Gotlands konsthistoria/Stånga

På Wikipedia finns en artikel om Stånga kyrka.

[ 110 ]

Stånga.

I nordvest ⅜ mil ifrån Burs ligger dess annex Stånga på en ansenlig slätt, hvilken är till betydlig del sandig. Sistnämnda kyrka består af ett aflångfyrkantigt skepp, ett fyrkantigt torn i vester, ett fyrkantigt kor med sakristia vid norra sidomuren och af ett halfrundt utsprång i öster. Byggnaden är uppförd af huggen och tuktad kalksten med någon inblandning af sandsten.

Skeppet, som håller i inre bredd 34.9 samt i längd 50.5, har socklar, hvilka utgöras af en stor skråkant och en öfverfalsad rundstaf derpå. Uti skeppet står en midtkolonn, som uppbär fyra korshvalf med spetsiga skiljebågar. Kolonnen har följande anordning. På en hög skråkantig grundsten ligger en attisk bas, hvars nedre tor har starka framsprång öfver plintens alla sidor och fyrkantiga stycken för blifvande skyddsblad. Skaftet, som utgöres af hela och slipade rundstycken, håller 7.6 i omkrets. Kapitälet är bägarformigt med fyra framstående och löfprydda konsoler samt derpå halfrunda och hålkälade kransar åt söder och norr samt vester och öster. Motsvarande kragstenar och kransar finnas å sido- och gafvelmurarna. Kragstenarne å södra och norra sidomuren äro smärta och löfprydda i två afsatser öfver hvarandra. Den vestra kragstenen, hvilken understödjes af ett vidunderligt hufvud med uppspärrade ögon stora mustacher och utstående huggtänder, siras likaledes med löfverk. Den östra kragstenen är endast å knoppen löfprydd. Skiljebågarne äro tvåsprångiga och skarpkan[ 111 ]tiga samt nedtill afkantade emot kapitälets kransar och emot den östra, men icke emot de öfriga kragstenarna. Korshvalfven äro spetsiga med raka och föga uppåt-gående kappor. Kolonnens hela höjd utgör 23.3 och hvartdera af korshvalfven håller från golfplanen till slutstenen 43.0.

En ingång å södra sidomuren nära vestra ändan är i öppningen 4.5 bred och 14.2 hög. Portalen, som hvilar på hel bottenhäll, har å hvarje sida fyra kolonner emellan murhörn samt inre poster och yttre pilastrar. Af kolonnerna saknas två skaft å östra sidan. Grundstenarne äro skråkantiga och baserne attiska med afrundade plinter. Pilastrarne ha framtill baldakiner med bilder rösten och fialer i två afdelningar öfver hvarandra. Af de tvenne figurer, hvilka innefattas i vestra pilasterns baldakiner, är den nedra ett knästycke, den öfra en bröstbild och begge sakna attributer. De tvenne, som inrymmas i östra pilasterns baldakiner, äro begge knästycken. Inunder ses en biskop, hvilken har klufven mössa och håller en bok i venstra och välsignar med högra handen. Deröfver står Knut den Helige, som bärande krona håller med högra handen en yxa och i venstra ett riksäple. Alla kapitälerne äro höga. På posterna, hvilka äro tjocka och stå på hög tröskel, hvilar ett dörrfält med sex halfrunda flikar, och deröfver uppgå såsom en halfcirkel sex rundbågar med rosiga knoppar. Å vestra posten motsvaras rundbågarne af ett tunnt murhörn, men å östra af fem hela och två halfva trebladiga rundbågar, som äfvenledes ha rosprydda knoppar och likna en båggesims. Hithörande svicklor fyllas med stora blad, och deremellan framstå små rosor. Kolonnerne [ 112 ]uppbära rundstafviga, men murhörnen och pilastrarne skarpkantiga spetsbågar. Ett högspetsigt röste, hvilket har en lodrät afsats och deröfver lika lutning, betäckes med karnisade vattenlister, och vid sidorna uppstå höga fialer. Å de östra kapitälerna föreställas bebådelsen och Marias besök hos Elisabeth. Derefter ses Maria ligga till sängs och Josef sitta vid hennes fötter samt derofvanför barnet i krubban under oxen och åsnan. Å de vestra kapitälerna afbildas barnamordet af Herodes, omskärelsen och flykten till Egypten. Kapitälernas kransar utgöras af en hålkäl emellan tvenne rundstafvar och derpå en klufven platt. I dörrfältets svicklor står nederst åt vester S. Petrus med bok och nyckel samt midt deremot åt öster S. Paulus med bok och svärd. Öfver S. Petrus står S. Johannes med kalk, öfver S. Paulus ett helgon med rundgloria och en hostia prydd med Guds lam. Öfverst sitter Christus åt öster och Maria åt vester. Christus håller en bok i den ena handen och kröner sin heliga moder med den andra. I röstet ses Christus med stor korsgloria och i mera än naturlig storlek stiga naken ur grafven och hålla en fladdrande svepduk med den venstra handen och välsignande utsträcka den högra. Derunder ligga tre små afdånade knektar. Å östra sidan vid röstets början framhukar sig en menniskofigur, hvaraf den främre delen är borta. Denna figur är förmodligen en vattenutkastare. Å vestra sidan synas lemningar efter en dylik. Portalen består af slipad kalksten och grundstenarne kapitälerne baserne och murhörnen samt posterne m. m. äro såsom vanligt af hela block. Med undantag af Christus och ett helgon sakna alla figurerne glorior, och några få ha mössor, men de öfriga [ 113 ]äro barhufvade. Dörren, som härrör från medeltiden, består af furu och har rosigt jernbeslag samt är mycket affrätt genom luftens åverkan. På dörren hänger en fyrkantig aln af jern, och deri är en inlagd skifva af messing, hvarå ses två rader med munkstil, nemligen: + hitta + ier + ret + gota + eln + d. v. s. detta är rätta Gotlandsalnen. Längden af alnen, hvilken är afdelad i fyra qvarter, utgör nära 1.9. Dörren och alnen äro, såsom det tyckes, lika gamla. Inre omfattningen är snedsmygig och lågrakspetsig. Ungefär 5.0 öster om portalen och 10.0 öfver marken ses ett stort fantastiskt hufvud med huggtänder. På detta hufvud hvilar en inåtsvängd kragsten, som prydes med yfviga blad och uppbär en ansenlig krans, hvilken företer rundstaf och hålkäl och derpå hålkäl samt klufven platt. Å samma kragsten sitter Maria i naturlig storlek med liljekrona på hufvudet och barnet på högra knäet och håller en lilja i venstra handen. Deröfver framstår en baldakin, som har trebladiga gafvelstycken och inunder ett korshvalf med korsbågar och en dubbel midtros. Gafvelstyckena siras med löfverk. Derpå höjer sig en fyrkant och deröfver en åttkant med karnisad betäckning. Mellan portalen och Maria sträcker sig en ganska grof vattenlist, hvilken är karnisad. Derå ses de tre visa männen, som äfven i naturlig storlek ha kronor på hufvuden och rökelsekar i händerna. Den främste af dessa besökande knäböjer för Maria, de två efterföljande stå raka. Öfver de visa männen framspringer en lika grof vattenlist, hvilken prydes med en rundstaf och en karnis, och derå står Christus i naturlig storlek med korsgloria och omgifves af tvenne begabbande hudflängare. [ 114 ]Öfver denna grupp framstår en vattenlist, som liknar den sistberörda. Dera afbildas i lika storlek korsnedtagningen. En person till höger omfamnar den döde frälsaren, en till venster står djupt sörjande, och deremellan ses en liten person med en tång utdraga spikarna. Ytterst åt öster ses en figur med vidunderlig drägt hänga öfver ett korsträ, förmodligen en röfvare. Dessa stora bildverk äro fullrunda och bestå af kalksten.

Å östra sidan om nyssbeskrifna bildverk finnes ett högt fönster med spetsbågig betäckning samt yttre och inre sneda smygar. Två poster i detta fönster uppbära med motsvarande karm trenne trebladiga spetsbågar, af hvilka den mellerste är bredare och högre än de öfriga. Posterne karmen och bågarne äro ut- och invändigt snedsmygiga. Yttre fönsterbröstningen har en bred vattenlist med en stor karnis och derpå en rundstaf och hålkäl. Å norra sidomuren, som nära östra ändan innehåller två rakspetsiga väggskåp, förmärkes intet spår efter ingång eller fönster. Triumfbågen, hvilken är spetsig, har dynstenar, som utmärkas med en hålkäl emellan två rundstafvar.

Tornet innehåller tre afdelningar öfver hvarandra och har fyra spetsiga rösten, hvaremellan en hög åttkantig spira reser sig. Skeppets och tornets socklar bestå af en lika beskaffad och lika hög skråkant; men det förra har, det sednare saknar rundstaf derpå. Tornets hela höjd från marken till spetsen utgör 202.5. Första afdelningen, hvars inre sträckning i söder och norr utgör 21.6 samt i vester och öster 23.3, betäckes med ett korshvalf, som är spetsigt med raka och föga uppåtgående kappor. En ingång på midten af vestra sido[ 115 ]muren har å yttre omfattningens hvarje sida två murhörn och derinnanför poster på hög tröskel. Emellan de inre murhörnen och posterna, hvilka beggedera äro mycket breda, har en kolonn stått. Blott tvenne veckprydda kapitäler äro öfriga. På murhörnen och kapitälerna ligga rundstafviga och hålkälade kransar. Murhörnen kapitälerne och posterne uppbära skarpkantiga rundbågar. Inre omfattningen är snedsmygig och lågrakspetsig. På midten af södra sidomuren finnes ett spetsbågigt fönster, som ut- och invändigt har sneda smygar. I detta fönster uppbär en midtpost med motsvarande karm två trebladiga spetsbågar och derpå en trebladig ros med en svickla under och en sådan vid hvarje sida derom. Posten karmen bågarne och rosen äro der liksom i skeppets fönster ut- och invändigt snedsmygiga. Detta fönster har en vattenlist, hvilken prydes med rundstaf och hålkäl. Tornbågen har ansenlig bredd och spetsig betäckning. Dynstenarne siras med rundstaf och hålkäl.

I norra sidomuren vid östra ändan inleder en raksluten och rätvinklig ingång till en spiraltrappa, som uppför till andra afdelningen, hvarest stegar vidtaga. Å vestra sidomuren märkas tvenne små rundbågiga och midt deröfver en stor rundbågig och högre upp två rakbetäckta ljusöppningar, hvilka alla äro utvändigt rätvinkliga. Deröfver följer å hvarje yttersida en hålkälad vattenlist.

Några fot högre upp finnas å tredje afdelningens hvarje sida två stora gluggar samt deröfver i hvarje röste två något mindre och i spetsen en ännu mindre sådan. Der räknas således tjugo gluggar, hvaruti smärta och höga midtkolonner uppburit trebladiga spets[ 116 ]bågar med fyrbladiga svickelrosor. De yttre omfattningarne äro rätvinkliga och spetsbågiga och ha hålkälade vederlagskransar, men de inre äro rätvinkliga och lågrakspetsiga. Blott fyra midtkolonner och svickelrosor äro i behåll. Vattenlisten derunder åt öster är nära förstörd af vittring.

Koret, som invändigt sträcker sig i söder och norr 21.0 samt i vester och öster 20.3 och håller i murtjocklek 4.3, har socklar, hvilka utgöras af en vanlig skråkant. Ett korshvalf med rundbågiga raka och föga uppåtgående kappor bildar betäckningen. Korets höjd ifrån golfvet till takhvalfvels slutsten utgör 28.7. Å södra sidomuren nära vestra ändan finnes en liten ingång. Yttre omfattningen har å hvarje sida en kolonn emellan inre poster och yttre murhörn. Grundstenarne äro skråkantiga och kapitälerne veckprydda. Kransar saknas. Vestra kolonnens bas är skråkantig och öfvergår från fyrkantig till rund och har öfverst en ring. Af östra kolonnen äro basen och skaftet förstörda. Posterne äro mycket breda och stå på hög tröskel. På kapitälerna och murhörnen hvila skarpkantiga rundbågar samt på posterna ett trebladigt dörrfält. Inre omfattningen är snedsmygig och lågrakspetsig. På östra sidan om ingången märkes ett litet fönster, hvilket har rundbågig betäckning samt ut- och invändigt sneda smygar.

Å norra sidomuren nära östra ändan inleder en ingång till sakristian, som invändigt håller i söder och norr 10.6 samt i vester och öster 16.9 och har lika beskaffade och lika höga socklar som koret. Denne ingång är till det yttre rätvinklig och rundbågig, men till det inre snedsmygig och lågrakspetsig. Sakristian, [ 117 ]hvilken betäckes med ett tunnhvalf på vederlag i söder och norr, upplyses af ett litet fyrkantigt fönster åt öster och har luttak ât norr.

Trenne trappsteg uppföra från koret till utsprånget, som betäckes med ett halft kupolhvalf och håller i bredd 18.2 i djup 13.3 samt i höjd under tribunbågens slutsten 18.7. Socklarne äro till form och höjd lika med korets och sakristians. Åt sydost liksom åt öster finnes ett rundbågigt fönster, och ett sådant åt nordost är igenmuradt. Dessa fönster äro ut- och invändigt snedsmygiga. Åt söder märkes en stor sittnich med stickbågig betäckning och i midten deraf ett litet rundbågigt fönster.

Altarbordet är muradt och derpå ligger en hålkälad skifva af kalksten. Altartaflan, hvilken företer ett dåligt arbete i rococomaner, består af sandsten och har 1690 tillkommit.

I kyrkan står en dopfunt, som är af sandsten samt både till foten och skålen rund. Foten har ett framskjutande menniskohufvud och tre vilddjurshufvuden, hvilka tre sistberörda gapa öfver mindre fyrfotadjur. Skålens botten, som är skråkantig, prydes med fem fält, och densammas sidor, hvilka äro nära lodräta, utmärkas med sex sådana. Kolonner och derpå rundbågar bilda fälten, som innehålla flere temligen väl arbetade figurer, hvilka angifva scener ur Christi lefnad. I bågarnas svicklor ses bladverk och djur samt englar med utslagna vingar. Dopfuntens hela höjd utgör 3.5 och skålens yttre tvärmått 2.6.

På korets norra sidomur hänger ett triumfkors i naturlig storlek. Korset, som för föga öfver ett halft sekel tillbaka hängde i triumfbågen, omgifves med en [ 118 ]ansenlig ring. Stammen armarne och öfverstycket äro bladprydda i begge, men ringen blott i yttre kanten. På midten ses ett stort rundstycke, hvilket utmärkes med en korsgloria. Fyrkantiga taflor å korsets ändar inrymma inom fyrbladiga fördjupningar evangelisternas sinnebilder. Christus bär liljekrona. Hela detta snidverk består af ek med målning.

Om kyrkans ålder saknas uppgift från medeltiden. Skeppet och tornet äro utförda i spetsbågs- men koret sakristian och utsprånget i rundbågsstil. Det tyckes, som skeppet vore något yngre än tornet, ty det förra visar både till socklar och portal, att ej nämna bildverk, en mera utbildad byggnadsart än det sednare. Härvid bör dock erinras, att tornets portal visserligen är hållen i rundbågsstil, men att den tvifvelsutan tillhört ett äldre skepp eller torn och blifvit på detta sätt vid företagen ombyggnad begagnad. Skeppet måste tillkommit i sednare hälften af fjortonde seklet, och tornet har troligtvis uppstått omkring samma tid. Koret sakristian och utsprånget, hvilka röja ren rundbågsstil, äro allraminst hundra år äldre än skeppet och tornet. Att der funnits ett äldre skepp visar triumfbågen, som är bredare än koret; ett förhållande, hvilket saknar exempel, då skeppet och koret härröra från samma tid. Härtill kommer, att skeppet och tornet äro ovanligt höga, helst i jemförelse med koret och utsprånget. Man har tvifvelsutan ärnat att efter korets och utsprångets undanrödjande bygga ett större kor i öfverensstämmelse med skeppets anordning.

De ovanligt stora och fullrunda bildverk, som blifvit anbragta nära östra sidan af skeppets ingång, stå illa tillsammans med det helas hållning, och de vittna, [ 119 ]ehuru med skicklighet utförda, om den högre konstens förfall. Det tyckes dock, som dessa bildverk ej tillhört en äldre byggnad, men det tyckes fast hellre, som de tillkommit för den plats, hvilken desamma nu inneha.

Då vi 1860 besågo kyrkan, förmärktes å korets och utsprångets takhvalf ganska betänkliga remmor, som två år derefter visade sig utvidgade. Vid vårt tredje besök i kyrkan 1865 hade remnorna i de nyssberörda takhvalfven så tilltagit, att stöttor derunder blifvit uppsatta af fruktan för instörtning. Det är för hvarje sakkunnig uppenbart, att koret och utsprånget, hvilka föga lidit af vittring, kunnat, om ankarstänger med skrufvar för några år sedan blifvit rätt anbragta, länge qvarstå. Men enär en sådan förbättring af mycket ursäktliga skäl ej blifvit vidtagen, så syntes det oss vara ganska välbetänkt att företaga en ändamålsenlig ombyggnad. Då ingenting är vanligare än att gamla konstmessiga kyrkor på det stilvidrigaste sätt repareras utvidgas och ombyggas; så länder det prosten A. J. Lyth och församlingen till synnerlig heder, att koret och utsprånget blifvit 1864 återställda enligt deras ursprungliga skick, nemligen så godt man kunnat.

Ehuruväl vi liksom hvarje sakkunnig i våra dagar högligen nitälska för bibehållande af forntida konstverks egendomliga anordning, tillåta vi oss likväl att härvidlag göra en liten anmärkning. Vi ha uti det föregående visat, att skeppet och tornet äro hållna i spetsbågs- men koret och utsprånget i rundbågsstil, och att de således icke stå rätt tillsammans med hvarandra. Vi ha äfven visat, att man vid skeppets och tornets uppförande troligtvis ärnat i en framtid om[ 120 ]bygga koret och utsprånget, så att det hela skulle åtminstone i alla dess hufvuddelar få ett harmoniskt förhållande. Det tyckes således, som det embetsverk, hvilket ombestyr rikets kyrkliga byggnadsföretag, bort vid ifrågavarande ombyggnad påtänka en dylik likställighet mellan helgedomens alla partier. Deremot kan visserligen den erinran göras, att det kan svårligen vetas, huru man för vidpass femhundra år sedan ärnat efter korets och utsprångets rifning tillbygga kyrkan. För enhvar, den der studerat medeltidens högre byggnadskonst och känner dess skaplynne på Gotland, är det dock ganska lätt att i berörda afseende lemna en temligen säker upplysning.

Halfrunda utsprång, som äro mycket vanliga å kyrkor i rundbågs-, finnas ingenstädes å sådana i spetsbågsstil. Gotlands alla landskyrkor, hvilka äro uppförda i sistnämnda byggnadsart, ha kor med raka altarväggar, om två undantagas nemligen Barlingbo och Kräklingbo, som utmärka sig med fyrkantiga utsprång. Det är således uppenbart, att man vid ombyggnad af Stânga kor och utsprång bort på följande sätt tillvägagå. Ett rymligare och högre kor med rak altarvägg, ett eller två korshvalf, en ingång och ett fönster å södra och ett sådant jemte en sakristia å norra sidomuren och slutligen ett större eller tre mindre fönster åt öster skulle, om allt hållits i ren spetsbågsstil, väl harmonierat med skeppet och tornet samt lemnat tillräckligt utrymme och skön belysning.

I vest till nord nära ½ mil från kyrkan ligger uti en bergig och skogig trakt Ulfve träsk, en liten sjö, hvilken äfven kallas Stånga träsk. En liten men hög holme med barr- och löfträd beskuggar den täcka [ 121 ]sjön och står i förening genom en sumpig landtunga med stranden. På holmen märkas grafvar och jordvallar, derinom ses högar af kalksten samt kol och aska men inga lemningar af murbruk. Det är mer än sannolikt, att holmen, som kallas Ulfvesta och äfven Stånga slott, blifvit genom vattenväxters förruttnelse och sättning sammanbunden med stranden. Holmen har, såsom en gammal sägen förmäler, tvifvelsutan varit befästad. Att detta försvarsverk härrör från hedendomen lider intet tvifvel, dels emedan sundet under tidernas längd hunnit att igenvalla, dels emedan intet spår efter kalkbruk derå förmärkes, men deremot kol efter trähus. Det är nemligen bekant, att man under hedendomen byggde befästningar med grafvar och jordvallar samt kallmurar och derinom trähus.