter han åter baklänges, på samma sätt som han förut närmat sig, aflägsnade sig krypande.

Anblicken var pinsam^[3].

Gudstjensten hade emellertid fortgått, och då kören i detta ögonblick upphörde, sjönk hela församlingen på en gång ned med mot golfvet lutade hufvuden.

Endast Gustaf jemte hertigen och Reuterholm förblefvo stående.

Allas ögon vände sig till dem.

Gustaf plågades. I sitt lif hade han ej erfarit oangenämare känsla.

— Ers höghet, hviskade han till hertigen, jag ångrar att jag begaf mig hit. Allting här förefaller mig motbjudande, hedniskt, upprörande. Medgif att jag har rätt.

— Jag medgifver, men tyst, gudstjensten är nu slut.

Himmelen vare pris derför!

Snart började också folket att aflägsna sig, och Gustaf ville ej blifva den siste; men i denna stund möttes de af Subow.

---

Subow, hvilken hyste samma planer som hertigen och Reuterholm, fick af dem snart veta, hvilket intryck gudstjensten gjort på Gustaf Adolf.

Åtföljd af Subow, och sedan nu större delen af folket lemnat templet, erhöll Gustaf tillstånd att bese helgedomen bakom förlåten.

Innan han gick ifrån den plats, der han stått under gudstjensten, såg han sig likväl ovilkorligen tillbaka, för att se om den råe kolossen, som så mycket tilldragit sig hans uppmärksamhet, ännu låg bedjande qvar på golfvet.

Han gjorde det.

I det inre af koret förevisade man nu Gustaf allt, som var att bese, och det var icke obetydligt. En halftimme gick, om icke en timme. Mot slutet syntes Orlow i dörren, och på en vink af honom aflägsnade sig Subow. Presterna sade sig ännu hafva de yppersta klenoderna qvar, och sedan de fått veta, hvem Gustaf var, ville de ej släppa honom, innan han äfven sett dem. För den skull öppnade man också en jerndörr i väggen, och en mörk håla eller sakristia visade sig. En munk ingick i den och framlemnade det ena dyrbara smycket efter det andra, samt en mängd med i guld och silfver broderade gamla kläder, hvilka sades hafva tillhört deras helgon. Dyrbarheterna gingo hand i hand mellan svenskarne, hvarefter man återlemnade dem. Händelsevis kom Gustaf härunder att vända sig om, då han i en spegel på motsatt sida upptäckte ett ansigte, och då han — öfverraskad häraf — närmare betraktade föremålet, såg han att en munk stod gömd bakom en pelare, med blicken oafvändt rigtad i spegeln, hvarigenom han kunde följa hvarje den minsta rörelse, som af svenskarne gjordes.

Till Gustafs redan väckta misshag lade sig nu äfven förtrytelsen. Endast en enda tanke häröfver föll honom in; men lika naturlig som den var, lika förolämpande och kränkande var den äfven.

— Fruktar man att vi skola stjäla något? hette denna tanke^[4].

Utan vidare besinning vände han sig till hertigen och Reuterholm.

— Kommen, sade han, låtom oss gå. Här vill jag ej dröja längre. Luften är förpestad.

---

Gustaf utträdde också genast ifrån den inre helgedomen, och hertigen och Reuterholm dröjde icke länge efter.

Konungen hade stannat strax utanför koret, för att invänta hertigen och Reuterholm.

— Min gud, hvad vår lutherska trosbekännelse är enkel och naturlig emot hvad jag nu sett. Man säger här att gud är mägtig, att man bör tala till honom genom ombud, genom helgon. Huru mycken hedendom ligger ej i denna föreställning. Nej, nej, ju enklare man betraktar och tillbeder gud, desto oändligare är han i sin allmagt. Apropos, något bref har ju ännu icke ankommit från konsistorium i Stockholm?

— Angående frågan om Alexandras trosbekännelse?

— Naturligtvis.

— Icke ännu, ers majestät; såvida det icke är här med posten i afton. Men om också det skulle uteblifva, så betyder det ju föga.

— Hvad menar ers höghet dermed?

— Att då man älskar, så tänker man på ingenting annat än den man älskar.

Gustaf Adolf rynkade ögonbrynen.

— Menar ers höghet det?

— Visserligen, ers majestät. Sedan jag nu sjelf sett prinsessan Alexandra, kan jag ej undra derpå, emedan, för att tala helt upprigtigt, jag — förstås i mina unga år — skulle, för att erhålla hennes hand, men ni torde anse mig för lättsinnig, ers majestät …

— Säg ut er mening, ers höghet.

— Skulle, för att vinna hennes kärlek, fortsatte hertigen, kunnat uppoffra min egen trosbekännelse och blindt antaga hennes. Kärleken, ers majestät, gör proselyter, emedan den, med hjertat på sin sida, lätt underlägger sig förståndet.

Konungens ögonbryn rynkades vid hertigens lättsinniga prat.

— Förståndet? upprepade han, men hvad menar ni väl med förståndet här?

Hertigen gjorde blott en tvetydig axelryckning.

— Ers höghet måste förklara sina ord. Jag ber derom.

— Ni befaller mig således?

— Om det behöfs, ers höghet, så förlåter ni mig säkert, om jag äfven gör det. Hvad menar ni med förståndet nu?

— Jag menar aktningen för den svenska kyrkan.

— Men jag har ju aldrig brutit emot denna aktning.

— Jag menar aktningen emot nationens tänkesätt.

— Men detta tänkesätt har jag ju också alltid aktat.

— Jag menar Sveriges grundlagar.

— Äfven emot dem har jag ju aldrig tänkt att förbryta mig.

— Det må så vara, ers majestät; men då man är kär — då man älskar då en framtid i en så skön gestalt som Alexandras vinkar en, då glömmer man så lätt och jag undrar icke derpå.

— Hvad glömmer man så lätt, ers höghet?

— Kyrkan.

— Huru?

— Sitt folks önskningar.

— Jag vet ej något skäl dertill.

— Grundlagarne.

— Hvarför det?

— Derför att kärleken gifver vårt hjerta sina egna grundlagar.

— Ni talar ganska obegripliga saker, ers höghet. Allt det der är någonting, som jag icke förstår mig på. Jag skulle för ingenting i verlden vilja bryta med …

— Med Alexandra?

— Huru? Jag tänkte just icke på henne nu.

— Hvad skulle ni då icke vilja bryta med?

— Jag menade med den svenska kyrkan. Lika litet skulle jag vilja på något sätt såra …

— Prinsessan Alexandra?

— Ni missförstår mig, ers höghet; jag ville säga att jag ej på något sätt skulle vilja såra svenska folkets tänkesätt. Jag värderar det lika högt, som — som …

— Som Alexandra?

— Jag ämnade säga, som Sveriges grundlagar.

— I alla fall, ers majestät, kan ni väl icke förneka att Alexandra är en högst intagande flicka, som lifvar er själ och kommer ert hjerta att klappa af sällhet. Jag har sett få qvinnor, som förenat så mycken skönhet med så mycken oskuld och godhet i sin person. Det är verkligen någonting rörande i hennes rena och innerliga tillgifvenhet för ers majestät.

— Det är onekligen sant, ers höghet, hon är sådan, som ni beskrifver henne. Jag har aldrig känt mig så lycklig, som sedan jag vann hennes kärlek. Hon fängslar mig och hon förtjusar mig. Med all barnslig mildhet förenar hon så mycket förstånd, att jag icke vet, huruvida hon hänrycker mig mera med det förra, än hon förvånar mig med det senare. Vet ni hvad vi talade om emellan akterna härom aftonen på spektaklet.

— Naturligtvis om det vackra spelet, om moralen i pjesen, om älskarinnan och älskaren.

— Vi talade om svenska kyrkan, ers höghet.

Gustaf kastade omkring sig en sjelfförnöjd blick, då hertigen visade sig öfverraskad.

— Kan ni gissa hvad som utgjorde föremålet för våra samtal på balen hos grefvarne Stroganow, fortsatte Gustaf; ni minnes säkert att vår liflighet tilldrog sig allas uppmärksamhet och kom Alexandra att rodna af blygsamhet. Kan ni gissa det?

— Ni talade säkert om dansen — eller talade ni måhända om musiken — dansen och musiken äro beslägtade med kärleken.

— Vi talade om svenska folkets tänkesätt.

— Ni förvånar mig, ers majestät.

— Ni skall få höra mera, ers höghet. Vid tornérspelet — strax förrän Alexandra utdelade priset — hvad tror ni väl då sysselsatte våra tankar?

— Riddarne — folket — jublet — naturen.

— Vi talade om Sveriges grundlagar.

— Ers majestät är en ovanlig ung man. Under er spira skall Sverige uppblomstra till storhet och lycka, till ära och välstånd. Apropos, hvar är Subow? Vi kunna ej lemna kyrkan utan i sällskap med honom.

— Se efter honom, Reuterholm! Han kan ej ha begifvit sig härifrån, efter han ej sagt oss till.

Reuterholm aflägsnade sig för att efterkomma konungens önskan.

Konungen försjönk inom sig. Hertigen ville ej störa honom, utan gick ett hvarf omkring den plats, der de stodo.

— Jag står och tänker på en sak, yttrade Gustaf slutligen.

— Förmodligen, ers majestät, på det onekligen vackra tempel, hvari vi befinna oss.

— Ingalunda. Jag tänker på brefvet.

— Hvilket bref, ers majestät?

— På det bref, som vi vänta från konsistorium i Stockholm.

— Ah!

— Jag längtar att få se hvad det innehåller

— Det kan icke gerna innehålla något, vill jag tro, som förändrar förhållandena här. Kejsarinnan bryr sig sjelf allt för litet om religiösa saker. Blott lifvet omkring henne är gladt, så är hon nöjd. De få gånger vi talat vid henne om prinsessans trosbekännelse, har hon ju slagit bort det med ett skämt. Frågan kan anses afgjord, utan att vi ens behöfva yttra oss derom.

— Ni tror det?

— Jag tviflar ej derpå?

— Icke jag heller. Men jag väntar i alla fall med otålighet på …

— Hvarpå?

— På brefvet naturligtvis.

Sorlet af ett häftigt, i korta, skarpa och bittra ordalag fördt samtal nådde konungen och hertigen i detsamma. Ovilkorligen vände de sig om, och dervid visade sig Subow, Orlow och Reuterholm, jemte den magre, långe, jättelike karlen, hvars fanatiska religiositet så mycket tilldragit sig Gustafs uppmärksamhet och ingifvit honom afsmak och ovilja.

Den reslige karlen hade nyss lemnat de öfriga och hastade nu förbi konungen.

Men då han fick ögonen på Gustaf Adolf, stannade han och betraktade honom.

Innan vi fortsätta här, måste vi berätta, huru Subow och Orlow sammanträffat med den okände.

---

Då Orlow lemnade kejsarinnan, var han försatt i raseri och förtviflan, oförmögen att besluta hvad han bäst borde göra. På en gång erinrade han sig likväl att Subow blifvit befald att följa Gustaf Adolf till Kasanska kyrkan, och utan att redogöra för sig hvad han ville, hastade han efter dit. Vi hafva nämt att han anlände, medan Gustaf besåg det inre af koret, och att Subow begaf sig ut till honom. Subow fick nu kännedom om kejsarinnans och Armfelts möte, den förras misstankar emot gunstlingspartiet samt den senares råd. Orlow förtrodde honom äfven hvad kejsarinnan yttrat om honom, äfvensom slutligen huru han blifvit upptäckt bakom skärmen och bortvisad.

Underrättelserna träffade Subow med slag på slag. Förvirrad visste ej heller han, hvad beslut som vore bäst att taga. Orlow repade emellertid mod härunder. Subows vacklande gjorde honom stark, och hans oro gjorde honom lugn. Med styrkan och lugnet i hans själ återvände äfven mycket af hans skarpsinnighet.

— Jag anser, sade han, att ehuru ställningen är svår — och kanske framför allt för mig — likväl ingenting ännu är förloradt, endast ers höghet handlar med den beslutsamhet, som påkallas.

— Låt höra er mening, Orlow.

— Ers höghet har ju företräde hos kejsarinnan i morgon?

— Ja, ja!

— Begagna er då af tillfället och förklara bestämdt och tydligt, att utan oss skall hon icke förmå gifva Sverige en drottning af vår trosbekännelse.

— Men vår afsigt är ju att omintetgöra förlofningen, och om den nu eger rum kanske i morgon, så faller ju kejsarinnans hela vrede på oss.

— Hvarför det? Hvad hafva vi då gjort? Ämna vi väl någonsin taga ett enda steg, som kastar en skugga på oss? Visa vi oss ej i hvarje minsta omständighet tillgifna kejsarinnans sak? Hennes vrede skall omöjligt kunna träffa oss. Den skall träffa den svenske konungen och i och med detsamma begifver han sig härifrån. Man bör således, efter min mening, endast hålla sig strängt fast vid frågan om trosbekännelsen. Frågan är nu en gång en svaghet hos henne, och man lyckas i få saker, såvida man ej begagnar sig af andras svaghet; och beträffande tiden för förlofningen, så anser jag den nu vara inne. Hvad särskildt mig vidkommer, så heter min schackpjes Tarrakanow. Vill ers höghet uppröra kejsarinnans hjerta och beherska det, anmärk då, utan att likväl lägga för mycken vigt derpå, att ers höghet hört att ryktet misstänker henne, kejsarinnan, att hafva anbefalt Tarrakanows aflifvande i fästningen, och att Newaflodens insläppande dit var en tillställning, som man antager egde hennes bifall.

— Jag förstår — jag förstår.

— Tillägg vidare, att endast jag kan visa och bevisa att Tarrakanow ännu verkligen lefver.

— Kan ni verkligen det?

— Ja, ers höghet, men blott med ett vilkor.

— Och det består i?

— Att kejsarinnan åter upptager mig i sin gunst, och att jag erhåller Willanows hand.

Så långt hade Orlow hunnit, då en blek, mager, gigantisk figur, reste sig upp ifrån foten af den närmaste pelaren och stod på en gång vid Orlows sida.

— Hämd! yttrade mannen, läggande dervid sin starka, seniga hand på Orlows axel.

Orlow spratt till.

— Släpp mig! befalde han. Hvad vill du? Hvem är du?

— Känner du mig således icke?

— Nej, nej.

Ett hånskratt skilde den groflemmade mannens läppar åt, och ansigtet förvreds allt mer och mer.

— Du sade, återtog den okände, att Tarrakanow lefver. Akta dig endast för att upptäcka, hvar hon finnes, ty då träffar du mig.

Det hotande och korta samtalet fördes högljudt, häftigt, passioneradt.

— Lâtom oss gå härifrån, anmärkte Subow. Kom Orlow — kom!

Reuterholm anlände i detsamma och alla tre begåfvo sig till konungen; men den okände, reslige giganten hastade förbi dem.

Vi hafva nämt att han stannade framför Gustaf Adolf, betraktande honom med en stadig blick.

— Ni är den svenske konungen, sade han slutligen. Jag känner igen er.

Gustaf drog sig förtörnad tillbaka.

— Om ni vill rädda er, så skynda er att lemna detta land.

Oaktadt sin allvarliga och stela hållning, fans det alltid en känsla af fruktan inom Gustaf.

— Ni är en ung man, fortfor den okände, akta er. Här skall man krossa ert hjerta, sköfla er kärlek och sedan hånskratta på er rygg. Ni är icke det första hjerta, hvars förhoppningar man här med iskall beräkning tillintetgjort. Fly, ers majestät, fly!

Subow och Orlow voro nu framme, och de hörde de sista orden.

Den okändes blickar irrade än till den ene, än till den andre. Hans tillstånd var upprördt, hotande och vildt. En storm jäste i hans bröst och äfven i det bleka ansigtet flögo mörka moln, under det att en brinnande blixt darrade i ögonen.

— Hvem är han? sporde konungen.

— En vansinnig menniska, genmälde Orlow. Låtom oss lemna honom.

— Vansinnig? upprepade den okände. Jag var vansinnig, så länge jag följde dina råd; men jag har återkommit till mitt förstånd.

Då han slutat, aflägsnade han sig. Den magre giganten var ingen annan än Andreas.

Af allt, hvad konungen erfarit under denna dag, hade intet gjort ett så djupt intryck på honom som Andreas. Ännu såg han alltjemt i sin själ den grofva kolossen, fanatiskt krålande framför Mariæ-bilden, och nu återljöd oupphörligt inom honom äfven de varnande ord, med hvilka han tilltalat honom, och hvari förutsägelsen om en olycka låg.

Konungen betänkte också nu sin ställning och, redan trött vid alla fester, ansåg han det vara tid att komma till ändamålet för sin resa samt beslöt, att hos kejsarinnan anhålla att Alexandras och hans offentliga förlofning skulle få ega rum ju förr desto hellre.

Under en rådplägning med hvarandra hade Subow och hertigen äfven kommit till den slutsats, att trolofningen nu mera gerna kunde utsättas när som helst, emedan allt var beredt och konungens sinnesstämning sådan, som de önskade den.

Alla partier förenade sig således derom, utan att man för öfrigt ännu meddelat sig åt hvarandra, att händelserna mognat för »le commencement de la fin.»

Samma afton öfverlemnade hertigen ett bref till konungen. Brefvet var från Stockholm, skrifvet i konsistorii namn af Flodin.

Hertigen var intresserad af att se hvad intryck det skulle göra på Gustaf, men icke ett enda drag förändrade sig hos honom.

Sedan han läst brefvet, vek han det tillhopa och stoppade det i sin ficka, hvarefter han stillatigande aflägsnade sig.

---

1. Författaren kan icke anses skyldig att ingå i någon kritisk granskning af den ena eller andra uppgiftens mer eller mindre historiska rigtighet; men denna senaste förklaring synes likväl ega så mycken sannolikhet för sig, att man bör kunna antaga den för verkligen grundad.

   »Hvad i denna sak ännu synes mig obegripligt», yttrar grefve Björnstjerna i sina anteckningar, «är att frågan, huruvida prinsessan skulle ombyta religion eller icke, för att blifva Sveriges drottning, ej i förväg var uppgjord emellan sändebuden, samt att denna vigtiga fråga blef uppskjuten ända till den afton (den 21 September 1796), då kejsarinnan, omgifven af hela sin hofstat, sittande på sin tron, otåligt väntade den unge konungens ankomst, för att verkställa den offentliga förlofningen.»

   Att Gustaf IV Adolf sjelf, ännu blott en förälskad yngling om 17 år, icke hade sig bekant alla de diplomatiska eller juridiska mått och steg, som vid och för en sådan offentlig akt påkallades, torde vara ursäktligt; hvaremot det otvifvelaktigt ålegat hertigen såsom hans förmyndare att i tid vidtaga, hvad som ske borde. Uraktlåtenheten deraf drabbar honom i första handen och Reuterholm i andra, såsom hertigens allt i allo, en uraktlåtenhet, som säkerligen icke skulle hafva egt rum, hade den icke öfverensstämt med förmyndare-styrelsens hemliga intressen och afsigter.

2. Kasanska kyrkan är här beskrifven sådan, som den var 1826, vid författarens besök.
3. Författaren såg vid sitt besök i kyrkan en sådan scen.
4. Författaren gjorde sig vid ett alldeles liknande tillfälle samma fråga.