Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 25
| ← Kapitel 24 |
|
Kapitel 26 → |
25 Kapitlet.
Den bekanta katastrofen af den elfte December tillintetgjorde resultaterna af de oerhörda ansträngningar, med hvilka det utblottade landet uppställt en här till Norges intagande, och släckte Staels, liksom många andras förhoppningar, att ännu en gång få se segerlyckan vänd till kung Carls vapen, samt Sverges gamla anseende och makt återupplilvade. Den vändning sakerna fingo i efterträdarens hand är alltför bekant att här beböfva vidröras. Liksom de andra vännerna af Sverges ära och väl, måste äfven Stael låta sig nöja, att se hur allt gick på tok, och hur det arma landet behandlades lik en utblödd kämpe, den man stympar och plundrar intill bara kroppen, utan att kunna lyfta sin hand, eller taga ett enda steg till dess försvar.
Armén var förstörd, dess kassor förskingrade, Norrköping en askhög, Marstrand intaget af Tordensköld, fästningen förrädiskt uppgifven af Dankward, Elfsborg hårdt belägradt, och sjelfva Götheborg hotadt af den danska sjöhjelten, som öfvermodig af sina lyckliga segrar ej hade någonting mindre i sigte än intagandet af denna stad.
Sådant var med få ord tillståndet, då Stael, som med sina Skaraborgare låg kommenderad till försvarandet af sistnämnde stad, som för tillfället hyste sjelfva prins Fredrik och fältmarskalken Rehnsköld inom sina murar[1], den sista Juli satt i sitt qvarter, och för den inkommande Hysing gaf sitt missnöje luft i följande anfall:
— Nå väl, min kära Hysing, går det icke bra sedan nageln i ert öga, enväldet, blifvit afskaffadt? En ärofull tid, den närvarande, för vårt kära land!
— Bedröflig, herr öfverste, mer än bedröflig.
— Så! Ni medger det verkligen? Men då måtte ni väl ock kunna förmå er erkänna att makten är tillräckligen styckad åtminstone, för att felet ej skulle kunna tillskrifvas dess koncentrering i någon viss hand.
— Det medgifves — sade Hysing och log.
— Också det! Och ni ser följden. Öfverallt feghet, förräderi, slapphet och rådvillhet. Anden, den besjälande anden är borta; strängen, som gaf pilen sin kraft är brusten, och den splittrade makten har hvarken styrka att ge riktning åt nationens anda eller väckelse åt dess ädlare lif.
— Kära herr öfverste, nu är det en gång för alla så med våra menskliga stadgar och former, att de aldrig kunna frambringa ett fullkomligt godt; och det just emedan vi, som borde lämpa oss efter dem, äro så ofullkomliga. Då de på ena sidan förebygga ett ondt, äro vi färdige att på den andra öppna vägen till ett nytt. Och hvad tror ni vi böra tillskrifva orsaken till det elände som öfvergår fäderneslandet, om icke just begäret till den makt man inskränkt.
— Huru, min kära pastor?
— Ni skulle då icke kommit till den öfvertygelsen ännu?
— Ni har hört mina tankar. Det är tvertom bristen på en enda, som kan lifva och sammanhålla allt, som är skulden dertill.
— Ni skulle då icke hafva er bekant hvad man temligen allmänt tillskrifver afsigterna med det spel som drifves?
— Nej, jag tillstår. Ni vet att mitt lynne hvarken är att intränga i andras planer eller tyda deras handlingar.
— Ni är för hederlig dertill, min öfverste; och det är ej heller en sådan man som ni är, som man väljer, hvarken till förtrogen elier handtlangare för vinnandet af sådane ändamål här sökas. Det är snarare underligt att man låtit er komma så nära skådeplatsen för den ena afdelningen af det stora sorgspelet. Men kanhända har man trott sig derigenom kunna gifva sig ett sken af rättfärdighet och att er egen ära och heder skall lägga er blindhetens fjäll öfver ögonen.
— Det är väl mycket sagdt.
— Och jag vill säga mera! Hvarför skulle man i detta ögonblick afslå den tappre öfverstlöjtnant Lilljes begäran om undsättning till det, snart sagdt, nedskjutna Elfsborgs försvar, om icke för att också här låta det gå till den yttersta gränsen af olycka, på det man må öfvertyga nationen om odugligheten af drottningens regemente och öfverlemna det åt Hessarn, som ingenting mer älskar och eftersträfvar hos sin gemål än — kronan på hennes hufvud?
— Det är nedriga misstankar. Prinsen kan visserligen vara kall för Sveriges intressen, missförstå dess ära och väl, men…
— Af hvilka andra skäl skulle väl Lillje lemnas i sticket, då prinsen har er här, hvars nit och tapperhet han känner? Hvarför skulle ni i denna stund vara okunnig om den begärda hjelpen, om han icke fruktade hvad tvenne sådane män som ni och Lillje skulle kunna göra fienden?
— Hur vet ni, att det eger sin grund hvad ni berättar?
— Hur jag vet det! Sådane rykten sprida sig hastigt. Medan ni sofver er middag, hinna de cirkulera kring halfva staden. Ni behöfver blott gå ned på gatan och tala med den första ni träffar, skall ni höra mina ord besannade, och den bedröfligaste beskrifning på fästningens tillstånd: kanonerna demonterade, murar och hus genomskjutna, soldaterna utan skydd mot de fiendtliga kulorna bakom sina nedramlade bröstvärn, och till råga på allt detta lärer ett kruthus i natt sprungit i luften. Sådan är beskrifningen af budbäraren, som kommer derifrån.
— Och man vägrar Lillje undsättning? Men nej! Jag vill sjelf göra mig underrättad om saken. Ni kan vänta mig här, skall jag om en stund låta er få veta, hur mycket som egentligen är att sätta tro till, af hvad ni berättat med så mycken trovärdighet
— Hvart ämnar ni er?
— Dröj, ber jag er, på det jag vid min återkomst må kunna upplysa er! — Och med dessa ord lemnade Stael rummet.
Efter något mer än en timmas tid återkom han. Det syntes på uttrycket af hans ansigte att ett stort beslut låg stadgadt i hans själ.
— Nå herr öfverste, — sade Hysing, sedan han några minuter väntat på att Stael skulle bryta tystnaden — har jag haft rätt?
— Ty värr!
— Ni har träffat prinsen?
— Ja.
— Och han?
— Reser i morgon bittida.
— Sedan han beordrat undsättning till Elfsborg?
— Nej, Hysing! Men det skall icke gå förloradt! Så sannt jag är en hederlig karl, skall det räddas och Sverige ännu erfara att det finns hjertan och armar att skydda dess väl.
— Hvad tänker ni göra?
— Det sista min Ingeborg bjudit mig — fylla min pligt.
— Herr öfverste, ni har bestämdt ett stort förslag i tankarne.
— Bed Gud för dess framgång.
— Hvad?… Dock, så när hade jag gått för långt med mina frågor? Förlåt mig det!
— Jag förstår. Ni önskar veta det?
— Nej, behåll er hemlighet. Jag vill icke framtvinga den om ni icke finner mig den värd.
— Hederlige vän! Hvilken hemlighet skulle jag väl fördölja för er! Vet då att jag ändtligen efter mycket motstånd, och sedan jag förbundit mig att af egna medel ersätta förlusten, om de komma att gå förlorade, lyckats få fyra kanoner till min disposition. Ni känner trakten och vet att mellan Elfsborg och Hisingön ligger den lilla klippiga Aspholmen. På denna har den djerfve Thordenskjöld uppkastat ett batteri; och bakom densamma ligger han med sin flotta, framsändande sina kanonpråmar att affyra sina skott mot fästningen och sedan draga sig tillbaka i skygdet af holmens berg. Så ligger han sjelf säker för fästningens skott under det han oupphörligen kan beskjuta den. Nu har jag gifvit befallning att i natt föra mina kanoner ut till det, gent emot Aspholmen på Hisingön belägna Arendahl; och derifrån vill jag i dagningen helsa Thordenskjöld ett godmorgon, hvarvid jag vill se, om han ej skall skrämmas ur sitt säkra kryphål och nödgas lemna oss i fred för alla förnyade försök.
— Låt mig få omfamna er, öfverste, och säga er att Sverige hvarken behöfver frukta envälde eller mångvälde så länge det eger män med sådane hjertan. När hvar och en, såsom ni, lärt sig att ge äran och pligtkänslan högsta makten öfver sitt eget handlingssätt, är det ädlaste och starkast bestående välde grundadt öfver Svea land och Svea folk, och den bäste ande gjuten i dess lif. Gud beskydde er, min öfverste, och gifve sin framgång åt ett så äkta manligt grep!
Och denna af ett varmt sinne uttalade bön, blef icke ohörd.
Påföljande morgonen var Thordenskjöld förjagad; Elfsborg, med
sin tappra kommendant räddadt, och Stael helsad såsom dess
och Götheborgs befriare.
- ↑ Se Märkvärdigheter rörande svenska adeln af Barfod; sid. 15.