Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 18
| ← Hertigens af Anjou diplomati |
|
Fortsättning → |
18.
Herr de Saint-Luc’s diplomati.
Midt i mörka natten återvände Bussy hem till sig; men i stället för att där, som han hade hoppats, finna Saint-Luc, fann han endast ett bref, som förkunnade honom, att denne vän skulle komma dagen därpå.
Klockan sex nästa morgon begaf sig Saint-Luc till staden. Utan att synnerligen bry sig om den ovanliga rörelsen bland folket red han direkt till det hus, där Bussy bodde.
De båda vännerna omfamnade hvarandra hjärtligt, och Bussy sade:
— Bäste Saint-Luc, stig in i denna ringa boning; jag kamperar för närvarande i Angers.
— Ja, svarade Saint-Luc, och det på segervinnares vanliga maner, på själfva slagfältet.
— Hvad menar ni, min vän?
— Jo, att min hustru lika litet har några hemligheter för mig, som jag har det för henne; med ett ord, min käre Bussy, hon har sagt mig allt. Låt mig nu lyckönska er, ni som är min mästare i allt, och efter ni bedt mig komma hit, så tillåt mig äfven att gifva er ett godt råd.
— Hvilket då?
— Jo, gör så fort som möjligt af med den där förhatlige Monsoreau. Vid hofvet känner ingen er förbindelse med hans hustru; ögonblicket är således gynnande, och då ni sedan gifter er med änkan, så kan åtminstone ingen säga, att ni dödat mannen enkom för att få henne.
— Det finns blott ett hinder i vägen för detta ypperliga förslag: jag har gifvit Diana ett edligt löfte att skona hennes mans lif, välförståendes, i fall han ej anfaller mig.
— Däri har ni gjort orätt, emedan man ej bör lofva något dylikt. Om ni ej skyndar er, skall Monsoreau, som är en slipad skälm, upptäcka förhållandet, och gör han det, så skall han, som är allt annat än ridderlig, helt enkelt låta mörda er.
— Ske Guds vilja! svarade Bussy småleende; men, glöm att jag skulle bryta den ed, jag svurit Diana, att ej mörda hennes man …
— Hennes man!… Ni vet väl, att han icke är det!
— Ja, men han bär åtminstone namn däraf. Förutom att jag, som sagdt, skulle bryta den ed, jag svurit, skulle världen äfven fördöma mig; ty den, som i dag i allas ögon är ett vilddjur, skall i morgon anses för ett helgon, om jag bringar honom om lifvet.
— Också vill jag ej råda er att själf döda honom.
— Lejda mördare, menar ni kanske; ack, Saint-Luc, det där är ett elakt råd!
— Hvem talar om mördare?
— Hvad menar ni då?
— Ingenting, min vän; en tanke föll mig in, men den är ännu ej tillräckligt mogen, för att jag skulle kunna meddela er den. Jag tycker lika litet om den där Monsoreau som ni, ehuru jag ej har samma skäl att afsky honom; låt oss i stället tala om hans fru.
Bussy smålog och sade:
— Ni är en käck kamrat, Saint-Luc, och ni kan räkna på min vänskap; som ni vet, utgöres den af trenne tingi: min börs, min värja och mitt lif.
— Tack! Jag antar tillbudet; men blott med villkor att få erbjuda er det samma igen.
— Nå, hvad var det ni ville säga om Diana? fortfor Bussy.
— Jo, jag ville veta, om ni ej ämnar er till Méridor.
— Min vän, ni känner mina betänkligheter.
— Jag vet. På Méridor skulle ni lätt kunna råka Monsoreau, fastän han nu är på många mils afstånd därifrån; ni skulle blottställa er för att nödgas taga honom i hand, och det är hårdt att taga den i hand, som man gärna vill strypa; likaledes kunde ni lätt få se honom omfamna Diana, och det är hårdt att se någon annan omfamna den kvinna, man älskar.
— Ah, utropade Bussy med harm, så väl ni vet, hvarför jag ej kommer till Méridor! Nu, min vän …
— Afskedar ni mig, afbröt Saint-Luc, som misstog sig om Bussys mening.
— Nej, tvärtom, jag ber er stanna kvar, ty nu är det min tur att göra frågor.
— Låt höra då.
— Har ni ej i natt hört klockringning och gevärssalvor?
— Jo visst, och vi ha där borta undrat, hvad det betydde.
— Såg ni ej en ovanlig rörelse på gatorna, då ni kom!
— Jo, jag ämnade just fråga er om orsaken.
— Orsaken är, att hertigen af Anjou i går kom hit.
Saint-Luc spratt till, såsom hade man förkunnat honom en ond andes närvaro.
— Hertigen af Anjou här? utbrast han; man påstod ju, att han satt fången i Louvren.
— Det är just därför att han var fången i Louvren, som han nu är här. Han har lyckats undkomma och har tagit sin tillflykt hit.
— Nå, vidare?
— Jo, ser ni, min vän, återtog Bussy, ni har nu ett förträffligt tillfälle att hämnas på hans majestäts småaktiga förföljelse. Prinsen har redan ett parti; han skall snart skaffa sig trupper, och vi skola tillställa ett litet inbördes krig.
— Åhå! sade Saint-Luc allvarsamt.
— Och jag har räknat på er som vapenbroder.
— Emot kungen då? frågade plötsligt med kall ton Saint-Luc.
— Jag säger icke bestämdt mot konungen, utan mot dem, som draga värjan mot oss.
— Min käre Bussy, jag har kommit till Anjou för att njuta af landtlifvet, men inte för att strida mot hans majestät.
— Men låt mig ändock få presentera er för hans höghet.
— Det är förgäfves ni söker öfvertala mig; jag tycker ej om Angers och har föresatt mig att snart lämna denna stad.
— Min bäste Saint-Luc, ni skulle göra mig en stor tjänst, om ni samtyckte till hvad jag begär; ty hertigen har frågat mig, hvarför jag kommit hit, och då jag ej kan säga honom det, emedan han varit förtjust i Diana och misslyckats i sina planer beträffande henne, så har jag inbillat honom, att jag kommit hit i afsikt att för hans sak värfva provinsens ädlingar, och jag har till och med uppgifvit, att jag nu på morgonen skulle ha ett möte med en af dem.
— Nå, ni kan ju då säga, att ni talat vid denna person, och att han begärt sex månaders betänketid.
— Jag finner, min bäste Saint-Luc, att er logik ej är sämre än min.
— Hör på, Bussy, jag är i denna världen fäst endast vid min hustru, ni vid er älskarinna; låt oss öfverenskomma om en sak, och det är, att jag städse skall beskydda och försvara Diana, ni däremot försvara och beskydda min hustru. Sålunda vilja vi sluta ett förbund, som har afseende på dem vi älska, men aldrig ett som rör politiken, endast på detta sätt kunna vi komma öfverens.
— Jag ser Saint-Luc, att jag måste gifva vika; ty i denna stund är det ni, som har fördel öfver mig, alldenstund jag behöfver er, då ni däremot alldeles kan vara mig förutan.
— Långt därifrån! Tvärtom är det jag, som anropar ert beskydd.
— I hvad afseende då?
— Jo, i den händelse, att de upproriska söka plundra Méridor.
— Ja, ni har rätt, genmälde Bussy; det vore verkligen betänkligt.
Nu dånade kanonerna, och Bussys betjänt tillsade, att hertigen redan tvenne gånger frågat efter grefven. De båda ädlingarne skildes åt, sedan de svurit hvarandra att hålla det icke politiska förbundet.
Bussy skyndade till det furstliga palatset, dit adeln från alla håll tillströmmade; ryktet om hertigens af Anjou ankomst hade spridt sig, och alla byar och städer i trakten voro i rörelse vid denna nyhet. Bussy tillställde en högtidlig audiens med middagsspisning och ty åtföljande tal; ty han hoppades, att, medan prinsen toge emot, spisade och synnerligast hölle tal, skulle han själf få tid att se Diana, vore det ock blott ett ögonblick.
Listen lyckades. Bussy red i galopp till Méridor.
Hertigen höll emellertid mycket vackra tal och gjorde djupt intryck, i det han ordade om ligan, försiktigt vidrörde sitt förbund med Guiserna och framställde sig som en furste, den där förföljdes af konungen för det förtroende parisarne visat honom.
Under svaren och handkyssningarna, som följde härpå, mönstrade hertigen af Anjou uppmärksamt de närvarande ädlingarne.
Då Bussy återkom var klockan fyra på eftermiddagen; han hoppade af hästen och, betäckt af svett och damm, inställde han sig genast hos hertigen.
— Ah, min raske Bussy, du tycks vara verksam! sade hertigen.
— Som ni ser, nådig herre.
— Akta dig, att du inte åter blir sjuk; du är kanske ej ännu riktigt återställd.
— Ah, det har ingen fara.
— Hvarifrån kommer du nu?
— Från trakten häromkring. Men är ers höghet nöjd med uppvaktningarna? Ha de varit talrika?
— Ja, tämligen; men en felades dock.
— Hvem då?
— Din skyddsling.
— Min skyddsling! Hvem är det, ers höghet?
— Baron de Méridor.
— Ah! sade Bussy och skiftade färg.
— Och likväl bör han ej glömmas, ehuru han glömmer mig. Han har stort inflytande i denna provins. Han var ligans korrespondent i Angers; han hade blifvit utsedd af Guiserna, och i allmänhet välja dessa med urskillning sitt folk. Således, Bussy, måste han komma.
— Men om han ändå inte kommer?
— Om han inte kommer till mig, så måste jag göra första steget och bege mig till honom.
— Till Méridor?
— Ja, hvarför icke?
— Härvid kunde Bussy icke afhålla sig från att på hertigen slunga en blick af harm och svartsjuka.
— Åh ja, hvarför icke? sade han därpå; ni är furste; allt är er tillåtet.
— Nå, tror du då, att han ännu är ond på mig?
— Det vet jag icke; hur skulle jag kunna veta det?
— Du har då icke träffat honom?
— Nej.
— Men när du vände dig till provinsens adel, borde du ej ha försummat honom.
— Jag skulle ej ha underlåtit det, om jag icke vetat, at han ogärna såg mig.
— Hvarför det?
— Emedan jag ej varit nog lycklig att kunna hålla de löften, jag gifvit honom, ansåg jag mig ej heller böra inställa mig hos honom.
— Men han erhöll ju, hvad han önskade?
— Hvad då?
— Han ville, att hans dotter skulle blifva grefvinna de Monsoreau, och hon blef det ju.
— Nådig herre, låt oss ej mer tala om den saken, sade Bussy och vände hertigen ryggen.
I detta ögonblick anmäldes flera adelsmän; hertigen skyndade att mottaga dem, och Bussy fick tid att begrunda hans ord. Hvad kan väl, tänkte han, hertigens mening med baron de Méridor vara? Vill han i den gamle baronen blott vinna ett aktningsvärdt och mäktigt stöd för sin sak? Eller äro hans politiska planer endast ett medel, hvarigenom han ämnar närma sig Diana?
Bussy tog prinsens ställning i betraktande: Frans var oense med sin bror, han hade flytt ur Louvren och var anförare för en uppresning i landsorten. Bussy lade i den ena vågskålen prinsens politiska intressen och i den andra hans kärleksgriller, och dessa senare syntes honom då vara af föga vikt i jämförelse med de förra. Han kände sig hågad att förlåta hertigen alla hans öfriga fel, endast han ville lämna Diana i fred.