Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 24
| ← Kungen och änkedrottningen |
|
Saint-Luc's plan → |
24.
Saint Luc’s erkännsamhet.
Dagen efter den, då grefve de Monsoreau anländt till hertigen af Anjou, steg nämnde ädling ganska tidigt upp och gick ned på borggården. Han ville söka reda på den stalldräng, som redan betjänat honom, och, om möjligt, af denne utleta några upplysningar beträffande Roland.
Grefven lyckades efter önskan; han fann stalldrängen i det ståtliga stallet.
— Hör på, min vän, är det vanligt, att hans höghets hästar återvända ensamma till stallet? Dresseras de därtill?
— Nej, herr grefve, svarade stalldrängen; af hvad anledning gör ers nåd mig denna fråga?
— Jo, jag tänker på Roland.
— Ja, han kom tillbaka ensam i går. Åh, det förvånar mig ej, efter det var Roland, som är ett ovanligt förständigt kreatur.
— Ja, sade Monsoreau, jag har märkt det; det har då händt honom förr?
— Nej, herr grefve; vanligtvis rides han af hans höghet, som är en förträfflig ryttare och ej lätt kastas ur sadeln.
— Roland har ej kastat mig ur sadeln, min vän, sade grefven, stucken öfver att en man, om än blott en stalldräng, kunde tro, det han, Frankrikes öfverhofjägmästare blifvit kastad ur sadeln, ty, ehuru jag ej är lika skicklig som hertigen af Anjou, är jag ej dess mindre en tämligen god ryttare. Nej, jag hade bundit honom vid ett träd för att gå in på ett ställe. Vid min återkomst var han försvunnen; jag trodde, att man stulit honom, eller att någon af hofvet färdats förbi och möjligen spelat mig det sprattet att föra honom tillbaka.
— Han kom tillbaka ensam.
— Det var besynnerligt, sade Monsoreau. Hans höghet rider alltså ofta denna häst? fortfor han.
— Han red den nästan varje dag, innan de nya hästarna kommo.
— Kom hans höghet sent hem i går afton?
— Ungefär en timme före herr grefven.
— Hvilken häst red då hertigen? Var det inte en brun med hvita fötter och en stjärna i pannan?
— Nej, herr grefve, i går red hans höghet Isolin, som står där.
— Fanns det ej heller i prinsens svit någon, som red en sådan häst, jag nu beskrifvit?
— Jag känner ingen, som har en sådan häst.
— Jaså, sade Monsoreau med en viss otålighet. Tack för upplysningen. Sadla nu Roland åt mig.
Då detta var gjordt, frågade grefven: hur mycket förtjänr du om året?
— Tjugu écus, herr grefve.
— Vill du förtjäna tio årslöner i ett enda tag?
— Ja, det vill jag visst, svarade mannen. Men hur skall det gå till?
— Tag reda på, hvem som i går red en brun häst med hvita fötter och hvit stjärna.
— Ack, herr grefve, det ni ber mig om är svårt; det är så många, som komma på besök till hans höghet.
— Ja; men två hundra écus äro ock en tämligen vacker summa.
— Visserligen, herr grefve; också lofvar jag att göra mitt bästa.
— Bra, sade grefven, här har du genast tio écus.
— Mycken tack, herr grefve!
— Säg nu åt prinsen, att jag lämnar slottet i afsikt att anordna den jakt, han anbefallt.
Knappt hade grefven sagt detta, förrän en tredje person kom in i stallet.
— Herr de Bussy! utropade grefven.
— Ah, god dag, grefve de Monsoreau. Ni i Anjou? Hvilket underverk!
— Och man påstod ju, att ni var sjuk!
— Jag är det verkligen också, sade Bussy; min läkare har unbefallt mig stillhet, och jag har ej på åtta dagar varit ur staden. Aha! Ni ämnar rida Roland? Den hästen har jag sålt åt hans höghet, som är så nöjd med den, att han begagnar den nästan alla dagar.
Monsoreau bleknade.
— Ja, sade han, det finner jag helt naturligt; det är ett förträffligt kreatur.
— Ni har ej tagit fel, då ni genast valde honom, sade Bussy.
— Åh, det är inte först i dag vi göra hvarandras bekantskap; jag red honom i går.
— Ursäkta, återtog Bussy; ni talade nyss om att ställa till en jakt?
— Prinsen önskar jaga en hjort.
— Åt hvad håll ämnar ni spåra upp den?
— Åt Méridor till.
— Hm! Jaså! sade Bussy, som nu i sin ordning ovillkorligt bleknade.
— Vill ni göra mig sällskap? frågade Monsoreau.
— Nej, tusen tack! Jag går hem och lägger mig; jag känner, att febern återkommer.
— Jaså; det är vackert! ropade i dörren en välljudande stämma; grefve de Bussy har då stigit upp utan min tillåtelse?
— Ah! Haudoin, sade Bussy; nu är jag säker på att få bannor! Farväl, grefve.
Bussy och läkaren aflägsnade sig.
— Hvad fattas er då! frågade Haudoin; ni är så blek, att jag nästan börjar tro, att ni är sjuk.
— Vet du, hvart han ämnar sig? frågade Bussy.
— Nej.
— Han ämnar sig till Méridor. Min Gud! Hur skall det gå?
— Grefvinnan skall neka.
— Men han såg oss.
— Hon skall inbilla honom, att han sett orätt.
— Därtill skall Diana ej ha styrka.
— Åh, grefve, är det möjligt, att ni så föga känner kvinnorna?
— Remy, jag har en aning om, att den där bödeln skall ställa till någon tragisk scen på Méridor. Jag borde verkligen ha följt med honom, eftersom han föreslog mig det. Då hade jag kunnat bistå Diana.
— Grefvinnan skall nog reda sig utan hjälp, såsom jag redan sagt och ytterligare upprepar. Det är nödvändigt, att vi göra det samma. Hvarför har ni gått ut tvärt emot min föreskrift?
— Jag var för orolig; jag kunde ej uthärda.
Monsoreau hade haft sina skäl att ånyo begära Roland; han ville öfvertyga sig om, huruvida det varit af en blott händelse eller af vana, som det förståndiga djuret fört honom ända till parkens mur. Följaktligen lät han Roland gå som han ville. Hästen bedrog ej sin ryttares väntan. De nalkades snabbt Méridor, och det dröjde ej länge, innan grefven befann sig vid muren, på samma ställe som aftonen förut.
Nu var det dock ensligt och tyst; ingen gnäggning hördes, ingen annan häst syntes till.
Grefve de Monsoreau hoppade ur sadeln; men för att ej äfven denna gång löpa fara att återvända till fots, lindada han tygeln om armen och klättrade upp på muren. Allt var ensligt, både inom och utom parken.
Grefven insåg det ändamålslösa i att spionera på människor, som visste sig vara upptäckta och hvilka, utan tvifvel skrämda af hans åsyn kvällen förut, hade afbrutit sina möten eller därtill utsett något annat ställe. Han steg således åter till häst och anlände snart till gallerporten.
Den gamle baronen var sysselsatt med sina hundar, då grefven red öfver vindbryggan. Han blef sin måg varse och kom ceremoniöst emot honom.
Diana satt i skuggan af en präktig sykomor och läste. Gertrud satt bredvid och broderade.
Då grefven hälsat på baronen, varseblef han Diana. Han steg af hästen och närmade sig henne. Diana reste sig upp, gick tre steg emot grefven och hälsade med en djup nigning.
— Hvilket lugn, eller, snarare, hvilket hyckleri, mumlade grefven; o, hvilken storm skall jag ej uppväcka i denna stilla atmosfer!
En betjänt nalkades; öfverhofjägmästaren kastade tygeln honom, vände sig därpå till Diana och sade:
— Min fru, får jag utbe mig ett ögonblicks samtal?
— Gärna, svarade Diana.
— Gör ni oss den äran att stanna kvar på slottet? frågade baronen.
— Ja, åtminstone tills i morgon.
Baronen aflägsnade sig för att efterse, att det rum hans måg skulle bebo blefve iordningställdt.
Monsoreau gjorde tecken åt Diana att återtaga sin plats och satte sig själf på den stol, Gertrud lämnat, i det han på Diana fäste en blick, som kunnat förvirra den mest beslutsamme man.
— Min fru, hvem var det, som var i parken i går afton?
Diana betraktade lugnt sin man.
— Vid hvad tid? frågade hon med en röst, från hvilken hennes själfbehärskning lyckats bortjaga all osäkerhet.
— Klockan sex.
— Åt hvad håll?
— Åt skogen till.
— Det måtte varit någon af mina bekanta; jag promenerade icke åt det hållet.
— Det var ni, min fru.
— Hur vet ni det?
Monsoreau blef förlägen och visste ej hvad han skulle svara; men snart uppblossade hans vrede.
— Säg mig namnet på denne man!
— Hvilken man?
— Den, som promenerade med er.
— Hur kan jag säga det, då det ej var jag, som var där?
— Det var ni, säger jag, utropade Monsoreau, i det han stampade i marken.
— Ni bedrar er, min herre, svarade Diana kallt.
— Hur vågar ni neka, då jag såg er?
— Ja så, ni själf, min herre!
— Ja, min fru, just jag själf. Hur vågar ni neka, då det på Méridor ej finns något annat fruntimmer än er?
— Detta är äfven en villfarelse, min herre, ty Jeanne de Brissac är här.
— Fru de Saint-Luc?
— Ja, min väninna fru de Saint-Luc.
— Och herr de Saint-Luc?
— Lämnar ej sin hustru, som ni väl vet; de ha gift sig af kärlek, de. Det är herr och fru de Saint-Luc ni sett.
— Det var ej herr och fru de Saint-Luc. Det var ni, som jag fullkomligt väl igenkände, tillika med en man som jag ej kände, men som jag skall lära känna, det svär jag dyrt.
— Ni fortfar då i ert påstående, att det var jag?
— Ja, jag säger er ju, att jag kände igen er, att jag hörde ert rop.
— Då ni blir förnuftig, min herre, skall jag samtycka att höra er; men nu tror jag det är bäst, att jag drar mig tillbaka.
— Nej, min fru, sade Monsoreau i det han fattade Dianas arm, ni stannar kvar.
— Min herre, här ha vi herr och fru de Saint-Luc. Jag hoppas, att ni i deras närvaro kufvar er vrede.
Saint-Luc och hans fru syntes nu verkligen i en allé, kallade af matklockan, som nyss blifvit satt i rörelse, liksom hade man blott väntat på Monsoreau. Båda två igenkände genast grefven, och som de gissade, att de genom sin närvaro skulle hjälpa Diana ur ett stort bryderi, nalkades de med hastiga steg.
Fru de Saint-Luc gjorde en djup nigning för Monsoreau; Saint-Luc räckte honom vänligt handen. Alla tre utbytte några artigheter; därefter tog fru de Saint-Luc grefvens arm, Saint-Luc bjöd sin åt Diana, och man begaf sig in i matsalen.
Grefve de Monsoreau fick sin plats emellan herr och fru de Saint-Luc, och Diana, tack vare sin väninnas fintlighet, sin emellan Saint-Luc och baronen. Samtalet blef allmänt och rörde sig naturligtvis om hertigens af Anjou ankomst till Angers. Monsoreau skulle gärna velat öfvergå till andra ämnen, men han hade att göra med slipade bordskamrater. Saint-Luc nekade ingalunda att svara honom; tvärt om smickrade han på allt sätt den svartsjuke äkta mannen, och prisad vare Saint-Luc’s språksamhet, kunde Diana få iakttaga tystnad.
— Den där Saint-Luc är en narr och sladdrar som en stare, sade grefven för sig själf. Han skall på ett eller annat sätt upptäcka för mig, hvad jag önskar veta.
Monsoreau kände ej Saint-Luc, emedan han just hade gjort sitt inträde vid hofvet, då den senare aflägsnade sig därifrån. Öfverhofjägmästaren började språka med den unge mannen på ett sätt, som allt mer lugnade Diana. Dessutom kastade Saint-Luc blickar på grefvinnan de Monsoreau, hvilka synbart sade:
— Var lugn; jag öfvertänker en plan.