Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 15
| ← Väninnorna |
|
Bussy afstår sin häst → |
15.
De älskande.
— O, hviskade Diana, i det hon åter uppslog ögonen, o, det är förskräckligt, grefve, att på det sättet öfverraska oss!
Hon drog sig sakta ur de armar, som höllo henne fängalade, och återvände till sin väninna, som först af grannlagenhet hade aflägsnat sig några steg, men sedan, nyfiken som hvarje kvinna, helt sakta åter närmat sig, visserligen ej för att deltaga i deras samtal, men ändock tillräckligt nära för att ej förlorda ett ord däraf.
— Hvad, fru grefvinna! utropade Bussy; är det så, ni tar emot mig?
— Nej, sade Diana; ty i sanning, grefve de Bussy, de är vänskapsfullt, det är ömt af er att … Men …
— O, af barmhärtighet, inga men! suckade Bussy, i det han åter föll på knä.
— Stig upp, herr grefve, stig upp, jag ber! ropade Diana.
— Ack! Låt mig ett ögonblick få behålla denna plats, den jag så länge önskat mig äga.
— Ja, men för att få den har ni hoppat öfver muren; detta är ej allenast opassande för en person af er rang, utan äfven oförsiktigt af den, som är rädd om min heder.
— Hur så?
— Jo, om händelsevis någon sett er …
— Hvem skulle det vara?
— Möjligen någon af våra jägare …
— Åh, var lugn, grefvinna; jag gömmer mig för sorgfälligt att kunna bli sedd.
— Ni gömmer er? O, grefve de Bussy, inföll Jeanne, detta är högst romantiskt! Berätta oss det.
— Först och främst vill jag säga, att om jag ej hunnit upp er, så är det ej mitt fel; ty jag färdades den ena och ni den andra vägen. Ni tog vägen genom Rambouillet ocn jag genom Chartres. Hör vidare och döm, om er stackars Bussy älskar er; jag vågade ej rida fatt er, och dock var jag säker om att kunna det. Jag visste, att er far ej hade någon orsak till brådska, då han ägde er vid sin sida. Men jag ville ej i hans eller ert folks närvaro återse er, ty jag är angelägnare, än ni tror, att ej företaga något, som kan blottställa er. Jag har således färdats i så korta dagsresor, att jag hållit på att äta upp mitt ridspö af pur förargelse.
— Stackars riddare! inföll Jeanne; det synes också, att ni blifvit mager på resan.
— Ändtligen anlände ni till Angers, återtog Bussy; jag hade tagit in i förstaden och, gömd bakom en jalusi, såg jag er passera.
— Min Gud! utropade Diana, är ni då icke i Angers under ert rätta namn?
— Nej, jag ger mig ut för en resande köpman; se bara på min kanelfärgade dräkt. Ännu har jag icke blifvit upptäckt.
— Bussy, den vackre. Bussy, två dar å rad i en stad utan att bli upptäckt! inföll Jeanne; det skulle de aldrig vilja tro vid hofvet.
— Sedan jag länge irrat omkring i skogen, fortfor Bussy, fann jag till sist denna mur; men parken är stor och muren lång; således tillbragte jag mer än fyra timmar i går med att klättra upp här och där på densamma. Jag började misströsta; men på aftonen fick jag se er, just i det ögonblick då ni gick in i slottet; ni var åtföljd af fru de Saint-Luc. Jag skyndade då till det ställe, ni nyss lämnat; jag såg mossan och gräset nedtrampade och slöt däraf, att ni till hviloplats under middagshettan valt detta skuggrika ställe. Till igenkänningstecken afbröt jag grenar, såsom man gör på jakt, och återvände sedan till staden.
— Jag skulle burit mig åt på ett helt annat sätt för att få se Diana, inföll Jeanne. Jag skulle gått rakt till slottet Méridor och utan omsvep stigit in. Baronen hade tryckt mig i sina armar, fru de Monsoreau låtit mig sitta bredvid sig vid bordet, herr de Saint-Luc öfverhopat mig med vänskapsbetygelser och fru de Saint-Luc hjälpt mig att göra anagram. Detta hade varit det enklaste i världen; men det säkra är, att de förälskade aldrig hitta på det, som är lätt.
Bussy skakade på hufvudet.
— Nej, sade han, nej, detta hade kanske alla vågat utom jag.
— Kors! sade Jeanne, det ser ut, som om jag alldeles icke förstode mig på hvad som passade.
— Nej, sade Bussy tankfullt, nej, jag kunde ej gå till slottet. Baronens dotter är gift, och, hurudan än hennes make må vara, är hennes far skyldig att i mannens ställe bevaka henne.
— Ja så, inföll Jeanne, det där är en läxa åt mig; tack, grefve! Jag förtjänte den väl, då jag blandade mig i dårars angelägenheter.
— Dårars? upprepade Diana.
— Dårar och älskande är alldeles ett och detsamma.
Härvid kysste hon Diana på pannan, neg för Bussy och skyndade därifrån. Diana ville kvarhålla henne; men Bussy fattade Dianas hand och hindrade henne därifrån, så att de nu befunno sig ensamma; hon såg, hur Jeanne sjungande ilade bort, under det hon plockade blommor vid vägen. Slutligen satte Diana sig rodnande, och Bussy lade sig i gräset vid hennes fötter.
— Har jag gjort rätt, grefvinna? frågade han; gillar ni nu mitt handlingssätt?
— Jag vill ej förställa mig, svarade Diana; dessutom känner ni mina innersta tankar. Ja, jag gillar ert handlingssätt, men härvid stannar ock mitt bifall; ty nyss, då jag anklagade er, var jag vansinnig, var jag brottslig.
— Hvad säger ni, Diana?
— Ack, herr grefve, jag säger sanning! Jag är ej skyldig att göra herr de Monsoreau lycklig, emedan han bedragit mig; men å andra sidan får jag ej heller göra någon annan lycklig. Jag kan vägra grefven mitt sällskap, min välvilja, min kärlek; men om jag gåfve dem åt en annan, skulle jag bestjäla den, som, änskönt emot min vilja, dock är min herre och man.
Bussy åhörde tåligt denna moral, som mycket mildrades genom Dianas veka ton.
— Får jag nu tala oförställdt? frågade han.
— Ja, gärna.
— Välan, af allt, hvad ni sagt, har ej ett enda ord kommit från ert hjärta.
— Hvad menar ni?
— Hör mig tåligt, såsom jag nyss åhörde er, då ni trakterade mig med era sofismer.
Diana spratt till.
— Vanlig moral är blott sofism, min fru, då den saknar tillämpning. I utbyte mot era sofismer vill jag därför gifva er sanning. Er man är er herre, säger ni; men har ni själf valt denne man? Nej, ett olyckligt öde har förenat er med honom; vill ni då för hela er lifstid underkasta er följderna af detta förhatliga tvång? I det fallet tillkommer det mig att befria er från honom.
Diana öppnade munnen för att svara; men Bussy hejdade henne.
— O! Jag vet, hvad ni vill säga, fortfor den unge mannen; ni vill säga, att, om jag utmanar och dödar honom, skall ni aldrig återse mig. Välan! Må jag dö af sorg, men ni åtminstone skall bli lycklig, ni skall lyckliggöra någon ädel man, som stundom skall välsigna mitt namn och säga: tack, Bussy! Tack, för det ni befriade oss från den vederstygglige Monsoreau, — och ni själf, Diana, ni, som ej skulle våga tacka mig, om jag lefde, skall göra det, då jag ej mer finns till.
Den unga kvinnan fattade grefvens hand och tryckte den ömt.
— Ni har ej ännu bedt, Bussy, och ni hotar redan.
— Hota er? Gud är mitt vittne och känner min afsikt; jag älskar er så innerligt, Diana, att jag ej skulle kunna handla som en vanlig människa. Jag vet, att ni älskar mig, neka ej därtill; ni har ju själf erkänt det. Men en kärlek sådan som min strålar som solen och värmer som den; således skall jag ej förtvifla, utan falla till edra fötter och med handen på detta hjärta, som aldrig ljugit, hvarken af egennytta eller af fruktan, skall jag säga: Diana, jag älskar er, älskar er af hela mitt lif! Diana, jag svär att dö för er, och min sista suck skall vara er helgad. Om ni då upprepar de orden: aflägsna er, stjäl ej en annans sällhet, så skall jag utan en suck, utan en åtbörd stiga upp; jag skall lämna denna plats, där jag dock fann mig så lycklig, och säga: denna kvinna älskar mig ej, skall aldrig älska mig. Då aflägsnar jag mig, och ni skall aldrig mer återse mig. Men eftersom min hängifvenhet för er är större än min kärlek, eftersom min önskan att se er lycklig skall öfverlefva vissheten om att jag själf ej kan bli det, och eftersom jag ej stulit en annans sällhet, skall jag äga rättighet att stjäla hans lif, i det jag offrar mitt eget; detta skall jag göra, på det ni ej evigt må förbli fjättrad och göra dem olyckliga, som älska er.
Diana läste i hans klara, öppna blick hela styrkan af hans beslut; hon insåg, att han skulle handla, som han sagt, och liksom aprilsnön smälter för solens strålar, så smälte ock hennes stränghet för denna flammande blick.
— Välan, sade hon, tack äfven för den orättvisa anklagelse, ni nu gör mig; det är en grannlagenhet af er att på detta sätt vilja hos mig utplåna ångern öfver att ha bekänt min kärlek till er. Men skall ni väl älska mig in i döden, såsom ni nyss påstod? Skall jag aldrig bli en lekboll för en nyck? Skall den dag aldrig komma, då jag måste ångra att ej ha lyssnat till Monsoreaus förhatliga kärlek? Dock nej! Inga villkor! Jag är öfvervunnen, besegrad; jag tillhör er, Bussy; stanna således, och nu, då mitt lif tillhör er, så vaka öfver oss bägge.
Vid dessa ord lade Diana den ena af sina händer på Bussys axel och räckte honom den andra, den han med hänryckning tryckte mot sina läppar.
Nu hördes Jeannes lätta steg och en sakta hostning, ämnad att tillkännagifva hennes ankomst.
Instinktmässigt släppte de båda älskande hvarandras händer, och Jeanne, som märkte denna rörelse, sade:
— Förlåt, att jag stör er, mina goda vänner; men vi måste återvända hem, om man icke skall komma och söka oss här. För er envishets skull går ni nu miste om middagen, herr grefve, fast den, som jag tror, ej skulle smaka illa för en man, som ridit och klättrat så mycket, och dessutom går ni också miste om vissa ögonkast, hvilNa mirdeles tjusa er. Kom nu, Diana!
Vid dessa ord fattade Jeanne sin väninnas arm och drog henne med sig.
Bussy betraktade småleende de bägge väninnorna; till hälften bortvänd, räckte Diana honom handen. Han frågade:
— Är detta allt, hvad ni har att säga mig?
— Vi råkas i morgon, svarade Diana; det är ju öfverenskommet?
— Endast i morgon?
— I morgon och beständigt.
Bussy kunde ej återhålla ett sakta utrop: han tryckte passioneradt Dianas hand till sina läppar, och sedan han ännu en gång hviskat farväl, aflägsnade han sig eller snarare ilade bort, ty han kände, att det fordrades en häftig ansträngning för att nu skiljas från den, han så länge misströstat om att få återse.
Dianas blick följde honom, i det hon höll sin väninna tillbaka för att så länge som möjligt få lyssna till ljudet af hans steg.
— Vill du nu tala litet med mig, Diana? sade Jeanne, då Bussy ej mer hvarken hördes eller syntes.
— Ack ja! svarade Diana och spratt till, liksom hade hennes väninnas röst väckt henne ur en dröm.
— Hör du, i morgon följer jag med min man och din far på jakt.
— Hvad! Ämnar du då lämna mig allena på slottet?
— Vet du, min vän, sade Jeanne, jag har också mina grundsatser, och det finns saker, som jag aldrig samtycker till.
— O, Jeanne, utropade Diana bleknande; kan du ha hjärta att säga så hårda ord åt mig, åt din väninna?
— Det finns ingen vänskap, som står ut på det här sättet, fortfor Jeanne med samma lugna ton. Jag kan ej hålla ut så här.
— Jag trodde, att du älskade mig, Jeanne, och nu förkrossar du mitt hjärta, sade Diana med tårar i ögonen; du säger, att du ej kan hålla ut så här; med hvad, menar du?
— Jo, hviskade Jeanne i sin väns öra, med att hindra eder, stackars älskade, att ostörda få träffas.
Diana slöt den unga, muntra frun i sina armar och öfverhöljde med kyssar hennes leende ansikte.
I detta ögonblick ljödo jakthornens fanfarer.
— Man kallar oss, sade Jeanne; den stackars Saint-Luc blir otålig. Var således ej hårdare mot honom, än jag vill vara mot den där förälskade herrn i kanelbruna dräkten.