Gotlands konsthistoria/S. Petrus eller S. Peder och S. Johannes eller S. Hans

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  S. Catharina eller S. Karin
Gotlands konsthistoria
av Carl Georg Brunius

S. Petrus eller S. Peder och S. Johannes eller S. Hans
S. Georgius eller S. Göran  →
På Wikipedia finns en artikel om S:t Hans och S:t Pers kyrkoruiner.


[ 268 ]

S. Petrus eller S. Peder och S. Johannes eller S. Hans.


En mäktig man Botair, hemma i Akebäck, byggde, såsom ofvanföre nämnes, en kyrka uti Vall, hvilken hedningarne uppbrände, och han uppförde en annan i Wi, hvarest Wisby sedan uppstod. Hedningarne ville äfven uppbränna sistberörde helgedom, men Botairs svärfader Lickair den vise afstyrde detta tilltag. Denna kyrka, som låg under Klinten och invigdes till alla helgon, var på Gotland den första, hvilken fick qvarstå. Sedan byggdes på samma ställe, der berörda kyrka legat, en annan helgedom, som invigdes till S. Petrus[1]. Bravnii teckning, hvilken blifvit för mer än tvåhundrafemtio år sedan tagen af Wisby, framställer med angifna namn S. Peders och S. Hans’ kyrkor, så att den förra utgör södra och den sednare norra delen af en sammanhängande byggnad med tvenne fyrkantiga torn i vester[2]. En stor karta öfver Wisby af 1646 anger platsen för S. Peder, som redan var förstörd, alldeles invid södra sidan af S. Hans, hvars vestra del var bibehållen[3]. Emellertid skulle S. Peder enligt Strelows berättelse legat i samma trakt af staden som S. Olof och S. Nikolaus[4]. Denna uppgift förtjenar såsom mången annan af samme författare ingen vederläggning. På Dahlbergs grund- och uppritning af Wisby anges S. [ 269 ]Peders kyrka nära och norrom Söderport[5]. Detta är ett uppenbart misstag; ty i sådant fall skulle samma kyrka legat ofvanpå ej under Klinten. Wallin säger, att S. Peder legat strax vid S. Hans såsom lemningar utvisa och de fleste berätta. Denna uppgift bekräftas genom den grundritning, som samme författare anför af nämnda kyrkor. Berörda grundritning ådagalägger, att den östra delen af S. Peders norra sidomur utgjort den vestra af S. Hans’ södra[6]. J. Fineman har 1748 författat en karta och grundritning öfver Wisby, således blott fyra år sedan Wallin skrifvit det nyssanförda. Å denna karta anges S. Peder och S. Hans såsom sammanbyggda[7].

En sidomur, som sträcker sig i vester och öster, är, ehuru afbruten, 50.0 lång, 36.0 hög och 5.0 tjock. Denna sidomur, hvilken helt och hållet saknar både sträfpelare och pilastrar, har åt söder lemningar af kragstenar och skiljebågar samt två korshvalf, som åt vester och öster hållit 20.0 i spännvidd och haft spetsiga kappor; men det visar sig, att desamma i motsatt riktning varit bredare samt rundbågiga. En kragsten, hvilken är öfrig, håller 2.7 i bredd och framter en rundstaf och derpå två hålkälar öfver hvarandra med vanliga platter. Vid södra ändan af S. Hans’ vestra gafvelmur märkes på det tydligaste, att densamma utan förtagningar blifvit uppdragen intill en äldre byggnad nemligen S. Peder; dock ses, att man förskjutit en smal kant af gafvelmurens östra sida uti ett litet [ 270 ]rundbågigt fönster uti S. Peder. Detta fönster har således måst igenmuras. En spetsbågig öppning mot östra ändan af sidomuren håller 15.0 i bredd. Denna stora öppning måste ursprungligen inrymt en portal, innan S. Hans tillkommit.

Der finnes alltså östra hälften af S. Peders norra sidomur, som enligt Wallins grundritning haft betydlig utsträckning åt vester samt en motsvarande sidomur åt söder. Att döma af det afstånd, hvilket anges emellan dessa sidomurar, ha kyrkans takhvalf hvilat på en pelarrad i midten. Denne helgedom har förmodligen haft enligt vanlig anordning en ingång å långhusets hvarje sida närmare vestra ändan eller å ett torn derutanför samt fönster åt söder och öster. Således låter det ganska lätt förklara sig, hvarföre östra hälften af S. Peders norra sidomur kunnat med fördel användas till vestra hälften af S. Hans’ södra; ty beggedera ha enligt dåtidens bruk fått behöfliga ingångar och fönster.

Vi vilja nu taga lemningarna af S. Hans uti närmare skärskådande. Vi finna der flere egenheter, som hufvudsakligen härröra från ofvanberörda sammanbyggnad.

Vestra gafvelmuren, hvilken höjer sig föga öfver fönsterbröstningen, förstärkes med en inre sträfpelare, som håller 5.6 i framsprang och 9.7 i bredd och ungefär 50.0 i höjd och som står 16.5 från norra och 43.6 från södra sidomuren. Midt emellan sträfpelaren och södra sidomuren märkas lemningar af en grof inre pilaster. Ett stort fönster har intagit midten emellan sträfpelaren och norra sidomuren och ett sådant har funnits å hvardera sidan om pilastern. Midt emot och 16.6 från sträfpelaren i öster har genom en sednare gräfning nedre delen af en pelare kommit i dagen. [ 271 ]Denne pelare, hvilken är fyrkantig med en temligen hög och skråkantig sockel, har åt söder haft en motsvarande, som är bortbruten eller som höljes af murgrus. Pelaren håller ungefär 10.0 i hvarje sida. Nyssåberopade karta af 1646 bekräftar detta förhållande. Deraf inhemtas, att kyrkan, sträckande sig åt öster jemte den äldre hvalfbyggnaden, haft tvenne pelarrader, hvilka motsvarat vestra gafvelmurens sträfpelare och pilaster, och att hon således haft trenne skepp, som varit lika breda och höga.

Af norra sidomuren qvarstår vid vestra ändan en mindre del, hvilken är 8.9 tjock. Å denna del finnes en stor genomgång, som varit spetsbågig. Derutanför märkas ringa lemningar af ett kapell eller ett förhus. Den inre sträfpelaren å vestra gafvelmuren har betydliga lemningar af en förenings- och en kantbåge. Föreningsbågen, hvilken kastar sig från sträfpelaren mot den ofvanberörda grofva pelaren, har varit spetsig och skarpkantig samt 8.8 bred. Ifrån sträfpelaren utgår kantbågen mot en pilaster vid norra sidomurens vestra ända. Kantbågen, som äfven är skarpkantig, håller 4.9 i bredd. Å sträfpelarens södra sida finnes intet spår efter någon kantbåge. Orsaken härtill är troligtvis den, att norra sidoskeppets vestligaste hvalfafdelning uppburit ett torn med gallerier.

Vestra gafvelmuren och norra sidomuren äro 6.0 tjocka och ha lemningar af skråkantiga socklar. Sträfpelaren har djupt karnisade kransar. Öfverblifna hörn af spetsbågiga korshvalf hvila på stora kragstenar, som prydas med dubbla och djupa karniser. Byggnaden är till pelarne och omfattningarna uppförd af huggen, men till det öfriga af tuktad kalksten. Takhvalfven ha [ 272 ]bestått af kalkflisor. Ruinen är flerstädes uppfylld till inemot 8.0 med murgrus, hvadan dess anordning icke kan med någon säkerhet bestämmas, förrän den utgräfves, då några små byggnader måste undanrödjas.

Att den till alla helgon invigda kyrkan bestått af trä och tillkommit kort efter christendomens införande på Gotland 1028 är mer än sannolikt. Lickair den vise lät efter nämnde helgedoms byggnad döpa sig, sin hustru, sina barn och allt husfolk samt uppföra en egen kyrka. Deraf ådagalägges, att christendomen på nämnda ö då var uti sin linda. Det tyckes, som den ifrågavarande kyrkan blifvit vidpass hundra år efter hennes byggnad nedrifven för uppförande af S. Peder. De svaga lemningar, hvilka förefinnas af sistnämnda helgedom, röja stor enkelhet och hög ålder. Det vill synas, som man kort efter anläggning af Wisby undanröjt den kyrkan, hvilken blifvit invigd till alla helgon för att å hennes plats uppföra ett värdigare tempel af sten. Måhända har icke ett sekel förflutit, innan genom starka inflyttningar en ny kyrka blifvit alldeles nödvändig. Det tyckes, som man äfven då velat hålla sig så mycket som möjligt till samma heliga plats och derföre på ofvanberörda sätt uppfört S. Hans. Ehuruväl denne helgedom visar sig påtagligen vara yngre än S. Peder, så röjer dess ursprungliga anordning ren rundbågsstil och den är tvifvelsutan bland de äldsta i Wisby. De tre fönstren i vester ha, såsom stensnitt, listverk och förtagningar tydligen visa, i sednare medeltiden blifvit utvidgade, och ha troligtvis, liksom den vestliga delen af Linköpings domkyrka tillkommit omkring 1350.

S. Hans har enligt Wallins mening varit en sockenkyrka, hvilken tillhört stadens infödda invånare. Af [ 273 ]denne helgedom har S. Hansgatan, som till betydlig del sträcker sig midt igenom staden, fåll sin benämning. Kyrkan har en egen märkvärdighet derföre, att lutherska prester på Gotland först deri uppträdde. Då biskopen i Linköping Hans Brask 1527 förrättade sin sista visitation på samma ö, blefvo de lutherska presterne uldrifna ur S. Hans’ kyrka af Pouel Sehested, hvilken då hade Gotland i förläning[8].

S. Hans’ kyrka har långt efter reformationen fått qvarstå, så att ett inventarium 1585 upprättades uti dithörande prestgård. Denne helgedom har egentligen blifvit omkring 1740 nedbruten, då man derifrån tagit sten för uppförande af ett ganska stort hus i närheten. Förstörelsen har dock länge derefter fortgått. Assessorn J. Dubbe har 1827 bortfört från S. Hans en ovanligt stor och prydlig liksten, som tillhört Herrmann de Ramen och hans husfru Margareta, döda 1355 och 1340, för att läggas utanför ett skröpligt grafkor i Follingbo[9].

  1. Guta saga K. 4.
  2. Urbium præcipuarum mundi theatrum, auctore G. Bravnio, V. n. 39.
  3. Plante der Stadt Wisby, Anno 1646.
  4. Strelow, S. 240.
  5. Suecia antiqva et hodierna.
  6. Wallin, Goth. saml. D. I. S. 256, 257.
  7. Denna karta af J. Fineman förvaras i Generallandtmäterikontoret i Stockholm.
  8. Necrol. Fr. min. in Wisby. Script. Rer. Dan. T. VI. P. 563. Strelow, S. 254.
  9. Wallin, Goth. saml. D. 1. S. 255. Säve och Bergman, Gotland och Wisby i taflor, S. 38.