Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 22

22 Kapitlet.

Hvilken himmelsvid skilnad är det icke emellan den föreställning man gör sig om smärtan och denna sjelf. I ena fallet erfara vi den blott med tankan, i det andra med känslan. Vi må så mycket vi vilja med den förra anticipera på bitterheten af den förlust vi se oss till möte, den träffar oss dock helt olika när den kommer i verkligheten.

I förra fallet förmedlas den af inbillningen, hvilken alltid, ehuru beslöjad hon än må hålla den, har hoppet vid sin sida, som lägger sin mjuka hand mellan tryckningen af olycksslaget och vårt hjerta, då verkligheten deremot sätter den skarpa udden deraf på dess nakna nerver. Detta fick Ingeborg erfara, då Stael var borta, och hemmet var tomt. Då dörren tillslöts efter honom och ljudet af hans sista steg på trappan försvann, ville hennes hjerta brista.

Med känslan af att icke mer behöfva för honom anstränga hvarken sin omtanka eller sin själsstyrka, var också den inre spännkraften slappad och den smärta hvaråt hon nu, så att säga, kände sig ega rätt att öfverlemna sig, grym och förfärlig.

Emellertid vilja vi nu följa Stael, för att erfara hur hans flykt lyckades.

Alexander hade så klokt, försigtigt och raskt tagit sina mått och steg för hans lyckliga undkommande, att han timman efter det han lemnat sitt hem rullade genom Moskaus gator, för att aldrig mer återse denna stad, inom hvars murar ett så förfärligt öde väntade hans landsmän.

Närmare emot midnatten kom han fram till en by, med hästombyte. Ehuru ruskigt stället förekom honom, lämpade han sig dock efter sin reskamrats önskan, alt der hvila ut några timmar. Hela huset var redan försänkt i sömnens ljufvaste ro, då de anlände; och först efter en lång stunds bultning på den eländiga stugudörren, hördes något tecken till lif derinne. Efter ett förfärligt bråk med det bristfälliga låset gick dörren ändtligen upp, hvarvid en fysionomi visade sig som [ 171 ]kunnat tjena till typ för Macbets hexor. Hade Stael haft den allraminsta benägenhet att tro på augurer, så skulle han lätt tagit den gamla qvinnan för ställets onda genius, och genast skyndat derifrån såsom flyende för ett olycksöde; men nu tänkte han snarare att dess uselhet skulle afvända alla efterspaningar, ifall man verkligen skulle hafva anställt sådana efter honom.

Efter otaliga försök att göra sig förstådda af den gamla, som dels var döf, och dels okunnig med hvarje annat tungomål än den simplaste bondryska, och vid hvarje missförstånd lät en ström af eder tolka sin obekantskap äfven med tålamodets vackra dygd, lyckades det ändtligen våra resande att här få sig herberge öfver natten.

Såsom man väl kan förstå, var detta ställe icke så beskaffadt att resande der gerna inträdde, hvarför ett enda litet gästrum var mer än tillräckligt för beholvet, alldenstund det sällan inträffade att någon kände sig frestad att sätta sin fot inom dess tröskel. I detta rum blefvo emellertid Stael och den tyske köpmannen instufvade, under det gumman med mycket knot och krus tillredde de begge sängarne som der befunnos.

Ehuru litet inbjudande för sömnens andar man skulle tro den hufvudgärd vara, som tillredts af sådana händer, hade vår hederlige tysk dock knappast, efter det han tömt en god mugg öl, som huset lyckligtvis hade att bestå, nedlagt sitt hufvud, innan de omisskänneligaste sömnljud förkunnade att han icke mer fanns i de vakandes verid. För Stael deremot var ingen sömn att vänta. Tanken på hans älskade Ingeborg och de oväntade händelser som gifvit ett så nytt och äfventyrligt uppslag åt hans öde, höll honom i alltför stark spänning för att han ett enda ögonblick skulle kunna låta öfverraska sig af förgätenheten deraf. Sedan han några timmar kastat sig fram och åter på sin säng, på hvilken han halfklädd nedlagt sig, slog han opp eld och påtände tranlampan, som var den värdiga belysningen åt detta ställe.

Hans känsla sade honom att Ingeborg i hans rensel gömt någon af de böcker, med hvilkas läsning de tillsammans brukade sluta sin dag, och nedkalla himlens beskydd öfver nattens frid; och hans behof dref honom oemotståndligen att öppna dess blad för att hemta den hugsvalelse som religionens kraft och minnet af den älskade der förenade bjödo honom.

Han hade icke bedragit sig. Men vid letandet derefter påträffade han något som han ännu mindre väntat sig, och hvaraf han kände sig lika djupt rörd. Det var det lilla skrinet, [ 172 ]som innehöll alla Ingeborgs nipper och dyrbarheter. Här återfann han alla de prydnader, hvaraf han visste henne vara besittning, ända till den medaljong som omslutit hennes mors porträtt, hvilket han dock fann uttaget, och således förvaradt af den barnsliga kärleken.

Vid åsynen af detta nya bevis på hennes rörande ömhet, kände Stael sina ögon fuktas af tårar. Han tryckte medaljongen till sina läppar och betraktade med en nästan pietistisk känsla de dyrbara ringarne och smyckena, som voro ett arf af vördade slägten och ämnade att under lyckligare förhållanden i palatsen och konungagemaken blanda sin strålande glans med en skönhet, skapad att der hemta sin beundran och sitt pris. Ur de många tankar och betraktelser, hvaraf han kände sig öfverväldigad, väcktes han slutligen genom bullret af en vagn, som på långt håll lät höra sig. I den förmodan att det kunde vara någon resenär, hvilken, okunnig om ställets beskaffenhet, här kom att dela hans och hans kamrats lott, men betänkande att försigtigheten är den angelägnaste omsorgen för em person i hans belägenhet, nedlade han i hast nipperna, släckte lampan, kastade elddonet i en vrå och lade sig, med skrinet under bufvuddynan, i sin säng.

Hans förmodan var endast alltför rigtig, ty efter en liten stunds förlopp hörde han vagnen stanna på gården, och väldiga slag på förstugudörren förkunna att någon önskade komma in, Men denne arme någon var icke lyckligare än han och hans kamrat nyss varit, utan fick fullt ut lika länge hålla på att klappa, tills ändtligen samma slags klinkning på låset inifrån, som bebådat deras inlåtande, äfven nu tillkännagaf samma resultat för honom. Men må man föreställa sig Staels känslor, då han får höra en röst, den han igenkände vara general Tschammers, begära att blifva insläppt och erhålla ett rum! Det minst tiofaldiga upprepandet af samma begäran, hvartill gummans döfhet tvingade den talande, lemnade Stael så mycket säkrare öfvertygelse om att han ej bedrog sig.

— Ett rum, — upprepade qvinnan gäspande, sedan hon ändtligen hunnit öfvertyga sig om hvarom saken handlade. — Vi ha bara ett, och i det ligga redan tvenne herrar, som kommit från Moskau i qväll.

— Från Moskau, — sade generalen, — Nå väl, för mig dit in. Jag undrar just om händelsen der redan hunnit blifva bekant! sade han lågare. På så usla ställen måste man underkasta sig de olägenheter som icke kunna undvikas.

[ 173 ]— Mycket beskedliga herrar, — mumlade qvinnan, — Nöjde med allt. Lade sig genast och ha sedan icke låtit höra kny af sig. De ska nog inte besvära.

— Min vagn gick sönder här nära intill. Skulle annars icke gjort intrång i detta eländiga kyffe. Laga nu att min kusk genast får reda på en smed…

— Ska' er kusk vara med? Då torde det väl bli litet trångt derinne; men han kan sätta sig på kistan.

Sedan generalen rättat hennes villomening och ändtligen hunpit upplysa henne om att han önskade komma derifrån så fort som möjligt, hvaraf icke ett enda ord gått Staels öra förbi, öppnade den gamla dörren, tände lampan och bjöd generalen ta sin plats hvar han kunde, emedan någon säng icke mer fanns att få.

Stael hade vändt sig åt väggen och dragit täcket öfver hufvudet, men genom den lilla öppning han lemnat öfver ansigtet, såg han skuggan af generalens gestalt på väggen.

Generalen gick med snabba och häftiga steg öfver golfvet och gjorde vida mer buller af sig än han hade behöft, hade ej hans tydliga mening dermed varit att uppväcka sina medgäster. Men detta var fåfängt, ty den verkliga tysken sof som om han insomnat midt i en laddning vallmo, och Stael var ej den som låtsade sig vara begåfvad med mindre lycklig sömnförmåga.

När generalen således fann att så lindriga medel ingenting uträttade, gick han fram till den förstnämndes säng och stötte omkull stolen, på hvilken den utdrackna ölmuggen stod, så att den klingade i tusende stycken; men också detta var fruktlöst. — Komna från Moskau i qväll. — Hm! Det borde der vara bekant. Jag kan icke tvinga min otålighet. — Och med dessa ord, som han halfhögt frammumlade, tog han lampan i handen och nalkades Staels säng. Han sträckte lampan så att dess sken skulle falla Stael i ögonen, hvarvid han med andra handen fattade i täcket, för att bortrycka det och såmedelst förmå honom att vakna. Men Stael, som i tid insåg hans afsigt och fattade hela faran af sin belägenhet, kände knappast generalens hand vidröra täcket, som tjenade till hans skygd, innan han under brummandet af: “Der Teufel geht los”! slängde upp den ena armen med sådan häftighet och så väl afpassad rigtning, att han slog lampan ur generalens hand, så att den rullade långt ut åt golfvet, hvarvid den naturligtvis slocknade.

Nu var det kolmörkt i rummet. Ett godt värn mot faran att blifva upptäckt.

[ 174 ]— Hvad! — brummade generalen. — Ni är något häftig i edra rörelser.

— Hvem tusan stör min goda sömn?

— Ni har släckt lampan. Hur skola vi få eld på den igen?

— Man sofver inte vid ljus, min broder.

— Er broder? — Förlåt mig, min herre, jag är en resande, hvars ekipage gått sönder och derför nödgats taga in här; man har anvisat mig detta rum; jag har derför lika rättighet som ni, att begagna mig af de få förnödenheter det bjuder. Jag vill ha eld på lampan.

— Mjuka tjenare, min herre! Kan icke vara er till tjenst. Var god och anmäl er hos värdinnan på stället. Innan ni hunnit få henne vaken och hon att få eld på lampan, hoppas jag att längesedan vara insomnad, emedan jag känner hvad tid processen fordrar, och ber jag er begagna edra rättigheter iså vidsträckt mån ni behagar, blott att vi, min kamrat och jag, få sofva i fred.

Här gällde nu att antingen qvarblifva i mörkret, eller gå miste om den nyhet han önskade erhålla. Tschammer valde det förra och sade:

— Jag tackar er för rådet. Ehuru otrefligt det är att vara i mörkret, tror jag dock att jag föredrager det framför att underkasta mig alla obehagligheter, som den gamla trollpackans handräckning skulle kunna lägga i ljuset. Ni har förmodligen gjort en lång resa, emedan ni kan njuta en så afundsvärd sömn?

— Åh nej! Bara från Moskau i qväll. Men jag har en liten resa för mig i hopp att göra goda affärer, och då kan man ta sin sömn med hjertans lust.

— I qväll från Moskau, säger ni?

— Ja, vid pass klockan nio. Man kommer alltid sent från hemmet, då man måste slita sig från vigtiga affärer.

—— Hvad nytt i Moskau, min herre?

— Förlåt min frågvishet. Intresserar det er? Är ni bekant der?

— Jag ämnar mig dit, och tar gerna emot underrättelser derifrån.

— Ni ämnar er dit? I denna natt?

— Så snart min vagn hinner bli lagad, hvilket jag hoppas ej skall dröja länge, emedan man sade mig att en smed skulle finnas i byn.

[ 175 ]— Ni kommer då lagom för att få se… Man sade att de svenske skulle… Men, herre, det är väl icke möjligt att czaren vågar — att han har hjerta, mente jag, att utgjuta deras blod?

― Hvad säger ni?

— Hm, jag talar efter pratet jag. I min bod och på mitt kontor vet man litet om hvad man bör rätta sig efter eller ej af dylika rykten. Dessutom fick jag höra det just som jag satte mig i vagnen. Ser ni, midt öfver på gatan bodde det hos en af mina vänner ett par svenskar, och just som jag skulle fara kom deras värd och tog afsked af mig och sade, att vakterna fått skarpladdade gevär och att något farligt förestod,

— Så! — sade Tschammer och Stael märkte att han andades starkare.

— Det var ändå beskedligt folk de der svenskarne — återtog Stael, som ännu icke funnit skäl förmoda att Tschammer fattat några misstankar mot honom. — Och så kunde vi också något lite förtjena på dem, det vill säga på de rikare, som hade pengar att öda, De måtte spelat bra sinsemellan, de bestarne!

Tschammer svarade icke,

― Det var en som hette Stael…

— Stael von Holstein, menar ni?

— Kan hända, fast jag inte känner honom till hela den ramsan af namnet.

— Hvad har ni er bekant om honom?

— En mycket hederlig karl! Behöfde ofta pengar och hade redbara saker att låna på.

— Och han lade sig i händerna på er?

— Han behöfde min tjenstaktighet, och jag är den hjelpsammaste menniska i verlden. Hade alltid goda panter. Hustruns nipper, redbara saker!

— Hustruns nipper, säger ni?

— Ja, stackars liten, inte kan det vara så roligt för en hustru heller att få släppa till sina grannlåter för de pengar mannen behöfver till sina spelskulder. För min del skulle jag hellre — — ja herre, jag ville hellre dö, än att ge min hustru skammen att ha en sådan man!

— Pantsatt sin hustrus nipper, säger ni?

— Ja just det! Men inte har jag något att beklaga mig öfver; ty ser ni, den som förstår sin sak, lemnar aldrig kontanter för mer än halfva värdet.

— Hans hustrus nipper i edra händer?

— I mina händer!

[ 176 ]— Kommer ni snart tillbaka till Moskau? Eller snarare, vill ni nu genast vända om tillbaka med mig dit och jag utlöser dem. Affären skall der vara uppgjord på en timma och ni kan sedan fortsätta er resa.

— Återvända med er. — — Nej herre! Jag och min kamrat hafva stämt möte på utsatt dag med några hederliga köpmän i Mitau, och i affärer skall man aldrig mankera. Dessutom behöfs det icke ifall ni här på stället vill uppgöra affären.

— Huru?

— Ja, ser ni herre, när, såsom jag berättat er, min granne i afresans ögonblick kom och berättade mig det rysliga öde, — som förestod svenskarne, så tänkte jag naturligtvis genast att försäkra mig för all slags förlust; och som, om nu Stael skulle omkomna, panterna följaktligen äro mina, så tog jag alltsammans med mig, för att gå i råd med en af de der hederliga vännerna vi skola träffa i Mitau, som just oförlikneligt väl förstår sig på värdet, emedan han sjelf gör affärer med sådane saker; derför har jag hvarenda smula med mig här, här under min hufvudgärd, bredvid min respistol. Men ni måste alltid dokumentera er vederhäftighet.

— Min vederhäftighet — — Vet ni hvem jag är?

— Hur skulle jag veta det?

— Har ni hört talas om general Tschammer?

— Egaren till det stora palatset vid Kremlplatsen?

— Han sjelf.

— Om förlåtelse ers durchlaucht! Hur skulle det vara mig möjligt förmoda att komma i transaktioner med en så ädel herre.

— Hur stor är er fordran? Till större delen torde jag kunna godtgöra er den, ur den kassa jag medför.

— Ingen brådska, jag försäkrar! Hedern att hafva med ers durchlaucht att göra, anser jag så stor, att jag ber skulden må få innestå tills jag återkommer till Moskau.

— Ovisst om jag vid samma tid befinner mig der qvar.

— När det faller er lägligt, kon ni i annat fall skicka penningarne till min bror på mitt kontor, som qvitterar. Ni finner Ebermans bod i huset n:o… — gatan — —

— Och summan?

— Jag minnes icke så noga och vill icke bedraga er. Min bror känner affärerna lika väl som jag. Jag skall ge honom order att visa er böckerna, och icke begära mera än en ganska måttlig procent af er.

[ 177 ]— Låtom oss nu räkna nipperna.

— Bagatell! ers durchlaucht. Ni förolämpar mig om ni kunde förutsätta, att jag skulle hysa misstro mot er!

— Hvad! Skulle det finnas så mycken heder hos en köpman?

— Då en köpman har den hedern att uppgöra en affär med en sådan hederlig herre. Men det kör! Det är er vagn förmodligen, som blifvit lagad. Tillåt mig få lemna asken i edra händer!

Och han framtog den och räckte den i mörkret till Tschammer.

Då Tschammer lemnat rummet, sprang Stael upp från sin säng.

— Store Gud! — sade han vid sig sjelf — Är det möjligt att jag kunnat låna mig till så mycken förställning? Är det möjligt att jag kunnat ge min röst och mina ord så mycken säkerhet och sammanhang att de ej vittnat emot mig? Hade han kunnat se mig, skulle jag hafva varit förlorad. Hu! Jag ryser för mig sjelf, och dock, jag tackar Gud! — — — Han hade icke tid att fortfarande öfverlemna sig åt sina tankar, ty han förstod att hans flykt ej länge härefter skulle kunna blifva dold för Tschammer och att försigtigheten bjöd honom skynda undan så fort som möjligt, Han väckte derför sin sofvande kamrat, trots all den möda det fordrade, och uppmanade honom att genast gifva sig af.

Sedan vi nu sett honom lyckligen undkomma en så hotande fara, låtom oss önska honom en god fortsättning af resan och vidare följa generalen på hans vägar!