Gotlands konsthistoria/Näs
| ← Sundre |
|
Hafdhem → |
| På Wikipedia finns en artikel om Näs kyrka. |
Näs.
Den enda återvägen från Sundre går om Vamlingbo, hvarifrån vi foro norrut för att skärskåda de kyrkor, som vi ännu ej besökt i den södra befallningen. Vi togo en vida större och bättre väg från Vamlingbo än den, hvarpå vi ditkommit. Öja och Fide visa sig till höger om och på ⅛ mils afstånd från vägen, hvilken går nära stranden af Bursviken. Vi kringforo inre bugten af Bursviken och framkommo 3 mil i nordvest från Fide till Näs, som är annex till Hafdhem och ligger på en stor lågländ och bördig slätt.
Nyssnämnda annex utgöres af skepp och kor samt ofullbordadt torn i vester, hvilka alla äro nära fyrkantiga. Hela byggnaden är uppförd af huggen och tuktad sandsten med några få partier af huggen och slipad kalksten.
Skeppet, som håller i inre bredd 25.5 och i längd 29.1, har skråkantiga socklar och uppbär ett spetsigt korshvalf med raka och föga uppåtgående kappor. Å södra sidomuren nära vestra ändan finnes en ingång, hvars yttre omfattning har å hvarje sida två smärta kolonner och två murhörn. Derinnanför stå breda och tunna poster på hög tröskel. Grundstenarne likna socklarna, och baserne äro attiska. Ett skaft å östra sidan saknas. Kapitälerne, hvilka äro bägarlika, prydas med tre löf å vestra och med tre menniskohufvuden å östra sidan. Kransarne äro hålkälade och rundstafviga. Grundstenarne baserne kapitälerne och kransarne äro gemensamma för kolonnerna och murhörnen. Från posterna uppstår ett trebladigt dörrfält. På de inre kolonnerna hvilar en båge, som utgöres af trenne trubbiga blad med treflikiga knoppar och som utbreder sig öfver dörrfältet. De yttre kolonnerne uppbära en rundstafvig, men murhörnen skarpkantiga spetsbågar. Portalen består af slipad rödaktig kalksten, men kolonnerne och bågarne derpå äro af fin sandsten. Inre omfattningen har sneda smygar och lågrakspetsig betäckning. Ett stort rundbågigt fönster öster om ingången är nytt och har karm samt lång- och tvärposter samt bågar af trä.
Koret, hvars inre sträckning i söder och norr utgör 20.0 samt i vester och öster 24.0, har liksom skeppet skråkantiga socklar och ett spetsigt korshvalf, som liknar skeppets. Å södra sidomuren nära vestra ändan finnes en ingång. Yttre omfattningen har å hvarje sida två rätvinkliga murhörn, hvilka uppgå från socklarna och prydas med hålkälade kransar. Derinnanför stå breda poster på hög tröskel. Murhörnen uppbära skarpkantiga spetsbågar, men posterne en bred rundbåge. Portalen består af slipad rödaktig kalksten. Inre omfattningen är snedsmygig och lågrakspetsig. På midten af altarväggen ses ett litet spetsbågigt fönster, som nederst är vida bredare än öfverst samt ut- och invändigt har sneda smygar och deremellan en rätvinklig karm. Å östra sidan om ingången finnes ett utvidgadt fönster, hvilket liknar skeppets. Vid denna förändring har mer än hälften af en högrakspetsig fördjupning nära södra sidomurens östra ända blifvit bortbruten. I den bibehållna delen af samma fördjupning märkes en skålformig uttömningssten, som ännu begagnas för utslående af dopvatten. På vestra sidan om ingången är ett litet trekantigt och i norra sidomuren nära vestra ändan ett större högrakspetsigt väggskap. Å norra sidomuren är i nyare tid en illa uppbruten ingång till en eländig sakristia derutanför. På ett altarbord, hvilket är murad och har på midten af framsidan ett fyrkantigt hål, ligger en hålkälad och slipad skifva af rödaktig kalksten. En altartafla, som 1692 tillkommit och består af fin sandsten, föreställer Abrahams offer. Denna tafla röjer ett dåligt arbete i rococomaner.
Tornet innehåller en enda afdelning, hvilken har liksom skeppet och koret skråkantiga socklar och uppbär ett spetsigt korshvalf med raka föga uppåtgående kappor. Invändigt sträcker sig afdelningen i söder och norr 21.5 och i motsatt riktning 17.7. Å norra sidomuren närmare östra ändan finnas spår efter en ingång, som utvändigt varit ensprångig med hålkälade kransar och spetsbågig betäckning samt troligen haft poster med en spetsbåge derpå. Inre omfattningen är snedsmygig och lågrakspetsig. Man har i en sednare tid inmurat i denna ingång ett litet fyrkantigt fönster med träkarm. I södra sidomuren märkes ett litet trekantigt väggskåp. Tornbågen, hvilken har ansenlig bredd och höjd, är spetsig. En raksluten ingång i södra sidomuren nära vestra ändan inleder till en trappa, som vid östra ändan inför på afdelningens takhvalf. För trappans inrymmande har den södra sidomuren blifvit vida tjockare än den norra, hvadan tornbågen, hvilken saknar framsprång åt söder, fått ett sådant åt norr. För takhvalfvets rätta ställning efter midtlinien har en grof och spetsig kantbåge blifvit uppdragen från vestra sidomurens norra ända och tornbågens framsprång vid norra sidomuren, så att kantbågens bredd blifvit lika med tornbågens framsprång. På vestra sidomuren har ett stort rundbågigt fönster med karm samt lång- och tvärposter af trä blifvit insatt. På sidomurarna, som föga höja sig öfver afdelningens takhvalf, uppstår en påbyggnad af trä, hvilken i skef inåtlutning öfvergår från fyrkant till åttkant och slutar med en spets. Enligt sägen skall tornet genom storm nedstörtat. Då afdelningen ej visar någon sättning eller remna, så har tornet troligtvis icke fått sin fullbordan. Men deremot torde en spira någon gång blifvit af storm nedkastad.
Om kyrkans ålder finnes ingen underrättelse från medeltiden. Då byggnaden är hållen i temligen sen spetsbågsstil, så tyckes den ha tillkommit i slutet af fjortonde eller början af femtonde seklet.
Det väcker förundran, att denne helgedom, som ligger i en mycket fruktbar ehuru ej väl odlad nejd, blifvit jemförelsevis obetydlig och att fullbordande af densammas torn först nu pâtänkes. Vi känna alldeles icke denna påbyggnads blifvande anordning. Vi befara dock till följe af otaliga bevis på nutidens oförmåga eller ovilja att lämpa sig efter medeltidens högre byggmadskonst, det en stilvidrighet här liksom annorstädes kommer i dagen. C. Hårleman, hvilken för sin skicklighet såsom byggmästare blef Sveriges förste öfverintendent och upphöjdes i friherrlig värdighet, har vanställt domkyrkan i Upsala liksom i Linköping. C. F. Adelcrantz, som dernäst med mycket skäl ansetts för den utmärktaste bland Sveriges öfverintendenter, har likaledes visat, det han ingalunda förstått medeltidens kyrkliga konstutöfning. Vi kunna således i våra princip- och regellösa tider ej vänta annat än en babylonisk förbistring. Det skulle högligen glädja oss, om efter påbyggnadens fullbordan det visade sig, att vi misstagit oss. Emellertid torde vårt förmenande böra skäligen ursäktas, enär Gotlands lika herrliga som fattiga landskyrkor fått i flere afseenden vidkännas den nya tidens fåkunniga och inbilska hugskott. Vi erinrade oss i afseende härpå Horatii snillrika inledning till hans prisade skaldestycke De arte poëtica.
Humano capiti cervicem pictor equinam
Jungere si velit et varias inducere plumas,
Undique collatis membris, ut turpiter atrum
Desinat in piscem mulier formosa superne:
Spectatum admissi risum teneatis, amici?