Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 13

←  Kapitel 12

Georg Bogislaus Stael v. Holstein av Sophie Bolander Kapitel 13

Kapitel 14  →

13 Kapitlet.

Detta bref gaf en ny lifsväckelse åt Staels i svårmod försjunkna sinne. Kärlekens molnskymda sol steg åter klar fram på hans himmel, och hopp och frihet vinkade honom i sin öppnade famn. Han läste och omläste det tusende gånger, han tryckte det mot sina läppar, mot sitt hjerta och kände sig icke mera allena i sin enslighet. Oförklarliga makt, som vid det döda tinget förmår fästa hela tjuskraften af dens närvaro, som vi älska, och ifylla saknadens tomhet med ett lif af oändligen mycket mera innehåll, än det verkligheten under sina skiftande förhållanden och förströelser skänker oss!

Så förgick den tid, efter hvars förlopp han hoppades så mycket af sin lycka, då Tschammers afresa, som skulle blifva signalen dertill, bebådades honom en vacker morgon, derigenom att han från sitt fönster såg folket i stora hopar begifva sig åt Kremln, tydligen för att begapa czarens aftåg, hvarmed den förres stod i oåtskiljaktigt sammanhang. Från denna stund helsade han med den otåligaste väntan hvarje flyende minut. Hvarje klockslag, hvarje knäpp eller kny tydde hans spända inbillning som en föregångare till ett budskap från hans älskade, tills han ändtligen såg sin dörr öppnas.

— Himlen vare lofvad, kapten, att vi åter få träffas! — ljöd Hysings röst.

Ehuru bedragen i sin väntan, erfor dock Stael vid denna helsning den angenäma känsla, som den trogna och bepröfvade vänskapens stämnma alltid väcker i en själ med gehör för dess rena klang, och öppnande sin famn mot den inkommande, sade han: — Välkommen, redlige vän, efter en så ändlös längtan att få återse er!

— Jo, — återtog Hysing, — man behandlar oss just rätt hyggligt i vår fångenskap! Som missdådare, dem man för sin säkerhet fruktar, snarare än som ärliga kristna och en ädel konungs redliga undersåter.

— Jag har trott att skäl till denna klagan endast skulle vaTa mig förbehållet, — anmärkte Stael, — och hoppas att det blott är i vänskapens namn som ni funnit anledningen dertill.

— Alldeles icke! Men om än så vore, vore den väl mindre befogad för det? Hvad har ni gjort för det man skall inspärra er på detta sätt?

— Hvad jag gjort? — — — Min kära pastor, det hör till en annan historia. Låtom oss nu glömma — för minuten åtminstone — det förflutnas vedervärdigheter och prisa lyckan att hon ändtligen gjort mitt fängelse tillgängligt för vänskapen och… Jag gissar, det icke är ert första försök att till mig, som i dag lyckats?

— Nej, det må himlen vetal Jag har långt för detta gjort allt hvad göras kan; jag har mutat, jag har hotat, jag har brummat, men olyckligtvis icke ånyo mött furst Gagarin.

— Och genom hvad medel har det i dag lyckats er öfvervinna de stora hindren?

— Tillträdet till er, min kapten, var mig lika fritt, som utgåendet från mitt eget rum. Hvarken eder eller min vakt gjorde någon svårighet; det tycks som deras order nu mera blott anginge att bevaka, men icke att inspärra oss.

— Oss, säger ni. Jag hoppas likväl att det sednare endast angår mig.

― Nej, min vän! Också jag har haft min inspärrningshistoria fastän den varit af kort varaktighet. En vacker dag, må ni tro, befann jag mig som Jonas i hvalfiskens buk. Ingen ut och ingen in, hette det.

— Också ni! Och af hvad orsak?

— När redogör godtycket för orsakerna till sina handlingar? De upptäckas endast af det allseende ögat deroppe, som lika lätt genomtränger det mörker der våldsgerningar sammanspinnas, som oskulden hos den lidande, hvilken drabbas deraf. Min föga betydande eller inflytelserika personlighet borde ej inge någon fruktan.

— Min vän, förmodligen är det för min skuld ni ådragit er detta. Ni har fördubblat eder enträgenhet att få träffa mig sedan ni fick mitt bref?…

— Ert bref?…

— Hvars vigt ni förstod och…

— Ert bref, säger ni! Jag har sannerligen aldrig sett spår efter något sådant.

— Hvad! Ni skulle icke hafva erhållit det? — sade Stael och hans panna mulnade. — Jag kortsynte, — återtog han effer en stunds besinning, — jag borde hafva insett det! Skulle icke Ingeborg derom hafva talat i sitt bref? Ack, berusningen gör menniskan blind för allt, som ligger utom kretsen af hennes lyckas trollkrets.

— Ni talar i gåtor för mig.

— Det är sannt, det måste så förefalla er. Men säg mig, innan ni fordrar förklaringen; när begynnte er arrest?

― Sjelfva nyårsdagen, min kapten. Då jag på morgonen stod färdig att begifva mig till fältmarskalkens qvarter, att der med våra landsmän fira gudstjensten och anropa den högste om ett bättre tidskifte för Svea land, dess konung och folk, vägrade man mig att lemna mitt rum; vakten sade sig ej våga släppa mig öfver tröskeln, och det har fortfarit till idag, då jag, som ni ser, åter finner mig i min gamla frihet.

― Förräderi, förräderi! — u!ropade Stael. — Gåtan löser sig och allt blir mig klart. Som jag sagt, det är för min skuld ni måst lida detta!

— För er skuld? — — Det vore ändå en läkande salva på — Gud förlåte mig! — min vredes sveda. Men jag förstår icke ett ord…

— Det bref jag omtalat, sände jag er qvällen förut. Det är intet tvifvel underkastadt att det ju blifvit lemnadt i orätta händer, i hans, i hvars intresse, liksom i hvars makt det låg att så både hämma och hämna. Men den eviga rättvisan söker andra vägar för sina afsigters vinnande!

— Men, min bästa vän, ni förgäter att ni eggar min nyfikenhet, utan att tillfredsställa den, och att omöjligen kan vara er öfverlagda vilja.

Stael, som insåg befogenheten af sin väns anmärkning, berättade honom icke allenast brefvets innehåll, och de, ty värr, endast alltför grundade misstankar han egde mot general Tschammers innersta ledning af den stränghet, som öfvergått både honom sjelf och Hysinng, utan äfven den lyckliga upplösning, som, trots allt detta, lofvade att bekröna hans framtid med en sällhet, som skulle komma honom att glömma allt hvad han hittills lidit.

— Nu har jag gåtan upplöst och saken klar och, Gud ske lof! er lycka närmast i kikarn! En god hustru är ändå det förnämsta af allt hvad jorden ger oss — — — nej, icke jorden, ty sannerligen är hon icke en gåfva ofvanifrån; en rigtig Guds gåfva. Hon allena kan jemna lifvets vägar och i kärlekens jordmån omplantera dess sorger till doftande blommor för en högre glädje och frid. Gud välsigne er, kapten! Jag ville säga mera, men här — han lade handen på hjertat — här ligger konceptet och… ni kan läsa det utan tolk — tillade han med en stockning i rösten, som omisskänneligen förrådde den det hans hjerta hade i hans önskan för Staels lycka.

— Tack, min kära Hysing, tack! — sade Stael och tryckte vännens hand.

— Jag skulle vara den otacksammaste menniska i verlden, om jag ett ögonblick kunde tvifla på den vänskap, hvarpå ni gifvit mig så många prof. Utan öfvertygelse om dess oföränderlighet i med- och motgång, skulle jag icke nu vända mig till er med en ny begäran om biträde af er.

— Tala, och ni skall ej finna skäl att beklaga er öfver min bristande beredvillighet.

Äfven nu gällde Staels önskan ingenting mer eller mindre, än att Hysing ville blifva hans budbärare hos Ingeborg. Af fruktan att träda furstinnans befallningar i förväg, och genom något sjelftaget steg såra hennes herrsklystnad och uppväcka hennes missnöje, vågade han icke sjelf visa sig; men till skadeersättning för detta våld på sina känslor, kunde han icke afhålla sig från att skriftligen betyga Ingeborg sin längtan att återse henne, och meddela henne den frihet, som nu upphäft alla svårigheter, att med underrättelser möta hvarandra.

Sedan han för henne tolkat allt hvad han i ord uttrycka, begaf sig Hysing af med brefvet.

Unga läsare, du som ännu älskar med den första kärlekens varma, drömmande längtan, du hvars hjerta klappar ömt för de lidanden och sorger, som flyta ur samma källa, hvarur du hemtar dina högsta fröjder, för dig behöfva vi icke måla hvarken den sinnesstämning, hvarmed Stael afbidade sin väns återkomst, eller hvad han erfor vid de upptäckter, som åtföljde densamma, ty du är din egen konstnär och målar detta allt sannast och bäst inom ditt eget inres verld: och hvad dig beträffar, vördnadsvärde läsare eller läsarinna, som hunnit denna prisvärda grad af lefnadsvishet, der man ser ner på kärleken — den der friska varma ungdomskärleken — som på en barnalek, den man glömt för den lofliga omsorgen om gods och guld och materiens förkofran, dig vilja vi icke uppehålla med skildringar, hvilkas brister du kanhända skulle finna i ett förmycket, der vi sjelfva måste erkänna dem bestå i ett förlitet, utan gå derföre hellre att fullfölja handlingens gång, än uppehålla oss vid så kritiska detaljer.

Efter en timmas förlopp ungefär återkom Hysing; men blek och med krampaktigt sammanpressade anletsdrag, hvari en hel olyckshistoria tycktes fått sitt kompendium.

— I himlens namn! — utropade Stael och tog ovillkorligen ett steg tillbaka vid hans åsyn. — Hvad har händt? Något förförligt står att läsa på ert ansigte.

— Ja, i sanning! Min vän, min arma vän!… — Och Hysing tryckte Stael i sina armar.

— Tala! — ropade Stael med darrande läppar — Hvar är Ingeborg?

— I himlens beskydd vill jag hoppas; ty Gud öfvergifver aldrig oskulden.

— Hvar, hvar? — stammade Stael med bleknande kinder.

— Det finnes saker så bedröfliga, att inga förberedelser kunna mildra dem. Fröken Ingeborg Horn är — försvunnen.

— Försvunnen? Hvad säger ni? Försvunnen?

— Ja, försvunnen! Ingen har sett henne, ingen vet hvart hon tagit vägen.

— Försvunnen! — — — Omöjligt! Det är en lögn hvarmed man velat bedraga er.

— Ty värr, blott alltför sannt! Hela huset var i uppståndelse, då jag kom att fråga efter er fästmö. Och hennes syster!… Ni skulle sett henne! Hon var otröstlig. Förgäfves frågade jag alla jag träffade. Ingen kunde ge mig ett tillfredsställande svar. Allt hvad man hade sig bekant var, att någon af betjeningen sett en täckt vagn tidigt på morgonen stanna utanför palatsets port, och kort derefter afgå; men huruvida det hade något sammanhang med fröken Ingeborgs försvinnande eller ej, fanns ingen som kunde afgöra.

— Barmhertige Gud, kan din rättvisa tillåta sådant? Nej! Jag måste ut; jag måste ange detta förräderi hos furst Gagarin. Han skall, han måste uppsöka och återbringa henne! Han skall inför Gud, inför vår och sin egen monark svara, för hvad som drabbar de fångne som stå under hans högsta uppsigt.

— I himlens namn, lugna er, kapten! Betänk er vanmakt emot dem, som här torde handla emot er. Furst Gagarin lärer visserligen vara en ädel man, hvilket ni dessutom torde känna bättre än jag; men han är, efter hvad jag hört er säga, i slägtskap med general Tschammers gemål; och jag lemnar nu åt er sjelf att dömma, huruvida det är troligt att han skulle taga, om det så fordrades, några steg emot en slägtings hus, Nej, kapten! Mig tyckes det, att om ni skulle hafva någonting att vinna emot sådane förbindelser, borde det vara af henne, hvars egna intresse bjuder henne att bistå er, — — Ni förstår, af furstinnan.

— Af furstinnan!

— Men saken är ömtålig, ömtålig för alla; men mest för henne, som är er kärast. Ni måste väl besinna er, innan ni skrider till någon handling.

— Besinna mig! O, Gud, jag är icke mäktig af besinning. Tänk ni för mig! — Och Stael sjönk ner på en stol, satte handen för pannan och stirrade stelt framför sig.

Hysing försökte icke att med förnuftets ord besvärja den brusande stormen af hans upprörda känslor; han visste att dessa, liksom de stora orkanerna i naturen, måste ha sina tider att rasa ut, och att alla menskliga tröstegrunder äro svaga bålverk mot deras framfart; han visste, att menniskan måste skatta till sin egen svaghet genom sin smärta vid alla olycksslag, dem hon icke kan betvinga, och att hennes skattpenning först efter långa tidsförlopp, och förhållandenas ändringar kan vända tillbaka med vinningen af lugn och hopp för det krossade hjertat. Han vördade derför sin väns lidande såsom billigt och naturligt, och behandlade det som en klok fältskär det friska såret, hvilet han låter blöda ut innan han derpå försöker verkan af läkekonstens medel.

De stora både kropps- och själslidanden som sedan någon tid hopat sig, liksom för att pröfva krafterna af Staels natur, segrade genom detta sista slag på det långvariga motstånd, som trotsat dem, och nedlade vår hjelte i en brännande feber på sjuksängen.

Emellertid stod hans namn på listan öfver dem af krigsfångarne, som skulle afföras till de inre trakterna af Ryssland.

De skulle afsändas kolonnvis, bundra och hundra i hvarje afdelning, och den med hvilkan Stael var bestämd att följa, borde om tvenne dagar aftåga. Emellertid förvärrades hans tillstånd synbart och, snart sagt, med hvarje timma, så att intet tvifvel var öfrigt det ju icke den några och sjuttio mil långa färden, midt i en rysk januari-vinter, äfven om den kunnat, företagas med större beqvämligheter än de närvarande förhållandena gåfvo vid handen, ovilkorligen skulle hafva gjort ett slut på hans lif.

Hysing, som under de långvariga fälttågen och den utsträckta verksamhet, som hans menniskokärlek föreskref honom, ofta delat den lekamliga läkarens värf och vant sig, så väl vid bedömmandet al sjukdomars art, som vid deras behandlande, inisåg hela vidden af den förestående färdens följder för sin vän och beslöt, att åtminstone göra allt hvad på honom berodde för att rädda honom derifrån. Utan att göra några jemförelser mellan det sätt, hvarpå krigsfångarne behandlades af czar Petter och kung Carl — hvilken senare, då han hemskickade de sachsiska, lät gifva hvarje soldat bland dem nya kläder^[1] — trodde likväl Hysing att den allmänna känslan af mensklighet, som man äfven hos en fiende kan påräkna, skulle hos dem, som hade något att säga i saken göra sig gällande till fördel för hans vän. I denna tanka infann han sig hos kommendanten, som, åhörande honom med tålamod, fästade på honom en ganska forskande och djup blick, hvilken till en början tycktes innebära mera öfverläggning än hårdhet, och hvilken Hysing också med glädje tolkade till ett bifall, men under en fortsatt tystnad, ju längre ju mer, öfvergick till en likgiltighet, som slutligen konstaterade sig i ett ganska kärft uttaladt “nej”, åtföljdt af den anmärkningen att täckta sjukslädar finnas för transporterandet af sådana fångar, som deraf kunde vara i behof.

Förgäfves gjorde Hysing honom den föreställningen, att Stael omöjligen skalle kunna uthärda resan, hur den än företoges.

Kommendanten ryckte på axlarne och sade:

— Det får stå sitt kast. Mina instruktioner göra inga undantag för sådana fall.

Inseende att här ingenting var att erhålla, men förtviflad vid föreställningen, af att hans vän skulle utan vård eller skötsel omkomma i en eländig sjuksläda midt ibland Rysslands snö, eller i ett uselt kyffe bland Kasans tartariska horder, beslöt han att våga ännu ett steg, förtroende framgången deraf till den makt, som skyddar den redliges sak.

Det var till furst Gagarins slägtinge, och general Tschammers gemål, hans ingifvelse bjöd honom att vända sig, Hos henne väntade han att finna förmåga, inflytande och allt hvad förnuft och hjerta kan lägga i vågskålen, förenade för att bispringa hans önskningars framgång.

Han lyckades vid sitt besök att genast blifva införd till henne, och träffade henne sällskapad at Natalia, i hvars närvaro hon befallde honom meddela sitt ärende.

Hvysing, hvilken, sanningen att tala, var ingenting mindre än fruntimmerskarl, och aldrig i sitt lif tänkt att som supplikant sätta sig i beroende af en dams ädelmod, erfor en egen besynnerlig pressning öfver sitt bröst då han nu befann sig i åsyn af tvenne, hvilkas rang och högdragna hållning dessutom ännu mera vidgade svalget mellan hans och deras ståndpunkt.

Under hvarje annat förhållande skulle han säkert varit högst angelägen att undanbedja sig närvaron af det öfverflödiga vittnet till hans bryderi, men, intagen af vigten af sitt åliggande, öfvervann han obehaget af sin egen belägenhet och sporrade sin uppmärksamhet endast på undvikandet af allt, som kunde äfventyra stämningen af furstinnans lynne. Han föreställde henne Staels belägenhet och vådan af den förestående resan, han åkallade hennes inflytande, som slägtinge, hos furst Gagarin för att förmå honom till ändring, eller åtminstone uppskof af hans afsändande; han påminde henne om sitt utlofvade kall som stiftarinna af hans och Ingeborgs lycka och prisade den sälla lotten af en makt, som förstår sträcka sin verksamhet till de lidandes hjelp; hans hjerta gjorde honom vältalig, och den värma, hvarmed han förde dess språk hade otvifvelaktigt varit förtjent af ett lyckligare resultat, än det Tschammers maka lemnade honom.

— Min herre, — sade denna. — Ni tycker således icke att jag gjort nog, då jag förberedt och verkligen ämnade att innan kort fullborda Staels förening med det föremål han älskade? Efter fröken Horns försvinnande, hvad har jag väl för skäl att bry mig om honom? Hvad gör det mig om han vistas i Kasan eller här? Jag har verkligen ingen lust att lågga mig i edra landsmäns, de otacksamma svenskarnes öde; ty som jag funnit, blir harm och otack lönen derför; och jag ber er icke mer besvära mig med förböner för en person, hvars öde hädanefter icke kan vara mig annat än fullkomligt likgiltigt.

Efter denna afgörande förklaring, stod Hysing några ögonblick liksom förstenad.

— Det är då ert allvar, att ni icke värdigas använda ert ädelmod till den olyckliges räddning, att ni vill låta honom förgås hellre än att begagna ert inflytande?

— Min herre! — Jag frågar er ännu en gång: Hvad har jag med denne eder landsman alt göra? Och jag hoppas att ni skall finna obefogenheten af er begäran och det besvär som deraf skulle falla mig till del.

— Barmhertige Gud! — sade Hysing och lyfte sina ögon emot himlen — han skall då omkomma! Det är din vilja, emedan du sluter hvarje bröst för barmhertighetens känslor.

---

1. Historiskt.