Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 14
| ← Ventre-Saint-Gris! |
|
De älskande → |
14.
Väninnorna.
Medan Paris sjöd som en masugn, styrde grefvinnan de Monsoreau, âtföljd af sin far och tvenne tjänare, kosan till slottet Méridor.
Det hände ej sällan under den långa färden, att Diana lät fadern och tjänarne rida förut och ensam höll stilla på någon kulle för att skåda ned i dälden, om ingen följde henne … Men när hon ej blef varse annat än de betande hjordarna eller klockstapeln i en aflägsen by, red hon åter framåt, oroligare för hvarje gång hennes väntan blifvit gäckad.
Hennes far, som ständigt följde henne med sin blick, sade då alltid:
— Frukta ingenting, Diana.
— Hvad skulle jag frukta? frågade hon tankspridd.
— Ser du ej efter, om herr de Monsoreau följer dig?
— Jo … jo! stammade hon.
På åttonde dagen hunno de fram till slottet Méridor, där de mottogos af herr och fru de Saint-Luc, och nu började ett angenämt lif.
Baronen och Saint-Luc jagade från morgon till kväll, och under det larmet af jakten genljöd i skogen, sutto Diana och Jeanne bredvid hvarandra under förtroliga samtal, i skuggan af några lummiga träd.
— Berätta, sade Jeanne, berätta mig allt hvad som händt dig i din graf; ty du var verkligen död för oss … Berätta, min syster; ingenting stör oss här.
— Hvad sade jag dig nyss?
— Du sade mig ingenting. Du är således lycklig … men ändock denna tårdränkta blick, denna blekhet, dessa nedslagna ögonlock, denna mun, som försöker att småle … o Diana, du har säkert mycket att säga mig!
— Nej, ingenting.
— Du är då lycklig med herr de Monsoreau?
Diana spratt till.
— Med herr de Monsoreau! upprepade hon; hvarför har du uttalat detta namn? Hvarför manar du fram detta spöke här i denna fridfullhet?
— Godt; jag vet nu, hvarför dina sköna ögon äro tårfyllda och hvarför de så ofta höjas mot himmeln; men ännu vet jag icke, hvarför din mun försöker att småle.
Diana skakade sorgset sitt hufvud.
— Du har sagt mig, fortfor Jeanne, i det hon lindade sin arm kring Dianas hals, du har sagt mig, vill jag minnas att Bussy visade dig mycket deltagande.
Diana blef purpurröd.
— Grefve de Bussy är en intagande man, återtog Jeanne och sjöng:
Den riddaren Bussy är vida berömd
För tapperhet, mandom och mod.
Diana stödde hufvudet mot sin väns bröst och fortsatte med en röst, ljufvare än fågelns, som sjöng i löfven:
Och herren af Amboise är icke glömd,
Ty som vän är han trofast och god.
— O, tala då! sade Jeanne, i det hon tryckte en kyss på sin väns panna.
— Nog med dårskap! inföll hastigt Diana; grefve de Bussy tänker ej mer på Diana de Méridor.
— Det är möjligt, svarade Jeanne; men jag vore nästan frestad att tro, det han mycket behagar Diana de Monsoreau.
— Säg icke så.
— Hvarför misshagar det dig!
Diana svarade ej strax, men återtog efter en paus:
— Jag säger dig, att grefve de Bussy ej mer tänker på mig … och däri gör han rätt … O, jag var svag, jag var feg … mumlade den unga kvinnan.
— Hvad menar du med det?
— Ingenting, ingenting.
— Se så, Diana, nu börjar du åter att anklaga dig. Du svag! Du feg! Du, min hjältinna; du har ju blifvit tvingad.
— Ja, jag föreställde mig det … Jag såg faror, bråddjup under mina fötter; nu, Jeanne, nu synas mig dessa faror inbillade, dessa bråddjup skulle ett barn kunnat hoppa öfver. Jag var feg, säger jag dig; o, hvarför fick jag ej tid att betänka mig?
— Du talar i gåtor.
— Nej, det är inte heller så! utropade Diana, i det hon, häftigt upprörd, reste sig. Nej, det är icke mitt fel; det var han, som ej ville. Jag minns väl, hur förfärlig min belägenhet föreföll mig; jag tvekade, jag vacklade … min far erbjöd mig sitt stöd, men jag var rädd … han, han erbjöd mig också sitt beskydd; men jag gjorde det ej på ett för mig nog öfvertygande sätt. Men hertigen af Anjou var ju emot honom och hade sammansvurit sig med herr de Monsoreau, invänder du kanske? Nå, hvad gjorde det? Om man verkligt vill en sak, om man verkligt älskar, så finnas inga hinder. O, hvarken en furste eller någon annan makt i världen skulle kunna tvinga mig, om jag älskade …
— Lugna dig. min bästa vän. låt oss resonera …
— Jag säger dig, att vi varit fega.
— Vi? … O, Diana, hvem talar du om?
— Min far och jag, menar jag; missförstå mig ej … min far är en oförvitlig ädling och hade kunnat tala med konungen; jag är stolt och fruktar ej en man, då jag hatar honom … men, ser du, orsaken till min feghet var, att jag förstod det han ej älskade mig.
— Du bedrager dig själf! utropade Jeanne; om du verkligen trodde det, skulle du själf förebrå honom det, om jag känner dig rätt; men du tror det ej, du vet motsatsen, skrymterska! tillade hon, i det hon ömt smekte sin vän.
— Du har blifvit belönad, för det du trott på kärleken, du, som har en make, hvilken, för att få äga dig, trotsat en konungs vilja; du, som han hemligen måste bortföra från Paris; du, som med din kärlek belönar honom för onåd och förvisning.
— Han finner sig också rikligen belönad, svarade skalkaktigt den unga frun.
— Men jag … tänk efter litet, och var ej egoist … jag, som denne unge, eldige man påstår sig älska, jag som ådragit mig en Bussys uppmärksamhet, jag har offentligt trädt i äktenskap, jag har visat mig för hela hofvet, och han har ej ens sett på mig; jag har, så till sägandes, lämnat mig i hans händer uti klosterträdgården, där jag stämde möte med honom; vi voro ensamma; där funnos inga andra än Gertrud och Haudouin, hans båda medbrottslingar, och jag, en kanske ännu större medbrottsling. O, då jag betänker, att han ur själfva kyrkan … ty hans häst stod utanför dörren … kunnat bortföra mig i sin vida kappa! Jag såg nog då, att han led, att han var tröstlös för min skull. Om han bedt mig att dö för hans skull, så hade jag gjort det … Välan! Jag gick... men han tänkte ej ens på att fatta en flik af min slöja och hålla mig kvar. Vänta, vänta, och hör … O, du vet ej, hvad jag lider … han visste, att jag lämnade Paris, att jag återvände till Méridor; han visste, att grefve Monsoreau … Ah! Jag rodnar att omtala det … han visste, att Monsoreau icke är min make; han visste, att jag var ensam, och under hela den långa vägen, älskade Jeanne, har jag i hvarje ögonblick vändt mig om, emedan jag tyckte mig höra hans häst galoppera bakom oss. Men det var ingenting annat än ett bedrägligt eko! Det är, som jag säger: han tänker ej mer på mig, och jag är ej värd en resa till Anjou … då det vid franska hofvet finns så många sköna och intagande damer, hvilkas minsta smålöje är mer värdt än hundra bekännelser af den arma landtflickan, gömd i Méridors skogar. Förstår du mig nu? Har jag rätt? Är jag glömd, föraktad, min Jeanne?
Knappt hade hon uttalat dessa ord, förrän det häftigt prasslade i löfvet, en hop jord och mossa nedrullade från den gamla muren, och en man, som hoppade ned midt ibland murgrönan och de vilda hallonbuskarna, kastade sig för Dianas fötter. Hon uppgaf ett anskri.
Jeanne hade skyndat undan, ty hon hade sett och igenkänt denne man.
— Som ni ser, är jag nu här, mumlade Bussy, i det han vördnadsfullt kysste Dianas klänningsfäll.
Diana igenkände nu grefven. Utom sig af glädje, förvirrad af denna oväntade sällhet, kastade hon sig nästan medvetslös i hans famn, ehuru hon nyss hade anklagat honom för likgiltighet.