Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 07

[ 39 ]

7 Kapitlet.

Vi måste återigen förbigå ett par år, hvilka förflöto utan några tilldragelser, anmärkningsvärda för vår berättelse, och för att, ehuru med sorgset mod, stanna vid det bedröfliga året 1709, som genom, det olyckliga slaget vid Pultava öppnade detta sår i Sveas hjerta, genom hvilket så mycket blod förrann, så mycken fosterländsk lifskraft uttömdes, i hvars djup så många ämnen till inre förstörelse samlade sig, och öfver hvilket ärret i mansåldrar ömmade och ännu för historiens och forskningens blick visar den slapphet, som spridt sig från dess blodröda strimma.

Kung Carl var icke mer den oöfvervinnerlige; czar Petter hade slagit honom och tillfångatagit tjugetusen man af hans tappra folk, hvilka i flockar, såsom boskap, drefvos genom Rysslands marker, från den olyckliga platsen för deras nederlag, till orter, der de skule förvaras intill dess besegrarens vilja vidare bestämde deras öde. Emellertid hade de svenska fångarne, som vid Dorpt, Narva och flera andra ställen fallit i Ryssarnes händer, njutit ett jemförelsevis Iyckligt öde. De hade alla fått qvarstanna i Moskau, der flera gjort sig kända från en sida, som uppkallade aktning för deras nationalitet och vänskap för deras personer. Bland dessa kan man i första rummet med allt skäl nämna Stael, hvilken var lika utmärkt genom sitt vackra, fina utseende och umgängeston som genom sina kunskaper och den intelligenta kraft, som stämplade hans väsende. Flera af Moskaus ädlaste slägter, lemnade honom öppet tillträde till sina kretsar och en stor del af deras unga söner gjorde honom till sitt mönster. I hans bildade, fina skick funno de en typ för ädlingens företräde, hvilket nu äfven i deras ögon måste taga ut sin rätt framför den råa öfversittande stoltheten, hvar[ 40 ]med tonen hos dem dittills haft för vana att göra det gällande. Bland dem, som förtroligast sökt Staels umgänge var den unge fursten Alexander Gagarin, son till öfverkommendanten öfver alla de svenska fångarne och en slägting till den unga flickan vi omnämnt, som uppfostrades på Gortschin af Tschammers gemål.

Alexander hade hunnit den ålder, att hans far önskade att han skulle börja tänka på att göra ett val, som kunde anstå hans börd och rikedom, och föreslog honom att företaga en resa till Gortschin för att lära känna Natalia, hvilken, såsom född till Gagarinernas stora namn, skulle vara honom fullt värdig. Alexander hörde det faderliga förslaget med ganska mycket nöje och beslöt sig utan motsägelse att verkställa det, men ung, oerfaren och något blyg af naturen, önskade han att få medföra någon förtrogen som sitt sällskap, och föll med sitt val på Stael, hvilket han dessutom tyckte vara så mycket mer passande som han förmodade honom blifva en välkommen gäst för de unga svenskorna. Den gamle Gagarin, som gerna fogade sig efter sin sons önskningar och icke hyste någon fruktan att lemna fången i hans sällskap, medgaf utan svårighet hans begäran.

Ett besök af unga kavaljerer hörde ingalunda till de hvardagliga händelserna på Gortschin, utan var tvertom en af dessa sällsamheter, som sedan både länge och väl qvarstodo som stödjepunkter för tideräkningen. Aldrig kunde unga flickor uppvexa på ett ställe, der de mindre hemsöktes af de frestelser verlden i den formen skickar dem än der. Detta kunna vi dock mera tillskrifva den negativa än positiva sidan af deras beskyddarinnas egenskaper, emedan hon alldeles icke af den ofantliga ömhet vi sett henne hysa för sin man, kände sig hindrad att finna ett rätt stort behag i den omvexling som gäster af det nyssnämnda slaget bringade i det enformiga lifvet på hennes slott, eller att begagna gästfriheten på ett sätt som icke lemnade dem några tvifvelsmål derom. Dessa egenheter beredde äfven åt den unge fursten och hans följeslagare ett bemötande, som omisskänneligen öfvertygade dem utt de ingalunda behöfde räkna på tiden af sitt besök, eller påskynda sin återresa af fruktan att här synas öfverflödiga. Hvarje dag funno de alla medel ställda sig till buds att här förkorta tiden och glömma dess flygt.

Natalia var en af dessa qvinnor, som tyckas skapade för att beherrska mannen genom passionernas spännkraft. Vacker, fri och glad, var hon tillika stolt och nyckfull och af detta lynne, som af sina tilbedjare vill skapa slafvar. Hennes känslor kunde lätt stegras till passionernas glöd, men denna brann alltid på [ 41 ]egoismens härd, och kunde förbränna allt, utan att nånsin försmälta ens ytan af denna sin grund. Hon skulle kunna förbyta kärlek i hat, hat i förtviflan, förtviflan i heroism, och så vidare — lik örnen som jagar från spets till spets — utan att nånsin finna hvila vid dessa ljufva känslor, som skapa qvinnans inre sällhet, eller fatta den kärlek, som hemtar sin styrka af sina egna offers höjd.

Sådan var den sextonåriga Natalia, som med sin åsyn förbländade Alexander och lät honom för första gången erfara kärlekens fruktansvärda makt. Knappast hade han sett henne, innan han erfor det välde hon var skapad att utöfva på hans hjerta. Men ännu en fremling för dess hittills slumrande känslor, och för styrkan af den passion, hvaraf han kände sig beherrskad, dolde han den under blygsamhetens täckmantel och dömde sig till förställningens svårspelta rol.

Det finnes naturer, hvilka, utan att hvarken vara svaga, eller tillbakatryckta af de yttre förhållandenas inflytelse, hafva en oöfvervinnerlig blyghet för blottandet af sina känslor, och till dem hörde Alexander. Utan att kunna förmå sin tunga till bekännelsen af sin böjelse, tillvexte denna dag för dag, tills den snart för honom blef en plåga, vid hvilken äfven svartsjukans qval började fästa sig.

Han hade nemligen trott sig finna, att hans vackra kusin visade den fångne svensken företräde framför honom, och detta var något som hans stolthet lika litet som hans kärlek förmådde fördraga.

Sporrad af dessa begge mäktiga passioner, fattade han ändtligen beslutet att bekämpa sin skygghet och bryta sin tungas band.

Furstinnan, som verkligen uppbjudit hela sin förmåga att göra tiden angenäm för sin unga slägting och hans sällskap, hade gifvit befallning om en jagt, hvari äfven Natalia och Ingeborg skulle deltaga; och Gagarin föresatte sig att under den söka ett tillfälle att yppa sitt hjertas känslor och begära den älskades hand.

Den afgörande dagen var inne. Det skulle bli en ädel jagt, ty slottets djurgård var upplåten till jagtpark och endast högdjur skulle fällas. Jagtbetjeningen hade förut begifvit sig åstad med hundarne, och de af den högre tjenarepersonalen som skulle uppvakta i herskapets svit suto redan till häst, på slottets nedra borggård, för att sluta sig till kavalkaden då den passerade; utanför slottets trappa frustade hästarna, med sina silfverbeslagna remtyg och guldbroderade schabrak, och stampade otåligt i sanden, i afbidan på sina ryttare, då dessa ändtligen syntes.

[ 42 ]Sedan Alexander en gång börjat frukta vådan af Staels personliga öfverlägsenhet, hade han också börjat söka tillfälle att undanskymma den; och för detta ändamål, liksom för att äfven bli qvitt hans sällskap under ridten, och derigenom erhålla så mycket friare tillfälle att språka ensam med Natalia, hade han vidtalat stallmästaren att åt Stael, som var utmärkt skicklig både ryttare och jägare, utse en häst som skulle lemna honom tillräckligt att sköta under vägen, samt åt Ingeborg, hvars kavaljer han naturligtvis skulle blifva, furstinnans gamla lifhäst, hvilken stundom behöfde motionera sig, och som sedan han med sin höga egarinna mätt åldrens skiften, råkat i det stationära förhållande, att han aldrig ville röra sig ur fläcken så framt han ej dertill uppmanades af piskans jemna påminnelser.

Sedan Gagarin hade lyftat Natalia i sadeln och Stael von Holstein visat Ingeborg samma tjenst, svingade sig de begge rytfarne, lätta och viga, som ett par Nubiens söner, på sina gångare och intogo hvar och en sin plats vid sidan af sin dam. Signalen gafs derpå till aftåg, men knappast hade Stael låtit sin häst känna sporrarne, innan denne, i stället att gå framåt, sköt tillbaka och stegrade sig. Alexander såg med nöje framgången af sin plan, och bjöd sin vackra kusin, att med honom begifva sig af i förväg, försäkrande henne att Stael, som väl förstod att styra sin häst, icke länge skulle dröja att upphinna dem. Men Natalia bleknade och kunde icke förmås att lemna stället innan hon sett utgången af äfventyret.

Detta antog med hvarje ögonblick en allt mer hotande gestalt. Stael, som icke kunnat föreställa sig att man gifvit honom en så godt som otämd häst, mot hvars ilskna och okyniga lynne hvarken tyglar eller sporrar tjenade till något, uppbjöd alla ridskolans medel att förmå honom till lydnad, men långtifrån att lämpa sig efter sin ryttares fordringar, retades deraf djuret till den vildaste motspänstighet och sköt, under det det oupphörligen stegrade sig, allt längre ut mot branten af den terass, hvarpå slottet låg.

— Rädda honom! — ropade Natalia till Alexander. — Blott ett steg och han är förlorad!

Men Alexander log med ett spotskt hån och sade: — Den käcke svensken älskar att leka med faran, och, det vore synd att hindra honom i sitt nöje.

Natalia ville vid detta svar sjelf ila åstad, men Gagarin höll hennes häst tillbaka och sade: — Ni skulle utsätta er sjelf min fröken, och det är för högt pris för en fånges äfventyr.

[ 43 ]Natalia ryckte med våld till sig tygeln af sin häst, hvilken Alexander fattat och sade: — Förgäfves skall ni söka hindra mig.

Emellertid hade Ingeborg, som endast medelst piskan kunde förmå sin häst att röra sig från stället, fot efter fot följt den rigtning som Staels tog, tills den hunnit den fruktansvärda punkten, då nästa steg skulle störta honom med sin ryttare utför branten. I detta förtvivlade ögonblick uppgaf hon ett rop, höjde sig i sadeln och sträckte ut armen för att rycka fram Staels häst, men bemödandet, som dessutom kunnat leda till en större fara, kom för sent. Häst och ryttare försvunno utför muren af terassen.

Natalia, som nu var vid platsen, uppgaf vid denna syn ett anskri och vacklade på sin häst. Alexander kastade sig af sin, lyftade henne ur sadeln och bar henne nästan sanslös in i slottet.

Händelsen satte inom några sekunder alla menniskor i rörelse och tog deras intresse i anspråk för den unge svensken. Stael upptogs sanslös. Lyckligtvis var den nedra planen invid muren, beväxt med en tät och temligen stark häck, hvilken förmildrade häftigheten af fallet och skiljde Stael från hästen, hvilken annars otvifvelaktigt skulle hafva krossat honom med sin tyngd. Furstinnans läkare, som tillika var skicklig kirurg, tillkallades på ögonblicket och förklarade, sedan han noga undersökt Staels belägenhet, att han, med undantag af ett par afbrutna refben, kommit förundransvärdt helskinnad från sitt salto mortale.

Under den allmänna bestörtningen hade emellertid ingen fästat sin uppmärksamhet vid Natalia, eller ens kommit att tänka på hvar hon kunde befinna sig, hvarför Alexander helt ostörd blef lemnad ensam med henne. Det intryck som Staels fara gjort på henne, hade skingrat intill den sista förhoppningen, hvarmed Alexander kunnat smickra sig i afseende på hennes känslor för honom; men med denna upptäckt gaf också hans blyghet helt och hållet vika för hans harm, och han väntade endast på, att Natalia skulle slå upp sina ögon och återhemta sin sansning, för att bestorma henne med sitt hjertas utgjutelser. Natalia hemtade sig icke förr till minnes hvad som förefallit, innan hon frågade efter Stael.

— Min kusin! — började då Alexander, — tillåt mig fråga om det intresse ni visar denne främling, är förenligt med en Gagarins värdighet; om ni verkligen icke finner det vara för mycken ära för en fången fiende, att en dag bland sina förhat[ 44 ]liga landsmän kunna skryta med att en af Rysslands ädlaste och skönaste döttrar, Natalia Gagarin, varit förälskad i honom?

— Alexander, — sade Natalia, och skrattade honom midt upp i ansigtet. — Hvad har ni med mitt hjerta och dess känslor att göra, ni som sjelf tycks behöfva en Mentor för edra egna?

— Gäckas icke, Natalia, — sade Alexander, — vet att jag älskar er så varmt, så innerligt, som någon menniska kan göta det, att jag ville ge mitt lif för er sällhet, och, jag vågar säga det, att en förening oss emellan skulle uppfylla alla de anspråk vår slägt och vårt namn kunna fästa vid vårt val.

— Visst är Gagarin ett vackert namn, — sade hon, — men det passar illa till ett fegt hjerta; och fegt har ni handlat, min kusin. Eller tror ni att Stael skulle sett er i fara och ej ilat till er hjelp? Men medan ni skrufvar er för svaret, så ber jag er säga mig om han är räddad!

— Åter Stael!

— Jag frågar er om han är räddad?

— Ni är grym, Natalia!

— Hvad begär ni?

— Ni har hört min bekännelse.

— Och ni min fråga.

— Ni vill icke svara?

— Det är er det tillhör att svara. — Ni säger mig sjelf att jag älskar en annan, och ni vill i samma andedrag att jag skall besvara er kärlek. Om ni verkligen hyser de känslor ni säger er ega, min kusin, så fruktar jag att de verkat lika försvagande på er omdömeskraft som på ert mannamod.

Med dessa ord försökte hon att resa sig upp.

— För Guds skuld, Natalia! Hvad ämnar ni?

— Förskaffa mig en visshet, som jag märker att ni icke vill unna mig.

— Natalia, för Guds skuld! jag skall!…

— Det är nu jag, min herre, som vägrar att emottaga en tjenst, den jag vida säkrare skall veta förskaffa mig. — Och med dessa ord lemnade hon Alexander.

Så stodo sakerna på Gortschin i det ögonblick då generalen dit återvände. Sedan armén efter den afgörande segren vid Pultava återtågat, och krigshändelsernas afstannade gång lemnat befälhafvarne tid att vända sig till det enskilta lifvet, hade längtan att återse Ingeborg kallat Tschammer tillbaka till detta slott, vid hvilket, såsom vi känna, han annars just aldrig funnit sig fästad af några bindande intressen. Den nyss timade händelsen med Stael gaf ännu alla menniskor så mycket att tänka på [ 45 ]och tala om, att ingen märkte generalens ankomst. Den förste han träffade, var Alexander, som efter uppträdet med Natalia genast tillsagt om sin vagn och nu stod på trappan färdig att stiga i, för att begifva sig af.

— Hvad nu! — sade generalen. — Har ni väl haft den artigheten att med ert sällskap förkorta tiden för damerna här?

— Jag har haft den äran att tillbringa någon tid här.

— Och ni vill lemna stället i det ögonblick jag anländer? Det är att visa misstanka mot min gästfrihet, Jag ber er likväl vara öfvertygad om min tacksamhet för ert besök, och anhåller att ni måtte ändra ert beslut, för att lemna mig tillfälle ådagalägga den.

— Om förlåtelse, min general, jag har redan allt för länge dröjt här.

— Allt för länge, min furste? Tiden skulle således hafva förefallit er lång? Det smärtar mig. Men under sådana förhållanden, hoppas jag att ni måtte ge vika för min rättvisa önskan, som värd, att få söka godtgöra detta genom ett jagtparti eller något dylikt.

— Ni har hört mitt afslag, min general.

— Och ni är obeveklig, min furste? — frågade Tschammer, som verkligen skulle hafva räknat till sin lycka om någon fremmande varit till hands, bakom hvars rygg han kunnat söka skydd mot de utbrott af huldhet och anspråk på uppmärksamhet och hyllning, varmed han visste sig hotad af sin dyra gemål.

— Fullkomligt! — svarade Gagarin, och var med ett hopp i vagnen, som rullade af.

Den förste generalen mötte i slottet, var Naddin, som helt makligt gick och spatserade med händerna på ryggen i en af korridorerna.

— Hur står här till, Naddin, då du tyckes så sysslolös? — frågade generalen.

— Jo ser generalen, då det är rätt på tok, har narren ingenting att göra.

— Huru?

— Då är det bara de kloka som ha att bestyra.

— Något tyckes verkligen vara på färde; hela slottet är som utdödt.

— Ack nej, ty värr! Det är bara sysselsatt med att betrakta sin dödlighet vid en dödsbädd.

— Kan du tala ett klokt ord, så säg hvad olycka som händt!

[ 46 ]— Furstinnan mår fullkomligt väl, och är sig alldeles lik. När ni får se henne, skall ni tro att det blott är två dagar i stället för två år ni varit borta, eller rättare, ni skall tro att hon blott varit inne i sin budoir och smakat på ett nytt lifselixir, så föryngrad är hon.

— Fördömda vanvetting!

— Fröken Natalia…

— Håll din pladdrande tunga.

— Fröken Ingeborg… Men ni befaller mig ju hålla min tunga? Naddin är van att lyda. Förgäfves min general skall ni mera försöka att få ett enda ord af mig. — Och med dessa ord räckte han under en förfärlig grimas ut sin tunga och sammanpressade den mellan sina hvita glänsande tänder.

— Tala! — utbrast generalen.

— Denna befallning ger mig alltså tillåtelse att få skynda till furstinnan och fägna henne med underrättelsen om er ankomst. Och, min general, ni skall icke fem minuter behöfva vänta på hennes omfamningar.

— Tror du inte man kan resa galgar för små narrar?

— Åh jo, emedan det hör till verldens uppochnedpåvanda gång att aldrig lemna småsakerna ogjorda för de stora. Men tror ni min general, att de små narrarne låta skrämma sig, då de mot en stor mans vrede kunna sätta en mäktig dams beskydd? — och med dessa ord kilade han korridoren framåt, tills han försvann genom en dörr vid dess slut.

— Fördömda byting! — brummade generalen efter honom. — Men slug är han och man måste ha honom på sin sida, om man vill bli väl underrättad om tecknens betydelse.