Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 01
| ← Lyssna är bästa sättet att få höra |
|
Gatan la Ferronnerie → |
1.
Ligans undertecknande.
Samma dag på aftonen lät hertigen af Guise hufvudstadens invånare underteckna ligan.
Oerhörda folkskaror styrde kosan till kyrkorna. Deras hållning var på en gång glädtig och hotande, synnerligast då de passerade förbi några trupper. Denna hållning äfvensom deras rop, hvisslingar och hotelser skulle ha oroat Mervilliers, om ej denne ämbetsman så väl känt sina goda parisare, som visserligen äro skämtsamma och kitsliga af sig, men ur stånd att af egen drift göra något ondt, med mindre någon elak vän drifver dem därtill eller en oförsiktig flende utmanar dem.
Emellanåt syntes en och annan grupp, som eldigt drog sina rostade värjor ett stycke ur skidan; det var i synnerhet, då de passerade förbi något hus, där en hugenott bodde, som denna hotande åtbörd ägde rum. De skreko då: Saint-Barthélemy! Till bålet med kättarne!
Dessa rop lockade fram till ett fönster någon gammal piga eller präst, och reglarna skötos för porten. Lycklig och stolt öfver att ha skrämt en större pultron än han sjelf, skyndade då borgaren att fortsätta sitt segertåg.
I synnerhet på gatan l'Arbre Sec var trängseln förfärlig. Folkmassan sökte stojande komma fram till en klart skinande lykta, som hängde under en skylt, den våra läsare kanske igenkänna, då vi säga, att denna skylt föreställde en höna i blått fält, med underskriften: Vackra stjärnan.
På tröskeln till detta hus stod en man, utstyrd i en rutig bomullsmössa. Han svängde i ena handen en blottad värja och i den andra några pappersblad, hvilka redan till hälften voro fulltecknade, och ropade oupphörligt:
— Kommen, kommen, tappre katoliker; träden in på värdshuset Vackra stjärnan, där I skolen finna godt vin och fryntliga ansikten. Kommen; denna natt skola de goda siktas från de onda; i morgon bittida skall man kunna skilja hvetet från agnarna. Kommen, mina herrar: I, som kunnen skrifva, kommen och skrifven; och I, som icke kunnen skrifva, kommen ändå och anförtron edra namn antingen åt mig, mäster La Hurière, eller åt min medhjälpare, herr Croquentin.
Herr Croquentin, en ung glop i hvit tröja och vid hvars gördel hängde en knif och ett skriftyg, uppskref verkligen på förhand grannarnes namn och i spetsen för dem sin värde husbondes, mäster La Hurières.
— Lefve mässan, mina vänner! skrek med full hals värden på Vackra stjärnan; lefve den heliga religionen, lefve mässan, uff!
Härvid var han nära att kväfvas af ansträngning och trötthet, ty denna entusiasm hade räckt sedan klockan fyra på eftermiddagen.
Följden var, att många, lifvade af samma nit, själfva tecknade sina namn på La Hurières lista, om de kunde skrifva, och kunde de det icke, uppdrogo de åt Croquentin att göra det.
Saken var så mycket mera smickrande för La Hurière som kyrkan Saint-Germain-l'Auxerrois låg i grannskap och kunnat göra honom hedern stridig; men lyckligtvis voro de trogna talrika på denna tid, och i stället för att skada hvarandra skaffade tvärtom de båda ställena hvarandra kunder; de som ej kunnat intränga i kyrkan för att på högaltaret, där anteckningen skedde, få uppskrifva sina namn, försökte smyga sig fram till den disk, där La Hurière förrättade sin sekreteraresyssla; och de, som hos La Hurière förfelat sitt syfte, hoppades bli lyckligare i Saint-Germain-l'Auxerrois.
Då La Hurières och Croquentins listor voro fulltecknade, lät den förstnämnde oförtöfvadt säga till om tvenne nya. Han var helt stolt öfver sin framgång, hvilken skulle höja honom i hertigens af Guise tanke och slutligen förskaffa honom den högt uppsatta plats, hvarefter han så länge sträfvat.
Nu såg man en högväxt man tränga sig fram genom massan; medelst knuffar och sparkar banade han sig väg och lyckades slutligen komma fram till Croquentin. Han tog pennan ur en hederlig borgares hand och skref på en alldeles ny sida sitt namn med en half tums höga bokstäfver och utstyrdt med de väldigaste slängar; sedan detta var gjordt, lämnade han med högtidlig min pennan till den, som stod bakom honom.
— Chicot! läste efterträdaren. För tusan! Det var hin till herre att skrifva grant!
Chicot, ty det var han, hade ej velat åtfölja Henrik III, utan sprang omkring i staden och undertecknade ligan för egen räkning. Sedan han skrifvit sitt namn på Croquentins lista, skyndade han genast till mäster La Hurière, som med en viss afund hade sett den ståtliga namnteckningen på sin medhälpares lista. Chicot mottogs således af honom, om ej med öppna armar, åtminstone med öppen lista, och sedan han tagit pennan från en ullhandlare, skref han för andra gången sitt namn med ännu siratligare slängar, hvarefter han frågade La Hurière, om han ej hade en tredje lista.
La Hurière förstod sig ej på skämt och var ej att narras med: han mumlade något om kättare och Chicot någt om gårkock. La Hurière lade från sig sin lista för att föra handen till sin värja; Chicot kastade bort pennan för att draga sitt svärd, och sannolikt skulle scenen slutat med några värjstötar, hvarvid värden på Vackra stjärnan säkert kommit till korta, om ej Chicot i detsamma känt, att någon ryckte honom i armen. Det var konungen, förklädd till simpel borgare och åtföljd af Quélus och Maugiron, hvilka likaledes voro förklädda och utom de långa värjorna buro hvar sin bössa.
— Nå, nå, sade konungen, hvad är på färde? Goda katoliker i gräl! Det är, vid Gud, ett dåligt exempel!
— Högädle herre, sade Chicot, utan att låtsa igenkänna Henrik, banna den, som har orätt. Här står en lymmel, som skriker till de förbigående, att de skola teckna sina namn på hans lista, och då man skrifvit, skriker han ännu värre.
La Hurières uppmärksamhet afvändes nu genom nya ifriga katolikers ankomst, och han skildes snart af den påträngande folkhopen från kungen och Chicot, hvilka kommit upp på en trappa midt emot.
— Hvilken nitälskan för religionen i afton, på gatorna i mln goda stad! sade Henrik.
— Ja, sire; men det är farligt för kättare, och ers majestät vet, att ni är ansedd för en sådan. Titta åt vänster bara!
— Aha! Mayennes breda mun och kardinalens spetsiga tryne.
— Tyst, sire; man har goda kort på hand, när man vet, hvar man har sina fiender, men fienderna ej veta, hvar de ha oss.
— Tror du då, att jag har något att frukta?
— Ack, min Gud, i en sådan folkmassa kan man ej svara för någonting! Man har i fickan en knif, som helt behändigt och oförvarandes stickes in i grannens mage, utan att man precis vet hvarför, och grannen ger i samm minut upp andan. Låt oss därför gå åt ett annat håll, sire.
— Har någon sett mig?
— Det tror jag inte; men ni skall oförtöfvadt bli sedd, om ni stannar kvar här längre.
— Lefve mässan, lefve mässan! skrek nu en folkström, som kom från de öppna platserna och böljade, lik en stigande flod, in på gatan l'Arbre Sec.
— Lefve hertigen af Guise, lefve kardinalen, lefve hertigen af Mayenne! svarade den hop, som stod utanför La Hurières port och känt igen de lotringska prinsarne.
— Haha! Hvad är det där för rop? utbrast Henrik III och rynkade ögonbrynen.
— Det är rop, som bevisa, att hvar och en bör stanna på sin plats; hertigen af Guise på gatan och vi i Louvren. Begif er tillbaka till Louvren, sire.
— Följer du med oss?
— Nej. Du har ej längre behof af mitt sällskap, min son; du är ju omgifven af din vanliga lifvakt. Framåt, Quélus, framåt Maugiron! Men jag, jag vill se skådespelet till slut; jag finner det sällsamt, till och med roligt.
— Hvart går du då?
— Jag vill gå och teckna mitt namn på de andra listorna, ty jag vill, att i morgon hundratals namnteckningar af mig skola kunna uppvisas på Paris' gator. Vi äro vid kajen, min son; god natt nu! Tag du af åt höger, jag går åt vänster; hvar och en har sin väg. Jag skyndar till Saint-Mery för att höra en ryktbar predikant.
— Hvad är det där för buller? sade plötsligt konungen; hvarför springa de så åt Pont-neuf till?
Chicot höjde sig på tåspetsarna, men kunde ej urskilja annat än en skrikande och knuffande folkmassa, som tycktes bära något eller någon i triumf. Men hastigt delade sig massan midt för gatan des Lavandières och skingrade sig åt höger och vänster, så att föremålet för hopens hänryckning blef synligt. Det var en munk, som red på en skriande åsna och af människoströmmen fördes till det ställe, där konungen befann sig.
— Åhå! sade Chicot, så snart han fick sikte på mannen och kreaturet, hvilka nu uppträdde på scenen; jag talade nyss om en ryktbar predikant i Saint-Mery; nu behöfver jag inte gå så långt; hör nu litet på den här.
— En predikant på åsna! sade Quélus.
— Hvarför inte, min son?
— Hvilkendera är predikanten? frågade Henrik; de tala ju båda på en gång.
— Den understa är den vätaligaste, svarade Chicot, men den öfversta talar lättare franska; hör på, Henrik, hör på!
— Tyst skreks från alla sidor. Tyst!
Alla tego. Man slog en ring omkring munken och åsnan, och munken började sitt tal.
— Mina bröder, sade han, Paris är en dråplig stad; Paris är konungariket Frankrikes stolthet, och parisarna äro ett kvickt folk, såsom visan säger.
Munken började härvid med full hals sjunga:
Parisaren, min söte vän,
Är kvick som själfva fan.
Vid denna sång började åsnan att så högljud och envist ackompanjera, att hon afbröt ryttaren, och folket utbrast i skratt.
— Tig, Panurge, tig då! skrek munken; du får tala sedan, men låt mig tala först. Mina bröder, fortfor predikanten, jorden är en jämmerdal, där människan för det mesta måste läska sig med sina tårar.
— Han är ju drucken! sade konungen.
— Jag, som talar till eder, fortfor munken, jag återkommer från en landsflykt, liksom fordom de hebréer ur babyloniska fångenskapen, och Panurge och jag lefva nu endast af allmosor och försakelser.
— Hvem är Panurge? frågade konungen.
— Troligen superiorn i hans kloster svarade Chicot; men tyst, låt oss höra på; den hedersmannen intresserar mig.
— Och hvem har jag att tacka härför, mina vänner? Jo ingen annan än Herodes. I veten, hvem jag menar med Herodes.
— Och du vet det också, min son, sade Chicot; jag har ju uttydt anagrammet för dig.
— Tack! sade konungen.
— Mina bröder, fortfor munken, se här min åsna, den jag älskar som ett lam, hon kan säga er, att vi på tre dagar har färdats från Villeneuve-le-Roi och hit för att vara närvarande vid denna dagens stora högtidlighet, och hur ha vi färdats? Jo:
Med börsen tom
Och strupen torr.
Men hvarken Panurge eller jag ha aktat därpå. Hvad är det, som tilldrager sig här, mina bröder? Är det i dag man afsätter Herodes? Är det i dag man sätter broder Henrik i kloster?
— Hör man på! sade Quélus; jag hade god lust att hugga sönder det där vinfastaget; hvad säger du om det, Maugiron?
— Bah! inföll Chicot; inte är det värdt att förarga sig öfver så litet Quélus. Går inte kungen alla dagar i kloster! Tro mig, Henrik, gör man dig ingenting värre, så bör du ej beklaga dig, eller hur, Panurge?
Åsnan, som hörde sitt namn nämnas, spetsade öronen och började skria af alla krafter.
— Hvad, Panurge, hvad! sade munken; har äfven du passioner? Mina herrar, fortfor han, jag har lämnat Paris i sällskap med tvenne reskamrater: Panurge, som är min åsna, och Chicot, som är hans majestäts hofnarr. Mina herrar, kunnen I säga, hvart min vän Chicot tagit vägen?
— Aha! sade konungen; den där är således din vän?
Quélus och Maugiron utbrusto i skratt.
— Du har just en hygglig vän, sade konungen, och mycket ärevördig. Hur heter han?
— Det är Gorenflot, Henrik; den där Gorenflot, som herr de Morvilliers nämnde ett par ord om.
— Talaren i Sanct Genovevas kloster?
— Just han.
— Om så är, vill jag låta hänga honom.
— Omöjligt.
— Hvarför? om jag får fråga.
— Emedan han inte har någon hals.
— Mina bröder, fortfor Gorenflot, I sen i mig en verklig martyr. Mina bröder, det är min sak, man i detta ögonblick försvarar eller, rättare, det är alla goda katolikers. I veten ej, hvad som tilldrar sig i provinserna och hvad hugenotterna ha för sig. Vi ha varit tvungna att i Lyon döda en, som predikade uppror. Så länge denna afföda finns kvar i Frankrike, skola de rättsinnige ej ha ett enda ögonblicks lugn. Låt oss således utrota hugenotterna. Till vapen, mina bröder, till vapen!
— Till vapen! upprepade flera röster.
— Vid Gud! sade konungen, laga så, att den där fyllhunden tiger, eller skaffar han oss ännu en Bartolomeinatt.
Chicot ryckte bössan från Quélus, smög sig bakom munken och gaf honom ett mustigt slag mellan skuldrorna.
— Mord! Mord! skrek munken.
— Hvad, är det du? ropade Chicot, i det han trädde sitt hufvud under munkens arm. Hur står det till?
— Hjälp mig, herr Chicot, hjälp mig! skrek Gorenflot; trons fiender vilja döda mig, men jag skall ej dö, utan att min röst först skall höras: till bålet med hugenotterna! Död åt béarnaren!
— Vill du tiga, ditt kreatur!
— Åt helvete med gascognarne! fortfor munken.
I detta ögonblick föll ett käpprapp på Gorenflots skuldra, så kraftigt, att han uppgaf ett rop af smärta. Chicot såg förvånad omkring. Slaget hade gifvits af en man, som blandade sig i massan, sedan han i förbigående tilldelat broder Gorenflot denna eftertryckliga tuktan.
— Hvem är det, som hämnar oss så eftertryckligt? sade Chicot för sig själf. Skulle det möjligen vara någon landsman? Jag måste underrätta mig därom.
Och genast började han att springa efter mannen med käppen, som, åtföljd af en enda person, aflägsnade sig utåt kajen.