Grafven (Euphrosyne)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 181 ]

GRAFVEN.

O, att som barn jag re’n ur tiden gått,
Och syskonkärlek af Guds Englar fått,
Då själen, som en liljas hvita knopp,
Mot ljuset slog sitt oskuldsöga opp!

Hvar är din boning ofvan molnen höjd,
O, Hoppets verld! Hvar skall, o barndomsfröjd,
Din hyddas Eden blomstra opp igen? —
”Der döden återgifver vän åt vän.”

Så suckar Sorgen. Ack, hur’ ofta flöt
Hans hjertblod, förr’n i grafvens tysta sköt’
Han vyssas som ett barn i modrens famn,
I slummern hviskande sin faders namn!

Hvem läker i hans bröst det öppna sår,
När vandrarn lik på bergets brant han står,
Och skimrande vid österns morgonrand
Sitt hemland ser? Jo, en osynlig hand.

Och vänligt vinkar, gömd i skuggrik dal,
En torflagd hydda, blomstrande och sval:
Af intet fenster låga tjället pryds;
Men klart der ofvan lifvets gåta tyds.

Der står ett träd i snöhvit blomningsskrud
Af Tron planteradt under hymners ljud.

[ 182 ]

Så härligt genomkimras kronans rund
Af stjernors ljus i qvalets middnatsstund.

Der flätar Kärleken af myrt och palm
Min ungdomskrans vid fridens aftonpsalm;
Der skall i evighet min ande bli
En glad accord af själaharmoni.