Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 13
| ← Hvad som fanns i ett tomt skåp |
|
Väninnorna → |
13.
Ventre-Saint-Gris!
Då hertigen af Anjou blef ensam och visste, att han hade åtminstone en timmes ostördt lugn att påräkna, drog han fram stegen och undersökte med den småaktigaste försiktighet hvarje knut.
— Stegen är säker, sade han; man tycks åtminstone ej vilja begagna den som medel att få mig att bryta halsen af mig.
Därefter upprullade han den och räknade trettioåtta steg med femton tums afstånd mellan hvartdera.
— Godt, den är tillräckligt lång, sade han; i det fallet är ingenting att frukta.
Han satt några ögonblick och grubblade.
— Ah! Nu vet jag, tänkte han; det är kanhända de fördömda favoriterna, som skickat mig denna stege; de räkna på, att jag skall fästa den vid balkongen, och när jag som bäst håller på att stiga ned, komma de in och skära af den; där ha vi snaran!
Efter en stunds ytterligare eftersinnande utropade han:
— Nej, det är icke möjligt; de kunna ej vara nog enfaldiga att tro, det jag skulle våga stiga ned utan att barrikadera dörren, och då detta väl är gjordt, böra de väl kunna begripa, att jag skulle få tid på mig att fly, innan de hunnit slå in den. Men hvem i all världen är denne vän, som så väl känner till skåpen i mina rum?
Plötsligt fick han en idé.
— Bussy utropade han.
Var det ej, enligt all sannolikhet, den försiktige, den sluge Bussy, den ende vän, på hvilken hertigen kunde räkna, var det ej Bussy, som hade sändt biljetten?
Prinsens tvekan ökades emellertid, ehuru allt förenade sig att öfvertyga honom, det Bussy skrifvit biljetten. Hertigen kände ej alla de skäl, denne ädling hade att hysa agg till honom, emedan han var okunnig om hans kärlek till Diana de Méridor. Dock anade han den, ty efter som hertigen själf blifvit förtjust i Diana, kunde han lätt förstå, huru svårt det var för Bussy att se denna unga, sköna kvinna, utan att älska henne; men icke dess mindre skingrades denna misstanke, och han fann det så naturligt, att den redlige Bussy ej kunde förmå sig att förblifva overksam, då han visste sin herre vara fången. Bussy hade ju dessutom kunnat låta förleda sig af det äfventyrliga i detta företag, och kanske ville han hämnas på hertigen genom att förskaffa honom friheten. Således var det helt visst Bussy, som skrifvit, Bussy, som väntade.
För att söka vidare upplysning gick hertigen fram till fönstret, och trots dimman, som uppsteg ur floden, varseblef han på stranden trenne större gestalter, som kunde taga för hästar, och tvenne andra smärre, hvilka kunde vara människor.
— Tvenne män, tänkte han; förmodligen Bussy och hans vän Remy.
Frans gick till dörren och tittade genom nyckelhålet: han såg tvenne af sina väktare sofva och de tvenne andra spela schack. Han släckte sitt ljus, öppnade fönstret och lutade sig öfver balkongen. Det bråddjup, hans blick då försökte mäta, ökades genom mörkret; förfärad ryggade han tillbaka. Men frihet och luft ha för en fånge ett så oemotståndligt behag, att Frans, då han vände sig inåt rummet, tyckte sig kväfvas, och denna känsla intog honom så, att han fattades af något, som liknade afsmak för lifvet och likgiltighet för döden. Den nedslagne fursten tog detta för mod, trodde sig böra begagna tillfället, fäste stegen vid balkongen och sökte sedan på bästa sätt barrikadera dörren. Han var öfvertygad, att man för att undanrödja denna barrikadering skulle behöfva goda tio minuter, d. v. s. mer tid, än han behöfde för att komma ned för stegen.
Han sökte därpå att upptäcka hästarna eller människogestalterna, men varseblef hvarken de ena eller de andra.
— Jag skulle hellre se, om ingen vore där, mumlade han; bättre att fly ensam än med en bepröfvad vän, och denne vän, som väntar mig, är ju alldeles okänd.
Mörkret hade tilltagit, och det åskväder, som hotat att utbrista, lät nu höra sitt mullrande. En blixt fårade ett ögonblick de svarta molnen, och prinsen tyckte sig vid dess flyktiga sken urskilja de gestalter, han nyss förgäfves sökt vid vallgrafven.
En häst gnäggade; således intet tvifvel mer, att han ju var väntad.
Hertigen ryckte på stegen för att öfvertyga sig om, att den var säkert fäst; därefter klef han öfver gallret och satte foten på första steget.
Omöjligt vore att beskrifva den förfärliga ångest, som i detta ögonblick fattade fången, då han hade att välja mellan den bräckliga silkesstegen och sin brors grymma hotelser. Men knappt hade han satt foten på första steget, förrän det föreföll honom, som om stegen, i stället för att efter hans förväntan hänga slak, tvärtom kändes stadig, och han tyckte, att han kunde sätta foten på nästa steg, utan att den gungade.
Var det en vän eller en fiende, som höll stegens nedersta ända; var det en öppen famn eller beväpnade armar, som väntade honom vid sista steget?
En oöfvervinnelig fruktan bemäktigade sig Frans; han höll sig ännu med vänstra handen fast i balkongen och gjorde en rörelse för att stiga tillbaka.
Det såg ut, som hade den hemlighetsfulle person, hvilken väntade prinsen vid foten af muren, anat, hvad som föregick i fångens hjärta, ty i samma ögonblick kändes en sakta dragning på stegen.
— Man håller stegen fast där nere, mumlade han; man vill således ej, att jag skall falla. Mod därför!
Han fortfor nu att stiga ned. Frans märkte, att man bemödade sig om att hålla stegen ett stycke från muren för att underlätta nedstigandet.
Nu ilade han ned som en pil, i det han hjälpte sig snarare med händerna än fötterna. I stället för att vidröra marken, den hans fötter instinktmässigt anade, kände han sig plötsligt fattad af en person, som tillhviskade honom dessa ord: ni är räddad.
Sedan bar man honom till kanten af vallgrafven och därifrån sköt man honom uppför vallens sluttning. När han väl kommit upp, väntade där en annan man, hvilken fattade honom i kragen för att draga upp honom, gjorde på samma sätt med hans följeslagare och därefter sprang ned till stranden, där de trenne hästarna, som Frans ifrån fönstret upptäckt, verkligen befunno sig.
Prinsen förstod nu, att det ej kunde bli fråga om att rygga tillbaka, och att han var i sina räddares våld. Han sprang således till en af de trenne hästarna och hoppade upp på den; hans båda följeslagare kastade sig äfven i sadeln, och den person, som nyss hviskat till honom, sade nu på samma lakoniska och hemlighetsfulla sätt:
— Sporra!
Alla tre satte af i fullt galopp.
— Hittills har det gått bra, tänkte prinsen; jag vill hoppas, att äfventyrets slut ej skall bli sämre än dess början.
— Tack, tack, min tappre Bussy! mumlade prinsen åt sin kamrat till höger, hvilken ända till ögonen var insvept i sin stora, bruna kappa.
— Sporra! svarade denne blott och föregick själf med exempel, så att de trenne ryttarne framilade som skuggor i natten.
Så hann man till Bastiljgrafven, den man passerade på en provisorisk bro, som kvällen förut blifvit lagd af ligisterna, hvilka ej ville, att deras kommunikationer skulle afbrytas.
De trenne ryttarne styrde sin kosa till Charenton. Prinsens häst syntes bevingad. I en hast satte den, som red till höger, öfver grafven och ilade in åt Vincennerskogen, i det han med sin vanliga lakonism hviskade åt prinsen: kom! Den, som red till vänster, följde tyst hans exempel. Allt sedan de satte sig till häst, hade denne ej sagt ett enda ord.
Prinsen behöfde ej minsta uppmaning till sin häst; det ädla djuret satte öfver grafven med samma ifver som de båda andra hästarna. Prinsen ville hålla in sin springare, ty han fruktade, att man förde honom till något försåt. Det var för sent; kreaturet var i så starkt språng, att det ej lydde tygeln. Men då hästen såg, att hans båda kamrater saktade sitt lopp, saktade äfven han sitt, och Frans befann sig snart i ett slags uthuggning i skogen, där åtta eller tio ryttare med militärisk hållning visade sig i månskenet, som återglänste från deras rustningar.
— Ah! ropade prinsen. Hvad vill detta säga, min herre?
— Ventre-saint-gris! svarade den, till hvilken frågan var ställd, det vill säga, att vi äro räddade.
— Ni, Henrik? ropade hertigen af Anjou häpen. Ni, min räddare?
— Nå, är det så underligt? Äro vi icke bundsförvanter!
Därefter ropade han.
— Agrippa, hvar är du?
— Här, svarade d'Aubigné, som ännu icke öppnat munnen, men är det skick och skäl att så behandla hästar? Och ni har ändå icke för många.
— Se så, sade konungen af Navarra, gräla nu inte; bara det finns två friska kvar, med hvilka vi snabbt kunna färdas tolf mil, så är det allt, hvad som behöfs.
— Men hvart för ni mig då? frågade Frans med oro.
— Hvart ni vill, svarade Henrik, bara det sker fort; ty d'Aubigné har rätt: konungen af Frankrike har bättre försedda stall än jag och är tillräckligt rik att kunna spränga tjugu hästar, om han får det infallet att vilja taga fatt på oss.
— Är jag verkligen fri att färdas, hvart jag behagar? frågade Frans.
— Visserligen; jag afvaktar er befallning.
— Välan, till Angers då!
— Må göra; det är naturligt; ni är där hemma hos er.
— Men ni, min kusin?
— Jo, jag lämnar er, då vi hunnit i sikte af Angers, och skyndar till Navarra, där min goda Margot väntar mig och säkert är ond på mig.
— Men ingen människa visste, att ni var här.
— Jag har kommit hit för att sälja tre af min hustrus juveler och vidare för att få veta, om ligan skulle krossa mig.
— Ni ser, att den inte är farlig.
— Ja, det har jag att tacka er för.
— Hvad menar ni?
— Jo, om ni i stället för att vägra att bli chef för ligan, som ni vet vara riktad mot mig, antagit förslaget och gjort gemensam sak med mina fiender, så hade jag blifvit hängd. Därför, då jag fick veta, att konungen straffat er vägran med att göra er till fånge, svor jag, att jag skulle rädda er, och jag har gjort det.
— Alltid lika godtrogen! tänkte Frans; det vore synd att bedraga honom.
— Res till Anjou, min kusin, sade béarnaren småleende: res till Anjou. Ah, herr Guise! Ni trodde er ha vunnet spel, men jag skickar er en besvärlig kamrat; akta er!
I detta ögonblick framleddes de friska hästarna. Henrik och Frans svingade sig upp på dem, och d'Aubigné följde knotande efter.