Gotlands konsthistoria/Förord (tredje delen)
| ← Björke |
|
Vall → |
Förord.
Sedan jag omsider hunnit med denna del afsluta Gotlands konsthistoria, anser jag, som tre årtionden sökt enligt förmåga granska och beskrifva Sveriges konstverk och redan ingått i mitt sjuttiondefemte lefnadsår, mig böra nu nedlägga ett sådant sträfvande. Detta sker under den lifliga önskan, att en och annan skall med samma intresse, som oaflåtligen lifvat mig, fortsätta och bekantgöra noggranna forskningar af fäderneslandets forntida byggnadsverk, på det att desamma måtte, innan de ytterligare vanställas genom godtyckliga infall eller förstöras genom bristande underhåll och nödiga ombyggnader, ej gå förlorade för vår konsthistoria. Denna min önskan föranledes deraf, att jag tror det vara ej mindre hedrande än gagneligt, att Sverige liksom flere andra länder får en konsthistoria; helst en sådan skulle omsider sprida en välbehöflig kunskap om våra förfäders högre byggnadskonst och förekomma mången tanklös förändring och oöfverlagd förstöring af våra föga påaktade men högst märkvärdiga nationalmonumenter. Sedan man långliga tider med ospard möda och både enskild och allmän uppoffring undersökt bekantgjort och beskyddat våra hedniska fornlemningar; tyckes det isanning vara mer än billigt, att våra christliga konstverk ej med likgiltighet betraktas.
Med fägnad har jag funnit, att en och annan tidning i landsorten med välvilja anmält detta mitt arbete. Ett sådant förhållande gläder mig isynnerhet derföre, att jag förmärkt, det man småningom börjar att fästa något allvarligare aktgifvande på våra forntida konstverk, hvilka beklagligtvis varit alltför länge vårdslösade. Jag har deremot sett, att tvenne af hufvudstadens mest lästa tidningar omnämnt samma arbete såsom ett försök, som röjer väsendtliga brister. Denna företeelse har för min egen del varit hvarken oväntad eller nedslående. Jag har nemligen genom mångårig erfarenhet funnit, att de såkallade fria konsterne äro på sina egentliga stamhåll minst fria. Om någon företager sig att på egen hand studera och ännu värre om någon fördristar sig att derjemte praktisera i någon gren af de fria konsterna, så blir en sådan förmätenhet föga väl upptagen af fackmännen. Men den, der förkrossas af ett dylikt missöde, är isanning icke värd något bättre. Följande verser, hvilka i min ungdom gjorde ett mindre behagligt men alldeles outplånligt intryck på mitt begrepp om konstnärers förhållande till hvarandra, har jag på äldre dagar funnit ganska träffande. Καὶ κεραμεὺς κεραμεῖ κοτέει, καὶ τέκτονες τέκτων, Καὶ πτωχὸς πτωχῷ φθονεί, καὶ ἀοιδὸς ἀοιδῷ[1] Om den lika vältänkande som snillrike Hesiodus för inemot tretusen år sedan så yttrat sig om det ungdomsfriska och frisinnade Greklands konstnärsstämning mellan enskilda, hvad skulle han uttala om den nyare tidens ofördragsamma skråväsende och förhatliga bönhasjagt?
Om jag således känner mig för egen del obesvärad af de anmärkningar, hvilka man framställt mot ifrågavarande arbete, smärtar det mig deremot, att, då man sökt genom sådana visa sin öfverlägsenhet, man ej framkommit med några mera öfvertygande; ty en sådan företeelse röjer, att det ingalunda är, såsom sig borde vara, rätt bevändt med konsthistoriens studium. Man har nemligen enligt mitt förmenande upphäft sig till domare uti en sak, hvaröfver man ej hållit en nöjaktig undersökning och hvaröfver man utan anförande af antagliga skäl afkunnat utslag.
Enär det, som uti den ena af berörda tidningar mot mig anföres, blott angår den första delen af Gotlands konsthistoria och redan blifvit i korthet besvaradt uti förord till den andra; så anser jag mig här endast böra i lika korthet genmäla hvad, som uti den andra af samma tidningar yttras om detta mitt arbete.
Det säges, “att orden konsthistoria, konsthistorisk af Brunius begagnas i en för honom alldeles egendomlig betydelse. De beteckna nemligen ungefär: kyrkobeskrifning, kyrkobeskrifvande; ty hans konsthistoriska arbeten innehålla egentligen ingenting annat än mycket utförliga och pålitliga arkitektoniska beskrifningar på kyrkobyggnader i flera delar af vårt land.” Det tyckes, som man ingalunda bort betvifla, att jag, som varit nära femtio år språklärare vid ett universitet, väl visste hvad konsthistoria vill säga, isynnerhet då jag öfver trettio år sysselsatt mig med författande af konsthistoriska skrifter. Att mina arbeten i denna väg innehålla egentligen ingenting annat än kyrkobeskrifningar, är en alldeles oriktig uppgift. Jag har nemligen ej allenast beskrifvit kyrkobyggnader utan jemväl dithörande konstsaker samt deromkring belägna konstverk. Huru skulle t. ex. min beskrifning om Lunds domkyrka blifvit en volym på 38½ ark, om jag endast beskrifvit hennes byggnad? Men då närvarande fråga egentligen angår min framställning af Gotlands konstverk, så torde det tillåtas mig att i afseende härpå i korthet anföra följande. Jag har icke blott beskrifvit Wisby domkyrka och alla kyrkoruiner utan jemväl dess märkvärdiga ringmur och förstörda slott samt gamla boningshus tillochmed dess nya föga konstmessiga skolhus. Jag har å landsbygden ej allenast beskrifvit kyrkobyggnader utan äfven der befintliga konstsaker samt alla i dithörande socknar varande byggnadsverk, hvilka förtjenat att omnämnas. Således har jag beskrifvit alla kasteller samt fasta stenhus och lemningar af sådana. Jag har derjemte beskrifvit de många stenkors, som utmärka denna konstrika ö. Kortligen jag har icke förbigått något konststycke, hvilket jag kommit i tillfälle att granska och hvilket jag ansett ha något konstvärde. Då jag alltså framställt alla slags konstverk på Gotland, torde jag väl varit fullt berättigad att kalla detta mitt arbete konsthistoria; såvida man icke vill påstå, det nämnda ö, som ovedersägligen har vida flere forntida konstverk än något annat så litet landskap i hela Norden, icke förtjenar till följe af brist på materialier en sådan. För öfrigt skulle ett dylikt påstående vara alldeles oriktigt; ty de allrafleste konstverk, hvilka tillkommit under medeltiden, ha onekligen varit kyrkobyggnader och dithörande konstsaker. Dessutom ha den konstperiodens slott och försvarsverk samt offentliga och enskildta hus af konstvärde jemförelsevis blifvit vida mer genom förändringar vanställda och för ombyggnader tillintetgjorda än dithörande helgedomar. Det är således helt naturligt, att en konsthistoria för medeltiden måste ovilkorligen handla ojemförligt mera om kyrklig än om borgerlig byggnadskonst.
Vidare yttras, “att Brunius begagnar en genomförd, men till större delen nyskapad terminologi, som betydligt försvårar läsningen af hans verk, särdeles som ban aldrig lemnat någon tydlig förklaring af sina konstord.” Då man skrifver rörande en vidtomfattande vetenskap på ett språk, hvilket helt och hållet eller till betydlig del saknar en derför nödvändig terminologi, bör väl ingen sakkunnig klandra, det man söker i någon mån afhjelpa en dylik brist. Enär våra allmänna konstord i arkitekturen äro till största delen lånade från främmande språk och alldeles otillräckliga för vetenskapliga skrifter i denna riktning; måste, såvida detta kunskapsfält skall i Sverige liksom i andra länder odlas, en sådan brist ovilkorligen afhjelpas. Att läsningen genom nybildade rentaf nödvändiga konstord försvåras, kan jag ingalunda medge. Beskrifningar på ovanligare konstverk skulle i saknad af nödvändiga konstord bli ej sällan dubbelt längre och vida obestämdare än de kunna och böra vara. Att ett sådant missförhållande skulle i brist på en behöflig terminologi drabbat Gotlands konsthistoria lider intet tvifvel. Då det påstås, att jag aldrig lemnat någon tydlig förklaring af mina konstord, framkommer ännu en grundlös uppgift. Jag har nemligen för hela sexton år sedan till Skånes konsthistoria bifogat en förklaring öfver deri begagnade konstord. Enär de skånska konstverken äro i många afseenden enklare än de gotländska, som dessutom framte flere egendomligheter; så har jag funnit mig nödsakad till undvikande af lika tröttande som förvillande omskrifningar att betydligt öka och närmare bestämma min förra förklaring öfver konstord.
Slutligen bör följande mening icke med tystnad förbigås. “Oaktadt detta Brunii arbete ej kan lemna någon för en större krets njutbar läsning, och ej heller erbjuder konstvännen någon med klarhet ordnad eller med talang utförd historisk öfverblick af den märkvärdiga öns medeltidskonst, innehåller det likväl ett utförligt bearbetadt och genom sjelfva sin afskräckande vetenskaplighet pålitligt material för blifvande forskare i och behandlare af vår intressanta byggnadskonst under medeltiden.” I förord till första och andra delen uppgifves grunden för det sätt, hvarpå jag genomfört samına arbete, hvadan det är öfverflödigt att derför här redogöra. Att man icke söker genom ett vetenskapligt arbete bereda en stor allmänhet en njutbar läsning, ligger i sakens natur, och jag har i förord till andra delen visat obefogenheten af en dylik fordran. Men att konstvännen ej skulle kunna af mitt arbete fatta en klar föreställning om Gotlands medeltidskonst är ett påstående, hvilket jag endast kan förklara deraf, att anmärkaren gjort sig lika liten reda för betydelsen af konstvän som för orden konsthistoria och konsthistorisk. Den, der med uppmärksamhet läser inledningen till merberörda arbete, hvari öfversigt af Gotlands forntida konstverk innehålles, och den, der sedan gör sig mödan att oaktadt den “afskräckande vetenskapligheten” genomgå det hela och likväl ej förmår med klarhet uppfatta den märkvärdiga öns byggnadskonst under medeltiden, kan ej rimligtvis kallas konstvän. För öfrigt torde det förlåtas mig, att jag anser, det en himmelsvid åtskilnad finnes emellan vetenskaplighet och talang; ty dessa egenskaper kunna mer än väl undvara hvarandra.
Med synnerlig fägnad erkänner jag mig uti en ganska väsendtlig punkt hysa samma öfvertygelse som anmärkaren, nemligen deri, att utan tidsödande och pålitliga undersökningar och grundliga beskrifningar af ett lands särskildta konstverk kan dess konsthistoria icke med någon säkerhet författas.
Lund i Juni 1866.
C. G. Brunius.
- ↑ Wikisource-not: Från Hesiodos Verk och dagar:
En krukmakare mästrar den andra, och smederna smeden,
Torftige män missunna hvarann, och fångare fångarn.
Översättning Magnus Boman.