Gossen och Flickan (Sehlstedt 1862)
| ← Åsnans lof |
|
Snögloppsvers → |
Gossen och Flickan.
Gossen.
Ned från sin himmel
Daggperlan buren,
Vaggas af blomman i doftande skåln.
Stjernornas hvimmel
Rundt kring azuren
Lyser i natten de vandrande moln.
Flickan.
Hör! hvad det klingar
Mildt genom natten:
Säkert en engel ur stjernornas chor!
Hade jag vingar,
Flöge jag fatt'en,
Tvang honom blifva min vän och min bror.
Gossen.
Lyssna till lutans
Toner, som klinga,
Flicka! ditt lof utur kärlekens bröst!
Öppna på rutans
Galler och bringa
Nattliga sångarn ett svar på hans röst!
Flickan.
Himmel! hvi lågar
Kinden? hvi faller
Tåren i ögat vid tonernas gång?
Nej! jag ej vågar
Öppna mitt galler:
Gosse! var tyst med din nattliga sång!
Gossen.
Fjärlarna böja
Gyllene vingen
Kärligt kring blomstren i yrande smek —
Virka din slöja,
Natt! öfver tingen,
Att man ej röjer de älskandes lek!
Flickan.
Tyst med din luta!
Klingande slagen
Äro för flickor en tjusande ros.
Fjärlarna njuta
Blomster-behagen,
Men se'n de njutit, de rymma sin kos.
Gossen.
Fåfängt bekymmer,
Flicka! dig plågar,
Dig vill jag älska till grånande höst!
Aldrig jag rymmer,
Evigt jag lågar:
Flamman är evig i sångarens bröst.
Flickan.
Må då så vara,
Gosse! men sakta,
Varsamt och tyst öfver häckarna spring.
Bullra ej bara,
Akta dig, akta,
Väck ej den slumrande verlden omkring!
