Gotlands konsthistoria/Burs
| ← När |
|
Stånga → |
| På Wikipedia finns en artikel om Burs kyrka. |
Burs.
Vesterut nära 1 mil ifrån När ligger Burs på en ganska ansenlig landhöjd, hvarifrån man njuter vidsträckta utsigter. Sistberörda kyrka utgöres af ett aflångfyrkantigt skepp, ett likadant men mindre kor med en sakristia vid norra sidomuren samt af ett fyrkantigt torn i vester. Kyrkan har ursprungligen haft ett kortare skepp och ett mindre kor. Skeppets östra gafvelmur och triumfbåge ha vid korets ombyggnad blifvit bortbrutna och nya sådana längre åt öster uppförda. Sedan ha skeppets sidomurar blifvit genom nya något tunnare förenade med sin nya gafvelmur och triumfbåge och fått på detta sätt en ej obetydlig förlängning åt öster. Byggnaden är hufvudsakligen uppförd af huggen och tuktad kalksten, men flerstädes märkes huggen sandsten.
Skeppets inre bredd håller 30.2 längd 45.3 och murtjocklek 4.9. Förlängningen utgör i vester och öster 15.2. Såväl skeppets som förlängningens socklar äro skråkantiga. Både skeppet och förlängningen betäckas med ett tresidigt brädtak, som lämpar sig efter sparrar och handbjelkar. En ingång å den södra sidomuren nära vestra ändan motsvaras af en sådan å den norra. Södra portalen har å hvarje sida en kolonn emellan stora murhörn och breda poster. Grundstenarne äro skråkantiga såsom skeppets socklar, baserne attiska med skyddsblad, kapitälerne veckprydda och kransarne rundstafviga och hålkälade. Posterne stå på hög tröskel. Kolonnerne murhörnen och posterne uppbära skarpkantiga rundbågar. Norra portalen har likadan anordning, men dithörande rundbåge, hvilken uppgår från kolonnerna, prydes med rundstaf och karnis. Begge ingångarnas inre omfattningar äro snedsmygiga och lågrakspetsiga. Skeppet liksom förlängningen har ett fönster åt söder och ett sådant åt norr. I hvardera af dessa fönster, som blifvit utvidgade i en något sednare tid, uppbär en midtpost två lågrakspetsiga bågar. Triumfbågen, hvilken är mycket bred, betäckes med en hög spetsbåge, hvars dynstenar prydas med hålkäl och rundstaf.
Koret, som invändigt sträcker sig i söder och norr 26.2 och i motsatt riktning 34.6 samt håller i murtjocklek 4.7, har ungefär 6.0 högre sidomurar än skeppet. Socklarne bildas af en skråkant med en rundstaf derpå. Betäckningen består af ett spetsigt korshvalf med nära raka och uppåtgående kappor.
Å södra sidomuren nära vestra ändan finnes en ingång. Portalen, som hvilar på hel bottenhäll, framter å varje sida tre kolonner mellan murhörn och pilastrar. De innerste murhörnen äro helt tunna. Pilastrarne, hvilka äro fyrkantiga, prydas framtill med rundstafvar. Grundstenarne äro brant skråkantiga, baserne attiska med afrundade plinter och kapitälerne bägarlika. Kransarne ha mycket djupa framstående hålkälar och derpå djupt inskurna platter. Poster på hög tröskel uppbära ett sexflikigt dörrfält, hvarpå en sexbladig båge med runda knoppar utbreder sig. Hvardera af de innersta murhörnen, som motsvara den sexbladiga bågen, framter fem hela och två halfva rundbågar med runda knoppar. Bågarnas svicklor fyllas med tredelade löf, och på midten af desamma ses åttabladiga rosor. De öfriga murhörnen och pilastrarne uppbära skarpkantiga, men kolonnerne rundstafviga spetsbågar. Öfver pilastrarna höjer sig ett spetsigt röste med karnisade vattenlister. Å vestra kapitälerna framställas de fem visa jungfrurne, af hvilka alla föra brinnande lampor och den främsta jemväl en korsprydd stång med tretungad fana. Alla förete glada anleten. På östra kapitälerna afbildas de fem fåvitska jungfrurne, alla med uppnedvända lampor och sörjande åtbörder, och den främsta bär ett bockhufvud. Den ytterste kolonnen och rundstafven å hvarje sida ha löfprydda kapitäler. Öfverst å dörrfältet sitter Christus med korsgloria och håller en bok i den venstra handen samt utsträcker den högra till välsignelse. Å vestra liksom å östra sidan om Christus ses två knäböjande personer med hopknäppta händer. De visa och de fåvitska jungfrurne ha platta mössor. Af de bedjande personerna äro tvá barhufvude en med hufvudkläde och en med mössa. I röstet står i nära naturlig storlek en man, som uti den venstra handen håller en bok och framräcker den högra till välsignelse. Alla figurerne äro nära helupphöjda. Inre omfattningen är snedsmygig och lågrakspetsig.
Vid östra sidan om ingången ses ett spetsbågigt fönster, hvari en midtpost uppbär två trebladiga spetsbågar och deröfver en trebladig ros med en svickelöppning derunder. Altarväggen har tre enkla spetsbågiga fönster, af hvilka det mellersta är något högre än de omgifvande. I korets fönster, som ut- och invändigt äro snedsmygiga, märkas några lemningar af sköna glasmålningar. Å korets yttre bröstningar framskjuta skråkantiga och djupt karnisade vattenlister, af hvilka altarväggens är gemensam för alla tre dithörande fönster.
Nära altarväggens södra fönster märkas två rakspetsiga väggskåp jemte hvarandra. Det ena af dessa väggskåp har en fyrbladig uttömningssten, men det andra en platt bottenhäll. Vid östra ändan af norra sidomuren ses ett stort rakspetsigt väggskåp. Å hvardera af detta väggskåps sidor framskjuter ett bladprydt kapitäl med rundstafvig och hålkälad krans. Kapitälerne lära ursprungligen hvilat på skaft, och kransarne måste uppburit en båge.
En ingång å norra sidomuren nära midten inför till sakristian. Denne ingång, som utvändigt är rätvinklig och rundbågig med hög tröskel, har invändigt sneda smygar och lågrakspetsig betäckning. Sakristian, hvilken invändigt håller i söder och norr 16.4 samt i vester och öster 16.1, saknar socklar. Betäckningen består af ett tunnhvalf på vederlag i vester och öster. Ett litet fönster åt norr har till det yttre en rundbågig, men till det inre en förfuskad omfattning. Åt norr har sakristian ett gafvelröste, hvari märkes en rundbågig och deröfver en mindre fyrkantig ljusöppning.
Tornet, som innehåller tre afdelningar öfver hvarandra, har likadana socklar med skeppet och förlängBingen. Första afdelningen, hvilken uppbär ett rundbågigt korshvalf med vågräta kappor, utgör i inre sträckning åt söder och norr 14.5 och at vester och öster 14.3 samt i murtjocklek 4.5. På midten af vestra sidomuren finnes en ingång. Yttre omfattningen har å hvarje sida ett kapitäl mellan breda poster och stora murhörn. Baser och skaft saknas. Murhörnen och kapitälerne ha tunna hålkälade kransar. På kapitälerna, som äro bladprydda, hvilar en halfcirkelformig rundstaf. Posterne stå på hög tröskel och murhörnen på tornets socklar, och de förra liksom de sednare uppbära en skarpkantig rundbåge. Inre omfattningen är snedsmygig och lågrakspetsig. Ett fönster öfver ingången är till det yttre snedsmygigt och rundbågigt, till det inre snedsmygigt och lågrakspetsigt. Der finnas två tornbågar, hvilka äro lika breda som afdelningen och ha halfrunda betäckningar. Af dessa tornbågar uppbär den högre tornets östra sidomur, men den lägre skeppets vestra gafvelmur, hvaraf inhemtas, att de ej tillkommit på samma tid.
Å första afdelningens södra liksom norra yttersida finnes en nichfördjupning, som betäckes med en rundbåge och håller 14.7 i bredd och 4.7 i djup samt har afdelningens hela höjd. Hvardera af dessa nichfördjupningar har en sittplats, hvilken är belagd med stora kalkstenshällar, som å framsprången ha uppnedvända skråkanter. Vi ha ofvanföre visat, att Valls torn har en liknande anordning, och vi vilja nu yttra några ord härom. Enhvar med något begrepp om högre byggnadskonst, hvilken icke tillåter anbringande af ett större parti utan motsvarande ändamål, inser genast, att dessa nichfördjupningar ej tillkommit såsom blotta prydnader eller såsom bara sittplatser; ty de äro i begge afseenden för djupa och för höga. Emellertid är ingenting lättare än att förklara denna ovanliga anordning. Vi ha flerstädes sett, att gallerier hvila på fulla undermurar, hvadan första afdelningens takhvalf har mycket grofva kantbågar, som uppbära de öfra afdelningarnas indragna sidomurar. Då första afdelningen för ifrågavarande torns takhvalf icke har några grofva kantbågar å södra och norra sidomuren, och då der likväl finnas åt nämnda hall gallerier utanför andra afdelningen; så äro, enär ofantligt tjocka sidomurar ej blifvit der anbragta, samma nichfördjupningar rentaf nödvändiga.
I första afdelningens sydöstra hörn inleder en raksluten ingång till en spiraltrappa, hvilken lodrätt uppför till ett galleri å andra afdelningens södra sida. Detta galleri, som har tre rundbågiga öppningar åt söder, framter följande anordning. Två midtpelare och motsvarande pilastrar uppbära stora rundbågar och en midtkolonn i hvarje öppning tvenne små sådana. En liten spetsbågig glugg åt vester är till yttre omfattningen snedsmygig och utgöres till betäckningen af en enda kalksten. En rundbågig och rätvinklig genomgång å midten af södra sidomuren inför på första afdelningens takhvalf och en likadan och motsvarande genomgång utför derifrån till ett galleri å norra sidan. Detta galleri har sådana öppningar åt norr som det förra åt söder, och en likadan glugg som den nyssberörda åt vester. De södra pelarne och pilastrarne sakna kransar, men de norra ha dylika, hvilka äro hålkälade. Hvarje galleri håller 3.0 i bredd. De gamla midtkolonnerne äro ersatta med nya af trä och de stora rundbågarne med sådana af tegelsten. Andra afdelningen, som är mycket hög, betäckes med ett korshvalf och inrymmer två bjelklag öfver hvarandra. Detta korshvalf har å vestra sidan en grof kantbåge men inga sådana å de tre öfriga, och detsamma är för resten lika med första afdelningens. På midten af östra sidomuren finnes en runbågig och rätvinklig genomgång till skeppets takhvalf. På midten af vestra sidomuren märkes en liten fyrbladig samt öfverst på södra en liten rund ljusöppning.
I andra afdelningen uppgår jemte vestra sidomuren från söder till norr en obeqväm trappa på undermurade steg till första bjelklaget. Sedan uppleder å östra sidomuren från norr till söder en trappa af utskjutna sandstenar till andra bjelklaget. Der vidtager i sydvestra hörnet en trappa, som sträcker sig genom vestra sidomuren till tredje afdelningen, hvilken å hvarje sida har två gluggar. I hvarje glugg uppbär en midtkolonn, som saknar bas men har bägarlikt och enkelt kapital, tvenne små rundbågar. De yttre omfattningarne äro rätvinkliga och rundbågiga och de inre rätvinkliga och lågrakspetsiga. I inre omfattningarna ses flere skålbräder, hvilka, groft tillyxade, luta mot hvarandra. Dessa skålbräder ha tvifvelsutan der qvarstått sedan den tid, då tornet tillkommit. Ett röste å hvarje sida har en likadan glugg som de nyssberörda. Å södra sidan äro alla gluggarnas kolonner ersatta med sådana af trä. Å vestra sidan finnes en kolonn med bägarlikt kapital, men de två öfriga bestå af trä. Alla tre gluggarnas kolonner på norra sidan äro oskadade. Två kolonner på östra sidan qvarstå, men en sådan utgöres af trä. Tornet, som uppbär en ansenlig spira, håller från marken till spetsen något öfver 180.0 i höjd.
Enligt en förteckning från medeltiden skall denna kyrka blifvit 1240 uppförd[1]. Denna uppgift synes oss vara trolig i afseende på den tid, hvarpå skeppet och tornet, hvilka förete ren rundbågsstil, tillkommit; men deremot är koret en långt sednare byggnad, som, utförd i sen spetsbågsstil, måste liksom sakristian uppstått vidpass år 1400 eller några få årtionden derefter.
På altarbordet, hvilket är muradt och står framför altarväggens mellersta fönster, ligger en mycket tjock skifva, som består af slipad kalksten och är i begge ändar rätvinklig, men framtill har en hålkäl emellan två rundstafvar. Å midten af bordets södra ända framskjuter en halfrund uttömningssten. På skifvan står ett ganska bredt men lågt altarskåp med flygeldörrar af ek. I midten af skåpet sitta Christus och Maria, hvilka ha höga liljeprydda kronor. Vid södra sidan derom står S. Laurentius, vid norra S. Birgitta. För öfrigt stå i skåpet och dörrarna lärjungarne. Alla bilderne inneslutas uti baldakiner, som ha trebladiga och löfprydda bågar på kolonner, af hvilka blott tre äro i behåll. Bilderne äro helupphöjda och förete liksom baldakinerne ett ganska vackert snidverk med god målning och rik förgyllning. På midten af undersatsen ses Christus med korsgloria. Vid norra sidan skådas de fem visa och vid södra de fem fåvitska jungfrurne. De förra ha påsittande kronor och hålla brinnande lampor och den främsta för en korsprydd stång med en fana och en kalk. De sednare framgå med affallande kronor och uppnedvända lampor samt sorgsna anleten och den främsta bär ett bockhufvud och en afbruten fanstång. Alla dessa figurer äro särdeles väl målade på purpurgrund med gyllene stjernor. Skåpets och dörrarnas bredd utgör tillsammans 13.7.5 och deras hela höjd 4.2. Undersatsen, som har bredt framsprång, är 1.5 hög.
Ett triumfkors i naturlig storlek hänger i kyrkan. Detta kors har å skärningen en ring med tolf runda skifvor och å ändarna fyrkantiga taflor med evangelisternas sinnebilder.
Emellan södra sidomuren och altarbordet står en preststol, hvilken är synnerligt väl arbetad af gråhvit marmor. Denne stol framter två breda och höga gafvelstycken, och deremellan sträcker sig en skråkantig sitthäll. Vestra gafvelstycket har å yttre sidan två afdelningar öfver hvarandra. Den nedra liksom den öfra afdelningen utgör en baldakin med ett röste emellan två fialer, som alla prydas å kanterna med yfviga löf och krönas med korsblommor. Svicklorna fyllas med rosor. I nedra baldakinen stå tvenne qvinnor, hvilka kyssa och omfamna hvarandra. Der föreställes alltså Marias besök hos Elisabeth. Ehuru deri röjes mycken hjertlighet, så skönjes ej mindre ärbarhet; ty näsorna äro hvarandra närmare än munnarne. I den öfre baldakinen, som är något högre än den nedre, ses en engel med ett språkband nalkas den heliga jungfrun och en dufva nedsänka sig på hennes hufvud. Denna föreställning anger bebådelsen. Östra gafvelstycket har å inre sidan en likadan baldakin som de nyssbeskrifna. I denna baldakin märkes nederst Maria ligga på en säng och Josef sitta vid hennes fötter. Deröfver afbildas Christusbarnet samt oxen och åsnan, öfverst ses en brinnande lampa. Figurerne äro halfupphöjda. Härvid bör erinras, att begge gafvelstyckena prydas å vestra, men äro alldeles slätta å östra sidorna; således har det vestra yttre, det östra inre bildverk. Denna ovanlighet är lätt förklarlig, den härrör nemligen deraf, att ornamenterne visa sig väl vid uppträdande till högaltaret, som ingen lekman fick under katholska tiden kringgå, hvadan ingen sådan kunde då förmärka de släta sidorna. Denne stol är ganska ovanlig och mycket väl bibehållen. Gafvelstyckenas bredd utgör 2.2.5, höjd 7.5, tjocklek 0.6, sitthällens bredd 1.6.5, längd 6.1, tjocklek 0.7.
Det förtjenar uppmärksamhet, att korets hela anordning och dervarande altarskåp och preststol röja alldeles samma hållning. Der visar sig jemväl, att, då bildverken å yttre dörromfattningen och altarskapet samt preststolen antyda med lika framställningssätt samma andemening. ett högre vetande i kyrklig symbolik vid korets uppförande och dess inredning gått förloradt på Gotland, ehuru en konstnärlig utarbetning ännu bibehållit sig derstädes.
Då det säges i åttonde upplagan af E. Tunelds geografi öfver Sverige, att tornet vid Burs kyrka 1829 nybyggdes; så röjer detta liksom mycket annat, att, ehuru kritisk forskning i våra dagar är allmän, konsthistorisk kunskap föga påaktas[2].
Vidsträckta utsigter njutas från tornets gluggar. Åt söder skådas Rone och sträckor af hafvet i sänkningar uti det aflägsna skogsbrynet, åt vester ses Linde och Hemse, åt norr Stånga Lye Garde och Alskog, åt öster Lau och När samt sträckor af hafvet.
Några hundra steg i öster från kyrkan står uti en vinkel, som bildas af två vägar, ett ringkors af kalksten. Stammen är på vanligt sätt bredare än armarne och öfverstycket. Skärningen intages af ringen. Nära marken är stammen afslagen. Stammens bredd utgör 2.2, armarne tvärs öfver hålla 5.3 och ringens tvärmått 3.8. Å armarnas ena liksom andra sida finnes en munkskrift och å öfverstyckets hvarje sida föreställes en kalk med ett oblat deröfver.
På vestra sidan läses:
cruce: signatus: locus: qui: morte: gravatus ... a: curatus: ragvaldus: lauque: locatus.
På östra sidan står:
MC D: quatuor: X: ad: octo: die: michaelis omnipotens: o: rex: cui: pius: esse: velis.
Dessa inskrifter, hvilka ha vanliga förkortningar, innehålla tre hexametrar och en pentameter, som äro rimmade. Under medeltiden var ingenting vanligare än att skrifva dålig latin och bruka oriktiga stafvelsemått, men dessa verser behäftas med ett ännu gröfre fel nemligen att icke kunna rätt förstås. Så mycket kan likväl deraf inhemtas, att korset blifvit uppsatt öfver kyrkoherden Ragvaldus, som 1448 Mikaelsdagen der omkommit, och att det bedes om den allsmäktiges miskund för honom.