Gotlands konsthistoria/Lau
| ← Lye |
|
När → |
| På Wikipedia finns en artikel om Lau kyrka. |
Lau.
Vi måste för att komma från Lye ⅞ mil i sydost till Lau färdas åter om Garde. Uti en fruktbar trakt intager Lau, annex till När, en högländ plats. Lau består af ett fyrkantigt skepp och ett likadant kor med en fyrkantig sakristia jemte norra sidomuren. Skeppet har ursprungligen haft ett mindre kor. Efter bortbrytande af triumfbågen och östra gafvelmuren samt det gamla koret har det nuvarande tillkommit.
I skeppet stå fyra kolonner och på triumfbågens ställe ha tvenne och öster derom i det nya koret tvenne sådana blifvit uppförda. Skeppet och koret, som på dylikt sätt blifvit ett enda långhus utan någon triumfbåge, fördelas af åtta kolonner i tre gångar, af hvilka den mellerste är nära dubbelt bredare och något högre än de omgifvande. Af nio korshvalf, som ursprungligen hvilat på skeppets kolonner, ha de trenne östligaste måst vid den östra gafvelmurens bortbrytning nedtagas. Nu uppbära skeppets och korets kolonner tillsammans femton korshvalf, af hvilka de trenne, som blifvit vid det nya korets uppförande återinslagna, visa sig vara yngre än skeppets och samtidiga med korets. Der finnas på vanligt sätt förenings- och skiljebågar.
Skeppet håller i inre bredd 53.4 och i längd 55.0, mellangången tvärsöfver 25.9, södra sidogången 12.1 och norra 12.7. Korets inre sträckning i söder och norr utgör 55.5 samt i motsatt riktning 49.1, mellangångens bredd 24.0, men sidogångarne äro ungefär 1.0 bredare än skeppets. Kolonnernas afstånd i vester och öster äro mycket olika ifrån hvarandra och ifrån gafvelmurarna. Skeppets kolonner ha ett mellanrum af 15.7, skeppets östra och korets vestra 16.8 samt korets vestra och östra 24.5. Skeppet håller i murtjocklek 4.0 och koret 5.5. Då skeppet invändigt är smalare och har tunnare sidomurar än koret, så uppkommer ett missförhållande, hvilket icke bör med tystnad förbigås. Detta missförhållande består deri, att skeppets södra sidomur utvändigt öfverskjutes 4.0 och dess norra 2.0 af korets, och ökes derigenom, att det förra är vidpass 4.0 lägre än det sednare. Skaften af skeppets kolonner ha i omkrets 7.9 och korets 7.4. Höjden af korets mellangång från golfvet till takhvalfvens slutstenar utgör 42.0. Skeppet är något lägre.
Skeppets hörnstycken omfattningar kolonner och bågar m. m. bestå af finhuggen kalksten, det öfriga af tuktad sådan. Koret utgöres till det yttre af idel huggen kalksten i mycket olika skiften, men till det inre af beggedera. Sakristian är uppförd af huggen och tuktad kalksten. Alla skaften i skeppets och korets stora kolonner bestå af hela rundstycken.
Skeppets fyra kolonner, som äro lika hvarandra, ha fyrkantiga grundstenar och derpå vanliga skråkanter. Deröfver stå attiska baser, hvilka äro något sammantryckta och med nedra torerna öfverskjuta plinterna samt ha skyddsblad. Å den sydvestra basen finnas i stället för skyddsblad tre menniskohufvuden och å den nordöstra ses i stället för skyddsblad ett vädurshufvud och en groda. Kapitälerne, som äro låga och lindrigt utåtsvängda, sakna prydnader. På kapitälerna ligga hålkälade kransar. Korets fyra kolonner ha höga grundstenar och höga skråkanter samt regelrättare attiska baser. Nedra torerne, hvilka ej öfverskjuta plinterna, ha yfvigare skyddsblad. Kapitälerne äro låga med yfviga blad. Dithörande kransar prydas med hålkäl och rundstaf. De sex vestligasle takhvalfven ha skarpkantiga förenings- och skiljebågar, som hvila på kragstenar, hvilka utgöras af skråkant och hålkäl samt derpå hålkäl och platt. Föreningsbågarne äro tvåsprångiga och lågspetsiga och skiljebågarne öfver mellangången äro likadana, men deremot äro skiljebågarne öfver sidogångarna enkla och mera spetsiga. Samma förhållande gäller om de nio öfriga takhvalfven, som äro yngre än de förstberörda; men deras förenings- och skiljebågar äro något spetsigare, och dithörande kragstenar likna nedhängande knoppar, af hvilka tre ha rundstafiga och en hålkälad krans. Korshvalfven äro spetsiga med raka uppåtgående kappor.
Skeppet har skråkantiga och rundstafviga socklar. Å södra sidomuren och i vestra hvalfafdelningen finnes en stor och i östra en liten ingång. Sydvestra ingångens portal har emellan murhörn och poster haft två kolonner å hvarje sida, af hvilka skaften saknas. De inre murhörnen äro mycket stora, men de yttre deremot mer än hälften mindre, och de förre sakna synliga grundstenar, men de sednare uppgå från skeppets socklar. Baserne, som äro attiska med skyddsblad, öfverskjuta med nedra torerna plinternas sidor. Kapitälerne likna krukor med löfverk. De inre murhörnen och kapitälerne ha hålkälade kransar. På kapitälerna hvila rundstafviga, men på murhörnen skarpkantiga rundbågar. Af posterna, hvilka äro breda och stå på hög tröskel, uppbäres en bred och skarpkantig rundbåge. I sydöstra ingångens yttre omfattning finnas blott poster och murhörn. Posterne, som ha skråkantig tröskel och rundstafvar i yttre hörnen med knoppar å ändarna och å midten, uppbära en trebladig rundbåge. Murhörnen, hvilka stå på skeppets socklar, prydas med hålkälade kransar, och derpå hvilar en skarpkantig rundbåge, hvari rödaktiga och blåaktiga bågstenar omvexla med hvarandra.
Norra sidomuren har en ingång nära vestra ändan midt emot den sydvestra. Portalen framter å hvarje sida en kolonn emellan två murhörn, af hvilka det inre är rätvinkligt, men det yttre hålkäladt. Derinnanför stå poster på hög tröskel. Kolonnerne ha fyrkantiga grundstenar, attiska baser med skyddsblad och kruklika kapitäler. Inre murhörnen sakna grundstenar, men de yttre hvila på skeppets socklar. Murhörnen och kolonnerne ha hålkälade kransar. Posterne liksom de inre murhörnen uppbära en skarpkantig, kolonnerne en rundstafvig och de yttre murhörnen en hålkälad rundbåge. Å det vestra kapitälet afbildas Guds lam med korsprydd stång och lång fyrdelad fana, och derjemte ses ett afgrundslejon, som utsträcker sin högra tass öfver en bedjande menniska, hvilken står midt emellan båda. Å det östra kapitälet märkes en örn, som har utslagna vingar och håller med klorna om och biter i ringen. Alla tre ingångarnas inre omfattningar äro snedsmygiga och lågrakspetsiga.
Tre enkla och rundbågiga fönster å södra sidomuren intaga midten af hvalfafdelningarna och ha mycket höga bröstningar. Den norra sidomurens mellersta qvadrat har ett likadant fönster. Alla fönstren äro ut- och invändigt snedsmygiga. Åt öster finnes på norra sidomuren ett 1.7 framsprång, hvari en raksluten ingång leder till en trappa, som sträcker sig från vester till öster och får dager genom en yttre rund och en inre rakspetsig ljusöppning och uppgår på takhvalfven.
Å vestra gafvelmuren märkes en båge, hvilken är 25.0 bred och ganska hög och har skråkantiga dynstenar. Denne båge, som utvändigt är igenmurad och invändigt bildar en nich, har varit ärnad till en genomgång från första afdelningen i ett blifvande forn. Å gafvelmuren utanföre saknas socklar, men der finnas förtagningar till en dylik byggnad.
Korets socklar äro liksom skeppets skråkantiga och rundstafviga, men det förras äro högre än det sednares. Härvid bör dock märkas, att korets socklar äro å södra sidans vestra del 1.0 lägre än å densammas östra och å altarväggen. men för öfrigt lika. Å södra sidomuren nära vestra ändan har funnits en mycket bred och hög ingång, hvilken blifvit kort efter dess tillkomst flyttad längre åt öster. Ytre spår efter tillmurningen äro mycket synbara. Der denne ingång funnits har en ganska bred och temligen hög altarnich blifvit invändigt inrättad. Altarnichens omfattning, som är spetsbågig, hvilar på kolonner, hvilka ha fyrkantiga grundstenar och attiska baser med skyddsblad. Det vestra kapitälet är veckprydt, det östra bladprydt. Skaften äro slipade och kransarne hålkälade. I midten af altarnichen märkes en liten fyrbladig fönsterros, som ut- och invändigt har snedsmygig och rundbågig omfattning. Midt deröfver och högt uppe ses ett ganska litet rundfönster ulan rosverk.
Å södra sidomuren nära vestra ändan af östra hvalfafdelningen finnes nyssberörde ingång. Portalen har å hvarje sida fyra smärta kolonner mellan murhörn. Innerst stå poster på hög tröskel och ytterst framskjuta fyrkantiga pilastrar. Grundstenarne äro skråkantiga och löfprydda, baserne attiska med skyddsblad, kapitälerne bägarlika med yfviga löfprydnader, kransarne djupt hålkälade med skråkanter och inskärningar i platterna. Posterne uppbära med stora löfsirade konsoler ett fyrbladigt dörrfält, hvilket har två treflikiga och en femflikig knopp. Öfver dörrfältet utbreder sig en sexbladig båge med lika många och lika beskaffade knoppar och deremellan å varje sida en rund sådan. Bågen, som siras med löfverk och öfverst har ett lejonhufvud, motsvaras af de innersta murhörnen. Kolonnerne uppbära rundstafviga och de öfriga murhörnen skarpkantiga spetsbågar. På pilastrarna uppstår ett högt röste, hvilket förlorat sina vattenlister.
Å norra sidomuren midt emot den ofvanberörda altarnichen finnes en ganska bred och hög ingång. Portalen har å hvarje sida haft emellan murhörn två kolonner, af hvilka blott kapitälerne äro i behåll. Innerst stå mycket tjocka poster på hög tröskel, ytterst framskjuta fyrkantiga pilastrar. Grundstenarne och baserne äro förstörda. Kapitälerne äro bägarformiga och ha yfviga blad. Kransarne likna den södra portalens. Posterne uppbära ett dörrfält, som prydes med två snäckor och en trebladig lilja emellan två bågar. Derå ses en trebladig båge, hvilken å midten har en nedhängande knopp, som är sjuflikig. På kapitälerna hvila rundstafviga och på murhörnen skarpkantiga spetsbågar. Pilastrarne ha framtill haft konsoler med likadana kapitäler som de nyssberörda. På den östra pilastern står en grotesk man, hvars kropp knappast är dubbelt större än dess hufvud, men den vestra har få spår efter konsolen och intet efter figuren. Öfver pilastrarna höjer sig ett röste med hålkälade vattenlister och derå ses öfverst ett gapande lejon i bröstbild.
Å den södra sidomuren öster om ingången finnes ett smalt och högt fönster och ett motsvarande ses å den norra. Altarväggen har på midten ett mycket högt fönster, hvari två poster uppbära trenne trebladiga spetsbågar, af hvilka den mellerste är högst. Hvarje sidogång har å altarväggen ett motsvarande något lägre fönster, som innehåller en midtpost och derpå två enkla spetsbågar med en fyrbladig ros. Det södra fönstrets ros står vägrätt, men det norras öfver hörn. Alla fönstren äro spetsbågiga och ha karmar samt ut- och invändigt sneda smygar. Posterne bågarne och karmarne äro äfven ut- och invändigt snedsmygiga. Der märkas ringa lemningar efter glasmålningar. I altarväggen ses å hvarje sida emellan midtfönstret och sidofönstren ett väggskåp med en nyare dörr.
Å norra sidomuren mot östra ändan inleder till sakristian en rundbågig ingång, hvilken har ett murhörn å hvarje sida och derinnanför poster på skråkantig tröskel. Inre omfattningen framter lindriga smygar och rundbågig betäckning. Sakristian har hålkälade socklar, som äro något lägre än korets, och den betäckes med ett nära kupolformigt korshvalf på små hålkälade kragstenar. Ett litet rundbågigt fönster åt öster samt ett spetsbågigt och trebladigt åt norr ha invändigt raka betäckningar. Begge fönstren äro ut- och invändigt snedsmygiga. Der märkas några målningar i den sednaste medeltidens hållning. Å södra väggen ses en pelikan, hvilken öppnar sitt bröst för sina ungar, och öfver ingången står I. H. S. Å vestra väggen märkes en påfågel, som utslår stjerten. På hvarje sida om norra fönstret uppstår ett fyrbladigt frodigt blomster, hvaröfver en lilja utbreder sig. Östra fönstret omgifves af två stora rosor, hvilka äro alldeles lika hvarandra. Sakristian har åt norr ett ganska spetsigt röste med en mycket smal spetsbågig ljusöppning, och öfverst ses en förvittrad bild, som liknar en helupphöjd man, hvilken sitter på en enkel kragsten.
Till förklaring af nyssberörda målningar böra några ord nämnas. Pelikanen, som öppnar sitt bröst för sina ungar, betecknar återlösningen. Under romerska hedendomen antydde påfågeln odödligheten; en sinnebild, hvilken de förste christne upptogo. Blomster och frukter tillegnades vissa helgon. Liljan betyder renlefnaden och rosen afser skönheten och oskulden o. s. v. Det berättas, att Constantinus den Store sett på himmelen ett strålkors och deröfver τούτψ υίχα. Han lät sedan göra en korsfana och derå inskrifva uti ett Χ ett Ρ d. ä. begynnelsebokstäfver till Χριστός. I anledning häraf kan I. H. S. ej betyda In hoc signo utan blott Ihesus, såsom man under medeltiden skref Iesus. Slutligen har man i denna namnförkortning velat se Iesus hominum salvator.
På vestra ändan af skeppets kroppåstak, som har raka vattenfall åt söder och norr, reser sig en åttkantig takryttare med ett ljudhål å hvarje sida och en åttkantig och högspetsig spira. Koret, hvilket är, såsom vi omnämnt, något bredare och högre än skeppet, har öfver sidogängarna temligen låga luttak och öfver mellangången ett vida brantare kroppåstak. Om skeppet och koret till det inre stå, ehuru de röja något olika hållning, väl tillsammans med hvarandra; så erfar en uppmärksam åskådare af det yttres stora skiljaktighet ett störande intryck.
Enligt en uppgift från medeltiden har kyrkan 1214 blifvit byggd[1]. Då skeppet företer rundbågsstil, är det sannolikt, att detsamma tillkommit på nämnda tid; men koret, som deremot röjer temligen sen spetsbågsstil, är troligtvis hundrafemtio år yngre.
Midt framför mellangångens östra fönster står ett altarbord, hvilket är muradt och ganska stort. På bordet ligger en mycket tjock skifva, som prydes i kanterna med hålkäl och rundstaf och består af slipad kalksten. Öfver skifvan höjer sig ett altarskåp med flygeldörrar. I midten af skåpet sitter Christus med liljeprydd krona å en tron och håller i den venstra handen riksäplet och utsträcker den högra till välsignelse. Derjemte stå sex lärjungar i sjelfva skåpet och tre i varje flygeldörr, alla med nära halfupphöjda figurer under genombrutna och löfprydda baldakiner och kapeller deröfver. Alla bågar äro tudorformiga. Kransen består af trebladiga liljor och derbakom reser sig en större gafvel med ett högt röste och derpå en hög spira. Vid varje sida derom uppstå tre mindre gaflar med höga rösten, af hvilka hvardera prydes med blad å kanterna och en korsblomma å spetsen. Å hvarje dörrs yttersida skönjas spår efter fyra helgon samt en och annan bokstaf. Allt röjer den sednaste medeltidens pensel. Hvarken Christus eller någon af lärjungarne har gloria, men deremot utmärkas de åtta helgonen å dörrarnas yttersidor med sådana. I midten af gaflarna skildras himmelsfärden och å sidorna derom scener ur frälsarens lefnad. Under alla lärjungarna stå deras namn. Under Christi tron ses tvenne fält för inskrifter, hvarest en fåfäng man låtit i det ena inskrifva: M. Georgius Oxenvalt P. et P. anno 1703, och i det andra: Elisabeth Jacobs D. Munch den .. September. Skåpet företer en ganska sen medeltidsstil och är tvifvelsutan yngre än koret.
På altarbordet märkes en båtlik bädd. Derjemte stå tvenne män, af hvilka den ene håller den döde frälsarens hufvud och den andre hans fötter. Emellan dessa begge stå tvenne bedjande öfver den döde. På bädden läses: Sepulcrum Domini i mycket sen medeltidsstil. Hela detta snidverk häller 1.2.5 i längd och lika i höjd, samt har förgyllning och målning. Ett par hufvuden röja djup smärta.
En rund dopfunt af fin sandsten står i kyrkan. Denne dopfunt är mycket vittrad och illa öfversmetad. Å foten ses fyra män sitta. Å skålen, som saknar rundbågiga fält, skönjas Marias besök hos Elisabeth och Christi födelse samt de tre vise männen m. m. Dopfunten tyckes vara ungefär lika gammal som skeppet. Hela höjden utgör 3.2, skålens yttre tvärmått 2.2.
I skeppet på midten af den tillärnade tornbågen hänger ett krucifix, hvilket har mer än naturlig storlek. Korset saknar ring å midten och taflor å ändarna. Christusbilden är temligen väl skuren och en spik är slagen igenom båda fötterna.
I skeppet hänger en mindre och i koret en större ljuskrona af jernbleck. Tvenne helt tunna ej synnerligen breda ringar, som sammanhållas af likadana tvärskenor och prydas med pânitade rosetter samt uppskjutande liljor, utgöra hvardera af dessa kronor, hvilka ha, såsom det tyckes, nära samma ålder som koret.
I anseende till kyrkans mer än tillräckliga utrymme ha de två vestra hvalfafdelningarne blifvit med ett brädskrank afstängda från de östra, så att de förra begagnas till skräprum och de sednare till gudstjenst. Det tyckes dock, att en sådan helgedom som denne skäligen borde helt och hållet uppsnyggas. Framförallt borde kolonner omfattningar och bågar frigöras från öfversuddning. Vi bōra dock med fägnad säga, att intet förstöres och att vattentaken väl underhållas.
Här märkas kyrkogårdsportar, som ha fina båg- och listverk och dels förlorat dels bibehålla sina omfattningar och takhvalf. Utanför och helt nära norra kyrkogårdsmuren ligger en ruin, som bildar en ansenlig kulle, hvari ses lemningar af ett tunnhvalf, som enligt sägen tillhört ett kastell.
Det är ej sällsynt att finna skepp, hvilka liksom här visa, att man ärnat i vester derom uppföra torn. Bristande medel och förändrade lefnadsförhållanden ha naturligtvis vållat, att sådana torn ej tillkommit. Att man vid det ifrågavarande skeppets byggnad ej ärnat dervid uppföra ett torn för ringklockor utan till försvar, är solklart, alldenstund klockor först efter nämnda byggnadstid kommit i bruk på Gotland och en takryttare då kunnat liksom nu dertill anbringas. Enär således ett blifvande torn skulle här blott begagnas till försvarsverk, lärer man ansett detsamma mindre angeläget, helst ett pålitligt kastell, såsom vi sett af dess lemmingar, legat helt nära kyrkan.
- ↑ Script. Rer. Dan. T. VIII. P. 314.