Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 08
| ← Ett besök |
|
Konungen utnämner en chef för ligan → |
8.
Chicot spelar schack.
Hertigen af Guise mottog på morgonen de förnämsta ligisterna, som aflämnade sina fulltecknade listor, och han lät dem svärja att erkänna den chef, som kungen skulle utnämna. Efter en stunds öfverläggning med sina bröder begaf Guise sig till hertigens af Anjou palats.
Chicot anade detta besök; då han lämnat Bussy, företog han sig därför att gå på lur omkring hôtel d'Alençon, och knappt hade han gått fram och tillbaka en kvarts timme, förrän han fick se den han väntade anlända.
Chicot smög sig undan, och hertigen af Guise gick in i palatset utan att ha blifvit honom varse.
Hertigen fann prinsens förste kammartjänare orolig öfver att ej ha sett sin herre återkomma hem; men han förmodade, att hertigen, såsom sanningen var, tillbragt natten i Louvren. Hertigen frågade, om han ej kunde få tala med Aurilly, och kammartjänaren svarade, att denne just nu befann sig i prinsens kabinett, dit hertigen genast begaf sig, emedan lutspelaren var sin herres förtrogne och invigd i alla hans hemligheter, hvadan hertigen ganska riktigt beräknade, att han bättre än någon annan torde veta var hans höghet befann sig.
Men Aurilly var lika orolig som kammartjänaren och lade oupphörligt ifrån sig lutan, öfver hvilken hans fingrar omedvetet sväfvade, för att gå till fönstret och se, om hertigen ej kom tillbaka; tre gånger hade man redan skickat till Louvren och ständigt fått det svar, att som hertigen mycket sent kommit hem, sof han ännu.
Herigen af Guise begärde nu en fullständig redogörelse för den föregående aftonen, och Aurilly svarade, att han af folkmassan blifvit skild från sin herre, hvarför han begifvit sig hem till palatset, emedan han var okunnig om hertigens afsikt att tillbringa natten i Louvren. Aurilly omtalade ifven det svar, de tre buden fått.
— Han sofva klockan elfva på dagen! sade hertigen; det är inte troligt; konungen är själf uppe så här dags. Men ni borde gå dit, Aurilly.
— Jag har nog tänkt på det, svarade denne; men jag fruktar, att denna sömn blott är en förevändning, och att hertigen sagt till, att så skulle svaras, men att han i stället är ute på något kärleksäfventyr i staden; om så är blefve hans höghet missnöjd, om man frågat efter honom.
— Aurilly, genmälde hertigen, tro mig, hans höghet är för klok att bry sig om kärleksäfventyr på en sådan dag som denna; gå därför tryggt till Louvren och sök er herre.
— Jag går då, efter ni önskar det; men, nådig herre, hvad skall jag säga honom?
— Ni skall säga honom, att vi äro kallade till Louvren klockan tu, och att han nog vet, att vi behöfva rådgöra, innan vi råkas hos konungen. Ni förstår, Aurilly, tillade hertigen vresigt och i föga aktningsfull ton, att det ej kan komma i fråga att sofva, när konungen utnämner en chef för ligan.
— Godt! Och jag skall bedja hans höghet komma hit!
— Ja, och säg, att jag med otålighet väntar honom; ty som vi äro kallade till Louvren klockan tu, ha säkert många redan begifvit sig dit, och intet ögonblick är att förlora. Emellertid skall jag skicka efter grefve de Bussy.
— Men, nådig herre, om jag ej träffar hans höghet, hvad skall jag då göra?
— Om ni ej träffar honom, Aurilly, så låtsa ej om, att ni söker honom; det är nog, om ni sedan säger honom, att jag ifrigt försökt få träffa honom. I alla händelser skall jag infinna mig i Louvren klockan tre kvart till tu.
Aurilly skyndade bort; Chicot, som såg honom gå ut, gissade i hvad afsikt det skedde och insåg genast, att om hertigen af Guise finge veta hans höghets arrestering, så vore allt förloradt; han skyndade därför på en annan väg till kungliga slottet.
Aurilly gick nedåt kajerna, som vimlade af borgare hvilka alla sågo triumferande ut, och framkom till Louvren, hvilken midt under allt detta stadens jublande syntes majestätiskt lugn. Lutspelaren kände världen och hofvet; han gaf sig således först i samspråk med den vakthafvande officern, som alltid var en nyttig person för dem, som spejade efter nyheter eller tyckte om skandalösa historier. Officcern var idel artighet; konungen hade vaknat vid det bästa lynne i världen.
Aurilly gick från officern till slottsfogden; äfven denne smålog mot lutspelaren.
Aurilly gick vidare och kom till den stora trappa, som ledde till hertigens rum, medan han under vägen hälsade på den mängd hofmän, som svärmade omkring i förmak och korridorer. Vid hans höghets dörr fann han Chicot sitta på en fällstol och spela schack helt ensam, efter utseendet försänkt i djupsinniga beräkningar. Aurilly försökte att gå förbi gascognaren, men dennes långa ben stängde vägen. Han klappade honom därför på axeln.
— Ah! Är det ni? sade Chicot; förlåt, herr Aurilly.
— Hvad gör ni, herr Chicot.
— Som ni ser, spelar jag schack.
— Ensam?
— Ja, jag grubblar på ett visst drag; kan ni spela schack?
— Mycket litet.
— Nå, det är sant, ni är musikus, och musiken är en så svår konst, att dess idkare nödgas ägna den hela sin tid.
— Det tycks, sade Aurilly skrattande, som vore det där draget mycket svårt.
— Ja, det är min kung, som gör mig ängslig; ni skall veta, herr Aurilly, att i schack är kungen en ganska obetydlig person, en nolla, som ej har någon egen vilja och som blott kan taga ett steg åt höger eller vänster, framåt eller tillbaka, medan han däremot är omgifven af ganska rörliga fiender, så att, om han har dåliga rådgifvare, är han snart förlorad; väl har han sin löpare eller rättare sin narr, som springer härs och tvärs från ena ändan af schackbrädet till den andra och har rättighet att ställa sig framför, bakom, eller på sidan om honom; men det är ej desto mindre säkert, att ju hängifnare sin konung löparen eller narren är, desto mer äfventyrar han sin egen säkerhet; och jag kan nu säga er, herr Aurilly, att min konung och hans löpare äro i det allra kinkigaste läge.
— Men, frågade Aurilly, hur har ni kommit att fundera på detta utanför hans höghets dörr?
— Emedan jag väntar på herr Quélus, som är inne hos hans höghet.
— Hos hans höghet? upprepade Aurilly förvånad.
Under detta samtal hade Chicot låtit Aurilly komma fram till dörren. Emellertid tvekade Aurilly att öppna.
— Men hvad har då herr Quélus att göra hos hertigen af Anjou? Jag trodde dem ej vara så synnerligt goda vänner.
— Tyst! sade Chicot med hemlighetsfull min. Därpå hviskade han:
— Han ber hans höghet om förlåtelse för en liten tvist, som de hade i går. Konungen har fordrat det; ni vet, hvilken vänskap nu råder mellan de båda bröderna; Quélus har därför fått befallning att göra afbön.
— Är det möjligt?
— Ack, herr Aurilly! sade Chicot, jag tror verkligen, att vi återkomma till guldåldern; Louvren blir ett riktigt Arkadien. Ack, förlåt, herr Aurilly, jag glömmer ständigt, att ni är musikus.
Aurilly smålog och gick in i förmaket; men genom den öppnade dörren utbytte Chicot en betydelsefull blick med Quélus.
Då Aurilly kom in i förmaket, hälsade Quélus mycket artigt på honom. Quélus höll på att öfva sig att spela bilboquet.
— Hvar är hans höghet? frågade Aurilly. Har ni ej talat med honom i dag!
— Jag har verkligen haft löfte om företräde på morgonen; men Schomberg har förekommit mig.
— Ah! Herr Schomberg också! sade lutspelaren med stegrad förvåning.
— Ja, min Gud! Konungen vill så. Gå in, herr Aurilly och gör mig det nöjet att påminna prinsen om, att vi vänta.
Aurilly öppnade nästa dörr och såg Schomberg sitta eller snarare ligga i en stor länstol. Han höll på att med en käpp måtta små lerkulor genom en guldring, som hängde vid en i taket fäst silkessnodd.
— Hvad! utbrast Aurilly; ett sådant tidsfördrif hos hans höghet!
— Ah! Guten morgen, herr Aurilly! sade Schomberg: ni ser, att jag dödar tiden så godt jag kan, medan jag väntar på företräde.
— Men hvar är då hans höghet? frågade Aurilly ånyo.
— Tyst! Hans höghet ger just nu företräde åt d'Epernon och Maugiron; men vill ni inte gå in, ni, som står så högt i prinsens gunst.
— Kanske vore det opassande att nu gå in, anmärkte Aurilly.
— Alldeles inte; ni finner hans höghet i sitt kabinett; gå bara in.
Härvid sköt han Aurilly in i nästa rum, där den bestörte lutspelaren såg d'Epernon stå framför en spegel, sysselsatt att vrida upp och pomadera sina mustacher, medan Maugiron satt vid fönstret och höll på att klippa ut lättsinniga gravyrer.
Utan värja satt hertigen mellan dessa bägge herrar, som emellanåt med väktaremin betraktade honom och sade honom hvarjehanda obehagliga saker. Då hertigen fick se Aurilly, ville han skynda emot honom.
— Sakta, sakta, nådig herre! sade Maugiron; ni trampar på mina gravyrer.
— Min Gud! utropade Aurilly; hvad ser jag! Man förolämpar min herre!
— Nej, se den hygglige herr Aurilly, sade d'Eperon, i det han fortfor att vrida upp sina mustascher; hur mår han? Bra, tror jag, ty han ser så rödblommig ut.
— Gör mig det nöjet, herr musikus, att lämna mig er lilla dolk, sade Maugiron.
— Mina herrar, ropade Aurilly, kommen I då ej ihåg, hvar I befinnen eder?
— Jo visst, jo visst, bäste herr Orpheus, och det är just därför vi begära er dolk, ty ni ser väl, att hertigen är utan vapen.
— Aurilly, sade hertigen med en röst, full af smärta och förtviflan, anar du då ej, att jag är fånge?
— Hvilkens fånge? frågade Aurilly.
— Min brors; förstod du ej det, då du såg mina fångvaktare.
Aurilly uppgaf ett rop af förvåning.
— Ack, om jag det kunnat ana! sade han.
— Så skulle ni tagit med er lutan för att förströ hans höghet, sade en gäckande stämma; men jag har låtit hämta hit den; här är den.
Härvid räckte Chicot verkligen in lutan åt den arme Aurilly, som bakom gascognaren kunde se Quélus och Schomberg, hvilka gäspade så, att de kunnat vrida munnen ur led.
— Hur går det med schackpartiet, Chicot? frågade d'Epernon.
— Ja, det var sant, tillade Quélus, hur går det?
— Jo, svarade Chicot, jag tror, mina herrar, att min löpare räddar sin konung, men inte utan mycken svårighet. Se så, herr Aurilly, tillade han, gif mig nu er dolk i utbyte mot er luta, den ena tjänsten är den andra värd.
Den häpne lutspelaren lydde och satte sig på en dyna vid sin herres fötter.
— Där ha vi en i fällan, sade Quélus; låt oss nu skrida till de öfriga.