Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 20
| ← Fortsättning |
|
Roland → |
20.
En svärm af hertigens folk.
Bussy lyckades i hela tvenne dagar sysselsätta hertigen af Anjou med krigstillrustningar, så att denne ej fick tid hvarken att rida till Méridor eller kalla baronen till sig. Stundom började hertigen dock åter språka om sitt besök på Méridor, men Bussy skyndade då att syna gardets musköter, mönstra rytteriet, draga kanoner och lavetter fram och åter, som vore det fråga om att inkräkta en hel världsdel. Remy åter lagade i ordning charpi, slipade sina instrument och tillredde salfvor, såsom vore det fråga om att lämna läkarhjälp åt halfva människosläktet, och hertigen häpnade öfver så ofantliga tillredelser.
Det förstås af sig själft, att Bussy tid efter annan, under förevändning att göra ett slag kring de yttre fästningsverken, svingade sig upp på Roland och inom en liten stund anlände till en viss mur, den han så mycket lättare klättrade öfver som för hvarje gång några stenar nedrullade, hvarigenom detta ställe småningom förvandlades till en ordentlig bresch.
— Åtminstone, tänkte han, har jag nu vunnit tvenne dagar, och det skall gå bra illa, om ej inom ytterligare tvenne dagar lyckan tillskyndat mig någon liten fördel.
Bussy hade ej så orätt i att räkna på lyckan, ty mot aftonen den tredje dagen förnams ett väldigt larm från en af stadsportarna. En ryttare på en hvit häst hade stannat utanför den s. k. pariserporten.
Bussy hade lätit utnämna sig till befälhafvare öfver provinsen Anjou och till guvernör öfver alla fästingarna och hade, synnerligast i Angers, infört den strängaste disciplin; ingen kunde komma hvarken ut eller in i staden utan lösen. All denna stränghet hade emellertid intet annat mål, än att hertigen icke skulle kunna skicka något bud till Diana eller hon komma till Angers, utan att Bussy skulle få veta det.
Mannen på den hvita hästen hade i sträckande galopp anländt till stadsporten. Men vakten hade sina förhållningsorder och släppte ingen in.
— Jag är Antraguet, sade ryttaren, och jag vill tala med hertigen af Anjou.
— Vi känna ej Antraguet, svarade befälhafvaren för vakten; men hvad er önskan angår att få tala med hertigen, så skall den efterkommas, ty vi ämna arrestera er och föra er till hans höghet.
— Arrestera mig! Vill den lymmeln arrestera mig, Charles de Balsac d'Entragues, baron af Cuneo och grefve af Graville?
— Så lär det ändock komma att gå, svarade, i det han jämkade på sin ringkrage, borgaren, som hade tjugu man bakom sig och en enda framför sig.
— Vänten litet, mina goda vänner, sade Antraguet. I kännen ännu inte parisarne, eller hur? Välan, jag vill då ge er ett litet prof på, hvad de kunna göra.
— Låt oss arrestera honom och föra honom till hans höghet! ropade de ursinniga kämparne.
— Sakta, mina små lam från Anjoul sade Antraguet; det blir jag, som skall få det nöjet att föra er till honom.
— Hvad är det han säger? skreko borgarne.
— Han säger, svarade Antraguet, att hans häst sprungit blott tio lieues, och att han således skall rida öfver er allesammans, ifall I ej maken åt er. Maken åt er, säger eller, för fan i våld! …
Och som borgarne i Angers ej tycktes förstå meningen, drog Antraguet värjan och förde den så öfverdådigt väl, att inom tio minuter voro nära ett tjog hillebarder förvandlade till kvastkäppar. Den ursinniga borgarhopen anföll då med skaften den nykomne, som parerade huggen åt alla sidor med en undransvärd skicklighet, allt under det han hjärtligt skrattade åt sina motståndare.
— Hvilket härligt intåg! ropade han. Hvad de borgarne i Angers äro för ett hederligt folk! För tusan, hvad man har roligt här! Prinsen hade verkligen rätt i att lämna Paris, och jag har gjort bra klokt i att komma efter.
Antraguet parerade ej blott, utan stundom, då han fann sig för hårdt ansatt, gjorde han med sin spanska klinga ett hål i den enes kyller, den andres hjälm eller gaf ett döfvande slag med flatsidan af sin värja åt någon oförsiktig krigare, som blott med en yllemössa på hufvudet kastat sig in i tumultet.
Äfven med fara att döda hvarandra sökte de uppretade borgarne att på en gång försvara sig och anfalla. Oupphörligt kommo nya springande.
Antraguet kände nu, att han började tröttna, och sade, då han såg lederna bli allt tätare och tätare:
— Godt, godt; I ären tappre som lejon, det kan jag intyga. Men I sen ju, att I inte han mer kvar än skaften af era hillebarder, och att I ej kunnen ladda era musköter. Jag hade föresatt inig att komma in i staden, men jag var okunnig om, att den vaktades af en hel armé af hjältar. Jag afstår från att besegra er. Farväl! Jag vänder nu om; säg bara till prinsen, att jag kommit från Paris enkom för att hälsa på honom.
Anföraren hade emellertid lyckats att ladda sin musköt, men i samma ögonblick han ämnade lägga an, gaf Antraguet med sitt smidiga ridspö honom några så duktiga rapp på fingrarna, att krigaren tappade sitt vapen och började hoppa, än på ena, än på andra benet.
— Hugg ned! Hugg ned! ropade de sårade och uppretade borgarne. Låt honom inte fly! Låt honom inte komma undan!
— Ja så, menade Antraguet; nyss villen I inte låta mig komma in, och nu viljen I inte låta mig komma ut. Akten er! Det där kan ändra min taktik; i stället för att nyttja flatsidan af min klinga, skall jag låta er smaka udden, och i stället för att hugga af era hillebarder, skall jag hugga af era händer. Nå, låten I mig rida härifrån, eller hur?
— Nej Hugg ned, hugg ned honom! Han tröttnar; hugg ned honom!
— Jaså; är det sagdt på fullt allvar?
— Ja, ja!
— Nåväl, akten då era fingrar, ty nu hugger jag näfvarna af er!
— Knappt hade han hunnit intaga en ställning, som visade, att han ämnade verkställa sin hotelse, förrän man varseblef en annan ryttare, hvilken kom sättande med samma ursinniga fart och slog ned som en blixt midt i detta tumult, hvilket började att småningom antaga karaktären af en verklig strid.
— Antraguet, ropade den nykomne, hvad tusan gör du här bland dessa borgare?
— Livarot! ropade Antraguet, i det han vände sig om; välkommen! Välkommen!
— Jag visste väl, att jag skulle få fatt dig; för fyra timmar sedan hörde jag talas om dig, och sedan dess har jag följt dig i spåren; men hvarför har du kommit hit? Jag tror, Gud förlåte mig, att de ämna massakrera dig!
— Ja, det är våra goda vänner, borgarne i Angers, som inte vilja låta mig komma hvarken fram eller tillbaka.
— Mina herrar, sade Livarot, i det han tog af sig hatten, skullen I behaga maka er åt höger eller åt vänster, så att vi må kunna passera?
— De förolämpa oss! ropade borgarne; hugg ned! Hugg ned!
— Ja så, äro de så beskaffade i Angers? sade Livarot, i det han med ena handen satte på sig hatten och med den andra drog sin värja.
— Ja, som du ser, svarade Antraguet; olyckligtvis äro de ocksa många.
— Bah! Vi tre skola nog reda oss med dem.
— Ja, tre, ja; om vi vore tre; men vi äro blott två.
— Här kommer Ribeirac. Hallo! Ribeirac! Hitåt!
I dettta ögonblick ankom Ribeirac icke mindre hastigt än sina kamrater och ämnade, som det tycktes, göra sitt inträde i Angers på samma sätt som de förre.
— Ja så, det är slagsmål på färde! utbrast han. Hvilken lycka! God dag, Antraguet! God dag, Livarot!
— Låt oss nu anfalla, uppmanade Antraguet.
Borgarne sågo med häpnad den förstärkning deras fiender erhöllo, och dessa tycktes nu bereda sig att från försvar öfvergå till anfall.
— Men äro de då ett helt regemente? utbrast anföraren. Mina herrar, sade han till sitt folk, vår bataljordning synes mig felaktig och jag föreslår, att vi göra vänster om.
Med den skicklighet, som utmärker borgare vid utförandet af militäriska rörelser, gjorde de genast höger om, ty de märkte mycket väl, att de trenne ryttarne ställde upp sig i linie med en så martialisk hållning, att äfven de oförskräcktaste ryste därvid.
— Det där är förtruppen! ropade borgarne, som ville gifva sig själfva en förevändning att fly. Fienden! Hjälp!
— Elden är lös! ropade andra.
— Fienden! Fienden! skreko de flesta.
— Vi äro fäder, vi äro makar! tjöt anföraren; rädde sig den, som kan!
I följd af dessa rop. hvilka dock alla, som man lätt kan finna, hade samma syfte, uppkom ett väldigt tumult på gatan, och ve de nyfikna, som stängde vägen för de fegas flykt! Det var just i detta ögonblick stojet hördes ända till slottet. Bussy och prinsen frågade efter orsaken till detta oväsen och fingo till svar, att det var tre män eller snarare tre onda andar i människohamn, hvilka kommo från Paris och förorsakade allt detta larm.
— Tre män! sade prinsen; gå, Bussy, och hör efter, hvad det är.
— Tre blott? svarade Bussy; kom med, nådig herre.
Bussy ilade bort, och hertigen följde honom försiktigt, omringad af ett tjog ryttare. De mötte snart de flyende hedersknyfflarne.
Bussy reste sig i stigbyglarna, och hans örnblick urskilde snart i massan Livarots höga gestalt.
— Nådig herre, skynda hit! ropade han; det är våra pariservänner, som belägra oss.
— Nej då, svarade Livarot med en stämma, som öfverröstade larmet, det är tvärtom invånarne här, som misshandla oss.
— Läggen ned vapen! ropade hertigen; läggen ned vapen, era lymlar! Det är ju vänner.
— Vänner! ropade de illa tilltygade horgarne. Vänner! Hvarför ha de då ej fått lösen, så hade vi ej en hel timme behöft behandla dem som hedningar och de oss som turkar!
Livarot, Antraguet och Ribeirac redo nu fram som segervinnare på den plats, borgarne utrymt, och skyndade att den ene efter den andre kyssa hans höghets hand och hälsa på Bussy.
— Täckes ers höghet räkna sin milis? hviskade Bussy till hertigen.
— Hvarför det?
— Räkna blott ungefär, ej man för man.
— De tyckas vara åtminstone hundrafemtio, men hvad menar du med det?
— Jo, jag menar, att ni i dem ej har särdeles duktiga soldater, då tre man kunnat slå dem.
— Det är sant, sade hertigen, än sedan?
— Jo, försök att lämna staden med sådana som de.
— Nej, icke med dem, utan med de tre, som slagit dem, svarade hertigen, är det icke lättare?
— Hm, hm! mumlade Bussy; det tänkte jag icke på. Lefve pultronerna! Åtminstone tänka de sig för.