Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 19
| ← Herr de Saint-Luc's diplomati |
|
En svärm af hertigens folk → |
19.
Fortsättning.
Vid palatsets port fann Bussy ett ärligt, leende ansikte, som han trodde vara på många mils afstånd.
— Ack! ropade han glad, är det du, Remy?
— Ja, nådig herre.
— Jag ämnade skrifva till dig för att be dig komma hit.
— Nå, det var bra, ty jag trodde, att ni skulle banna mig.
— Hvarför det?
— Jo, för det jag kommit hit utan er tillåtelse; men då jag fick höra, att hertigen af Anjou flyktat ur Louvren och begifvit sig till sin provins, så kom jag ihåg, att ni var i Angers, och tänkte, att det möjligen kunde bli inbördes krig samt att en hel mängd hugg kunde komma att utdelas, och därför skyndade jag hit.
— Däri gjorde du rätt, Remy. Nå, hur har du fått reda på mig?
— Just som det skulle varit någon svårighet! Jag frågade efter hertigens palats och väntade på er här vid porten, sedan jag först fört min häst in uti stallet, där jag sannerligen tror, att jag såg er häst bunden.
— Ja, prinsen hade mist sin; jag lånade honom då Roland, och som han ingen hade, så behöll han honom.
— Jag känner igen er häruti; det är ni, som är furste, och fursten, som är tjänare.
— Ställ mig icke så högt; du skall nu få se, hur din furste bor.
Han förde le Haudoin till det lilla huset vid stadsmuren.
— Du ser nu palatset, sade Bussy; sök dig nu härbärge, så godt du kan.
— Det skall nog gå för sig, jag behöfver inte stort rum, och som ni dessutom vet, skulle jag kunna sofva på ståento fot, om så fordras. Det är jag minsann trött nog till.
De tvenne vännerna skildes nu åt, och Bussy, förnöjd öfver att så nära sig äga både Diana och Remy, insomnade genast.
Bussy skyndade tidigt nästa morgon till slottet, sedan han gifvit befallning, att man skulle tillsäga Remy att infinna sig där. Grefven var angelägen om att vara närvarande vid hans höghets första morgongäspning för att, om möjligt, utleta hans tankar i den första min, han visade. Hertigen vaknade, men man skulle kunnat säga, att han, liksom hans broder Henrik, bar en mask under sömnen, så att Bussys tidiga morgonbesök icke gagnade denne till mycket. Emellertid hade han genast till reds en lång lista på göromål, det ena viktigare än det andra.
Först och främst en promenad utom murarna för att undersöka fästningsverken; så mönstring med invånarne; sedan besök i tyghusen och befallning att anskaffa ammunition af alla slag, vidare ett öfverslag af provinsens beskattning, i afsikt att på furstens goda och trogna vasaller lägga en liten tillökning i utlagorna, till fromma för hans höghets penningkistor, och slutligen brefskrifning. Bussy visste dock på förhand, att han ej mycket kunde räkna på den sista punkten, emedan hertigen af Anjou skref ytterst sällan.
— Jaså, är du redan här? sade hertigen, när han vaknade.
— Ja, nådig herre; jag har ej kunnat sofva; ers höghets intressen ha uteslutande sysselsatt mig. Men hvad skola vi företaga på morgonstunden? Hvad säger ers höghet om en jakt?
— Hvad! Du påstår, att du hela natten tänkt på mina intressen, och resultatet af ditt vakande och begrundande är att komma och föreslå mig ett jaktparti; hvad vill det säga?
— Det är sant; dessutom ha vi intet koppel.
— Och ingen öfverhofjägmästare, anmärkte prinsen.
— Just det skulle göra jakten så mycket roligare.
— Jag säger icke det samma; jag för min del saknar honom.
Hertigen sade dessa ord med ett uttryck, som ej undföll Bussy.
— Denne värde man, som är ers höghets vän, tycks dock icke ha bidragit till er räddning.
Hertigen smålog, och Bussy tillade:
— Aha! Jag känner igen det där smålöjet; det är af det olycksbådande slaget; må Monsoreau akta sig!
— Du bär då agg till honom?
— Hvarför skulle jag det?
— För det han är min vän.
— Tvärtom beklagar jag honom då.
— Hvad menar du med det?
— Jo, att ju högre ers nåd låter honom stiga, desto djupare faller han, då han en gång faller.
— Ah, du är vid godt lynne i dag! Men jag blir ändå vid hvad jag sagt, att Monsoreau skulle varit oss nyttig här på orten.
— Hur så?
— Emedan han har egendomar här omkring.
— Han?
— Ja, han eller hans hustru.
Bussy bet sig i läppen; hertigen återförde samtalet till den punkt, hvarifrån den ädle grefven haft så svårt att kvällen förut afleda det.
— Tror ers höghet det? sade han ändtligen.
— Ja visst; Méridor ligger tre lieues från Angers, det måtte du väl bäst veta, som fört till mig den gamle baronen.
Bussy insåg, att han borde taga sig till vara för att ej förråda sig.
— Jag förde honom till ers höghet, sade han, för det han tiggde och bad mig därom … För öfrigt tjänade mitt beskydd honom ej till mycket.
— Hör på, det faller mig något in. Monsoreau har vunnit det första spelet, men du skall vinna det andra.
— Hvad menar ers höghet?
— Det är helt enkelt. Du känner mig ju, Bussy?
— Jag har den olyckan, nådig herre.
— Tror du, att jag är en man, som kan tåla en skymf utan att hämnas?
— Det beror af omständigheterna.
Hertigen smålog ännu vidrigare än nyss, bet sig i läppen och nickade åt Bussy.
— Förklara er, nådig herre!
— Nåväl! Öfverhofjägmästaren har stulit ifrån mig en ung flicka, som jag älskade, för att göra henne till sin fru; jag i min ordning vill nu stjäla från honom hans fru för att göra henne till min älskarinna.
Bussy bemödade sig att småle, men förmådde endast göra en en grimas.
— Stjäla hans hustru? mumlade han.
— Ja, ingenting är lättare, tycker jag, sade hertigen. Hon har nu återkommit till sin far; såsom du sagt mig, afskyr hon sin man, och jag kan således utan alltför mycen fåfänga räkna på, att hon skall föredraga mig framför Monsoreau, helst om jag lofvar henne … det jag ämnar.
— Hvad ämnar ers höghet lofva henne?
— Att göra henne kvitt sin man.
— Nå, hvarför gjorde ni det ej genast? höll Bussy på att utropa. Men han hejdade sig och sade i stället: Skulle ers höghet verkligen vilja begå en så vacker handling?
— Du skall få se. Emellertid skall jag göra ett besök på Méridor.
— Skulle ni våga det?
— Hvarför icke?
— Skulle ni vilja visa er för den gamle baronen, som ni öfvergifvit, sedan ni först lofvat mig …
— Jag har en förträfflig ursäkt till hands.
— Hvar fan tar ni dem alla ifrån?
— Jag skall säga till honom så här: Jag har ej velat upphäfva giftermålet, emedan Monsoreau, som visste, att ni var en af ligans förnämsta agenter, och att jag var dess chef, hotat att förråda oss bägge två för konungen.
— Diktar ers höghet det där?
— Icke helt och hållet, det måste jag erkänna.
— Då förstår jag.
— Du förstår, säger du? inföll hertigen, som misstog sig om meningen af Bussys ord.
— Ja.
— Jag inbillar honom sålunda, återtog hertigen, att jag, i det jag bortgifte hans dotter, räddade hans lif.
— Präktigt påhittadt!
— Ja, är det icke? Men säg nu till om hästar, så kunna vi rida åstad och se, hur det står till med den gamle hedersmannen på Méridor.
— Genast, svarade Bussy, som var ytterligt förvirrad.
— Förlåt, nådig herre, sade han, då han kommit till dörren, hur många hästar befaller ni?
— Fyra eller fem, så många du vill.
— Om ni anförtror bestyret åt mig, nådig herre, så befaller jag fram hundra.
— Godt, säg till om hundra, sade prinsen förvånad; men hvarför skall det behöfvas så många?
— För att åtminstone kunna räkna på tjugufem i händelse af anfall.
Hertigen spratt till och upprepade: I händelse af anfall?
— Ja; jag har hört sägas, svarade Bussy, att det är godt om skogar där i trakten, och det skulle ej förvåna mig, om ni råkade ut för något bakhåll.
— Tror du det?
— Ers höghet vet, att det sanna modet ej åsidosätter försiktigheten.
Hertigen blef tankfull.
— Jag säger således till om hundrafemtio, sade Bussy och nalkades åter dörren.
— Vänta ett ögonblick!
— Hvad befaller ers höghet?
— Tror du, att jag är i säkerhet i Angers, Bussy?
— Visserligen; ty staden är väl ej särdeles stor, men ändock väl befäst.
— Ja, väl befäst; men den kan dock vara illa försvarad; så tapper du än är, kan du ej vara mer än på ett enda ställe.
— Det är troligt.
— Om jag ej är i säkerhet uti staden, och det är jag ej, då Bussy tviflar därpå …
— Men jag har ej sagt, att jag tviflade, nådig herre.
— Godt, godt; om jag ej är i säkerhet där, så vill jag bli det i en hast.
— Bra taladt, nådig herre.
— Jag skall taga slottet i ögonsikte och förskansa mig där.
— Ni har rätt, nådig herre; goda förskansningar …
Bussy stammade; han var ej van att visa räddhåga och hade inga ord, då det var fråga om försiktighetsmått.
— Och ännu en sak faller mig in.
— Morgonstunden är rik på ljusa idéer i dag, nådig herre.
— Jag vill låta familjen Méridor komma hit.
— Ers höghet, det är visst och sant, att ni i dag har en fintlighet, en förmåga att uttänka förslag, hvilken är förvånande … Men låt oss nu skynda till slottet.
Prinsen ropade på sina tjänare, emedan han ville stiga upp och kläda sig. Bussy begagnade detta ögonblick för att gå ut och fann i ett af de yttre rummen le Haudouin, som han just sökte. Han förde in honom i hertigens kabinett, skref där några ord, skyndade sedan ned i trädgården, plockade törnrosor till en bukett, rullade biljetten omkring den, ilade till stallet, sadlade Roland, satte buketten i handen på Remy och tillsade denne att sitta upp. Därefter förde han honom utom staden, anvisade honom en gångstig och sade:
— Se så, låt nu Roland gå som han vill; vid gångstigens slut finner du skogen, invid skogen en park, omkring parken en mur, och på stället utanför denna, där Roland stannar, skall du kasta in buketten.
Biljetten lydde så här: “Den väntade kommer ej, emedan den oväntade kommit och är mera farlig än någonsin, emedan han ännu älskar. Uppfånga med ögonen och hjärtat allt som är osynligt på detta papper.”
Remy lämnade Roland lösa tyglar, och springaren ilade i fullt galopp till Méridor. Bussy begaf sig åter till palatset och fann prinsen klädd.
Efter en half timmes ridt stannade Remy framför en till hälften nedrifven mur, beklädd med murgrön och öfverskuggad af lummiga ekar. Här reste han sig i stigbyglarna, fäste biljetten ännu stadigare, och i det han uppgaf ett kraftigt: hallo! slängde han buketten öfver muren.
Ett sakta rop från andra sidan förkunnade honom, att blommor och bref kommit den rätta tillhanda. Som Remy ingenting mer hade att göra, ty han hade ej fått några vidare order, vände han om samma väg han kommit.
Bussy besökte emellertid i prinsens sällskap slottet, och Remy mötte honom, då han höll på att granska en underjordisk gång, som förde till en lönnport.
— Nåväl, frågade han sin budbärare, hvad har du sett? Hvad har du hört? Hvad har du gjort?
— Jag har sett en mur, hört ett rop och ridit sju lieues, svarade Remy med äkta spartansk lakonism.