Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 20
| ← Kapitel 19 |
|
Kapitel 21 → |
20 Kapitlet.
Vi vilja nu återvända till klostret för att der uppsöka Ingeborg och göra oss bekanta med det öde, som drabbat henne, och huru hon befunnit sig i denna obekanta tillflyktsort.
Den list generalen mot Ingeborg användt, då han, under föregifvande att hemligen tillåta henne ett afsked med Stael, hvartill han sjelf ville föra henne i sin vagn, istället afreste med henne till klostret, der han, upptäckande för henne beslutet om hennes och systerns förflyttning till Kasan, sade sig för att undanrycka henne ett så grymt öde hafva fört henne till denna säkra tillflyktsort, der han anförtrodde henne åt en vördnadsvärd systers beskydd; samt det våld hon känt mot sig begånget, då det nekades henne återvända och dela de faror och den smärta som väntade en älskad syster; detta säga vi, hade till den grad upprört henne, att hon nära nog råkat i förtviflan, och tagit sin tillflykt till tårar, böner, hotelser och allt, hvarmed hon trott sig kunna beveka sin omgifning. Hon tänkte på hvad Stael skulle lida af sina felslagna förhoppningar och ovissheten om hennes öde, och hennes eget lidande blef derigenom dubbelt. De första dagarne voro förfärliga — ansigten, hjertan, murar, allt var lika kallt, lika stelt, lika obevekligt, under det hon sjelf tärdes af den mest brinnande glöd. Hon var som den vulkaniska elden i ett Hekla.
Sedan den tid var tilländalupen, inom hvilken, såsom hon visste, de svenska fångarne borde hafva lemnat Moskau, förändrades hennes sinnesstämning, och hon föll i ett djupt men stilla svårmod. Hon längtade icke mer till den frihet fångenskapen utom klostermurarne skänkte henne, sedan allt hvad hon älskat var henne beröfvadt. Stael och Ebba voro nu borta; hvad betydde det då, hvar helst hon befann sig? Det enda som i denna belägenhet skänkte henne någon slags glädje var lilla Sigrid, vid hvilken hon snart kände sig fästad med denna egna dragningskraft som qvinnohjertat eger till barnanaturen. Och abbedissan, som med nöje såg, att någonting kunde lindra Ingeborgs melankoli, tillät gerna flickan att vistas hos henne, så mycket hon behagade, under det hon likväl följde både henne och Ingeborg med sin noggranna uppmärksamhet.
Flickans späda ålder och barnsliga sinnelag, den vaksamhet som iakttogs vid de besök Hysing gjorde henne, samt den iakttagna försigtigheten att inom klostret gifva Ingeborg ett förändradt namn, voro å ena sidan nog stora hinder, och å den andra nog säkra garantier för upptäckten af hennes vistande der, genom Sigrid, hvarför hon i alla fall ansåg faran minskad, sedan man trodde Stael nära sjuttio mil från Moskau.
Så lefde Ingeborg stilla och undergifvet, underkastande sig ett öde, det hon icke kunde förändra.
Klostrets frid öfverensstämde med hennes sorgsna själs behof, och om icke tankan på det sätt, hvarpå hon blifvit ditförd, och det våld som qvarhöll henne der, stundom revolterat hennes sinne, skulle hennes lidande nästan försonat henne med detta ställe, blott för det heliga lugn, med hvilket det tillät henne öfverlemna sig åt sin smärta.
Så hade tiden förflutit ända till den dag, då den lilla boken tillförde Ingeborg den anförda helsningen från Stael. En hemlig aning öfvertygade henne, att den var från honom, ehuru hvarken stilen lemnade någon upplysning, eller hon kunde förklara möjligheten deraf.
Under tusende gissningar öfverlemnade hon sig åt hoppet om Staels närhet och sin snart stundande befrielse, då hon snart från en annan sida återkallades till känsla af den verklighet, som hotade henne.
Abbedissan, hvars nit om klostrets ekonomiska välbefinnande och förkofran var lika omfattande och prisvärdt, som någonsin för dess andliga anseende, sade, dagen efter det Ingeborg erhållit den vigtiga underrättelsen, under det hon med mycken vänlighet tog henne vid handen och förde henne in i klostrets vinterträdgård:
— Mitt goda barn, jag hoppas att du funnit det beskydd du njutit inom våra murar, sådant, att det skall erhålla ditt goda vitsord hos min broder vid hans snara återkomst, och jag skulle mycket hafva missräknat mig på den fromhet, som jag trott mig finna hos dig, oaktadt din villfarande tro, om den skulle lemna dig likgiltig för den välsignelse och syndanåd man vinner genom de gåfvor man sjelf, eller genom andra förskaffar kloster och kyrkor. Min bror är en mycket frikostig man och han önskade att du skulle finna dig väl. Men mitt goda barn, hvad fattas dig?
— Er bror — upprepade Ingeborg.
— Är som du sjelf erfarit, ädelmodig och gifmild; men blott de gåfvor, som gifvas den heliga modren och helgonen skaffar gifvaren syndernas förlåtelse och… Men hvarför denna häpnad?
Ingeborg var blek och orörlig. Hon kände hur blodet stockade sig kring hennes hjerta och hennes knän darrade. — Han kommer? — stammade hon.
— Om en månad, till czarens förmälningshögtid, såsom han skrifver.
— Om en månad! — Och Ingeborg andades lättare. — Och om jag dessförinnan, om jag i detta nu fordrade, att ni återgaf mig en frihet, den ni utan all rättighet beröfvat mig, hvad skulle ni då svara?
Vid denna fråga tog abbedissan ett steg tillbaka, och betraktade Ingeborg med en uppsyn, som betviflade hon att hon hört rätt; derpå sade hon med lika mycket lugn som värdighet:
— Om den första verkan af din beskyddares återkomst består i bortläggandet af det fromma sinnelag du hittills visat, emot ett öfvermod, som tillstädjer dig försöket att skämta med mig, så kan jag endast beklaga, att de föredömen af fromhet och ödmjukhet, du bland oss haft för ögonen, icke förmått åstadkomma någon varaktigare förändring på ditt sinne.
— Hvad föreställer ni er, min abbedisa? Skulle jag skämta? Nej! Icke allenast min fråga var allvar, utan ännu mera min bön, min innerliga bön, att ni ej vidare måtte låna er till ett syndigt våld emot min frihet.
— Är det jag som skall mottaga föreskrifter af dig, mitt barn? — sade den stolta abbedissan, som kände sin värdighet på det djupaste förnärmad af detta tilltal.
— Skulle du, efter nära ett års vistelse inom dessa murar icke bättre lärt fatta det språk, hvarmed min värdighet bjuder dig tilltala mig?
— Jag kan och jag bör i detta ögonblick endast tala ett språk, det är sanningens, och ert hjerta kan icke vara döft för dess röst, ty i det talar alltid Gud.
— Tyst, mitt barn! Vanhelga icke detta heliga namn, genom att blanda det med ett verldsligt öfvermods syndiga tal. Han vill endast nämnas af tillbedjande läppar!
— Nej, min abbedissa, äfven af de bedjande, af de sanning och rättvisa åberopande! Hvad vore han, om han icke följde oss in i lifvets alla förhållanden, och der gjorde sig känd af oss? Ja, jag känner, jag erfar att han är med mig i detta ögonblick och skall öfvertyga er om min rättvisa sak! Ni kan icke — och Ingeborg nedslog sina ögon — vara okunnig om de afsigter, som förmått er bror, general Tschammer, att undandraga mig det öde, som jag bort dela med min syster, och vore ni det, skulle den afsky och fruktan, som jag icke mäktat qväfva vid föreställningen om hans återkomst bort säga er nog. Min abbedissa, kan ni längre vägra min bön?
— Min broder har af faderlig huldhet här beredt dig ett skydd. Om du skulle misskänna värdet deraf, och af en påkommen nyck finna dig föranlåten till några egenmäktiga steg, kan det icke förmå mig att svika i mina pligter.
— Och tillåt mig fråga, hvad ni här räknar att vara er pligt?
— Att uppfylla mitt löfte och lemna dig, som ett rent och obesmittadt lam, tillbaka i de händer, som anförtrott dig åt mig.
— Och det är ert samvete, som säger er detta?
— Och klostrets föreskrifter. Dess lagar tillåta ej att vi utkasta någon ur dess sköte åt ett ovisst ödes vexlingar i en syndig verld.
— Kan ni på er höga ståndpunkt, min abbedissa, så förvilla er?
— Förvilla mig? — — Barn, du vet icke hvad du säger! Jag förvilla mig? — — Och abbedissan gjorde det heliga tecknet öfver sitt bröst.
— Store Gud!
— Det lugn och den undergifvenhet du hittills iakttagit, bevisa bäst hur litet du vetat dig hafva att frukta.
— Jag har varit lugn, emedan jag beslutat att förr dö än återse er broder. Jag vidhåller detta beslut ännu, men med hvilka olika känslor! Jag egde då intet annat val, ingen annan önskan; ty jag trodde honom, som jag älskar, långt, långt borta, skild från mig för alltid. Men nu, hur annorlunda! Vi hafva återfunnit hvarandra… Ett ord, ett enda ord, abbedissa, och ni sätter en gräns för smärtan och öppnar ett himmelrike af sällhet.
— Hvilket tal! I hafven funnit hvarandra? Er vistelseort här skulle vara upptäckt?
— Jag hoppas det, jag har anledningar att tro det. Ni finner nu, att ni icke skall utkasta mig från klostrets sköte till ett ovisst öde; alt kärlekens famn är färdig att betrygga det.
Abbedissan såg förfärlig ut.
— Ni svarar icke?
— Hvad skulle jag hafva att svara på detta?
— Ett bestämdt, öppet bifall, eller… Nej, ni kan icke hafva hjerta dertill.
— Jag trodde mig icke ånyo behöfva upprepa mina ord.
— De skulle vara desamma. Ni vill vara obeveklig?
— Pligten låter icke beveka sig.
— Jag frågar er ännu en gång, med hvad rätt ger ni er dessa pligter mot mig? Jag tillhör icke er kyrka, och är icke i den värnlösa belägenhet att ni kan tro det vara en barmhertighetspligt ait omfatta mig; hvarken min tro, min andliga eller verldsliga ståndpunkt sätter mig under de lagar ni åberopar; ni torde alltså finna att hvad ni kallar pligt är — våld.
I stället att visa sin förtrytelse, log abbedissan såsom från en höjd der hon var otillgänglig för hvarje annan känsla än den af sin egen öfverlägsenhet och sade:
— Den godhet du här erfarit bär en ömkansvärd frukt! Må himlen vredgas på dina förolämpningar, jag förlåter!
— Jag har icke förolämpat er! Jag har trott på ert ädelmod, därför har jag visat er mitt förtroende; jag har bönfallit hos er med allt det hopp som tillförsigt till rättvisa och billighet kan inge; men ni har varit obeveklig. Det är ni, som uppkallat känslan af rättighet hos mig, och jag skall säga er hur långt jag vill göra den gällande: Att jag befinner mig här, är ett brott emot czarens bud; det behöfs blott att han får veta det och han skall icke underlåta att straffa den djerfve som vågat trotsa hans bud! och jag, jag skall nog finna medel att underrätta honom derom, lika visst som… Er czar skall icke vägra en fremmande konungs undersåter den rätt de till sitt skydd böra påräkna. Få se hur det då går med er broder.
— Stackars barn! — sade abbedissan med en köld, som ännu mer uppdref Ingeborgs värma — Stackars barn, som hotar så starkt innan du ännu mätt graden af dina krafter. Hvad min bror beträffar, tillhör det mig lika litet att granska hans handlingar som att förråda hans förtroende; men hvad jag med kännedom af hans karakter kan försäkra dig, är, att han aldrig skulle tillåta sig några steg, dem han ej skulle veta sig ha kraft att försvara; och hvad jag med afseende på de medel du skryter med, vill säga, är blott det, att klostrets vaksamhet ännu aldrig funnit sig bedragen; men att du till följe af dina hotelser får tillskrifva dig sjelf den fullkomliga isolering du för din återstående tid torde blifva underkastad.
— Barmhertige Gud! — stammade Ingeborg, på hvars föreställning detta hot gjorde ett förfärligt intryck.
— På det sättet fordrar klostrets säkerhet att skyddas. Hvar är nu kraften af dina hotelser? — Och ett ironiskt leende blandade sig med det gudomliga lugnet på abbedissans ansigte.
— Hvar? — — I mitt hopp till Försynens barmhertighet öfver den oskyldigt lidande.
— Ödmjukheten och undergifvenheten kunna endast tillegna sig en sådan tröst, då trotsigheten och det uppstudsiga sinnelaget tvertom hafva allt att frukta.
— Hör upp att tala detta skrymtans språk, som endast väcker hat till den helighet hvarmed ni prunkar. Barmhertige himmel! — återtog Ingeborg och sjönk ned på sina knän, under det hon sammanknäppte sina händer och sträckte dem emot himlen. — Du som kan skapa tusende vägar för den hjelp du vill sända den lidande, räck ut din fadershand mot det våld som triumferar öfver svagheten och beskydda mig; beskydda mig med din fadershand, o Gud!…
Snyftningar qväfde hennes röst, men tårarne tolkade det språk tungan icke längre förmådde uttrycka.
Den stolta abbedissan, lika stålsatt mot tårar som böner, stod der och betraktade henne så kallt och stelt som hade hon sett på en alfreskomålning. Då öppnades dörren och en af systrarne förkunnade abbedissan att någon önskade tala med henne.
— Jag kommer — sade abbedissan och gaf systern befallning att föra Ingeborg till hennes rum och vidare se till att ingen, och uttryckligen icke lilla Sigrid, fick hafva någon förbindelse med henne.
— Lilla Sigrid — sade systern — Jag såg henne nyss stå gråtande och klappande vid dörren.
— Det hjelper icke syster, du har hört min befallning.
— Abbedissans vilja vare uppfylld! — sade systern.
Ingeborg betraktade abbedissan och följde systern utan motstånd; ty hon visste hur fruktlöst hennes böner skulle falla.
Men i dörren möttes hon af en annan syster, som sade:
— Det är hennes höghet Catharina Alexiewna, som ber att få tala med abbedissan; hon bad mig säga det, emedan hon önskar slippa att vänta.
— Inom dessa murar hafva konungar fått lära att vänta och furstar att glömma sin höghet. Catharina får afvakta min ankomst. Säg henne det.
Systern gick, men Ingeborg, som hört hvad hon haft att förkunna, utropade, fattad af en glad aning:
— Catharina! Store Gud, kanske har du så förunnat mig bönhörelse?
— Mitt barn, du har hört min befallning.
— Min abbedissa, jag vill tala med hennes höghet, jag vill säga henne allt. Jag skiljer mig icke en handsbredd från er; jag släpar mig i edra fotspår, jag fasthåller mig vid edra kläder. Endast med våld skall ni kunna visa mig från er.
— Vansinniga! — utropade abbedissan, — och det oförändrade lugn hvarmed hon i känslan af sin öfverlägsenhet hittills vetat bibehålla sin värdighet, förbyttes nu i en vrede, den hon ej mäktade återhålla.
Ingeborg stod med sammanknäppta händer och en hållning som visade, att hon var beslutad till det yttersta försöket.
Så stodo de några ögonblick, betraktande hvarandra, liksom tvenne kämpar, hvilka vilja öfvertyga sig om hvarandras krafter för den förestående striden.
— Trotsiga! — sade abbedissan, med ett bittert löje, sedan hon tycktes finna att intet annat medel skulle lyckas — Gå, syster Ursina och säg Catharina, att jag i dag är hindrad.
— O, min Gud! — utropade Ingeborg.
— Ni ser hur det lyckas att strida mot mig.
Men i detsamma hördes ett slag på dörren och en stor, ståtlig fruntimmersgestalt, med utmärkt vackra, men nästan maskulint starka drag, och blå klara ögon visade sig. På hennes hållning och imponerande sätt att föra sig, kunde man nästan se att hon var född att herrska. Detta var Catharina.
— Förlåt, — sade hon, — att jag tvingat mig hit, men detta rum hör ju ingalunda till ställets helgedomar, och jag har således icke våldfört mig på edra lagar! Är detta abbedissan sjelf?
Abbedissan gjorde en bejakande bugning.
— Mitt ärende…
— Tillgif ers höghet, att jag vågar påminna om klostrets reglor, som förbjuda obehöriga vittnen, på det de icke må blanda sina fromma tankar med jordiska föremål och således aflägsna dem från himlen. Och med dessa ord gjorde hon en ganska betecknande åtbörd med handen åt Ingeborg.
Men Ingeborg förblef orörlig.
— Hvad, min fru abbedissa, — sade Catharina med ett uttryck som uppenbarade den blifvande czarinnan. — Menar ni jag är hitkommen för att lära klosterreglorna, eller har verlden blifvit er så suspekt, att ni icke tror ert eget kön, liksom den girige icke tror sig sjelf?
— Gå! — befallde abbedissan.
— Jag tillhör icke dem, som denna regel gäller, — sade Ingeborg.
— Mitt ärende, — återtog Catharina, hvars lynne var att icke låta hejda sig af några hinder, — är att fråga er, om under ert beskydd befinner sig fröken Ingeborg Horn?
När personer, som äro vana att utan motsägelse råda och befalla, en gång råkat i schack för en ännu öfverlägsnare makt, falla de ofta ned från sin värdighet och råka i en förlägenhet, ur hvilken de fåfängt söka sin räddning. Så blef också fallet här; och vid Catharinas fråga, blef abbedissans svar ett sväfvande mellan ja, och nej.
— Ers höghet, om det är henne er fråga angår, så tillåt mig få komma fru abbedissans ovisshet till hjelp! Ni ser henne här.
— Jaså, det skulle kanhända vara ni? — Och Catharina fästade sina stora, genomträngande ögon på Ingeborg. — Man har sagt mig, att general Horns döttrar voro vackra, och ni motsäger just icke beskrifningen. Alltså den jag söker!
— Ni, ers höghet, söka mig; den, som ingenting högre önskar än att få falla till edra fötter och anropa ert beskydd?
— Vi möta då hvarandra på halfva vägen, emedan jag just kommer…
— O, min Gud!
— Att erbjuda dig mitt, för så vida det handlar om att befria dig från detta kloster, och… Men derom får man väl icke tala inom dessa helgade murar. — Och Catharina afbröt sig, skrattande rätt hjertligt.
Må man föreställa sig abbedissans uppsyn vid allt detta, och hvilka känslor hos henne sattes i rörelse!
— Ers höghet! —— stammade hon. — Detta är stridande emot klostrets bruk och mina pligter…
— Hvad, min värda fru abbedissa! Ni måtte väl icke räkna fröken Horn vigd vid edra bud? Hon kan väl icke vara annat än inpensionerad hos er, och i denna egenskap berättigad att lemna er?
— Hon är en ung, omyndig flicka; och den som är i faders ställe kan endast…
— Jag förstår, jag förstår! Men i detta ögonblick skänker jag henne en ny både fader och moder, — czar Petter och mig, — erkänner ni deras förmynderskap?
Abbedissan förmådde knappast svara, Hon, nyss den starka, den i känslan af sin makt så säkra och obevekliga, stod der nu öfvervunnen och besegrad. Hvad ville hon göra emot Catharina, emot henne som egde dens hjerta i sin hand, inför hvilken Ryssland darrade, och som mäktade sträcka sin hämd lika långt som sin vrede, antingen den drabbade inom helgedomens eller verldsliga höghetens gebit? Det fanns icke mer än ett parti att taga. Abbedissan lyftade sina händer mot himlen, och kallade honom till vittne på sin oskuld.
Från klostret förde Catharina Ingeborg med sig till sitt eget
palats. Sedan hon der, i ett af smårummen lemnat henne
några minuter åt sig sjelf, och eftertankan af allt hvad som
passerat, kom hon tillbaka, beledsagad af Natalia, under det
dörrarne till en annan sida öppnades, derifrån Stael inträdde.
Må man tänka sig hans och Ingeborgs öfverraskning och glädje vid åsynen af hvarandra! Ett rop undföll dem begge. Stael sjönk till Ingeborgs fötter; Natalia vände sig om och nedpressade en suck, som hotade att qväfva henne.
— Mina unga älskande, — sade Catharina med lika mycken mildhet som värdighet, i det hon steg fram och fattade deras händer. —
— Det är mig ett lika stort nöje att kunna bidraga till er lycka och derigenom visa ett deltagande för er, såsom mina landsmän, såsom ock min välvilja för unga furstinnan Gagarin, hvilken är den, som varit eder förespråkerska hos mig. Hon har sagt mig allt, både hvad J redan lidit och hvad J kunnen hafva att frukta. Ert spel är ganska högt, min kapten, att under en fremmande förvexling vistas här, och den som med er inlåtit sig i detsamma, riskerar icke mindre; ty, tro mig, czar Petter är icke den, som låter leka med sina bud, eller lemnar deras förakt ohämnadt! Men för denna gång må ni vara trygg både för er sjelf och för er vän der borta i Kasan. Det vore synd att straffa den som kärleken vill lyckliggöra. — Och vid dessa ord lade hon Ingeborgs hand i Staels.
Sedan dessa tryckt hvarandras, fattade de Catharinas, dem den ene förde till sina läppar, den andra sköljde med sina tårar.
— Glömmen icke er tacksamhet mot furstinnan! — sade Catharina och visade på Natalia, — ty, som jag sagt eder, är det hos henne J egentligen stannen i förbindelse för er lycka.
— Min furstinna, — stammade Stael.
— Ni har vägrat att af mig mottaga ert lif; skall ni också vägra att mottaga er lycka?
— Intet pris kan vara för högt för den, min furstinna! Må detta säga er allt om min tacksamhet! Natalia slog ned sina ögon och en purpurglöd färgade hennes kinder.
I detsamma inträdde en kavaljer och anmälde generalskan Tschammer, som utbad sig ett enskildt företräde. Natalia hviskade några ord till Catharina, som derefter tillsade kavaljeren att införa generalskan.
Vi vilja icke försöka att beskrifva generalskans öfverraskning, då hon här redan fann allt gjordt, hvad hon kom att förbereda. Hennes planer hade segrat, och hon skulle komma till det mål, som lofvade så ljufva triumfer. För en qvinna med hennes karakter kunde hon icke sträcka sina önskningar längre.