Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 11
| ← Kapitel 10 |
|
Kapitel 12 → |
11 Kapitlet.
Alltsedan den i ett föregående kapitel omtalade aftonen på Gortschin, hade Stael icke hört någonting från Ingeborg. Skriftvexling var på den tiden ingen så vanlig sak som nu, hvarför kärlekens låga under skilsmessans tider måste hemta sin olja mera från tron på den älskades beständighet, än den öfvertygelse som derom kunde inhemtas per posto.
På sin Ingeborgs trohet och tillgifvenhet tviflade Stael ingalunda; men hans saknad var derför icke mindre djup och otålig, och den upptäckten att enskilda förbud begagnades mot honom, hvilka hvarken gällde hans medbröder i olyckan, eller ens voro kända af guvernören, förbittrade hans belägenhet i ganska hög grad. Förgäfves väntade han att med påföljande dag få se Hysings besök förnyas; både en och tvenne lupo till ända, utan att detta hopp uppfylldes, då slutligen den förhatliga dagen uppgick, som såg så många hjeltars hjertan blöda, så många vunna lagrar trampade i stoftet, så mycket mannamod, så mycken ståndaktighet i nöd och mödor, så mycken kärlek för kung och fosterland belönade med spott och hån.
Den 23 December gick in. Hela Moskaus befolkning var redan vid daggryningen i rörelse och böljade öfver dess gator och torg med nyfikenheten och nyhetsbegäret målade på sina ansigten. Redan dagen förut hade czaren låtit hopsamla och uppställa alla fångarne, för alt taga dem i betraktande. Sjelfva staden var på det festligaste utsmyckad. Sju triumfbågar, uppresta på de förnämsta platser, samt en mängd skilderier och emblemer till segervinnarens ära och de besegrades skymf, utmärkte den väg triumfatorn skulle taga, från Strelitzerförstaden genom Kremln[1] ända till tyska slabboden. Redan på morgonen satte sig tåget i rörelse, förkunnadt af pukor och trumpeter, som företrädde det, hvarpå det öppnades af gamla furst Mikael Gallizin, såsom generallöjtnant och öfverste för lifgardet till häst och simonowskiska gardet till fots, hvarefter simonowskiska gardet till häst visade sig, hvilket efterträddes af svenska fältartilleriet, tillika med alla de fanor och standarer, hvilka Levenhaupt i slaget vid Liesna måst lemna i sticket till byte åt fienden; så kommo allt det manskap, underbefäl och kompaniofficerare, som före slaget vid Pultava blifvit fångne, åtföljde af Preobrazinskis garde; derefter följde den vid sistnämnda ställe och vid Dniepern tillfångatagna armén, i nyss iakttagna ordning, samt under- och öfverbefälet af artilleriet, äfvensom detta, tillika med alla fanor, standarer, pukor och trummor, som der blifvit segervinnarnes rof. Sedermera följde först alla svenska majorer, öfverstlöjtnanter, generaladjutanter och öfverstar; derefter de af konungens hofstat, som råkat med i fångenskapen samt den sönderskjutna båren, dragen af tvenne hästar, på hvilken Carl låtit bära sig under hela slagtningen; slutligen de svenska generalmajorerne Hamilton, Stackelberg, Roos, Kruse, Creutz och Schlippenbach, samt till sist generalen, grefve Levenhaupt, fältmarskalken grefve Rehnsköld och kungliga rådet grefve Piper. Härefter kom czaren sjelf till häst, något steg framför de begge furstarne Menzikof och Dolgorucki, hvilka intogo hans högra och venstra sida, åtföljd af hela sin stab.[2]
Så gick tåget ända till Kremlns murar och inom dessa till platsen utanför czarernas stolta palats, hvilket gifvit hela denna stadsdel sitt namn. Här, liksom på flera andra ställen voro estrader anbragta, på hvilka förfriskningar höllos tillhanda för alla utan undantag, såväl svenskar som ryssar.[3]
Under det tåget här på en gifven signal stannade och fångarne, liksom deras besegrare, begåfvo sig till mat- och dryckesdiskarne, blef Tschammer, som var med i czarens stab, varse Stael, som ensam och med ögonen sänkta mot jorden stod orörlig som en bild på den plats der hans led stannat, utan att deltaga i de flödande förplägningarne eller tyckas hafva någon uppmärksamhet för de andras ifver dervid. Då vände Tschammer sin stolte gångare emot honom och red honom så nära att han lät denne stänka fradgan från sitt silfverbetsel på Staels kläder.
— Ni ser icke ut att befinna er afundsvärd, min kapten! Det gör mig ondt! Men som jag sade er, ångren kommer för sent, då man förkastar sin lycka.
— Ni bedrar er, herr general — svarade denne, utan att rubba sig ett enda steg. — Jag känner mig tvertom ganska afundsvärd i detta ögonblick.
— Är det med mig, och i denna belägenhet ni tillåter er att gäckas?
— Gäckas — upprepade Stael. — Det är långtifrån mig. Men tillåt mig fråga, om ni verkligen icke anser det afundsvärdt att icke finna en skymf af tyngre art än skam? — Och han skakade härvid, med baksidan af sin hund detta från sin rock.
Tschammer ryggade sin häst och sade: — Ert mod står ännu ganska högt. Men se dit! — och han visade på ett skilderi, som föreställde ett bundet lejon, fördt vid handen af en ryss[4]. — Se dit och betrakta hur vi förmå qväsa det svenska öfvermodet, äfven der det med mera skäl kunde ursäktas än af en person sådan som ni.
— Det är blott skada att man till förtydligande af bilden glömt ditsätta devisen: Endast bunden vågar man håna mig — anmärkte Stael.
Tschammer bet sig i läppen.
— Bojan kan brista, min general, och säg mig, tror ni väl då, att den ryska förarn vågade vända sig om och se lejonet i dess gnistrande öga?
— Jag har icke uppfordrat er till spörsmål, som ni torde erinra er. Och det smärtar mig, att er ungdomliga öfverilning skall bortstöta en vän, som vill ert bästa. Men, för att kunna älska menniskorna, måste man glömma deras fel och framsöka deras dygder, och hos er, min herre, behöfver man icke söka förgäfves. Jag vill derför säga er helt upprigtigt, att er kärlek till fröken Ingeborg Horn är fruktlös. Hon skall, hon kan aldrig tillhöra er. Efter denna underrättelse, lemnar jag er ännu en gång att, som ett förhastande återtaga det val ni en gång missaktade. Tro mig, vasstrået, som böjer sig för vinden, står säkrare på sin svaga rot, än masten på det skepp, som trotsar stormar och vågor. Ett ord, ett enda ord af er, och ni är ryckt från denna förnedrande plats; de tusende ögon, som från alla dessa palatsers fönster blicka ned på czarens stolta tåg, skola icke mer räkna er bland hans slagna fångars antal.
— Ni har talat om fröken Horn — sade Stael då generalen slutat — och rörande henne torde jag få påminna er, att de rättigheter till hennes tacksamhet, ni genom ert beskydd förvärfvat, må vara huru stora som helst, kunna de dock icke sträcka sig till en myndighet, som allenast tillhör den faderliga värdigheten, och ber er derför vara förvissad om den ringa verkan edra hotelser på mig kunna hafva.
— Jag har icke begärt ert utlåtande öfver saker som angå endast mig. Men på min ståndpunkt kan jag förlåta er. Ert nästa ord blir det sista afgörande för er sjelf.
— För mig? — — Ni har en gång hört mitt beslut, och om jag skulle hafva något att tillägga, vore det blott mitt erkännande af den högre grad af tacksamhet för lyckan att vara svensk, som czaren genom detta tåg hos oss alla vetat väcka, och af den negativa ära han derigenom bevisar oss; ty konung Carl har med sina svenskar segrat en emot tio af edra, utan att han ansett det förtjent af något skryt.
— Trotsige! — utbröt generalen och kastade med rynkade ögonbryn om sin häst — Jag har velat besegra honom, nej, henne. Genom mitt ädelmod, jag har afklädt lejonets natur för lammets — — Ha, hvilka underverk kan ej kärleken åstadkomma! Men han har trotsat mig. Med Ingeborgs fosterlandskänsla, sammanvext med kärleken för en fader, som derför vågat sitt lif och sitt blod, skulle hennes kärlek genom Staels öfvergång, kommit i en stark strid och lätteligen besegrats — men nu — — Brytningen måste dock ske. Hon skull glömma honom och bortförvisningen blir nu enda medlet. Du har så velat det, min stolte Stael! Hennes tårar falle öfver dig! — Så talade Tschammer i sina tankar, under det han lemnade Stael och i sakta gång återtog sin plats i närheten af czarens person.
— Stael blef emellertid icke länge öfverlemnad åt sig sjelf, ty knappast hade han sett generalen förlora sig bland czarens talrika svit innan han hörde en röst som tilltalade honom:
— God vän! Ett glas på värdens vägnar, att muntra er med! Sådane gästabud bestås icke alla dagar! Hvad man fritt får bör man också fritt förtära.
Då han såg sig om blef han varse Naddins ansigte, som skrattade mot honom med sitt vanliga grin.
— Också du hväser med din lilla ormtunga! Det finnes då intet verktyg så lumpet, att det icke kan tagas i tjenst för tillfällets ädla syftemål.
— Bah! Gäckas icke med de små verktygen! Det är just med dem de finaste saker åstadkommas; det vill jag genast bevisa er. Derpå vände sig Naddin till soldaten, som qvarstannat som bevakning i Staels närhet, och sade:
— Min gode vån, och arma satan! Mitt hjerta vill brista vid att se dig stå här och torka ut, som ett träsk i solsken, under det en hel syndaflod rinner i dina kamraters strupar. Gå och drif upp din lifström med några goda klunkar, ty ser jag rätt är du snart bottenfrusen, och jag lofvar dig att här föreställa din värda person, det vill säga, jag svarar dig för denne gode fånge, och att du skall återfinna honom lika spak som du lemnar honom.
Soldaten såg på dvergen tvekande.
— Hvad! Du ser på mig, din kanalje, som förstode du icke att det finnes folk med hjerta i bröstet, och att, då detta fått sin plats i mellanvåningen, mellan strupen och magen, det lätt kan från beggedera hållen få påminnelser om sin nästas behof.
— Ni svarar för fången? — sade soldaten, som länge stått och sväljt på förtreten att icke få en droppa med af traktaten.
— Fången! Din åsna! Hvar ville fången ta vägen? Befinner han sig icke inom Kremlns murar och de goda Moskoviternas vakt? Men det är sannt, vi stå här så ensamma som ett sjömörke på ett grund, och du kan icke vika från din plats utan att bli sedd. Låtom oss dölja oss i hopen!
Han gjorde ett betydelsefullt tecken åt Stael, men denne rörde sig icke från stället.
— Hvad! Ni lyder icke mina råd? Tycker ni icke spektaklet är nog stort det förutan?
— Jo visst! Och derför behöfver det icke förökas med extra scener af en narr.
— Herre, vet ni hvad en narr är? — — Fast han gjort gycklet till sin konst är han menniska till sin natur, och kan så mycket varmare offra sig för tacksamhetens känslor som dessa så sällan väckas i hans själ.
Stael fästade forskande sin blick på honom. Naddins hela fysionomi var förändrad; det var som om han för ett ögonblick bortkastat en vidrig mask; men i det nästa låg löjets tvungna grin ånyo på hans tjocka läppar, och han sade:
— Följ mig, som vore jag galionen och ni akterstammen på samma skuta! — och med dessa ord drog han sig in bland en hop som flockat sig utanför portalen till ett af de stora palatserna kring platsen.
Här lemnade soldaten dem. Knappast såg Naddin sig qvitt detta besvärande vittne, innan han hviskade till Stael:
— Vet ni, hvem detta palats tillhör?
— General Tschammer.
— Ni väl! Säger ert hjerta er ingenting? Se uppåt fönstret med den gröna jalusien.
Stael följde med sina blickar mekaniskt rigtningen af Naddins hand, och fästade den på den gröna jalusien. Denne började röra sig och dallra, och mellan de uppslagna spjelarne skymtade en hvit gestalt.
Staels hjerta sade honom hvem det var som rörde sig derinom, och en namnlös känsla bemäktigade sig honom.
— Misstror ni mig ännu, eller skola vi fortsätta våra rôler, och styra dit upp i hamnen?
— Jag följer. — En Gud har sändt dig.
Som en liten rännil i bottnen på en flod, trängde dvergen sin väg fram genom menniskomassan, till en af palatsets sidoportar, den han öppnade för Stael, som tätt följde i spåren. Genom denna förde han honom, genom en labyrint af mörka hvalfgångar och trånga vindeltrappor, till en liten korridor, i hvars slut befanns en dörr. Här stannade han och sade:
— Klappa på och ni skall sjelf vidare förskaffa er tillträde. Men glöm icke att lyda signalen till återtåg, som jag vill gifva er i lagom tid att ej bli ertappad. — Och med dessa ord drog han sig hastigt tillbaka.
Stael stod ett ögonblick förstenad. Han bäfvade, han darrade, men det var af en ljuf, namnlös känsla, skild från all slags fruktan, men dock full af all slags oro. Han tänkte på dessa lyckliga drömmar, som, förvillande oss med sina skenbarheter af sanning, skilja oss från alla verklighetens bittra erfarenheter, men sluta med att lemna oss åt deras fulla inflytande, och han trodde sig nästan bedårad af en sådan. Han tvekade om han vågade vidröra dörren, för att icke skingra den ljufva villan, och likväl kunde han icke afhålla sig derifrån. Han hörde den sakta knackningen derpå af sin egen hand, utan att den väckte honom och såg i nästa ögonblick Ingeborg sjelf, utan att verkligheten ryckt hennes bild från hans tjusta öga.